Skivrecension: Flogging Molly

Flogging Molly
Life is good

Flogging Molly eller Dropkick Murhys - vilket läger tillhör du? Länge tyckte jag det var ganska jämnt skägg mellan de två keltrockbanden men på senare tid måste jag nog säga att det är Dropkickgänget från Boston som tagit täten. Redan på förra skivan, "Speed of darkness" från 2011, hade Flogging Molly börjat gubba till sig och det är en trend som fortsätter här på "Life is good". Kanske blir det så när man lever livets glada dagar i Los Angeles? Dublinsångare eller ej, i de här sammanhangen är Boston ändå Boston med sina tegelbyggnader, sina ruffiga arbetarkvarter och sitt irländska arv, och i slutändan är det det som fäller avgörandet.
"Life is good" är på intet sätt någon dålig platta, det är en trevlig skiva med ett och annat riktigt bra spår. Men varningslampan blinkar röd och om den oroväckande trenden fortsätter så är det snart dags att söka sig vidare mot mer punkiga och energifyllda alternativ. Här och var kan Flogging Molly fortfarande blixtra till men alltför ofta känns det som ett trött och alltför polerat gubbgäng som stundtals nästan ger dansbandsvibbar.

3/5

Skivrecension: Shitkid

Shitkid
Fish

Varje popår har sin hajp och i år tycks den svenska kritikerkåren ha enats om att det är Shitkid som är "the shit". Bakom artistnamnet står Åsa Söderqvist som gör en slags burkig lofi-pop med punkig attityd, naiv inställning och enklast tänkbara arrangemang. Produktionen är nästan provocerande simpel med trummaskin, ruffig garagekänsla och diverse ljudexperiment. Banala gitarriff, lätt överstyrd sång, och låtar som egentligen aldrig kommer igång. En nybörjare som lattjar i replokalen, eller första rundan av Livekarusellen är två liknelser som många säkert skulle hålla med om. Och förmodligen Åsa själv också. Hon gör ingen hemlighet av att hon inte kan spela särskilt bra och att hon vill bort från det perfekta och tillrättalagda i dagens populärmusik. Så om någon istället för att kalla henne "the shit" beskriver hennes musik som "skit" uppfattar hon det antagligen som ett slags komplimang. Och gränsen mellan bra och usel kan ofta vara hårfin. Åsikter i stil med "artister borde bara få spela in två album, sen blir de för skickliga musiker och därmed ointressanta" är vitt spridda, och ofta är jag benägen att hålla med. Och visst finns det både charm och en uppkäftig entusiasm i Shitkids musik, men i slutändan är "Fish" helt enkelt en för svag skiva, hur mycket annat man än försöker tolka in.

2/5

Ny singel från Snusk-Tobbe!

Snusk-Tobbe har rotat i byrålådan och hittat två gamla inspelningar av "Xyloproct" och "Bussen" som nu har släppts som singel. Den heter "Så ung, så fräsch" och ligger ute på Spotify.
 

Torbjörn & Nykomlingarna på Spotify

Nu finns Torbjörn & Nykomlingarna på Spotify!
Lyssna HÄR

Skivrecension: Shakira

Shakira
El Dorado

När Per Gessle ska förklara varför Roxette blev så stora brukar han alltid prata om Sydamerika. Medan många andra stora artister som Guns´n´Roses och Madonna valde bort kontinenten drog Roxette mängder av svältfödda musikfans till sina konserter i Santiago, Buenos Aires och Rio de Janeiro. Men det funkar likadant åt andra hållet. Sydamerika har sina egna popartister som ofta har svårt att slå sig in i den anglosaxiska musikvärlden. Colombianska superstjärnan Shakira är dock ett exempel på en artist som lyckats att nå framgång i båda lägren, och har haft dunderhits som "Whenever, wherever", "Hips don´t lie" och fotbolls-VM-låten" Waka waka (This time for Africa)". Efter det har hon fött barn, synts i tv-shower och försvunnit lite från det mest intensiva strålkastarljuset. För tre år sedan kom det senaste albumet och nu är hon tillbaka med 13 låtar mestadels på spanska, men även med några engelska inslag. Musikaliskt låter det bekant med basen i latinopop och inslag av världsmusik, Eurovision och topplistemusik. Ganska ospännande om jag ska vara ärlig, och produktionsmässigt låter det förbluffande platt och tråkigt. Jag tycker nog man kan begära mer än så här av världsstjärna.

