Krogkrönika (Nolltretton, november)


Dags att ta tillbaka tryckarna

 

Nu är det dags för uppror. Det får vara nog med höga bpm-tal, pumpande house-beats och ofoget att dansa utan att hålla i varandra. Jag kräver ett återinförande av tryckarna på dansgolven.

 

Under många år har det varit snudd på omöjligt att gå ut på lokal och dansa tryckare. Det går inte, ingen discjockey spelar dom låtarna. Det ska vara blinkande stroboskopljus och snabba trumtakter. Gud förbjude att man spelar låtar där man kan hålla i varandra när man dansar.

Mellan- och högstadiets härliga diskotradition att dansa tryckare brukar tyna bort under gymnasiet och är helt förvunnen när man blir gammal nog att gå ut på krogen.

 

Frågan är varför? Intresset för att få närkontakt med det motsatta könet är ju inget som försvinner för att man blir myndig, snarare tvärtom. Och tryckare är väl den enda form av legitimt offentligt smyghångel vi har. Åtminstone är det den bästa.

Tänk er att ni står på ett dansgolv och saxofonslingan till Whams ”Careless whisper” börjar ljuda i lokalen. Ett snabbt ögonkast på snyggingen du spanat in hela kvällen, några raska kliv och så de klassiska orden ”ska vi dansa?”.

Här tränar folk in raggningsfraser, läser ”The Game” och går på charmkurser när det i själva verket inte är svårare än att bara fråga om en dans. Eller rättare sagt: det borde inte vara svårare än så. Problemet är ju att det inte finns några DJ:s som spelar tryckare längre.

Så alla DJ:s där ute: vad har ni emot pardans, vad har ni emot lugna ballader och vad har ni emot ”The power of love” med Jennifer Rush?

 

Privatfester verkar vara tryckarnas sista utpost. Där åker alltid “Total eclipse of the heart” med Bonnie Tyler, “I will always love you” med Whitney Houston och “Take my breath away” med Berlin på mot slutet av kvällen. Det är klassiska låtar som folk älskar, och framförallt älskar att dansa till. Tryckare är mysigt och tryckare är demokratiskt. Alla får chansen att känna mänsklig kontakt för en stund. De kan ses som en form av förspel som kan leda vidare, eller också inte. Ibland är en tryckare bara en dans och det är också okej.

Det är dom små sublima signalerna som avgör om tryckaren ger löften om mer: om greppet blir hårdare, kanske ett finger som pillar i nackhåret och framförallt om danspartnern fortsätter att dansa om det spelas flera tryckare i rad.

 

Det är dags att ta tillbaka dansgolven från kreddängsliga DJ:s som inte förstår tryckarens betydelse för den svenska folksjälen.

Så nästa gång ni går på disko. Gå fram till killen i skivbåset och önska ”Heaven” med Bryan Adams, ”Still loving you” med Scorpions och ”Forever young” med Alphaville.

 


Tisdag i Norrköping

Idag är jag i Norrköping en sväng igen.
Och idag är jag bara mållös, det finns så mycket konstigt folk här att man tappar talförmågan.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Lika som bär #103


Carl Philip & Clifton Collins Jr i "The Event"

På skiva: Håkan Hellström (Nolltretton, november)

Håkan Hellström

”2 steg från Paradise”

Universal

 

Nästan på dagen tio år efter debuten släpper Håkan Hellström sitt sjätte studioalbum. Det känns som både en lång och kort tid. Det var ju alldeles nyss som ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” slog ner som en bomb, samtidigt känns det som att han varit med hur länge som helst.

Vid debuten jämfördes han med Jakob Hellman och det spekulerades i om han skulle kunna följa upp en så strålande skiva, eller om han skulle göra som (sin nästan namne) Hellman och få skrivkramp. Svaret blev ett slags mellanting. För det är ju så att för varje skiva har Hellström skrivet mindre och mindre av den musik han framför. På debuten gjorde han i princip allt, på uppföljaren började det komma låtar av Björn Olsson, Henrik Berggren och Timo Räisänen, på trean gjorde Björn Olsson hälften av musiken och här på skiva nummer sex finns det bara två låtar som Hellström står helt själv bakom.

Där finns nog en delförklaring till varför jag för varje skiva har tappat lite av intresset. På debuten vibrerade luften av feber och magi kring en ung man som virvlade runt i Göteborg. Men med åren har Hellström blivit otydligare och därmed, i mitt tycke, sämre. Vem är han idag, vad vill han säga?

Det finns några riktigt fina stunder även på denna platta, bäst är Hellström när han sjunger personligt om sin hemstad och namedroppar personer och platser. Men mycket av materialet känns tunt och det är för sällan han exploderar som i avslutande ”Du är snart där”. Då gör han det däremot väldigt bra.

 

3/5


Min bästa vän!


I morse (eftermiddag) när jag låg bakis ringde telefonen...
- Tja, det är Figge. Jag kommer förbi med en smörgåstårta om en stund.

Helt otroligt! Kan det bli bättre? Figge - vilken karl!

Vol - au - vent-fest #4


Vol-au-venten dör aldrig. Igår var det dags igen. Det blev även musiklek,akustiskt uppträdande av Bête Noire och så kom självaste tomten på besök!

Tomten kom med ett hårt paket


I går träffade jag självaste Tomten på Gyllentorget. Det var bara att sätta sig i hans knä och prata om det första som poppade upp.

Musikkrönika (Nolltretton, november)



Samma gamla visa

 

Definitionen på galenskap är att göra samma sak och förvänta sig ett annat resultat. Det hävdade The Hives i låten ”Try it again” på senaste skivan.

Det är en rolig tänkvärdhet som kan vara värd att fundera kring nu när det blivit klart att Melodifestivalen åter kommer till Cloetta Center i vår.

De senaste åren har det knorrats över Sveriges resultat i Eurovision Song Contest efter placeringarna 18, 18, 21 och missad final. Christer Björkman och hans kollegor funderar på hur de ska kunna förbättra den miserabla placeringsraden och lösningen blir att åter göra om uttagningssystemet. I år utser en jury 15 bidrag och SVT 15, därtill kommer två webbjokrar. Men att göra om uttagningssystemet blir ju bara kosmetika om det ändå slutar med att det är samma låtskrivare och artister som ändå utses att tävla i Melodifestivalen.

 

När detta skrivs har hälften av bidragen släppts och det tar inte lång tid att se att det i princip är samma gamla namn som vanligt. Bland artisterna hittar vi namn som Linda Bengtzing, Sanna Nielsen och Danny Saucedo, och bland låtskrivarna klingar namn som Thomas G:son, Alexander Bard, Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren välbekant.

Att ha den uttalade ambitionen att lyckas i Eurovision Song Contest och tro att man kan göra det med samma personer som misslyckats tidigare är ett klockrent exempel på det The Hives hävdade i denna krönikas öppningsrad.

 

Christer Björkman borde inte bara lyssna på The Hives logik, han borde ta in dem i tävlingen. Timingen med deras kommande skiva som de just nu filar på kunde knappast bli bättre.

