Skivrecension: U2

U2
Songs of experience

Albumtiteln påminner om bandets förra platta "Songs of innocence" från 2014 och tydligen var denna platta tänkt att vara ett sorts systerskiva till den förra, men planerna ändrades efter det svala mottagandet av det förra albumet samt det förändrade politiska världsläget. Själv tyckte jag att "Songs of innocence" var småtråkig och ungefär detsamma kan sägas om detta skivsläpp.
Bono och grabbarna har så pass hög lägstanivå att de aldrig släpper från sig något uruselt och nya plattan är inget undantag. Faktum är att det är en helt okej samling sånger. Med vilket annat band som helst, vill säga. Men med U2 har vi som lyssnare högre krav. När man har en så hitspäckad karriär bakom sig som irländarna har räcker det liksom inte bara med att vara bra, man måste vara lika bra eller bättre än tidigare för att få upp pulsen hos fansen.
Här har U2 tonat ner arenaambitionerna och istället satsat på ett intimare och personligare sound som jag faktiskt blir rätt förtjust i. Jag skulle önska att denna musikaliska nytändning blev en stor succé men dessvärre tror jag inte det. För trots att skivan är riktigt trevlig tror jag ärligt talat att tillfällena då jag lyssnar på den igen kommer att bli ganska få.

2/5

Skivrecension: Miss Li

Miss Li
A woman´s guide to survival

Miss Li rivstartade sin karriär för ett drygt decennium sedan med tre album på ett år och fortsatte sedan att hålla ett högt tempo fram till sin medverkan i "Så mycket bättre" 2012. De senaste åren har hon dock legat lite lågt så ett nytt album är efterlängtat av fansen.
Men de lär säkert bli förvånade över hennes nya stil. Miss Lis kännetecken har alltid varit den pianobankande kabaré-umpa bumpa-musiken och det finns inte mycket kvar av den på "A woman´s guide to survival". Känslan av jazzklubb, Berlin, dekadens, Tom Waits och stök&bök är som bortblåst och istället har hon närmat sig den vanliga internationella topplistepopen. De nya låtarna skulle lika gärna kunna framföras av artister som Rihanna, Britney Spears och Lady Gaga.
Med en stor dos god vilja går det att hitta spår av hennes tidigare stil, åtminstone om man i tanken skalar av allt utanpåverk och bara lyssnar till själva melodierna. Produktionsmässigt låter det dock helt nytt. Reggaetakter, autotune, elektronik, r´n´b-influenser, ja det mesta finns här. Det är förståeligt att Miss Li vill förnya sig men få av oss trodde nog att hon skulle göra det så här mycket. Nya skivan är egentligen inte dålig på något sätt, snarare tvärtom. Det är bara det att den känns så konstig, och inte det minsta Miss Li.

3/5

Skivrecension: Linnea Henriksson

Linnea Henriksson
Linnea Henriksson

Linnea Henriksson, det låter som tjejen i grannhuset. Eller någon gammal klasskompis man minns från mellanstadiet. Och i mångt och mycket är det precis det som Linnea Henriksson är, en vanlig tjej som kanske gör intryck i det lilla men som känns lite för identitetslös i större sammanhang. Kanske är det därför som jag alltid haft svårt att riktigt gå igång på Linnea Henriksson trots att hon sjunger strålande, har annorlunda texter och har radat upp ett antal riktigt bra låtar.
I någon slags objektiv mening är Linnea Henriksson helt okej, till och med bra. Men musik och artisteri kan inte bedömas efter såna kriterier och jag saknar den där x-faktorn som lyfter henne från ordinär till unik. Den är svår att hitta och särskilt i musiken som är en slags genomsnittlig radiopop som hon knappast är ensam om att framföra. "Finurliga" textrader i all ära, men Linnea Henriksson skulle nog behöva hämta inspiration och medarbetare från helt andra håll än hon gjort tidigare. Utmana sig själv, våga testa något nytt. Då skulle hon kunna gå från habil poptjej till något betydligt intressantare.