2/5

Skivrecension: The Charlatans

The Charlatans
Different days

När Madchestervågen drog igång i slutet av 80-talet var det så hippt att hälften hade varit nog. Mixen av pop och dansvänliga takter i kombination med den psykedeliska känslan och den boomande ravekulturen låg helt rätt i tiden. The Stone Roses upphöjdes till halvgudar och skivbolaget Factory Records och klubben The hacienda var medelpunkten som den västerländska popkulturen snurrade kring. Men ska man vara ärlig så är det en era som tiden varit ganska grym mot. Personligen kan jag knappt lyssna på band som Happy Mondays eller James längre. Inte för att det är dåligt för det är det absolut inte, utan snarare för att jag inte längre fattar vad det var som vi tyckte var så fruktansvärt coolt. Å andra sidan skulle man kunna säga det även om den efterföljande britpopvågen på 90-talet. Fast det kanske bara är jag som tycker så?
The Charlatans har aldrig varit något av mina favoritindieband, utan mest funnits med nånstans i periferin. Stabila men ointressanta. Och detsamma kan man säga om denna nya skiva där de åter gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Och någon Madchesterrevival lär de knappast dra igång, vilket iochförsig inte heller är något jag sörjer.

2/5

Skivrecension: Mando Diao

Mando Diao
Good Times

Man kan lugnt säga att de senaste åren varit omvälvande för Mando Diao, och inte minst för deras fans. Från att ha varit ett ganska klassiskt rockband började de först experimentera med hip hop och dansrytmer. Därefter bytte de språk från engelska till svenska och gjorde tolkningar av gamla Fröding-dikter. Det gav dem visserligen en ny publik men var lite förvirrande för de gamla fansen. Och än värre blev det på den märkliga synthskivan "Aelita" som var ett haveri på alla plan. Sen tycktes Gustaf Norén blomma ut i fullständig galenskap och hoppade av bandet. Resten av Borlängegrabbarna fortsatte och nu har bandets åttonde album kommit ut.
Musikaliskt har bandet hoppat tillbaka några snäpp. Inte ända till de första årens retrorock men till perioden kring hitten "Dance with somebody". Åter är det rock som är grunden även om låtarna ofta kryddas med elektronik, beats och diverse produktionstekniska detaljer. Det låter rätt bra, svängigt och dansvänligt, men ofta lite för småputtrigt och snällt för att det riktigt ska bränna till. Men efter de senaste årens turbulens känns det skönt att Mando Diao är tillbaka på allvar igen, så även om "Good times" har brister är jag ändå lättad och nöjd.

3/5

Skivrecension: Olsson

Olsson
"Millions"

Olsson? Vem eller vad tusan är det, förutom musiksveriges sämsta artistnamn? Jo, det är Christian Olsson som tidigare sjöng i Fibes, Oh Fibes!, som nu albumdebuterar under eget namn.
Fibes, Oh Fibes! nådde visserligen vissa framgångar men måste ändå betraktas som ett av de mer underskattade svenska banden. Deras polerade, 80-talsdoftande lyxsoulpop var lite för apart för 00-talets svenska musikliv. Synd, för den musiken skulle jag gärna höra mer av.
Olssons solodebut bär visserligen spår av det han sysslade med i sitt gamla band, men känns mer klubbinriktad och även lekfullare. Musiken är svår att etikettera, men mixar på ett naturligt sätt stilar som soul, pop och disco och känns både retro och supermodern på samma gång. Olsson tar ofta ut svängarna rejält och verkar denna gång strunta i alla regler och gör precis vad som faller honom in, det gör att plattan känns levande och energisk. Låtarna svänger grymt, produktionen är elegant och hela skivan sprider en lyxig känsla.

