Lehmans fredagsfräckis

 Skaparen till Adam:
-Jag har givit dig en hjärna och en penis, men till denna goda nyhet måste jag tyvärr också lägga en dålig:
- Du kan inte använda båda samtidigt!"

Summering Argentina/Uruguay

Nu är det dags att släppa det hedonistiska liv jag levt under resan, så idag började jag mitt nya, hälsosamma liv med en caesarsallad. Jag hade egentligen planer på att ta mig ner till city, men blev kvar i Palermo där jag gled runt hela dagen. Och därmed är vi framme vid en summering av denna resa.
Innelistan:
1. Iguazu
2. Palermos kvarterskrogar
3. Rundturen i Salta
4. Cordobas tangotorg
5. Vinet
Bubblare: Mendoza, Anderna, San Telmo, latino chicas, långfärdsbussarna, Montevideo
 
Utelistan:
1. Att mycket var stängt i början
2. "Huliganerna" i Rosario som smällde av bomber var 20:e sekund - i en halvtimme!
3. Maten (se nedan)
4. Väntan och hundarna i Puerto Iguazu
5. Uruguay
Bubblare: Bankomaterna, bussturen i BsAs, kuvertavgift, ösregnet i BsAs
 
Måste utveckla det där med maten. Visst har jag ätit en hel del bra mat, men bra restauranger finns i alla länder. Ett lands kvalitetsnivå bestäms istället av lägstanivån, och i Argentina/Uruguay är det sällan man får riktigt bra mat på vanliga kvarterskrogar. Nivån kan även skifta väldigt mycket mellan olika krogar, och det är svårt att gissa sig till på förhand vilka ställen som är bra. Dessutom hade jag ganska höga förväntningar, inte minst på köttet. Visst, köttet är billigt och man får stora bitar, men det är långt från alltid man får bra kött. Dessutom är presentationen oftast väldigt fantasilös. Med tanke på det stora italienska inflytandet är det också konstigt att inte exempelvis pastan och pizzan är bättre heller. Och potatisen! Herregud, den kommer ju härifrån, så varför serverar de bara vanlig industriproducerad pommes till allt? Har provat potatisgratäng några gånger och då fått pommes som de bara hällt grädde över...
På plussidan hittar vi att det är billigt att äta ute (framförallt är kött billigt mot i Sverige), att det vimlar av mysiga restauranger, att det finns mycket gott och billigt vin, att de är väldigt bra på efterrätter, att köket oftast är öppet till sisådär 2 på natten och att det trots mitt gnäll faktiskt går att äta väldigt bra.
Sammanfattningsvis kan man säga att det var en riktigt bra resa, särskilt de sista veckorna efter BsAs/Uruguay (och nej, det hänger inte ihop med att Pelle åkte hem, är väl bäst att förtydliga, utan med att mycket var stängt i början, att Uruguay var lite profillöst, att jag kom in i rätt resemood och att jag helt enkelt gillade ställena inne i landet bättre). Kände också att jag gjorde rätt val som struntade i att hyra bil. Resrutten var också perfekt. Jag hann med det jag ville hinna med och var ungefär lagom länge på varje ställe. Synd dock att Pelle missade Iguazu, tror han hade gillat det. Kul också att träffa Anahi, även om det hade varit roligt att ses mer än vad vi hann med.
Och nu är latinodörren öppnad på allvar.Tidigare har jag inte varit ett dugg sugen på latinamerika, delvis beroende på att jag haft en felaktig bild och mest förknippat det med inkaindianer och knarkkarteller. Men resan till Panama för två år sen blev en bra ingång och nu kommer jag gärna tillbaka till de här trakterna. Det blir säkert Argentina om nåt år igen: Palermo, Mendoza, Bariloche, Patagonien och sen Chile - och sen Påskön...och då är det ju inte långt till Napier på Nya Zeeland...och är man väl i Napier så...

Nästa resa

Tankarna är redan på väg mot nästa resmål. Och nästa. Och nästa.
Så här ser planerna ut just nu. Även om de kan komma att ändras ganska mycket är destinationerna tämligen stabila högt upp på "listan".
Vinterresa:
*Melbourne. För tillfället är jag jäkligt sugen på att åka tillbaka till Australien och denna gång bila från Sydney till Melbourne, eller Adelaide. Och kanske klämma in Tasmanien också.
*Amerikanska södern. Bila från Atlanta via Memphis och Nashville till New Orleans. Men lite kort för en vinterresa, så det måste nog kombineras med något mer.
*Hemligt resmål. Jag har en liten plan som jag väntar lite med att berätta om. Det är dock en vinterresa på kanske två veckor till ett (egentligen tre) udda resmål.
*Sydafrika igen. Bila Johannesburg-Kapstaden. Men också lite kort, kanske två veckor.
 
Övriga resor:
*Vancouver. Blir förmodligen en vecka i höst.
*Österrike. Bila sommartid.
*Irland. Antingen en helg i Dublin eller bila en vecka runt ön.
*Hong Kong, Shanghai. Blir nog en tripp vid nästa Bangkoksväng, vilket förmodligen blir vid Australienresan.
 
Med på listan fast inte akuta:
*Sydkorea
*Sri Lanka
*Brügge
*Tallinn
*Norra USA (Chicago, Minnesota mm)
 
Sverige:
*Hälsingland
*Kiruna
*En weekendturne till Örebro, Västerås och nåt mer.
 
På väg uppåt:
*Centralamerika (Costa Rica, Honduras m.m.)
*Östra Afrika

Mas mas BsAs

Jag hade egentligen tänkt att ligga och pressa vid poolen de sista dagarna, men det har varit lite småmulet så jag lär komma hem likblek i nyllet. Idag tog jag en riktig långtur på stan för att kolla in lite grejer som jag inte hann med senast i BsAs, främst området mellan Palermo och flygplatsen/vattnet.
Palermo består av två olika delar förresten: Hollywood och Soho. Jag bor i det förstnämnda som är lite softare, medan Soho på andra sidan järnvägen är lite hippare. Båda delarna är trevliga, men kommer ni hit nångång och undrar var det bästa draget är så är det runt  Plaza Armenia/Calle Gurruchaga/Plaza Serrano. Där var jag igår kväll, men ikväll tänkte jag hålla mig i Hollywood och bara gå runt hörnet så man har nära hem.
En sak jag tänkt på hela resan är förresten att det nästan är fel årstid att åka hit på vintern, i alla fall om man vill gå på mysiga restauranger. För är det varmt vill man ju sitta ute, men uteserveringarna här ser rätt tråkiga ut. Däremot ser väldigt många krogar helt fantastiska ut på insidan, så det är ju där man borde sitta.
Dagens lunch blev dock ingen fine dining, utan som gammal korvgubbe och fortfarande korvkonnässör valde jag att prova deras chorizo från en vanlig korvvagn. Själva korven får klart godkänd men det var för mycket bröd och som vanligt för dåligt med tillbehör (som till all deras mat).
Sen var jag och kollade in japanska trädgården, som var riktigt fin (vilket inte riktigt kameran fångade märker jag nu när jag ser bilderna).
Efter det blev det FN-parken för att kolla in Floralis Generica, som är en enorm metallblomma som "blommar" varje dag, dvs den öppnar sig på morgonen och sluter sig på kvällen.
Designhotell eller inte, frukosten serveras iaf på rummet. Och pool har dom, där jag ska pressa intensivt imorrn tänkte jag. Och så måste jag till klassiska Café Tortoni, och helst även se en show på Senor Tango. Oj oj oj...mycket att hinna med. Och så en rejäl asado förstås.

Lika som bär #153

Atomic Swing: A Car Crash in the Blue (1992) – Atomic Swing: The Broken Habanas (2006)

Palermo

Idag tog jag bussen från Rosario tillbaka till Buenos Aires. Men denna gång valde jag att bo i Palermo istället för San Telmo. Och tror ni inte det blev ett designhotell igen, faktiskt samma kedja som vi bodde på i San Telmo. Och som sagt, räta vinklar och kal betong verkar vara allt som krävs för att få kalla sig designhotell. Men denna gång uppgraderades jag från en studio till en våning med loft.
Skulle jag bo en längre tid i Buenos Aires är nog Palermo stället jag skulle välja. Det är en skön stadsdel med mängder av hippa småbutiker och mysiga restauranger.
Vad ska vi säga mer om Palermo? Nej, det får räcka för nu. Snart dags att ge sig ut och äta och dricka igen. Det är banne mig det enda jag gör. Men det är ju så göööööööött!