Om han menade allvar med att vilja lyckas i Eurovision Song Contest skulle Björkman skippa alla de namn som misslyckats i tävlingen de senaste åren och istället plocka in de som haft riktiga internationella framgångar, som The Concretes, Robyn, Kleerup, The Soundtrack of Our Lives, Dungen, Shout Out Louds, Peter Bjorn and John, Lycke Li och Basshunter.

Nu vet jag visserligen att många av våra stora svenska popnamn inte vill delta i Melodifestivalen, och det behöver de kanske inte heller. För de allra största svenska låtskrivarna är ju inte artister, utan just låtskrivare.

 

Det har länge hävdats att Sverige är världens tredje största musikexportör. Nyligen kom en undersökning som visade att vi till och med låg etta i proportion till BNP. Såna jämförelser kan alltid diskuteras men ingen kan säga emot att vi ligger i absolut världstopp när det gäller internationellt låtskriveri. Några exempel: RedOne har gjort låtar åt exempelvis Lady Gaga, Sean Kingston, Akon och Enrique Iglesias. Bloodshy & Avant har toppat listor med Britney Spears, Kylie Minouge, Jennifer Lopez, Madonna, Kelis och Sugababes. Jörgen Elofsson har skrivit låtar åt namn som Kelly Clarksson, Britney Spears, Bryan Adams och Westlife. Andreas Carlsson står bakom låtar med Bon Jovi, Celine Dion och Tokio Hotel. Shellback skriver sånger åt Pink, Backstreet Boys och Leona Lewis. Alexander Kronlund har gjort låtar till Cyndi Lauper, Britney Spears och *NSYNC. Och Max Martins framgångar behöver vi väl knappast gå in närmare på, det räcker att påpeka att han som enda person i pophistorien blivit utsedd till ”Songwriter of the year” tre år i rad.

Vill ni ha ytterligare bevis så kan jag nämna att i september var fem av Billboardlistans åtta första låtar skrivna av svenskar.

 

Så vad är problemet? Varför går det så dåligt i Eurovision Song Contest? Svaret är givetvis Christer Björkman. Antingen känner han inte till namnen ovan och det tyder på grav okunskap. Eller också känner han till dem och väljer att ändå fortsätta med samma gamla namn som ständigt misslyckas och det tyder, som tidigare nämnts, på galenskap. I vilket fall borde han omöjligt kunna få fortsatt förtroende som Melodifestivalgeneral.

 


Jul i Tannefors


När julbelysningen är uppe i Tannefors då vet man att det snart är dags...

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

The Expendables

 

Även om jag inte saknat just denna film kan jag sakna denna typ av film: hjärndöd skjut-och-sprängaction ungefär som det såg ut på 80-talet. Här har Sylvester Stallone inte bara regisserat utan även satt sig själv i huvudrollen och dessutom fyllt på med ett gäng andra ärrade hjältar från förr: Dolph, Arnold och Willis samt några andra tuffingar. Dom kastar kniv, åker motorcykel, tatuerar sig och säger kommentarer som ”Knip, kackerlacka”. Det gnabbas internt också, men framförallt skjuts, slåss och sprängs det så det står härliga till.

Stallones gäng är legosoldater som får i uppdrag att befria en liten sydamerikansk ö från knark och förtryck, och det gör dom genom att klubba ner alla dom ser och spränga resten. Det är som ni förstår knappast Oscarsmaterial men det är kul att se så många actionhjältar i samma rulle. Dessvärre tas kultvärdet inte tillvara så bra som man hade önskat. Med alla dessa stora namn i rollistan kunde man ha gjort en smartare, coolare och ännu mer kultig film.

 

2/5
--------------------------------------------------------

The Traveler

 

På 90-talet var Val Kilmer en av Hollyoods coolaste skådisar, men de sista tio åren har han dessvärre mest varit med i usla b-filmer. Och här är ännu en.

Kilmer spelar ”Mr Nobody”, en mystisk man som kliver in på en polisstation på Julafton och säger att han vill erkänna sex mord. Han är dock inte så talför så det är svårt att få ur honom något erkännande. Snart börjar det även hända mystiska saker på polisstationen. Kan Mr Nobody ha en koppling till polischefens försvunna dotter och den luffare man spöade upp som misstänkt i fallet?

”The traveler” är en rätt tafflig rysare som mest känns som ett förlängt avsnitt av ”Twilight zone”. Även skräckfilmer måste ha logik, bra dialog och personporträtt som håller, och det saknas här. Särskilt spännande blir det inte heller.

Det vore roligt att se Val Kilmer i en ”riktig” roll igen, men efter insatser som denna lär det dröja.

 

1/5


Torsdag i Linkan


Igår var Kocken i stan så det slutade med en krogrunda på Mörners, Yogi, Klompen, First Aid och Atmosfär. First Aid hade lite partaj och bjöd på bira och pizza och på Atmosfär var det rockbar med La Fleur Fatale på scenen och Magnus Carlson vid skivspelaren.

Lehmans fredagsfräckis


Två överförfriskade herrar kom på en kväll att det vore kul med lite kvinnor.
- Ja, sa den ene, vi går på bordell! Sagt och gjort, väl inne på bordellen frågade de om det fanns några villiga damer där.
- Jodå, sa bordellmamman, det ska nog kunna ordnas.
Men vid närmare eftertanke så tänkte hon, jag kan väl fan inte ge dem nån dam, de var ju så fulla, men jag lägger varsin uppblåsbar docka i deras sängar, de kommer inte att märka nån skillnad.
Så hon placerade dockorna i deras sängar och visade in dem i varsitt rum. Morgonen efteråt möttes de båda i korridoren igen, den ene frågade den andre, hur tycker du att det var här?
- Ja, svarade han, det var väl bra, men det vete fan vad de hade för damer här, för när jag bet henne i tutten så fes hon och försvann.


På skiva: Last Days of April (Zero, november)

Album

7/10

 

Last Days of April: Gooey

Bad Taste Records

 

Det kan ta lite tid att hitta in i Last Days of Aprils vemodiga rock, men när man väl gjort det är man oftast obönhörligt fast. Jag känner exempelvis till en kille som BARA lyssnar på Last Days of April. Själv är jag också fascinerad av Karl Larssons sätta att mixa dystra stämningar med skränig pop och få det till den oerhört vackra emorock (i den ursprungliga betydelsen) som resultatet blir.

”Gooey” är (enmans-)bandets sjunde album sedan starten 1997 och några menar säkert att ljudbilden blivit mjukare med åren. Det stämmer att musiken var mer hardcore-röjig på de första skivorna för att med tiden ha blivit mer lättillgänglig och lättlyssnad, men i mitt tycke är det ingen större nackdel. Den typiska Last Days of April-känslan är intakt. Gitarrerna finns där och jag är oerhört förtjust i Karl Larssons mjuka sång och känslan den förmedlar.

Senaste skivan kom 2007, nu har man lyckats få med både Evan Dando och Tegan (& Sara) som gäster, och även om det kanske inte rockas på fullt så hårt som många fans önskar är det en riktigt bra platta.


Mankan på Munken


Var på Munken igår och lyssnade på Magnus Carlsson, kompad av Ola från Weeping Willows och Martin Hederos från TSOOL. Dom körde lite gott och blandat, bla The Smiths, Oasis, Bowie och avslutade med den fantastiska "Broken Promise Land". Snackade lite med Mankan och fick reda på att Weeping Willows planerar att släppa nytt nästa år. GÖTT!

