John Daniels visdomsord


"Det är först när man har fattat att livet inte är en tävling, som man har chans att vinna"

(To) Bi(n) Laden


Fick denna bild på mejl av en som inte gillade mitt skägg...

Nytt på DVD (Nolltretton, mars)

Så olika

 

Nånstans i botten på denna urusla kärlekskomedi finns det ett antal Romeo & Julia-historier som skulle ha kunnat gått att göra något intressant av, men som slarvas bort fullständigt med katastrofala repliker, skådisar, regi och manus.

Vi får följa två systrar, den ena nytillträtt finansborgarråd i Stockholm och den andra tv-producent, som båda är ganska osympatiska. Det hindrar dock inte att folk blir kära i dem pang-bom och att känslorna besvaras blixtsnabbt. Faktum är att alla medverkande i denna film blir dökära i varandra efter att ha träffats i fem minuter, och filmens grundidé är att det i samtliga fall handlar om just förbjuden kärlek.

Om inte Colin Nutley varit producent och Helena Bergström regissör skulle ingen förmodligen ha velat ta i detta.

Finns det inget bra då med ”Så olika”? Jo, den har snygga miljöer och det är alltid roligt att se Johan Widerberg även om han inte glänser särskilt i denna film. Och bland alla plastiga karaktärer står Philip Zandén för åtminstone lite trovärdighet i sin roll.

 

1/5
----------------------------------------------------------------

Wallander: Vålnaden

 

Jag har inga problem med att det verka ske ett osannolikt antal mord omkring Ystad.

Jag har överseende med att Wallanderfilmerna är massproducerade lågbudgetrullar gjorda för tv och dvd snarare än för vita duken. Jag kan till och med stå ut med att Per Morberg spelar exakt samma roll som alltid, att Lena Endre numera snyftar och hulkar sig genom alla sina roller och att Krister Henriksson som gammelgubben Wallander visar sig vara en simfantom.

Däremot har jag grava problem med att manuset verkar vara skrivet på en kafferast och att rollfigurerna pratar som ingen människa gör i verkligheten.

Två människor bränns ihjäl i ett hus och givetvis vill ingen prata med polisen om händelsen. Givetvis finns det ett vittne som dessvärre inte kan hjälpa polisen, nämligen den i svenska snutfilmer obligatoriska autistiska pojken. Givetvis råkar killen ha som hobby att skriva upp bilnumren på alla bilar som passerar. Och givetvis hittar en av poliserna en ledtråd som alla andra kollegor har missat.

Varför görs såna här filmer?

 

1/5


Så var det dags igen...


Den där Australienresan blir bara dyrare och dyrare. Man tror ju att eventuella förseelser utomlands på nåt sätt ska "försvinna av sig själv" men igår damp det ner en räkning på 1300 spänn. Hade kört 75 på en 60-väg på kvällen när jag skulle till Byron Bay. Att man inte ser att det är jag som kör spelar ingen roll eftersom jag var ansvarig för fordonet vid tillfället.
Ni får gärna ha detta i åtanke när det drar ihop sig till min födelsedag framöver...

Kolla in Emodeum


Nolltretton har börjat ta in serien Emodeum av Linköpingskillen Rickard Didriksson. Jag gjorde ett reportage om honom för några år sedan och sen dess har han utvecklat sin serie lite.
Kolla in på: http://www.emodeum.se/

På skiva: Johnny Cash (Nolltretton, mars)

Johnny Cash

”American VI: Ain´t no grave”

Universal

 

Andra postuma skivan efter Cash död 2003 - Ja

Inspelad samtidigt som “American V” – Ja

Synthar och trummaskiner – Nej

 

Ödesmättad och dyster – Ja

Party och tjoflöjt – Nej

Gitarr och sång – Ja

 

Lika spännande covers som på föregångarna – Nej

Lite anonyma låtval – Ja

Samma tryck i rösten som tidigare – Nej

 

 

3/5


Billiga SGG-tröjor


Vi har kvar ett gäng SGG-tröjor från 2009 som vi nu rear ut för 20 kr st.
Det finns dock bara barnstorlekar (104 - 152 centilong).
Säg till mig eller mejla skonagronagrebo@hotmail.com om ni vill köpa.