På skiva: Night

Night
"Night"
Gaphals/Border

Linköpingskvartett - Ja
Variationsrikt - Nej
80-tals hårdrock innan 1981 - Ja

Nyskapande - Nej
Falsettskrik - Ja
Riffande gitarrer - Ja

Jeansjackor och moppemustasch - Ja
Debutalbum - Ja
Lika bra som live - Nej

2/5

Rosario dag 2

Jag sa ju att det är ett kanonhotell jag har hittat. Här får man champagne till frukost!
Efter den perfekta starten på dagen gick jag ut och kollade in stan.
Vem tror ni föddes och växte upp bakom denna port? Jo, det gjorde Che Guevara.
Men Rosarios största claim to fame är nog flaggmonumentet Monumento Nacional a La bandera, som bland annat består av ett flaggmuseum, en krypta för han som skapade flaggan och en stor obelisk som man kan åka upp i. Monumentet ligger nära Paranafloden, där det finns ett parkområde med andra monument och lite annat gott och blandat.
Och här ser man utsikten från obelisken. Jag vet inte varför jag envisas med att åka upp i alla dessa höga torn och byggnader, för jag tycker det är skitläskigt. Är det ett omedvetet sätt att försöka ta kontroll över min höjdrädsla? Benen skakar och jag får svindel, det jag känner är något mer än bara den vanliga respekt för höjder som alla har. Jag känner ren skräck, det är vidrigt.
Hur som helst, jag drar nog vidare redan imorrn, om jag bara får tag i en buss. Lite champagne till frukost, sen drar jag - hej svejs!

Monumento Nacional a la Bandera


På skiva: Nifters

Nifters
"Post Dominum Caine"
Egen prod.

Sedan 1999 har Norrköpingsbandet Nifters rockat fett, släppt två fullängdare och ett antal EP:s och singlar, och väntat på det där riktiga genombrottet. Nu har de tröttnat på musikindustrin, kör upp ett skitigt finger i röven på branschen och ger ut sitt tredje album under eget namn.
Reglagen är uppdragna till max och de regler gruppen tidigare följt ger man nu fullständigt sjutton i. De har inget skivbolag som skriker efter hits att ta hänsyn till och kan därför låta hur fan de vill. Och det gör de. Det nya albumet låter betydligt hårdare, mörkare och tuffare än hur det gjorde för några år sedan när Nifters stod på randen till ett kommersiellt genombrott med låtar som "If this one becomes a hit I swear I am going to kill myself".
Det är skönt att höra Nifters ta ut svängarna rejält. Tidigare har de ofta känts lite instängda i en mall där de gått en svår balansgång mellan att vara tunga och lättillgängliga på samma gång. Här sjungs till och med några spår på svenska. Varför då? Jo, för att de känner för det.
Ibland blir resultatet kanon, i andra låtar lite sisådär, men jag gillar bandets nyåtervunna rövsparkarattityd.

3/5

Rosario

Ikväll kom jag till Rosario, Argentinas tredje största stad, och jag trivdes direkt. Nu är jag bara några timmars bussfärd från BsAs och alltså nästan i mål. Lovable, livable Rosario kan stoltsera med att ha fött och fostrat såväl Leo Messi som Che Guevara samt skapat den argentinska flaggan. Imorrn ska jag ner till vattnet och kolla in det berömda flaggmonumentet.
Rummet var kanon. Va, ännu ett designhotell, tänker ni. Men nej, detta är inget designhotell utan ett boutiquehotell vilket är något helt annat och makalöst mycket bättre. I receptionen spelades för övrigt Avicii i högtalarna när jag kom, bara en sån sak. Och så ligger hotellet bara två kvarter från stans stora restauranggata.
Landade sent, kvart över elva, men en bra sak i det här landet är att det inte är några problem att gå ut och käka efter tolv på natten. Riktigt god mat fick jag också. Jag har bara planerat in en riktig heldag här i Rosario, men jag funderar på att stanna en dag extra. Det finns utrymme för det i planeringen, men å andra sidan tror jag att Palermo i BsAs, där jag tänkt att bo, också är riktigt bra så vi får se hur det blir.

Mendozaaaaaa

Dagarna tuffar på och det är nästan så att jag glömt bort att jag är i Argentina. Och nu är det inte så många dar kvar innan det är dags att dra sig hemåt igen. Vilket jag faktiskt inte har något emot. Det ska bli kul att komma hem och ta tag i jobbet, bokningarna, låtarna och allt det andra igen. Sen kommer ju OS också. Dessutom har jag lite nya planer också som jag hoppas att det kan bli något av. Men det första jag ska göra när jag kommer hem är att brassa på en jäkla massa ägg och bacon, för en rejäl frukost var länge sedan jag fick.
Idag har jag mest släntrat runt lite och inte gjort mer än att fila på några kommande projekt. Jag gillar Mendoza, men det känns lagom att åka härifrån imorgon kväll.
På tal om översta bilden så ville jag visa att man ofta får en halvflaska (dvs 2-3 glas) när man köper ett glas vin. Har för mig att denna kostade 16 argentinska peso, vilket är samma summa i kronor.
Dag blev kväll och då blev det åter dags att dra sig uppåt Av. Villanueva. Tangotorget var dessvärre öde och tomt ikväll...
Men på uteserveringarna var det samma höga stämning som vanligt, men så är det ju lördagkväll också.
Ja, det var det det. Mendoza levererade igen. Nu är det tack och god natt.
 
 

På skiva: Jay Smith

Jay Smith
"King of man"
Gain/SONY

Efter att Jay Smith vann "Idol" 2010 stressade han ut en coverskiva med låtar som Madonnas "Like a prayer" och Lady Gagas "Bad romance". Precis som man förstod redan innan man hört skivan var den fruktansvärt usel. Efter det återupptog han sitt gamla band Von Benzo som släppt en skiva innan "Idol" och gav ut ännu en Creed-doftande platta. Det var ett steg framåt men ändå inte hundra procent fulländat.
Men här, på sin andra soloskiva, känns det som att Jay Smith är på väg att träffa rätt. Han har hittat sin musikstil och rätt sätt att använda sin röst på. Dessutom har han ett nytt band, The reservoir dogs, som också verkar vara helt rätt för Jay. Plötsligt låter det som att Jay Smith är på riktigt. Det man hör här har inget med "Idol" att göra, det är inte plastig, kommersiell låtsasrock utan vanlig, äkta rock´n´roll.
"King Of Man" beskrivs som "en resa genom bluesen, där blues blandas med pop, rock eller jazz". Nja, visst finns det lite blues och swing men i grunden är det en ordinär rockplatta, och vad är det för fel med det? Det är precis vad Jay Smith behöver i sin karriär just nu.

3/5

Härliga Mendoza

Min bror frågade mig i julas vad som driver mig att resa så mycket. Jag minns inte riktigt vad jag svarade men det rätta svaret är för att det gör mig till en bättre människa. När jag är ute på mina resor är jag den bästa versionen av mig själv. Jag är charmig, rolig, snygg, modig, öppen, smart, engagerad och cool. Jag älskar världen och världen älskar mig. Och just nu älskar jag Mendoza.
Igår kväll kom det nån konstig storm och idag har det varit rätt kallt. Egentligen hade jag tänkt att ligga och svettas vid poolen, men det blev bara en kortis på eftermiddagen eftersom det var så molnigt. Däremot hann jag upp till frukosten...suck, dessa sydamerikanska hotellfrukostar. De består enbart av socker och tomma kalorier och är oätliga. Detta hotell är typiskt med sina sockrade croissanter, småkakor, kemisk yoghurt med färgade flingor, sockerkaka och saftjuice. Oftast skiter jag i frukosten, en typisk Argentinadag för mig ser ut så här: förmiddagen händer inte mycket, ligger i sängen och surfar lite typ. Sen brukar jag gå ut på stan en sväng. Oftast har man nån sevärdhet att kolla in eller nåt annat ärende, som att boka resa eller liknande. Käkar lunch och tar en öl/vin nånstans. På eftermiddagen ligger jag vid poolen, sen framåt kvällen brukar jag ha lite grejer att fixa med en stund, det kan exempelvis handla om olika jobb. Visserligen är jag på semester och tar det lugnt, men jag brukar ändå klara av ungefär ett jobb per dag. Det kan handla om resereportage, boktips, diverse krönikor och andra saker. Jag har alltid papper och penna med mig och gör hela tiden anteckningar, inte minst kvällstid när jag går ut och käkar brukar jag skriva ihop en del grejer. Går ut och käkar gör jag för övrigt vid 22-snåret, och kommer hem några timmar senare.
Ikväll upptäckte jag att de hade ett tangotorg även här i Mendoza, det ligger mellan italienska torget och bargatan, om nån undrar. Det var betydligt mindre än i Cordoba, men jag ska ta med mig kameran ut imorrn och ta några bilder om de kör då också. Jag vet inte om det är alla träden, den nämnda bargatan eller den allmänt sköna stämningen i staden men jag gillar Mendoza skarpt. Ska jag nån gång skriva en bok så kommer jag åka hit och göra det. Då kan man skriva lite på förmiddan, sola osv mitt på dan, skriva lite till på kvällen och sen gå ut och käka på natten - perfekt.
Fast ikväll fick jag en riktigt dålig köttbit. Jag har ju nämnt tidigare att både service och matkvalitet kan skifta ganska rejält och att restaurangbesöken som helhet varit något av en besvikelse. Ett ljuspunkt är dock att vinet både är bra och billigt. Femton spänn för ett rejält glas fin Malbec väger nästan upp det pulvermos och de torra, gråa biffar man får på en del ställen.
Imorrn är det redan sista riktiga dagen i Mendoza, sen är det dags att så sakteliga börja röra sig mot Buenos Aires igen...