På skiva: The Baboon Show (Nolltretton, november)

The Baboon show

”Punk rock harbour”

National

 

Punk som bara blir tomma poser kan vara det sämsta som finns, det har vi inte minst ett lokalt exempel på. Stockholmsbandet The Baboon Show, som nu släpper sin fjärde fullängdare, bär sin punkattityd som en accessoar, de poserar tufft på omslaget, de sjunger illa om USA och för säkerhets skull har de slängt in ordet ”punk” i albumtiteln så att alla ska förstå hur punkiga de är. Men det ekar oerhört ihåligt, för den punk de spelar passar bäst i en JC-reklam.

Musikaliskt lånar man en del från The Hives, och kanske kan man även ana att bandet lyssnat en del på Toy Dolls och liknande brittiska band, dessvärre utan att helt fatta vad det handlar om för det låter mest The Sounds om det hela.

Visst, man kan ha småkul en stund när man lyssnar på bandet, men punk som bara reduceras till yta äter till slut upp lyssnaren inifrån.

The Baboon Show tillhör generationen som inte har något att säga. Och dom säger det.

 

 

2/5


Gest hos Tobi


Det har kommit önskemål om fler bilder på David Gest, och här ser han ju rätt normal ut för en gångs skull, förutom att han plötsligt skaffat hartänder. Det märkliga med David Gest är ju annars att hans fejja kan se så oerhört olika ut från gång till gång.

Lika som bär #102


Markoolio & kille i publiken på Chrillas spelning på Palatset

På skiva: Tove Styrke (Nolltretton, november)

Tove Styrke

”Tove Styrke”

SONY

 

Blev trea i “Idol” 2009 – Ja

Radiovänligt och snällt – Ja

Nitbälten och blod – Nej

 

Sjunger på svenska – Nej

Debutalbum – Ja

Hiten ”Million pieces” finns med – Ja

 

Samarbeten med Janne Kask, Patrik Berger och Lykke Li – Ja

Annorlunda musik som får lyssnaren att haja till – Nej

00-pop med 80-talsvibbar – Ja

 

 

2/5


Singelbordet börjar suga


Hängde vid singelbordet på Espresso House idag igen, men jag vet inte...det går lite sisådär, tycker jag.
Än så länge har all form av framgång gentemot det täcka könet uteblivit och jag tycker nog att Hanna och Marina får börja marknadsföra sitt singelbord lite bättre.
Jag ska ge det några chanser till, men blir det ingen förbättring så får jag nog börja se mig om efter något annat...

Lika som bär #101


Joaquin Phoenix & Idol-Olle

Två skivor (Zero)

EP

6/10

 

Simon Norrsveden: Quentin Tarantino

Universal

 

För två år sedan dök singeln “Stockholmssången” upp och våren efter kom debutalbumet ”Ok baby, det är dags att vi ska vinna allt”, med charmig pop på svenska. Simon Norrsveden var en sån där känslig gitarrkille som dyker upp med jämna mellanrum och sätter, främst, unga flickhjärtan i brand. Själv tyckte jag det var en trevlig bekantskap, men att han inte riktigt övertygade.

I vår är det dags för nästa fullängdare och till dess får vi denna fyraspårs-EP som en liten aptitretare. Jag tycker Norrsveden har tagit några kliv framåt och framförallt har han fixat till en fräckare ljudbild. Fortfarande känns han lite lättviktig, men utvecklingen går åt rätt håll.
---------------------------------------------------------------------

Album

5/10

 

Lumina: Lumina

Egen Produktion

 

Andra skivan från detta sju personer starka Falkenbergsband, och den här typen av recension är svårast att skriva. Lumina är nämligen ett trevligt band som jag gärna har på medan jag diskar eller pysslar med annat. Bandet spelar hemtrevlig pop med mjuk sång och mjuk ljudbild, helt okej på alla sätt. Bra melodier, bra framfört och det finns egentligen inget att klaga på, man trivs i Luminas sällskap. I något enstaka spår drar de även upp elgitarrerna och rockar på en aning.

Samtidigt lider de av samma brist som många andra band, den slitna klyschan om att musiken inte ”sticker ut”. Jag har svårt att tänka mig att jag en dag går på stan och tänker: ”jag måste hem och lyssna på Lumina – nu!”.


Var det bättre förr?


En del gamla punkter här på bloggen har fallit bort med tiden. Jag tänkte kolla om det finns något intresse av att återuppta dom. Några jag tänkte på är bland annat:

1. Tjejlistan
2. Kill-listan
3. Årets MILF
4. Årets FILF
5. Popstars på stan
6. Veckans facelift
7. Gest hos Tobi
8. Kätbilderna
9. Veckans Page 3 Girl
10. Du och jag döden

Är det någon av dessa som ni vill ha tillbaka?

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

Inception

Regissören Christopher Nolan har många bra filmer på sin lista: Memento, Insomnia, The Prestige och de senaste Batman-filmerna. Men detta är nog hans allra vassaste film.

Ungefär som i ”Matrix” tas publiken med på en svindlande resa till parallella verkligheter som får tankarna att gå i spinn tills man knappt hänger med i svängarna längre. Denna science fiction-thriller är 2 ½ timme men det känns inte. Storyn är så fantasieggande och utförandet så häftigt att man är på alerten hela tiden. Det handlar om drömmar. Att ta sig in och ut ur egna och andras drömmar, att stjäla och plantera idéer och att drömma inne i en dröm. Eller att drömma inne i en dröm inne i en dröm.

Filmen luckrar upp tids- och rumsuppfattningar och ställer frågor kring dröm och verklighet. För mig tog det en natt med konstiga drömmar för att smälta intrycken. Filmen har också ett slut som öppnar för flera möjliga tolkningar.

 

5/5
---------------------------------------------------------

Knight and day

Snacka om action från början till slut. Tom Cruise spelar en superagent som jagas jorden runt av både skurkar och FBI, som vill ha tag i ett superkraftigt batteri som kan ge el åt en hel stad. Av en slump springer han ihop med Cameron Diaz som dras in i den farliga hetsjakten, och…äsch, strunta i intrigen förresten, för den är rätt ointressant. Det viktiga är att Cruise är halvgalen (märkligt likt mediabilden av honom där han bland annat hoppar upp och ner i Oprahs soffa) och att det smäller, körs biljakter och skjuts vapen mest hela tiden.

Cruise klarar det mesta från att landa plan efter att haft ihjäl hela besättningen till att ligga på motorhuven på en bil och skjuta förföljarna bakom, och han gör det med ett leende på läpparna. Det är osannolikt men underhållande, och även om det på många sätt är en komplett idiotrulle måste man ändå gilla ”Knight and day”. Man har kul, saker sprängs och det kärleksgnabbas – ibland behövs det inte mycket mer än så. Fast någon Oscar lär knappast filmen vinna.

 

3/5


Rapport från Riga


Jag kom till Riga i torsdags, vilket också visade sig vara Lettland nationaldag. Det firades med tal av presidenten, en ljusshow samt en stort fyrverkeri nere vid floden Daugava.


Började med att käka lite Lettisk mat på ett mysigt ställe på Torna iela för att komma i stämning. Ser ni hur det ryker? Gött med surkål och Lettiskt öl med klubba i.


