Biomåndag

Var på förhandsvisning av Ruben Östlunds nya film "The square" igår. Bitvis strålande, bitvis helmärklig. Hela tiden udda och oförutsägbar. Vad den handlade om? Tja...en diskussion kring vad som är konst och funderingar kring klasssamhället...typ.
Betyg: 3 av 5

Biotorsdag

Blev "The dark tower" igår. Ja...näe...
Var väl okej för stunden men lämnade inga som helst spår. Led av att vara en bokserie som komprimerats ner till 1 1/2 timme film.
Betyg: 2 av 5

Biotisdag

Var på bio igår och kollade in "Superswede", dokumentären om Ronnie Petersson. Dessvärre var det ingen superfilm. Den var bitvis intressant som tidsdokument men i övrigt ganska slappt berättad. Det brände aldrig till och inget nytt kom fram. Ronnie P:s liv var helt enkelt för ointressant för en film. Däremot hade man velat veta mer om Barbro.
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Danzig

Danzig
Black laden crown

För två år sedan gav Glenn Danzig och hans band ut coverskivan "Skeletons" som sågades jämns med fotknölarna av de flesta. Många såg skivan som bottennappet i en karriär som dalat stadigt sedan mitten av 90-talet. Logiskt på sitt sätt och föga överraskande med andra ord, men det gör också att manegen är krattad för "Black laden crown", för sämre kan det väl knappast bli? Ett gyllene tillfälle alltså för Evil Elvis att göra en storstilad comeback. Han behöver inte pressa ur sig en ny "Mother" utan fansen har så låga förväntningar att det räcker för den gamla Misfitsikonen att bara släppa en någorlunda acceptabel skiva för att bryta den nedåtgående spiralen och återupprätta sin status. Det är sju år sedan den sista riktiga skivan kom så han har ju i alla fall haft gott om tid på sig att skriva låtar.
Tyvärr kan man inte påstå att han lyckas ta tillvara på chansen. Produktionen är dålig, rösten är tunn och det finns inget i låtmaterialet som fastnat när plattan är slut. Riffen, låtarna och ljudbilden är så brötig, tung och energidränerad att det känns som att lyssna på en man som klafsar runt i en leråker där stegen blir tyngre för varje kliv. Jordkockorna och grästuvorna fastnar i stövlarna och till slut är han så nedsjunken i den blöta leran att det inte ens går att lyfta fötterna.

1/5

Filmrecension: Life

Life

Svenske regissören Daniel Espinosa har fått med sig likaledes svenska Rebecca Ferguson samt Ryan Reynolds och Jake Gyllenhaal i detta intensiva rymdäventyr. De tre skådisarna utgör halva besättningen på den internationella rymdstationen ISS som en dag får en leverans från Mars som visar sig innehålla den första utomjordiska livsformen. Forskningen tuffar på bra, ända tills de upptäcker att den bläckfiskliknande varelsen är både livsfarlig, ilsken och synnerligen svårdödad. Snart inser de att de måste göra allt i sin makt för att hindra den ondskefulla utomjordingen att nå jorden, även om det innebär att de måste offra sina egna liv.
Lite som en blandning av "Alien" och "Gravity" skulle man kunna säga, och bristen på originalitet är måhända en svaghet, men å andra sidan gör Espinosa ett sånt gott arbete att man lätt kan förlåta att vi sett liknande historier förut.
Filmen känns trovärdig i hur en främmande livsform skulle behandlas och lyckas även väl med att bygga upp spänningen i rymdstationens slutna miljö. Fotot är snyggt och storyn är effektivt berättad, och en eloge till slutet är också på sin plats. Visst, "Life" är inte särskild unik i sitt upplägg men filmen har något som stannar kvar och oroar. Kanske för att den ligger så nära en tänkbar framtid där vi verkligen hittar liv på Mars inom kort?