4/5

Skivrecension: Henrik Berggren

Henrik Berggren
Wolf´s heart

Popmusiken behöver sina ikoner, men i Sverige är det bara Thåström och en handfull till som verkligen lyckats nå dit. Henrik Berggren kan räknas in i den skaran. Han är det närmaste vi kommit Robert Smith i det här landet och har blivit en symbol att identifiera sig med för mängder av unga och sorgsna människor.
Nio år efter att Broder Daniel tog farväl har han nu fått ur sig den där soloskivan som vi väntat på så länge att de flesta hunnit tröttna och gått vidare. Men en del fans finns fortfarande kvar och de gråter såklart glädjetårar bakom pandasminkningen.
Grejen med Broder Daniel var aldrig musiken, det var utanförskapet och förmågan att ge landets alla deppade själar ett sammanhang och en tillhörighet. Låtarna var i ärlighetens namn oftast undermåliga, men det var just det som var grejen. Musiken talade till de icke-perfekta, de halvt odugliga, de som ville ha trasiga idoler de kunde känna igen sig i.
Därför blir jag lite nervös när jag hör att musiken på "Wolf´s heart" låter oroväckande bra. Det kan, rent musikaliskt, vara de bästa låtar som Henrik Berggren spelat in. Det låter poppigt och lättillgängligt, kanske kommer några spår även att spelas på P3? För de flesta artister är det något eftersträvansvärt men i Henrik Berggrens fall kan det vara förödande. Hans ikonstatus bygger på att blotta brister och skavanker och här känns han oväntat hel och ren.

3/5

Skivrecension: Per Gessle

Per Gessle
En vacker natt

Gessle drog till Nashville, pluggade in fiol och pedal steel och kom tillbaka med en platta med stillsamma sånger och organisk ljudbild. Klart att det blev snack om att Halmstadssonen gjort en countryskiva, men nja...då får man nog ha en väldigt vid definition av vad country är. Snarare landar "En vacker natt" (som kommer att följas upp av systerskivan "En vacker dag" i slutet av sommaren) nånstans mellan "Mazarin" och "Son of a plumber", det vill säga i ganska välbekanta Gessletrakter.
Det är en riktigt trevlig skiva att lyssna på och funkar nog ypperligt under sommarens grillkvällar, men den som önskar hits i stil med "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" blir besviken. Visserligen kommer sannolikt "Småstadsprat" att höras en del framöver, men det beror nog på att det är en Winnerbäckduett snarare än en särskilt bra låt.
Ibland är det dock puttrigt myspys som man behöver och för egen del gillar jag det mesta av vad jag hör på plattan, och kanske "Några glas rosé" lite extra. Musiken känns varm och organisk, mogen men med den pojkaktiga charmen intakt. Texterna är på svenska och går i ganska sedvanlig Gesslestil. Det är småstäder, tussilago och kärleksskildringar. Inte någon countryplatta, men rätt härlig lyssning ändå.

3/5

Skivrecension: Gorillaz

Gorillaz
Humanz

Alltså Gorillaz...jag vet inte. Är det nåt att ha egentligen? Det var lite kul där i början när Damon Albarn drog i gång projektet och utmanade vår syn på hur popband ska vara. Ett virtuellt band bestående av fyra animerade figurer och där musiken i princip kan låta lite hursomhelst och framförs av en lång radda olika gästartister. Det var ett intressant grepp på den självbetitlade debuten från 2001 men redan då kändes det mest som en halvfånig gimmick som man snabbt tröttnade på.
Det var helt enkelt svårt att engagera sig i ett band som inte var på riktigt, och det har sannerligen inte blivit lättare med åren. Nu har det gått sju år sedan senaste albumet och det kompenserar Gorillaz med en Deluxe-version på hela 26 spår, vilket givetvis är på tok för mycket. Särskilt när musiken inte heller har en egen identitet mer än att den är elektronisk, och smått melankolisk.
Det kryllar av gäster, allt från Grace Jones och Mavis Staples till De La soul och Noel Gallagher. Hits? Nja, inte direkt. Låtar som fäster och berör? Nej, knappt det heller. Det är för mycket, för spretigt och för dåligt, och mitt intresse för Gorillaz har dalat ytterligare.

