Tapas y vino

Madrid dag 2. Ja, det är ju ingen brist på barer i alla fall. På den fronten tror jag det är få städer som slår Madrid. Och öppet sent har de också. Vi kom väl hem vid fyratiden igår och då hade vi bara krafsat lite på ytan.
Igår tog vi en liten runda bort mot slottet, men ska jag vara ärlig så lade vi nog mer tid på uteserveringar än på sevärdheter. Men vadå då? Madrid har ju inga sevärdheter, däremot ett jäkla trevligt uteliv, så vi gjorde helt rätt. 
På kvällen blev det tapas och rötjut. Living la vida loca...som Kocken säger...

Och slutligen hamnade vi på ett schysst ställe där vi pimplade gin & tonic. Viva Espana!

Lehmans fredagsfräckis

Det var en gång en kille som var flintskallig. Han hamnade i säng med en dam. Hon var lite blyg av sig och släckte sänglampan.
Han vill imponera med förspel så han började kyssa och slicka henne nerifrån tårna och jobbade sig uppåt, med flinten först.
Hon kände något stort och blankt komma närmare, värjde sig med händerna och sa förskräckt:
- Den där får du ta det lugnt med...

Möte i Madrid

Jo, som sagt...min gamla vapendragare Kocken hörde av sig och ville återuppleva gamla tider när vi for världen runt och härjade. Det var några år sen senast nu. Så vi drog alltså till Madrid några dagar med det enda syftet att dricka vin, äta tapas och gå på flamencoshow.
Jag kom ner några timmar innan honom och passade på att gå en sväng på stan...
Fast i vanlig ordning blev det strul när jag skulle iväg. Det var nåt fel på Linköpings flygplats, så vi blev bussade till Norrköpings flygplats istället.
Det funkade det också och jag kom fram till Madrid när jag skulle. Passade på att inviga min nya kabinväska också.
Vi bor mitt i smeten på Gran Via och jag har redan hunnit kolla in en stor del av city. Nu borde Kocken komma närsomhelst så det är väl bäst att jag tar fram sangrian. Salud!
 

Filmrecension: The Foreigner

The foreigner

Det börjar med ett terrordåd i London där en ung flicka är en av de som omkommer. Hennes pappa (Jackie Chan), som redan tidigare förlorat två döttrar och sin hustru bestämmer sig för att ta reda på vilka som ligger bakom dådet för att hämnas. Spåren leder snabbt till Nordirland och en avknoppning av IRA. Kanske vet en högt uppsatt politiker (Pierce Brosnan) med bakgrund i just IRA mer än han avslöjar?
En kedja av händelser startar och den gamla farbrorn Jackie Chan visar sig vara en riktig tuffing som man inte ska underskatta. Kul att se att den numera 63-årige Chan fortfarande kan ramla nedför trappor och fyra av karatesparkar på ett underhållande sätt. Här är han dock mer nedtonad än vanligt, vilket gör denna film till en thriller snarare än en actionrulle.
Historien i sig är inte särskilt märkvärdig och till en början är det en hel del som inte känns logiskt eller trovärdigt, men "The foreigner" växer sakta men säkert. Filmen har helt klart brister och glöms förmodligen rätt snabbt, men det är något i det lågmälda tilltalet och den relativt realistiska tonen som gör att det ändå är en ganska tilltalande filmupplevelse. Och så är det rätt skönt att terroristerna för en gång skull är något annat än islamister.

2/5

Mot Madrid!

Kocken ringde och skrek i luren:
- Släpp allt, vi ska till Madrid!
Så nu sitter vi på planet. Hasta la vista!

Musikkrönika

Band som knytit hymens band

Dejtingappar som Tinder växer stadigt. Men vad behöver vi dem till? Starta band istället, det är där du kommer träffa kärleken.

Nyligen var det Alla hjärtans dag, vårkänslorna börjar så smått göra sig påminda och många har fullt upp med planeringen av sommarens bröllop. Det ligger helt enkelt romantik i luften. Folk nätdejtar, speeddejtar och blinddejtar, men vill man träffa den rätte finns det ett mycket effektivare sätt och det är att lira i ett band.

Musikhistorien är full av exempel på musiker som har spelat ihop och sedan blivit ett par. Eller om de har valt att spela ihop just för att de var ett par, det är lite olika det där. Men det man kan konstatera är att det verkar finnas något i musiken som går hand i hand med brinnande passion.

Bruce Springsteen och körsångerskan Patti Scialfa är ett berömt kärlekspar, Ike och Tina Turner ett annat. Vi har Prince och Mayte Garcias, Annie Lennox och Dave Stewart i Eurythmics, Tracey Thorn och Ben Watt i Everything but the girl, Jack White och Meg White i White Stripes, Thurston Moore och Kim Gordon i Sonic Youth och inte minst Lux Interior och Poison Ivy i The Cramps. För att inte tala om Fleetwood Mac och ABBA.

