Oh Dixieland

Jag tror banne mig...eller?...jo, det blir Dixie Chicks i Malmö i april!

På skiva: Backyard Babies

Backyard Babies
Four by four

Under karriären har Nässjös stoltheter Backyard Babies levererat en hel del dunderdängor men också en radda låtar som mest känns som ett Sha-Boom på testosteron. De har helt enkelt varit bättre som rockstjärnor än vad de varit som låtskrivare.
Nu när de är tillbaka med första plattan på sju år är ljudbilden tuff och energisk, som att de aldrig varit borta. Ljudbilden låter som vi vant oss vid och bandet levererar högoktanig sleazerock med kraft och tryck. Själva menar Dregen & company att det är den bästa samling låtar de skrivit.
Men jag är inte lika säker. Fortfarande finns det klara brister i låtmaterialet även om det är en jämn samling låtar de presenterar. Nio stycken för att vara exakt, väl avvägt mellan ballader, hårdpop och garageslammer. Plattan har inga riktiga bottennapp, men inte heller de där riktiga topparna som behövs. Mest är "Four by four" ett habilt rock´n´rollhantverk som befäster bandets status, men gör lite för att höja den.
Men det är kul att kvartetten åter är samlad. Backyard Babies tillför nånting till svenskt rockliv och är en spännande färgklick i en jämngrå massa. Och bäst av allt: nu slipper vi förhoppningsvis fler trubadurplattor av Nicke Borg.

3/5

Helgen på Palatset

Denna helg kör vi bara lokalt på Palatset.
Fredag: Lowriders, Jamesson och TV-Eye
Lördag: In Hours, Genljud och Sofie Alexandersson

Lehmans fredagsfräckis

En man stod inför rätten åtalad för tidelag sex med djur.
- Var det en hingst eller ett sto ni hade sex med?, frågade domaren.
- Ett sto förstås, svarade mannen, man är väl normal...

Uggla på Galeasen

Igår åkte jag och Prütz upp till Stockholm och gick på Ugglas show/monolog "Hallå! Popmusik, kickar å kläder" på Teater Galeasen. Det blev en riktigt trevlig tripp med käk på Operakällarens bakficka och en kanonföreställning.
Uggla gör alltså en intim show inför en publik på bara 80 pers (varav Per Gessle var en igår), där han berättar en personlig monolog om sina unga år tills han slog igenom som popstjärna, som han varvar med lite musik, kompad av en trio. Det är svårt att jämföra olika uttrycksformer, och dessutom har han gjort så jäkla mycket, men jag tycker nog att denna föreställninmg är det bästa jag har sett med honom.
Riktigt bra manus, oerhört tajt band, snyggt ljus, annorlunda arr på låtarna, ovanliga låtval, den intima lokalen där man bara sitter någon meter från Uggla...ja allt var svinbra. Uggla må vara kort - men han är ändå den störste!
Betyg: 5 av 5

På skiva: Iron Maiden

Iron Maiden
The book of souls

Det måste vara ett helsicke att vara ett band som hållit på i 40 år och fortfarande ha ambitioner. Ingen vill egentligen höra de nya låtarna, eller ens ha en ny platta. När det drar ihop sig till turné är det ändå de gamla klassikerna som fansen skriker efter. Men Iron Maiden anstränger sig ändå, till skillnad från många andra band som har lirat lika länge. Man skulle till och med kunna säga att de anstränger sig för mycket.
Den nya plattan, den sextonde i ordningen, är ett mastodontverk som trots att den bara innehåller elva låtar klockar in på en och en halv timme. Här finns tre låtar som är längre än tio minuter, varav avslutande "Empire of the clouds" är hela 18 minuter.
Den som gillar episka metalfanfarer har en högtidsstund framför sig, britterna fläskar på för allt vad de är värda och lyckas hålla sig på rätt sida om den svulstiga pekoralgränsen, även om de ofta är farligt nära att kliva över.
Det är imponerande att gubbarna fortfarande kan vara så vitala, och som helhet är detta en stark platta utan några egentliga svackor, men att sätta i sig hela anrättningen på en gång blir i mastigaste laget.

3/5

Inget stolpskott

Igår var jag ute och hälsade på Grebos gamla "rebell-präst" Bo Stolpstedt i Fillinge. Han tvingades att sluta som präst för några år sedan för att han var för modern och frispråkig, eller hur man ska uttrycka det. En prälle i min smak alltså. Trevlig och kulturell är han också. Och bara det faktum att han svär mer än vad jag gör är ju lite uppfriskande. En A-präst, helt enkelt!

På skiva: Deportees

Deportees
The big sleep

Umeåkvartetten har egentligen ganska mycket som talar emot dem. De har inget eget sound, inga hits, och ingenting som gör dem särskilt unika. Få personer kan räkna upp medlemmarnas namn och ännu färre skulle känna igen dem om man mötte dem på stan. Musiken är duktig, präktig och småtråkig. Kort sagt, det finns få rationella skäl att lyssna på det här bandet. Om det inte vore för att de är så jäkla bra.
Allt det som finns på minuskontot spelar liksom ingen roll när man väl dragit på plattan. Deportees har en självklarhet och en höjd i låtsnickrandet som är omöjlig att värja sig mot. Man mår så bra när musiken träffar trumhinnan. Det låter varmt och mjukt, och man känner sig fullkomligt trygg som lyssnare. Det är liksom bara att luta sig tillbaka och njuta.
Bandet har gått från ett slags countrysoul på debuten och sedan utvecklats kontinuerligt fram till denna femte plattas storslagna pop. Jag vet inte vilka som lyssnar på Deportees, förmodligen alltför få. Det känns inte som ett band som har fanatiska fans, och inte heller jag är ett sånt. Jag tycker bara att detta är en riktigt bra skiva. Och det gör förmodligen du också om du bara ger den chansen.

3/5

Biomåndag

Hade tänkt att gå och se "The walk" igår - men icke! Den verkar helt plötsligt ha slutat visas, pang bom. Jag hoppas att det har nåt att göra med att det är höstlov, och att den kommer tillbaka, men vi får se...
Så det blev "Tjuvheder" istället. Årets mest hyllade svenska film. Och den var riktigt bra, men det är rätt tröttsamt att det nästan enbart görs socialrealistiska dramer i det här landet (känns det åtminstone som). I svensk film går alla omkring och är irriterade eller arga hela tiden, jag vill se filmer med glada, coola och smarta människor. Ska det vara så svårt? "Tjuvheder" handlade hur som helst om ett gäng människor som är missbrukare/hemlösa/kriminella. Dialogen måste vara den bästa någonsin i svensk film. Det var så mycket pundarslang att filmen var textad!
Betyg: 4 av 5

På skiva: Jerry Williams

Jerry Williams
"Ghost rider"

Knappt hade tonerna ekat ut från Jerry Williams avskedsturné innan han flyttade in på Kajskjul 8 i Göteborg och drog igång sin nya show "Man måste få lira". Hade inte rockpubliken lärt sig innan så stod det klart nu - det finns inga avskedsturnéer. Så här är det: artister slutar ALDRIG spela. Lär er det.
Allra minst gäller det Jerry Williams som lirat rock´n´roll sedan genren uppfanns. Och i hans värld är det fortfarande 1962. Och tur är väl det, det är nog få av hans fans som vill höra nåt annat. Men Jerka är inte bara en vital 73-åring när det gäller knopp och kropp, han vågar faktiskt lämna den allra tryggaste bekvämlighetszonen och tänja på sitt inmutade område. Inte så mycket att han skrämmer bort gamla lyssnare, men tillräckligt för att det ska kännas fräckt, fräscht och levande.
Nya skivan består av en samling riktigt bra låtar som framförs med en skitig ljudbild med mycket tremolo och fuzz. För kompet står The Soundtrack of Our Lives och materialet kommer från bland annat Suicide, Danzig och Stooges. Dessutom blir det duett med Anna Ternheim i "Far from any road" med sin "Wicked Game"-lånade inledning. Jag tror aldrig Jerry Williams låtit såhär bra förut. Det kan faktiskt vara det bästa han spelat in.