3/5

Skivrecension: Van Morrison

Van Morrison
Versatile

Trettioåttonde albumet från den buttre Belfastfarbrorn. En imponerande siffra, men så har han ju också hunnit bli 72 år gammal. Och formen verkar det inte vara något fel på. Här visar han att hantverket fortfarande sitter och att svänget är intakt. Att kalla musiken fräsch och modern är knappast med sanningen överensstämmande men Van the Man har väl alltid varit en gubbe och spelar musik som passar hans ålder, så jag tycker nog han levererar vad man kan förvänta sig från honom.
Ska man vara ärlig ligger ju storhetstiden 40-50 år bakåt i tiden. och här har han gått tillbaka till musiken som inspirerade honom att en gång börja spela, det vill säga jazzen, och radar upp ett gäng standards från namn som Cole Porter och George och Ira Gershwin, samt några egna låtar. Bland de sexton spåren hittar vi bland annat "I get a kick out of you", "Unchained melody" och " I left my heart in San Fransisco". Bandet är kompetent och musikaliskt låter det utmärkt. Jag har egentligen bara två frågor: behöver vi en skiva till med jazzstandards och behöver vi en skiva till med Van Morrison?

2/5

Skivrecension: Vånna Inget

Vånna Inget
Vi tar alla minnen härifrån

Den finns en svensk musikscen, särskilt i Malmö skulle jag säga, med band som ligger i en gråzon av punk, pop och rock. Det kan vara svårt att sätta en rättvis etikett på dem, men ändå känns deras musikstil helt självklar. I den sfären ingår Vånna Inget som definitivt är ett punkband när det gäller attityd, energi och skrammel men som rent musikaliskt snarare har närmare till popens melodisinne och rockens kraft. Det här är inget nytt utan tvärtom ett klassiskt kännetecken bland svenska band som går tillbaka till åtminstone början av 80-talet och band som tidiga Wilmer X, Docent Död och Tant Strul.
Vånna Inget fortsätter den traditionen och efter två studioalbum släpper de ny en liveskiva, tillsammans med en fotobok från sin turné under hösten 2016. För fansen är detta säkert en stor händelse men för oss som befinner oss mer i periferin kring bandet känns det knappast som en omistlig platta. Ljudet är halvkackigt och även om Karolina Engdahls intensitet smittar av sig blir det efter en stund lite likartat och odynamiskt. Däremot blir jag jäkligt sugen på att se Vånna Inget live.

2/5

Skivrecension: Europe

Europe
Walk the earth

Det är kul att se alla dessa gamla hårdrocksband som får en andra karriär på "ålderns höst", som Europe som gjorde comeback 2004 med plattan "Start from the dark". Sedan dess har de med detta släpp fått ur sig ytterligare fem plattor där de övergett den svulstiga 80-talshårdrocken och istället sökt sig mot en mer 70-talsminnande hårdrock med mer blueskänsla. På många sätt är Europe idag ett bättre band än de var under de stora framgångsåren även om de inte levererar samma typ av världshits längre. Det är också tveksamt om de vunnit några nya fans på senare år, men de har behållit många av de gamla och möts av respekt från både publiken och branschen.
"Walk the earth" är en stark platta med både variation och groove. Joey Tempest sjunger fortfarande strålande och musikaliskt vet de hur hantverket ska skötas. Det gör att många spår som egentligen inte är särskilt märkvärdiga låtar ändå får ett lyft och känns intressanta. Det är roligt att gubbarna känns så vitala och pigga som de gör och det känns som att de har mycket kvar att ge, jag tror faktiskt att Europe kommer att bli ännu bättre framöver.

3/5

Skivrecension: Ola Aurell

Ola Aurell
Till bords med Herr Aurell

Precis som Kalle Lind skriver i förordet är Ola Aurell en av våra intressantaste samtidskommentatorer. Han har med sin humoristiska stil i flera år varit vår mest spännande förnyare av den svenska visan men ändå inte upptäckts av den kulturelit som så ofta hyllar namn som Povel Ramel och Hasse & Tage, som Aurell är uppenbart besläktad med. Märkligt javisst, men strunta i inskränkta kulturskribenter och låt dig roas istället. Det är inte svårt i Herr Aurells sällskap.
Hans fjärde album är inte bara en skiva utan även en bok. En kokbok, hävdar Aurell själv, och visst innehåller den diverse halvknäppa recept men även snapsvisor, serier, sagor, betraktelser och lite annat smått och gott. Och så en helt vanlig Aurellskiva.
Många av låtarna är redan bekanta för fansen som sett honom live. Och egentligen är hela konceptet bekant med sina finurliga ordvändningar, sin humor, sina samtidsbetraktelser och sina välfunna referenser. Det är roligt att lyssna på Aurell och ännu roligare när man ser honom live. Boken då? Nja, ett skojigt grepp men den når inte upp till skivans klass.