Paul och Linda McCartney och Johnny och June Cash är två andra internationella exempel. I Sverige kan vi ståta med kärlekspar som Lisa Ekdahl och Bill Öhrström, Ulf Ekberg och Jenny Bergren i Ace of Base, Lotta och Anders Engberg, Peter och Nanne Grönvall, Py Bäckman och Dan Hylander samt Svenne och Lotta, som blev själva sinnebilden för ett artistpar och något av ett begrepp. De slutade att vara "Svenne" och "Lotta" och blev istället "Svenne&Lotta".

Men lika säkert som att rockband skapar förhållanden, lika säkert ser rockband även till att förhållandena spricker, vilket man kan se i de flesta exemplen ovan. Och när förhållandet spricker brukar även bandet spricka. När en bandmedlem yttrar orden: "Grabbar, jag har blivit ihop med sångerskan", vet man att gruppen lägger ner inom kort.

Det finns bara en fras i rockhistorien som har splittrat flera band, och det är när trummisen kommer till replokalen och säger: "Grabbar, jag har skrivit en låt!".

Tobis kätbild

Det har kommit många förfrågningar på sistone om fler kätbilder. Så håll till godo...

Skivrecension: Bo Sundström

Bo Sundström
Mitt dumma jag - svensk jazz

Medan Bo Kaspers Orkester har fullt upp med showen "Allt ljus på oss" passar sångaren Bo Sundström på att släppa en soloskiva, den tredje under eget namn. Och denna gång har han valt att spela in svenska versioner av jazzlåtar från 50- och 60-talet. Låtar som visserligen kan vara hyfsat kända men inte tidigare fått etablerade svenska textöversättningar eller blivit sönderspelade. Han plockar material från Nat King Cole och Bill Evans men också från Tom Waits och Lars Gullin.
Musiken är välspelad och rent hantverksmässigt kan man inte klaga. Men Bo Sundström har svårt att göra något eget av materialet. Arrangemang, ljudbild och tilltal känns så standardmässiga att det är svårt att bli riktigt exalterad. Han är inte heller någon större sångare som kan få halvtrista låtar att lyfta bara med sin röst.
Sundström har alltid varit en nedtonad artist, men med Bo Kaspers har det emellanåt svängt hyfsat och på tidigare soloplattor har det bränt till textmässigt då och då. Här känns dock uttrycket i svalaste laget.

2/5

Söndagsintervjun: My Höglund

My ska hitta sin "perfect match"

I det nya dejtingprogrammet "Are you the one - Sverige" ska 20 svenska singlar försöka hitta sin "perfect match" i ett hus i Thailand. En av deltagarna är My Höglund från Norrköping.

Under sex veckor i höstas fick My bo i ett hus i Thailand tillsammans med nitton andra personer i åldrarna 20 till 33 år. Bland dessa skulle hon försöka finna den "perfect match" som produktionsbolaget hade tagit fram åt henne. Innan inspelningen hade deltagarna genomgått grundliga tester och intervjuer innan de anlände till drömhuset i Thailand. I gruppen finns det en person som är varje deltagares "perfect match". Men ingen vet vem det är. Genom att umgås i huset, tävla och gå på dejter kommer deltagarna vecka för vecka att försöka lista ut vilka som passar perfekt för varandra – och kanske bli kära på kuppen. Frågan är om de faller för rätt person? 
– Det har varit otroligt spännande att få följa deltagarna i huset. Motorn i programformatet är nämligen genialisk - att hitta sin "perfect match" är långt ifrån så enkelt som man kan tro, säger programledaren Martin Björk. 
Om alla deltagare lyckas med sina matchningar i slutet av säsongen delar de på vinstsumman: en miljon kronor. 

Deltagarna, tio killar och tio tjejer, kommer från hela Sverige och jobbar med allt från frisör till butikschef. Och en av dem är 29-åriga My Höglund från Norrköping som jobbar på en klädbutik i stan.
- Jag blev tillfrågad och kände igen programidén från den amerikanska versionen och tyckte det verkade kul, säger My och fortsätter:
- Det var mitt livs bästa upplevelse. Och väldigt lärorikt. Man lär sig mycket om sig själv när man lever ihop med 19 andra personer i ett hus. Jag har aldrig bott i kollektiv innan, och när man lever så tätt ihop med andra 24/7 lär man sig att respektera andra, anpassa sig och man får en helt annan tolerans.

Det var första gången My besökte Thailand, och Asien överhuvudtaget, men eftersom de mestadels bara var i huset fick hon inte tillfälle att se så mycket av landet. Det var även första gången hon medverkade i ett tv-program.
- Jag vande mig väldigt snabbt vid alla kameror och mikrofoner, så det var inga konstigheter. Ibland kom jag på mig själv när jag till exempel bytte om: "oj, det är visst en kamera här", men man vande sig snabbt.

Vad var bäst med att vara med i "Are you the one - Sverige"?
- Jag kan inte avslöja något som hände förrän ni har sett programmet. Men det var roligt att ha fått chansen att uppleva detta.