4/5

Krogkrönika, september

Inget slår en bra kvarterskrog

Uteserveringarna blir fler för varje år. Nya mattrender sköljer över oss. Matgästerna blir hela tiden mer medvetna. Men det finns en del av restaurangvärlden som fortfarande halkar efter - varför finns det så få riktiga kvarterskrogar i Sverige?

Varje område förtjänar en bra kvarterskrog. Ett ställe runt knuten där man kan slinka in på en öl, eller säga till partnern ”äh, vi går ner på hörnet och käkar ikväll”.
En kvarterskrog är ett litet personligt ställe som inte ligger på stadens restauranggata utan i en stadsdel, förort eller i ett mindre samhälle. Ett ställe där man pratar med ägaren och har stor chans att stöta på bekanta. En kvarterskrog är mysig men anspråkslös, det är ett ställe som det känns avslappnat och naturligt att gå till. I amerikanska tv-serier vimlar det av kvarterskrogar, men i Sverige finns de knappt - vare sig på tv eller i verkligheten.

Här är det viktigt att göra distinktionen mot snabbmatställen och sunkkrogar. En riktig kvarterskrog säljer inte pizza, kebab eller annan mat av snabbmatskaraktär, utan en riktig kvarterskrog är som en vanlig krog med riktig meny, med den skillnaden att den inte ligger mitt i centrum. Utomlands är detta oftast inget konstigt, där finns det bra restauranger i varje stadsdel, men i Sverige är det rådande tillståndet att riktiga restauranger oftast ligger tätt packade i centrum av staden medans ytterområdena får hålla tillgodo med nedgångna ställen med spelautomater, felstavade snabbmatsmenyer, plastblommor och kunder som inte äter på plats utan tar med maten hem.

Jag funderar på om det kan vara en klassfråga, men kommer snart på att det även i välbärgade stadsdelar och förorter saknas ordentliga kvarterskrogar.
Har det med tradition och kultur att göra? Har det svenska folket under så många decennier blivit så inpräntade av staten att vi inte ska springa ute på krogen i onödan att tanken på kvarterskrogar blivit oss helt främmande? Nja, det låter som ett rätt tunt argument 2015, av flera skäl.
Hänger det ihop med att vi i Sverige lagar så mycket mat i hemmen att behovet av kvarterskrogar inte finns? Nej, för det vimlar ju av snabbmatställen och är fullpackat på restaurangerna i centrum.

Det är alltså svårt att hitta någon logisk förklaring till varför det saknas riktiga kvarterskrogar i vårt land. Vilket är synd, eftersom en bra kvarterskrog är något som borde finnas i...ja, varje kvarter. Det vi kan göra till dess att utvecklingen vänt är att stödja de fåtal bra krogar som faktiskt finns utanför städernas restaurangstråk, då kanske krögare och kunder till slut inser att varje område förtjänar en bra restaurang "nere på hörnet".

Jakten på Tito

Då är det dags att börja planera lite inför vinterns resa. Fick denna bok på posten häromdan och suget har börjat växa. Men en sak är överordnat allt annat, och det är att hitta Tito Beltrán. Målet är att helst träffa honom, eller åtminstone att gå på konsert med honom. Fortsättning följer...

Söndagsintervjun: In Hours

 

(Kommentar: Jag tycker att In Hours är Linköpings kanske bästa band just nu. Nu har de släppt EP:n som nämns i texten och de spelar på palatset 31/10)

In Hours har tiden för sig

Linköpingsbandet In Hours har plockat upp 90-talets melodiska indiegitarrer och klätt dem i en tight och modern skrud, men med bibehållen melankoli. Nu hoppas bandet på en framskjuten placering i den pågående Livekarusellen och inom kort släpper de även en fyraspårs-EP.

 

Rötterna till In Hours finns i bandet Shuffle Spots, och det var när en av bandmedlemmarna flyttade till USA som man bytte namn till In Hours och gitarristen Armin Memic´ fick ta över mikrofonen. Övriga medlemmar är Johan Karlsson på trummor, Andreas Källgren Swenson på bas samt Tobias Björch på keyboard. Armin och Andreas har växt upp ihop i Linköping, medan Johan och Tobias kommer från Östersund. Bandet har haft nuvarande sättning sedan april 2014 och har hunnit med spelningar på bland annat Livekarusellen både förra året och i år, två gig på Palatset i Linköping, Hultsfred, Kalasmottagningen, Dynamo och Harrys i Norrköping. Ursprungligen var musiken kraftigt inspirerad av Red Hot Chili Peppers, men idag spelar bandet en mer poppig indierock inte helt olikt Madchester- och shoegazingband som exempelvis The Stone Roses och Ride.

- Vi har fått höra att vi har nice melodiska grejer och då har vi satsat på det, säger Armin.

- De som sett oss gillar våra melodiska gitarrer och att vi har ett egenpräglat sound, lägger Andreas till.

- Och att vi röjer loss på scenen, säger Armin.

- Jag ska försöka hitta nån röjig keyboardstil, säger Tobias.

 

Vad tycker ni om Linköpings musikliv?

- Mitt intryck är att det åtminstone är bättre här än i Östersund, säger Tobias.

- Det finns ändå en del som händer, men det kunde vara mer, menar Johan.

- Innan våra spelningar på Palatset trodde jag inte att det fanns band som lirade annat än metal här i stan, men det upptäckte jag att det finns och det är roligt, säger Andreas.

 

Vill man lyssna in sig på In Hours finns än så länge bara låten "Ghost" utlagd på Soundcloud.

Sedan förra sommaren håller bandet på att spela in en EP med fyra låtar. De har ändrat och gjort om, trixat, fixat och tagit bort, men nu börjar den äntligen bli klar. EP:n ska vara färdiginspelad i februari och sen kommer den mixas, mastras och släppas i mars. Ett av spåren är "Ghost" i ny version.

- Vi håller det kort med fyra låtar. Vi fokuserar på kvalitet framför kvantitet, säger Johan.

- Låtarna hänger ihop. Det är samma lite dystra stil, och alla texter är lite ledsamma. Vi öppnar med den gladaste låten, sen går det ner...precis som livet, ha ha, säger Armin.

 

Just nu är det lite tunt med inbokade spelningar för In Hours, men när detta skrivs har de två deltävlingar i Livekarusellen på schemat, och förhoppningsvis ska det bli mer än så

- Förra året var vi i semifinal och i år vill vi till final och helst vinna, säger Andreas.

- Vi har mest satsat på EP:n den sista tiden. Den kommer att fixa spelningar åt oss sen, hoppas vi, säger Armin.


Sator

Igår lirade Sator på Palatset. Det var en kanonkväll med mycket folk och Sator i högform.
En rolig grej var att trummisen kom direkt från älgjakten och hade med sig 50 kilo älgkött, som vi var tvungna att fixa fram en frys till.

Oktoberfest

Igår var det dags för den obligatoriska Oktoberfesten i Vårdsberg - en av årets höjdpunkter.
Vad kan jag säga? Jag längtar redan till nästa år!

Fredagar med Nisse

Sedan en tid tillbaka har jag fått en ny vana på fredagarna. Jag brukar åka upp till Nisse och repa en timme runt 12-tiden. Det är en mysig tradition som jag gärna fortsätter med. Det börjar ju dra ihop sig till vårt första gig, som är på Palatset den 6/11, och igår testade vi för första gången att köra elektriskt. Det är ju en viss skillnad att tex sjunga mikrofonförstärkt mot att köra helt opluggat. Fortfarande har vi några små detaljer att putsa på, men det kommer att bli skitbra - bara jag sätter de höga tonerna på "Grand Hotel"!
Märkligt nog har det alltid varit kanonväder när jag åker till Nisse, och så även idag. Och det förstärker bara den positiva känslan ytterligare.

Kinde i Zero

Gjorde en kort intervju med Johan Kinde till Zero om nya skivan.

