Skivrecension: Bob Dylan

Bob Dylan
"Triplicate"

Så kom då Nobelprisvinnaren till Sverige, och med sig hade han en splitterny platta. Men vad ska man egentligen ha för förväntningar på en 75-åring som varit en av rockhistoriens viktigaste artister när han nu ger ut sitt 38:e album? Går det att lyssna med öppna öron utan att färgas av allt han har med sig i bagaget?
Denna gång har han skippat det egna materialet och ger istället ut ett mastodontverk med 30 evergreens. Kanske inte det som fansen hoppats på, men dem har han ju struntat i tidigare också, om man säger så.
Dylan har väl aldrig varit någon skönsångare, men här lyckas han faktiskt nästan smeka med sin röst. Musiken låter riktigt bra och svänger fint i det lilla och stillsamma formatet. Dessutom får väl skivan ses som någon form av kulturgärning, så det finns onekligen positiva sidor med "Triplicate".
Men samtidigt är det trots allt också en trippelskiva med jazzstandards som tuffar på i sakta mak med likartade låtar som flyter ihop. Även om det är skön lyssning för en stund i chesterfieldfåtöljen med en cigarr och en whiskey blir det snart rätt ointressant.

2/5

Skivrecension: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
"Straight from the heart"

Bland många puritaner räknas inte John Lindberg Trio som riktig rockabilly. Det låter för modernt, för rockigt, för välproducerat och för kommersiellt. Och bland den breda allmänheten har det varit ett koncept som funkat, JLT är nog det 50-talsrockande band som bäst lyckats med att slå igenom även utanför den snäva rockabillybubblan. Många som går och ser JLT tänker nog inte ens i termer av att det är ett rockabillyband de ser, utan för dem är det bara ett vanligt rockband, visserligen med retrostil och visst nostalgiskt anslag men i grund och botten ändå bara ett vanligt rockband.
"Straight from the heart" är bandets åttonde platta och i sättningen har en ny medlem plockats in. Musikaliskt menar John Lindberg att han blickat bakåt mot vad som en gång fick honom att starta band. Och här finns visserligen en annorlunda version av Elvis "All shook up", men jag tycker nog JLT fläskar på i vanlig ordning med feta gitarrer och hög energi. Jag kan förstå de renläriga musiknördarnas invändning om att JLT inte är representativa för genren, men å andra sidan är "riktig" rockabilly ofta så tråkig att lyssna på att det är skönt att det finns ett mer lättillgängligt alternativ.

3/5

Skivrecension: Ed Sheeran

Ed Sheeran
"Divide"

Under de senaste åren har Ed Sheeran klivit fram som ett av de största namnet inom den internationella musikvärlden, och man får nog säga att han är en ganska osannolik popstjärna för han saknar det mesta som traditionellt brukar utmärka superstars. Han har knappast det vanliga popstjärneutseendet med sitt röda hår och sin halvsjaviga stil. Han började sin karriär som gatumusiker och pubtrubadur som krängde egenpressade cd-skivor, och även när han fick sitt genombrott höll han fast vid den stilen genom att uppträda själv med bara sång och gitarr. Vanligtvis brukar artister satsa på större arrangemang, fetare ljudbild och fläskigare scenproduktioner i takt med framgången men Sheeran är en av få (kanske den enda?) som kan lira på tre utsålda Wembley Arena med bara gitarren som sällskap. Det visar att det finns flera sätt att nå framgång och att det viktigaste fortfarande är att man har starka låtar.
Här på sitt tredje riktiga album håller han fortfarande fast vid en ganska minimalistisk ljudbild, även om det finns mer inslag än bara sång och gitarr. Här och var tar han ut svängarna rätt ordentligt, men det är knappast musik som skrämmer mormor. Sheeran är nästan irriterande snäll och präktig, och tyvärr även ganska tråkig.

