Helgen i bilder

Norrköping & Askersund

Söndagsintervjun: John Daniel

John Daniel är ett fall för eliten

Det har gått fem år sedan John Daniels senaste album "Nu är när det händer". Nu finns tredje skivan "Ett fall för eliten" ute och där har Norrköpingssångaren klätt sina låtar i en mer elektronisk skrud.

Denna gång har John Daniel, eller Daniel Forsberg som han kallar sig till vardags, samarbetat med producenten Anders Berlin, tidigare känd som musiker i rockbanden Shineth och Miss Behaviour.
– Vi har många liknande referenser och kompletterar varandra perfekt – jag som låtskrivare och Anders som multi-instrumentalist med känsla för sound och snygga arrangemang, säger John Daniel och berättar att de på den nya skivan har tonat ned pianokänslan och istället klätt låtarna i en mer elektronisk ljudbild.

Egentligen var tanken att göra en skiva med bandet Plusgrader, som är John Daniels andra musikaliska projekt, men det rann ut i sanden och blev istället en sexspårs soloskiva. Plattan öppnar med "Lägga mitt liv på" där John Daniel frågar sig saker som "Vad ska jag lägga mitt liv på?" och "Vem ska jag vara?". Den typ av frågor som många ställer sig i 40-årsåldern.
- Jag har haft ålderskris sedan jag var 16. I alla mina låtar finns mer eller mindre samma fråga: vad ska jag bli när jag blir stor? Sista låten "Vad vet du om mig egentligen?" berör samma ämne lite grann. Jag ställer mycket frågor, jag gillar existentiella frågeställningar.
- Men låten handlar egentligen om vad ska jag lägga mitt liv på - nu när jag hittat det jag velat ha. Det är nog inte bara jag utan även många andra som brottas med.

Vid sidan om det välproducerade popprojektet har Foppa även ett sidoprojekt med altviolinisten Malin Bratt där de ger låtarna nya kläder och gör enklare, mer intima spelningar. När detta skrivs har de giggat i Arkösund och är få väg till Visby för en spelning.
- Det blev en oväntad kick att spela med violinist, som jag aldrig gjort förut. Men jag längtar efter att få spela med ett riktigt popband på scenen, det är en annan känsla, säger John Daniel och fortsätter:
- De senaste åren har jag även spelat en del loungepiano, och det har utvecklat mig som musiker. Det är lättare att dra ihop än ett fullt band och jag har upptäckt att det kan vara kul att spela andras låtar. Jag har varit restriktiv med det tidigare och aldrig spelat i coverband.

Vad händer mer framöver?
- Anders och jag kommer att fortsätta som ett team och göra fler grejer ihop. Vi vill även skriva och producera åt andra. Sen blir det ett nytt singelsläpp efter sommaren. Jag skulle gärna vilja ha lite radiospelningar men det är helkört, i alla fall här i Östergötland, nu när jag själv jobbar på radion.
- Nu har jag släppt John Daniel-skivor 2008, 2011 och 2016 som är inspelade på olika sätt med olika producenter i olika miljöer. Jag gillar det. Det ska ut en platta var fjärde år eller så, och sen måste det gå lite tid så man har något att sjunga om.

Nytt på DVD: Djungelboken

Djungelboken

Grundhistorien i "Djungelboken" känner säkert de flesta till. Hur pojken Mowgli växer upp bland vargar, fostras av pantern Bagheera, blir kompis med björnen Baloo, träffar ormen Kaa och apan King Louie och hotas av tigern Shere Khan. Boken har filmats flera gånger och denna version bygger på den tecknade Disneyvarianten från 1967, med samma sånger och allt. Om två år kommer för övrigt en ny "Djungelboken"-film av ett annat filmbolag.
Tekniskt och visuellt är detta en film i absolut världsklass. De animerade miljöerna är fantastiska och djuren känns nästan otäckt verkliga, trots att de både talar och brister ut i sång. Men bäst av allt är Neel Sethi som känns som klippt och skuren att spela djungelpojken Mowgli.
Jag tycker regissör John Favreau har hittat en perfekt tonträff. Det är fartfylld utan att bli hetsigt, roligt utan att bli flamsigt och mysigt utan att bli töntigt. Faktum är att de små barnen nog kan tycka att filmen är lite otäck på sina ställen.
Det hade gått att putsa lite till på manuset, men det är en anmärkning i marginalen, för "Djungelboken" är som helhet en alldeles strålande film.

4/5

Tobi och Bella

Kan ju passa på att tipsa om FB-sidan "Tobi & Bella" för den som vill ha nåt kul att följa.
Gå in på: https://www.facebook.com/Tobi-Bella-206975403038571/
 

Lehmans fredagsfräckis

En blondin kommer hem och berättar för sin mamma att hon är gravid.
– Hur kunde detta hända? svarade mamman strängt.
– Det var ett skolprojekt om livets mirakel, svarade blondinen.
– VEM är pappan?
– Vet inte, det var ett grupparbete…

Helgen på Palatset

Fredag lirar Gain Eleven och The Hawkins
Sen på lördagen kommer Frallan

Krogkrönika, oktober

Flera releasepartyn, tack!

Idag är det väldigt lätt för lokala artister att spela in musik och släppa den på nätet. Men varför inte lansera den ordentligt? För visst är det roligare att arrangera ett rejält releaseparty.

Ett releaseparty brukar gå till så att bandet bjuder in vänner och fans, kanske lite lokal media och även annat folk. Sen gör de en konsert där de spelar upp sina nya låtar och efteråt säljer de sin skiva, om det finns någon fysisk sådan. Uppläggen kan skilja sig: vissa har förband, ibland bjuds på tilltugg, nån kanske visar en video. Det kan vara tävlingar, mingel, skivsigneringar, merchförsäljning och kanske viktigast av allt - en rejäl fest.

Det är såklart inte bara för skivor som det anordnas releasefester utan det kan gälla böcker, filmer, nya tekniska produkter eller i princip vad som helst som behöver marknadsföras. För i grund och botten handlar det om marknadsföring. Gör man ett event av presentationen eleverar man automatiskt händelsen till något mer. Det skapar en känsla av att man är med om något stort och viktigt, men framförallt är det kul att det händer något.

Många band spelar in en skiva, slänger ut den nånstans på nätet och sen är det bra med det. Ett releaseparty innebär inte per automatik att media uppmärksammar skivsläppet eller att bandet når en större publik, men det visar åtminstone att bandet anstränger sig och har en ambition. Det visar på en stolthet över produkten och att man bryr sig om sina fans. Dessutom bör varje försök att liva upp stadens kulturliv applåderas, även om det bara handlar om en skivsläppsspelning inför en begränsad publik.

Är ett band ambitiöst i låtskrivandet, studioarbetet, scenshowen och andra aspekter av sitt musicerande vore det ju konstigt om de inte la lika stor vikt vid lanseringen av sina skivor. Jag har varit på en rad olika releasepartyn, och hur olika de än varit upplagda har det alltid varit trevliga tillställningar. Om man nu ska släppa en skiva, varför inte kombinera det med en spelning och en fest? Det borde vara en självklarhet.
Så ett tips till alla band: ordna en releasefest. Det finns ju inget att förlora. Även om det inte skulle ge någon direkt marknadsföringsmässig utdelning så kommer det åtminstone bli en rolig kväll.

