Skivrecension: Queens of the stone age

Queens of the stone age
Villains

Hur länge kan man sitta ute i öknen och komponera riff på guran innan tequilan, sanden, kaktusarna och ödsligheten börjar sätta sina spår och få hjärnan att ta oväntade språng? Frontfiguren Josh Homme har sedan länge lämnat den renodlade stonerrocken bakom sig och sökt sig mot mer experimentella och psykedeliska marker. Synd tycker vissa, spännande menar andra. Men det verkar funka, för förra plattan "...like clockwork" som kom för fyra år sedan gick rätt in på förstaplatsen i USA, så det kanske är dags att sluta betrakta Homme som en obskyr snubbe som bara lirar skum ökenrock.
På nya plattan "Villains" blir det mer tydligt än någonsin. Här finns en rad låtar som svänger friskt och nästan är oförskämt lättillgängliga. Problemet är bara att de också känns helt ofarliga. Många av bandets klassiska ingredienser finns där, men det är också något som saknas. Något som gör att det fräser och bränner till. Ofta känns det som att Homme och hans mannar går lite på tomgång, och det där mörkret som omgärdade förra plattan har bytts ut mot en mer glättig attityd. I grunden ändå en okej platta, men fylld med blinkande varningsklockor inför framtiden.

3/5

Skivrecension: Timo Räisänen

Timo Räisänen
Tro, hat, stöld

Det riktiga storhetsperioden ligger tio år tillbaka i tiden och vi var nog många som undrade om Timo Räisänen hade gjort sitt efter, den överraskande starka plattan, "Endeavor" 2012. Kanske undrade Timo själv samma sak för under de fyra år som gick till nästa skiva valde han att byta riktning och gå in för att tolka Ted Gärdestad. Det visade sig vara ett lyckat drag. Timo fick en nystart i karriären och nådde en ny publik med sina respektfulla men ändå annorlunda tolkningar av den svenska visikonen.
På sin nya platta fortsätter han att sjunga på svenska men nu satsar han åter på egna låtar. Ted-vibbarna är borta och han har gått tillbaka till gitarrdriven och skramlig indiepop. Ibland låter det nästan som han spelar rollen som den yngre slyngel-Timo och då känns det helt ointressant. Bättre då i de spår där han visar att han utvecklats som människa och artist. Det var ju det som gjorde Ted-tolkningarna så bra, att han tog sin grundpersonlighet men gjorde något nytt och annorlunda som visade en framåtrörelse. Här känns det mest som att han står still.

2/5

Skivrecension: Plan Three

Plan Three
Wish I was stormborne

Plan ett var att ge ut en debutplatta. Det gick bra och 2009 gav Stockholmsbandet ut "Screaming our sins". Det gick bra och bandet hade lite momentum.
Plan två var att följa upp med en EP. Det gick också bra och 2011 kom "The Signal - part one".
Sen började maskineriet hacka och det verkade som att den tredje delen i planen aldrig skulle komma. 2014 släpptes singeln "When everything comes to an end" vars olycksbådande namn verkade bli en självuppfyllande profetia. Men nu, åtta år efter debuten, är Plan Three tillbaka med ett nytt album. Elva välproducerade spår med melodiös hårdrock med rejäl kommersiell potential. Nästan tveksamt om man ens ska kalla det hårdrock för låtarna är så lättillgängliga och hittiga, radiovänliga om man så vill, att hårdpop nästan är en bättre term.
Det har jag inget emot, jag gillar låtar med tydliga melodier som man kan sjunga med i. Och även om Plan Three har tunga riff och hårda trummor som tilltalar metalpubliken så har de en varierad instrumentering och genomarbetade arrangemang som även kan locka en bredare publik.