Lehmans fredagsfräckis

 Den högsta nunnan kallade samman alla nunnor och sade till dem:
-Jag måste berätta för er alla att vi har gonorre i klostret!
-Tack Gode Gud, säger en nunna längst bak, jag är så less på chardonnay!

Vintur i Maipu

Är man i Mendoza måste man såklart åka på en vintur, så idag blev det en busstur till grannbyn Maipu för att testa distriktets mytomspunna Malbec. Såna här vinturer är ju alltid rasande trevliga och man brukar alltid träffa en massa folk från olika länder. Så även denna gång. Jag snackade bland annat med en tjej från Boston (där jag ju var i höstas) och ett par från Newcastle, Australien där det visade sig att tjejen hade jobbat på det hotell som jag bodde på när jag var där för några år sedan.
Tydligen finns det tusen vingårdar runt Mendoza, men än har de inte riktigt fått till vinturerna lika bra som på andra ställen jag varit på. Guiden var sisådär, och dessutom var de lite snåla med med både antalet vingårdar och mängden vin på respektive ställe. Överhuvudtaget var det lite halvknepigt att boka en vintur, och ett tag var jag inne på att göra som många andra - att man tar vanliga bussen till Maipu och där hyr cykel och själv tar sig runt bland vingårdarna. Men det är ju trevligare med en busstur, och inte minst smidigare.
Första stället var en ganska stor och modern vingård. Inte särskilt charmig heller, vilket man ser på denna provningslokal som mest ser ut som ett vanligt vardagsrum. Men jag köpte en flaska Malbec ändå, det vore ju snudd på tjänstefel att komma hem från Argentina utan en sån.
Andra stället var ett mindre familjevineri och de brukar ju alltid vara trevligare.
Där passade jag på att köpa en Cabernet Sauvignon...
Sen blev det bara en gård till och det var ett ställe som gjorde olivoljor och sånt. Fick lite olika smakprover där, men det hade ju varit gött med lite vin också att skölja ner med.
Ännu en trevlig dag i Mendoza och den är ju inte slut än. Nu blir det att bege sig till krogarna på Avenido Villanueva för ännu en köttbit i mastodontformat...och kanske ett litet glas Malbec...

Lika som bär #152

Johan Melander & Nya Stan: Nya Stan (2006) – The Tough Alliance: Escaping Your Ambitions (2006)

Dulce de leche

Jag tror banne mig att Mendoza håller på att ta sig in i det absoluta toppskiktet bland Stellenbosch, Napier, Quebec och Lamai. En riktig höjdarstad! Jag nämnde ju min nästa Sydamerikatripp i ett tidigare inlägg, men måste lägga till ett återbesök i Mendoza bland de planerna. Det blir ju perfekt i samband med att man ska till Santiago, som ju ligger direkt på andra sidan bergen.
Hur som helst började dagen med att jag kollade in stan och bland annat Plaza Independencia (ovan). Därifrån utgår den centrala gågatan Sarmiento som vi ser här.
Där är packat med caféer och restauranger och där käkade jag lunch och tog en bira.
Sen var det dags att boka en vintur till imorgon. Argentina är generellt rätt kass på turism, och det gäller även vinturerna, men jag hittade i alla fall en halvdagstur till Maipu som verkar bra.
Hem till poolen någon timme och sen fräscha till sig för kvällens utgång...
Klart man blir lite stolt som svensk när man hittar denna gata...
Den stora restauranggatan Avenida Villanueva är riktigt bra, med mängder av krogar på varje sida. Så här ser det ut:
Idag fick jag en så stor köttbit att jag bara orkade äta upp en tredjedel. Och då brukar jag ändå ses som en mänsklig avfallskvarn som äter allt så länge det finns nåt kvar. Mendoza....aaaaaah, ikväll ses vi över borden igen!

Mendoza by night


Veckans Tobi


Mendoza

Idag kom jag till Mendoza, den legendariska vinstaden som ligger vackert belägen intill de snötäckta Anderna. (Fotot är från planet strax innan landning). Jag trivdes redan vid ankomsten. Hotellet är kanon, staden är lugn och skön med mängder av restauranger utmed gatorna. Här kommer det bli många sköna dagfyllor!
Tog en snabb sväng på stan och såg den här hiskeligt fula skulpturen som jag fascinerades av.
Stan är koncentrerad kring fem torg som ligger som femman på en tärning. Här är det lilla fina spanska torget.
Imorrn tänkte jag kolla upp lite vinturer och annat skoj. Sen blir det väl att ligga lite vid poolen också. I övrigt har jag inga planer de närmaste dagarna.

Veckans Tobi

 

Ciao Cordoba

Idag vaknade äntligen Cordoba upp. Under helgen har det varit dött som sjutton på dagarna men idag var butikerna öppna och folk ute på gatorna.Den där stormen de varnade för dök aldrig upp utan det har varit soligt och närmare +40, så eftermiddagarna har jag legat vid poolen.
Var ute en sväng på dan och såg bland annat detta hus, där man lämnat kvar frontfasaden.
Käkade lunch och blev halvlullig...
Inte så mycket spännande att rapportera som ni märker.
Skönast: att mobilen inte ringt en enda gång på snart en månad. Jo förresten, Anahi ringde en gång i Buenos Aires, men i övrigt har den varit knäpptyst.
Sista tiden försöker jag inte heller prata engelska med folk. Jag kör på den lilla spanska jag kan och det funkar alldeles utmärkt.
Nu är jag sugen på en Bife de chorizo och en Patagonia (vilken god öl!) så det är dags att fräscha och ge sig ut i den härliga Cordobanatten. Sen imorgon flyger jag vidare till vingårdar och bergstoppar.

Tango i Cordoba 2


Tango i Cordoba 1


Gest hos Tobi

Pera New tjatar och tjatar om fler bilder på David Gest. Okej då, här är en till...

Cordoba by night

Sommardagarna i Cordoba är sisådär men...ååh...dessa sommarnätter.
Oj oj oj, det är något helt annat. Jag gick ut för att käka igår och tänkte att det bara skulle bli en snabbis, men det visade sig att Cordoba är en stad som ska upplevas på natten. Först kom jag till bargatan som låg två kvarter från mitt hotell. Krogarna låg på rad och många var fulla med fotbollsfans som kollade på match. Flera ställen hade även en livespelande sambaorkester som spelade inne på krogen under matchen för att skapa rätt feststämning.
Sen kom jag till centrum med restauranger, nattklubbar osv. Flera bröllop som pågick och jag fick även se en slags ljus- och musiksatt fontänshow! Mycket folk och rörelse överallt.
Hamnade till slut på San Martin-torget där det dansades tango.
Det är ju exakt det jag drömde om när jag skrev låten "Argentina" med textraden:
"Jag drömde om ett liv, ett liv i Argentina
Städerna och byarna, tango på ett torg"
Tango är ju så utsökt vackert att titta på. Och lyssna på. Mellan allmänhetens dans hade de även lite uppvisningar som var helt otroliga. Ska dit nu ikväll igen och se om de kör idag också.
Tangotorget i San Telmo var bra, men kändes lite tillrättalagt för turister. Tangon i Cordoba däremot - TIO POÄNG!
Några andra funderingar här under Södra Korset:
*Maten har generellt varit under förväntan. En och annan bra köttbit har det visserligen blivit, men som helhet har jag inte blivit särskilt imponerad. Tror dock att Mendoza och Palermo i BsAs kommer dra upp snittet något.
*Samma sak med vinet. Men det beror nog mest på att jag mest beställer vin på glas och då får man nåt billigt "husets".
*Blir tokig på att man aldrig får riktiga ölglas till ölen. Mest får man vinglas, men det har varit alla varianter från vanliga små dricksglas till tunga grogglas.
*Mycket katoyer här. Men Gula Gubben hade rätt när han sa att de var fula. Skulle säga att Argentina ihop med Filippinerna har de fulaste katoyerna. Snyggast är de givetvis i Thailand.
*Snygga tjejer vimlar det däremot av. Kan det vara så att Argentina har de snyggaste tjejerna i världen? Ett snittbetyg på alla tjejer man ser upp till typ 35 år hamnar så högt som 8 av 10(!). Sen efter 35 går det visserligen snabbt utför...
Nu blir det kött och tango! Och sen kanske ett "hoteles por hora" som är populärt här.

