Skivrecension: Sven-Bertil Taube

Sven-Bertil Taube
Så länge skutan kan gå

82 år gammal, i princip blind och med en imponerande meritlista i bagaget skulle ingen ha invändningar om Sven-Bertil levde ett stillsamt pensionärsliv där borta i London. Men istället gör han nästan tvärtom. De senaste åren har Sven-Bertil varit mer aktiv än på länge och släppt de hyllade "Hommage"-skivorna, turnerat, spelat in filmer och medverkat i "Så mycket bättre", och nu är han aktuell med ännu en ny skiva. Även denna gång med orkesterarrangemang av Peter Nordahl.
Att han även denna gång sjunger pappa Everts låtar kommer kanske inte som någon överraskning. Sven-Bertil radar upp klassiker som "Dansen på Sunnanö", "Fragancia", "Balladen om briggen Blue Bird av Hull" och titelspåret "Så länge skutan kan gå". Det är sånger vi hört honom sjunga många gånger förut, men det gör ingenting efter som han sjunger dem så bra och arrangemangen känns så spänstiga. Alla spår känns inte lika intressanta men som helhet är det en stark skiva. Skulle Sven-Bertil dra sig tillbaka efter detta album skulle det vara ett värdigt avslut.

4/5

Biotisdag

Bio igår igen - "Mordet på Orientexpressen". Det är ju en sån tågresa på ett sånt tåg man vill göra (minus mordet). Snygga miljöer, stjärnspäckad rollista men ändå tänder det inte till. Kanske för att filmen inte har tid att presentera ledtrådar, tidslinje och rollfigurer på samma sätt som i boken, och om man som publik inte har möjlighet att själv fundera över fallet tappas en dimension.
Betyg: 2 av 5
 

Skivrecension: The Killers

The Killers
Wonderful wonderful

I musikbranschen letar man ständigt efter band som kan ta klivet upp till arenanivå och ta vid efter artister som Madonna och Rolling Stones, och allt tydde på att Las Vegas-gruppen The Killers var ett sådant band. De var ett riktigt rockband som kombinerade indiekredd med mastodonthits, och länge verkade allt vara frid och fröjd. De blev mycket riktigt också en headliner på de stora festivalerna, men för några år sedan började rockmaskineriet att hacka. Bandet tog paus, medlemmarna gjorde soloutflykter och värst av allt: det kom inga nya hits. Det har gått fem år sedan senaste plattan och sisådär tio år eller mer sedan bandets mest populära låtar som "Mr Brightside" och "Somebody told me".
Det är förståeligt att The Killers vill utveckla sitt sound och på senare tid har de sökt efter en ny stil men utan att riktigt ha lyckats. Även nya plattan känns lite vilsen och riktningslös. I rätt omgivning skulle kanske vart och ett av spåren fått godkänt men som helhet känns "Wonderful wonderful" ganska svag. Vad vill The Killers, vart är de på väg? Här finns 80-talsvibbar, blueskänsla, arenaindie och myspys. Jag kan gilla enskilda spår, men fundera på varför jag egentligen ska lyssna på The Killers, när inte ens de själva verkar veta det.

2/5

Musikkrönika

Det hänger på namnet

Förra året gjorde Havsänglar sin avskedsturne. I Stockholm kan man njuta av Festfolkets show "Mamma Mia - The Party". Ja så kunde det sett ut om banden slagit igenom med sina originalnamn.

Det är mycket som ska klaffa om man ska lyckas slå igenom som rockband. Givetvis måste man ha starka låtar men det är även viktigt att ha en tydlig profil och rätt tajming. Och inte minst ett bra bandnamn. Rockhistorien är full med band som fått sitt genombrott efter att de bytt namn.

The Beatles måste vara ett av världshistoriens töntigaste bandnamn, men det funkade iallafall bättre än The Quarrymen som Liverpoolkillarna kallade sig tidigare. Kanske var det just bytet av bandnamn som gjorde att de fick sitt genombrott? Och kanske var det samma sak för The Stone Roses som först hette English Rose? Eller Journey som tidigare kallade sig The golden gate rhythm section. Hade Sex Pistols fått samma genomslag om de hållit fast vid originalnamnet The Strand? Hade Green Day blivit lika stora om de fortsatt att kalla sig Sweet children?

Omöjligt att svara på såklart, men det är rimligt att anta att rätt namn är en viktig del av ett bands identitet och att det behöver korrelera med låtar, musikstil, attityd och övriga ingredienser för att allt verkligen ska falla på plats. Hela paketet måste hänga ihop och där är bandnamnet en viktig del, det kan alla som själva har spelat i band vittna om. Att sitta i timslånga möten och diskutera olika namnförslag är nog något som vartenda rockband i hela världen sysslat med.

Havsänglar och Festfolket som nämndes i inledningen är såklart Kents och Abbas första bandnamn. Andra svenska exempel är exempelvis Gunder Hägg som blev Blå Tåget och The Haters som bytte till Ebba Grön. Inte sällan handlar bandnamnskorrigeringar om att grupperna bara gör mindre justeringar, som när Wilmer Pitt blev Wilmer X, Docent Död blev Docenterna och Rymdimperiet blev Imperiet. När Tommy Nilsson för några år sedan meddelade att han bytt namn till Black var vi många som tänkte "wow, här är en artist som fattat grejen med att byta namn för att få fart på karriären", innan det visade sig att allt bara var en reklamkupp för en choklad.

Men idén var god och borde prövas av andra artister som vill få en nystart i musikkarriären. Niklas Strömstedt skulle kunna byta namn till Nick Power och Anna Book skulle kunna kalla sig A-Boc. Tveksamt om det i deras fall skulle locka några nya fans, men det skulle åtminstone liva upp tillvaron en smula.