Skulle du vilja vara med igen, i något liknande program?
- Jag kan snarare se mig själv jobba inom media. Det vore kul att vara med att bygga upp ett program.

Vad vill du säga till de läsare som funderar på att anmäla sig, om det skulle bli en andra säsong av "Are you the one - Sverige"?
- Sök! Du kommer få ut så mycket saker av det. Både på gott och ont, men mestadels gott. Om du är en person som är öppen för nya människor och upplevelser så tveka inte.


Fakta My Höglund
Bor: Norrköping
Ålder: 29
Yrke: Butiksbiträde
Längd: 173 cm
Stjärntecken: Skytt
Instagram: @my.hoglund
Aktuell: Medverkar i "Are you the one – Sverige"

Aaah...AW

Känns som det var ett tag sen jag tog en riktig AW, men igår var det dags. Marie & Lillis drog med mig till Brasserie Bouquet och Backen där vi ölade på. Gööött! Nu ser vi fram mot att utesäsongen ska börja!

Dagens fynd på hallmattan

Jaha, då är det snart dags för tredje upplagan av Nyponet (Winnerbäcks kulturpris, även känt som gratisätarnas årsmöte). The Pusjkins på scenen - fräscht!
Nä då känns det betydligt mer spännande med det alternativa priset Ollonet som delas ut av Tobis blogg straxt innan. Håll koll här på bloggen så presenteras vinnaren inom kort!

Lehmans fredagsfräckis

Maken kommer hem och hittar sin fru i sängen med en annan man. Han springer iväg och hämtar sin älgstudsare, som han siktar på den andre med.
Frun kastar sig emellan och ropar förtvivlat:
- Är du galen, ska du skjuta dina barns far?

Filmrecension: Jigsaw

Jigsaw

Den fantasifulle mördaren Jigsaw tycks ha fler liv än en katt och nu har han än en gång återuppstått i denna åttonde upplaga av filmserien, sju år efter den senaste filmen. Den första Saw-filmen var något av ett mästerverk i sin genre och bjöd inte bara på skräck utan hade ett smart upplägg och väckte vissa tankar kring moral, offer och livsval. Sedan dess har filmerna bara blivit sämre kopior av sig själva och mer och mer handlat om ren tortyrporr. I takt med att dödsfällorna blivit mer krystade har twistarna blivit mer och mer ointressanta. Samma sak här, där handlingen är så fånig att man inte orkar bry sig. Rollerna känns så tunt skrivna att man struntar i vilka som dör och även nivån på Jigsaws fällor känns förvånansvärt låg. Det kommer såklart en twist på slutet, och i början av Saw-serien fanns det fortfarande en spänning i det men nu orkar man inte längre engagera sig. "Jigsaw" vill precis som föregångarna ge sken av att vara en "smart" film men är i själva verket rätt löjlig. Det kan man dock stå ut med. Värre är att "Jigsaw" är en skräckfilm som inte är skrämmande.

2/5

Möte med M

De drar och rycker i mig. På Oktoberfester, tidningsredaktioner och eventplanerarmöten. De försöker muta mig med semlor i Grebo och de lurar mig att agera partifotograf under valturnéerna. Jag har till och med fått en personlig inbjudan till Riksdagshuset. Dessa Moderater ger sig inte, de försöker snärja mig på alla vis. Igår var det dags igen när de lyckades lura iväg mig till deras möte på Backstage.
Men lyssna nu noga ni lömska moderater. Mig kommer ni aldrig att få. Hör ni det? ALDRIG!

Filmrecension: Geostorm

Geostorm

En geostorm är när flera naturkatastrofer samverkar och till slut blir självdrivande, med total global förödelse som resultat. Det är vad som väntar om inte Jake (Gerard Butler) åker upp till den internationella rymdstationen och fixar det problem som uppstått. I en snar framtid har vi nämligen ett nät av satelliter runt vår planet som kontrollerar vädret på jorden. Allt har funkat bra men plötsligt har systemet börjat krångla med extrema väderfenomen som följd. I bakgrunden finns en politisk konspiration och saker krånglas också till av att Jake får sin lillebror (Jim Sturgess) som chef, och de har en minst sagt ansträngd relation.
När man bänkar sig framför "Geostorm" vet man vad man får: en katastroffilm med mycket effekter och en stor dos 90-talskänsla. Förutsägbarheten är liksom en del av det konceptet och "Geostorm" håller sig helt till mallen vi sett i andra liknande filmer. Trots den aktuella vinkeln med extremväder finns det inget unikt här, och finalen med jubel, stråkar, folk som kramas och platta visdomsord känns nästan utstuderat klichéartad. Första timmen är det ändå en okej actionrulle, men mot slutet blir det mest skottlossning, naturkatastrofer och saker som sprängs - och det känns som att det mest sker för att försöka dölja det fåniga manuset.