4/5

Filmrecension: Dolda tillgångar

Dolda tillgångar

Filmer som bygger på verkliga händelser blir inte alltid så lyckade, främst för att verkligheten oftast inte har samma berättarmässiga upplägg som ett välskrivet drama. "Dolda tillgångar" har dock en inramning som inte behöver kryddas utan utspelas mitt under rymdkapplöpningen och rassegregationen i 60-talets USA, och det är två ämnen som knappast behöver laddas med mer dramatik.
I sin jakt på att hinna före ryssarna i rymden kallar NASA in landets skarpaste hjärnor, och några av dessa visar sig tillhöra svarta människor. Många av dem är dessutom kvinnor vilket inte gör saken mindre problematisk, för detta var en tid när svarta inte fick använda samma toaletter, dricka samma kaffe eller äta i samma matsal som vita. Diskrimineringen mot kvinnor var måhända inte lika uttalad men den fanns också där. Detta blir snart ohållbart inser NASA och det är detta raserande av ras- och könsbarriärer som "Dolda tillgångar" skildrar på ett strålande sätt.
Vi får följa kampen genom tre svarta kvinnor som blir pionjärer när de har kunskap och intellekt som till slut inte längre går att ignorera. Det är en varm och rörande film som hittar en perfekt tonträff på må-bra-skalan. Regissör Theodore Melfi söker positivism istället för konfrontation, och även om filmen ofta är känslosam blir den aldrig störande sötsliskig.

4/5

Filmrecension: Sameblod

Sameblod

Att samerna har behandlats illa genom historien är ingen nyhet, även om mycket har förbättrats de senaste decennierna. Dock är det märkligt att samerna fortfarande har en så undanskymd roll inom den svenska kulturen, och inte minst inom filmen. Därför är det roligt med en film som "Sameblod", inte minst för att den också är väldigt bra.
Handlingen utspelas (mestadels) på 30-talet och kretsar kring unga tjejen Elle-Marja som lever med sin familj som renskötare på fjället. Hon och hennes syster går på en slags internatskola för samebarn dit forskare kommer och studerar dem. Elle-Marja är något av en rebell och vill lämna den traditionella livsstilen för att istället bli "svensk". Hon rymmer till Uppsala, men märker snabbt att det inte bara är att byta kolten mot klänning för att passa in i det svenska samhället.
Långfilmsdebuterande regissören Amanda Kernell gör ett strålande jobb och bjuder på snyggt foto och starka känslor. Men bäst av allt är att "Sameblod" inte bara nöjer sig med att vara ett viktigt debattinlägg, det är framförallt en riktigt bra film. Faktiskt en av de bästa svenska filmer jag sett på senare tid.

4/5

Bioonsdag

I brist på annat gick jag och såg "Wish upon" igår. Hade låga förväntningar och de infriades.
Tjej hittar en kinesisk speldosa som ger henne sju önskningar, vilket visar sig inte vara så härligt som man först kan tro. En rätt fånig och trist film. Inte skrämmande och den som inte ser den missar inget.
Betyg: 1 av 5

Filmrecension: La la land

La la land

14 Oscarsnomineringar får man inte om man inte är en bra film i varje detalj, från teknik som foto och ljud till det mer "mänskliga" som skådespeleri och regi, och "La la land" har verkligen varit noga med varje uns av filmen. Att det sedan är en nostalgisk hyllning till Hollywood och den amerikanska drömmen har nog också betytt en del. Ryan Gosling och Emma Stone spelar två konstnärssjälar som kommer till Los Angeles för att slå sig fram inom sina respektive gebit: jazzmusik och skådespeleri. Det är inte det lättaste märker de snart och efterhand börjar även deras relation känna av påfrestningarna.
Musiken är ständigt närvarande men även om rollfigurerna brister ut i sång emellanåt känns det inte som en renodlad musikalfilm, snarare är det en hyllning till den klassiska filmkonsten där sång och dans ofta var en naturlig del av berättandet. Musiken används på ett snyggt sätt, fotot är av högsta klass och Stone och Gosling gör strålande prestationer. Det är romantiskt, vemodigt och färgstarkt, men samtidigt som filmen är en hommage till showbiz finns en jordnära ton som gör att "La la land" aldrig blir glättig eller platt.
Efter en halvsvag start tar sig filmen successivt och blir bara bättre och bättre. Kanske inte den knockout till film som många talat om, men en riktigt trevlig filmupplevelse om drömmar, kärlek och funderingar kring hur man egentligen ska leva sitt liv.