På skiva: Hurula

Hurula
"Vapen till dom hopplösa"

Man kan verkligen prata om en raketkarriär när det gäller Hurula. När 2014 började hade inte en människa hört talas om honom (nej, kom inte och säg att du var ett Masshysteri-fan, för det var ingen). Ett år senare hade han släppt sin solodebut, följt upp det med en EP, hyllats i pressen och på olika musikgalor, dragit storpublik till sina spelningar och var namnet på alla poplyssnares läppar.
Och det behövs verkligen en Håkan Hellström för alla dom (oss) som tycker att den käcka Göteborgaren är lite för glad och präktig. Hurula har en likartad röst och samma melodisinne som herr Hellström men är betydligt mörkare, dystrare, punkigare och skitigare, och här på sitt andra album tycks han ha skruvat upp reglagen ytterligare.
Det börjar med rundgång och sen följer tio spår av depprock av ren Jesus and Mary Chain-kaliber, framrattade av Håkans vapendragare Björn Olsson till på köpet. Det är förmodligen så här Broder Daniel skulle ha låtit om Håkan tagit över sångmicken från Henrik Berggren och börjat sjunga på svenska. Och det är såklart ett fantastiskt betyg till Hurulas nya skiva.

4/5

Biotisdag

Igår var jag och Mr Malbec på förhandsvisning av "Kvinnan på tåget" med Emily Blunt i huvudrollen. En okej thriller men inte mer. Lite seg och inte så originell som man hade hoppats. En bra scen med en korkskruv dock!
Betyg: Svag 3 av 5 

På skiva: Pain

Pain
"Coming home"

Sina dödsmetalldrömmar levde Peter Tägtgren ut i hårda Hypocrisy, men han hade även en trallvänligare sida och den gav han utlopp för i Pain, som fick ett stort genombrott åren runt millennieskiftet. Genom att kombinera poppiga melodier med tunga hårdrocksriff och feta synthmattor lyckades Ludvikarockern med det halvt osannolika konststycket att göra mainstreammusik av livsfarlig metal. Hits som "On and on", "Shut your mouth" och "End of the line" hade den perfekta mixen av hårdhet och melodier för att gå hem i stugorna och attrahera både Svenssons och metalheads.
Nånstans runt 2005 började Pain så sakta försvinna ut ur det allmänna medvetandet, och även om det kontinuerligt kommit nya skivor så var storhetsperioden över. De trogna fansen fanns kanske kvar men den breda publiken slutade bry sig. Och på sistone har nog även hardcorefantasterna tvivlat för det gick fem år mellan senaste plattan och "Coming home".
Jag kan dock tänka mig att en bred comeback väntar runt hörnet för Pain, för musikaliskt är Tägtgren sin stil trogen och greppet med att klä poplåtar i stenhård rustning som han gör känns som något som kan attrahera många. Särskilt när han gör det så kompetent som på "Coming home".

3/5

Biomåndag

Var och såg "Inferno" igår. Dan Brown är ju alltid intressant och det var en påkostad storfilm, men...nja. Mer spring och action än kluriga gåtor och storyn kändes för svag. Man vill ju känna sig smart och bildad när man ser en Dan Brown-filmatisering, men "Inferno" kändes för rörig och hetsig. Sevärd ändå, men inte mer.
Betyg: 3 av 5

Kinde hos Gradvall

Skulle jag göra en önskelista skulle punkten "Höra Johan Kinde prata om Frank Sinatra" komma väldigt högt upp. Och det är precis det han gör i Jan Gradvalls podd.

Oktoberfest i Vårdsberg

Japp, i helgen var det Oktoberfest igen. Men nu får det banne mig räcka. Det här fick bli sista Oktoberfesten för i år. Nu får det bli julfester istället!

Söndagsintervjun: Johannes Klenell

Lundellbunkern skriver om pophistorien

I vintras grottade de ner sig i Lundellboxen. Under sommaren har Tommie Jönsson, Maja Åström och Johannes Klenell tagit sig an samtliga nummer av tidningarna Pop och Bibel och dessutom varvat med Absolute Music-skivor, i en underhållande självspäkningsprocess.

Fyra kilo rock. 68 skivor. När Ulf Lundell i höstas släppte sin samlingsbox "Hemåt genom Rift valley" undrade många vad man skulle med detta mastodontsläpp till. Utom tre personer. De valde istället att starta podcasten "Lundellbunkern" där de under 68 dagar lyssnade på en skiva om dagen och diskuterade hur det påverkade dem.
I april drog andra säsongen av Lundellbunkern igång. Denna gång handlade det om att läsa samtliga nummer av tidningarna Pop och Bibel, med en utvikning in i Absolute Music-världen.
De tre fasta medverkande i "Lundellbunkern" är Tommie Jönsson som även har podden "DJ 50Spänn", Maja Åström som är radiojournalist och Johannes Klenell som är förläggare på Galago och tidigare drivit podcasten "Flumskolan". Två av dem har koppling till Östergötland. Maja har en sommarstuga här, som hon ofta nämner i "Lundellbunkern" och Johannes bodde i Norrköping några år i början av 2000-talet när han läste Kultur, samhälle och mediegestaltning. Han jobbar fortfarande en del i stan som föreläsare och handledare på KSM-utbildningen.

Vad är tjusningen med att gå in en mental bunker och grotta ner sig?
- Det är intressant att hjärntvätta sig. Jag är väldigt förtjust i populärhistoria, särskilt att gå in i något som vi haft väldigt mycket attityd mot men egentligen inte haft så mycket kunskap om. Tidningen Pop var en tidning man nästan kände sig lite mobbad av, säger Johannes Klenell när jag ringer upp honom på semestern.
Under sommaren tog "Lundellbunkern Vol. 2" ledigt och istället repriserades den första säsongen. I augusti fortsatte sedan den andra säsongen igen och finns att höra på alla de vanliga podcastplattformarna eller på hemsidan lundellbunkern.se.
- Nu har vi varit ifrån varandra ett tag och det känns lite konstigt. Men jag tror vi hittar tillbaka ganska fort, för det ligger så nära. Hjärntvätten är kanske lite borta, men det var den redan när vi gjorde avstickaren in på Absolute Music. En fördel är att vi slutade med Pop nr 25 som var sista numret av volym 1. Så efter sommaren startar vi med volym 2, och då blir det som ett nytt moment.

Innan "Lundellbunkern" drog igång hade Johannes och Maja aldrig träffats, båda hade dock arbetat ihop med Tommie, som är lite av poddens ordningsman.

Hur funkar kombinationen av er tre?
- I princip helt klockrent. Vi synkar bra och har olika roller. Tommie är nörden som har kollen, jag kommer in med humor och Maja är den som hittar närheten och blir omtyckt av lyssnarna.

Är det samma lyssnare på båda bunkervarianterna?
- Vi har legat ganska stadigt på 4-5000 lyssnare om dagen. Jag tror många av rockmännen som vi fick med på den första resan stannade, men sen tillkom det yngre lyssnare till vol. 2 som är födda på 80-talet, medan de första lyssnarna var födda på 60-70-talet.

Har det varit någon skillnad att bunkra ner sig i Lundell och Pop?
- I Lundellfallet var det något som var väldigt frånkopplat från oss, medan Pop och Bibel var något vi haft en relation till. Det gjorde att tonen blev lite olika. Om vi var cyniker som blev hjärtliga när vi lyssnade på Lundell så var vi hjärtliga personer som blev cyniker av att läsa Pop.