3/5

Skivrecension: Weezer

Weezer
Pacific daydream

Man måste ju liksom bara gilla Weezer. Inte minst för att de visar att de faktiskt fortfarande görs nördig gitarrpop med retrovibbar, sommarkänsla och oskuldsfull romantik. Numera är det ju rätt sällan man hör sånt. Fast i Weezers fall var det bara ett år sedan, när de släppte den strålande "White album".
Bandet har alltid legat nära surfkulturen och på förra skivan tog de steget fullt ut, och det fortsätter de med även på "Pacific daydream". Vilket man hör redan på albumtiteln. Men här finns också låttitlar som "Beach Boys" och "Feels like summer", och redan i öppningslåten "Mexican Fender"s inledningsrad sjunger de om Santa Monica boulevard.
Det väller ut luftig pop med fantastiska melodier ur högtalarna och vid vissa refränger vill man bara ställa sig upp och jubla av pur lycka. Men det finns något inom mig som kämpar emot. Inte kan jag väl år 2017 tycka att Weezer är så här bra? Är det inte så att jag bara blivit drabbat av den vedervärdiga nostalgin? Jag förhandlar med mig själv och landar till slut i konklusionen: nej, kvalitetspop är kvalitetspop oavsett år. Bra melodier kommer alltid att regera.

4/5

Skivrecension: Fever Ray

Fever Ray
Plunge

Det glöms så oerhört fort inom popvärlden. För bara tio år sedan var The Knife Sveriges hetaste band och hade en internationell karriär. Det är faktiskt bara tre år sedan syskonen Dreijer lade ned verksamheten, men hur många pratar om The Knife idag? Hur många minns dem ens?
Sen har vi Fever Ray, Karin Dreijers soloprojekt som hakade i och tog vid efter The Knife och också hade internationella framgångar, även om det hela snart tynade bort och försvann. Men nu, åtta år efter debuten, är Fever Ray plötsligt tillbaka med elva spår av stökig elektronica. Eller avig elektropop, eller vad man ska kalla det.
En oväntad comeback väcker alltid intresse, och kanske lite extra i Fever Rays fall eftersom namnet förknippas med avantgardism, experimentlusta och musikalisk framkant. Så, hur låter egentligen "Plunge"? Är skivan revolutionerande och nyskapande? Finner musiken nya vägar, överraskar den och skakar om?
Nja, Karin Dreijer tar avstamp i det hon gjort tidigare, men är möjligen något hårdare och mer direkt. Kanske mer sprakande och tydlig. Kommer jag fortsätta att lyssna på plattan? Tveksamt, musiken är nog trots allt mer "rätt" än vad den är bra.

3/5

Skivrecension: Sven-Bertil Taube

Sven-Bertil Taube
Så länge skutan kan gå

82 år gammal, i princip blind och med en imponerande meritlista i bagaget skulle ingen ha invändningar om Sven-Bertil levde ett stillsamt pensionärsliv där borta i London. Men istället gör han nästan tvärtom. De senaste åren har Sven-Bertil varit mer aktiv än på länge och släppt de hyllade "Hommage"-skivorna, turnerat, spelat in filmer och medverkat i "Så mycket bättre", och nu är han aktuell med ännu en ny skiva. Även denna gång med orkesterarrangemang av Peter Nordahl.
Att han även denna gång sjunger pappa Everts låtar kommer kanske inte som någon överraskning. Sven-Bertil radar upp klassiker som "Dansen på Sunnanö", "Fragancia", "Balladen om briggen Blue Bird av Hull" och titelspåret "Så länge skutan kan gå". Det är sånger vi hört honom sjunga många gånger förut, men det gör ingenting efter som han sjunger dem så bra och arrangemangen känns så spänstiga. Alla spår känns inte lika intressanta men som helhet är det en stark skiva. Skulle Sven-Bertil dra sig tillbaka efter detta album skulle det vara ett värdigt avslut.