Skojiga pressutskick

Alla pressutskick från skivartister innehåller inte bara en platta och ett infopapper. Ibland får man pressutskick som skiljer sig en smula. Här är tre exempel på hur det kan se ut:

Lerkruka

Linköpingsbandet Lerkruka spelar svensk pop med molltoner och trummaskin och släppte våren 2009 sin debutsingel ”Lilla syster”. Till singeln bifogades en bit modellera med texten: ”Gör din egen lerkruka. Tar du med krukan till vårt releasekalas på Obaren 22 april så får du en gratis Lerkruka t-shirt som gåva!”

Johannes Wallmark and the Wildflowers

Stockholmaren Johannes Wallmark lirar americana och sydstatsrock som han snappat upp efter att ha bott en del i USA. Inför plattan ”Living on the same street” skickade han ut en singel som förpackats väldigt snyggt. Den levererades i en ”träbox” (fast i papp), där det även ingick ett klistermärke och en liten bok med diverse bilder och information.

Sulo

Diamond Dogs-rockaren kan inte bara spela svängig 60-talsrock utan vet också hur man marknadsför sig. Till sin skiva ”Hear me out” skickade han med en hel tidning som var utformad i stil med ”Hänt Extra” och liknande blaskor. Förutom lite ”skvaller” innehöll den bland annat en idolplansch, ett korsord om artisten, tävlingar och intervjuer.


Cordoba

Det slår aldrig fel. När man varit iväg i ungefär tre veckor kommer man alltid in i en andra "vibe" där man liksom bara flyter med helt naturligt. Det är då resan börjar på allvar och för min del kom jag in i den stämningen i Salta. Fram tills dess är man en svensk på resa, men efter tre veckor blir man liksom en del av resmålet. Jag läste nån teori nån gång om att det hänger ihop med att kroppen behöver ungefär tre veckor av ledighet för att "stressa av". Och det stämmer iallafall på mig, det har varit likadant på varje långresa.
Idag flög jag från Salta till Cordoba, Argentinas näst största stad. Fortfarande är jag kvar ganska långt inne i landet, och jag var lite skeptisk till Cordoba på förhand. Är det bara en trist storstad? För säkerhets skull bokade jag ett hotell med pool där jag kan ligga om dagarna och pressa om det är tråkigt.
Värmen kommer ligga på över 35 de närmsta dagarna, men nu såg jag att det verkar bli regn så det kanske blir att ligga på rummet istället. För det lilla jag såg av staden när jag var ute förut verkade inte så kul. Allt var stängt och centrum (där jag bor) verkade inte så jätteintressant. Men jag ska ta en rejäl rundtur imorgon och kolla in läget ordentligt.
Hotellet är förresten heller ingen höjdare. De verkar inte ha gjort den minsta uppfräschning sedan det byggdes, typ 1978. Och den där väggen mitt i rummet, hur tänkte de där?
På tal om Påskön och sånt som jag nämnde tidigare har jag redan börjat fundera på nästa Argentinaresa, eller snarare Sydamerikaresa. Det kanske dröjer fem år och jag har egentligen inte kommit längre i tankarna än att börja med Rio och Sao Paolo, kanske klämma in en kortis i Paraguay och därefter Argentina och Chile. I Argentina kommer jag ha kvar Patagonien med Bariloche och Perito Moreno-glaciären efter den här resan och är man där är det ju naturligt att fortsätta till Santiago, och väl där måste man ju till Påskön som varit en dröm att besöka sedan jag var liten. Men som sagt, det lär dröja några år. Det är mycket annat som står före på listan innan det blir en tripp tillbaka till de här trakterna.
Etta på listan i Cordoba är att kolla upp om det går att ta sig till områdets egna "Area 51" en bit utanför stan. Det är ett berg dit UFO-fanatiker vallfärdar efter att det hänt en massa mystiska saker i området. Så hör ni inget mer från mig så har jag troligtvis blivit bortförd av aliens!

Sista dan i Salta

Nä, det blev aldrig någon Baby Jesus eftersom de håller på att renovera kyrkan. Men så här ser han ut i alla fall. Och han finns i den här kyrkan.
Så vad har jag då gjort sista dagen i härliga Salta? Inte ett skit faktiskt. Och imorrn drar jag vidare, så vi kan väl ta en sista titt på staden. Så här ser det ut kvällstid kring torget Plaza 9 de Julio.
Och sist har vi "mitt" hörn av torget. Mitt hotell är det vita huset till höger.
Ja, det var det det. Nu sova.

Nytt på skiva

Betyg 8/10

Lucas Nord: "Islands"
Hybris

I kölvattnet av SHM och Avicii lär det dyka upp en mängd unga killar som drömmer om att fylla arenor med dunkande house där de kan stå och veva med armarna, skjuta fyrverkerier och få folk att dansa som galningar. En som redan är en bra bit på väg är jazzlegendaren Putte Wickmans barnbarn Lucas Nord, som redan som 20-åring har fattat hur melankolisk melodistark arenahouse ska låta. I somras spelade han exempelvis på Bråvallafestivalen och under hösten gav han ut sin debutskiva, som är riktigt bra.
Precis som Avicii har Lucas Nord fattat att det krävs starka melodier för att house ska bli riktigt bra. Här finns också en rejäl dos svärta, vilket i mitt tycke är en viktig beståndsdel för att musik inte bara ska bli ett lallande dunka dunka. I övrigt är kanske inte likheterna med nämnda Avicii särskilt stora, mer än att de rör sig inom samma genre. Fast stundtals ligger faktiskt Lucas Nord snarare närmare popen än housemusiken, och allra bäst tycker jag han är just i de delar där han inte bara fläskar på för fullt utan vågar bli mer dynamisk och utforska ramarna för vad modern house är.
--------------------------------------------------------------
Album
Betyg: 5/10

Luna Green: Blue angel
National

Gästar på detta debutalbum gör bland annat Niclas Frisk, Kristian Anttila och Andreas Mattsson, och musikaliskt finns inget att klaga på. Luna Green har rest runt mycket i världen och verkar ha samlat på sig en mängd intryck som kokas ner till ett musikaliskt potpurri som doftar pop, jazz och visa och även antydan till en hel del andra musikaliska influenser från när och fjärran. Att hänvisa till rökiga barer är ett klassiskt recensentgrepp när man vill beskriva denna sorts stämningsfulla musik, och kanske är det där Luna Green passar allra bäst. Men även om resultatet låter bra skulle hon i mitt tycke tjäna på att profilera sig ytterligare för att inte försvinna bland andra coola sångerskor