Krogen låg för övrigt precis bredvid Svenskporten.

Jag hängde mest i Gamla stan, som är jäkligt mysigt med många gränder och gamla hus.

Fanns även många fina kyrkor och så det berömda House of Blackheads.

Och här ser vi husen De Tre Bröderna...

Lite utanför Gamla stan finns exempelvis de gamla Zeppelinarhallarna som nu blivit saluhallar.

Även om mycket är slitet och öststatsgrått så finns det även en del att se där med.
Som exempelvis Alberta iela med massa gamla jugendhus.

Som helhet är Riga en perfekt weekendtrip som jag kan rekommendera.

På skiva: Andreas Söderlund (Zero, november)

Album

8/10

 

Andreas Söderlund: Daustralien

Razzia

 

Först känns det lite ovant att höra Andreas Söderlund sjunga på skånska, om man nu hör det, för sången är lågt mixad och ligger ofta djupt inne i den svulstiga musiken och fyller ut. Men när man vant sig känns det snart självklart.

Jag gillade Niccokick som sjutton, jag gillade Sounds Like Violence, jag gillade de olika producentjobb han gjort åt olika artister, men frågan är om inte detta soloalbum ändå är det bästa han gjort?

Andreas kallar sig Mr Nittiotal och visst handlar det om 90-talsdoftande indierock, där alla kranar öppnas. Han fläskar på, bygger stora ljudbilder och rockar på lika friskt som han gjorde med sitt tidigare band. Att kalla Andreas Söderlunds soloskiva för Niccokick på svenska är således inte helt felaktigt. Han har en lite speciell sångstil, som vissa kanske stör sig på, men till denna typ av musik tycker jag det funkar alldeles utmärkt. Rösten blir snarare ett instrument som bygger ytterligare ett ljudlager.

Här finns enskilt vrålstarka låtar, som exempelvis titelspåret ”Daustralien”, men jag tycker att hela skivan håller toppklass rakt genom.


Riga 1


Riga 2


Krogkrönika (Nolltretton, oktober)

Herr servitör - ett nytt vin, tack

 

De flesta som någon gång tagit in en flaska vin till maten på en restaurang har fått provsmaka vinet innan servitören fortsätter att fylla på glasen. Men vad är det egentligen för fel man letar efter?

 

Att be servitören hämta en ny flaska bara för att man rent allmänt inte tycker om smaken duger ju inte. Är det inget fel på vinet kan man inte skicka tillbaka det bara för att man tycker det smakar för sött, för strävt eller för fruktigt. Det får man helt enkelt stå ut med. Skulle man däremot fått ett defekt vin är det bara att be servitören springa ner i vinkällaren och hämta en ny flaska.

 

Det vanligaste felet är korkdefekt. Så mycket som tre procent av alla vinflaskor med naturkork blir förstörda och får en lukt av fuktig betongkällare, mögel eller klor. Handlar det om en tydlig korkdefekt upptäcks felet ganska enkelt av vinkypare, vinskribenter och erfarna konsumenter men ibland är felet så diskret att det är svår att identifiera. Då har vinet drabbats av så kallad smygkork. Den är mycket svår att upptäcka även för en tränad näsa. Problemet med smygkork är att både professionella bedömare och amatörer lätt uppfattar vinet som dåligt och inte defekt.

 

Andra vanliga defekter är oxidation, ättikssyra och efterjäsning. Somliga räknar även fällningar i vin som en defekt, trots att det egentligen mer är ett skönhetsfel.

 

Detta ska du leta efter när du provsmakar vin:

 

Korkdefekt

Luktar och smakar vinet möglig betongkällare är det bara att be om en ny flaska.

OBS! Korkdefekt är inte samma sak som korksmulor i glaset. 

 

Oxidation

Du känner igen det på att vita viner blir gulbruna och röda viner får en tunn tegelfärg. Ofta bildas även mognadsfällning. Smaken är bitter och fadd och det luktar gammalt äppelskrutt. 

 

Ättiksyra/vinäger/etylacetat

Stickig doft som påminner om vinäger, Karlssons klister och Salubrin. Smaken är något sur och ger en lätt besk eftersmak.

 

Efterjäsning

Känns som kolsyrestick på tungspetsen och doften påminner om jäst och jäsande bröd. Det kan även finnas en gråvit finkornig fällning som lätt rörs upp.

 

Fällningar

Det finns mognadsfällningar och vinsten. Båda är helt ofarliga men fula i glaset. Att dekantera, det vill säga försiktigt hälla över vinet på karaff, brukar lämna kvar det mesta av fällningen i flaskan.

 


Nä, nu drar jag till Riga


Japp, då tänkte jag åka till Riga några dagar. Hörs!

Mästarna på Munken abdikerar


Nej, det blev ingen tredje raka seger i Munkens musikquiz. Team Benny Nilsson kom faktiskt bara på fjärde plats efter en osedvanligt svår omgång. Den 15/12 ska vi ta revansch!

Musikkrönika (Nolltretton, oktober)


Allting går att sälja med popmusik

Konsten och kommersialismen har länge haft ett knepigt förhållande. Grundtanken har varit att konsten ska vara fri och att då sälja sig till kapitalismen är att ge upp sitt oberoende. Därför ägs Sveriges Television av en stiftelse, därför är många mot kultursponsring och därför fick skådisar skit ända fram till 90-talet om de medverkade i reklamfilmer.

 

Jag håller med om den oerhörda vikten av en fri, oberoende konst. Inte bara för att det är viktigt av demokrati- och yttrandefrihetsskäl, utan för att konsten i sig påverkas om den styrs av kommersiella krafter. Övertydliga produktplaceringar i filmer är oerhört irriterande, likaså TV 4:s vana att bryta filmer för nyheter, för att ta två exempel.

 

Ofta är dock verkligheten mer komplicerad än så. Få kulturutövare tycker exempelvis illa om när den lokala handlaren skänker priser till chokladhjulet under den lilla byns kulturdagar. Och när det gäller många av våra stora rock festivaler så lever arrangörer och lokalt näringsliv ofta i en nära symbios som båda tycker sig tjäna på.

 

Och idag när skivförsäljningen stadigt minskar får musiker försöka hitta nya inkomstkällor. Plötsligt dyker kända poplåtar upp överallt. Vi hör dem som ringsignaler, i tv-spel och i reklamfilmer. Det senaste exemplet, som fick mig att skriva denna krönika, var när jag hörde Sators gamla rockdänga ”I wanna go home” i en reklamfilm för Norrlands Guld.

Sator och öl är förvisso en strålande kombination, men långt från alla artister verkar göra lika genomtänkta val. Och frågan är om vi verkligen kan kräva det av våra artister? Så länge de inte anpassar sin musik efter företaget, utan företaget väljer en befintlig låt de gillar till sin reklam, är väl artisten fri att göra vad de vill med sina låtar? Vill Tommy Nilsson och Tomas Ledin sälja sina sånger till Pripps reklamfilmer är det väl upp till dem? Om vi som lyssnare försöker styra våra artister är vi väl inte bättre än de kommersiella krafter vi kritiserar.