2/5

Krado i studion

Igår var jag hos The Producer och lade sång på en låt till Bête Noires kommande EP. Nu har vi bara två låtar kvar att lägga sång på, sen kan vi förhoppningsvis få ut den där skivan som varit halvfärdig i flera år. Vore skönt att bli klar med den så vi kan börja jobba med alla nya låtar vi har på lager.

Biomåndag

Var och kollade in "Tomb Raider" igår. Kul med Alicia Vikander som Lara Croft, men det var väl i princip det enda positiva. Lättviktig action utan vare sig hjärna eller finess. En barnfilm, helt enkelt.
Betyg: Svag 2:a av 5

Skivrecension: Mimikry

Mimikry
Grit

Ja, det går väl knappast att säga att Mimikry är några musikaliska virtuoser, att de förnyar genren eller egentligen att de gör något särskilt unikt överhuvudtaget. De gör sås-och-potatis-punk som har låtit ungefär likadant sedan Hjalle & Heavy började lira ihop på 90-talet.
De spelar trallpunk på svenska i rakt nedstigande led från band som Strebers och Asta Kask. Kanske något melodiösare men samtidigt med mer kraft och energi, och lite mer hitpotential. Det gör att de inte är särskilt kreddiga, men vad bryr sig fansen om det? De vill ha sin pang-på-punk så som Mimikry levererar den, lättviktig eller ej. I en tid när det är brist på riktig punk får man ta det som finns och då är minsann inte Mimikry kattskit. De är uthålliga och konsekventa och vet hur man fläskar på med gitarrerna.
Inför denna skiva har Mimikry släppt en singel i månaden vilket gör att de trogna fansen förmodligen redan har hört det mesta av materialet. Bandet sjunger om att göra revolt, att det är tid att vara arg och hur mysiga jularna var när man liten. De klämmer även in en cover av Timbuktus "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" som gästas av Lillasysters Martin Westerstrand, som gör sig riktigt bra i punktappning. I april kommer bandet till Linköping om man vill höra de nya låtarna live.

3/5

Två år

I lördags firade Bella och jag tvåårsjubileum och det gjorde vi med tre av de bästa saker jag vet: skaldjur, champagne och Helmut Jederknüller.
Efter en räkfrossa på hemmaplan gick vi på premiären av Gallos champagnebar...
...och sen ner på Palatset för att kolla in Helmut Jederknüller. Livet i Linkan - visst är det härligt ändå!

Söndagsintervjun: Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld ältar och ältar och ältar...

Tillsammans med kollegan Johanna Thydell kan vi höra Skärblackaförfattaren Jenny Jägerfeld varannan vecka i podcasten "Superältarna". Där koncentrerar de sig på ett specifikt ämne som de vrider och vänder på.

I november tilldelades Jenny Jägerfeld 2017 års Astrid Lindgren-pris (ej att förväxla med ALMA-priset) för sitt författarskap inom barn- och ungdomslitteratur. Hon har tidigare vunnit Augustpriset för "Här ligger jag och blöder" 2010. Förutom skrivandet arbetar hon som psykolog och medverkar bland annat i olika tv-sammanhang. Utöver detta driver hon sedan våren 2015 podcasten "Superältarna" där hon och författaren Johanna Thydell grottar ned sig i ett ämne som de resonerar kring.

Jenny och Johanna träffades första gången genom att de var kontrakterade av samma bokförlag. Så småningom hamnade de på samma frilanskontor, där de började luncha tillsammans och upptäckte att de skrattade åt varandras skämt.
- När vi pratade kände jag att jag inte behövde hålla tillbaka något och Johanna kände likadant. Vi funderade på om vi skulle skriva något ihop men båda var väldigt egensinniga så vi insåg att det inte skulle funka. Vi satt ofta och ältade saker och tänkte att vi kanske skulle göra något av detta ältande och då blev det en podd. Tanken var att verkligen gå in i ett ämne, stanna kvar i det och prata klart om det, berättar Jenny.

Oftast handlar det om allmänmänskliga saker som exempelvis skam, bekräftelse och misslyckanden och länge tog de även in kända gäster för att dra lyssnare till podden, men sedan våren 2016 år är det bara Jenny och Johanna som pratar. Podden följer en tydlig struktur med vissa fasta inslag. Jenny inleder med en förklaringsmodell och Johanna avslutar med olika ordspråk på det aktuella temat.
- I och med att vi har en så tydlig rutin behöver vi inte uppfinna hjulet gång på gång. Vi researchar på var sitt håll och delar upp punkterna mellan oss. Johanna delar ofta med sig mer av sig själv men jag är inte lika bekväm i det. Och jag tycker det är fint att hon gör det för då kan lyssnarna känna igen sig.
- Från början var det väldigt mycket klippande men nu när formen satt sig behövs det inte längre. Blir det fel så säger vi det, det blir ett mer naturligt samtal då.

De populäraste avsnitten ligger på 7-8000 nedladdningar och lyssnarna är blandade, även om det tycks vara en övervikt av kvinnor mellan 30 och 50 samt av journalister, kulturintresserade och litteraturfolk, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att de båda poddarna är två prisbelönta författare.