Eleganten från vidderna


Årets film är här, nämligen dokumentären om Eddie Meduza: "Eleganten från vidderna".
Jag har inte hunnit se den själv än, men ska göra det så fort tillfälle ges.

"I mer trettio år roade och oroade Eddie Meduza det svenska folket med sin egensinniga musik och sina frispråkiga texter. Trots att han var bannlyst i radio och teve visste alla vem han var. Från sitt hem i de djupa smålandsskogarna spred han själv sin musik över hela Sverige. På skolgårdar och i pojkrum, på fester och i raggarbilar spelades hans låtar, ofta till vuxenvärldens förtret. Detta är filmen om Eddie Meduza, eller om man hellre vill, Errol Leonard Norstedt.

En gripande och fascinerande dokumentär som ger en långt mer komplex bild än vad som tidigare framkommit kring fenomenet Eddie Meduza. Samtidigt är det en film som innehåller en stor portion humor och värme. Förutom intervjuer med familj och vänner medverkar välkända ansikten som Bert Karlsson och Europe-gitarristen John Norum. Filmen hade premiär för utsålda salonger vid Göteborgs filmfestival 2010 och har rönt stort intresse i press och media.

I DVD-utgåvan som består av två skivor medföljer också ett digert bonusmaterial som innehåller sketcher, intervjuer, konsertframträdanden och en mängd tidigare outgivna låtar."

Ladda för Pub Grebo


På onsdag är det dags för Pub Grebo. För underhållningen står Willy Dahlqvist.
Så boka in onsdag i Grebo Hembygdsgård 19-22.

Bandmöte med Bête Noire


Igår hade Bête Noire bandmöte igen. Vi kom riktigt långt med "Ingen man är en ö" som plötsligt känns som en höjdarlåt. Och så plockade vi upp "Gift" igen. Den har legat i dvala i sisådär två år, men kanske, kanske, kan det bli nåt även av den.

Nytt på DVD (Nolltretton, mars)

Paranormal activity

 

Äntligen en skräckfilm som är riktigt ruggig. Nuförtiden handlar ju skräckfilmer mest om olika tortyrmetoder eller plötsliga hoppa-till-reflexer, men ”Paranormal activity” bygger långsamt upp en spänning som får tittaren att sitta på helspänn. Så fort handkameran filmar sovrummet vet man att det snart kommer att hända något. Jag kommer på mig själv med att sitta med händerna för munnen, och det händer inte ofta.

Vi får följa ett ungt par som märkt att det händer konstiga saker hos dem och börjar filma huset när de sover. Och nog händer saker, dörrar slås igen, fotsteg hörs och det knackar i väggen. Snart börjar spökerierna accelerera och spänningen trissas upp.

Filmen är gjord med oerhört låg budget och filmad i dokumentär stil, och parets naturliga dialog och spelstil gör att det verkligen känns som att händelserna är på riktigt. Jag som tycker att både ”The Blair Witch Project” och tv-serien ”Hemsökta hus” är fantastiska njuter varje sekund. Styrkan är enkelheten, konsekvensen och att det faktiskt inte händer så jäkla mycket. Fler skräckfilmare borde fatta att det är vad man inte visar som oftast är det mest skrämmande.

 

4/5


Tobi & Miss Thailand


Igår hade jag träff med en miss.
Jag hängde nämligen med Miss Thailand 2003. Hon heter Mix Haxholm och kommer från Finspång och tillhör dessutom världseliten i bågskytte. Oj oj oj...

Timo Räserbajs på "Lagret"


Igår var Timo Räserbajs på Skivlagret och signerade skivor och lirade lite. Timo är väl inte min favoritartist men han brukar ju ha ett par låtar på varje skiva som är bra.

Gårdagens fynd på hallmattan


Visst är Spotify bra men det är ändå en jäkla skillnad att äga fysiska skivor.
Igår kom en ny laddning med posten, bland annat Shout Out Louds, Timo Räserbajs, Club 8 och The Radio Dept (som jag för övrigt har med en intervju med i nästa Zero).