Måste musikhistorien ständigt skrivas om?
- Ja, jag tror det. Och jag tror det är det som vi håller på med. Jag tror att vi lyckades förändra berättelsen om Lundell och göra den mycket mer nyanserad, och jag hoppas att vi gör det den här vändan med Pop också.

Tobi Krado hos Radio Leo

Blev intervjuad i Radio Leo häromdagen och nu ligger det ute att lyssna på.

Nytt på DVD: Bumerang

Bumerang

I detta franska familjedrama går 40-åriga Antoine omkring och ältar två saker: dels att förhållandet med exfrun sprack men framförallt de oklara omständigheterna kring hans mors mystiska död 30 år tidigare. Eller var det bara en ordinär olyckshändelse, vem vet? Inte Antoine i alla fall, för i hans tillknäppta familj har medlemmarna svårt att tala med varandra, i synnerhet när det gäller moderns död.
Antoine tar i alla fall med sig sin syster till platsen för bortgången och börjar bit för bit upptäcka små ledtrådar som kanske kan få bilden att klarna. Sprickorna i familjen växer ytterligare genom Antoines agerande, men han måste ändå gå vidare och reda ut vad som egentligen hände.
Filmen är baserad på boken ”Bumerang” av Tatiana De Rosnay, som även skrivit ”Sarahs nyckel”. Visst finns en mordgåta, men filmen kan knappast beskrivas som en pusseldeckare med en stadigt stegrande stämning. Istället puttrar den på i stilla mak och fokus ligger snarare på relationerna i familjen än på att avslöja mysteriet.
Gamla minnen och undertryckta känslor kommer tillbaka likt en bumerang men själv kommer jag knappast återvända denna bagatell.

2/5

Lehmans fredagsfräckis

En vacker och förförisk kvinna kommer in på en lantlig pub. Efter en stund svänger hon sig med mjuka kattlika rörelser över till bardisken och tecknar åt bartendern att komma närmare. Bartendern lutar ansiktet närmare henne och hon tar känsligt tag om hans huvud och börjar pilla i hans skägg.
- Är du ägaren? frågar hon.
Bartendern skakar på huvudet.
- Nej dessvärre, suckar han.
- Kan du få tag på ägaren åt mig? Kvinnan fortsätter leka med hans skägg, hon smeker hans kind, kör händerna genom hans hår och smeker honom keligt över ansiktet.
- Det är tyvärr omöjligt, är det inte något jag kan göra? frågar han, tydligt upphetsad.
Kvinnan fortsätter smeka hans hår och skägg. Hon sticker in ett par fingrar i hans mun och låter honom slicka dom våta.
- Du kan lämna ett meddelande till honom från mig, viskar hon sensuellt. Säg till honom .....att det inte finns något toalettpapper eller någon tvål på damtoaletten!

Helgen på Palatset

Ikväll lirar SevenSouls
https://www.facebook.com/events/162155277546746/
Lördag spelar Makthaverskan och Amplified
https://www.facebook.com/events/1736867376575593/

Tobi i etern

Igår var jag med i Radio Leo och pratade lite om Bête Noire. Det var kul och jag tyckte det gick bra. Det sänds om några dagar...
 

Nytt på DVD: Eye in the sky

Eye in the sky

I sin sista film spelar Alan Rickman en brittisk militär som fungerar som länk mellan parlamentet i London och sina amerikanska kollegor. Tillsammans med kenyansk militär planerar de båda västerländska länderna en drönarattack mot islamistiska självmordsbombare i Nairobi. Terroristerna är samlade i ett hus och förbereder sitt dåd. Britter och amerikaner har kameror på plats och bombsiktet inställt. De väntar bara på klartecken från högre ort för att avfyra missilerna, men ordern måste komma snart för tiden håller på att rinna ut.
Men ordern kommer aldrig. Det finns nämligen en mängd politiska och juridiska ställningstaganden att göra innan det slutgiltiga beslutet kan tas. Dessutom tillkommer ett moraliskt dilemma när en nioårig flicka hamnar i skottlinjen. Är det rätt att döda ett oskyldigt barn om det kan förhindra en terrorattack? Vilken person med ett normalt hjärta kan ta ett sånt beslut?
Filmen kan nästan sägas bestå av en enda lång scen, där man får följa de komplicerade beslutsvägarna som ska leda fram till den avgörande ordern. Varje möjlighet vrids och vänds på för att allt ska gå rätt till, och varje gång man tror att beslutet är taget kommer en ny invändning som kräver en ny lösning. Trots att inte mycket händer ligger stämningen tät från början till slut i denna spännande thriller.

4/5

Lustans + Bettan = sant

Den 2/12 smäller det.

Musikkrönika, september

RIP:andet borde vila i frid

RIP-hysterin har slagit alla rekord i år. Men alla de som nostalgiskt sörjer svunna tiders artister borde rikta blicken mot samtiden istället. För nya stjärnor skapas hela tiden.

Årets bästa sommarprat i P1 var utan tvekan Magnus Ugglas. Dessutom stod han för det mest oväntade musikvalet. En av de saker han pratade om var den RIP-hysteri som spridit sig som en löpeld på sociala medier, det vill säga att folk skriver RIP (Rest in peace) i sina statusuppdateringar när någon känd artist dör. Något Uggla inte är så förtust i.
- Jag är nämligen av den uppfattningen att man ska hylla människor medan de är i livet. Och att de där hyllningsgamarna på sociala medier är ett jävla pack, som hoppas att det ska dimpa ner lite stjärnglans på dem i samma stund som de skriver "RIP" på Instagram, Twitter och Facebook, sa Uggla.

Den verkliga RIP-tsunamin började med att Lemmy tog ner skylten den 28 december och sedan dess har artister som Bowie, Prince, Olle Ljungström och Freddie Wadling också lämnat oss. Det är artister som betytt mycket för många människor och det är såklart sorgligt att de inte längre finns med oss. Men reaktionerna i sociala medier har inte stått i proportion till deras faktiska betydelse. Plötsligt beskrivs alla avlidna artister i termer av "världens bäste" eller "geni", och plötsligt har varenda Facebookanvändare alltid varit hängivna hardcorefans till varenda artist som gått bort.

Det märkliga är att det sällan märktes medan de levde. Hur många av er som "RIP:ade" Prince har ens en skiva med honom hemma? Hur många av alla nyfrälsta Wadlingfans har sett en konsert med honom? Och ärligt talat, hur många av er som läser detta kan överhuvudtaget nämna en låttitel med Motörhead förutom "Ace of Spades"?
Att RIP:andet bara är en pose märks också i själva uttrycket i sig. För hur många skulle skriva RIP på Facebook om det var deras farmor som gick bort?

RIP:et brukar följas av meningar i stil med "De försvinner en efter en. Snart finns det inga rockstjärnor kvar" och inte sällan brukar 2016 få epitet i stil med "Jävla skitår" och beskrivas som ett extraordinärt år i rockstjärnedödhänseende. Men faktum är ju att det dör ungefär lika många stora stjärnor varje år. För 20 år sedan var det Tupac, Ella Fitzgerald och Eva Cassidy. För 10 år sedan var det James Brown, Syd Barrett och Putte Wickman. För fem år sedan var det Amy Winehouse, Gary Moore och John Barry.