Varför tycker du att man ska lyssna på "Superältarna"?
- För att man faktiskt lär sig något. Det är inte bara två personer som pratar om vad vi gjorde i helgen. Vi koncentrerar oss på ett tema . Det väcker tankar och känslor och man lär sig något om sig själv.

Finfredag

"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut, vi skulle ut och ha kul, nån gång måste man ju ut"... så kände vi och drog till Alfama på AW.
Och sen blev det...ja, ni gissade det - Gallo.
Och sen den årliga S:t Patricks day-festen på Horse & Hound med Captain Jacks Army på scenen. Folkligt, festligt och fullpackat. Dag 1 avklarad, nu väntar Dag 2! 

Semmelfredag

Först semla till frukost och sen semla till lunch. Oj oj oj...vilken fredag.

Lehmans fredagsfräckis

Lördag morgon.
Jag gick upp tidigt, klädde tyst på mig, gjorde i ordning lunchlådan, tog med mig hunden och slank in i garaget. Jag hakade på båtsläpet och backade ut ur garaget. Regnet stod som i backen. Det var full storm ute, så jag körde tillbaka in i garaget, satte på radion och fick höra att vädret skulle vara uselt hela dagen.
Jag gick tillbaka in i huset, klädde tyst av mig och gled ner under täcket. Jag tryckte mig mot min frus rumpa, med nya planer, och viskade:
- Vädret är fruktansvärt dåligt.
Min kärleksfulla fru sen tio år, svarade sömnigt:
- Jaså, men kan du tro att min idiot till man är ute och fiskar i det?

Skivrecension: Justin Timberlake

Justin Timberlake
Man of the woods

Nyligen fick Justin Timberlake äran att stå för halvtidsunderhållningen på Super Bowl men annars har han ägnat sig mycket åt film och att vara pappa de senaste åren. Det är faktiskt fem år sedan han sist släppte ett album. Och under tiden verkar han ha funderat rätt mycket på sin mansroll. Den nya plattan är något av en temaskiva som kretsar kring manlighet, vuxenhet, livet på landet och fodrade skinnjackor. Låtarna heter saker som "Montana", "Flanell", "Livin´ of the land" och såklart titelspåret "Man of the woods".
Justin närmar sig 40, har blivit förälder och har inte längre något kvar att bevisa på scenen, så det är kanske inte så konstigt att han börjar fundera i nya banor och reflektera över andra saker i livet. Det som inte är så lyckat är att paketeringen är så övertydlig, vilket gör att hans nya vildmarksfäbless mest känns som en pose. Men visst, alla har väl rätt att växa upp och utforska nya sidor av sig själv.
Värre är att låtarna inte känns lika spännande. Justin är en för stor artist för att släppa från sig något riktigt dåligt, men plattan känns anmärkningsvärt slätstruken. Här och var försöker han skapa en mer organisk ljudbild, men tempot är makligt och hitkänslan saknas. Låt oss hoppas på en snabbt övergående identitetskris.

2/5

Lika som bär #225

Per Alexandersson (Hultsfredsfestivalen) & Leif GW Persson

Biotisdag

Igår var jag och såg "Tårtgeneralen", Filip & Fredriks film om en gubbe som gjorde världens längsta smörgåstårta för att sätta Köping på kartan på 80-talet. En riktigt fin film med mycket hjärta. Härligt persongalleri, mycket humor men också oväntat känslostarkt.
Betyg: 4 av 5

Biomåndag

Var och såg "Black Panther" igår. På många sätt en vanlig superhjälte/fantasyfilm, men på många sätt också en ganska ovanlig superhjältefilm. Väldigt politisk med klara antydningar till bland annat Trumps USA. Hade läst/hört att den skulle vara bra och det håller jag med om.
Betyg: 4 av 5

Skivrecension: Janice

Janice
Fallin´ up

Om någon för sisådär 20 år sedan hade sagt att Sverige i framtiden kommer att ha en rad soulartister i internationell toppklass hade nog de flesta skrattat rakt ut. Soul, r´n´b och sånt var något som svarta sysslade med i USA och kändes som något helt främmande i det kritvita svenska musikklimatet. Här pratades det om att Björn Skifs hade landets bästa soulröst och vi tyckte att Mauro Scocco och Eric Gadd var avantgarde när de försökte föra in lite sväng i vårt stela folkhem. Vi kallade det för soul, men vi hade egentligen ingen aning.
Idag ser det helt annorlunda ut. Vi gillar fortfarande pop, melodier och "vita" musikgenrer, men det är lika populärt med soul, r´n´b och hip hop. Svart musik har blivit så vanlig att vi nästan inte tänker på den som "svart" längre.
Och nya spännande artister ploppar upp hela tiden. Knappt har vi hunnit ta till oss Sabina Ddumba innan 23-åriga Janice kommer och pockar på uppmärksamheten. Båda är fostrade i Tensta Gospel Choir, liksom exempelvis Seinabo Sey och Mapei.
Det är en riktigt stark debutskiva som Janice klämt ur sig. Det låter dyrt, proffsigt och internationellt. Bra sväng och fantastisk sång. Och mycket själ.