3/5

Skivrecension: The Quireboys

The Quireboys
White Trash Blues

Spike och grabbarna verkar ha kommit in i en andra andning de senaste åren med tre nya skivor på tre år och ett turnerande som aldrig verkar ta slut. Bandet kommer för övrigt till Linköping och lirar i november.
Det nya albumet heter "White trash blues" och är en passande titel, för det är väl ungefär det som The Quireboys har sysslat med sedan skivdebuten 1990. Denna gång är det bluesigare än nånsin och alla tolv spåren är renodlade blueslåtar. Spikes röst känns också raspigare än nånsin. Som popstjärna skulle han varit slut för längesen men som bluesrocksångare blir han nästan bara bättre ju mer patina hans stämband får.
Känslan och svänget förtjänar toppbetyg men det är ju knappast så att bandet presenterar något nytt eller unikt. The Quireboys gör det de är bäst på och det gör de jäkligt bra. De förvaltar den 70-talsdoftande bluesrocken på ett strålande sätt och de musikälskare som vill pimla öl till svängig musik har fått exakt den platta de vill ha. Och live kommer nog låtarna på "White trash blues" fungera helt yppperligt.

3/5

Skivrecension: Lana del Rey

Lana Del Rey
Lust for life

Har man velat känna sig hipp de senaste åren är Lana Del Rey ett namn som man bör droppa i samtal med andra hippa människor. Jag vet inte vad det är som känns så coolt med henne: namnet, utseendet, attityden? Knappast låtarna...eller okej då, lite cool är musiken faktiskt. Men inte så bra att den motiverar den status hon jobbat sig upp till.
Jag har själv fallit dit. Jag har så gärna velat gilla Lana Del Rey och så gärna velat att hon ska vara den übercoola popgudinna jag målat upp för mitt inre. Men ska jag rannsaka mig själv kan jag konstatera att visst gillar jag Lana Del Rey, men inte så hejdlöst som jag skulle vilja.
Och nya plattan "Lust for life" gör det inte lättare. För så mycket livslust visar hon inte upp. Tvärtom såsar hon på med låt efter låt i ett långsamt tempo. Redan halvvägs in bland de sexton låtarna har man tröttnat och kan inte längre skilja de olika spåren från varandra, sen fortsätter det likadant lika länge till. Egentligen är låtmaterialet ganska bra, men det blir för mycket, för segt och för likartat. Som EP hade "Lust for life" dock varit helt kanon.

2/5

Skivrecension: Arcade Fire

Arcade Fire
Everything now

Det vimlar av band därute som man undrar varför de egentligen finns. Vad vill de säga, vilka är de, vilka spelar de för? Dessa frågor betyder inte att banden är exceptionellt dåliga, bara att de är profillösa och otydliga. Många av dessa band, som exempelvis Arcade Fire, är förvånansvärt stora och man undrar vilka som egentligen lyssnar på dessa onödiga band och varför?
Kanadensarna Arcade Fire toppar listor, headlinar festivaler och streamas miljontals gånger men när läste du senast en intressant artikel om dem? Finns det verkligen fans som dyrkar dem, jag har då åtminstone aldrig träffat på någon person som vigt sitt liv åt Arcade Fire. Visst, jag känner människor som tycker de är ett helt okej band, och jag tillhör själv den skaran, men vet ingen som samlar på skivorna, köar i timtal för biljetter och slukar varje tidningsartikel om bandet.
Återigen: Arcade Fire gör inte dålig musik. Deras mix av soft rock, indiepop, discoinfluenser och retrokänsla är rätt behaglig att lyssna på, men den engagerar inte. Att bara låta bra räcker inte, musik måste vara mer än bara musik för att betyda något. Annars blir den bara poänglös.