Anderna, saltöken och koka

Oj oj oj...idag gjorde jag en heltur upp i Anderna och det blev en riktig höjdardag. Eftersom det inte är så stor efterfrågan på engelska guider slapp jag åka i en vanlig buss och fick istället åka personbil ihop med tre andra. Jag fick framsätet och vi sparade in några timmar jämfört med att åka en stor busslast.
Att titta på lite berg kan väl inte vara så intressant, tänker ni kanske? Johodå. Vi såg minitornados, lamor som parade sig och konstiga berg som skiftade oerhört tydligt i färg. Rutten följde till stor del även järnvägen Tren a las Nubes med sina broar och viadukter.
Som den här ovan. Kul också att se alla kaktusar.
Den bakom mig kallades "generalen" och är 700 år gammal.
Och ja, det blev ännu en bergsmumie idag. Fast detta var en 45-årig man som de misstänker har tagit livet av sig eller slängts nerför en ättestupa.
När vi kom upp på 4000 meter kom det plötsligt en högplatå...
...och där låg San Antonio de los Cobres, där vi käkade lunch. Tydligen var det inte heller så jättelångt bort som planet som filmen "Alive" bygger på störtade.
Sen kom vi till rundturens höjdpunkt - saltöknen Salinas Grandes. Tydligen den fjärde största i världen och riktigt häftig.
Nej, det är inte is, utan ett en meter tjockt saltlager som ligger på en sjö. Man kunde köpa en mängd souvernirer gjorda av salt och även bord/stolar/kaktusen ovan mm var gjorda av salt.
De tre närmast i bilden är mitt resesällskap...
Som högst nådde vi 4170 m, och då kände man sig riktigt snurrig av den tunna luften, kan jag lova.
Sen bar det neråt igen...
...till Hill of seven colors, det kanske allra tydligaste exemplet på hur bergen så tydligt skiftar i färg, beroende på mineralinnehåll.
Och då befinner vi oss i Purmamarca, ett riktigt backpackerställe i gammaldags stil.
Så här ser bargatan ut. Jo, det är sant.
Där dumpade vi resten av gänget, så de sista 20 milen hem var det bara jag och chaffisen. Det firade vi med att plocka fram påsen med kokablad, så nu har man testat det också. Man tar 10-15 blad och mosar in längst bak i kinden. Efter en stund tar man på lite bikarbonat för att det ska götta till sig ytterligare, sen har man inne det några timmar. Man kan även fylla på mer under tiden, men man ska inte tugga eller svälja det för då blir det att sitta på toan hela natten. Kinden domnade bort lite grann, men det var inte särskilt gott och jag kände ingen större "effekt". Så risken att sluta som kolatorsk ser jag som minimal.
Som helhet en riktigt bra dag och jag kan rekommendera alla att följa med på en sån här rundtur istället för att själv hyra bil och köra samma väg. Imorrn blir det Baby Jesus - det ser jag också fram mot!

Lehmans fredagsfräckis

Kalle, 8 år, hade en ful ovana att krafsa flickorna under kjolen. Fröken tog in honom i ett rum och sa:
- Du vet väl om att tjejer har huggtänder där nere, så du ska akta dig för att krafsa under kjolen på flickorna. Kalle blev chockad över vad fröken sagt. Åren gick och Kalle blev 19 år och träffade sin stora kärlek men avböjde att ha sex.
- Men snälla Kalle, sa hon, jag har inga huggtänder. Titta ordentligt så får du se!
Kalle tittade med stora ögon på underlivet och sa:
- Näää, det tror väl fan, med det tandköttet!

Veckans Tobi


Salta dag 2

Jodå, jag är kvar i Salta och idag förlängde jag faktiskt med en extra dag. Större delen av dagen har gått åt till att kolla/boka flyg/bussar/hotell osv. Det är nämligen ett jäkla pusslande för att få ihop saker och ting de sista veckorna. Jag har fått ändra de preliminära planerna en hel del på grund av flygmöjligheter/busstider/avstånd/priser etc. Jag kommer att skita i hyrbilen och även strunta i Cafayete och Tucuman, som jag hade tänkt åka till. Det var riktigt nära att jag tog en sväng till Asuncion (Paraguay) och/eller Santiago (Chile), och jag kollade faktiskt även möjligheten att flyga till Påskön(!). Men nu har jag äntligen fått till ett bra avslut och har bokat upp tre flyg, hotell och busstur, så nu är det i princip bara avslutningen till/i BsAs som är kvar att fixa till.
Hann ändå med en sväng på stan. Bland annat tog jag linbanan (vidrigt!) upp till berget och kollade på utsikten över Salta med Anderna i bakgrunden.
Sen var jag dum nog att boka in en heldagstur upp i bergen imorrn. Dom hämtar mig 07 och är hemma igen typ 22. Blir säkert bra, men så jäkla tidigt!
Så hela dagen imorrn är uppbokad. Men sen i övermorrn, då ska jag bara kolla in Baby Jesus i San Fransisco-kyrkan och sen pimpla Malbec kvällen lång. Det har varit alldeles för lite av den varan!

Salta

Jag ville ha en gård nånstans i Argentina
En veranda vit och blå, jag ska bygga den för hand
Ett hjärta fyllt av guld och en sång för Argentina
Malbec i mitt glas - i silverbergens land
 Idag flög jag till Salta, en "ciudad muy lindo" strax intill Anderna. Nu kommer jag att hålla mig här inne i landet i två veckor och dricka vin och...tja, det blir nog mest det.
Nädå, jag kommer fortsätta att vara hyfsat aktiv. Idag kollade jag in området kring det centrala torget Plaza 9 de Julio. Jag bor precis vid torget och har hunnit med en kort runda. Imorrn blir det att kolla in mer av stan och sen i övermorrn lutar det åt att jag hänger med på en heldags busstur ut i omgivningarna.
Innanför den här ståtliga byggnaden ligger ett museum som handlar om Inka-utgrävningar. Där var jag och tittade på ett (av tre) mumifierade barn som hittades i en grav 1999 på över 6700 meters höjd i Anderna. Barnen offrades till gudarna och nedan ser ni en oerhört välbevarad sexårig pojke som lutar sin panna mot sina uppdragna knän.
Här nedanför ser ni en annan, mindre välskött barnmumie, som hittades 1920 och sedan var ute på vift i 70 år. Vidrigt såklart, men oerhört fascinerande i all sin morbiditet.
Vägg i vägg med mitt hotell ligger för övrigt detta ställe, så här kommer Veckans Tobi:

Krogkrönika december 2

Skål, ta mig f-n!

På fester skålas det ofta friskt, men på krogen sitter folk tysta som möss och mumlar. Nej, klirra i glaset, ställ er upp, säg några väl valda ord och utbringa en skål. Så blir krogbesöket roligare.

Det finns många etikettsregler som bestämmer hur en riktig skål ska utföras. Värden ska utbringa den första skålen och önska välkomna. Glaset ska lyftas med höger hand och hållas ungefär en decimeter nedanför halsgropen. Vid bordsskålen, till skillnad från vänlighetsskålen, vänds blicken mot den som utbringar skålen och sedan första blicken på den som man har till höger. Därefter vänder du dig mot den person som sitter till vänster och åter mot den som föreslog skålen. När skålen avslutas tittar du återigen på den som du sitter tillsammans med.

Sedan finns även nämnda vänlighetsskålen mellan två personer eller hövlighetsskålen om Kungen är närvarande (vilket kanske inte är så vanligt). Det finns en mängd regler som omger skålarna, hur man ska hålla armen, hur man ska titta och så vidare. Nuförtiden är reglerna kanske inte lika strikta som förr, och har man bara den minsta sociala kompetens kommer det mesta automatiskt. Det enda man bör tänka på är att man aldrig får neka en skål.

Det där med att skåla på fester brukar sällan vara något problem. Det jag vill se mer av är istället skålar när man går på krogen. Det kan exempelvis handla om ett grabbgänget som går ut och äter middag ihop. Någon ställer sig upp, tackar för en trevlig kväll, drar en rolig anekdot och höjer glaset i en skål. Eller firman som är ute och firar julfest varpå chefen ställer sig upp och tackar personalen och säger skål. Självklarheter tycker kanske ni, men jag skulle säga att skålar på krogen är ovanligare än man tror.

Kanske handlar det om att folk tycker det är pinsamt att ställa sig upp i en offentlig miljö. Men tro mig, det är ingenting mot hur pinsamma ni är två timmar senare på dansgolvet.
En rejäl skål, där man begär ordet, står upp och säger några fyndiga eller allvarsamma ord tillför en ceremoniell aura och en högtidlighet som lyfter krogbesöket från vanlig lördagsfylla till att bli en kväll att minnas.
Så ansträng er lite nästa gång. Tänk ut några ord i förväg, eller improvisera om det känns bättre. Bara någon i sällskapet ställer sig upp och skålar. Tänk bara på att undvika att inleda med orden "jag är ju ingen talare...".

Sammanfattning Uruguay

Uruguay var det ja...
Innelistan:
1. Montevideo
2. Poolen i Piriapolis
3. Sköna bussar
4. Solbränna
5. "Svenska" guiden i Colonia del Sacramento
Utelistan:
1. Maten (och servicen) överlag
2. Att de fortsätter prata spanska trots att man förklarar att man inte fattar
3. Rätt dyrt
4. Grillbuffén i Piriapolis
5. Maté

Lika som bär #151

Kask: Wrestling My Case (1999) – Eldkvarn: Limbo (1999)
 

Iguazu Brasilien

Sådär, då har man varit i Brasilien också. Åkte över till den brasilianska sidan av Iguazu idag, och jag kan verkligen rekommendera att man tar båda två för de skiljer sig en del åt.
Argentinasidan har fler leder men i Brasilien får man bättre överblick. Och det finns olika delar av området som man bara kan se från respektive sida.
Så det blev en kanondag idag också. Inte lika lång som igår - men lika blöt!
Här kommer även en bild på mitt B&B. Det ser kanske inte mycket ut för världen, men ägarinnan Claudia är svinbra och gör allt jag tänkt göra, fast innan jag hunnit fråga. Exempelvis boka taxi till flygplatsen, ställa in min öl i kylen, kolla tider för utfärder osv. När jag kom hem idag hade hon bytt ut mitt dörrhandtag som satt löst.
Imorrn är det dags att röra på sig igen. Då flyger jag till Salta, men mycket mer än så har jag egentligen inte planerat. Hade tänkt att åka Tren a las nubes (Train to the clouds) som är en 43 mils tågresa upp till över 4200 meter över havet, men ett tyskt par jag mötte sa att linjen inte går just nu. Funderar dock på att köra åtminstone en del av sträckan med bil. Vi får se.