2/5

Skivrecension: Dismissed

Dismissed
"Heads held high"

En av de akter som lämnade störst avtryck i årets upplaga av Melodifestivalen var utan tvekan Göteborgskvartetten Dismissed som med sin extravaganta queerstil var ett färgstarkt inslag i ett i övrigt ganska blekt startfält. Deras bidrag "Hearts align" var skriven av Peter Kvint med många hits på sin meritlista och Ola Salo som kan det där med att dra till sig uppmärksamhet, och det tog gruppen till Andra chansen. Där tog det stopp, men det gav bandet en rejäl skjuts in i den "riktiga" karriären som nu tar vid.
I musikvärlden går det dock inte att förlita sig på gamla framgångar eller ens en spektakulär image, utan det gäller att leverera starka låtar och det första testet blir albumet "Heads held high". Förutom Salos låtbidrag går det att dra andra paralleller till The Ark. Båda banden har en dragning till det androgyna och flamboyanta, och har liknande visuell framtoning. Även rent musikaliskt finns beröringspunkter även om Dismissed är något rockigare i sitt uttryck. Produktionsmässigt låter det strålande men låtarna har svårt att fastna på allvar. Kanske anstränger sig Dismissed för mycket? Singlarna "Hearts align" och "Glitch" höjer sig något över det övriga materialet som förvisso är snyggt framfört men ändå känns ganska lättglömt.

2/5

Skivrecension: Sofie Zelmani

Sofie Zelmani
My song

Vänta, jag måste ha satt på fel skiva, det här är ju debuten från 1995. Nej, vänta det är ju uppföljaren "Precious burden". Eller är det förra plattan "Bright eyes"? Eller är det någon av de andra åtta skivorna hon gjort? Inte lätt att veta, för allt låter ju likadant.
Även denna gång samarbetar hon med parhästen Lars Halapi, hon visksjunger nära mikrofonen och spelar stillsamma, stämningsfulla sånger. Det låter fint, mjukt och intimt, som vanligt. Riktigt bra, precis som alltid.
Men det väcker frågan om hur många gånger en artist kan spela in samma skiva. Om Roxette har det skämtats att de bara har två låtar, en snabb och en långsam, som de sedan släppt i olika versioner. Om Zelmani skulle man kunna säga att hon bara har en enda låt, en långsam, som hon framför i olika varianter. Och även om jag gillar Zelmani känns det som bortslösad potential. De flesta låtarna på de flesta av hennes skivor är bra, men det känns så onödigt. För vad är poängen med att släppa nya album vartannat år om allting ändå låter exakt likadant?

3/5

Skivrecension: KSMB

KSMB
Ond saga

Ett effektivt sätt för ett band att sabba sitt eftermäle är att ägna sig åt offentliga bråk, återförenas med nya medlemmar och släppa en ny skiva som saknar det mesta av det som en gång gjorde bandet bra.
Vi har sett det förut i rockhistorien och denna gång är det KSMB:s tur. Och man tycker de borde ha lärt sig för de gjorde ju samma sak redan på 90-talet. Det var halvt pinsamt då och det känns definitivt inte bättre nu.
KSMB är ett av landets mest älskade punkband som efter den ettriga slyngeldebuten "Aktion" gav ut mästerverket "Rika barn leka bäst" där de lyfte svensk punk genom att ta texter och låtstandard till en nivå. Inte mycket av den finessen och kvaliteten finns kvar på "Ond saga".
Det finns en nostalgisk charm i att åter höra Steppans och Alonzos röster kriga om utrymmet, men i övrigt finns inte särskilt mycket att yvas över. Det låter polerat och halvtrött men framförallt är låtkvaliteten generellt för låg. Är detta verkligen ett av landets mest legendariska punkband vi hör eller är det ett halvtaskigt källarband? Hade det inte stått KSMB på skivan skulle jag ha gissat på det senare.

2/5

Skivrecension: Charlotte Perrelli

Charlotte Perrelli
Mitt liv

Perrelli må vara en habil schlager och dansbandssångerska men som djupsinnig singer/songwriter har hon fortfarande en bit kvar. Det upptäckte alla som såg henne i årets Melodifestival. Där sjöng hon en allvarlig text med en brett dansbandsflin på läpparna och bar en gitarr som hon inte spelade på. Det kändes helt enkelt inte äkta, och sånt genomskådar publiken direkt. Följaktligen kom hon också sist i sin deltävling.
Nu kommer en hel skiva i samma visaktiga stil, där jag antar att Perrelli vill visa en ny sida av sig själv och utforska nya musikaliska marker. Det går sisådär. Det som borde vara finstämda visor känns mer som smöriga dansbandsballader. Produktionen är för tam och texterna för platta. Tankarna dras snarare till en lokal deltävling i "Svensktoppen nästa" än till Visfestivalen i Västervik.
Då och då, exempelvis i "Lilla du", snuddar Perrelli vid något som skulle kunna kännas innerligt och ömsint, men oftast är det den polerade dansbandsrösten som lägger hinder i vägen. Det gäller även i en snabbare låt som "Spår i sanden", som egentligen är en ganska bra bit men som inte lyfter riktigt så som den förtjänar. Det gör att "Mitt liv" aldrig blir mer än småtrevlig.