3/5

Skivrecension: H.E.A.T

H.E.A.T
Into the great unknown

Tre år efter "Tearing down the walls" släpper nu H.E.A.T sin nya skiva med tio spår där de fläskar på ordentligt med hela sin arsenal. Ett bra sätt att fira sitt tioårsjubileum som band, får man säga, för "Into the great unknown" är ingen platta de behöver skämmas över. I stora stycken kan det till och med vara deras bästa skiva.
Många har lite svårt för H.E.A.T och tycker att deras hårdrock är lite för lättillgänglig, trallvänlig och nästan "plastig" med sina keyboards, sin 80-talskänsla och sina stora poser, och inte blev det bättre när de plockade in Idol-vinnaren Erik Grönwall på sång 2010. Jag måste erkänna att jag själv tillhör den kategorin och har haft svårt att ta bandet på allvar. Ofta känns gruppen nästan som en pastisch på hur hårdrocksbanden såg ut och lät för 30 år sedan.
Samtidigt går det inte att förneka att Grönwall har ett jäkla tryck i pipan, att låtarna är urstarka och att produktionen knockar en. Det låter helt enkelt otroligt bra om "Into the great unknown" och sånt är svårt att bara vifta bort. Tvärtom har jag fått mig en tankeställare om H.E.A.T och är beredd att omvärdera min inställning till bandet.

3/5

Skivrecension: Alice Cooper

Alice Cooper
Paranormal

Alice Cooper är tillbaka med en ny platta sex år efter den oväntat pigga "Welcome 2 my nightmare" och det är svårt att veta vad man ska ha för förväntningar, om alls några. Så hur låter det? Tja, exakt som man förväntar sig att det ska låta om en 69-årig skräckrockare med 27 album i bagaget och en storhetstid på 70- och 80-talet.
Exakt så, faktiskt. Det finns inget på "Paranormal" som överraskar och ruskar om. Inget som knockar lyssnaren eller gör att man höjer på ögonbrynen. Men det hade nog ingen heller trott så med andra ord får man exakt det man förväntar sig.
Fansen kan glädjas över att originalsättningen återförenats i några av spåren, att Alice sjunger bra och att det finns skojiga textrader här och var. Samt att det i det mediokra låtmaterialet finns ett och annat spår som höjer sig något över resten. Ljudbilden har en retrokänsla och det är nog ett klokt val, för vem vill höra en upphottad, modern Alice Cooper? Det är nog, när jag tänker efter, det bästa med "Paranormal": att Alice håller fast vid sin stil, skiter i alla trender och fortsätter låta som ett soundtrack till "Tales from the crypt".

2/5

Skivrecension: Flogging Molly

Flogging Molly
Life is good

Flogging Molly eller Dropkick Murhys - vilket läger tillhör du? Länge tyckte jag det var ganska jämnt skägg mellan de två keltrockbanden men på senare tid måste jag nog säga att det är Dropkickgänget från Boston som tagit täten. Redan på förra skivan, "Speed of darkness" från 2011, hade Flogging Molly börjat gubba till sig och det är en trend som fortsätter här på "Life is good". Kanske blir det så när man lever livets glada dagar i Los Angeles? Dublinsångare eller ej, i de här sammanhangen är Boston ändå Boston med sina tegelbyggnader, sina ruffiga arbetarkvarter och sitt irländska arv, och i slutändan är det det som fäller avgörandet.
"Life is good" är på intet sätt någon dålig platta, det är en trevlig skiva med ett och annat riktigt bra spår. Men varningslampan blinkar röd och om den oroväckande trenden fortsätter så är det snart dags att söka sig vidare mot mer punkiga och energifyllda alternativ. Här och var kan Flogging Molly fortfarande blixtra till men alltför ofta känns det som ett trött och alltför polerat gubbgäng som stundtals nästan ger dansbandsvibbar.