Lehmans fredagsfräckis


Mentalskötaren kommer in till galne Per som sitter och brummar.
"Hej Per, vad gör du?" frågar mentalskötaren.
"Jag kör bil till Oslo", svarar galne Per.
Mentalskötaren ler och säger: "OK, ha en trevlig resa!" Därefter går mentalskötaren in till galne Stig som sitter och drar i struten för glatta livet. Förvånad utbrister mentalskötaren:
"Vad håller du på med, Stig?"
Stig tittar hastigt upp och svarar:
"Jag knullar Pers fru medans han är i Oslo!"
  

Slutspel - då åker skägget fram


Fast det där med slutspelsskägg är ju så uttjatat, så istället satsar jag på det nya, heta som har kommit, nämligen: FÖRSPELSSKÄGG!

Två skivor (Zero)

Babian: Hälften dör av fetma

Troglodyte

 

Babian har ofta jämförts med bob hund och rent musikaliskt kanske det finns likheter (vilka kanske förstärks av den skånska dialekten), men det finns också en viktig skillnad. bob hund hade en relevans på flera sätt, man förnyade den svenska indiepopen, man hade en av landets bästa frontfigurer och man visade att det kunde funka med en alternativ poplyrik. Babian må låta likartat men är helt och hållet ett plojband. Man har en energisk liveshow, en tokgalen gitarrist och roliga albumtitlar, men vad gäller relevans har man noll och intet att erbjuda.

”Hälften dör av fetma” är bandets andra skiva efter fjolårets debut som fick gruppen P3 Guld-nominerad i kategorin Årets rock/metal(!). Man fortsätter med sin punkiga pop av det lättviktigare slaget. Vore Babian ett garageband i Finspång kanske de skulle kunna bli lokala hjältar på fritidsgården/pizzerian, men på den nationella rockscenen håller de inte måttet.

 

4/10
-----------------------------------------------------------------

Boy Omega: The ghost that broke in half

Riptide/Border

 

Boy Omega, vad kan det vara för nåt? Det engelska releasebladet lägger jag undan för att inte bilda mig en förutfattad mening. Jag startar skivan och ut strömmar melankolisk, dyster, långsam depp-pop.

Snyggt, stämningsfullt men möjligen aningens intetsägande. Jag har fått många såna här skivor av djupsinniga amerikanska band genom åren och här kommer en till. Trodde jag. Men detta är inget anglosaxist band, det är inte ens ett band utan ett enmansprojekt. Och ursprunget är varken brittiskt eller amerikanskt, istället kommer artisten från Göteborg och heter Martin Gustafsson.

Det visar sig även att detta är det femte albumet och att han tydligen är lite på g utomlands. Där ser man vad lite man vet.

Både Tgr Lou och Firefox AK gästar och Boy Omega rör sig lite i deras trakter. Lägg till lite referenser till band som Logh och Last Days of April och ni är på rätt väg. Och precis som nämnda artister ofta kan bli lite tråkiga i sin ljudbild och sin likformighet stämmer det även på Boy Omega.

5/10


SGG:s nya hemsida uppe!


Micke Fredriksson har inte bara sippat paraplydrinkar och hängt på spa i fjällen, han har även fixat ihop en ny hemsida.
Kolla in den på: http://www.skonagronagrebo.se/

Ny favorit: Måd Demår

Jag har fått en ny favorit, nämligen Måd Demår som specialiserat sig på Ulla Billqvist-sånger. Här framför hon en av de allra bästa: "Min soldat".

Carl-Johan Vallgren klar för SGG


Japp, då var ytterligare ett höjdarnamn bokat till Sköna Gröna Grebo 28/8.
Med sex plattor i bagaget och ett Augustpris därtill är Carl-Johan Vallgren en av landets intressantare visrockare med ett oefterhärmeligt mellansnack.

Hemsida: http://www.vallgren.nu/

Gest hos Tobi


Vad har vi här då? Jo, en ung David Gest och en ännu yngre Michael Jackson. Det var tider det...