2/5

Skivrecension: Bonafide

Bonafide
Flames

Ibland vill man bara glida in på en dunkel rockbar, slå sig ner med en bira och ha en skön stund med lite schysst rock´n´roll som omsluter en utan att kräva för mycket uppmärksamhet. Kommer musiken från en liveband på scenen är det ännu bättre, och det är vid såna tillfällen som Bonafide passar som allra bäst.
På sin nya platta levererar Pontus Snibb och grabbarna tio stabila rockrökare i rakt nedstigande led från AC/DC, med en lätt anstrykning av sydstatsrock. Ljudbilden är klassisk och tidlös, gitarriffen duggar tätt och låtarna har den där perfekta avvägningen mellan lättillgänglig och hård.
"Flames" är bandets sjätte album och de fans som hoppas på nya spännande grepp bör nog leta någon annanstans, för här är det inte mycket nytt under solen. Bonafide gör inte den mest spännande eller nyskapande rocken direkt. Här är det gammaldags hederlig rock´n´roll som gäller med tuffa låttitlar som "Back in flames", "Smoke and fire" och "Bottle of Jack". Fast bäst gillar jag "Under your spell" med sin maffiga avslutning som sätter punkt för skivan på ett snyggt sätt.

2/5

Skivrecension: Säkert!

Säkert!
Däggdjur

Annika Norlin har länge, förmodligen ända sedan den självbetitlade debuten för tio år sen, varit Sveriges bittraste artist (möjligen i konkurrens med Melissa Horn). Det har jag dock haft överseende med så länge hon skrivit så starka låtar som hon gjort, men när låtarna inte riktigt hållit har det nästan blivit outhärdligt att lyssna på henne.
Detta är faktiskt bara hennes tredje riktiga Säkert-platta och det har gått hela sju år sedan den senaste. Det är inte hennes bästa album men den som tidigare fastnat för Norlins lite udda formuleringskonst och försiktiga låtbyggen kommer att känna igen sig, även i de låtar där hon plockar in diverse gästsångare.
Bitterheten är inte det mest framträdande draget denna gång även om den såklart alltid finns närvarande, istället är det det odramatiska upplägget som slår mig. Musiken är långsam och likartad och det blir tyvärr rätt enahanda och tråkigt. Skivan räddas av Norlins personliga sångstil, men hon får vara försiktig så hennes ovanliga texter inte reduceras till att bli en uttjatad pose.

3/5

Skivrecension: INVSN

INVSN
The beautiful stories

Oavsett vilka epitet man vill sätta på Dennis Lyxzén så finns det nog ett som de flesta kan enas om: svensk mästare i uthållighet. Och hans sätt att bara fortsätta år efter år gäller egentligen allt: utlevelsen på scenen, de musikaliska projekten, kampen, engagemanget. Har han på något sätt mattats överhuvudtaget de senaste 25 åren? Kanske, men knappt nämnvärt.
Och rent låtmässigt blir han knappast sämre med åren, snarare tvärtom. Jag som föredrar Lyxzéns poppigare sidor framför hardcoren håller faktiskt materialet här på INVSN:s fjärde platta som det bästa han gjort, tillsammans med en del The (International) Noise Conspiracy-spår. (Ja, jag vet att det finns fler medlemmar i banden...)
Skivan är som en tickande bomb, som till slut exploderar igen och igen. Det är i och för sig inget nytt för Lyxzéns musik, däremot känns de tydliga influenserna av depprock spännande. Det är mörkt, repetitivt, kallt och dystert, men ändå svängigt. Tankarna förs till band som The Cure och Joy Division, men den nya inriktningen känns absolut inte som någon tillgjord pose utan låtarna känns lika starka som ljudbilden känns rätt. Jag dras gärna med Lyxzéns brinnande flamma 25 år till.