Iguazu 3


Centro

I den här korsningen möts sju olika vägar och där ligger en massa restauranger. Själv bor jag på gatan (Tito) Beltran. Där kan man köpa chips i lösvikt i kiosken...

Nytt på DVD

Elysium

Det som kännetecknar science fiction, och även är genrens stora styrka, är att filmerna pekar på samtidsproblem och snurrar allt några extra varv på ett sätt som får tankarna att svindla. Det gör även "Elysium". Här har jorden blivit en soptipp där de fattiga lämnats kvar medan de rika bosatt sig på en enorm rymdstation som heter Elysium. Klyftan mellan de två världarna är enorm och de fattiga jordborna drömmer om att ta sig till det ouppnåeliga paradiset uppe i skyn där sjukdomar är utrotade och luften är klar. Matt Damon i huvudrollen har drömt om Elysium sedan han var barn, och plötsligt uppenbarar sig en möjlighet för honom att ta sig dit, om han bara genomför ett farligt uppdrag.
Neill Blomkamp debuterade för några år sedan med mästerverket "District 9" som serverade sin skarpa samhällskritik med humor, charm och fingertoppskänslig finess. "Elysium" har ett liknande upplägg, men saknar föregångarens goda egenskaper. Vare sig kärlekshistorien, snyftstoryn med barnet, rollfigurerna eller samhällskritiken berör. De filosofiska resonemangen lämnas nästan helt utanför och till slut har vi bara en traditionell actionrulle i en fantasieggande miljö, vilket gör filmen till en besvikelse.

2/5
-----------------------------------------------------------
Mitt liv med Liberace
Det kanske mest fascinerande med den amerikanske entertainern Liberace var att kvinnor på fullaste allvar trodde att han var heterosexuell. Visserligen var det en annan tid, men man behöver knappast ha en särskilt utvecklad gaydar för att genast kunna konstatera att den pianospelande, perukbeklädda, mantelbärande, plastikopererade och överpråliga artisten var en praktfikus utan dess like.
I denna Steven Soderbergh-rulle får vi följa Liberace och hans extravaganta och excentriska leverne under några år i slutet av hans liv. Michael Douglas är strålande i huvudrollen och det är roligt att se honom i en mer utmanande roll än vanligt, det känns som ett tag sen. Men främst är det kanske hans protegé man får följa. Matt Damon spelar Scott, en ung man som Liberace tar under sitt beskydd och vill adoptera samtidigt som han plastikopererar honom för att likna sig själv.
Det är en färgstark och underhållande film, men det stannar vid en snygg yta. Karaktärerna känns mest som pappfigurer som varken har djup eller själ och man bryr sig helt enkelt inte om dem trots drogberoende, svartsjuka och tvivel.

2/5

Iguazu 1


Iguazu 2


Iguazu...oj oj oj!

Oj oj oj! Idag var jag vid Iguazufallen (argentiska sidan), och det var utan tvekan bäst hittills på resan. Det är alltså ett stort område med en massa vattenfall. Lite svårt att fånga på ett bra sätt på bild, men det var en riktigt cool upplevelse. Inte undra på att det är ett stort turistmål (på sina ställen var det lite väl mycket turister, men så är det ju högsäsong nu också).
Jag var där nästan hela dagen och hann se det mesta på Argentinasidan.  Man kan även välja diverse båtturer, helikopterturer mm, men det skippade jag. Imorrn blir det att åka till Brasiliensidan så man får hela upplevelsen. Blev dyngvåt att stänk, svett och sen även lite regn. Fast dagens roligaste händelse var nog när en gubbe ramlade av tåget som går mellan olika stationer i området.
Det märks också att man är i regnskogen. Det är varmt och fuktigt, och vimlar av djur. Ni kanske ser kondoren i trädet?
Det syns inte, men den här ödlan är cirka en meter. Fanns massor av såna, och inte minst vimlade det av ett slags tvättbjörnsliknande djur.
Iguazu - riktigt bra! Åk hit om ni är i trakterna.

Stölds kätbild

Markus Stöld fortsätter att skicka in kätbilder på sig själv, så jag får väl sätta in den här så kanske han lugnar sig ett tag...

Puerto Iguazu

Ikväll kom jag till Puerto Iguazu, som är staden på den argentinska sidan av Iguazufallen. Det började inte så lovande. Det blev nåt strul med bussen, så jag fick vänta tre timmar innan jag kom från flygplatsen in till stan. Men sen...oj oj oj. Gillade stan direkt, och gillade mitt B&B, och gillade damen som har det. Puerto Iguazu är en mysig liten stad med ett trevligt centrum, som ett villasamhälle med  små hotell och restauranger (och sen större hotell i utkanten av stan). Imorrn blir det att kolla in Argentinasidan, har fått en del bra tips av Claudia på mitt B&B. Det här kommer bli kanon.

Nytt på skiva

Betyg: 4/10

Min stora sorg
”Mvh Anso, M$$”
Playground

Vänta. var det någon sa ordet pretentiöst? Bra, då hörde jag rätt. För när Anso Lundin, även känd som Min Stora Sorg, albumdebuterar så är ambitionen att med minimalistiska grepp bygga katedraler, snudda vid himlen och skapa en skiva som knockar lyssnaren med sin storslagenhet. Det här är inte musik att leka med, det här är på allvar. Det är stora känslor och ett anslag som förmedlar att nu kommer det viktiga saker. Mörkt, dystert och melankoliskt, så artistnamnet är minst sagt passande.
Texterna är dock lite för banala för att nå upp till det konstnärliga djup som man anar vill förmedlas, och musiken är mest deprimerande vilket gör den snudd på outhärdlig att lyssna på i längden.
"Det blir inte bättre" mässar Anso en hel låt igenom en bit in i plattan, och jag kan bara hålla med.
---------------------------------------------------------------

Album

Betyg: 4/10

Promises promises: Promises promises

Egen prod.

 

Att kalla in Kristian Anttila att stå för produktionen väcker såklart intresset, åtminstone hos mig. Samtidigt ger det kanske förväntningar som kan vara svåra att infria. Sångaren Per har tidigare körat på några av Anttilas låtar, men detta låter ganska långt från honom. Promises promises är skramligare och spelar en slags poprock som andas en smula garage och 60-tal.

Kvartetten som är baserad i Göteborg har tidigare gett ut två singlar under 2012 och fullängdsdebuterar nu med tio spår som de kanske skulle ha filat ytterligare en stund på. För det är just låtarna som är gruppens svagaste kort. Det är inget direkt fel, men lite mer udd i arrangemang och harmonier hade inte skadat.


Bye Uruguay

Nä, nu får det räcka med slöande. Idag har jag legat vid poolen och pressat och läst hela dagen, och så kan vi ju inte ha det. Nu måste det bli lite action igen, och det blir det imorrn då jag drar till Iguazu.
Men först - ett glas Cabernet Sauvignon!

Lehmans fredagsfräckis

Den store jägaren kom in på basen och skröt att han kände igen hudar och kulhål på nedfallet vilt. Han sa:
- Knyt för en ögonbindel, ta fram lite öl och djurhudar så ska jag tala om vad det är för djur!
Vadet antogs och hudarna togs fram. Han började känna på det första skinnet och sa:
- En antilop, skjuten med en 22.a!
Vilket var rätt. En öl till honom. Nästa skinn var en tiger, skjuten i hjärtat med en 308.a. Rätt igen och en ny öl. Så fortsatte det... Efter många öl så raglade han hem. Då han vaknade på morgonen så såg han att han fått en riktig blåtira och sa till sin fru:
- Visserligen var jag full igår, men jag slogs väl inte?
- Nääää, svarade frun, det var jag som gjorde det där. Du kom hem och la dig, satte handen innanför mina trosor, gnuggade lite och sen sa du:
 - Skunk, dödad med en yxa!