Skivrecension: Thåström

Thåström
Centralmassivet

Sedan Thåström återuppfann sig själv med "Skebokvarnsv. 209" 2005 har han hållit fast vid sin dystopiska industriblues med mer personliga och reflekterande texter, och jag är nog inte ensam om att tycka att det snart börjar bli lite enahanda. Visst låter det bra, men han har kört samma stil nu på fem skivor så vi har fattat grejen, och kanske är det dags för ännu en renässans.
Nya skivan "Centralmassivet" fortsätter i de senaste plattornas tradition men visar här och där upp en del inslag som tillför lite ny energi och nytt innehåll till konceptet. Det kan till exempel handla om sättet att använda körer eller sättet att frasera. Det är glädjande och gör att plattan känns som ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma fläck, vilket åtminstone jag befarade skulle bli fallet.
Allt är inte toppen, här finns några trötta spår vars like vi hört många gånger tidigare av Thåström. Men här finns också några riktiga höjdare, som exempelvis "Bluesen i Malmö". I vanlig ordning är det packat med referenser, ögonblicksbilder, liknelser och metaforer till tungt och dystert avgrundsgnissel. Thåström pratsjunger, uppenbart inspirerad av Bruno K Öijer, och får också in en blinkning till polaren Pugh. Än har Thåström inte tömt sig på allt.

4/5

Söndagsintervjun: Vågerud


Efter två EP:s släppte Norrköpingsbandet Vågerud i våras sin första fullängdare "Valet", där pampig popmusik mötte genomarbetade texter. Nu vill Rickard Vågerud och hans medmusiker ut och spela mer live för att möta sin publik och sprida sin musik.

Något ska man ju heta så Vågerud tog sitt namn efter sångaren och frontfiguren Rickard Vågerud, men i själva verket är det ett band där övriga medlemmar är David Richardsson på piano, Tobias Bergsten på trummor, Magnus Pettersson på gitarr, Johan Åhman på bas och Sara Bokvist på gitarr.
Rickard flyttade till Norrköping 2001 och började forma sitt band 2008. Den första spelningen var på Saliga Munken på Valborgsmässoafton året efter, berättar han.
- Det var Valborg och party, och så kom vi och spelade lågmäld singer/songwritermusik med tunga texter bland alla fulla människor.
Då var bandet en trio och sedan dess musiker både försvunnit och tillkommit. 2010 släppte de EP:n "Mitt svenska mod", 2015 kom EP:n "Om du ändrar mig kommer du att ångra dig" och tidigare i år var det dags för den första fullängdaren "Valet".
- Jag ville göra en fullängdare för sakens skull. Jag kanske är en gammal relik, egentligen är det korkat för idag är det singlar som gäller, men jag gillar album. Jag tror jag har gjort en skiva som skulle kunna nå ut ganska brett, men marknadsföringen är viktig idag. Problemet är inte att göra musiken utan att nå ut till rätt målgrupp och få dem att upptäcka låtarna.
Arbetet med plattan började 2015 och pågick hela 2016. Jämfört med tidigare skivsläpp gick musiken denna gång i en poppigare riktning.
- Jag ville testa nåt nytt och skivan är mer pampig och poppig med mycket körer. Jag ville behålla mitt sound och min grej, men bli ännu mer lättillgänglig och lättlyssnad. "Valet" är inte lika tung som de tidigare skivorna. Visst, det finns fortfarande texter som är rätt tunga men jag har maskerat det bättre.

Vågerud har sedan starten hunnit med att spela i Stockholm, Göteborg, Växjö, Västervik, Katrineholm samt en hel del i Linköping och Norrköping. På sista tiden har dock fokus legat på att få klart plattan. Nu menar Richard och hans musiker att det är dags att ta sig i kragen och komma ut och spela och synas lite mer.
- Det kommer en video, troligtvis till "Tända alla ljusen". Jag tror att textens budskap kan bli intressant i en video. Den handlar om att se andra, och kanske även om mitt egna dåliga samvete. Det är en känga till mig själv att jag borde göra mer.
- Mina texter är centrala och förhoppningsvis genomtänkta, och jag tycker man ska ta sig tid att lyssna på dem. Jag jobbar som polis och får se och uppleva mycket som vanliga människor inte får uppleva. Musiken är ett sätt att uttrycka det och jag tror att mina upplevelser avspeglas i texterna.
- Jag tycker verkligen att nya skivan är bra, men jag känner att nästa skiva nog kan bli vad som helst. Jag är nöjd med "Valet" men allt har sin tid. Ibland är jag frestad att göra nåt riktigt knäppt. Jag tror att det är viktigt att man följer sin egen väg, jag skriver inte för andra utan för mig själv.

Christmas is coming...

Nu tjööör vi!

Vin & punk

Tog en AW med Grefven på Gallo igår, mycket trevligt ställe. Sen till Palatset för att kolla in Saturdays Heroes och Dia Psalma. De förstnämnda var bäst och nästa höst blir det Sideways-liv i Napa.

Nu är det vinter och skidan den slinter

Japp, nu är helgernas stora nöje igång på allvar. Tjoho!

Lehmans fredagsfräckis

En nygift person som var väldigt oerfaren när det gällde kvinnor gick till sin läkare och ville få kunskap om hur man avlade barn. Detta var ju på femtiotalet så läkaren var inte så frispråkig utan sa till mannen lite kryptiskt att:
– Du tar den kroppsdel som sticker ut längst på dig själv och stoppar det i den kroppsdel som buktar mest inåt på din kvinna. Sen är det bara att vänta på att naturen har sin gång, sa läkaren.
Mannen gick hem och på vägen tänkte han att det måste väl ändå vara näsan på mig som läkaren menade och stjärten på min kvinna. Väl hemma bad han sin kvinna klä av sig och lägga sig på bordet med stjärten uppåt. Själv satte han sig på en stol och körde in näsan i arslet på kvinnan. Efter att ha suttit en stund på detta vis sade mannen desperat till sig själv:
– Har inte naturen sin gång snart så spyr jag!