Det är tråkigt när gamla musikhjältar dör, det är alla överens om, men vad många tycks missa är att det hela tiden föds nya. Istället för att låtsas sörja gamla musiker med sin storhetstid bakom sig kan man upptäcka alla nya som kommer fram. Här på den lokala scenen har vi exempelvis The Great Discord som säkert kommer att göra sig ett namn framöver. De har kopplingar till andra internationellt hyllade lokalakter som Ghost och PG Lost. Vilka då? Ja, det hade ni vetat om ni inte var så upptagna med att grotta ner er i det förflutna istället för att vara närvarande i er samtid.

Biomåndag

De där stunderna i livet som man lever för. Det kan vara när man tar första after work-ölen på fredagen eller att njuta av solnedgången i El Tebo i Chile. Eller att ha hela biosalongen för sig själv.
Igår hände det igen, och det var alldeles underbart.
Jag såg "Deepwater Horizon" som handlar om den berömda oljeriggsolyckan i Mexikanska golfen för några år sedan. Hade hyfsade men inte skyhöga förväntningar och den var riktigt bra. Visserligen en ganska rak och enkel story, men tät och spännande stämning samt en mänsklig touch bland alla explosioner.
Betyg: 4 av 5

På skiva: Nick Cave & The bad seeds

Nick Cave & The bad seeds
"Skeleton tree"

För två år sedan kom Nick Cavefilmen "20 000 days on earth" som nu i höstas följdes upp av "One more time with feeling", som skulle handla om tillkomsten av albumet "Skeleton tree". Under inspelningen av filmen och skivan hände dock något som ändrade allt: Nick Caves ena son dog.
Det är svårt att veta hur skivan ursprungligen skulle låtit men det är uppenbart att det tragiska dödsfallet tagit över hela inspelningen. Det märks dels i texterna men även i den genomsorgsna ton som ligger över hela plattan.
Allt känns uppgivet och musiken hasar sig långsamt fram. Ödsliga toner, knaster och ödesmättade körer bäddar in sångerna medans mörka skuggor stryker runt. Det är så dystert att det borde vara olyssningsbart. Ibland känns det inte ens som låtar. Ändå är det omöjligt att inte sugas in.
Nick Cave har den där unika egenskapen att låta fantastisk bara genom att vara Nick Cave. Har man en gång lärt sig förstå och uppskatta den mörka undergångsmusik han fått ur sig i 30 år så älskar man allt han gör. Bara genom sin röst och sina molltoner lyckas han trollbinda och här kanske mer än nånsin. Rent musikaliskt är det långt från det bästa han gjort, men här finns något annat. Och det är omöjligt att inte drabbas av det.

4/5

Krogkrönika, september

 

Finöl driver upp priset på stor stark
 

Plötsligt kostar en stor stark 70 spänn ute på krogen. Vad tusan är det som händer? Det måste vara finölets fel.

 

I slutet av 80-talet var Frimis i Linköping landets dyraste krog när det gällde en stor stark. 56 spänn fick man punga ut med för en bira, vilket kändes som extremt mycket pengar på den tiden. Under 90- och 00-talet sjönk sedan ölpriset på landets krogar och kunde vara så lågt som 19 kronor för en stor stark. Om man gick till Frimis med bara en hundring på fickan kunde man bara köpa en enda öl, men med de nya ölpriserna kunde man köpa fem öl för samma hundring - och ändå få några kronor över. Viss skillnad det.

 

Och fram till för bara något år sedan kunde man ganska lätt få tag i en stor stark för 29 kronor, men det verkar mer och mer som att den tiden är över. För på senare tid har något hänt, plötsligt får man punga ut med 60-70 kronor för den simplaste stora starken av typ Falcon eller Norrlands guld.

 

Att ta 65 kronor för en halvlitersflaska Mariestad som på Systembolaget kostar 16.50 är i mitt tycke rent ocker. Dyr fatöl kan man ha större förståelse för, för det är en vara som man endast kan köpa i krogmiljö, men även där är priserna idag orimligt höga. Och paradoxalt är det förmodligen de senaste årens förbättrade ölutbud som trissat upp priserna på stor stark.

 

Det senaste decenniet har ölutbudet på svenska krogar förbättrats radikalt, och kunderna är också beredda att betala 70 kr eller mer för riktigt bra "finöl". Krögarna har märkt att konsumenterna accepterat en generellt högre prisnivå och utnyttjat det. Men vad de missat är att det bör finnas en koppling mellan prisnivån och kvaliteten. När de tror att de kan ta samma höga pris för den vanliga stora starken som för internationella kvalitetsöl borde de rannsaka sig själva och fråga sig om det verkligen är rimligt.

 

En stor stark ska kosta under 1 kr/centilitern. Jag vet inte om det står så i Svea Rikes Lag - men det borde definitivt göra det.


Oktoberfest i Tannefors

Igår var det dags för ännu en härlig oktoberfest. Och nästa helg är det dags igen, men sen får det nog vara slut för i år, för snart står ju julen för dörren.
Trink, trink brüderlein trink!

Nytt på DVD: Grimsby

Grimsby

Sacha Baron Cohen förnyade humorn med "Ali G", "Borat" och Brüno" men kanske har allting sin tid för redan med 2012 års "The dictator" kändes det som att han hade bränt sitt bästa krut och började upprepa sin humor. Ungefär likadant är det med "Grimsby", där Baron Cohen spelar en brittisk underklassnubbe med elva ungar, fula polisonger och ett brinnande fotbollsintresse som bor i Tjernobyls engelska vänort där han stoppar raketer i röven när det visas match på den lokala puben. Hans bror är en hemlig superagent och efter 28 år återförenas bröderna och får i uppdrag att rädda världen från ett dödligt virus. Humorn känns grövre, barnsligare och mer underlivsbetonad än någonsin, men även mer politisk. Såväl Fifa som Donald Trump får sig snytingar, om än lite övertydliga. Det är inte jätteroligt hela tiden, men vissa scener är så sjuka, hysteriska och obekväma på det där Baron Cohenskt patenterade sättet att man inte vet var man ska ta vägen. Han kan fortfarande göra humor som de flesta andra komiker inte skulle våga ta i ens med tång. "Grimsby" når som helhet inte upp till samma klass som de tidigare mästerverken men i sina bästa stunder visar Baron Cohen att han fortfarande är en av de största och viktigaste komikerna vi har.

3/5

Årets julskiva

Snart börjar julskivorna välla över oss, och jag vet redan nu vilken jag ska köpa. Lockas speciellt av andra spåret "What if Santa is gay?".

Fall foliage 2016

Nu fattas bara en vit träkyrka...

Lehmans fredagsfräckis

Två nunnor stod i en fruktaffär.
- Jag skall be att få en banan, sa den ena.
- Köp två, sa den andra, så äter vi en.

Helgen på Palatset

Denna helg blir det tvådagars gammelpunkfest på Palatset.

Dagens fynd på hallmattan

Alltid kul när det rasslar till i brevinkastet. Igår var det Alex Schulmans nya bok "Glöm mig" som damp ner.