4/5

30 plus

I helgen hade Bella och Essa födelsedagsfest. Igen. Tredje helgen jag firar Bella nu och nästa helg kör vi igen  Nog för att jag gillar fester men efter nästa helg får det banne mig räcka.
Hmm...när jag tänker efter närmar sig min egen födelsedag. Och ska vi hinna fira den lika mycket som Bellas så får vi nog börja nästnästa helg...

Söndagsintervjun: Violent Divine

I november gav Violent Divine ut sin femte platta "Louder than love". Den innehåller 80-talsdoftande stadiumriff och svulstiga refränger med mycket körarrangemang, och visar att Norrköpingsbandet fortfarande håller rocklågan levande.

 

Violent Divines förra skiva "Hyperacyivity disorder" kom 2015. Denna gång arbetade bandet lite annorlunda och hade bara utkast till två, tre låtar när de gick in i studion. Sedan följde några veckor där de skrev, arrade och repade nya låtar under tiden de spelade in. Ett tydligt mål var att skivan skulle vara dynamisk och att publiken skulle orka lyssna från början till slut. De ville även få med ett antal spår som radiostationerna kunde plocka upp, vilket ofta brukar anses vara lite "fult" för band att tänka.

- Vi jobbade även med en ljudbild där allt inte var lika pressat som det brukar vara i modern musik, där man nästan får ont i huvudet. Alla reglage behöver inte stå på rött hela tiden, säger sångaren och frontfiguren Mike Divine som varit bandets nav sedan starten.

- Oavsett sättning har Violent Divine alltid varit fyra personer med olika ingångar till musiken. I den senaste sättningen har gitarristen och trummisen tagit med sig det progressiva, typ Dream Theatre och den sortens tekniska lösningar. Jag har med mig en del KISS och Sweet in i bandet. Jag gillar att influenserna ska synas och höras, men med en respekt för de gamla hjältarna. Även vi som spelar rockmusik är ju stora rockfans, och jag tycker det får lysa igenom när man skriver musik.

- Man kan i princip ta med sig vad som helst in i Violent Divine så länge man har respekt för grundkonceptet. Jag tycker målet ska vara att skivan ska vara tillräckligt bra för att man själv skulle kunna tänka sig att köpa skivan.

 

Hur har Violent Divines musik utvecklats sedan ni startade 2005?

- Det var stadiumriff och melodier på den tiden också. Det är den typ av musik vi vill spela. Jag tycker att den första plattan fortfarande håller och jag är jäkligt glad över alla plattor vi har gjort. Jag har ingen ambition att förnya hårdrocken eller så, däremot om man kan få in olika referenser som en hyllning till sina rötter så är det jäkligt kul.

 

I samband med förra skivsläppet spelade Violent Divine en hel del runt om i Sverige och gjorde även en sväng till England. Hur det blir denna gång är mer oklart, då sättningen i bandet för tillfället är lite oklar. Stort fokus ligger just nu på att spelas på amerikansk nätradio. I dagens musikklimat är det svårt att nå ut till den potentiella publiken, något som Mike funderar mycket kring.

- Vad ska man hitta på för att sticka ut med nästa platta? Ska man släppa ett dubbelalbum? Eller en Part 1 och Part 2 med ett halvårs mellanrum? Jag är så nöjd med allt på den här skivan men det gäller att nå ut. Det duger inte att bara släppa en skiva till. Man har ju en del vilda idéer, men vårt management måste tycka att det är genomförbart och går att paketera. Nu har vi släppt två skivor på egen hand, vi kanske ska släppa på ett skivbolag nästa gång? Det kanske finns andra sätt att skriva musiken på? Det enda vi vet är att det kan finnas en anledning att göra på något annat sätt. Vi är jäkligt öppna, det kan bli vad som helst

Lustans live

Tänkte bara tipsa om Lustanskonserten igår på SR:

Filmrecension: Blade runner 2049

Blade runner 2049

Ridley Scotts original "Blade runner" från 1982 blev stilbildande inom dystopiska framtidsskildringar och uppnådde omedelbar kultstatus. Denna gång har Scott varit med och producerat men i regissörsstolen sitter Denis Villeneuve, som bland annat gjorde "Arrival". Det är en mycket värdig uppföljare som både knyter an till originalet men samtidigt tar historien vidare. Här finns regnet, mörkret och smutsen, här finns den ödesmättade stämningen och här finns till och med Harrison Ford, så alla gamla fans kan pusta ut. Men huvudrollen görs av Ryan Gosling som jobbar med att pensionera gamla replikanter (dvs människoliknande robotar), när han plötsligt upptäcker något som får honom att ifrågasätta sitt yrke och sitt liv.
Visuellt är det en helt fantastisk film, en ren fröjd för ögat. Även ljudet och Hans Zimmers musik är något av det mäktigaste jag hört på en biograf, så tekniskt är det absolut toppklass. Storyn är tight och effektiv men känns i jämförelse med det övriga hantverket nästan lite simpel, kanske är det därför jag har svårt att riktigt, riktigt tända till så som jag hade önskat? Kanske spelar det även in att filmen är 2.43 timmar lång och att tempot är lågt. Det hjälper till att skapa filmens speciella stämning men kräver nästan en mer raffinerad handling. Som uppföljare är "Blade runner 2049" dock en fullträff. Kanske till och med bättre än ursprungsfilmen.