Slutspurt på Palatset

Ikväll lirar Dia Psalma på Palatset och det lär bli fullt eller snudd på. Och sen går vi in i slutspurten på årets bokningar innan vi tar lite uppehåll. Men i januari är vi tillbaka igen. Här är årets återstående bokningar:
24/11 Dia Psalma + Saturdays Heroes
25/11 Eclipse + Denied
1/12 Pretty Maids
2/12 Rudyard + Grey Bow
8/12 Östermalm + Zooparty + Ingenmansland
9/12 Twaine + Hillen + Tinna
15/12 Gus Ring + Lilla Ensamma Hjärtat + Toby Poynter
16/12 Bleeding Tom + LSSO
25/12 Captain Jacks Army + Chez Suzy
26/12 Blues Cats

Nyårssupé bokad

Mycket som ska fixas med inför vinterns resa. Jobb, diverse flyg/hotellbokningar, Palatsetgrejer mm. Åker ju två veckor tidigare än normalt så blir ju lite stressigare än vanligt. Men nu är i alla fall nyårsmiddagen i Sydney bokad. Hur vi ska ta oss hem till hotellet (1,5 mil bort) på natten är dock fortfarande lite oklart...
 

Filmrecension: Song to song

Song to song

Det går inte säga annat än att "Song to song" har en imponerande rollista. Eller vad sägs om Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara? Här finns även Holly Hunter och Cate Blanchet, och regissör Terrence Malick hade till och med råd att helt klippa bort Christian Bale och Benicio del Toro. Lägg till det en rad rockstjärnor som spelar sig själva, bland annat Patti Smith, Iggy Pop, Johnny Rotten och Red Hot Chili Peppers.
Men dessvärre är det i stort sett det enda som filmen har. Malick har tidigare gjort udda filmer, exempelvis den suggestiva "Tree of Life", men denna gång känns han pretentiös på ett sätt som slår över till rent fånig.
Någonstans bland alla inre monologer, fragmentariska nedslag, kvällssol i motljus, märkliga klippningar och udda kameravinklar finns det en luddig historia om musikbranschen i Austin och ett triangeldrama mellan en flummig tjej (Mara), en musiker (Gosling) och dennes musikproducent (Fassbender), men exakt vad Malick vill berätta är svårt att lista ut. Det är drömskt och stämningsfullt, men oerhört ansträngande att titta på. Repliker som inte leder någonstans, sexscener utan syfte, händelser utan sammanhang. Gosling har sagt att inspelningen skedde utan manus. Jag tror honom.

1/5

Skivrecension: Per Gessle

Per Gessle
En vacker dag

I våras kom plattan "En vacker natt" som följdes av sommarturnén "En vacker kväll" och nu kommer systerskivan "En vacker dag". Precis som föregångaren är den inspelad i Nashville med lokala musiker, men det där countrysnacket som omgärdat plattorna kan man stryka direkt. Ljudbilden är visserligen organisk och varm med inslag av såväl steelguitar som munspel men ganska långt ifrån country. Gessle låter ungefär som han har låtit på sina senare soloskivor.
Och visst, musiken är mysig och småputtrig men också ganska tråkig. Det är mycket ballader och rätt banala texter i sedvanlig Gesslestil. "Jag drunknar i ditt hår", och sånt där. Mest intressant är att Gessle sjunger duett med både Halmstadkollegan Linnea Henriksson och sin gamla idol John Holm, men rent låtmässigt är "En vacker dag" knappast bland det starkaste han släppt ifrån sig. Gessle vill säkert vara intim och personlig men i så fall borde han lämna pojkrummet och istället sjunga från en 58-årig mans perspektiv på livet. Eller också bara skriva somriga folkhemshits, för det är ju det han gör bäst.

2/5

Bokens dag

Var på Bokens Dag på biblioteket igår, där "kulturskribent" Mattias Ahlén som vanligt intervjuade en författare på scenen, denna gång Lina Liman. Det var ungefär som vanligt: Ahlén hade skägg och kavaj, mickarna krånglade och 14 pers från Corren var på plats.
 

Biomåndag

Var på bio igår igen. Kollade in "En obekväm uppföljare", som mycket riktigt är en uppföljare till Al Gores omtalade "En obekväm sanning" från 2006. Vi får se vad som blivit värre och vad som blivit bättre sedan dess, och följa Al Gores när han reser runt och engagerar sig i klimatfrågan. Som film betraktat ingen jättehöjdare men man får en trevlig och informativ stund, och dessutom tog jag en dagbio och det är ju nåt visst med det.
 
Betyg: 3 av 5

Ung och fräsch-fest för Vickan

Oj oj oj...i lördags var det 30-nånting plus lite till-fest för Vickan. Underbart, så klart. 10 poäng. Och otroligt att Vickan fortfarande kan vara så fräsch. Hur bär hon sig åt?
 

Söndagsintervjun: Robex Lundgren


För fem år sedan började Robex Lundgren att intervjua olika musikband på sin blogg. Sedan dess har hon hunnit med över 11 000 intervjuer, och musikstilarna är allt från dansband till black metal.