4/5

Skivrecension: Magnus Carlson

Magnus Carlson
Den långa vägen hem

Samma vår som Weeping Willows lirar stora jubileumskonserter i tre utsålda Globen släpper sångaren Magnus Carlson sitt tredje soloalbum (det senaste kom 2003). Det är kanske ingen slump att plattan kommer nu, utan han spinner såklart vidare på framgångarna för Weeping Willows och "Så mycket bättre", låtarna från tv-serien är för övrigt med på skivan. Men musikmässigt är det knappast någon spekulativ skiva han gjort utan här presenterar han den musik han brinner för allra mest: northern soul. Mestadels på svenska dessutom.
Även på sina tidigare soloskivor rörde han sig i dessa musikaliska trakter men denna gång känns det som att han tagit steget fullt ut, nu är det northern soul för hela slanten, både nyskrivet och gamla favoriter. Och även tv-tolkningarna har fått dra på sig soulkostymen vilket gör att skivan hänger ihop bra.
Kanske för bra, för även om musiken är elegant framförd blir soundet lite enformigt. Det hade behövts mer variation och även lite sållning av materialet. En del av låtarna (inte nödvändigtvis SMB-materialet) känns svaga och drar ner betyget. Som helhet är det dock en trevlig skiva även om den inte känns lika mycket "på liv och död" som annat han gjort.

3/5

Skivrecension: Heavy Tiger

Heavy Tiger
Glitter

Riffglad rock´n´roll med partystämning, allsångsvänliga refränger och hög energi är en stil som alltid går hem, i alla tider och hos de flesta människor, så man kan ju undra varför inte fler band satsar på det. Några som, precis som jag, tycker att det görs för lite sån musik är Stockholmstrion Heavy Tiger som nu följer upp debuten "Saigon Kiss" från 2014 med elva sprakande låtar på "Glitter".
De två senaste åren har de turnerat flitigt i såväl Europa som Asien och kanske har det intensiva giggandet lärt bandet vad som funkar på en publik för denna platta har en hittig känsla från start till mål.
Maja Linn vid micken har en rivig och uppkäftig sångröst och backas upp av basisten Sara Frendin och trummisen Astrid Carsbring. Musiken har rötterna i 80-talets hårdrock med en touch av sleaze och lite skitigare garage från 90-talet. Skivan är producerad av Rikard Löfgren som tidigare jobbat med bland annat Sister Sin och Mustasch, förutom sista låten (och första singeln) "Devil may care" som är skriven av Ola Salo och producerad av Nicke Andersson. Det är också sämsta låten i mitt tycke.
Kanske är ljudbilden lite väl likartad plattan igenom, och man kan knappast påstå att Heavy Tiger har en speciellt unik eller nyskapande stil, men de gör musik som är kul att lyssna på och det gör de väldigt bra.

3/5

På skiva: Run the jewels

Run the jewels
Run the jewels 3

Brooklyn och Atlanta i skön symbios. När El-P och Killer Mike slog sina hip hop-påsar ihop 2013 bildade de något av en rappens superduo som visade sig vara ett riktigt lyckat beslut. Det var efter att de turnerat ihop med sina respektive nysläppta soloalbum som de kom på att det kunde vara kul att jobba ihop och Run the jewels växte fram.
Första albumet kom 2013 och det som började som ett kul digitalt gratissläpp växte snart till en stor succé. Kanske för att de kunde ta ut svängarna mer och inte var så bundna av tidigare erfarenheter. Året efter kom uppföljaren som hyllades ännu mer. Nu hade duon funnit sin form och skapade en spännande mix av gatuskildringar, politik och enorma pretentioner. Plattan överöstes av lovord och hamnade högt på årsbästalistorna.
Nu är trean här (lika fantasilöst betitlad som de två tidigare skivorna) och återigen gör El-P och Killer Mike en stabil insats. Modern old school är en fras som skulle kunna användas när dessa två rappare nu släpper ifrån sig sitt nya alster. Allt är inte strålande, somligt känns småtrött medan annat bränner till på allvar, men som helhet är det en helt okej platta som befäster Run the jewels ställning.