Helgen på Palatset

Riktigt bra helg på Palatset!
Fredag: Alonzo Fas 3 & Vinnarcirkeln
https://www.facebook.com/events/447857655339350/
Lördag: Sator & Bad Möthertruckers
https://www.facebook.com/events/873769729374487/

Lehmans fredagsfräckis

Det var två gubbar nere i Skara som träffades, och så säger den ena till den andra:
- Du om jag säger tegelsten vad tänker du på då?
- Tegelsten... Jag tänker på byggnader och arkitektur, Rom och Barcelona, underbara byggnader...
- Jaha, säger den andra.
- Ja vad tänker du på då när jag säger tegelsten.
- Näe jag tänker på fitta...
- Va? Hur kan du tänka på det när jag säger tegelsten???
- Näe jag tänker alltid på fitta...

Framtiden är här

Så var man tillbaka i framtiden igen. Jag har febrat länge inför detta datum och igår var dagen här.
Så det blev att titta igenom "Tillbaka till framtiden II" ännu en gång - och ja, känslan var magisk.
Har ju skrivit en del om denna filmserie tidigare, men frågan är vad jag ska göra nu? I 30 år har jag levt enbart för att få uppleva den 21 oktober 2015. Nu har mitt liv tappat mål och mening, och jag är helt desillusionerad. Vad ska jag leva för nu? Jag vet inte, det känns som att det kan gå åt vilket håll som helst hädanefter...

Nytt på DVD: The water diviner

The Water Diviner

Russell Crowe har bestämt sig för att börja regissera, och här i debuten gör han ett helt okej jobb. Det är lite sentimentalt och ibland smått pretentiöst, men på det stora hela blir resultatet lyckat. Crowe spelar även huvudrollen, där han i sedvanlig stil går runt och mumlar med tungt sinne och sorgsen blick, men även detta kan man stå ut med.
Filmen utspelas under och strax efter Första Världskriget och kretsar kring slaget i turkiska Gallipoli där Australiens och Nya Zeelands arméer led ett stort nederlag. Crowe spelar en australisk man som förlorade alla sina tre söner i kriget och nu reser till Turkiet för att föra hem kvarlevorna och begrava dem hemma i Australien. Det är såklart ingen lätt uppgift men Crowes rollfigur verkar besitta smått magiska krafter som gör att han, med hjälp av ett turkiskt befäl, snart får upp spåret.
Det är intressant att få uppleva kriget huvudsakligen från turkarnas synvinkel, och vi får också
exotiska turkiska miljöer med mängder av män i röd fez. Det är filmens absoluta styrka. Romansen med hotellägarinnan (Olga Kurylenko) känns mer krystad och filmen hade kunnat knyta ihop en del sidospår bättre. Det blir inte riktigt det episka drama som Crowe förmodligen tänkt sig, men en klart godkänd start som regissör.

3/5

Biotisdag

Ja, det blev ett biobesök igår igen. Var och såg "The Martian" som är den film jag sett fram mot mest under 2015. Matt Damon spelar en astronaut som blir ensam kvar på Mars efter att hans besättningskompisar evakuerat planeten och trott att han var död. Helt på egen hand får han försöka överleva, utan att kunna kommunicera med jorden och med mat och vatten som snart tar slut. Kanske kan han bli räddad om fyra år - om han överlever så länge.
Lite väl lättsam i tonen, men riktigt bra. Jag gick ju Natur, men bytte sedan spår helt. Kanske skulle jag satsat vidare på det naturvetenskapliga spåret och börjat arbeta inom rymdfart? Man blir ju onekligen sugen när man ser filmer som denna. Tänk att på något sätt få vara inom eller i periferin av NASA när Marsexpeditionena blir verklighet om sisådär 15 år.
Rymden är ju det mest fascinerande som finns. Själv har jag varit på Kennedy Space Center två gånger, frossar i Sci Fi-filmer och minns att jag gjorde ett skolarbete om Esrange redan i mellanstadiet. De senaste åren har rymden fått ett litet uppsving, både i verkligheten och på film, vilket jag är överlycklig över. Har planerat ett tag att ta en filmkväll med Mars-tema och se "Red planet", "Mission to Mars" och "Last days on Mars". Det har ju kommit mängder med filmer om Mars, och det ska bli intressant hur vi ser på dessa när vi väl satt vår fot på den röda planeten.
Hur som helst...
Betyg: 4 av 5

På skiva: Ghost

Ghost
"Meliora"

När det gäller image är Linköpingsbandet Ghost i absolut världsklass. De gör i princip allt rätt med sina hemliga identiteter, påvebyten, låttitlar, omslag, scenkläder och vad det nu må vara. Men ingen grupp kan leva på image allena, det krävs bra låtar också. I slutändan är låtarna det enda som verkligen betyder något, det enda som gör om ett band lyckas hålla sig kvar på toppen och bli ihågkomna när karriären är över.
Lite ironiskt har Ghost faktiskt bättre låtar än de flesta andra hårdrocksband, men det är just musiken som ifrågasätts mest med bandet. Ända sedan starten har många tyckt att musiken är för mesig, för poppig eller för konstig för ett så "ondskefullt" band som Ghost. Skulle man bara gå på bandets estetik skulle man tro att bandet lirar jobbig dödsmetal, men i själva verket spelar bandet ytterst välpolerad rock med inslag av psykedelika, progg och 70-talsmetal. Och det är just det jag gillar med de maskerade killarna. Jag hade spytt på ännu ett hårddunkande metalband med mer kraft än finess i sina låtar.
Här på tredje plattan är Ghost mer välartade än nånsin. Det låter strålande med snygga arrangemang och fantastisk produktion. Nästan för bra faktiskt. Materialet är så genomgående jämnt och starkt att jag nästan sitter och önskar lite skavanker. Kanske lite mer dramatik också när jag tänker efter. Men det är egentligen bara gnäll i marginalen, för Ghost har inte bara en genial image, de är skrämmande bra på att skriva låtar också.

4/5

Biomåndag

Började som vanligt veckan med ett biobesök. Igår blev det "Black mass", en uppgång och fall-historia om Bostongangstern Jimmy Bulger. Det ger ju en extra dimension till filmer om de utspelas på platser där man har varit, liksom det adderas något när man reser till platser man sett på film, så det är såklart extra kul att den utspelas i Boston.
Egentligen är det en ganska ordinär gangsterfilm, men tack vare Johnny Depp som är strålande i huvudrollen får filmen ett extra lyft. Han är verkligen obehaglig i rollen som Bulger.
Betyg: 3 av 5
 
 
 

Haunted by Destiny

Fick Haunted by Destinys nya platta häromdan - och såg att jag var tackad i konvolutet. Kul!

Musikkrönika, september

Alla är motsatsen till vad de säger

Linköpingsgruppen Ghost är aktuella med sitt nya album "Meliora", och som vanligt med det hemliga bandet pågår vilda diskussioner kring vilka som gömmer sig bakom maskerna. Ska det verkligen vara så svårt att lista ut?

"Den som själv har nåt att dölja ropar på förstärkt polis" skaldade Nationalteatern 1974 och slog huvudet på spiken. Ungefär samma slutsats drog Arctic Monkeys 2006 och döpte sitt debutalbum till "Whatever people say I am, that's what I'm not. Ska man förstå människor så ska man ta deras egen världsbild och vrida den 180 grader. Det verkar som att folk alltid är motsatsen till vad de själva tror.

Visst, det finns gråzoner och glidande skalor, men grundprincipen tycks bli sannare ju mer man gräver ner sig i den. Folk som ser sig som roliga och skrattar åt sina egna skämt är oftast de tråkigaste. Folk som hävdar att de är ödmjuka avslöjar sig som stöddiga så fort de yppar just de orden. Folk som klagar mest på politiker är såna som aldrig själva engagerat sig i något viktigt.
Sverigedemokrater säger att de inte är främlingsfientliga, men varför gör och säger de i så fall främlingsfientliga saker hela tiden? Och tvärtom: twittereliten som säger sig stå för tolerans är de minst toleranta som finns, minsta felsägning så hugger de.
Själv ser jag mig som liberal, men har insett att jag nog i själva verket är ganska konservativ till min läggning.