 

Att popband har med låtar i reklamfilmer är inte heller något nytt. Jag minns till exempel Ray Wonders ”We got to be good to each other” som gjorde reklam för ett bilmärke och Izabella Scorupco som sålde kläder med ”Shame Shame Shame”. En personlig favorit var också Cake som gjorde reklam för IKEA med låten ”Rock´n´roll lifestyle”.

Just nu kan man höra grupper som Teddybears, Club 8, Monty och Erykah Badu i reklamlåtar för allt från mobiltelefoner till semesterresor.

 

Det verkar som att allting går att sälja med popmusik – utan popmusiken själv. Eller förresten…om Kent stod för musiken i en reklamfilm för skivor med Ludwig Bell eller Acid House Kings så skulle dom nog också gå åt som smör.


Quiz på The Champ


Undrar ni vad som hänt med mina quizkvällar på The Champ så kör jag inte dom längre, typ en gång i månaden som jag gjorde förr. Däremot kör jag ibland lite företagsfester och liknande, som igår då lite Ericssonfolk hade nån slags personalfest. Så ska ni ut med firman så kan ni gärna förlägga festen på The Champ och anlita mig som quizmaster.

Tisdag vid singelbordet


Igår hängde jag vid singelbordet på Espresso House igen. Det bara vällde in bruttor när jag satte mig, men så mycket action blev det inte. Är det nån som har nåt tips på hur jag ska göra för att få lite mer fart på raggandet?

Lika som bär #100


Anna of Grebo & Palmemördarens fantombild

Bokens dag


Igår var det Bokens Dag och jag var på dagpasset i biblioteket med Marcus Birro och Linda Örnvall. Birro är ju alltid underhållande och Linda påminde mig om en gammal recension jag skrev om henne på Elsas Hus 2001.
När jag kom hem letade jag upp den, och där stod bland annat:

"Hon läser sin poesi med självsäkerhet och känsla. Ofta med en touch av cynisk överlägsenhet, ena ögonbrynet höjs för att markera att hon är blasé"

Måste säga att jag är lite stolt över min egen formuleringskonst...

Senaste nytt om Roy Star


Linköpings legendariska sång- och dansman Roy Star upphör aldrig att fascinera. På nätet kan man läsa följande:

Roy Star

Nu ska jag berätta för er om Roy Star. Han var min musiklärare i sexan och måste tills dags datum vara den underligaste människa jag träffat.

Roy var svart, lång och med rastaflätor. På musiklektionerna ställde han upp oss vid mikrofonerna för att sjunga. Men bara hans egenskrivna låtar.

"Mama, tell me your all wrong, one kiss, the pain is all gone. You said love is every colour, show me, each and every hour"

Själv satt han och spelade bongotrummor och svängde med huvudet som Stevie Wonder och skrek ut saker som "Känner ni rittem?" Han pratade om att vissa av oss skulle få spela in en skiva, sådär  som man bara kan lura i 12-åringar.

Vi hade Roy Star i Engelska också. Där hade han ett poängsystem för varje elev. Om man var duktig (eller bara Roys favorit) fick man många meriter. Meriterna bestod av häftstift som man fick gå upp och sätta dit vid sitt namn så att alla kunde se vem som var bäst och sämst. Den som sedan hade flest meriter när skolavslutningen kom blev lovad en cykel. Jag hade tur för jag var ganska omtyckt av Roy så jag fick iaf lite meriter hit och dit. Vissa i klassen fick aldrig nåra och gav väl upp efter ett tag. Micke Doverhagen i min klass var favoriternas favorit. Han fick 12-13 meriter varje lektion medan vi andra kanske fick två eller tre.

En gång kom Roy på att vi skulle ha ett disco för eleverna på lågstadiet. För att samla in pengar till godis och sånt så skulle vi sälja lotter. Han ville att vi skulle greppa tag i en förstaklassare, be henne eller honom att sälja lotterna till hela sin klass. Idioti, men det måste ha fungerat för när discokvällen kom hade vi godis till förbannelse. Roy hade satt upp affischer över hela skolan för att annonsera om discot. Affischen bestod av en stor bild på Roy i spagat. Texten löd "Dance performance by world champion Roy Star", som om några lågstadieelever skulle förstå vad det betydde. Längst ned på affischen stod det "id controll" som om lågstadieelever har id-kort.

Discot gick förvånansvärt bra och Roy hade till och med fixat en cykel som första pris till lotteriet. Han kunde dock inte göra sitt dansuppträdande för han hade lite ont i halsen.

Efter discot blev det såklart mängder med godis över. Det tog Roy och proppade skåpen i musiksalen fulla med det. Hädanefter fick man inte bara meriter när man hade varit duktig utan en massa godis. Godis som vi samlat in pengar till.

När skolavslutningen i sexan kom så valde han ut sina favoriter och tog in dem i hans klassrum och gav oss massor med godis. Micke fick en kasettbandspelare men ingen cykel och de föräldrar vars barn inte var favoritungar undrade varför inte deras barn fick vara med på avslutningen. /malin

Lika som bär #99


Komikern Maz Jobrani & The Game-författaren Neil Strauss

Vinterljus


Igår var det start för årets Vinterljus och här kommer några smakprov på hur det ser ut:

Dentusgrottan rockar fett


Nu har Grebos nöjespalats Dentusgrottan gjort klart programmet ända fram till sommaren. Själv spelar jag vid tre tillfällen i olika konstellationer:
* 11/12 Bête Noire
* 26/2 Greboneserna
* 30/4 6.08

Det händer en massa annat också. Kolla in hela programmet på: http://www.dentusgrottan.se/

På skiva: Parken (Nolltretton, oktober)

Parken

”Framtiden var här”

Flora & Fauna/Border

 

Jag tror det är något i rösten som gör att jag gillar Parken så mycket. Visst, texterna är bra och melodierna förtjusande. Och så gillar jag den ljusa, hoppfulla ljudbilden som har en svag touch av 80-tal. Det låter rent, klart och friskt på ett sätt som man inte hör hos andra svenska artister. Men framförallt tror jag att det handlar om rösten. Jag kan inte sätta fingret exakt på vad det, att säga att han bara sjunger bra låter så banalt. Det är något i tonen som gör att det är väldigt behagligt att lyssna på Parken. Han låter så varm och mjuk att man kan låta skivan gå på repeat i all oändlighet.

Parken (eller Pelle Lindroth som han heter) gör samma sak som han gjorde på den två år gamla debuten, det vill säga elektronisk pop som inte låter elektronisk, med svenska texter. Och jag tycker nog att han gör det ännu lite bättre här på uppföljaren. Möjligen kan man anmärka på att han kunde variera sitt uttryck lite mer, men å andra sidan gör han sin grej så bra att man har överseende.

 

4/5


Lördag i Vårdsberg


Igår hade 6.08 ett gig i Vårdsberg. Sent om sider blev det oktoberfest i Pub Rosenlund och det var som vanligt en höjdartillställning. Och Persson var med (åtminstone ett tag...).

Ute ur garderoben - igen


Ja, nä...jag har inget att säga till mitt försvar...

Fredagkväll i Limpan


Igår gick Stöld och jag till Palatset för att käka och kolla in Crazy-Chrilla som var trubadur. Har aldrig riktigt festat där förut och vet inte riktigt vad jag ska säga...det var en oförglömlig upplevelse. Hamlet, Guldfisken och Waldemars - släng er i väggen. Det är tydligen Palatset som är det nya heta plejset att hänga på.