Surfan man in på ghgumman.blogg.se öppnar sig en hel musikvärld med mängder av intervjuer av olika artister och band i alla tänkbara stilar. Intervjuerna sker både via mejl, på telefon och i personliga möten, och okända lokalband varvas med välkända namn som KSMB och Bo Kaspers Orkester.
- Det började för fem år sedan. En kompis till mig sa: du har ju så många kontakter, varför börjar du inte intervjua band? Då hade jag bara några hundra, men med tiden blev det mer. Varför inte, tänkte jag och så testade jag och sedan var allt i rullning. Jag hade också en bild i huvudet av media som ändrar vad folk säger, och då tänkte jag att jag kunde ändra den bilden till något positivt och då blev det bloggen, som i dag är mer som ett heltidsjobb än en hobby.

Hittills har Robex publicerat över 11 000 intervjuer. Tidigare var tempot högre, men det senaste året har hon nöjt sig med en intervju om dagen för att få lite ledigt också. Det stora musikintresset tror hon kommer från sin pappa som alltid lyssnat mycket på musik och som hjälpte det svenska bandet Alien en gång i tiden. Själv började hon att intressera sig på allvar för musik när hon var sex år gammal, och smaken spänner över allt från Ernst Rolf till Mayhem.
- Måste väl säga Mötley Crüe på första plats, då jag har tatuerat in Nikki Sixx ansikte och namn på ryggen. Efter dom kommer nog Sixx AM, Black Vail Brides, Evert Taube, Burzum och mängder av fler band.

Vilket band i världen skulle du helst vilja intervjua?
- Mötley Crüe, helt klart.

Är det vanligt att band säger nej när du vill intervjua dom?
- Det har hänt, men det är väldigt få gånger. Det var mest i början, och vissa av dem kom några år efter och bad mig intervjua dem. Så det händer, men det gäller främst black metal-band som måste hålla på sina regler. För att få intervjua Shining var jag tvungen att nämna att jag har deras tatuering på armen.
- Jag har även tatuerat in Burzum (ett norskt black metalband, startat av den kontroversiella profilen Varg Vikernes, red.anm.). En av hans skivor hette "Aske" som jag tog som andranamn. Och tack vare den tatueringen så har jag kommit närmare andra black metal-band.

Vill du börja jobba med att intervjua band som musikjournalist?
- Det känns redan som jag är där, men jag har så många planer och funderingar att jag vill prova på allt möjligt. Men jag kommer inte ge upp bloggen i första taget direkt.

Vad tycker du om musiklivet i Östergötland?
- Det är väl bra. Det finns många lokalband som får visa upp sin musik lite överallt: Skylten, Arbis, L´Orient, Palatset, Doom. Jag är mycket på Skogsröjet och på somrarna går jag på Torsdagstoner i Linköping.

Vilket tycker du är Östergötlands bästa band?
- Mina tidigare grannar spelar i Individen, de är bra. Jag gick hos samma dagmamma som trummisen.

Fredag på Palatset

Det går inte fan att hänga på Palatset varenda helg, trots att jag är bokare där. Men igår tog jag en sväng dit och kollade in Ronander mfl. Passade även på att ta en burgare. Vi har ju fått en vettig kock sedan en tid tillbaka och nu har vi faktiskt riktig bra mat. Har inte provat allt, men burgaren är faktiskt en av de bästa i stan. 

Filmrecension: Baywatch

Baywatch

"Baywatch" lär vara en av världens mest sedda tv-serier. Märkligt med tanke på hur usel den var, och inget tyder på förhand att denna film som kommer 16 år efteråt skulle vara bättre. Och det är den inte heller. Handlingen är grund som en familjevänlig badstrand, skådisarna verkar ha fått solsting och det hade behövts många livräddare för att få upp pulsen på denna flams-och-trams-rulle. The Rock gör rollen som den rättrådige och muskelflexande badvaktschefen Mitch Buchannon, och Zac Efron är den nya killen Matt Brody som är ett egoistiskt rövhål som fått badvaktsjobbet via samhällstjänst. Tillsammans med sina kollegor hamnar de i en härva av droger och korruption...zzz...snark.
Det som ändå räddar filmen hjälpligt är att den har en stor dos humor och halvt driver med hela Baywatchkonceptet. Dessutom är det alltid underhållande att se The Rock på vita duken. Det finns även en kultfaktor genom att såväl David Hasselhoff som Pamela Andersson gör snabba inhopp. Som helhet är det dock en ganska idiotisk rulle med pubertala skämt och lövtunn intrig. Ett riktigt lågvattenmärke, skulle man kunna säga.

2/5

Lehmans fredagsfräckis

Kalle är 35 år och har ett problem. Därför gick han till doktorn. Väl där frågade doktorn vad han hade för problem.
– Jo, jag kissar klockan sju.
Doktorn:
– Det låter normalt.
– …och så bajsar jag klockan halv åtta.
Doktorn:
– Det låter normalt det med, vad är problemet?
– Jo, jag vaknar klockan åtta.

Lika som bär #221

Moby & Phalen

Skivrecension: Marilyn Manson

Marilyn Manson
Heaven upside down

Det fanns en tid när Marilyn Manson skrämde skiten inte bara ur den amerikanska kristna högern utan ur de flesta av oss. Det var droger, nazism, burlesk, satanism, våld, skräckfilm och sex i en salig blandning. Och hur såg han ut egentligen? Nej, det verkade vara en riktigt farlig typ.
Rent konceptuellt gjorde han allt rätt, och ibland fick han även till en och annan låt som blev populär. Men svagheten med Marilyn Manson har alltid legat i låtmaterialet och därför har han aldrig fått samma genomslag som exempelvis KISS eller Alice Cooper för att ta två jämförbara akter.
Marilyn och hans grupp har hela tiden fortsatt att släppa skivor men ska man vara ärlig är det faktiskt 15 år sedan han gjorde något intressant. Fansen hoppas såklart att varje nytt skivsläpp ska innebära en nytändning men hittills har de väntat förgäves. Och inte heller "Heaven upside down" lär ta Marilyn Manson tillbaka till toppen, även om skivan åtminstone bitvis glimtar till lite grann. Det mesta känns som varianter på låtar han släppt tidigare men lägstanivån är relativt hög, så även om Marilyn Manson knappast vinner några nya fans med skivan så är den tillräckligt bra för att behålla de gamla.