Bioonsdag

Aaaaah...härligt att vara tillbaka i biosalongen. Var ju tre veckor sedan.
Igår blev det "The magnificent seven", en ganska typisk cowboyrulle med mycket pang pang. Nyinspelning av "Sju vågade livet/De sju samurajerna". Denzel Washington, Chris Pratt mfl rensar upp bland slöddret. Börjar lovande men håller inte hela vägen. Ändå okej underhållning för stunden.
Betyg: 3 av 5
 
 

På skiva: Britney Spears

Britney
"Glory"

Vad ska vi egentligen med Britney Spears till 2016? Vem vill höra henne och vem är hon som artist? Fram till det berömda psykbrytet i mitten av 00-talet fanns det en tanke och riktning i hennes musik och artistskap, men under det senaste decenniet känns hennes karriär alltmer ofokuserad för varje år som går. Musikaliskt är det svårt att hitta en linje i hur hon vill låta, det känns som att hon fladdrar som ett rö för vinden och hakar på de trender och producenter som är hippa för tillfället, utan tanke på om det passar hennes personlighet och stil. Efter "Toxic" 2003 har det inte gått att spåra någon som helst röd tråd i det hon gör även om hon då och då fått till enskilda lyckträffar som exempelvis "Womanizer" och "Piece of me".
På nya skivan "Glory" är det samma visa igen. Allt för många kockar och allt för sönderproducerad musik gör att detta blir en fullkomligt opersonlig platta som lika gärna hade kunnat sjungits in av ett dussintals andra artister utan att man hade märkt någon skillnad.
Jodå, det finns och annat halvskapligt spår där i den jämntjocka popsmeten, men var är Britney i det hela? Vem är Britney? Och frågan kvarstår: vad ska vi med henne till 2016?

1/5

Lika som bär #205

Henrik Egelstig & Minge Burell
 

På skiva: Håkan Hellström

Håkan Hellström
"Du gamla, du fria"

Vad är det som gjort att Håkan Hellström blivit landets största artist och kan sälja ut Ullevi två kvällar i rad? Rent musikaliskt finns det inte så mycket som motiverar det, hans stil är knappast nyskapande eller särskilt unik, och texterna rimmar inte ens.
Men så har han ju allt det där andra. Han är landets kanske bästa liveartist. Eller vänta, han är ingen artist utan snarare ett fenomen, och såna följer andra och ibland obegripliga spelregler.
Gnället på hans sångröst har vi hört till leda, men det är just där hans styrka finns. Hans fans kan identifiera sig med det icke-perfekta och känna samhörighet. Dessutom har han en positiv och lättsam utstrålning vilket många uppskattar i allvarstyngda tider som dessa. Så det hade faktiskt nästan varit mer konstigt om Håkan gjort exakt det han gör och INTE sålde ut Ullevi.
På nya, åttonde, skivan låter musiken både välbekant och inte på samma gång. Här finns en rad dussinlåtar i ganska typisk Håkan-stil, men plattan har även en del spår som verkligen sticker ut och är mer av ljud- och formexperiment än rena låtar. Och det är dessa mer udda spår jag personligen tycker är bäst, framförallt "Öppen genom hela natten" med sina stråkar och knarrig gubbröst.

3/5

Casanova

Figge mejlade: "Hörru, det var länge sedan vi fick se en riktigt saftig kätbild på dig. Nu är det hög tid, tycker jag".
Okej Figge, här kommer den...
 

På skiva: The Quireboys

The Quireboys
Twisted love

De senaste åren har brittiska The Quireboys fått en rejäl nytändning med nya skivor och flitigt turnerande. I fjol släpptes "St Cecilia and the gypsy soul" och nu är det redan dags för nästa platta. Kanske bandets allra bästa om man får tro dem själva. Vilket i så fall inte skulle betyda lite eftersom deras debutplatta "A bit of what you fancy" från 1990 är ett klassiskt mästerverk utan en dålig låt.
Och riktigt så bra kan inte ens den mest överpositive Quireboysfantasten hävda att "Twisted love" är. Men det är faktiskt en helt okej platta, stundtals riktigt bra. Om fjolårets alster var en ganska nedtonad historia är detta album en rockigare variant där bandet levererar 70-talsdoftande öldrickarrock på sedvanligt Quireboysmanér. Det låter oväntat piggt, svängigt och fräscht. Spike och grabbarna gör ett stabilt jobb och musiken är snyggt producerad nere i skånska Klippan. Jag hittar kanske ingen ny "I don´t love you anymore" eller "7 O´ clock" i materialet, men flera av spåren kan säkert slå sig in i låtlistan på turnéerna.

3/5

Oktoberfest i Norpan

Oktoberfester kan man ju inte få för mycket av, så i lördags gick jag och Bella på det tvådagarsevent som IFK Norrköping anordnade i Teknikhallen. Helmut Jederknüller lirade och var som vanligt bra.
De borde ha tightat till arenan för att skapa en intimare atmosfär, men som helhet ändå en mycket trevlig kväll med sång, dans, tävlingar, öl, schnitzel och umpa bumpa-musik.
Jag såg väl okej ut, men framför allt var min bordsdam Helga riktigt tjusig. Ein prosit der gemütlichkeit!

Söndagsintervjun: Joanne Posluszny-Hoffsten

Med kärleken som tema

Den vackra paviljongen i Trädgårdsföreningen anses av många vara en av stadens mest romantiska platser. Bakom designen står konstnären Joanne Posluszny-Hoffsten, som ofta har kärleken som tema i sina konstverk.

När vi träffas vid Paviljongen i Trädgårdsföreningen slumpar det sig så att det på dagen har gått 27 år sedan Joanne flyttade till Linköping. Hon kom hit den 4 augusti 1989 och skulle stanna två veckor, men det blev alltså lite längre än så.
Det var såklart kärleken som fick henne att bli kvar här på östgötaslätten. Joanne är född i Buffalo i USA, men har som efternamnet antyder polsk härkomst. Och det var på Warzaw Art Academy som hon mötte sin make, Linköpingskonstnären Lars Hoffsten. Idag arbetar hon som lärare för elever med engelska som modersmål och som konstnär, där just kärleken i olika former påfallande ofta utgör tema för hennes verk.
Joanne berättar att hon började skapa konst redan som fyraåring, och sedan dess har det bara fortsatt. I början satsade hon på måleriet men efterhand har hon breddat sig och sysslar numera med det mesta från foton och film till skulpturer och installationer.
- Jag gillar all sorts konst, och jag gillar film också. Målningar är kanske det jag tycker mest om, för det är svårt att måla. Många säger att mina konstverk är roliga, men det beror nog på att de inte vet vad de ska säga, förklarar Joanne.
På senare tid har hon gjort många så kallade "Kiss me"-glober. Nio stycken har det blivit, varav en ägs av självaste Björn Borg. Verken består av sfärer som är täckta av munnar, som symboliserar kommunikation, kyssar och hur kärleken färdas över jordklotet.
- De tar tid att göra, för varje mun är individuell. De faller av och man kan bara göra några åt gången.

År 2002 började Joanne med offentlig konst, och har bland annat smyckat Kungsbergsskolan, skapat en kärleksbänk vid Konserthuset och designat paviljongen i Trädgårdsföreningen. Paviljongen är förmodligen ett av Linköpings mest älskade konstverk och byggdes 2010 med hjälp av elever från Anders Ljungstedts gymnasium. På insidan av taket visas bilder på kyssande par, på väggarna sitter dikter och hela den lilla paviljongen sprider ett romantiskt kärleksbudskap.
- De flesta känner till paviljongen men alla vet inte att det är jag som gjort den. Jag ville skapa en plats där ett par kan gå och sätta sig och vara romantiska. Och jag ville att det skulle vara ett ställe tillräckligt stort för ett litet bröllop. Det har varit 70 bröllop i paviljongen hittills, och jag undrar hur många förlovningar.

Vad betyder ankan på toppen?
- Det är den mest vanliga frågan. Den representerar min mamma, det var hennes favoritdjur. Jag har polsk bakgrund och ankan symboliserar även Polen. Och den tittar mot Buffalo.