Sen gick vi till La Scala för att kolla in hur kidsen festar. Och nu för tiden är det tydligen shotsbrickor som gäller märkte vi. Vi ville inte vara sämre utan beställde först in två tequila var och sen Mintu.

...och sen blev det givetvis Hot Shots...

...och så några öl för att runda av med.

Postkodshelvetet


Hur gör man för att slippa alla dessa utskick från Postkodslotteriet? Det går fan inte.
Jag bränner brevet, skickar dom i retur, tejpar för brevinkastet. Just det där med att skicka tillbaka breven verkar vara flera som gör, för nu har man skrivit ut "Ej retur" på kuverten som ni ser.
Skälet, som ni också ser, är att det är "klimatekonomiskt". Men då, Rickard Sjöberg, undrar jag: hur klimatekonomiskt är det att skicka ut 100 000-tals brev till en massa människor som inte vill ha dom?

Sörping girls rock my world


Jag är som ni vet väldigt förtjust i Norrköping och inte minst den kvinnliga befolkningen där. Men jag hänger också en del i Söderköping och det är ju faktiskt en ännu trevligare stad. Framförallt märker jag mer och mer att tjejerna i Sörping har något speciellt, och det verkar gälla alla ända upp till pensionärer. Infödda såväl som inflyttade.
Igår träffade jag bland annat tjejerna på Lilla Cafét, tjejerna på Jennys och Lina på 011-kontoret, och om jag varit lite osäker innan så är det definitivt glasklart nu - det är en Sörpingtjej man ska ha!

Stölds nya bil


Häromdan fick jag se Stölds nya bil. Ett riktigt vrålåk med sju växlar på ratten och allt vad det var. Som vanligt kan man ju misstänka att det handlar om en penisförlängare, och när jag såg registreringsskylten så insåg jag att så verkligen var fallet...

Lehmans fredagsfräckis


En man kommer in på en bar med en krokodil i koppel.
-Ta ut den där för fan! säger bartendern, varpå mannen svarar att den inte är ett dugg farlig och erbjuder sig att visa hur snäll den är.
Mannen knäpper upp gylfen, drar ner byxorna och drar fram slangen.
Han ger krokodilen ett kommando, krokodilen öppnar munnen och mannen lägger in snoppen i krokodilens gap.
Efter fem minuter tar han ut snoppen och säger:
-Där ser du att han inte är farlig, vill du testa själv?
Bartendern svarar:
- Nä tack, jag tror inte att jag orkar gapa så länge....

Så var det dags igen


Det har inte varit några vol-au-vent-fester på länge så mina Nolltretton-kollegor tyckte att det började bli dags snart. De har inte smakat denna kulinariska sensation och var jäkligt sugna på att prova. Så nu har Henrik och jag varit och inhandlat några Vol-au-venter till en kommande fest.

Vi möts vid singelbordet


Jag har börjat hänga på nya Espresso House vid Stora Torget för att kolla in den trevliga personalen och det likaledes trevliga klientelet som består av 96,3 % unga tjejer. Äntligen verkar jag ha fått med mig personalen på min idé om ett singelbord också. Tanken är att det ska finnas en liten flagga med texten "singel", och sitter man där så vill man ha sällskap. Är flaggan på halv stång är man ny-dumpad.
Visst är det en bra idé? Och nu vet ni ju var ni hittar mig om dagarna...

På skiva: Nanne Grönvall (Nolltretton, oktober)

Nanne Grönvall

”En rastlös själ”

Lionheart

 

Mix av dansband och schlager – Ja

Texter med djup – Nej

Firar 25 år som artist – Ja

 

Cool och modern ljudbild – Nej

Gör hemsk cover på ”I natt är jag din” – Ja

Musik för folk över 15 – Nej

 

Femte soloalbumet – Ja

Kommer spelas på indieklubbarna – Nej

Verkar ha hittat låtarna i ett corn flakes-paket – Ja

 

 

1/5


Nytt gig med Bête Noire


Det har blivit klart med ett nytt gig för Bête Noire. Den 11/12 kör vi på Tomtefesten i Dentusgrottan, Grebo. Speltid cirka 21.

Simhallen Side Show #9


Simhallen ja...varför ockuperas motionsbanorna av så många människor som simmar en längd och sen vilar i fem minuter i kortändan innan de kör nästa? Påfallande ofta bär dessa människor dessutom simglasögon.

På skiva: The Radio Dept (Zero, november)

EP

8/10

 

The radio dept: Never follow suit

Labrador

 

I april kom The Radio Depts tredje platta ”Clinging to a Scheme”. En av låtarna, den Pet Sop Boys-doftande “Never Follow Suit” föräras nu en egen femspårs-EP. Låten öppnar dock inte skivan utan dyker upp som låt nummer, samt i en remixversion av Pistol Disco. En riktigt bra låt förresten, om ni frågar mig. Kanske till och med The Radio Depts bästa med sin ljusa ljudbild och sköna stämning. De övriga spåren är också trevliga och även om man fortfarande anar de gamla My Bloody Valentine-vibbarna i musiken så gillar jag den poppigare, gladare inriktning som bandet har tagit på senare tid.


Hej mitt vinterland


Det är en fantastisk känsla att vakna och titta ut genom fönstret och se att marken är täckt av ett tjockt snölager. Det är vitt, ljust och vackert och man blir på glatt humör direkt och påminns om sin barndoms vintrar.
Sen börjar alla sura jävlar gnälla...
Hur kan man vara mot snö? Dom som gnäller mest är dessutom såna som bor inne i stan och varken behöver skotta eller riskerar att köra fast med bilen.
Se det vackra i årstidernas skiftningar eller flytta, är min uppmaning. Det kommer nämligen snö varje år i det här landet.

Simhallen Side Show #8


Var i simhallen igår och tittade på skylten till herrbastun. Där var det en bild på en överkorsad baddräkt.
Det säger väl allt om vilka freaks som rör sig där...

Tisdag i Norrköping

Idag är jag i Norrköping och jobbar igen.
Här spelar en som kallar sig Evil-Jerry skivor med Olle Ljungström.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Full fart i Dentusgrottan


Det lär bli många turer till Dentusgrottan framöver, Figge har nämligen bokat mig dit med såväl Bête Noire, 6.08 och Greboneserna i vinter och vår. Jag återkommer med datum senare.
Ni kan även hålla utkik på hemsidan: http://www.dentusgrottan.se/

På skiva: Cyndi Lauper (Nolltretton, november)

Cyndi Lauper

”Memphis blues”

Naive Records

 

För att sjunga blues måste man leva blues, sägs det. Och jag är inte säker på att Cyndi Lauper har gjort det. Men en bluesskiva har hon spelat in, tillsammans med namn som Jonny Lang, Allen Toussaint och BB King.

Alla som har lite koll på blues vet att det både är kanske världens svåraste och enklaste musik att spela. Rent tekniskt kan vem som helst lägga de rätta basgångarna, det är en musikstil med väldigt simpla ramar. Det är väldigt lätt att skapa en ljudbild som svänger skönt och mysigt, men att få musiken att glöda är något annat. När coverband, krogtrubadurer och medelmåttiga musiker liras blues reduceras musiken till matematik. De känner till formen men förstår inte skillnaden mellan att sjunga bluesiga ord och att sjunga blues.