3/5

Skivrecension: Shitkid

Shitkid
Fish

Varje popår har sin hajp och i år tycks den svenska kritikerkåren ha enats om att det är Shitkid som är "the shit". Bakom artistnamnet står Åsa Söderqvist som gör en slags burkig lofi-pop med punkig attityd, naiv inställning och enklast tänkbara arrangemang. Produktionen är nästan provocerande simpel med trummaskin, ruffig garagekänsla och diverse ljudexperiment. Banala gitarriff, lätt överstyrd sång, och låtar som egentligen aldrig kommer igång. En nybörjare som lattjar i replokalen, eller första rundan av Livekarusellen är två liknelser som många säkert skulle hålla med om. Och förmodligen Åsa själv också. Hon gör ingen hemlighet av att hon inte kan spela särskilt bra och att hon vill bort från det perfekta och tillrättalagda i dagens populärmusik. Så om någon istället för att kalla henne "the shit" beskriver hennes musik som "skit" uppfattar hon det antagligen som ett slags komplimang. Och gränsen mellan bra och usel kan ofta vara hårfin. Åsikter i stil med "artister borde bara få spela in två album, sen blir de för skickliga musiker och därmed ointressanta" är vitt spridda, och ofta är jag benägen att hålla med. Och visst finns det både charm och en uppkäftig entusiasm i Shitkids musik, men i slutändan är "Fish" helt enkelt en för svag skiva, hur mycket annat man än försöker tolka in.

2/5

Ny singel från Snusk-Tobbe!

Snusk-Tobbe har rotat i byrålådan och hittat två gamla inspelningar av "Xyloproct" och "Bussen" som nu har släppts som singel. Den heter "Så ung, så fräsch" och ligger ute på Spotify.
 

Torbjörn & Nykomlingarna på Spotify

Nu finns Torbjörn & Nykomlingarna på Spotify!
Lyssna HÄR

Skivrecension: Shakira

Shakira
El Dorado

När Per Gessle ska förklara varför Roxette blev så stora brukar han alltid prata om Sydamerika. Medan många andra stora artister som Guns´n´Roses och Madonna valde bort kontinenten drog Roxette mängder av svältfödda musikfans till sina konserter i Santiago, Buenos Aires och Rio de Janeiro. Men det funkar likadant åt andra hållet. Sydamerika har sina egna popartister som ofta har svårt att slå sig in i den anglosaxiska musikvärlden. Colombianska superstjärnan Shakira är dock ett exempel på en artist som lyckats att nå framgång i båda lägren, och har haft dunderhits som "Whenever, wherever", "Hips don´t lie" och fotbolls-VM-låten" Waka waka (This time for Africa)". Efter det har hon fött barn, synts i tv-shower och försvunnit lite från det mest intensiva strålkastarljuset. För tre år sedan kom det senaste albumet och nu är hon tillbaka med 13 låtar mestadels på spanska, men även med några engelska inslag. Musikaliskt låter det bekant med basen i latinopop och inslag av världsmusik, Eurovision och topplistemusik. Ganska ospännande om jag ska vara ärlig, och produktionsmässigt låter det förbluffande platt och tråkigt. Jag tycker nog man kan begära mer än så här av världsstjärna.

2/5

Skivrecension: The Charlatans

The Charlatans
Different days

När Madchestervågen drog igång i slutet av 80-talet var det så hippt att hälften hade varit nog. Mixen av pop och dansvänliga takter i kombination med den psykedeliska känslan och den boomande ravekulturen låg helt rätt i tiden. The Stone Roses upphöjdes till halvgudar och skivbolaget Factory Records och klubben The hacienda var medelpunkten som den västerländska popkulturen snurrade kring. Men ska man vara ärlig så är det en era som tiden varit ganska grym mot. Personligen kan jag knappt lyssna på band som Happy Mondays eller James längre. Inte för att det är dåligt för det är det absolut inte, utan snarare för att jag inte längre fattar vad det var som vi tyckte var så fruktansvärt coolt. Å andra sidan skulle man kunna säga det även om den efterföljande britpopvågen på 90-talet. Fast det kanske bara är jag som tycker så?
The Charlatans har aldrig varit något av mina favoritindieband, utan mest funnits med nånstans i periferin. Stabila men ointressanta. Och detsamma kan man säga om denna nya skiva där de åter gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Och någon Madchesterrevival lär de knappast dra igång, vilket iochförsig inte heller är något jag sörjer.