Ett annat intressant verk av Joanne är “The last scene in the Life of Marie Antoinette” som visades på utställningen “Kort datum” på konsthallen ALKA i Linköping, samt på Edsvik Konsthall i Solna och på Virserum Konsthall.
- Jag tror Marie Antoinette fördömdes för att hon kom från ett annat land. Hon fick skulden för många saker, men jag tror inte hon var så ond som många tror.

Vilka av dina konstverk är du mest stolt över?
- Jag måste nog säga paviljongen och kärleksbänken. Och mina politiska verk, som Marie Antoinette. Speciellt mina verk om kvinnor. Jag väntar på att kvinnorna ska återta sin position, som jag tror de hade innan. Jag tror det kommer ändras tillbaka och jag vill vara delaktig i den förändringen.

Hur är det att vara konstnär i Linköping?
- Det är svårt. Jag kände ingen när jag kom hit. Man måste ha kontakter och tänka som en affärskvinna, ha idéer och berätta för folk vad man gör.

Vad jobbar du på just nu?
- Jag hoppas på att få designa ett aktivitetshus i Skäggetorp eller Valla, med en paviljong och bänkar i vackra färger i ett område där det inte finns så mycket. Det har jag jobbat på i tre år.
- Men det jag verkligen jobbar på är fem målningar till ett gruppboende i Linghem. Jag gör även en grön kärleksbänk åt Stångåstan som ska stå vid en förskola i Majelden, säger Joanne som därmed återigen sprider kärlek i Linköping.

Krogkrönika, augusti

Raggningsreplikernas återkomst

Minns ni de fåniga raggningsreplikerna som var populära förr? Vi trodde och hoppades att de var borta för alltid, men nu har de gjort comeback - på dejtingapparna.

"Kom och sätt dig i mitt knä så pratar vi om det första som poppar upp”. Höhö, haha. En klassisk raggningsreplik. Här är två andra exempel: ”Tror du på kärlek vid första ögonkastet, eller måste jag gå förbi här en gång till?” och ”Ursäkta, jag har tappat mitt telefonnummer, kan jag få ditt?”.
Visst, en fyndig raggningsreplik kan vara lite smårolig, och mycket av humorn ligger i att det är så medvetet töntigt. Ni vet hur de brukar lyda: ”Det pågår ett party i mina byxor... Vill du vara med?”, ”Gjorde det mycket ont? När du föll från himlen, menar jag.” eller ”Ska vi trolla? Vi går hem till mig och har sex, sen försvinner du.”
På 90-talet var det jättepopulärt att skämta om roliga raggningsrepliker. Nöjesbilagorna hade enkäter där de frågade folk på stan om deras bästa fraser och fick svar som ”Är det dig jag ska äta frukost med i morgon?” och ”Snygga kläder, de skulle se bra ut i en hög bredvid min säng.”
Men ska vi vara ärliga så var raggningsreplikerna bara en myt. Ingen använde dem i praktiken. Det var något som man skämtade om, och alla ställde liksom upp på premissen att det fanns fjantiga öppningsrepliker som självsäkra casanovor slängde ur sig och som omedelbart fick "offren" på fall. I verkligheten såg det såklart helt annorlunda ut. Jag tror aldrig någonsin det hänt på en svensk krog att en kille gått fram till en tjej och öppnat konversationen med en rad som ”Du måste vara trött i benen... För du har sprungit runt i mitt huvud hela dagen.”

Runt 2005 trodde vi att de fåniga raggningsreplikerna fick dödsstöten. Då släppte Neil Strauss sin bok "Spelet" och plötsligt var fraser som ”Jag är ny i stan. Kan du tala om vägen till din lägenhet?” helt ute. Istället skulle man "negga", köra en "ja-stege" och ägna sig åt "takeaway". Men sen kom klickjaktssajter med roliga listor och plötsligt var raggningsreplikerna tillbaka. Och med dejtingappar som Tinder och Badoo har utvecklingen exploderat - med den stora skillnaden att de fåniga raggningsreplikerna nu faktiskt används i praktiken.
På Tinder kan man slänga ur sig fåniga rader som "Hade du varit en meny på McDonald's hade du hetat McLäcker" och komma undan med det.
Fast det finns såklart öppningsrepliker som funkar, och står sig genom olika trender och tidsepoker. Den bästa är förmodligen "Hej!".

Lehmans fredagsfräckis

Majsan och Tage var ett medelålders par, som funnit att deras äktenskap blivit en smula slentrianmässigt. Majsan beslöt att göra något åt sin sladdriga kropp, och började med spinning, aerobics och gympa och blev så slank och vig, att Tage fick en nytändning i kärlekslivet. Tage ville återgälda detta, så han skickade Majsan på en veckas semester till Mallorca med en väninna. Under tiden fixade han badrummet, med hjälp av mångkunnige Nisse, bäste polarn. Det blev finaste kakel på väggarna, italienskt marmorgolv och badkar med lejonfötter. Precis som Majsan drömt om… Så kom dagen när Majsan kom hem, det var stort hemlighetsmakeri med ögonbindel och många glädjetårar från Majsan.
– Du får ta premiärduschen, sa Tage, så fixar jag champagne så länge.
Plötsligt hörde Tage ett skrik och en duns från duschen, han sprang dit och fann frugan liggande i spagat på golvet!
– Hur gick det? frågade Tage.
– Ingen fara, svarade frugan, men på något konstigt sätt sitter jag fast.
Tage ryckte och slet i sin fru, men kunde inte få loss henne. Tage funderade och kom att tänka på sin kompis Nisse, som kan det mesta. Han ringde till Nisse och förklarade situationen. Nisse sa:
– Jag kommer genast!
Tage skyndade sig att skyla sin fru med handdukar. Nisse stormade in och fann Majsan och Tage i badrummet.
– Ta tag under ena armen Tage, så lyfter jag under den andra.
Nisse och Tage lyfte för allt va de var värda, men hon rörde sig inte en millimeter.
– Här har blivit en sorts vakuum! sa Nisse. Vi får knacka sönder golvet.
– Nej! skrek Tage, golvet är ju svindyrt! Finns det inte någon annan lösning?
– Jovisst! sa Nisse, och slet bort handdukarna, och började ratta och killa på flödarknappen på Majsan.
– Vad fan gör du med min fru? skrek Tage.
– Bara lugn, sa Nisse, vi fuktar upp henne och puttar henne till golvbrunnen!

Helgen på Palatset

Fredag: Skiltron, Grimner och Black Magic Fools
Lördag: Slidin´ Slim & Eric Hansson

Sista dagen i The Maritimes

Jodå, jag såg mastodonten i Stewackie. Annars var det ganska lugnt den här sista dagen i The Maritimes. Har nu varit i Kanada tre gånger och det har varit tre ganska olika resor, och de har varit bra på olika sätt. Jag har åtminstone en resa till som jag vill göra till Kanada innan jag känner mig klar, och det är Edmonton/Calgary/Banff/Jasper, men det dröjer nog några år.
Jag började dagen med att kolla in Truro. En ganska tråkig stad, men de har Victoria Park och där var det fint. Och man måste ju klämma in ett vattenfall på varje resa...
Så, nu säger vi au revoir till The Maritimes. Vi hade det trevligt ihop!