Likadant är det inom musiken. Hårdrockare ser sig som outsiders, men hårdrocken är den mest streamade musiken på Spotify, enligt en rapport i somras. Magnus Uggla har sedan 70-talet hävdat att han är en rebell som slår underifrån, men är den svenska artist som levererat flest hits de senaste 30 åren. Och i mitt jobb som rockjournalist har jag lärt mig att när ett rockband påstår sig ha "ett unikt sound", då vet man att de låter precis som alla andra.

Tidningen Vice gjorde ett reportage om hur det gått för artisterna i 90-talets straight edge-våg och det visade sig att de flesta blivit missbrukare. Dennis Lyxzén är iallafall öppen med sitt hyckleri. 2009 gick han ut och sa att han numera bara är nykterist som scenpersonlighet, inte som privatperson. Och så fortsätter det - alla är motsatsen till vad de säger.

Så vilken slutsats kan man då dra? Jo, att vill ni försöka lista ut vilka de ondskefulla medlemmarna i Ghost är så ska ni förmodligen börja med att leta inom Pingstkyrkan.

Lace

Igår såg jag "Lace" som i mitt tycke är en av världens bästa tv-serier.
Den har verkligen allt: fantastisk signaturmelodi, 80-tal, flickskola i Alperna, storstäder, hästar, champagne, cigaretter, svart flor, arabiska nätter, slott, fester på lyxbåtar, pakter, svek och hämnd...är inte det Bête Noire, så säg...
Betyg: 5 av 5

Söndagsintervjun: Knifven

(Kommentar: På söndagarna kommer jag att lägga ut lite intervjuer här som jag har gjort. De kan vara från olika tidningar och spänna över skilda ämnen, mest blir det nog artister och författare. Vissa intervjuer kan ha några månader på nacken, men strunt samma. Först ut är Knifven med "Glassens brorsa" i mitten på bilden.)
 
Knifven - levererar skarpa riff och vassa texter
 
I maj släppte Knifven sitt debutalbum "Skuggfigurer" som fått ett bra mottagande av såväl kritiker som publik. Nu i oktober väntar en Tysklandsturné för det Linköpingsbördiga punkbandet.

Knifven bildades 2010 och har sitt ursprung i postrockbandet Melu. När en av medlemmarna hoppade av fortsatte de tre övriga, men bytte ut de långa, instrumentala låtarna mot snärtig punkrock med svenska texter.

- Alla tre var inne i en period där vi lyssnade på mycket svensk musik som Masshysteri och Mattias Alkberg. Vi blev inspirerade av det och det var då bitarna föll på plats, säger sångaren och basisten Joakim Andersson som är uppvuxen i Grebo. De övriga medlemmarna är Örtomtasonen Adrian Hörnquist på trummor och Anders Carlborg från Linköping på sång och gitarr.

- När vi lade om spår och började skriva på svenska fick vi kontakt med skivbolaget Gaphals som blev intresserade. Vi släppte fyra singlar hos dem, så de har betytt mycket för oss som band. Och det kulminerade i plattan som kom nu i maj.

- Vi bestämde tidigt att vi inte ville ha med alla singlar på albumet. De singellåtar som kom med är nyinspelade för att få ett enhetligt ljud och produktion. Vi tog även in några gästartister för att låtarna skulle kännas fräscha för oss själva.

Hur har skivan mottagits?

- Vi har fått fyra, fem recensioner i Sverige. Corren skrev till exempel väldigt bra om den, och överlag har det varit väldigt positivt. Sen vaknade Tyskland till efter sommaren och där har vi fått två riktigt bra recensioner, och det passar ju bra nu när vi ska dit på turné.

Joakim berättar att bandet gjort ett 40-tal spelningar med Knifven sedan bandet startade, de flesta av dem i Stockholmstrakten. Senast vi kunde njuta av dem på "hemmaplan" var i juni, när de lirade på The Crypt i Linköping. Och nu väntar alltså en höstturne som börjar i Malmö den 2/10 och följs av ett gig i Köpenhamn samt fyra spelningar i Tyskland.

Ni sjunger på svenska, hur kommer det sig att tyskarna gillar er?

-  Vi var i Tyskland och gjorde en handfull spelningar ihop med Dalaplan hösten 2013, så vi kan nog ha en liten och halvtrogen fanskara där. Det är alltid enklare att få spelningar om man redan varit där en gång. Sen finns det ett stort intresse för svensk musik i Tyskland rent allmänt. Jag kan tycka att man går miste om en dimension om man inte förstår språket, men å andra sidan finns det mycket annat att fastna för i musiken, vi har till exempel väldigt mycket energi när vi spelar live.

Vad har ni på gång efter turnén?

- Vi håller på att skriva nytt material, och testar ett lite nytt upplägg. Vi försöker få till mer färdiga skisser. Anders och jag spelar in demos som vi spelar upp för Adrian. Han har flyttat till Malmö så det blir inte att vi kan repa så ofta nuförtiden. Målet är att släppa nåt nytt inom ett år. Jag är lite inne på EP-formatet, det är hett just nu.

 

Text: Tobias Pettersson

Foto: Robin Hayes


Loke ocn några andra

Igår hade vi visafton på Palatset och först ut var Det Är Kärlek. Sen smet jag upp till The Crypt en snabbis för att kolla in Melonkvartetten...
Sen tillbaka till Palatset för att kolla in OldTown - som sket i scenen och körde på golvet istället.
Och sist lirade Loke Nyberg som kanske inte är den mest spännande artisten rent musikaliskt, men riktigt bra på scenen. Ja, det var det det.

Zero har efterfest

Skrev en grej till Zero om Efterfesten.

Höstmyset kan börja

När P:sson-affischen är uppe på väggen, då vet man att höstmyset är igång!
Nu kör vi stenhårt på rödvin, levande ljus, stickade tröjor och gula löv i en månad, sen är det dags att börja med julpeppen!

Helgen på Palatset

Helgen är här och det betyder att vi kör band på Palatset.
Fredag: Loke Nyberg, OldTown och Det Är Kärlek
Lördag: 220 Volt och Art Nation

Lehmans fredagsfräckis

En man frågar en polare:
- Om du var på en vild fest, blev aspackad och vaknade upp med en kondom som hängde ut ur röven, skulle du berätta det för nån?
- Nej, aldrig.
- I så fall kanske du har lust att komma på fest hos mig ikväll.

Efterfesten kan börja

Igår intervjuade jag Efterfesten på legendariska Café Broadway. Längst till vänster ser ni den lika legendariska Magnus Johansson, som skrev fantastiska låtar som "Vakna nu Anneli" och "Pappa är en flygkapten", och gjorde en av tidernas bästa svenska debutskivor.
Han berättade en rolig anekdot om när skivbolaget skulle marknadsföra honom, men tyckte att han hade ett lite intetsägande namn (vilket det är lätt att hålla med om). De tyckte att han skulle hitta på ett annat efternamn för att låta mer spännande.
- Kan du inte ta din mammas flicknamn? Vad hette hon som ogift?
- Karlsson!
 
Magnus har hur som helst ALDRIG spelat live under eget namn, men den som vill se honom på en scen kan komma till Palatset i Linköping den 14/11 för då lirar han med sitt nya band Efterfesten där.

Nytt på DVD: The boy next door

The boy next door

Ibland undrar man vad det är som avgör att vissa filmer blir till, medan det finns så många andra berättelser som aldrig filmas. Som med den här rullen. Det vore intressant att höra snacket i styrelserummet när filmbolaget bestämde sig för just det här torftiga manuset av alla tusen förslag de får presenterade för sig. Det är visserligen en lågbudgetrulle, men vi får se en typ av historia som berättats många gånger förr, och betydligt bättre utfört. Här får vi bara en trist standardfilm som ingen kommer minnas om ett år och som inte tillför något överhuvudtaget till filmhistorien.
Jennifer Lopez spelar en lärarinna som har det struligt med maken (John Corbett). De har separerat, men försöker lappa ihop förhållandet. En 19-årig kille (spelad av en jobbigt överårig Ryan Guzman) flyttar in i grannhuset, men visar sig vara en fullblodsgalning som inte bara börjar stalka mamman utan även nästlar sig in som elev i hennes klass samt börjar hjärntvätta sonen. Den marknadsförs som en erotisk thriller, men förvänta er varken erotik eller spänning, däremot en hel del riktigt fåniga scener.
Regissör Rob Cohen har flera stora actionrullar på meritlistan, men denna gång verkar han ha skött arbetet med vänsterhanden. Bristen på logik och trovärdighet är riktigt störande.