4/5

Skivrecension: The Killers

The Killers
Wonderful wonderful

I musikbranschen letar man ständigt efter band som kan ta klivet upp till arenanivå och ta vid efter artister som Madonna och Rolling Stones, och allt tydde på att Las Vegas-gruppen The Killers var ett sådant band. De var ett riktigt rockband som kombinerade indiekredd med mastodonthits, och länge verkade allt vara frid och fröjd. De blev mycket riktigt också en headliner på de stora festivalerna, men för några år sedan började rockmaskineriet att hacka. Bandet tog paus, medlemmarna gjorde soloutflykter och värst av allt: det kom inga nya hits. Det har gått fem år sedan senaste plattan och sisådär tio år eller mer sedan bandets mest populära låtar som "Mr Brightside" och "Somebody told me".
Det är förståeligt att The Killers vill utveckla sitt sound och på senare tid har de sökt efter en ny stil men utan att riktigt ha lyckats. Även nya plattan känns lite vilsen och riktningslös. I rätt omgivning skulle kanske vart och ett av spåren fått godkänt men som helhet känns "Wonderful wonderful" ganska svag. Vad vill The Killers, vart är de på väg? Här finns 80-talsvibbar, blueskänsla, arenaindie och myspys. Jag kan gilla enskilda spår, men fundera på varför jag egentligen ska lyssna på The Killers, när inte ens de själva verkar veta det.

2/5

Skivrecension: Thåström

Thåström
Centralmassivet

Sedan Thåström återuppfann sig själv med "Skebokvarnsv. 209" 2005 har han hållit fast vid sin dystopiska industriblues med mer personliga och reflekterande texter, och jag är nog inte ensam om att tycka att det snart börjar bli lite enahanda. Visst låter det bra, men han har kört samma stil nu på fem skivor så vi har fattat grejen, och kanske är det dags för ännu en renässans.
Nya skivan "Centralmassivet" fortsätter i de senaste plattornas tradition men visar här och där upp en del inslag som tillför lite ny energi och nytt innehåll till konceptet. Det kan till exempel handla om sättet att använda körer eller sättet att frasera. Det är glädjande och gör att plattan känns som ett steg framåt istället för att stå och stampa på samma fläck, vilket åtminstone jag befarade skulle bli fallet.
Allt är inte toppen, här finns några trötta spår vars like vi hört många gånger tidigare av Thåström. Men här finns också några riktiga höjdare, som exempelvis "Bluesen i Malmö". I vanlig ordning är det packat med referenser, ögonblicksbilder, liknelser och metaforer till tungt och dystert avgrundsgnissel. Thåström pratsjunger, uppenbart inspirerad av Bruno K Öijer, och får också in en blinkning till polaren Pugh. Än har Thåström inte tömt sig på allt.

4/5

Skivrecension: Per Gessle

Per Gessle
En vacker dag

I våras kom plattan "En vacker natt" som följdes av sommarturnén "En vacker kväll" och nu kommer systerskivan "En vacker dag". Precis som föregångaren är den inspelad i Nashville med lokala musiker, men det där countrysnacket som omgärdat plattorna kan man stryka direkt. Ljudbilden är visserligen organisk och varm med inslag av såväl steelguitar som munspel men ganska långt ifrån country. Gessle låter ungefär som han har låtit på sina senare soloskivor.
Och visst, musiken är mysig och småputtrig men också ganska tråkig. Det är mycket ballader och rätt banala texter i sedvanlig Gesslestil. "Jag drunknar i ditt hår", och sånt där. Mest intressant är att Gessle sjunger duett med både Halmstadkollegan Linnea Henriksson och sin gamla idol John Holm, men rent låtmässigt är "En vacker dag" knappast bland det starkaste han släppt ifrån sig. Gessle vill säkert vara intim och personlig men i så fall borde han lämna pojkrummet och istället sjunga från en 58-årig mans perspektiv på livet. Eller också bara skriva somriga folkhemshits, för det är ju det han gör bäst.