2/5

Skivrecension: Mando Diao

Mando Diao
Good Times

Man kan lugnt säga att de senaste åren varit omvälvande för Mando Diao, och inte minst för deras fans. Från att ha varit ett ganska klassiskt rockband började de först experimentera med hip hop och dansrytmer. Därefter bytte de språk från engelska till svenska och gjorde tolkningar av gamla Fröding-dikter. Det gav dem visserligen en ny publik men var lite förvirrande för de gamla fansen. Och än värre blev det på den märkliga synthskivan "Aelita" som var ett haveri på alla plan. Sen tycktes Gustaf Norén blomma ut i fullständig galenskap och hoppade av bandet. Resten av Borlängegrabbarna fortsatte och nu har bandets åttonde album kommit ut.
Musikaliskt har bandet hoppat tillbaka några snäpp. Inte ända till de första årens retrorock men till perioden kring hitten "Dance with somebody". Åter är det rock som är grunden även om låtarna ofta kryddas med elektronik, beats och diverse produktionstekniska detaljer. Det låter rätt bra, svängigt och dansvänligt, men ofta lite för småputtrigt och snällt för att det riktigt ska bränna till. Men efter de senaste årens turbulens känns det skönt att Mando Diao är tillbaka på allvar igen, så även om "Good times" har brister är jag ändå lättad och nöjd.

3/5

Skivrecension: Olsson

Olsson
"Millions"

Olsson? Vem eller vad tusan är det, förutom musiksveriges sämsta artistnamn? Jo, det är Christian Olsson som tidigare sjöng i Fibes, Oh Fibes!, som nu albumdebuterar under eget namn.
Fibes, Oh Fibes! nådde visserligen vissa framgångar men måste ändå betraktas som ett av de mer underskattade svenska banden. Deras polerade, 80-talsdoftande lyxsoulpop var lite för apart för 00-talets svenska musikliv. Synd, för den musiken skulle jag gärna höra mer av.
Olssons solodebut bär visserligen spår av det han sysslade med i sitt gamla band, men känns mer klubbinriktad och även lekfullare. Musiken är svår att etikettera, men mixar på ett naturligt sätt stilar som soul, pop och disco och känns både retro och supermodern på samma gång. Olsson tar ofta ut svängarna rejält och verkar denna gång strunta i alla regler och gör precis vad som faller honom in, det gör att plattan känns levande och energisk. Låtarna svänger grymt, produktionen är elegant och hela skivan sprider en lyxig känsla.

4/5

Skivrecension: Henrik Berggren

Henrik Berggren
Wolf´s heart

Popmusiken behöver sina ikoner, men i Sverige är det bara Thåström och en handfull till som verkligen lyckats nå dit. Henrik Berggren kan räknas in i den skaran. Han är det närmaste vi kommit Robert Smith i det här landet och har blivit en symbol att identifiera sig med för mängder av unga och sorgsna människor.
Nio år efter att Broder Daniel tog farväl har han nu fått ur sig den där soloskivan som vi väntat på så länge att de flesta hunnit tröttna och gått vidare. Men en del fans finns fortfarande kvar och de gråter såklart glädjetårar bakom pandasminkningen.
Grejen med Broder Daniel var aldrig musiken, det var utanförskapet och förmågan att ge landets alla deppade själar ett sammanhang och en tillhörighet. Låtarna var i ärlighetens namn oftast undermåliga, men det var just det som var grejen. Musiken talade till de icke-perfekta, de halvt odugliga, de som ville ha trasiga idoler de kunde känna igen sig i.
Därför blir jag lite nervös när jag hör att musiken på "Wolf´s heart" låter oroväckande bra. Det kan, rent musikaliskt, vara de bästa låtar som Henrik Berggren spelat in. Det låter poppigt och lättillgängligt, kanske kommer några spår även att spelas på P3? För de flesta artister är det något eftersträvansvärt men i Henrik Berggrens fall kan det vara förödande. Hans ikonstatus bygger på att blotta brister och skavanker och här känns han oväntat hel och ren.