1/5

Lätt packad på resan

Igår var det dags för den andra ölprovningen på Linköpings flygplats. Denna gång var flygbolaget SAS och följdaktligen handlade det om skandinaviska öl (plus en engelsk). Även denna gång var det Bobbo från De Klomp som höll i provningen och det blev återigen en trevlig tillställning. Ska vi gissa på att det blir KLM framåt vårkanten? I vilket fall kommer jag vara där...

Definitionen av Kulturskribent

Det börjar dra ihop sig till Bokens dag igen och jag kommer nog gå på samtalet mellan Jonas Hassen Khemiri och "kulturskribent" Mattias Ahlén på biblioteket den 9/11.
Höjdpunkten med Bokens dag är ju inte vilka författare som kommer utan om Corren återigen ska lyckas krysta in titeln "kulturskribent" på Ahlén. Frågan man ställer sig är ju hur lite som krävs för att få kalla sig "kulturskribent"?
Räcker det verkligen med att skriva en skivrecension i månaden och en bokrecension lite då och då? Krävs det inte krönikor, debattartiklar, reportage och andra längre, tyngre och/eller mer genomarbetade texter? Samt att det sker med en viss (och tät) regelbundenhet?
Vill man ens bli titulerad som ´"kulturskribent"? Den dag det står så på mitt visitkort, kan ni komma och skjuta mig.
 

Fall Foliage 2015

Såhär i fall foliage-tider tänker jag på Vermont och Australien. Varför heter det Vermont (Det gröna berget) när kullarna inte är gröna, utan gula, röda och orange?
Och så har vi Australien där träden inte tappar löven - utan barken.
Två märkliga saker...
 

Biomåndag

Tillbaka i Linkan, tillbaka i vardagen, tillbaka i biosalongen.
Igår var jag och glodde på "Everest" som handlar om en expedition som ska klättra upp på Mount Everest, och så brakar helvetet loss (vilken skräll, va?)
Många snygga vyer och en ganska bra film, men lite svag story (som det ofta blir när filmer baseras på verkliga händelser).
Betyg: 3 av 5

Brittelibrittsommar

Här kommer man hem från +25-väder i Staterna och tänker att nu är det väl full höst där hemma. Men icke! I Tannefors sken solen som vanligt...

Nytt på DVD: The Drop

The Drop

I sin sista filmroll spelar James Gandolfini en man som driver en bar i Brooklyn. Fast mest är stället en täckmantel där tjetjenska gangsters inkasserar sina pengar. En kväll blir baren rånad och saker och ting börjar sättas i rörelse. Vem är så dum att han rånar ett gangsterställe? Det struntar i och för sig skurkarna i, de vill bara ha tillbaka sina pengar.
Tom Hardy spelar Bob, en lugn kille och småblyg kille som jobbar i baren. Han hittar en misshandlad och övergiven hundvalp i soptunnan hos en tjej (Noomi Rapace). De börjar dejta så smått, men plötsligt dyker hennes ex-kille upp och hävdar att hunden är hans. Exet är en påfrestande lokal smågangster som snabbt blir ett problem för Bob, samtidigt som även rånet börjar få jobbiga konsekvenser.
"The drop" är en schysst rulle som skildrar det smutsiga livet på samhällets skuggsida. Dennis Lehane som skrev "Mystic river" rotar i mörkret även här, men trots en hel del förtjänster når filmen inte ända fram. Skådisarna är bra, men berättelsen känns långsam och aningen tunn, vilket gör att filmen inte blev så cool som den kunde ha blivit.

3/5

Palatset igår

Igår var jag tillbaka på Palatset igen. Vi körde en ganska soft kväll med tre singer/songwriters eller vad man ska kalla det. Inte så mycket folk men tre bra gig. Först körde Gus Ring (överst).
Sen I´m Kingfisher...
...och sist min favorit Edith Backlund. Lite ringrostig men ändå bra. Backstage framförde hon sedan en akustisk version av superduperlåten "Amen" som en liten bonus. Så jag är kanonnöjd med kvällen!

50 år av lusta...

Fick reda på titeln på Johan Kindes kommande skiva. Den ska heta "Ett halvt sekel av sex".
Hmm...vet inte riktigt vad jag ska tycka om det...

Edith ikväll

Missa nu inte Edith Backlund på Palatset ikväll...

Lehmans fredagsfräckis

En man kommer in på puben och sätter sig vid bardisken och säger till bartendern:
- Min fru älskar mig verkligen mer än andra kvinnor älskar sina män.
- Jaså, varför tror du det?
- Jo, förra veckan var jag sjukskriven ett par dar, och varje gång brevbäraren eller vår granne var utanför huset sprang frugan ut och viftade med armarna och skrek:
- Min man är hemma idag...

Sista dagen i det förlovade landet

Det här är sista dagen i det förlovade landet, jag lämnar hela världens samvete med ett leende.
Idag hade jag egentligen bara en punkt på programmet och det var att kolla in Springfield, som är Illinois delstatshuvudstad samt staden där Abraham Lincoln bodde innan han blev president.
Så jag följde Route 66 norrut...
Om jag har fattat rätt när det gäller varför Route 66 blivit så ikonisk så beror det på att det var USA:s första motorväg, och den väg man tog när man skulle "go west", så att säga. Ungefär som gamla Riksettan i Sverige...
Årets reseplansch blev för övrigt TTA, men fick inte upp den förrän sista kvällen...
Springfield handlar mycket om pampiga byggnader - och Lincoln...
Väldigt mycket Lincoln faktiskt. Han står staty lite överallt och man kan titta på hans gamla hus och besöka hans grav.
Där är det tradition att man ska röra hans näsa, av någon anledning...
Gravvalvet är större än man tror. Och här ligger han begravd...
Sen gick jag på Lincoln-museet, som var riktigt bra.
Först kollade jag in hologramshowen...
Sen hade de en show till, med skakande stolar osv, som jag också kollade in. Och så den vanliga utställningen som också var riktigt ambitiös och bra.
Springfield var riktigt bra. Sen bar det av mot Chicago igen, och därmed har det blivit dags att sammanfatta denna Amerikat-resa:
Innelistan
1. Chicagos arkitektur
2. Karl-Oskar & Kristina i Lindstrom
3. Att se amishfolket
4. Riktiga ribs
5. Lincolnmuseet i Springfield
Bubblare: Fallområdet i Minneapolis

Utelistan:
1. Bensinmackstjejen som hjälpte mig tanka - med en cigg i käften
2. Hotellmattorna
3. Republikanernas kandidater
4. Balsamvinägern i Galena
5. Skillnaden mellan fräscha och nedgångna städer/områden/vägar

Palatset i helgen

Snart är det helg igen och det betyder gig på Palatset.
På fredag lirar Sixteen Amps, Madame P och Acid Carrots
Och på lördag lirar Edith Backlund, Gus Ring och I´m Kingfisher

Spirit of S:t Louis

Det blev en femte delstat också på den här resan, för innan dagen var slut hade jag tagit mig till Missouri.
Kanonväder idag igen, och ännu en dag med bilkörning mestadels på landsbygden.
Efter att ha hållit mig en bit inne i Illinois ett tag dök Mississippi upp igen, och nu har jag kört över den två gånger till. Sträckan mellan Grafton och Alton var riktigt fin.
Alton är för övrigt Robert Wadlows födelsestad, dvs världens längsta man, 2.72 meter.
Sen kom jag till S:t Louis för att kolla in The Gateway Arch.
Och den är verkligen hög, den där bågen. Faktiskt större än jag trodde.
Och man kan till och med åka upp i fanskapet för att kolla på utsikten. Jag sket i det, för jag tror inte centrala S:t Louis är så mycket att se från ovan. Dessutom pågår det en massa olika byggen i hela området.
Avslutade sedan kvällen i Litchfield. Ännu ett hotell, ännu en lokal sylta med mat och öl - och en jäkligt händelserik (för omväxlings skull) baseballmatch på tv-skärmarna.