3/5

Biotisdag

Var och såg "Snömannen" igår. Ett riktigt bottennapp. Trots Tomas Alfredson som regissör och en stjärnspäckad rollista. Rörig, fånig och hafsig. Det enda som var bra var de vackra snötäckta norska landskapen.
Betyg: 1 av 5
 

Lika som bär: VM-special

Bobby Jr (and the Teardrops) & Barzagli (i Italien)

Hej mitt vinterland


På fest med härliga IFK

I lördags var det dags för Stjärnkvällen, IFK Norrköpings årliga gala. Prisutdelning, god mat, underhållning och lite annat smått och gott. Mitt tredje år tror jag, och det var trevligt som vanligt. Nu hoppas jag bara att bli bjuden på Grebo IK:s gala också, den lär bli ännu bättre!

Söndagsintervjun: Leo Faugli

I Leo Fauglis spänningsthriller "Sprickan bakom fasaden" får vi stifta bekantskap med ett kriminellt nätverk som visar sig styras av personer inom det svenska rättsväsendet. Det är Linköpingsförfattarens debutroman och den första delen i en serie om vad som sker på samhällets skuggsida.

Bakom pseudonymen Leo Faugli döljer sig Pär Andersson, som till vardags arbetar som chefsåklagare i Linköping. Namnet Faugli är ett gammalt släktnamn från Norge, som förutom att låta lite klatschigare än dopnamnet även är ett sätt för Pär att skilja författaren från honom själv.
- Men jag försöker inte att vara hemlig på något sätt. Jag gillar namnet Leo Faugli och det är ett unikt namn i världen, säger Pär och förklarar att orden Leo och Faugli dessutom betyder lejon och fågel, vilket tillsammans utgör fabeldjuret grip, något som han bär som tre tatueringar på kroppen.

Pär är född och uppvuxen i Västerås, en stad som även förekommer i boken, och flyttade till Linköping för två år sedan. Boken började han med redan för fem, sex år sedan. Han hade skrivit väldigt mycket som ung och även jobbat som journalist på sporten i VLT i början av 90-talet, men "Sprickan bakom fasaden" var det första riktiga romanförsöket.
- När jag började skriva var jag lite influerad av Stieg Larssons Millennium-serie. Han hade många karaktärer i sina böcker plus att man inte visste förrän i slutet vem som var "the bad guy". Jag tycker det är lite tråkigt när man får veta redan i början vem som är mördaren och sedan följa honom genom boken.

Varför valde du att skriva en bok?
- Det är en hobby jag har, att skriva. Jag samlar på mig spännande dialoger, roliga kommentarer och nidbilder av personer. Sen har jag känt under årens lopp att det här borde jag satsa på att ge ut.
- Boken grundas till viss del på mina egna erfarenheter. Många karaktärer har verkliga förebilder när jag skriver, även om jag twistar till dem. En del av mig finns i flera karaktärer, men det är ingen karaktär som är "jag". Jag ville även ge de onda personerna goda sidor och tvärtom, allt är inte svart eller vitt i världen.
- Jag tycker att samhället har ändrats under de här åren som jag arbetat med boken. Lite som omslaget och titeln säger: folk har en fasad men bakom den döljer sig något annat. Någon sa att det blir lite mörkare i slutet av boken och det illustrerar kanske den utvecklingen

Pärs egen erfarenhet från polis och rättsväsendet har gjort att det finns en trovärdighet och autencitet i skildringen av den världen, men det är också en balansgång hur verklighetstrogen man kan vara när det gäller saker som formalia och dialog. Historien kommer i första hand och därför har Pär medvetet spetsat till saker och ting.
- Det får inte bli för tråkigt och formellt. Man ska ha kul också när man läser och dra på munnen ibland, säger han och fortsätter:
- Storyn har ändrats lite under resans gång. Grundstoryn om det kriminella nätverket där det ingår två personer som jobbar inom rättsväsendet var klar från början, och även den 15-åriga tjejen Ellinor som dras in i det. Vissa historier har kommit till, som den förväxlade väskan, för jag ville ha in en vanlig kille i historien. Det blev en del omarbetningar för att få in honom i boken.
Ett förlag var intresserade att ge ut boken men tyckte att den var för tjock (nästan 600 sidor) och hade för många karaktärer, men Pär trodde på storyn och valde istället att ge ut den själv via Vulkan.
- På det hela taget är jag absolut nöjd. Jag har sålt en hel del böcker och releasefesterna har gått bra. Boken ska även bli ljudbok och kommer ut på Storytel i december.
- Gestaltningen har jag fått väldigt bra feedback på. Hur jag gestaltar repliker, karaktärer och även miljöer. Där har jag lärt mig jättemycket. Sen tror jag att boken faktamässigt står på god grund, och språket är nog inte heller så mycket att klaga på, men framförallt är det gestaltningen jag känner att jag har utvecklat mycket.

Pär avslöjar att har redan kommit långt på uppföljaren, "Kedjans svaga länk", där de flesta av karaktärerna återkommer.
Hur länge får vi vänta på den?
- Inte fem, sex år hoppas jag. Går den här boken bra kommer det att gå fortare. Jag känner redan nu pressen på uppföljaren av de som läst första delen, så två år kanske. Det kommer gå betydligt fortare med nästa bok, för nu kan jag själva processen. Och den kommer även att bli kortare, har jag bestämt mig för.