3/5

Skivrecension: Per Gessle

Per Gessle
En vacker natt

Gessle drog till Nashville, pluggade in fiol och pedal steel och kom tillbaka med en platta med stillsamma sånger och organisk ljudbild. Klart att det blev snack om att Halmstadssonen gjort en countryskiva, men nja...då får man nog ha en väldigt vid definition av vad country är. Snarare landar "En vacker natt" (som kommer att följas upp av systerskivan "En vacker dag" i slutet av sommaren) nånstans mellan "Mazarin" och "Son of a plumber", det vill säga i ganska välbekanta Gessletrakter.
Det är en riktigt trevlig skiva att lyssna på och funkar nog ypperligt under sommarens grillkvällar, men den som önskar hits i stil med "Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)" blir besviken. Visserligen kommer sannolikt "Småstadsprat" att höras en del framöver, men det beror nog på att det är en Winnerbäckduett snarare än en särskilt bra låt.
Ibland är det dock puttrigt myspys som man behöver och för egen del gillar jag det mesta av vad jag hör på plattan, och kanske "Några glas rosé" lite extra. Musiken känns varm och organisk, mogen men med den pojkaktiga charmen intakt. Texterna är på svenska och går i ganska sedvanlig Gesslestil. Det är småstäder, tussilago och kärleksskildringar. Inte någon countryplatta, men rätt härlig lyssning ändå.

3/5

Skivrecension: Gorillaz

Gorillaz
Humanz

Alltså Gorillaz...jag vet inte. Är det nåt att ha egentligen? Det var lite kul där i början när Damon Albarn drog i gång projektet och utmanade vår syn på hur popband ska vara. Ett virtuellt band bestående av fyra animerade figurer och där musiken i princip kan låta lite hursomhelst och framförs av en lång radda olika gästartister. Det var ett intressant grepp på den självbetitlade debuten från 2001 men redan då kändes det mest som en halvfånig gimmick som man snabbt tröttnade på.
Det var helt enkelt svårt att engagera sig i ett band som inte var på riktigt, och det har sannerligen inte blivit lättare med åren. Nu har det gått sju år sedan senaste albumet och det kompenserar Gorillaz med en Deluxe-version på hela 26 spår, vilket givetvis är på tok för mycket. Särskilt när musiken inte heller har en egen identitet mer än att den är elektronisk, och smått melankolisk.
Det kryllar av gäster, allt från Grace Jones och Mavis Staples till De La soul och Noel Gallagher. Hits? Nja, inte direkt. Låtar som fäster och berör? Nej, knappt det heller. Det är för mycket, för spretigt och för dåligt, och mitt intresse för Gorillaz har dalat ytterligare.

2/5

Skivrecension: Aimee Mann

Aimee Mann
Mental illness

Det fanns en tid när artister kunde få stora genombrott genom att medverka på soundtracket till filmer, och kanske var Aimee Mann den sista som lyckades med det när hon skrev musiken till "Magnolia". Av någon anledning tycks väldigt många svenskar minnas just det soundtracket väldigt väl. Hon följde sedan upp framgången med albumet "Bachelor No 2" och en samling som liksom av bara farten gjorde att hon fick några goda år där kring millennieskiftet. Det visar vikten av att smida medan järnet är varmt, för varken förr eller senare har det pratats särskilt mycket om henne.
Själv upptäckte jag Mann genom 90-talets poptidningar, men måste erkänna att jag inte följt henne särskilt noga de senaste 15 åren trots att hon fortsatt att släppa skivor i en strid ström. Här på nionde soloalbumet bjuds vi på elva trevliga spår som lunkar på, ofta i valstakt, i ett ganska stillsamt mak med sång och gitarr som de viktigaste beståndsdelarna. Mann är en stabil singer/songwriter som är behaglig att lyssna på men gör inte så mycket som får lyssnaren att höja på ögonbrynen. Ett gediget hantverk, men lite mer udd hade inte skadat.

3/5

RSS 2.0