Peppes i Piriapolis

Vi har hittat Peppes Bodega! Idag hittade vi äntligen en bra restaurang i Piriapolis - och den låg tvärs över gatan från vårt hotell. Fem meter från hotellentrén...
God mat, bra vin, trevligt ställe och personal som kan engelska. Det sistnämnda är man inte bortskämd med, kan jag avslöja. Här är det spanska och kroppsspråk som gäller, vilket har ställt till det då och då. Men det är även det som är utmaningen, det ska ju inte vara för lätt att resa.
Annars har jag mest ägnat dagen åt att boka buss, flyg och hotell. Pelle blir kvar några dagar i Uruguay innan han drar hem medan jag drar vidare till Iguazu. Det har varit lite knixigt att få till saker och ting, men nu verkar saker ordna upp sig. Fast den riktiga utmaningen kommer de sista veckorna när jag ska ge mig av inåt landet (Argentina alltså). Det tar jag lite på uppstuds, sen får vi se hur det går...
Imorrn blir det att pressa och bättra på surflooken ytterligare, sen bär det tillbaka till silverbergens land.

Veckans Tobi


Ännu en dag i Piriapolis

Så har ännu en dag med sol, bad och slött slapparliv passerat i Piriapolis. Det enda som saknas är bättre restauranger och barer. Överlag har maten faktiskt varit överraskande dålig hittills under resan. Jag tror och hoppas att det kommer ändras när jag tar fortsätter resan i Argentina om några dar.
Det har varit lite styrigt att få till den fortsatta trippen, bland annat på grund av att avstånden är så stora. Jag kikade på att bila nån vecka runt Mendoza/Salta/Cordoba och google maps visade att min planerade rutt var 226 mil...
Nä, nu är jag hungrig, dags att se om man hittar nåt anständigt ställe att äta på. Det är dock inte särskilt troligt...

På skiva: Invasionen

Invasionen
"INVSN"
Columbia/SONY

Ja, det är alltså Dennis Lyxzéns band Invasionen det handlar om, eller INVSN som gruppen numera kallar sig sedan de börjat satsa internationellt. Skivan har tydligen spelats in på både svenska och engelska, men jag har bara hört den svenska versionen. Och när jag hör INVSN:s svärta, dysterhet, ekodränkta sång och monotona låtstrukturer förs tankarna omedelbart till det tidiga 80-talets postpunk. Jag hör Stranded Rekords-katalogen vakna till liv med lite Massproduktion-vibb. Efter ett snack med Joy Division fortsätter INVSN:s deppop fram till Silverbullits repetitiva rock för att få lite mer näring för att slutligen landa mitt i myllan av nutida band som Nord & Syd och Knivderby.
Lyxzén sjunger bra, den retrobetonade ljudbilden är snygg och behovet av mörka tongångar att ligga och deppa på sången till är omättligt, så INVSN fyller definitivt ett tomrum. Fast musiken ekar mer av nedlagda industrier än av krossade hjärtan. En riktigt bra skiva, stundtals briljant.

4/5

Regn i Piriapolis

Vaknade i morse av att det blixtrade och regnet slog mot rutorna, och sedan har det dåliga vädret fortsatt hela dagen, så vi har mest legat på rummet denna dag två i Piriapolis. Vi kom dock ut en sväng och kollade in det pampiga Argentino Hotel strax breve.
Det var här överklassen hängde på 30-talet och idag inrymmer byggnaden även ett kasino. I övrigt finns i ärlighetens namn inte så mycket mer att kolla på i Piriapolis.
Dagen blev ändå lyckad när vi hittade Kanelbullar på menyn på "vår" restaurang.
Det visade sig att ägaren hade bott i Sverige under många år. Sen pekade han mot himlen och sa att stormen var på väg, vilket stämde för tio minuter senare såg det ut så här:
Vad händer imorrn? Vem vet? Inte du, inte jag...

Anna & Anna

När jag frågar folk vad de vill se här på bloggen så är svaret nästan unisont: Anna G & Lakritz-Anna
Så här kommer dom.

Piriapolis

Idag kom vi till Piriapolis, som ligger 90 minuters bussfärd öster om Montevideo. Det är en gammal badort från 30-talet och verkar vara ett skönt ställe där vi har tänkt att hänga några dagar. Egentligen var planen att åka till partyorten Punta del Este ytterligare en bit bort längs kusten, men eftersom det är mitt i värsta högsäsongen var det knepigt att hitta hotell.
Men vem vet? Från och med nu har vi inga planer, så vad som helst kan hända. Det enda jag vet är att jag på något sätt måste ta mig tillbaka till Buenos Aires om några veckor, och att jag dessförinnan vill se Iguazu, Mendoza, Salta och lite annat. Men när, hur och i vilken ordning har jag ingen aning om. Dessutom är jag gärna kvar ett tag till i Uruguay, så vi får se vad som händer...

Lika som bär #150

Autorock: Plan B (2002) – Mazarine Street: Delirious (2001)

Montevideo dag två

Gårdagen slutade med en utgång och idag började vi med att gå ner till saluhallen för att äta kött.
Gött kött! Och mycket!
Sen blev det en promenad längs den långa ramblan som går runt hela stan.
Det var det det. Imorrn drar vi vidare utmed kusten...

La rambla


Asado på mercado


Veckans Tobi


Montevideo

Idag tog vi bussen till Montevideo, som jag kände på mig skulle vara en trevlig stad och att döma av första intrycket så stämmer det.
Efter att ha gått ned till den berömda saluhallen (nedan) så hoppade Pelle på en buss och var putz veg. Jag gick runt och kollade in gamla stan och Centro...
Montevideo har ganska mycket art deco-byggnader (Jippiiiiii!!!), och  här ser man några av dem.
Art deco-museet var dessvärre stängt, men ska se om det är öppet imorgon...
Pampigast var Plaza Independencia med Palacio Salvo och Artigas mausoleum.
Så Montevideo har hittills levererat bra. Imorrn blir det att kolla in staden ytterligare.

Pelles kätbild


Plaza Independencia


Filmkrönika

Filmåret 2013

Ännu en usel Stålmannenfilm, olika varianter på jordens undergång och fortsatt succé för The Hunger Games. Det är dags att sammanfatta filmåret 2013 och här är lite av det som hände.

Årets bästa: Gravity
Årets näst bästa: Django Unchained
Årets bästa svenska: Vi är bäst
Årets trend: Biografier - Lincoln, Hitchcock, Liberace, Monica Z, The Grandmaster, Diana, Rush, Lovelace
Årets trend igen: Superhjältar
Årets trend alltid: Uppföljare
Årets är med överallt: David Dencik
Årets sämsta översättning av titeln: Du gör mig galen!
Årets Beck: Maria Lang-filmerna
Årets skägg: Kontiki
Årets hoppas, hoppas...näääe...: Oblivion, Elysium och After earth
Årets dokumentär: The act of killing
Årets kloning: Olympus has fallen och White house down
Årets fyrverkeri: Den store Gatsby
Årets svenska fyrverkeri: Känn ingen sorg
Årets längsta väntan - och det var värt det: Before midnight
Årets lokala, typ: LasseMajas Detektivbyrå – Von Broms Hemlighet
Årets tema: Ender´s game, The world´s end, This is the end
Årets sämsta: Puh....för många att nämna, men Apartment 1303 var ingen höjdare...
Årets farväl: James Gandolfini, Esther Williams, Rolv Wesenlund, Stig Torstensson, Roger Ebert
Filmer i vår att se fram emot: 31/1 Nymphomaniac, 7/2 Her och 28/3 Noah

Colonia dag två

Idag har vi inte gjort mycket, utan mest legat vid poolen och bränt upp oss. Några öl har jag hunnit med också, fast den Uruguaysiska ölen Pilsen är inte särskilt god, men precis som i Argentina är det vanligt att man får literflaskor.
Utanför vårt hotell, längs med vattnet går det en lång strandpromenad. Hela staden känns också överraskande ren, fräsch och modern. Ska bli intressant att se om det gäller hela Uruguay eller bara här.
Överallt ser man också folk som sitter och dricker något märkligt te. Vi trodde först att det var nån slags majadekokt och hängde ihop med att Uruguay beslutade i december att legalisera marijuana, men det visade sig vara ett slags lokalt örtte som är väldigt populärt.
Colonia del Sacramento är en trevlig liten stad, men det räcker med två dagar. Imorrn drar vi vidare till Montevideo.

Brev från Colonia


Lehmans fredagsfräckis

Kanske ingen fräckis, men vi kör ändå...
 