Lika som bär #204

Henrik Knivdahl & Gubben i "Upp"
 

New Brunswick

Igår var det dags för den tredje provinsen på denna Kanadaresa - New Brunswick. Men först tog jag en liten sväng i Charlottetown.
Sen blev det den låååånga Confederation Bridge till fastlandet.
Hann dock inte med så mycket som jag hade velat i New Brunswick, dels för att det blev en dag mindre än vad jag tänkt mig och dels för att det återigen var längre avstånd än jag trodde. Dessutom känns NB lite tråkigare än PEI och NS. Först ut var Parlee beach...
Just det, det blev lite fall foliage också.
...men den stora grejen var Hopewell Rocks, som är den bästa platsen om man ska kolla tidvattnet.
Nu är jag tillbaka i Nova Scotia och funderar på vad jag ska hitta på imorgon innan jag drar mig neråt Halifax igen. Tja!

Film: Solace

Solace

När "Seven" blev en stor succé började det planeras för en uppföljare. Ett manus skrevs men filmades aldrig. Detta manus skrevs sedan om och blev många år senare "Solace", som dock inte har någon koppling till "Seven" och inte heller på långa vägar når upp till samma kvalitet. Två stora namn finns dock i rollistan: Colin Farrell och Anthony Hopkins.
Hopkins är en pensionerad läkare med en speciell förmåga att lösa brott som FBI brukar använda sig av. Plötsligt följer en serie mord i tät följd som verkar sammanlänkade, och den federala polisen tar åter hans tjänster i anspråk. Dock tycks mördaren hela tiden ligga ett steg före och kunna förutspå exakt vad polisen gör för drag.
I David Finchers händer hade detta manus kanske kunnat bli skapligt men regissör Afonso Poyart har svårt att göra denna rulle till mer än en halvtafflig b-film. Det är synd, för det finns trots allt en intressant moralisk frågeställning som är värd att fundera kring. Men istället för att ta sig an det filosofiska dilemmat som avslöjas fram mot slutet blir "Solace" mest en dassig dussindeckare med övernaturliga inslag som glöms så fort eftertexterna börjar rulla.

2/5

Prince Edward Island

Efter några dagar som inte riktigt motsvarade förväntningarna blev det en riktig höjdardag på Prince Edward Island. Jag tog första morgonfärjan dit. Jag har väl berättat hur mycket jag gillar att åka bilfärja?
PEI är Kanadas minsta provins och det är nära till allt. Så jag hann se en hel del, från Georgetown...
...till Summerside, där det blev en hummerlunch.
Kunde även pricka av en av mina roadside attractions - rymdfärjan 
PEIs största turistmagnet är Cavendish där "Anne på Grönkulla" utspelades. Här har vi gården Green Gables..
 
 ...och här är Annes rum.
Sen avslutades det hela med en härlig kväll i mysiga och pubtäta Charlottetown. Efter några dagar av halvtråkig mat och blaskig öl hamnade jag på ett kanonställe som också var ett bryggeri, och testade sex av deras sorter.
Så Charlottetown levererade som jag hade hoppats. Nu blir det Confederation Bridge över till New Brunnswick.

På skiva: M-Rock

M-Rock
The Cosmic Phunk Saga Continues

Funkfarfar Emrik Larsson är ute och missionerar igen, och det evangelium han sprider är den förlovade funkens. Det gjorde han redan på 90-talet tillsammans med sina kollegor i Göteborgsbandet Stonefunkers och det verkar inte finnas något som kan få honom att ge upp det uppdraget, åtminstone inte förrän han fått hela landet att svänga.
I mitten på 2000-talet bytte han tillfälligt spår och gav ut några svenskspråkiga skivor som drog mer åt vishållet. De var helt okej, men kanske var han inte helt lycklig om han inte fick känna groovet pulsera i ådrorna för snart var han tillbaka i det förföriska funksvänget. "Stundtals är mitt beroende så starkt att jag kan inte vara utan mer än några minuter. Det är en ständig kamp för att få mer", säger Emrik själv om sitt funkberoende.
De senaste åren har han lirat under namnet M-Rock och tillsammans med sitt tighta band bjuder han på funk som kanske inte är så nyskapande eller unik, men som har ett självsäkert, precist och medryckande sväng. Möjligtvis saknas lite variation och en smula originalitet, men i allt väsentligt är det en bra platta med ett grymt funksväng.

3/5

Fail på Cabot Trail

Gårdagen får nog ses som rätt misslyckad. Vis av tidigare erfarenheter gick jag upp i svinottan och åkte till Cape Breton (norraste delen av Nova Scotia) för att kolla in den världsberömda The Cabot Trail med sin fantastiska natur och sina underbara utsikter. Återigen missbedömde jag dock sträckan/tiden, men framför allt var det hela rysligt överskattat. Här och där var det rätt fint, men som helhet en klar besvikelse.
Tanken var att hinna med 19-färjan till Prince Edward Island, men det sket sig. Så nu är jag tillbaka på samma rum på samma hotell och åt på samma restaurang som dagen innan. Börjar likna "Måndag hela veckan" det här...
Har varit för mycket (onödig) bilkörning, för lite öl, för dålig mat och för mycket strul och stress de senaste dagarna. Nu hoppas jag på Prince Edward Island och Charlottetown. Om jag nu bara kommer med morgonfärjan...

På skiva: Imperial State Electric

Imperial State Electric
"All through the night"

Vänta, var det inte nyligen som Imperial State Electric släppte "Honk Machine"? Jo, men Nicke Andersson är inte bara en av de låtskrivare i landet som har högst lägstanivå, han är även en av de mest kreativa så nu är det dags för bandets femte platta sedan 2010.
"Kunde banden göra två plattor om året på 60- och 70-talet så ska det väl gå nu. Släpper man plattor oftare kan man dessutom testa grejor utan att det är hela världen. Gillade du inte den här? Lugn, det kommer en ny snart.", säger Nicke själv och får mig att pusta ut av lättnad.
"All through the night" är absolut ingen dålig platta, en sån skulle Nicke och grabbarna aldrig släppa ifrån sig. Men den kan beskrivas som en mellanskiva där bandet testar lite nya grejer. Visst finns det en och annan riffig rockrökare och visst hör man de klassiska influenserna från KISS och The Beatles, men här finns även en del spår som de trogna fansen nog kommer ha svårare för, som inslag av country och 60-talspop. Trots de nya formexperimenten saknas lyckligtvis bottennappen men helheten känns något lättviktig. Men som Nicke själv påpekade gör det inte så mycket, det kommer ju snart en ny platta.

2/5

Fjärde dagen i Nova Scotia

Måste erkänna att jag underskattade avstånden i sydvästra Nova Scotia, vilket har inneburit en hel del onödig bilkörning både igår och idag. Det har gjort att jag nu ligger en hel dag efter schemat, men med lite flyt kan jag ta igen en del imorgon (eller halka efter ytterligare, vi får se).
Jag började dagen med att kolla in Annapolis Royal, som är en av alla dessa gulliga småstäder som det kryllar av. Dom har stadshus, kyrka, gamla fina trähus, parker och någon form av USP som dom vill lyfta fram. Och varje gång känner jag att jag skulle vilja stanna och lära känna lokalbefolkningen, ungefär som Michael J Fox i "Doc Hollywood".
Hamnade även i Wolfville, där jag tänkte jag skulle kolla in tidvattnet. Nova Scotias norra kust har världens största tidvattenskillnad. Såg bara lite av det nu, men ska kolla in mer om några dagar.
Som helhet en småtråkig dag, men det kom en riktig höjdpunkt i Grand Pre. Denna del av Nova Scotia är Kanadas främsta vinregion så jag stannade till på en vingård och käkade.
Slog även till på två flaskor, varav en var ett Ice Wine.