4/5

Filmrecension: Collateral beauty

Collateral beauty

Howard (Will Smith) är en smått ikoniserad reklamkille som driver omkring i tillvaron förkrossad av sorg efter att ha förlorat sin dotter. Istället för att jobba lägger han domino och skriver brev till "döden", "tiden" och "kärleken". Han låser in sig, är snudd på okontaktbar och i det stora hela mentalt avskuren från omvärlden. Ingen ljusning tycks vara i sikte trots att det gått två år sedan den tragiska händelsen, vilket gör att hans kollegor (Edward Norton, Michael Pena och Kate Winslet) på firman är oroliga dels för Howards välbefinnande men även för företaget. Affärerna går knackigt efter Howards dipp och de vill rädda företaget och trygga jobben för de anställda, men det kräver Howards underskrift.
Efter att ha provat de vanliga sätten kommer de på en udda plan att få kontakt. Om inte Howard vill komma tillbaka till deras värld får de kliva in i hans. Så de anlitar skådespelare som kontaktar honom i rollerna av hans brevkompisar "döden", "tiden" och "kärleken".
Ja, det är en fånig idé. Men det finns också något i upplägget som känns lite fiffigt och hade man filat på manuset hade det kunnat bli riktigt bra. Tyvärr känns "Collateral beauty" mest konstlat sentimental och tillgjort gråtmild. Regissör David Frankel kämpar för att locka fram publikens snyftningar men filmen är alltför lättviktig och griper inte tag så hårt som den borde kunna ha gjort.

2/5

Biosöndag

Bio på en söndag? Vet inte om jag gått på det förut, måste vara många år sen i så fall. Var i alla fall och såg "Spider-Man: Homecoming". Hade en rätt annorlunda ton med mycket humor och var mer en high school-rulle än en superhjältefilm. Tony Stark coolast som vanligt. Känns lite poänglös, men okej då:
Betyg: 3 av 5

Biotorsdag

Var och kollade på "Wonder woman" igår. Som väntat inget djupsinnigt mästerverk, men ändå oväntat sevärd och Gal Gadot var riktigt bra i huvudrollen. Snyggt foto och inramningen av första världskriget gjorde att det blev något mer än bara en vanlig superhjältefilm.
Betyg: 3 av 5

Filmrecension: Jackie

Jackie

Jackie Kennedy är den amerikanska presidentfru som mest fått symbolisera elegans och stil. Hon har blivit en modeikon och förebild men egentligen vet vi kanske inte så mycket om vad som försiggick inne i hennes huvud. Denna film vill bredda den bilden och låter oss möta henne (i huvudsak) dagarna från JFK-mordet och en tid framåt. Jackie (spelad av Nathalie Portman) får berätta sin version genom en intervjusituation men också via filmklipp och återblickar.
Och det är ingen särskilt smickrande bild som ges. Den gulliga och mytomspunna Jackie framstår som beräknande, förvirrad, osympatisk, girig och svår att ha att göra med. Hon kedjeröker och det antyds även att hon dricker. Att hon är uppriven efter mordet är såklart en förklaring, men regissör Pablo Larrain kunde ha valt en annan vinkel om han velat.
Och det är min största invändning, vad är det man vill berätta? För här finns egentligen ingen historia värd namnet, mer än en framkrystad Camelotjämförelse om att hon under en kort tid hade ett unikt fönster då allt tycktes möjligt.
Trots presidentmord, världspolitik och historiska händelser känns filmen väldigt odramatisk och seg. Och inte lär vi oss förstå oss bättre på Jackie heller.

2/5

Bioonsdag

Dåligt bioutbud den senaste tiden, som sagt, så nu är jag nere på "Rough night"-nivå. En slags "Bridesmaids"-copycat om ett gäng brudar som åker till Miami för att ha möhippa och ställer till det. Inledde svagt men tog sig dock succesivt.
Betyg: 2 av 5

Biotisdag

Fan, vilka skitfilmer det har gått på bio den sista tiden. Det gjorde att jag var tvungen att se "The Mummy" igår, den har ju trots allt Tom Cruise i huvudrollen. Nu hjälpte inte det utan den var precis så usel som jag befarat. En 5000 år mumie vaknar och...bla bla bla...
Betyg: 1 av 5

Filmrecension: American pastoral

American Pastoral

Ewan McGregor gör regidebut och spelar själv huvudrollen som "Swede", en gammal sporthjälte som gifter sig med en tidigare skönhetsmiss (Jennifer Connelly), tar över en fabrik från sin far och har ett behagligt liv i den övre medelklassen. De får en dotter som stammar och börjar visa upproriska sidor. När hon är sexton och har blivit politiskt medveten ökar motsättningarna inom familjen, och späs på av att Vietnamkriget pågår och rasmotsättningarna i landet eskalerar. När en bomb exploderar i familjens lilla samhälle misstänks dottern Merry (Dakota Fanning), som dessutom försvinner i samma veva.
Swede ägnar sedan år åt att finna sin dotter medan hustrun får mentala problem.
Filmen bygger på en Pultzerprisad roman av Philip Roth och skildrar en omvälvande politisk tid och en lycklig familj som rasar samman. Där finns något intressant att berätta och här och var glimtar "American pastoral" verkligen till, men det känns som att McGregor fegar ur lite och inte riktigt vågar ta denna tragiska historia på det allvar som den kräver. Filmen känns lite för polerad och präktig, och skrapar mest på ytan. Med en modigare regissör och ett skarpare manus hade denna film kunnat bränna till betydligt mer än vad den gör.