3/5

På skiva: Metallica

Metallica
Hardwired...to self-destruct

Vid varje skivsläpp sedan 1996 års "Load" och framåt har snacket varit detsamma: "Nu är Metallica tillbaka". Så lät det vid "ReLoad", "St. Anger" och "Death Magnetic" men det har varje gång mest visat sig vara önsketänkande från fans, media och bandet självt, för de gamla thrashrockarna har blivit mer ointressanta för varje år som gått, och det absoluta bottennappet nåddes 2011 med Lou Reed-samarbetet "Lulu".
Nya skivan är bandets första riktiga album på åtta år, och återigen är snacket igång om att gamla goda Metallica är tillbaka. Och denna gång finns det mer fog för påståendet, för på detta dubbelalbum finns en hel del material som anknyter till bandets tidiga år på ett snyggt sätt, men också en del låtar som känns trötta och oinspirerade. Och är det verkligen nostalgi vi vill ha?
Så den gamla sanningen gäller fortfarande: rockband kommer alltid tillbaka - men de kommer aldrig riktigt tillbaka. Och det gäller inte minst Metallica.

3/5

På skiva: Rolling Stones

Rolling Stones
Blue & Lonesome

Att Rolling Stones har bluesen i blodet är känt sedan gammalt. Det var så de började på 60-talet och nu sluter de cirkeln genom att släppa en platta där de spelat in covers på ett gäng halvobskyra blueslåtar.
Och det låter förvånansvärt bra. Ljudbilden är burkig och skramlig och helt rätt för en sån här platta. Gubbarna vet hur man får till ett gött sväng och Jagger har en sanslöst bra bluesröst, och lirar dessutom munspel med skön känsla.
Nu handlar det om klassisk Chicagoblues så de bjuder inte direkt publiken på något nytt och spännande, men å andra sidan tror jag detta är det bästa vi kan få av ett gäng gamla rockers som passerat 70-strecket. Alla andra idéer, oavsett om det hade varit evergreens eller nytt, eget material hade nästan garanterat varit sämre. Så jag stöttar "Blue & Lonesome" till hundra procent.
Detta är första riktiga plattan på elva år och ett riktigt vitalt livstecken. De rullande stenarna levererar 12 låtar som kommer nära lyssnaren och det låter som att de bara mickat upp replokalen och tryckt på playknappen. De tar tillbaka sin musik till dit där de började och där den egentligen hör hemma, bort från arenorna och ner på den skumma rockklubben. Helt rätt.

3/5

På skiva: Peter LeMarc

Peter LeMarc
Den tunna tråden

Om Peter LeMarc brukar det heta att han är totalt ohipp, pretentiös och småtråkig. Och det får nog sägas vara en ganska träffande beskrivning, men det behöver inte vara något negativt. Tvärtom är det just det som är hans styrka. Det är därför han behållit sitt grepp om svenska folket i 30 år.
Vid en hastig betraktelse kan det verka som att han gör ganska vanlig musik, men när man tänker efter finns det få artister som gör samma sak, åtminstone inte lika bra. En förklaring ligger i rösten, som egentligen inte är särskilt märkvärdig men som har en unik förmåga att kännas personlig och nära. Sen är han en jäkla skicklig låtskrivare också, och lyckas dessutom få in soul i svenska visor. Och man kanske inte heller ska underskatta det faktum att han är en av inte alltför många svenska artister som skriver musik för vuxna människor.
"Den tunna tråden" är en rasande bra platta. På ett sätt gör den inte mycket väsen av sig, den är lätt och luftig och liksom bara svävar fram på ett naturligt sätt. Men den är också hantverksmässigt strålande och dramatisk i det stilla formatet, på det där sättet som LeMarc är så bra på.

4/5

På skiva: Måns Zelmerlöw

Måns Zelmerlöw
Chameleon

Att Måns Zelmerlöw är en bra allroundartist vet vi redan. Han kan programleda, spela musikal, dansa och sjunga. Ställer man honom på en scen så kommer han att leverera ett proffsigt jobb. Kanske inte alltid jättespännande, men tryggt och stabilt. Han är en entertainer, inget snack om saken.
Men han har också förtvivlat svårt att hitta sin egen identitet som musikartist. Är han en Idol-deltagare, en schlagersångare, en modern Sinatra, en julshowartist, en popstjärna, en allsångsledare? Och kanske är det skälet till att han döper sin nya platta till "Chameleon", för han är verkligen en kameleont som skiftar färg efter sammanhang.
Denna gång är färgen grå. Grå som i generisk radiopop utan egen själ. Grå som den grå massa av likartade artister som väller fram med samma ljudbild, samma röst, samma brist på egen personlighet, samma typ av låtar och ibland även samma låtskrivare.
Rent tekniskt och produktionsmässigt låter det förstås som det ska, men det gör alla andra skivor också. Visst är låtmaterialet svagt och visst saknas det sväng, men det som verkligen stör är den totala bristen på eget uttryck. Färglöst är ordet.