- Vad säger man till en kvinna som har ett blått öga?
???????
- Ingenting. Hon har redan blivit tillsagd...

Colonia del Sacramenta

Idag tog vi båten över Rio de la plata och hamnade i Colonia del Sacramento i Uruguay. Oj oj oj, vi kände direkt att Uruguay rockar fett och så här glad blev Pelle när vi checkade in på hotellet.
C d S är ett världsarv och en ganska mysig stad. Så här ser det ut:
 

Papacito y mamacita

Oj oj oj...det blev en kanonstart på 2014! Igår kom nämligen Anahi till Buenos Aires, så jag mötte upp henne på busstationen. Det såg lite knepigt ut ett tag att få till det, men nu är vi i Argentina båda två och då passar det bra att sammanfatta Buenos Aires:
 
Innelistan BsAs:
1. Att träffa Anahi
2. Den märkliga privatfesten vi halkade in på under nyårsnatten
3. Recoleta-kyrkogården
4. Vinet New Age
5. Tango
Bubblare: Barerna på Calle Chile i San Telmo, världens bredaste boulevard (16 filer), köttet på den första asadon
 
Utelistan BsAs:
1. La Boca när mörkret börjar falla
2. Bankomaterna
3. Andra halvan av bussturen
4. Maten på San Telmos söndagsmarknad
5. Designhotell (alltid!)

Nytt på DVD

Hur många kramar finns det i världen?

För två år sedan dök Glada Hudik-teatern upp i filmen "Hur många lingon finns det i världen?". Där fick vi följa den unga slarvern Alex som efter att ha förlorat både tjej, jobb och bostad flyttar till Hudiksvall där han får jobb som vårdare åt en grupp utvecklingsstörda. I denna fristående uppföljare med sin snarlika titel möter vi den framgångsrike New York-baserade reklamfilmsfotografen Max (Per Morberg), som genom åren både blivit bitter, elak och ensam. Han är på väg att ta livet av sig när den gamla polaren Peter (Claes Malmberg) ringer och vill att han ska göra en film om de utvecklingsstörda, vilket Max nappar på.
Peter och Max utvecklar sin vänskap men samtidigt uppstår även ett triangeldrama med den kvinnliga vårdaren Hanna (Vanna Rosenberg). Dessvärre kommer de utvecklingsstörda, de som borde vara filmens verkliga huvudpersoner, lite i skymundan och syns nästan bara när de medverkar i korta klipp i "dokumentärfilmen". Och utan dem blir detta bara en ordinär och lättglömd rulle med uselt manus som man undrar vad det finns för poäng med.

1/5
--------------------------------------------------------------
Monica Z
Det har redan skrivits spaltmil om hur fantastisk sångerskan Edda Magnasson är i huvudrollen som Monica Zetterlund, och jag kan bara hålla med. Hon är enastående och lyckas ladda varje scen hon är med i med magi. Särskilt bra lyckas hon i scenerna med dottern samt inte minst när hon sjunger, vilket lyckligtvis är ganska ofta, och då sitter man med konstant glansiga ögon och bara njuter av hur bra hon gestaltar vår svenska jazzdrottnings bergochdalbaneliv med artistmässiga framgångar å ena sidan och personliga tragedier med alkohol och trassliga kärleksaffärer å andra sidan.
De tidstypiska miljöerna och det snygga fotot är två andra beståndsdelar som lyfter denna film till riktigt höga höjder. Även Kjell Bergqvist som pappan, Sverrir Gudnason som bandkollega och att Peter Birro i sitt manus valt att inte försköna Monica Zetterlund och hennes liv är tre andra styrkor.
Däremot kunde manuset ha tightats till ytterligare och bifigurerna som fladdrar förbi känns nästan som parodier snarare än porträtt. Men var Guldbaggen för årets kvinnliga huvudroll hamnar borde det inte vara något snack om...

4/5

Nyår i Buenos Aires

Idag har vi varit och bokat biljett till färjan över Rio de la plata till Colonia del Sacramento i morgon. Vi har varit sex dagar i BsAs och det ska bli ganska skönt att lämna den här staden och se något nytt. Vet inte riktigt vad jag tycker om BsAs egentligen. Det är en ganska svårdefinierad stad som har många olika ansikten. Det finns en hel del saker som jag gillar och det finns en hel del som jag ogillar. Sen har vi haft lite otur också, nu under jul/nyår har en del butiker, restauranger osv varit stängda och hela stan gått lite på sparlåga. Det har även varit krångel med bankomaterna och så har lyckats tappa min favoritkeps, spräcka mina favoritjeans och förstöra min favoritskjorta (Portugalskjortan!). Och nu ikväll när jag skulle hem hamnade jag i ett superregnväder när jag letade efter ett öppet matställe (vilket var lättare sagt än gjort...).
Igår var det nyårsafton och vi började dagen med att kolla in strandpromenaderna kring den uppfräschade gamla hamnen. Det är ett modernt och hippt område och en av BsAs många sidor, som skiljer sig ganska mycket från La Bocas turiststråk/gangland, San Telmos ruffiga/mysiga kvarter, pampigheten kring Plaza de mayo och den moderna stadskärnan som ser ut ungefär som moderna stadskärnor gör överallt. Så det är svårt att ringa in och beskriva BsAs med några få ord.
Den här båten kollade vi också in, plus att vi letade efter nåt ställe där vi kunde käka och fira tolvslaget...vilket inte var det enklaste att hitta. I vanlig ordning drog klockan iväg och saker och ting höll på att skita sig totalt...
Klockan närmade sig 22 och vi började kvällen med lite vin på balkongen, sen ut i San Telmo för att hitta nåt ställe att käka på, men det mesta var stängt. Vi drog en sista chansning bort till tangotorget och där fick vi bord, trerätters, liveunderhållning, sällskap av det lokala gardet och champagne vid tolvslaget. Dessutom hade jag med mig en av mina Kubacigarrer. Så det blev ett kanonbra tolvslag ändå till slut!
Feliz ano - från Tobi och Pelle i Buenos Aires!

Zeros årsbästa

Vi på Zero Music Magazine har gjort lite årsbästalistor. Här är min:
http://www.zeromagazine.nu/nyhet.asp?id=2544

Nytt på skiva

Betyg: 6/10

Satellite Stories: Pine Trails
XYZ

Finsk indie, vad kan ni om det? Visste ni ens att det fanns? Måste erkänna att mina egna kunskaper är oerhört begränsade i ämnet. Satellite Stories är hur som helst från Finland och spelar indiepop, och gör det bra. Och musiken verkar gå hem även utanför landets gränser, för i februari åker de ut på en stor Europaturné.
Kvartetten kommer från Uleåborg och gav 2012 ut debuten "Phrases to break the ice". Denna uppföljare kom dock till i en liten stuga utanför Örkelljunga, vilket är bra om framgångarna skulle fortsätta, då kan vi svenskar ta åt oss lite av äran...
Tio spår med gitarrbaserat indie som går från finstämda, känsliga popsånger till storslagna arenalåtar är vad som väller ut ur högtalarna, och jag gillar vad jag hör. Det bjuds på fin indie, helt enkelt. Enda anmärkningen är egentligen att det låter ungefär som fin indie brukar låta. Man känner igen ljudbilden, estetiken och anslaget från en mängd andra band, vilket gör att jag inte går igång så mycket som jag kanske borde. Men Satellite Stories har åtminstone öppnat mina ögon för det faktum att det finns bra indie i Finland.
------------------------------------------------------------
Betyg: 8/10

Trummor & Orgel
"Departure/Arrival
Introspection/Cosmos

Att den gamla 60-talsduon, där Loffe Karlsson och Bo Hansson spelade just orgel och trummor, är den stora inspirationskällan är inget som Uppsalabröderna Anders och Staffan Ljunggren smyger med. Duon albumdebuterade för sju år sedan med sin självbetitlade skiva och gör nu sitt femte albumsläpp. Och precis som förebilderna håller man sig nästan enbart till de två instrumenten som ingår i bandnamnet, även om duon ibland har kryddat sin musik med exempelvis tamburin och andra småinslag här och där i musiken. Trots att musiken är instrumental och bara består av nämnda trummor och orgel låter det dock aldrig tunt eller tråkigt. Här har de dessutom tagit ut svängarna ytterligare och slänger in både gitarr och slagverk, och där musiken tidigare rört sig i ett gränsland mellan jazz och psykedelika har den nu blivit poppigare. Fortfarande byggs drömska ljudlandskap men melodierna har blivit tydligare, vilket bara gör musiken ännu bättre.

RSS 2.0