4/5

Lystam och lite till

Vad händer på Palatset i helgen? Jo, ikväll spelar Shitbaby Mammals + Local Loco & The idiots och imorgon lirar Lisa Lystam Family Band + Slidin´ Slim.
Lite annat på Palatset i vår:
17/3 Helmut Jederknüller - Fri entré!
23/3 Thundermother + Grey Bow
14/4 Mimikry + Lennys Gosskör
20/4 Attentat
28/4 Ola Aurell + Johan Johansson + Ellinor Brolin

Lehmans fredagsfräckis

Lotta och Uffe hade fått problem med ekonomin och bestämde sig för att Lotta skulle börja gå på gatan för att bättra på hushållskassan. Och det dröjde inte heller länge innan hon kom hem med sin första kund.
Upplägget var att Lotta skulle hålla sig i sovrummet medan Uffe skulle sitta ute i köket och hålla koll på affärerna.
Lotta kommer snart tassande ut i köket och viskar:
- Hur mycket ska jag ta för det här?
– Säg att det kostar en tusenlapp.
Strax därpå är hon tillbaka i köket.
– Han säger att han bara har en femhundring. Hur gör jag då?
– Då får han nöja sig med att du tar den i handen.
Lotta återvänder in i sängkammaren med beskedet. Torsken går med på det, drar ner byxorna och fram väller ett enormt organ.
Lotta tittar storögt på prakten och går sen åter ut i köket.
– Men Uffe...., vi kan väl låna honom en femhundring????

Härligt

Tycker det är ett jäkla klagande på vintern hela tiden. Märkligt nog ofta av samma personer som nostalgiskt brukar tjata om sina barndoms vintrar då man kunde åka pulka från hustaken. "På den tiden hade vi minsann riktiga vintrar...".
Och idag kommer det ännu mer snö. Härligt, säger jag. För min del får det gärna fortsätta snöa ett par veckor till.

Skivrecension: Imperial State Electric

Imperial State Electric
Anywhere loud

Nicke Andersson och hans bandpolare i Imperial State Electric har varit rätt flitiga med att släppa plattor sedan de bildades. Fem album har det blivit sedan starten 2010. Under förra året kom dock ingen, så nu verkade bandet känna att det var dags att klämma ur sig något för att stilla publikens omättliga hunger. Så vad gör man? Jo, man släpper såklart en liveplatta. "Anywhere loud" är inspelad (på utsålda konserter, är bandets management noga med att påpeka) i Tokyo, Stockholm och Madrid. 23 låtar radar bandet upp i rask följd, bland annat populära hits som "All through the night", "Uh huh" och "All over my head", så fansen får vad de vill ha. Och kanske även sånt de inte visste att de ville ha, som covers på The Dead Boys "Sonic reducer" och The Kids "This is rock´n´roll".
Och det är nog just de trogna fansen som har störst utbyte av detta skivsläpp. För oss som gillar Imperial State Electric sådär lite lagom är knappast "Anywhere loud" ett nödvändigt inköp. Personligen tycker jag att det är få liveskivor som är riktigt bra, och även om jag gillar Imperial State Electric så går det inte att komma ifrån att bandets musik är ganska likartad och odynamisk, vilket gör att 23 låtar med gitarrös från start till mål blir lite i mesta laget.

2/5

Bête Noires överklasskola

Att vara överklass är svårare än man tror. Det finns dock en mängd tydliga markörer som den observanta personen lätt känner igen. Linköpings elegantaste popband Bête Noire ger här en kort lektion i vad det innebär att vara överklass.

För att bete sig överklassmässigt måste man nästan födas in i det. Det är en konst som är så svårbehärskad att det krävs många års prägling i rätt miljö. Det är nämligen inte samma sak att vara rik som att vara överklass, utan klasstillhörigheten sitter mycket djupare än så.
Brats är exempelvis överklass-wannabes, men deras uppträdande avslöjar dem obarmhärtigt som totala bluffar. Äkta överklass skyltar inte med sina pengar och behöver inte utmärka sig. De är trygga i sig själva och håller tvärtom en ganska låg profil. De är allmänt prydliga och väluppfostrade och även om de kanske har diverse statussymboler som dyra bilar, märkeskläder eller fina klockor så skyltar de absolut inte med dem.
Överklassen är inte vulgär, vilket ofta utmärker de nyrika, utan kännetecknas av klassiskt god smak i allt från inredning och konst till kläder och frisyrer.