Skaldjursfrossa

Hoppsan, igår hamnade vi på Munken där de bjöd på skaldjursfest. Lite folk pga fotbollsmatchen men trevligt ändå. Och vi hann hem till andra halvlek. Och på tal om fotboll så drar vi snart iväg mot nästa partaj...

Skivrecension: Shania Twain

Shania Twain
Now

I slutet av 90-talet var Shania Twain inte bara countrypopens galjonsfigur utan även en av de största artisterna alla kategorier. Skivorna sålde som smör, inte minst hennes tredje album "Come on over" från 1997 med prakthitsen "That don´t impress me much" och "Man! I feel like a woman". 2002 kom albumet "Up! men sen gick det spikrakt ner och de senaste femton åren har vi knappt hört ett knyst från henne.
På något sätt har hennes namn ändå stannat kvar i folks medvetande och när hon nu släpper sin femte platta, femton år efter den senaste, finns såklart ett stort intresse för hur det ska låta.
Att kalla det country vore fel. Till och med termen countrypop vore att tänja på begreppet väl mycket. Radiopop kan jag gå med på. Den som verkligen letar kan säkert hitta något enstaka inslag som med en stor dos välvilja kan kallas för en countryreferens. Då är det lättare att hitta karibiska inslag. Men framförallt känns musiken identitetslös och helt utan ambitioner. Var detta verkligen det bästa hon kunde klämma ur sig efter femton års frånvaro? Jag har hört skivor som är betydligt sämre rent musikaliskt, men få plattor som känns mer poänglösa.

1/5

Glöggprovning

Igår hade vi en liten glöggprovning och testade fem olika sorter. Klart sämst: Ernsts alkoholfria. Solklar vinnare: Vinfabrikens äppelglögg - betyg 5 av 5

Lehmans fredagsfräckis

Kvinnan förföriskt till sin man:
– Nu har jag rakat mig mellan benen och du vet vad det betyder…
– Att en massa hår har täppt till avloppet i badrummet igen?!

Musikkrönika

Mera tysk umpa bumpa

Höstens oktoberfester har fått mig att inse en sak: vi behöver mer tysk musik.

Enda gången det är okej att anamma den tyska kulturen är på hösten, när det anordnas oktoberfest var och varannan helg. Under övriga året är allt som har med Tyskland att göra i det närmaste förbjudet. "Tysk" är i princip ett skällsord. I Tyskland har de mustasch, lyssnar på usel musik, saknar känsla för mode och är så effektiva och pedantiska att det blir otäckt. För att inte tala om det där tunga arvet de bär på, med en viss mustaschprydd diktator i spetsen.

Under september och oktober är det dock fullt accepterat, och i det närmaste påbjudet, att omfamna att som har med lederhosen, öl och umpa bumpa-musik att göra. Trink, trink brüderlein trink! Dirndl, München och flätor. Ein prosit, der gemütlichkeit!
Själv kan jag inte få nog av oktoberfester och har insett att jag vill höra tysk musik även under det övriga året. Inte bara umpa bumpa (även om all tysk musik på något sätt är umpa bumpa i grunden), utan tysk musik överhuvudtaget.

Under många decennier var svenskt och tyskt musikliv intimt sammankopplade. De gav oss ordet schlager, vi gav dem Zarah Leander, Siw Malmkvist och Sylvia Vrethammar. Än idag är det vanligt för svenska band, även relativt oetablerade, att åka på Tysklandsturné, men när det gäller det motsatta har något hänt på senare tid. På 80-talet var tysk musik fortfarande stor i Sverige med artister som Scorpions, Accept, Nena, Alphaville och Modern Talking men sedan dess har svenskarnas intresse falnat rejält för tysk musik. Ibland dyker det upp en Blümchen eller ett Rammstein, men tyska artister som får breda genombrott i Sverige blir allt ovanligare för varje år som går.

Så kan vi inte ha det, det är dags att åter bejaka tysken inom oss. När denna tidning kommer ut är det val i Tyskland, och vi har också ett val att göra - att bli mer tyska eller stagnera som nation. Vi har redan tagit oktoberfesterna till våra hjärtan och det är en bra start. Nu går vi in i november och då är det passande nog dags för Movemberkampanjen där landets män odlar sina mustascher. I år är det 70 år sedan Stig Dagermans "Tysk höst" gavs ut, en händelse som ser ut som en tanke.

Härliga Sofia

Igår intervjuade jag Sofia Källgren. Det har jag gjort förut, och jag slås alltid av hur fantastiskt trevlig hon är. För några veckor sedan intervjuade jag Matilda Grün och hon är också jäkligt trevlig, precis som hennes kusin Peter Johansson.
Jag har ju intervjuat hundratals artister och kändisar genom åren och de flesta är ganska trevliga, eller åtminstone professionella, men vissa sticker ut lite extra som exempelvis personerna jag nyss nämnde.
Men vilken är då den otrevligaste artist jag intervjuat? Jag får den frågan av folk ibland och svaret är alltid detsamma - Pernilla Wahlgren.

Dags igen

Så var det den tiden på året igen... Som vanligt inför Bokens dag försöker Corren hårdlansera Mattias Ahlén som "kulturskribent". Vilket blir extra märkligt...eftersom han inte är det.

Biomåndag

Var och såg "Jigsaw" igår, den åttonde filmen i "Saw"-serien. Ettan var svinbra, men sen har det som vanligt gått stadigt utför. Det känns som att vi redan sett "Jigsaw" sju gånger innan...och det har vi ju. Men visst, den var inte svindålig. Utan den kändes mest fantasilös, trots att manusförfattaren kämpat med att försöka få den att kännas "smart".
Betyg: 2 av 5

Krogkrönika

Ta det kallt, ta en öl

Ibland får man nästan frysskador på händerna när man beställer in en öl på krogen. Det är dags att ändra på den utbredda synen att öl alltid ska serveras kall.