2/5

Skivrecension: Aimee Mann

Aimee Mann
Mental illness

Det fanns en tid när artister kunde få stora genombrott genom att medverka på soundtracket till filmer, och kanske var Aimee Mann den sista som lyckades med det när hon skrev musiken till "Magnolia". Av någon anledning tycks väldigt många svenskar minnas just det soundtracket väldigt väl. Hon följde sedan upp framgången med albumet "Bachelor No 2" och en samling som liksom av bara farten gjorde att hon fick några goda år där kring millennieskiftet. Det visar vikten av att smida medan järnet är varmt, för varken förr eller senare har det pratats särskilt mycket om henne.
Själv upptäckte jag Mann genom 90-talets poptidningar, men måste erkänna att jag inte följt henne särskilt noga de senaste 15 åren trots att hon fortsatt att släppa skivor i en strid ström. Här på nionde soloalbumet bjuds vi på elva trevliga spår som lunkar på, ofta i valstakt, i ett ganska stillsamt mak med sång och gitarr som de viktigaste beståndsdelarna. Mann är en stabil singer/songwriter som är behaglig att lyssna på men gör inte så mycket som får lyssnaren att höja på ögonbrynen. Ett gediget hantverk, men lite mer udd hade inte skadat.

3/5

Skivrecension: Ossler

Ossler
"Evig himmelsk fullkomning"

Man fattar ju att det skar sig musikaliskt mellan Pelle Ossler och Nisse Hellberg i Wilmer X. Latinorytmer och bluestolvor var helt enkelt inte Osslers grej, vilket han tydligt visat på sina sju soloskivor. Däremot kan han ju faktiskt skriva hittiga rockrökare om han bara vill, det har han bland annat visat i låtar som "Finns det en enda här som är frisk?", "Hotel Neanderthal" och "Jag är med", och i de stunderna är han rätt bra. Däremot har jag svårare för det eviga vältrandet i psykisk ohälsa, mörker och ångest. Främst för att de spåren helt enkelt är sämre och ofta mer har formen av tonsatta dagsboksanteckningar än av riktiga låtar.
Söker man en svensk depprockare som kan knyta ihop Lou Reed, Tom Waits och Thåström (som Ossler spelar gitarr med) kan denna skåning vara ett lämpligt alternativ, även om jag personligen tycker att Ossler ofta känns effektsökande eller ansträngt pretentiös. Här och där får han dock till enstaka spår som inte ens jag kan ignorera. Men sammanfattningsvis kan man säga att Ossler är musik för de som antingen mår dåligt eller de som vill göra det, och inget av det stämmer in på mig.

2/5

Skivrecension: Art Nation

Art Nation
"Liberation"

80-talets trallvänliga hårdrock har genom åren fått utstå en hel del spott och spe. Den har ofta beskrivits som mesig och polerad, och det ligger säkert en hel del sanning i det, men en sak den var bra på var att den hade melodiösa, lättillgängliga låtar som "vanligt folk" kunde vråla med i på festerna. Musiken hade lika mycket hitkänsla som den övriga topplistemusiken och fick därmed ett brett genomslag.
Samma sorts kvalitet besitter även Art Nation som nu följer upp sitt debutalbum från 2015 med "Liberation", en riktig hårdpopsmocka full av energi och med elva låtar som sitter som en tallrik kräm mitt i plytet.
Det känns fel att etikettera Art Nation som renodlade 80-talsnostalgiker för de har en modern ljudbild och en pigg attityd som gör att de undviker de värsta fallgroparna, men Göteborgsbandet bjuder också på så klara gitarrsolon och trallvänliga popmelodier att man måste kika en extra gång för att försäkra sig om att det inte står 1985 i skivkonvolutet. Möjligen är bandet i poppigaste laget för många "riktiga" hårdrockare men ingen kan förneka hitpotentialen i låtmaterialet.