2/5

Filmrecension: American honey

American honey

Shia LaBeouf är det enda kända namnet i rollistan, och kanske är det anledningen till att den här filmen inte fått något större genomslag trots genomgående översvallande recensioner. Regissör är brittiskan Andrea Arnold som tidigare hyllats för "Fish tank". Denna gång tar hon oss med på en nästan tre timmar lång roadmovie genom USA. Vi får följa den 18-åriga Star som lämnar sitt miserabla liv för att följa med en minibuss med ungdomar som åker runt och säljer tidningsprenumerationer. Med i gänget finns den charmige men oberäknelige Jake (LaBoeuf) och det uppstår omedelbart en attraktion mellan de två, trots att Jake verkar ha någon form av relation med den hårdföra ledaren Krystal.
"American honey" är till viss del en solig sommarroadmovie om ungdom, uppväxt, drömmar och stök, men ännu mer är det en berättelse om dagens USA och den segregation som växer sig allt starkare där. Arnold visar upp alla samhällets sidor och genom Krystals olika säljråd för olika bostadsområden berättar Arnold på ett smart sätt om tillståndet i landet.

4/5

Bioonsdag

Var och såg "Alien: Covenant" igår. Höll uppe hoppet i princip hela filmen men måste ändå till slut konstatera att...nja, den var nog inget vidare ändå. Inget jättemagplask dock, med bara lite finjusteringar hade filmen kunnat bli riktigt skaplig.
Betyg: 2 av 5

Filmrecension: Passengers

Passengers

Ett rymdskepp är på väg på en 120-årsresa mot en annan planet där mänskligheten ska starta en koloni. Ombord ligger 5000 personer nedsövda och en av dem är mekanikern Jim (Chris Pratt) som av misstag råkar vakna alldeles för tidigt, när det fortfarande återstår 90 år av resan. Efter ett år väcker han författaren Aurora (Jennifer Lawrence) och de två börjar undersöka vad som är fel med skeppet.
Filmen har en hel del futuristisk estetik och rymdstämning att gotta sig i för sci fi-fantaster, men framförallt är detta ett romantiskt drama om två människor som är fast i en 90 år lång resa med bara varandra som enda sällskap. Utsattheten, ensamheten, universums storslagenhet - här finns en riktigt intressant grund som regissör Morten Tyldum gärna hade fått gräva i mer. Han gör det bra, men de filosofiska resonemangen hade gärna fått ta ännu större plats.
"Passengers" är riktigt snygg och fantasieggande, och bygger upp en nyfikenhet kring vad som egentligen pågår på det mystiska skeppet. Som publik spekulerar man vad som ligger bakom uppvaknandet, och det är egentligen filmens enda svaghet: att slutet inte riktigt levererar den smarta twist eller raffinerade upplösning som man trodde skulle komma.

4/5

Filmrecension: Imperium

Imperium

När FBI upptäcker att det radioaktiva ämnet cesium-137 smugglats in i USA riktas misstankarna nästan slentrianmässigt mot muslimska terrorister. Agenten Angela (Toni Collette) är av en annan uppfattning eftersom alla tidigare erfarenheter visar att det snarare är högerextremister som brukar ligga bakom liknande dåd. Hon värvar Nate (Daniel Radcliffe), en av byråns mer tillbakadragna agenter, till ett uppdrag som går ut på att han ska infiltrera den amerikanska vit makt-rörelsen för att stoppa det kommande terrordådet. Det är en otäck miljö, men också snårig och spretig, så Nate får kämpa hårt för att nå fram till toppen och hamnar i otrevliga situationer längs vägen.
Radcliffe har på senare år börjat söka sig bort från den snälla rollen som Harry Potter och lyckats rätt bra, och här gör han en strålande insats. Överlag är skådespeleriet det bästa med "Imperium". Filmen är okej och bitvis riktigt bra, men det känns som att den aldrig når sin fulla potential. Historien puttrar på men det tänder aldrig riktigt till som det skulle kunna ha gjort med en vassare regissör. Man saknar de där riktigt laddade scenerna som en film av denna typ borde ha. Det handlar trots allt om en infiltratör inom den högerextrema världen, så det borde vara upplagt för spänning och obehag.

2/5

RSS 2.0