1/5

På skiva: Kaliffa

Kaliffa
Kalibrera

Det var i partymaskinen Hoffmaestro som vi först hörde talas om Kaliffa Karlsson, och sen dess har han bland annat samarbetat med Näääk & Nimo. För två år sedan släppte han sin första singel "Det strålar så om dig" under eget namn och nu är det dags för den första fullängdaren.
Musiken kan beskrivas som en eklektisk mix av reggae, hip hop, soul och arabiska toner. Beaten är ofta ganska enkla och minimalistiska och sången inbäddad i femton lager bomull. Det låter trevligt och svänger bitvis helt okej, men samtidigt har musik och texter stundtals en ganska banal ton och personligen har jag väldigt svårt att gå igång på detta. Kaliffa har hittat ett sätt att sjunga och arrangera som han upprepar i låt efter låt och det blir till slut rätt tjatigt och ointressant.
Fortfarande är det "Det strålar så om dig" som är vassast. Det är helt enkelt den bästa låten och känns dessutom mest genomarbetad. Övriga låtar skulle behöva lite mer kanter och sprickor för att inte bara passera hörselgången och sen ut igen.

2/5

På skiva: Leonard Cohen

Leonard Cohen
You want it darker

Man älskar ju artister som låter musiken utvecklas med deras ålder och därmed lyckas hålla sig relevanta livet ut och kanske till och med bli bättre med åren. Här hemma har vi till exempel Thåström och Johan Kinde som lyckats med det och generellt är vis- och countrysångare bra på det. Men mästaren får nog ändå Leonard Cohen sägas vara.
Många räknar hans tre senaste album som något av det bästa han gjort, och det beror på att han anpassat arrangemang, låtval, ljudbild, teman och texter efter den fas i livet han är. Han vet att döden väntar runt knuten och det är ingen idé att försöka förneka faktumet. Snart kommer hans nummer upp och det är bara att acceptera och kanske till och med omfamna. Här rosslar 82-åringen fram texterna till sparsmakade, ödesmättade komp. Nästan varje text handlar om att allt snart är slut och innehåller rader som "I´m ready my Lord" och "I´m leaving the table, I´m out of the game". Sen finns det såklart även ett mått av humor och poserande i det, kanske mer än vi tror. Och det måste erkännas, det ett jäkligt stiligt poserande.

4/5

På skiva: Tove Lo

Tove Lo
Lady Wood

Alla har säkert inte förstått det, inte jag själv heller, men Tove Lo är förmodligen den svenska artist som är störst ute i världen just nu. Miljardströmningarna på Spotify talar sitt tydliga språk. Och ändå är detta bara hennes andra fullängdare.
"Tove Lo, vem tusan är det?" undrar säkert en hel del 30-plussare ute i stugorna, som inte har haft riktig koll på dansgolv och topplistor de senaste tre åren. Kort sammanfattning: 28 år och uppvuxen i Stockholm. Hon plockades upp som låtskrivare av Max Martin, ingår i låtskrivargänget Wolf Cousins och har gjort låtar till bland annat Ellie Golding och Zara Larsson. Har även en egen artistkarriär med ett album och ett antal hitsinglar, exempelvis "Talking body" och "Stay high".
Musiken kan beskrivas som modern radiopop med visst vemod och ett stänk av techno. Fast allra bäst gör sig nog låtarna på nattklubbar och dansgolv, även om de inte är renodlade danslåtar utan även går utmärkt att "lyssna aktivt" på. Särskilt på uppföljaren vars andra halva är mer nedtonad.
"Lady Wood" låter proffsig och internationell, modern och fräck. Tove Lo ligger i framkant av samtida popmusik, men i den genren är det också svårt att kännas unik och personlig och där har hon fortfarande saker att jobba på.

2/5

RSS 2.0