När nu Cyndi Lauper ger sig på bluesens blåa toner är musiken oklanderligt framfört. Bluestolvorna på basen gungar fram, det smyger omkring ett munspel, men det jag hör är inte blues, det är förströelse. Jag tror helt enkelt inte på vad hon sjunger.

 

1/5


Bandmöte med Bête Noire


Igår hade Bête Noire bandmöte, åt en delikat supé och jobbade vidare med tredje EP:n "Megatropolis".
Både "Allt flyktar här" och "Les Nouveaux Riches" börjar så sakta bli färdiga. Blir väl skivsläpp framåt maj som vanligt...

På skiva: Bo Kaspers Orkester (Nolltretton, november)

Bo Kaspers Orkester

”New Orleans”

SONY

 

Precis som albumtiteln antyder har denna skiva, bandets nionde, spelats in i New Orleans. Målsättningen var att få till en jordig, äkta känsla med rustik ljudbild som doftar av bomullsplantager, cajunkräftor och den amerikanska södern. Minst sagt något att bita i för parmiddagarnas okrönta kungar…

Musikaliskt tycker jag dock att Piteåbandet lyckas riktigt skapligt. Visst kan man ana den svenska mesighet som utmärker snälljazzgruppen men i det stora hela får man ofta till ett dammigt sväng som om man spelat in i en gammal lada. Det låter riktigt snyggt, jag tror faktiskt inte Bo Kaspers Orkster har låtit så här bra tidigare.

Det finns emellertid två stora men. Till att börja med är texterna i vanlig ordning oerhört menlösa och intetsägande. Vad sjunger dom om, vem sjunger dom för? För mig ska texterna komma till av en orsak och någon sån känner jag inte av här.

Det andra problemet är Bo Sundströms sång. Det låter automatiskt mellanmjölk när han luftar strupen: odynamiskt, tråkigt. Med mer passionerad sång hade plattan lyft ordentligt.

2/5


Bandmöte med Greboneserna


Igår hade Greboneserna bandmöte. Vi drack hemmagjord chilisnaps, repade in tre nya låtar och diskuterade USA:s federalism. Zelle antydde att bandnamnet inte var det ultimata...men vad tycker ni? Ska Greboneserna byta namn? Och vad ska vi i så fall heta istället?

Skinande rent med Uggla


Tack vare Uggla har jag fått en skinande rent hem. Och då menar jag inte hans toaborstekampanj, utan att jag har gjort till fredagsvana att städa till hans radioprogram. Tack Mankan!

På skiva: The Bear Quartet (Zero, oktober)

Album

4/10

 

The Bear Quartet: Monty Python

Adrian Recordings

 

Det intressantaste med The Bear Quartets skivsläpp numera är vad bandet ska döpa plattorna till. Ja, ni vet ju att skivtitlarna alltid består av två ord varav det första slutar på bokstaven Y.

Det är kanske inte så konstigt att man har svårt att hålla upp intresset efter att bandet har funnits i över 20 år och släppt sisådär 147 skivor.

Bland många av mina recensentkollegor tycker man fortfarande att Luleåbandet är ”the shit”, själv har jag för ganska länge sedan gått från att tycka att gruppen är ”konstig men bra” till bara ”konstig”.

Bandet säger att denna skiva består av detaljer som man försökt att sy ihop låtar av, och jag tycker att det hörs. Jag saknar riktiga låtar och vet inte vad jag ska göra med musiken. Här och där bränner det till ordentligt men som helhet kan jag inte påstå att ”Monty Python” får mina juicer att flöda.


Årets glögg


Igår var jag hemma hos Rimås och svullade tacogratäng och provade årets årgångsglögg, som smakar saffran. Har hört vissa gnälla lite över smaken men vi drack den enbart kall med is i, och det funkade utmärkt.

Lehmans fredagsfräckis


Det var en kvinna vars make hade tappat all sin sexlust helt, så hon gick till en läkare. Hon förklarade sitt problem för denne läkaren, och han svarade:
-Ja, du kan ju få en burk piller av mig att ge din man. Men, jag varnar dig, pillrena är obeprövade så du får börja med ett piller och om du vill öka dosen får du ringa mig först.
Kvinnan gick med på detta och gick hem med pillrena.
Dagen efter ringer kvinnan till läkaren och säger:
- Igår hade jag och min man sex i en hel timma! Det var helt underbart! Vad händer om jag ger honom två stycken piller?
- Det vet jag inte, svarar läkaren, men prova och se.

Dagen efter ringer det på läkarens mottagning och återigen är det den här kvinnan som säger:
- Åh, igår hade jag och min man sex i TRE timmar! Det var helt underbart! Vad händer om jag ger honom fem piller?
- Jadu, det vet inte jag, svarade läkaren, som sagt, du får prova och se.

Två dagar senare ringer kvinnan igen och säger:
- HERREGUD! Jag och min man hade sex hela dagen och hela natten igår! Tror du att jag kan ge honom hela burken?
- Ja, pröva och se, svarade läkaren igen.

Det gick två veckor och läkaren hörde inte av kvinnan igen, men så en dag ringde en ung pojke till hennes mottagning.
- Var det du som gav mamma de där pillrena att mata pappa med? frågade han.
- Ja, det var jag, svarade läkaren. Fungerade dom?
- Ja, det kan man lugnt säga. Morsan är död, syrran är gravid, jag har ont i röven och just nu sitter pappa i ett hörn och säger "Komsiii kisse, kisse".


Nytt på DVD (Nolltretton, oktober)

Kommissarie Späck

 

Det började som ett gäng hyllade fejktrailers på Guldbaggegalan och slutade som en Beckfilmsparodi. Precis som regissören Fredde Granberg (Ragge i Ronny & Ragge) själv konstaterat är det konstigt att denna typ av filmer inte gjorts i Sverige tidigare. I USA är det populärt med alla dessa ”Scary movie” och liknande rullar och när det lyckas, som i ”Hot Shots” eller ”Den nakna pistolen” är det hysteriskt roligt.

Riktigt dit når inte denna svenska variant, men jag skrattar högt flera gånger. För visst är det roligt att den ständigt ätande Späck ringer på dörrklockan med grisiga fingrar, att Johan Hedenbergs Gunvald Larsson-parodis varannan mening består av orden ”Åh, fy fan” och att det dyker upp en dubbad tysk. Det är roligt att Harald Hamrell (som regisserat en mängd Beck-filmer) blir första offret för en misstänkt ”seriesjälvmördare” och att Palmeutredningen består av ett A4 med två rader text på.

Tyvärr tappar filmen något mot slutet och har lite för många kändisar i rollistan. Med ett uns mer skärpa hade betyget blivit högre.

3/5
------------------------------------------------------------------------------------

The Runaways 

Joan Jett är en av rockhistoriens hårdaste bruttor som flera unga tjejer borde ha som förebild. Och killar också för den delen.