2/5

Skivrecension: Marilyn Manson

Marilyn Manson
Heaven upside down

Det fanns en tid när Marilyn Manson skrämde skiten inte bara ur den amerikanska kristna högern utan ur de flesta av oss. Det var droger, nazism, burlesk, satanism, våld, skräckfilm och sex i en salig blandning. Och hur såg han ut egentligen? Nej, det verkade vara en riktigt farlig typ.
Rent konceptuellt gjorde han allt rätt, och ibland fick han även till en och annan låt som blev populär. Men svagheten med Marilyn Manson har alltid legat i låtmaterialet och därför har han aldrig fått samma genomslag som exempelvis KISS eller Alice Cooper för att ta två jämförbara akter.
Marilyn och hans grupp har hela tiden fortsatt att släppa skivor men ska man vara ärlig är det faktiskt 15 år sedan han gjorde något intressant. Fansen hoppas såklart att varje nytt skivsläpp ska innebära en nytändning men hittills har de väntat förgäves. Och inte heller "Heaven upside down" lär ta Marilyn Manson tillbaka till toppen, även om skivan åtminstone bitvis glimtar till lite grann. Det mesta känns som varianter på låtar han släppt tidigare men lägstanivån är relativt hög, så även om Marilyn Manson knappast vinner några nya fans med skivan så är den tillräckligt bra för att behålla de gamla.

3/5

Skivrecension: Shania Twain

Shania Twain
Now

I slutet av 90-talet var Shania Twain inte bara countrypopens galjonsfigur utan även en av de största artisterna alla kategorier. Skivorna sålde som smör, inte minst hennes tredje album "Come on over" från 1997 med prakthitsen "That don´t impress me much" och "Man! I feel like a woman". 2002 kom albumet "Up! men sen gick det spikrakt ner och de senaste femton åren har vi knappt hört ett knyst från henne.
På något sätt har hennes namn ändå stannat kvar i folks medvetande och när hon nu släpper sin femte platta, femton år efter den senaste, finns såklart ett stort intresse för hur det ska låta.
Att kalla det country vore fel. Till och med termen countrypop vore att tänja på begreppet väl mycket. Radiopop kan jag gå med på. Den som verkligen letar kan säkert hitta något enstaka inslag som med en stor dos välvilja kan kallas för en countryreferens. Då är det lättare att hitta karibiska inslag. Men framförallt känns musiken identitetslös och helt utan ambitioner. Var detta verkligen det bästa hon kunde klämma ur sig efter femton års frånvaro? Jag har hört skivor som är betydligt sämre rent musikaliskt, men få plattor som känns mer poänglösa.

1/5

Skivrecension: Märvel

Märvel
At the sunshine factory

Mystiska, maskerade Märvel släpper sitt sjunde album sedan starten 2002 och ni som följt bandet sedan dess vet vad ni får: energifylld gitarrock med tydliga influenser av grupper som The Hellacopters och KISS.
Märvel har en hög lägstanivå och levererar alltid stabila riff och välskrivna låtar som gör sitt jobb, så även här. Samtidigt har jag svårt att riktigt tända på alla cylindrar eftersom det känns som man har hört musiken förr. Men å andra sidan: det skulle man kunna säga om de flesta rockgrupper. Band som AC/DC och Ramones hela kännetecken var ju att de hade en patenterad stil och höll fast vid den.
Dessutom är "At the sunshine factory" förmodligen Märvels mest varierade platta, och kanske även den bästa med starka låtar rakt igenom. Rätt poppig också, och sånt gillar ju jag. Bandet har producerat själva och verkar ha gått in för att ge varje låt en egen identitet. Det lyckas man bra med. Sången är också bra men hamnar oftast i samma röstläge, mer variation där hade gett skivan ytterligare ett lyft.

3/5

Skivrecension: Ulf Stureson

Ulf Stureson
Alfta förr och nu

I snart 30 år har jag burit på en fascination för den lilla orten Alfta uppe i de Hälsingländska skogarna. Någon gång måste jag ta mig dit och undersöka vad det är med bygden som gör att så många av mina favoritartister kommer därifrån. Relativt sett, vill säga. För i själva verket handlar det bara om tre akter, som delvis har samma medlemmar: Perssons Pack, Traste Lindéns kvintett och Ulf Stureson.
Den absoluta styrkan ligger nog i att de varit oerhört bra på att romantisera och sprida bilden av sin hembygd. Och allra mest personlig har Ulf Stureson varit. Han har ägnat hela skivor åt bortgångna syskon och har framstått som den stora grubblaren i Alftagänget. Kanske är det också därför han blivit den stora kritikerfavoriten i skaran.
Tio år har gått sedan senaste plattan, men nu är Stureson tillbaka hemma på släktgården uppe i Alfta, redo att axla ansvaret att föra traditionen vidare. Det är hans berättelse denna gång. Musikaliskt låter det ungefär som tidigare, det vill säga bra låtar som känns men som förmodligen har svårt att nå ut till någon större skivpublik. Men vi fans, vi är glada att han är tillbaka.