Några kännetecken på överklass enligt Bête Noire:
*Inga piercingar eller tatueringar
*Ät soppa genom att föra skeden utåt från munnen
*Döp dina barn till Lovisa, Rebecka eller Eleonora. Absolut inte Destiny, Noomi eller Kevin
*Färga inte håret
*Skaffa bra ordförråd
*Var bevandrad inom vin, klassisk litteratur och segling.
*Säg ”salongen” om vardagsrummet
*Prata aldrig om pengar
*Ha jakttroféer på väggen
*Ha Svenska Dagbladet som morgontidning
*Pryd hemmet med ärvd äkta konst
*Att vara representerad i Riddarhuset ger en stjärna i kanten

Donald J Prütz

Fortfarande finns det tydligen några förnekare där ute som vägrar se likheterna mellan Donald Trump och Jerry Prütz, som jag tidigare berättat om. Men okej, här kommer några exempel till.
*Trump har flera gånger "gjort sig rolig" över klimatförändringarna, bland annat med tweeten "It's really cold outside, they are calling it a major freeze, weeks ahead of normal. Man, we could use a big fat dose of global warming!".
- Den 1 mars skrev Jerry på FB: "Vet ni, det där med global uppvärmning kanske inte är en så dålig idé egentligen..."
 
*Trump klagar på "fake news" men sprider själv fake news från FOX, som ju till skillnad mot de tidningar och tv-kanalar Trump kritiserar faktiskt ägnar sig åt just fake news.
- Prütz sprider fake news från Folkhemseliten på sin FB, bland annat 28/2, 2/3 och 4/3.
 
*Trump skryter ständigt med hur många vänner han har, trots att alla vet att han inte har några riktiga vänner.
- Prütz är om möjligt ännu mer desperat över att hela tiden berätta att han har vänner. Några exempel från Prütz statusuppdateringar på FB den senaste tiden: 3/3 Tom, 2/3 Jonte, 1/3 Kristoffer Appelquist + tre till, 1/3 Electric Boys, 28/2 Mikael...
 

Biomåndag

Var och såg "Red sparrow" igår. Svårt att bestämma mig för om den var bra, halvbra eller snudd på usel. Man gillar ju Jennifer Lawrence, öststatsarkitektur och spionromantik, men den hade även en del riktigt fåniga inslag. Lawrence värvas alltså som rysk agent, med specialiteten att förföra män för att lura ur dem hemligheter. Sen blir det dubbelspel, lite mord och grejer...ja, storyn är inte så spännande och smart som den gärna vill ge sken av. Men vad f-n, som publik har man trots allt rätt kul på vägen så okej då, jag är snäll.
Betyg: 3 av 5

Oscars 2018

Inatt var det Oscarsgala igen. Och jag satt och glodde i vanlig ordning. Och i vanlig ordning kan man konstatera att det egentligen inte är så mycket att se. Men jag kommer sitta där nästa år igen...

Semmelsöndag

Det är ju så med semlor att man måste ha en varje dag, så japp - det blev en igår också. Vi hann även med en vernissage. Och just det - grattis Bella!

The Banjo Show på Palatset

Igår var det The Banjo Show på Palatset. Det är för kvällar som dessa som man lever, underbar kväll.
Vi började på Gallo, sen hem till grefven för mera vin...
...och sen ner till Palatset för lite banjomusik. Grass Tank, länets mest intressanta band för tillfället, avslutade. Kanongig, kanonkväll.

Noice på Palatset

Igår lirade Noice på Palatset. Mycket folk och ett riktigt bra gig. Hitkavalkad kan man ju lugnt säga, och Peo håller stilen. Kul kväll!

Northern Upbeat på Munken

Hamnade på Munken igår där Northern Upbeat spelade. Bra sväng som vanligt, tyckte faktiskt de var lite extra bra igår. Några nya låtar också, och det är ju alltid kul.
Givetvis blev det en Wallenbergare också. Munken, Wallenbergare och Northern Upbeat - en klassisk och svårslagen kombination!

Lehmans fredagsfräckis

En finansvalp från Stockholm åkte skidor i Gällivare. På kvällen hängde han i baren och raggade upp en lokal snygging. Uppe på rummet frågade hon lite diskret:
- Du, stockholmstjejer brukar prata om – penis. Vad är det?
- Det ska jag visa dig, sa finansvalpen och drog ner byoxorna.
Gällivareflickan studerade allvarligt apparaten en stund och konstaterade:
- Aha, det är som en snopp – fast mycket mindre...

Dagens fynd på hallmattan

Var på bokrean häromdan. Köpte dock inget. Och varför skulle jag? Ingen bok på rean hade ju ett omslag som kunde mäta sig med detta.

Okej, bara en till...

13 spänn på Gyllenfiket. Klart det blev en till.

RSS 2.0