Nytt på DVD: Hotell Marigold 2

Hotell Marigold 2

För tre år sedan kunde vi följa hur ett gäng engelska pensionärer sammanstrålade på det nedgångna Hotell Marigold i Indien. Det var en trivsam liten film med fina namn som Judy Dench, Bill Nighy och Tom Wilkinson i huvudrollerna. På hotellet upptäckte de nya sidor hos sig själva och fick vara med om en del kulturkrockar mellan det indiska och det brittiska.
Nu görs ett återbesök och det visar sig att livet lunkar på för seniorerna på hotellet. Någon jobbar som (urusel) guide, någon köper in tyger och på flera håll ligger det förälskelser och bubblar. Den unga hotellägaren Sonny ska gifta sig samtidigt som han söker investerare för att utöka verksamheten genom att köpa ett andra hotell. När Richard Geres rollfigur dyker upp misstänker han att det är investerarnas hemliga inspektör som i smyg ska ta sig en titt på stället. Att han dessutom lägger in en stöt på Sonnys mamma komplicerar saker ytterligare.
Det är väldigt oklart vad filmen vill, mer än att visa upp gamla människor i färgstarka och exotiska indiska miljöer. Samt att casha in på en populär originalfilm.
I grund och botten är detta en traditionell förvecklingskomedi, som visserligen är trevlig och småmysig men i stort behov av en riktig story. Fotot och miljöerna är snygga, men allt som var värt att berättas sades redan i ettan.

2/5

Usa dag 9 - fram och tillbaka i tid och rum

Det känns som att jag bara checkar in och ut på hotell hela tiden. Undrar hur många olika hotell jag har bott på i mitt liv? Bara i år har jag hunnit med sisådär 50 stycken, och på den nivån har det legat de senaste åren.
Idag har det varit kanonväder och jag började dagen med att åter åka in i Wisconsin och besöka Gravity Hill. Det är en vägstump där det skapas en illusion av att man rullar uppför en backe (eller också är det nån magi inblandad, vem vet...). Man ställer bilen vid den vita linjen och lägger i friläge, och sen börjar bilen rulla bakåt - uppför en backe! Coolt som sjutton.
Bilden fångar inte riktigt upplevelsen, men här är jag ungefär halvvägs upp i backen.
Nästa stopp var Galena (tillbaka i Illinois igen).
Galena är en sån där charmig småstad som det finns ganska många av i USA. Många Chicagobor åker dit för att strosa runt, och det är en gullig liten stad men egentligen finns inte så mycket att se eller göra. Det finns som sagt många liknande småstäder, och inte minst många som har potential att bli det. Men vad är det som gör att vissa av dessa ställen är fräscha och charmiga turistmål medan andra bara är slitna och nedgångna? Jag vet inte.
En annan sak jag undrar över är varför det knappt finns några uteserveringar i USA. Jättemärkligt.
Sen fortsatte jag söderut längs med Mississippi. Förutom dagarna i Chicago har jag nästan åkt utmed Mississippi hela tiden, både uppåt och nedåt, vilket fått mig att hela tiden sitta och sjunga på Wilmer X gamla hit "Där Mississippi flyter fram". Så när jag kom till Moline, eller rättare sagt Rock Island, hade jag liksom bluesen i blodet, vilket var passande med tanke på vilka jag träffade...
Fortsatte ner till Galesburg för att ha lite mer valmöjligheter imorrn. Har inte bestämt om det blir Peoria, Springfield eller till och med S:t Louis. Käkade på en av alla dessa syltor. Jag gillar bra restauranger, stora städer och välkända sevärdheter men jag gillar nästan ännu mer att besöka småställen och okända platser där man får se mer hur folks vardagsliv är.
Tyckte att det var nåt bekant över stan och sen insåg jag vad det var...jag var i Hill Valley! Och vad kan vara mer passande år 2015?

Figges kätbild

Man trodde ju att Figge skulle ge sig nån gång. Men nej då, han fortsätter att skicka in kätbilder.
"Såhär Tobbe, ska en rockstar se ut! Se och lär!"

Amish och Iowa

Det är kul att följa uppladdningen inför det amerikanska presidentvalet på plats. Förutom skolskjutningen i Oregon och översvämningarna på östkusten är presidentkandidaterna det som det pratas mest om på tv. Republikanerna har en riktig tunn uppställning med kandidater, där den ena är knäppare och mer underkvalificerad än den andra. Demokraterna däremot...oj oj oj vilken topptrio de har. Bernie Sanders vore förmodligen bäst för landet men är nog för vänster för att kunna bli president. Hillary Clinton vore nog den bästa politikern, men nu verkar det som att även Joe Biden är med i racet. Honom kan man ju bara älska och han kan även gå hem bland republikaner, så han blir definitivt min kandidat.
Nu har jag några dagar med ett lite friare schema där jag kan ta det lite lugnare och improvisera lite mer. Jag har till och med fått en dag "över" som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Idag har det varit kanonväder och jag har glidit runt bland småorter på landsbygden. Första stopp var Lanesboro där målet var att hitta lite amishfolk.
Helst skulle jag vilja se hur de reser en lada, som i filmen "Vittne till mord", men bara att se häst och vagn på gatorna vore okej. Men icke!
Jag körde runt och letade som en idiot, men inte ett amishskägg skådades.
Så jag drog vidare till Harmony istället och snurrade runt där ett tag, men samma visa även där. Men precis när jag skulle lämna den lilla stan hörde jag klappret av hovar och fick syn på en vagn!
Gubben hoppade av och gick in på en bankomat, vilket kändes lite konstigt, men det var ändå dagens höjdpunkt.
Och inte nog med det, för när jag åkte från Harmony mötte jag ännu en vagn.
Snart passerade jag gränsen till Iowa, vilket alltså blir min fjärde delstat den här USA-resan. Jag antar att även denna stad hade nån slags svenskkoppling...
Det var en riktigt bra dag, med lugn och skön bilåkning, många mysiga småstäder och fina landskap i Iowa. Framförallt verkar de odla mycket majs i den här regionen, under den här veckan har jag passerat mängder av enorma majsfält och allra störst var de nog i Iowa.
Och sen dök Mississippi upp igen...
Nu har jag ännu en gång (typ femte?) åkt över floden och befinner mig åter i Illinois, utanför Dubuque, där jag fick ett av de konstigaste hotellrum jag nånsin bott i. Bilden fångar inte riktigt den märkliga sviten, men jag har i alla fall en bubbelpool i sovrummet/köket.

Imorrn ska jag kolla in Galena, men det är också allt jag vet. Nu ska jag lägga mig i jacuzzin och göra upp resten av planerna...

Americanos

Åkte runt bland Iowas vidsträckta majsfält när denna klassiker plötsligt drog igång. Fantastiskt! (Har plockat bort videon pga teknikstrul, men den finns på: https://youtu.be/rbCmcHCmJ_E)

Lika som bär #184

Ulrike Meinhof & Markus Larsson på Aftonbladet.