4/5

Skivrecension: Paradise Lost

Paradise Lost
Medusa

Det är fascinerande att se hur många gamla hårdrocksband kan få en nytändning och en andra karriär efter att ha varit mer eller mindre uträknade under flera år. Det gäller de flesta av de klassiska 80-talsbanden som fick en dipp på 90-talet men som under 2000-talet gjort storslagna återkomster och nu är lika populära som under storhetstiden.
Oftast hänger framgången ihop med att banden går tillbaka till rötterna och hittar det som gjorde dem bra från början. Det gäller även mer sentida band som Paradise Lost, som var ett av banden som petade bort grupper som Iron Maiden och Judas Priest i början av 90-talet. De brittiska gothrockarna drabbades dock av samma öde som hårdrocksgrupperna innan dem. Bandet fick sitt genombrott i början av 90-talet med sin mörka, gotiska metal och sågs som pionjärer inom genren. Men efter några skivor började de experimentera med sin musikstil, tappade fans och började alltmer försvinna bort från det allmänna medvetandet. På senare år har de dock återgått till sin tidigare stil och åter blivit ett namn det pratas om. Nya skivan fortsätter den trenden. Det låter visserligen lite oinspirerat och trött ibland, men fansen lär uppskatta den doomiga känslan, och på det stora hela är det ett steg i rätt riktning för bandet.

2/5

Skivrecension: Queens of the stone age

Queens of the stone age
Villains

Hur länge kan man sitta ute i öknen och komponera riff på guran innan tequilan, sanden, kaktusarna och ödsligheten börjar sätta sina spår och få hjärnan att ta oväntade språng? Frontfiguren Josh Homme har sedan länge lämnat den renodlade stonerrocken bakom sig och sökt sig mot mer experimentella och psykedeliska marker. Synd tycker vissa, spännande menar andra. Men det verkar funka, för förra plattan "...like clockwork" som kom för fyra år sedan gick rätt in på förstaplatsen i USA, så det kanske är dags att sluta betrakta Homme som en obskyr snubbe som bara lirar skum ökenrock.
På nya plattan "Villains" blir det mer tydligt än någonsin. Här finns en rad låtar som svänger friskt och nästan är oförskämt lättillgängliga. Problemet är bara att de också känns helt ofarliga. Många av bandets klassiska ingredienser finns där, men det är också något som saknas. Något som gör att det fräser och bränner till. Ofta känns det som att Homme och hans mannar går lite på tomgång, och det där mörkret som omgärdade förra plattan har bytts ut mot en mer glättig attityd. I grunden ändå en okej platta, men fylld med blinkande varningsklockor inför framtiden.

3/5

Skivrecension: Timo Räisänen

Timo Räisänen
Tro, hat, stöld

Det riktiga storhetsperioden ligger tio år tillbaka i tiden och vi var nog många som undrade om Timo Räisänen hade gjort sitt efter, den överraskande starka plattan, "Endeavor" 2012. Kanske undrade Timo själv samma sak för under de fyra år som gick till nästa skiva valde han att byta riktning och gå in för att tolka Ted Gärdestad. Det visade sig vara ett lyckat drag. Timo fick en nystart i karriären och nådde en ny publik med sina respektfulla men ändå annorlunda tolkningar av den svenska visikonen.
På sin nya platta fortsätter han att sjunga på svenska men nu satsar han åter på egna låtar. Ted-vibbarna är borta och han har gått tillbaka till gitarrdriven och skramlig indiepop. Ibland låter det nästan som han spelar rollen som den yngre slyngel-Timo och då känns det helt ointressant. Bättre då i de spår där han visar att han utvecklats som människa och artist. Det var ju det som gjorde Ted-tolkningarna så bra, att han tog sin grundpersonlighet men gjorde något nytt och annorlunda som visade en framåtrörelse. Här känns det mest som att han står still.

2/5

RSS 2.0