Här får vi se hur hon började sin bana i rock´n´rollvärlden med bandet The Runaways, det kanske första och största renodlade tjejbandet som på 70-talet kickade stjärt lika hårt som sina manliga kollegor. Joan Jett framställs som bandets verkliga stjärna, och hon är ju faktiskt den som haft klart störst framgångar efter splittringen, men filmen kretsar mest kring sångerskan Cherie Currie som kommer in i det där med sex, drugs & rock´n´roll lite för tidigt. Det är dock lite märkligt att Lita Ford har en så undanskymd roll.

Filmen har några brister, men Kristen Stewart är porträttlik som Joan, det finns en hel del coola scener och rejält med 70-talskänsla - och det räcker långt.

3/5


Begär har förgiftat mitt blod


Igår var jag och lämnade blod, och som vanligt är det stora problemet hur man ska kunna smita undan de där järntabletterna man får. Förr kunde jag komma undan genom att säga att jag hade kvar hemma, men sen blev dom hårdare och tvingade på mig ändå. Så nästa knep blev att "råka" glömma kvar tabletterna vid britsen när man gick. Men nu går inte det heller längre, igår kom dom nämligen på mig. Så igår fick jag "råka glömma" tabletterna under Corren i väntrummet innan jag gick.
Är väl bara en tidsfråga tills även den planen spricker...

Simhallen Side Show #7


Vet inte vilket som är värst: allt strumpludd i duschen, springet i dörrn i ångbastun, ungar på höstlov eller de pisstinkande toaletterna.
Snart skulle det ändå vara över, tänkte jag och gick dit igår. Mitt årskort går nämligen ut vid årsskiftet...
Men icke! När jag kom fick jag reda på att det räcker ända till mars, eftersom var då som jag aktiverade årskortet.

På skiva: Bahnhof (Zero, oktober)

Album

6/10

 

Bahnhof: The Black Circus

Tactic Records

 

Danska bandet Bahnhof skivdebuterade 2007 med plattan “Reverse” och beskrevs ofta som ett synthband med svärta, tyngd och rockkänsla.

På nya plattan ”The Black Circus” förekommer visserligen lite synthar både här och där, men jag skulle nog kalla gruppen för ett mer eller mindre renodlat rockband. Svärtan och tyngden är intakt, bandet rör sig i ett mörkt ljudlandskap och det finns något depprockigt över bandet. På nåt sätt anar man också synthbakgrunden. Även om man mest rockar på med elgitarrer finns det något i musiken som jag är säker på appellerar även synthpubliken. Man har en pampig ljudbild men melodierna har dessvärre, med något undantag, svårare att klistra sig fast.


Bête Noire i en radioapparat nära dig


Idag klockan 17.00-17.45 kan ni höra en livekonsert från i våras med Bête Noire inspelad på Atmosfär/Konserthuset i Linköping. Det är "Lokala musiken" i P4 Östergötland som har gjort inspelningen.
Det går även att lyssna på nätet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?ProgramId=288&Artikel=4146321

På skiva: Ludwig Bell (Zero, oktober)

Album

7/10

 

Ludwig Bell: Jag har försökt förklara

Razzia

 

Jag är oerhört svag för killar som sjunger indieinspirerad pop på svenska. Och efter namn som Håkan Hellström och Lasse Lindh har jag fått en ny favorit i Ludwig Bell.

Nu är han inte någon helt ny bekantskap, utan har tidigare sjungit med utmärkta indiepopbandet Dreamboy. Jämfört med det gamla bandet låter solomusiken lite mer nedtonad och soft, men man känner igen hans sångstil och låtbyggnader. Och så är det ju givetvis kul att han numera sjunger på svenska.

”Jag har försökt förklara” är ett riktigt bra debutalbum som bjuder på en trevlig lyssnarstund. Jag retar mig på en del textrader här och där, men det förlåts av den charmiga popmusiken där pojkrumsromantik blandas med unge mannens erfarenheter.


Zelles Myspace


Så har Fredrik "Zelle" Zeijlon äntligen skaffat en Myspace-sida där man kan lyssna på några av hans låtar.
Här är adressen: http://www.myspace.com/fredrikzeijlon

Simhallen Side Show #6


Idag väljer jag att återge delar av ett mejl jag fick:

"Hörru du Tobimannen!
När tusan är du i simhallen egentligen med tanke på att du träffar twin peaksfreaks osv?
Jag brukar vara där runt 9 på morgonen, ett par tre dagar i veckan och det är så gott som alltid fullt med lugna söta pensionärer som simmar sida vid sida, mycket sakta, utbytandes kakrecept eller liknande.
Man kan inte simma om dom, man kan inte simma om på insidan av dom, man kan inte simma om över dom. Nej man måste simma om UNDER dom!!!! Plask, plask plask..."

Tisdag i Norrköping

Idag är jag i Norrköping igen.
Här blir man påhoppad mitt på gatan av kvinnor med konstiga ögonbryn som skriker: "Är det konstigt att jag är bög? Bättre bög än hora!".

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Bête Noire i radion


Idag spelades "Andra Mannen" i P4 och de snackade lite om vår kommande livespelning i "Lokala musiken".
Vill ni lyssna så gå in på http://sverigesradio.se/ostergotland/, klicka på "Lyssna igen" och leta sedan fram 1/11 klockan 12.14.
Nu blev det givetvis lite fel (som vanligt). Vi kallades för "en Linköpingskille" och bandnamnet uttalades Beté Noire (med betoning på sista E:t i Bête).

Här kan ni lyssna på tre smakprov: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?ProgramId=288

Hela konserten med Bête Noire sänds i SR Östergötland P4 på onsdag 3/11 kl. 17-17.45.

Brustna Hjärtans Patrull


På spelningen förra lördagen debuterade Bête Noire med sina nya armbindlar. Vill du också köpa en armbindel och vara med i Brustna Hjärtans Patrull? Skriv en kommentar eller skicka ett mejl till tobi@betenoire.se och lämna en intresseanmälan. Priset är inte klart än, det beror på hur många vi syr upp.

Jöback-intervju


Gjorde en intervju med Peter Jöback nyligen som gick i Nollelva/Nolltretton. Tyvärr var vi tvungna att kapa lite i texten. Här är frågorna som inte kom med:

Vilken är din största framgång?

– Privat är det att jag tog mod till mig och gifte mig. Jobbmässigt är det skivan ”Människor som du och jag”.

 

Vilket är ditt största fiasko?

– När jag var med i Melodifestivalen 1990 med en låt som hette ”En sensation”.

 

Vad har du för last?

– Jag har många laster. Jag älskar glass, men det är ingen farlig last.

 

Vad irriterar dig?

– Trångsynta människor.

 

Vem är din förebild?

– Jag har alltid haft Steve McQueen som stilikon.

 

Vilket är det konstigaste ställe du vaknat upp på?

– Jag vill inte avslöja det, ha ha. I någon park kanske…

 

Vad är det närmaste du varit att dö?

– Jag var nära att drunkna när jag var sju år och bodde i Täby.

 

Vilket är det konstigaste rykte du hört om dig själv?

– Det var nåt rykte om att jag skulle ha spenderat en natt på Grand Hotel med Ricky Martin, vilket inte var sant.

 

Vad är du stoltast över/skäms mest över på din kropp?

– Jag gillar mina ögon, dom har jag användning för i jobbet. Jag skulle kunna vara lite muskulösare, men annars är jag rätt nöjd.


RSS 2.0