Jakten på Karl-Oskar Del 4

Stillwater brukar räknas som Minnesotas födelseplats, och det är även en viktig plats i Nybyggarna/Kristina från Duvemåla, så jag började dagen med att åka dit.
Det var en mysig turiststad med mycket butiker längs huvudgatan. Fast egentligen inte så mycket att se. Nere vid S:t Croix-floden lirade ett band. Och nu kändes det att jag var nära. Nu var jag mitt i det förlovade landet, i den Sverigeliknande naturen med äppelträd som ger frukt. Nu kunde inte Karl-Oskar och Kristina vara långt borta.
Jag körde en bit till och kom till sjön Ki-Chi-Saga (numera Chisago) där staden Lindstrom ligger.
I Lindstom finns det hur mycket svenskanknytningar som helst. Man ser svenska namn överallt. Svenska flaggor, muraler med Sverigemotiv, svenska skyltar och butiker med svenska namn. Det sägs även att många i befolkningen fortfarande pratar svenska.
Och där stod de - Karl-Oskar och Kristina!
Jag blev faktiskt märkligt rörd när jag såg statyn. Det är ju bara två fiktiva figurer, men de representerar så mycket. De är en symbol för en viktig del av den svenska historien, när 1, 2 miljoner svenskar utvandrade till USA. Och det var främst hit de kom, till Minnesota och Illinois. Det har känts lite högtidligt att följa i deras fotspår, hundra år senare.
Snackade med några amerikanska turister vid statyn, och de undrade en massa om Sverige. Såna samtal har jag ofta när jag är ute och reser och de följer alltid samma mönster. Jag berättar om IKEA, Volvo, Nobelpriset och allt det där vanliga som vi svenskar brukar dra upp. Men det betyder inte ett skit för någon annan än oss själva, och varför skulle det? Vi bryr oss inte om andra länders företag och liknande, så självklart bryr sig inte en jävel om att Spotify, H&M och SAAB kommer från Sverige.
Istället landar det alltid i hur imponerade utlänningar är av vår välfärd, vår levnadsstandard och vår samhällsbyggnad. Hur liberala, jämlika, öppna och framåtsträvande vi är. Det är det vi ska vara mest stolta över och lyfta fram. När Stefan Löfven står i FN och berättar att han leder världens första feministiska regering, det ger respekt ute i världen. Samma sak när det gäller saker som föräldraledighet, samkönade äktenskap, mänskliga rättigheter, miljöarbete osv, där är Sverige en förebild som människor världen över imponeras av.
Vi har gratis skola, sjukvård, högskoleutbildning, äldreomsorg, betald semester, sjukersättning, pension, a-kassa, barnbidrag, bostadsbidrag och en massa andra saker som gör våra liv superenkla och supertrygga. Välfärd som 95% av världens övriga befolkning bara kan drömma om - och ändå hör man ständigt klagandet över hur dåligt det har blivit i Sverige.
Så alla ni Sverigedemokrater och andra missnöjda idioter - jag är så förbannat trött på er. Ni är bara inskränkta, okunniga, historielösa och allmänt korkade. Ni står för den exakta motsatsen till det Sverige som är framgångsrikt, respekterat och beundrat ute i världen. Ni har inte fattat nånting utan är bara ynkliga och små. Ni är en skam för Sverige, och kort sagt kan ni dra åt helvete. 
Undrar hur många av dessa så kallade "Sverigevänner" som har nån koll på Vilhelm Moberg? Jag hittade honom i alla fall i Chisago city, där han brukade cykla omkring i omgivningarna.
Sen blev det ett stopp i Minneapolis som jag genast blev förtjust i. Området nere vid vattnet var riktigt häftigt och är väl värt ett besök.
Där låg bland annat Mill City Museum som var ett riktigt coolt museum inne i ruinen av en gammal nerbrunnen kvarn.
Och där tog denna toppendag slut. Karl-Oskar är funnen och uppdraget är slutfört!

Veckans Tobi


Jakten på Karl-Oskar Del 3

Tror jag har börjat få upp ett spår på Karl-Oskar och Kristina. Jag har nämligen tagit mig från Wisconsin till Minnesota via Great River Road, som är en väg som går utmed Mississippi. Rätt fin körning, men annars har det mest varit jobbigt. Dels är det vägbyggen ÖVERALLT, dels är vägarna dåliga (vilket kan förklara vägbyggena) och dels är det en jäkla trafik. Jag har bilat i USA tre gånger tidigare men jag kan inte minnas att det varit så jäkla packat med bilar tidigare som det är här uppe.
Första stoppet var La Crosse (ovan) där jag skulle kolla in stans historiska centrum, men hamnade mitt i nån slags Oktoberfest som fyllde gatorna. Det verkade rätt oorganiserat och var en slags blandning av stadsfest, bakluckeloppis och allmän lördagsfylla. Kulmen nåddes redan kl 14, då var folk dyng och verkade dra sig hemåt.
Det är mycket Oktoberfesttema i de här trakterna, vilket förmodligen beror på att de inte bara var många svenskar som utvandrade hit utan även väldigt många tyskar. Det märks även i att det är amishområde. Ska utforska det mer om några dagar.
Nästa stopp var Winona, och nu måste jag återigen dra upp mitt komplicerade förhållande till tidningen Vagabond. Denna resa är delvis inspirerad av ett resereportage de gjorde i nr 6/13, och där var Rockford och Winona två av städerna som det tipsades om. Rockford var som bekant en helt deprimerande stad och Winona var inte mycket bättre. "En av USA:s rikaste städer med en hel del fina hus" skrev chefredaktör Tobias Larsson om den sistnämnda. Var då, undrar jag. Winona var, tillsammans med Rockford, en av de sorgligaste och mest nedgångna städer jag sett.
Då var Wabasha en bit bort betydligt trevligare.
Där pågick också nån slags Oktoberfest förresten, i kombination med att stan var Halloweensmyckad. Jag har ju varit i USA/Kanada några gånger nu, och brukar alltid välja den här tiden på grund av: 1. Det är fortfarande varmt. 2. Det är Halloweentider. 3. Det är Fall Foliage-säsong. Och nu kan jag lägga till Oktoberfest-säsong också, åtminstone i dessa trakter.
Imorrn tänkte jag dra en piss i Mississippi...som ni ser här.
Sen kom jag till Stockholm och nu kände jag tydlig vittring av Karl-Oskar och Kristina...
Det är i princip bara en gatukorsning med max 20 hus, men de har ett museum, en hantverksbutik och lite annat.
Har haft Florence + The Machines låt "Ship to wreck" i huvudet ända sedan jag lämnade Chicago. Men nu börjar istället "Du måste finnas" att ta över...
Sen avslutades dagen i Red Wing. Hittade ett lokalt bryggeri nära hotellet och var så inspirerad av dagen att jag beställde deras Oktoberfestpizza (med korv, nån slags ölsås - och popcorn!) samt tillhörande öl. Nu har det blivit så mycket öl att jag snart får börja köra Minnesotamodellen...
Ein prosit der gemütlichkeit!

Jakten på Karl-Oskar del 2

Började dagen med att kolla in Milwaukee. Och nu har jag alltså tagit mig från Illinois till Wisconsin. Milwaukee ligger utmed Lake Michigan och har en massa stränder. Man får nästan lite Newportkänsla med lyxvillorna vid vattnet, och en gata heter till och med Newport Avenue.
Lite svår stad att få grepp om. Först är man nere i de stora parkområdena vid vattnet och plötsligt är man på motorvägen. Som så ofta saknas ett tydligt centrum, men så är ju många amerikanska städer. De är ju inte städer i traditionell bemärkelse utan mest en massa förorter/shoppingområden som sitter ihop.
Men det känns som att Milwaukee har stor potential. Det finns stora centrala områden som bara väntar på att tas tillvara på. Och mycket har redan gjorts, exempelvis River Walk som är ett långt promenadstråk utmed floden.
Där står bland annat en staty av Fonzie från "Gänget och jag" (fast det är kanske bara jag i min bekantskapskrets som har koll på den tv-serien...).
I ena änden av River Walk finns det restaurerade området Third Ward med butiker och krogar. Jag har ju tidigare uttryckt min mättnad på gentrifierade industriområden världen över, men i amerikanska städer känns det som ett välkommet inslag.
På eftermiddagen bar det av till Madison som är delstatshuvudstad i Wisconsin. Precis vid Kapitolium finns det lite citykänsla med pubar osv. Men stan har även en bautastor industribyggnad mitt inne i smeten. Bautastor alltså.
Så långt allt väl. Jag låg bra till i schemat och hade en perfekt plan för kvällen. Men självklart sket det sig. För dels var det en am.fotbolls-match och dels nån form av gigantisk mässa i staden denna kväll vilket gjorde att vartenda hotell var fullt.
Så istället för att fixa lite grejer på rummet och sen sitta och fyllna till i nån bar i lugn och ro, fick jag ge mig ut på vägarna igen. Jag hamnade i Sun Prairie strax utanför och fick tag i sista rummet på ett hotell där.
Det hade jacuzzi och strax intill låg en schysst restaurang som körde Fry Fish Friday, så lyckligtvis blev det ändå bra till slut!
Idag ska jag fortsätta inåt landet, och nu börjar jakten på Karl-Oskar på allvar!