3/5

Skivrecension: Bob Dylan

Bob Dylan
"Triplicate"

Så kom då Nobelprisvinnaren till Sverige, och med sig hade han en splitterny platta. Men vad ska man egentligen ha för förväntningar på en 75-åring som varit en av rockhistoriens viktigaste artister när han nu ger ut sitt 38:e album? Går det att lyssna med öppna öron utan att färgas av allt han har med sig i bagaget?
Denna gång har han skippat det egna materialet och ger istället ut ett mastodontverk med 30 evergreens. Kanske inte det som fansen hoppats på, men dem har han ju struntat i tidigare också, om man säger så.
Dylan har väl aldrig varit någon skönsångare, men här lyckas han faktiskt nästan smeka med sin röst. Musiken låter riktigt bra och svänger fint i det lilla och stillsamma formatet. Dessutom får väl skivan ses som någon form av kulturgärning, så det finns onekligen positiva sidor med "Triplicate".
Men samtidigt är det trots allt också en trippelskiva med jazzstandards som tuffar på i sakta mak med likartade låtar som flyter ihop. Även om det är skön lyssning för en stund i chesterfieldfåtöljen med en cigarr och en whiskey blir det snart rätt ointressant.

2/5

Skivrecension: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
"Straight from the heart"

Bland många puritaner räknas inte John Lindberg Trio som riktig rockabilly. Det låter för modernt, för rockigt, för välproducerat och för kommersiellt. Och bland den breda allmänheten har det varit ett koncept som funkat, JLT är nog det 50-talsrockande band som bäst lyckats med att slå igenom även utanför den snäva rockabillybubblan. Många som går och ser JLT tänker nog inte ens i termer av att det är ett rockabillyband de ser, utan för dem är det bara ett vanligt rockband, visserligen med retrostil och visst nostalgiskt anslag men i grund och botten ändå bara ett vanligt rockband.
"Straight from the heart" är bandets åttonde platta och i sättningen har en ny medlem plockats in. Musikaliskt menar John Lindberg att han blickat bakåt mot vad som en gång fick honom att starta band. Och här finns visserligen en annorlunda version av Elvis "All shook up", men jag tycker nog JLT fläskar på i vanlig ordning med feta gitarrer och hög energi. Jag kan förstå de renläriga musiknördarnas invändning om att JLT inte är representativa för genren, men å andra sidan är "riktig" rockabilly ofta så tråkig att lyssna på att det är skönt att det finns ett mer lättillgängligt alternativ.

3/5

Skivrecension: Ed Sheeran

Ed Sheeran
"Divide"

Under de senaste åren har Ed Sheeran klivit fram som ett av de största namnet inom den internationella musikvärlden, och man får nog säga att han är en ganska osannolik popstjärna för han saknar det mesta som traditionellt brukar utmärka superstars. Han har knappast det vanliga popstjärneutseendet med sitt röda hår och sin halvsjaviga stil. Han började sin karriär som gatumusiker och pubtrubadur som krängde egenpressade cd-skivor, och även när han fick sitt genombrott höll han fast vid den stilen genom att uppträda själv med bara sång och gitarr. Vanligtvis brukar artister satsa på större arrangemang, fetare ljudbild och fläskigare scenproduktioner i takt med framgången men Sheeran är en av få (kanske den enda?) som kan lira på tre utsålda Wembley Arena med bara gitarren som sällskap. Det visar att det finns flera sätt att nå framgång och att det viktigaste fortfarande är att man har starka låtar.
Här på sitt tredje riktiga album håller han fortfarande fast vid en ganska minimalistisk ljudbild, även om det finns mer inslag än bara sång och gitarr. Här och var tar han ut svängarna rätt ordentligt, men det är knappast musik som skrämmer mormor. Sheeran är nästan irriterande snäll och präktig, och tyvärr även ganska tråkig.