Åkte förbi Windsor, som tydligen ska vara hockeyns födelseort.
Tog mig sedan till New Glagow där det blev ribs och bira. När jag kom tillbaka till hotellet mötte jag tio amishpersoner i korridoren. Dagens höjdpunkt tillsammans med vingården.

Söndagsintervjun: Jan Stenmark

Stenmark studerar människor som finns

Ett par kramas och kvinnan ser överlycklig ut. Bildtexten lyder: "Jag tyckte att hon överdrev. Hade vi inte haft varandra, så hade vi väl haft några andra". Ett typexempel på Jan Stenmarks speciella humor. Och nu är den Norrköpingsfödde bildkonstnären aktuell med sin nya bok "Människor som finns"".

Sedan debuten 1990 med boken "Detta har hänt" har Jan Stenmark skapat en egen och omisskännlig stil där han sätter absurda och humoristiska texter till gamla bilder från exempelvis veckotidningar. Sedan dess har han släppt ytterligare 15 böcker och nyligen kom den senaste som fått titeln "Människor som finns".
Han har själv definierat sig som "komisk bildkonstnär" och förklarat att: "Det viktigaste är i alla fall bilderna. Text och bild tillsammans skapar en möjlighet som enbart text eller enbart bild aldrig kan uppnå. Idéerna smyger in från alla håll, vare sig det gäller relationer, sex, döden, barn eller scener ur det egna livet. Infallen får man bara vara glad för och tacksamt ta emot - både vad gäller text och bild.”
Ett annat exempel ur "Människor som finns" är en kille och en tjej som står framför en piltavla och dricker läsk. Killen har en blodig pil i pannan och bildtexten lyder: "Jag var så kär att det bjöd jag på".

Har du arbetat annorlunda på något sätt med den nya boken?
- Nej. Jag skriver och gör hela tiden nya bilder, när en är klar börjar jag genast jobba på nästa,
och så småningom samlas de bästa till en bok. Några har påpekat att bilderna i den senaste boken känns mer genomarbetade än tidigare och det kanske stämmer.

Du har gjort dina bildcollage i 26 år nu. Hur har du utvecklats under den tiden?
- Inte i grunden. Det har alltid varit fråga om en bild, manipulerad eller omanipulerad, med vidhängande bildtext eller pratbubbla. Ibland även korta strippar. Däremot har jag då och då försökt hitta nya ingångar, eller av en slump sprungit på dem.

Hur kan du utvecklas framöver? Eller har du funnit ditt perfekta uttryckssätt?
- Det där vet man aldrig, det är sådant som bara händer, eller som utvecklas successivt, nästan utan att man märker det. Det känns nog som att det mesta av det jag vill uttrycka får plats i det lilla utrymmet mellan en bild och en text.

Var hittar du de mest tacksamma bilderna?
- Jag har använt mig av tidningar och böcker från nästan hela 1900-talet, med fokus på 50- och 60-tal. Klar ledning som bildkälla har tidningen Allt i Hemmet 1956-1968.

Vad har du på gång framöver?
- Inga inplanerade utställningar varken i Norrköping eller någon annanstans. Hösten verkar bli precis så händelselös som jag vill ha den.

Härlig dag i The Maritimes

Regionen där jag befinner mig kallas alltså The Maritimes, och består av provinserna Nova Scotia, New Brunswick och Prince Edward Island. Och här kretsar mycket kring havet på olika sätt: fiske, sjöfart, tidvatten, båtimmigranter, fyrar, segling osv. Jag började dagen med att besöka en kyrkogård där en stor mängd människor som dog på Titanic ligger begravda. Deras gravar är för övrigt formade som ett skepp.
Här står en guide framför graven för violinisten i fartygsorkestern. Och har ni sett filmen så kanske ni känner igen namnet på stenen nedan. Denna man hette dock Joseph och skyfflade kol på båten, inte Jack som DiCaprios rollfigur i tredje klass, men folk vallfärdar dit ändå. Och jag kan förstå dem, filmen levandegjorde katastrofen så bra och att se gravarna (några av dem med svenska namn) gör att man får en konkret koppling. Även om man vet att det inte är filmens Jack som ligger där blir det en stark upplevelse. 
Sen lämnade jag Halifax och körde ut mot kusten, närmare bestämt mot Peggy´s Cove. Ett fascinerande landskap med mängder av klippblock där inlandsisen dragit fram.
Peggy´s Cove är en jättemysig liten fiskeby som lockar mängder av turister...
Fyren lär vara den mest kända i hela Kanada, och då finns det jäkligt många att välja på. Bara här på Nova Scotias sydkust finns det 40 stycken.
Runt fyren finns även ett fantastiskt klipplandskap...
Det blev lobster roll till lunch även denna dag...
Nästa stopp var Mahone Bay, som förutom sina tre kyrkor på rad även är en gullig liten stad med en fågelskrämma-festival.
Varje hus hade gjort sina egna, och här är några av alla hundratals som fanns:
Jag gillar Nordamerika den här tiden på året. Det är en slags ohelig mix av skördefest, halloween och oktoberfest, och det tycks alltid hända olika saker i stil med denna fågelskrämmafestival.
Nästa stopp blev världsarvsstaden Lunenburg och...oj oj oj!
Jag har sett många fina städer men Lunenberg slå det mesta. Valparaiso, Newport, nästan till och med Napier.
Hela staden går i den här färgglada gingerbread-stilen. Här ser vi bara en bråkdel.
Hann även med ett snabbstopp i Shelburnes historiska hamnkvarter...
...och tog mig sen till Yarmouth där jag tog in på hotell. Först dagen ute på vägarna och schemat har redan spruckit rejält. Hmm..undrar hur detta ska gå?

Film: Oculus

Oculus

Speglar är skrämmande saker, det är känt sedan gammalt och inte minst på film. Och det är just vad denna rysare tar fasta på. Efter en mystisk händelse i barndomen där föräldrarna dödades och sonen hamnade på mentalsjukhus bestämmer sig den numera vuxna dottern för att bekämpa ondskan en gång för alla, och det verkar som att den mörka kraften kommer från just en gammal spegel. Hon lyckas få tag i spegeln på en auktion och tillsammans med sin numera friskförklarade bror ska de två numera göra upp med händelserna i barndomen.
Allt är planerat in i minsta detalj. Kameror är riggade, varningsalarmen är aktiverade och som extra säkerhetsåtgärd finns en självutlösande mekanism som ska krossa spegeln om inget annat funkar. Vad kan gå fel?
Inledningsvis är detta en riktigt bra skräckis som bygger upp en ruggig stämning. Problemet är att spökerierna aldrig riktigt tar fart förrän filmen är slut. Och skräckscenerna blir aldrig så skrämmande som man tror under den segdragna upptrappningen. Det finns några bra scener, men som helhet är det en ganska fjantig film. Vilket är synd eftersom första halvan lovade så mycket mer.

2/5

Art Deco i Halifax

Halifax är inte nån känd Art Deco-stad, men jag hittade i alla fall två byggnader. Först The Bank of Nova Scotia som hade en fantastisk interiör...
Och sen Dominion Public Building, där man inte fick gå in. Men fasaden är ju ett strålande exempel på Art Deco-arkitektur.
Sen har vi även radiostationen C100 som kör pastell-art decon, men nja...den platsar kanske inte riktigt.

RSS 2.0