Gest hos Tobi

Ingen reseblogg utan en bild på Dave Gest...

Drömmen om Amerikat

Igår började jakten på Karl-Oskar. Jag lämnade Chicago, hämtade hyrbilen och gav mig ut i svenskbygderna. Men i stort sett blev det en riktig skitdag från början till slut. Som jag nämnt tidigare brukar varje resa ha en dag med strul, när man kör vilse och det mesta skiter sig. Och på denna resa kom den dagen igår.
Datorn som jag äntligen fått fason på började krångla igen, det dök upp lite Palatset-strul och så var det lite grejer med hyrbilen också. Sen tog det en evighet att hitta ut ur Chicago, främst pga att det pågick vägarbeten överallt, och då menar jag ÖVERALLT.
Första anhalt var Rockford, USA:s näst största svensknäste, där 40 000 av de 150 000 invånarna är svenskättlingar och det vimlar av gatunamn och företag som har svenskklingande namn, som Stenstrom och Magnuson Industries. 
Men vilket rövhål till stad. Helt sliten och nedgången, och vägarna är nog det värsta jag sett. Man får ju skämmas som svensk. Finns inget att se eller göra, jag hittade inte ens något centrum. Ville bara därifrån. Läste att det tydligen var USA:s tredje värsta stad att leva i, och det förstår jag. Katastrof!
Så jag drog till Milwaukee istället. Men om Chicago svar svår att hitta ut ur, var Milwaukee svår att hitta in i. Irrade runt som en idiot, innan jag slutligen hittade ett hotell. Sen fick jag mig även en burgare och några lokala bira i denna ölens huvudstad. Imorrn ska jag ta mig en närmare titt...

Lehmans fredagsfräckis

Det hade varit en brakfest och de flesta av deltagarna hade somnat i huset där festen ägt rum.
En man vaknade under natten av att han var törstig och gick in på toaletten. Där stod ett glas med vatten som han drack upp. Men vad han inte visste var att glaset hade innehållit värdens porslinsöga.
På morgonen väckte mannen en polare och sa:
- Jäklar vad ont jag har i arslet, kan du kolla vad det är.
Polaren tittade honom i baken och sa fundersamt:
- Hörru, det här var konstigt. Det finns folk därinne...

Chicago dag 3

Tredje dagen i Chicago gjorde staden skäl för sitt namn "The windy city". Jag började dagen med att bocka av en grej till på listan: att äta Deep dish-pizza. Och det visade sig att pizzerian bredvid hotellet var första stället som började med denna klassiska Chicago-rätt. 1943 var året.
Chicago ligger ju precis vid Lake Michigan och har faktiskt några stränder mitt i city, så jag kollade in två av dem. Men rätt kallt, så jag var den enda som låg och pressade...
Kollade även in det kända vattentornet...
Och sen gick jag ner till Navy Pier, som tydligen är stans största besöksmål. Men det var helt dött. Vet inte om det beror på säsongen eller nåt annat...
Dagens absoluta höjdpunkt var att ta en båttur på floden med inriktning på stans arkitektur. Är ni det minsta intresserade av arkitektur, eller historia eller Chicago i allmänhet måste ni åka den om ni reser hit. På tal om floden så har man vänt riktningen på den, vilket tydligen är unikt i världen.
Turen tog 75 min, men det fanns så mycket att titta på att det ändå kändes stressigt. Hade gärna velat höra guiden berätta mer.
Det här huset var exempelvis så stort att det har ett eget postnummer...
Och här ser man min favorit: Carbide & Carbon building - ett utsökt exempel på art deco.
Och här är Sears Tower (numera Willis Tower), som länge var högst i världen.
Det var egentligen det enda jag inte hann med i Chicago: att åka upp till toppen och stå i den där glasburen. Men eventuellt hinner jag det innan jag lämnar hyrbilen när jag ska hem...
Tog även en sväng ytterligare till bönan...
Sen blev det en fet burgare på kvällen...och några lokala öl. Chicago fick med beröm godkänt! Nu ska jag ut på jakt efter Karl-Oskar och Kristina...

The white city

Häromdan lärde jag mig om The White City, som byggdes upp till Chicagos världsutställning 1893, och blev helt fascinerad. Tänk om Chicago såg ut så här idag...oj oj oj.
Men hela området var tänkt att bara vara tillfälligt och byggdes därför i trä. Och det mesta brann ner året efter. Riktigt snyggt och häftigt var det i alla fall, så länge det varade...

Palatset i helgen

I helgen kör vi band på Palatset igen. På fredag uppträder Cajsa Siik, Ulrika Windolf och Em & her music.
Och på lördag lirar Eyes Wide Open, Blood of Serpents och Throne of Heresy

Chicago dag 2

Det brukar sägas att Chicago är den mest amerikanska staden av dem alla, och det kan jag hålla med om. Det känns verkligen att man är i USA när man är här.
Igår hade jag en aktiv dag där jag hann med en jäkla massa, trots att vädret har lite halvtaskigt. Jag gav mig ut på stan och insåg direkt att jag gillade det jag såg. En anledning att jag valde Chicago var skyskraporna och arkitekturen, men staden var faktiskt häftigare än jag trodde.
Jag har såklart sett skyskrapor tidigare, men de i Chicago är de coolaste. Och sen är de ju dessutom väääldigt många och ligger väääldigt tätt. Ibland är det bara någon meter mellan dem.
Mycket art deco, som jag gillar, men här finns många olika stilar. Inne i "The Loop" (centrum/CBD) är det helt packat. Har aldrig sett nåt liknande. Kommer mer bilder på det imorgon.
Men det fanns en hel del annat att kolla in också...
I Millennium Park finns den berömda bönan "Cloud gate". Det kan vara det bästa offentliga konstverk jag sett. Dels är den skitsnygg, blir bra på bild och kontrasterar häftigt mot skyskraporna i bakgrunden. Men den är också jäkligt rolig och skapar kul visuella effekter. Alla gillar bönan och blir på bra humör av den.
Bredvid finns de nästan lika berömda skärmarna, som då och då sprutar vatten...
...och de här ansiktena, som faktiskt är platta.
Jag hade några maträtter som jag skulle prova. Ribsen nämnde jag tidigare och rätt nummer två var en Chicagostyle Hot Dog. Och det finns faktiskt en korv nånstans där under...
 Två andra grejer att bocka av var att kolla in vänthallen på Union Station, där de spelade in en klassisk scen i "De omutbara". Men var fanns trappan som barnvagnen rullade nerför? Jag letade som en idiot, men såg den inte. Dom höll visserligen på att renovera, så det berodde kanske på det.
Lika illa gick det med fontänen som visas i vinjetten till tv-serien "Våra värsta år". Den var avstängd för reparation...
Men skylten som markerar slutet på Route 66 såg jag (även om jag aldrig fattat vad som är grejen med denna legendariska väg).
En liten oväntad pärla var Federal Reservs Money Museum. Jag gick dit för att kolla in kuben som består av en miljon endollarsedlar, men museet hade mer att bjuda på och var riktigt bra.
Även Tribune Tower levererade. Insprängt i fasaden har huset nämligen stenar från olika kända byggnadsverk runt om i världen, tex från Gizapyramiden, Taj Mahal, Vita Huset och Kinesiska muren.
Även Sverige finns representerat...
En annan sak man måste göra i Chicago är att gå på jazzklubb, så det gjorde jag.
Sen blev det Oktoberfest och lokal öl på ett bryggeri/krog som låg runt hörnet. Underbart!

RSS 2.0