Dricker folk öl för att svalka sig eller för smakens skull? Frågan är berättigad eftersom öl på krogen ofta serveras för kall. Och många verkar tro att det att det är just så den alltid ska serveras, så kylig att man blir frusen om fingrarna av att hålla i glaset.

Det finns en poäng i att servera öl något kallare än vad den bör drickas eftersom öl blir varm ganska snabbt, men i Sverige tycks vi resonera att alla öl alltid ska vara så kalla som möjligt. Ju kallare desto bättre. Vissa krogar har till och med det som en del i sin marknadsföring att de serverar extra kall öl. Och tyvärr är vi allt för få kroggäster som ifrågasätter det.

Det är så klart skillnad på öl och öl också. En lager passar generellt att serveras i en lägre temperatur än ett mustigare öl. Man skulle kunna säga att en huvudregel är att ju ljusare en öl är desto bättre fungerar den att serveras kall. Men många ställen behandlar alla öl på samma sätt, det ska vara så kallt som möjligt oavsett öltyp. Detta stämmer såklart inte, en IPA förlorar exempelvis sina goda smaker om den dricks för kall, och detsamma gäller många andra öltyper.

Inte ens alla lageröl ska drickas kalla. En blaskig Heineken tjänar knappast på att serveras pissljummen men till exempel Brooklyn eller Samuel Adams ska absolut inte vara för kall utan kan vara snudd på rumstempererade för att komma till sin fulla rätt. Och det är inte bara temperaturen som är viktig, även glasets form har betydelse för smaken.

Specialiserade ölkrogar har insett detta och serverar sina öl i specifikt anpassade glas. Mindre kunniga ställen serverar däremot alla öl i samma typ av glas - och i samma temperatur. Oftast iskalla. Och kanske bryr sig inte deras kunder, kanske dricker de inte öl för smakens skull, utan för alkoholen eller svalkan.

Min syn på är dock denna: vill ni ha nåt kallt när ni är på krogen - skippa ölen och beställ in glass istället.

Oktoberfestfinal!

Jajamän, i lördags var det Oktoberfest igen. Denna gång hemma hos Bella. Surkål, korvar, grönkålsstuvning, syltlök, tysk potatissallad, öl, Jäger, glühwein och annat smått och gott. Taube, "Den lille mand" och "Fete å magre". Oj oj oj, vilken kväll.
Men årets nionde Oktoberfest fick också bli den sista. Vet inte hur jag ska klara mig nästan ett år utan mina lederhosen, men på nåt sätt måste det gå. Auf wiedersehen, nu är det julen som gällr!

Jultröjepremiär

Oj oj oj...i fredags var det premiär för jultröjorna. Så nu går vi in i julen på allvar. Men först en sista Oktoberfest...

Söndagsintervjun: Donika Nimani

Donika Nimani - på väg mot de stora scenerna

Med EP:n "We were on a break (Precis som Ross & Rach)" i bagaget har 21-åriga Norrköpingstjejen Donika Nimani redan hunnit med att spela på Peace & Love och som uppvärmning åt Veronica Maggio. Nu väntar fler singelsläpp och en fortsatt satsning som ska etablera henne på allvar i musiksverige.

Efter att ha gått singer/songwriter-utbildningen på Kulturama i Stockholm är nu Donika Nimani tillbaka i hemstaden Norrköping. Det var där musikintresset väcktes i unga år och det är där hon har sitt producentteam VCK. I mars släpptes första singeln "Tvivel" som följdes upp av "Hata dig" en månad senare. I juni kom en EP som innehöll båda dessa låtar samt "Psycho" och "We were on a break (Precis som Ross & Rach)", som samtliga skrevs under 2016 efter att hon hade gjort slut med sitt ex och låtarna beskriver olika stadier av den processen.
- "Tvivlar" fick en rejäl push och det är den folk gillar mest live. Jag hade inga förväntningar när jag släppte låten utan hoppades bara att folk skulle känna igen sig och det gjorde de, säger Donika som tar sina musikaliska influenser från olika håll.
- Under senare år har jag lyssnat mycket på svensk musik, till exempel Ana Diaz, Oskar Linnros och Melissa Horn, men jag tycker även om Ed Sheeran och Tori Kelly. Jag har fått höra att jag låter som en blandning av Veronica Maggio och Ana Diaz. Jag gillar Maggios texter, men hon har ett mer organiskt sound och jag gillar mer att blanda med det elektroniska. Men jag vill inte låta som någon annan utan hitta mitt eget sound.

På scenen spelar Donika med fullt band och den riktiga livepremiären skedde på festivalen Location East på Dynamo i Norrköping i början av juni.
- Jag var jättenervös inför Location East. Det var första gången vi körde i Norrköping inför folk jag kände, men det gick jättebra. Och jag tycker jag har utvecklats sen dess, jag har blivit bättre på att snacka mellan låtarna och på att känna av publiken. Många tror att det bara handlar om att sjunga bra, men för mig är det viktigt att få publiken att känna vad jag känner, att de är i min lilla bubbla och känner sig inkluderande. Det är inte lätt.

Sedan dess har hon även hunnit med att göra ett företagsgig, spela på Peace & Love, Augustifesten i Norrköping och Let´s spend the night together i Linköping ihop med Moneybrother, Hurula, Weeping Willows och Veronica Maggio.
- Man kände sig väldigt liten där. Dels var det jättestora artister och en stor scen men jag kände också hur mycket jag har kvar att lära mig.