2/5

Skivrecension: Dismissed

Dismissed
"Heads held high"

En av de akter som lämnade störst avtryck i årets upplaga av Melodifestivalen var utan tvekan Göteborgskvartetten Dismissed som med sin extravaganta queerstil var ett färgstarkt inslag i ett i övrigt ganska blekt startfält. Deras bidrag "Hearts align" var skriven av Peter Kvint med många hits på sin meritlista och Ola Salo som kan det där med att dra till sig uppmärksamhet, och det tog gruppen till Andra chansen. Där tog det stopp, men det gav bandet en rejäl skjuts in i den "riktiga" karriären som nu tar vid.
I musikvärlden går det dock inte att förlita sig på gamla framgångar eller ens en spektakulär image, utan det gäller att leverera starka låtar och det första testet blir albumet "Heads held high". Förutom Salos låtbidrag går det att dra andra paralleller till The Ark. Båda banden har en dragning till det androgyna och flamboyanta, och har liknande visuell framtoning. Även rent musikaliskt finns beröringspunkter även om Dismissed är något rockigare i sitt uttryck. Produktionsmässigt låter det strålande men låtarna har svårt att fastna på allvar. Kanske anstränger sig Dismissed för mycket? Singlarna "Hearts align" och "Glitch" höjer sig något över det övriga materialet som förvisso är snyggt framfört men ändå känns ganska lättglömt.

2/5

Skivrecension: Sofie Zelmani

Sofie Zelmani
My song

Vänta, jag måste ha satt på fel skiva, det här är ju debuten från 1995. Nej, vänta det är ju uppföljaren "Precious burden". Eller är det förra plattan "Bright eyes"? Eller är det någon av de andra åtta skivorna hon gjort? Inte lätt att veta, för allt låter ju likadant.
Även denna gång samarbetar hon med parhästen Lars Halapi, hon visksjunger nära mikrofonen och spelar stillsamma, stämningsfulla sånger. Det låter fint, mjukt och intimt, som vanligt. Riktigt bra, precis som alltid.
Men det väcker frågan om hur många gånger en artist kan spela in samma skiva. Om Roxette har det skämtats att de bara har två låtar, en snabb och en långsam, som de sedan släppt i olika versioner. Om Zelmani skulle man kunna säga att hon bara har en enda låt, en långsam, som hon framför i olika varianter. Och även om jag gillar Zelmani känns det som bortslösad potential. De flesta låtarna på de flesta av hennes skivor är bra, men det känns så onödigt. För vad är poängen med att släppa nya album vartannat år om allting ändå låter exakt likadant?

3/5

Skivrecension: KSMB

KSMB
Ond saga

Ett effektivt sätt för ett band att sabba sitt eftermäle är att ägna sig åt offentliga bråk, återförenas med nya medlemmar och släppa en ny skiva som saknar det mesta av det som en gång gjorde bandet bra.
Vi har sett det förut i rockhistorien och denna gång är det KSMB:s tur. Och man tycker de borde ha lärt sig för de gjorde ju samma sak redan på 90-talet. Det var halvt pinsamt då och det känns definitivt inte bättre nu.
KSMB är ett av landets mest älskade punkband som efter den ettriga slyngeldebuten "Aktion" gav ut mästerverket "Rika barn leka bäst" där de lyfte svensk punk genom att ta texter och låtstandard till en nivå. Inte mycket av den finessen och kvaliteten finns kvar på "Ond saga".
Det finns en nostalgisk charm i att åter höra Steppans och Alonzos röster kriga om utrymmet, men i övrigt finns inte särskilt mycket att yvas över. Det låter polerat och halvtrött men framförallt är låtkvaliteten generellt för låg. Är detta verkligen ett av landets mest legendariska punkband vi hör eller är det ett halvtaskigt källarband? Hade det inte stått KSMB på skivan skulle jag ha gissat på det senare.

2/5

RSS 2.0