Nu är hon aktuell med sin nya singel "Säg att du inte saknar mig" som hon beskriver som "en lite sorglig men kaxig text som har en glad melodi". Och fler är på gång, Donika inser att hon behöver ha mer låtar för att kunna söka fler gig.
- Jag skriver för fullt. Fokus ligger på att skriva, släppa singlar och sen komma ut och spela. Inte bara i Norrköping utan även i resten av Sverige. Jag har sett statistiken på Spotify och de flesta som lyssnar på mig finns i Stockholm och Göteborg, Norrköping ligger bara på tredje plats.

Hur vill du utvecklas framöver?
- Jag tror att jag alltid kommer att utvecklas, jag tror inte att jag kommer låta likadant om två år som jag gör idag. Men jag vill fortsätta skriva svensk pop och blanda den glada melodin med det lite skitiga ljudet.

Filmrecension: The Mummy

The Mummy

Mumien som skräckfigur har förekommit på filmduken ett antal gånger genom filmhistorien och nu är det dags för en vända till. Tydligen ska Universal försöka skapa sin egen franchise med filmmonster som korsbefruktar varandras filmer och förmodligen är det förklaringen till att Dr Jekyll/Mr Hyde dyker upp i en roll som annars skulle varit ganska förvirrande. Å andra sidan är hela The Mummy ganska förvirrande. Den har svårt att hitta rätt ton och verkar inte veta vilken sorts film den vill vara. Matinéäventyr, skräck, actionrulle, fantasy, verklighetsnära thriller? "The Mummy" plockar lite av allt och slänger för säkerhets skull in lite humor också, och det är nog trots allt småfnissen som räddar filmen från totalt haveri i slutändan. Det finns scener och miljöer som med rätt handlag hade kunnat göra detta till en helt okej film men ojämnheten och inkonsekvensen gör att "The Mummy" nog borde ha stoppats redan i sin linda.
Storyn är lite oklar men handlar om en 5000 år gammal mumie som vaknar till liv och av nån anledning blir så betuttad i Tom Cruises huvudrollsfigur att hon gör allt för att döda honom. Vilket kanske hade varit lika bra, för då hade vi sluppit denna osammanhängande och fåniga smörja.

1/5

Under Taffelbergets skugga

Jo, jag tänkte bara påminna om att jag skriver resereportage för Linköpings flygplats hemsida.
Läs på: https://www.linkopingcityairport.se/restips/
Det senaste handlar om Kapstaden, men där finns även texter om Vancouver, Chicago, Kuala Lumpur, Sydney och ett gäng andra resmål.

Lehmans fredagsfräckis

En kille dansar med en snygg tjej som har väldigt stora bröst. Rätt som det är så plockar hon fram det vänstra bröstet och frågar:
– Ser det ut som jag har punktering på detta?
– Nä.
Då plockar hon fram det högra bröstet och ställer samma fråga:
– Ser det ut som jag har punktering på detta då?
– Nä, det är ingen punka på det bröstet heller.
– Fint, släpp då ner domkraften som du har mellan mina ben.

Lemon & Cooper

En stor del av nöjet med mina USA-resor är att ligga på hotellrummet och titta på CNN. Det är helt enkelt så jäkla bra att det är omöjligt att slita sig från TV:n.
De senaste dagarna har varit oerhört spännande nyhetsmässigt, så nu har jag tagit mitt CNN-sug ännu längre. Jag går runt hela dagarna med CNN på mobilen och följer nyhetsuppdateringarna om Trump slaviskt.
Jag kan inte få nog av CNN och framförallt är det två personer som jag fascineras oerhört av. Anderson Cooper är såklart den ena och har varit så i många år. Den andra är Don Lemon med sin mer dämpat aggressiva stil. Jag vill se varenda sändning de två är med i.
De har ganska olika stil och tidigare har jag tyckt att Don Lemon legat lite bakom Anderson Cooper, men de två senaste åren har Lemon närmat sig och idag ser jag dom som lika intressanta, fast på olika sätt.
Nu är det dags för en heldag med CNN igen. Tja!

Skivrecension: Märvel

Märvel
At the sunshine factory

Mystiska, maskerade Märvel släpper sitt sjunde album sedan starten 2002 och ni som följt bandet sedan dess vet vad ni får: energifylld gitarrock med tydliga influenser av grupper som The Hellacopters och KISS.
Märvel har en hög lägstanivå och levererar alltid stabila riff och välskrivna låtar som gör sitt jobb, så även här. Samtidigt har jag svårt att riktigt tända på alla cylindrar eftersom det känns som man har hört musiken förr. Men å andra sidan: det skulle man kunna säga om de flesta rockgrupper. Band som AC/DC och Ramones hela kännetecken var ju att de hade en patenterad stil och höll fast vid den.
Dessutom är "At the sunshine factory" förmodligen Märvels mest varierade platta, och kanske även den bästa med starka låtar rakt igenom. Rätt poppig också, och sånt gillar ju jag. Bandet har producerat själva och verkar ha gått in för att ge varje låt en egen identitet. Det lyckas man bra med. Sången är också bra men hamnar oftast i samma röstläge, mer variation där hade gett skivan ytterligare ett lyft.

3/5

Black Hawk up!

Igår fick jag vara med om en häftig grej. Jag fick följa med på en tur med Helikopter 16 (Black Hawk) på Malmen.
Jag har aldrig flugit helikopter förut så det var kul. Vi tog en sväng till Mjölby och tillbaka.
Lite Vietnamkrigskänsla fick man allt, måste jag erkänna.
Nu vill jag bara flyga Jas också, sen kan jag dö lycklig.

Dagens fynd på hallmattan

Det rasslade till i brevinkastet och ner damp Ola Aurells nya skiva. Som också är en bok. Helgen är räddad.

RSS 2.0