Två skivor (Zero)

Kommun: Kommun

Hybris

 

Vapnet-gänget har ett nytt projekt på gång och passar samtidigt på att byta språk.

Musiken är bättre än det usla bandnamnet, men nog går det att hitta på mer spännande saker med popmusik än så här? Kommun är på intet sätt dåliga, de gör småtrevlig mjukpop ungefär så som den brukar göras, och det kanske är det som är felet.

Visst, jag kan ha på Kommun i bakgrunden medan jag diskar men så fort jag stänger av har låtarna gjort sitt. Det är ingen musik som får mig att reflektera över mitt liv, dansa eller på annat sätt påverkar mitt liv. Lagompop gör kanske ingen skada, men den gör ingen nytta heller.

 

5/10
-----------------------------------------------------------

Dag för dag: Boo

Snavely Constraction Records

 

Är det inte konstigt att heta Dag för dag och sedan sjunga på engelska? Jag tycker det, men kanske hänger det ihop med att duon, tillika syskonen, Sarah Parthemore Snavely och Jacob Donald Snavely tydligen kommer från USA och nu bestämt sig för att bo i Sverige. Enligt ryktet lär det vara polarna i Shout Out Louds som lurat hit bandet.

”Boo” är både namnet på öppningslåten och på detta debutalbum från det kringflackande syskonparet. Själva kallar de sin musik för rock, men melankolisk, stämningsfull deppop är också ett epitet som skulle passa.

Jag är ett fan av svärta men hos Dag för dag tycker jag att musiken är för händelsefattig och fantasilös. Jag tappar snabbt intresset, även om jag i andra sammanhang kan gilla monotoni och dysterhet.

 

 

4/10


Tobis modeblogg 2010 #6


Dom har snygga t-shirtarna köpte jag i Bangkok.
Man kan säga att den nya trenden som är på g är att allting avslutas med -ey, att jag blir Tobey. T-o-b-e-y.
Allting blir göttey, cooley, sköntey. Fräsey...funkar inte. Men det funkar på dom internationella orden. Jag tror att det är det nya som jag kommer att satsa hårt på till hösten.
Hoppas ni tar del av min lilla ordkunskapslektion här, med tanke på att om ni läser bloggen så förstår ni inte vad jag skriver om ni inte har koll på de här orden. Otherwise you´re screwed. S-c-r-e-w-e-d. Dito, ditey. ha ha, man kan hålla på för evigt...tudeloo.

Bästa svängen - Hökarängen!


Nån som ska med till Yxbacken utanför Norrköping och lägga några åttor?
Tänkte åka dit på lördag eller någon kväll i veckan.
Alla nedfarter är öppna.

Kolla gärna in webkameran på hemsidan:
http://www.yxbacken.nu/

På skiva: Psychic Stunts (Zero)

Psychic Stunts: Panic in motion

Gården Recordings/NAZ

 

Psychic Stunts är en Stockholmsduo bestående av Joel Bergqvist och Anders Tjernblom och detta är deras debutskiva. Den rymmer en hel del tilltalande element och ska man sätta stämpel på musiken ligger pop som låter elektronisk, utan att kanske egentligen vara det, närmast till hands. Duon rör sig mellan valfritt Labradorband, dansgolvet och loungen med en sväng ut ibland till indiekidsen som står och röker på balkongen. Och det finns en charmig melankoli ständigt närvarande.

Jag kan tycka att det ibland låter lite lättviktigt och halvfärdigt, som om bandet tagit den enklaste vägen istället för att jobba vidare lite till och få ut bästa möjliga av varje låt. Ofta verkar de ha lagt mer jobb på smarta texter än på melodier som sätter sig. Jag undrar också vad som är gruppens ”unique selling point”. Det finns många andra liknande musikskapare därute och i en jämförelse känns Psychic Stunts lite anonyma. Å andra sidan är detta just ett debutalbum och då kanske man inte kan begära att gruppen ska ha alla bitar på plats.

Även om jag inte blir hänförd är detta dock ett album med skön mjukpop som för det mesta är okej och ibland blir riktigt tilltalande.

 

5/10


Tobis modeblogg 2010 #5


Och sen har vi då dom här coola byxorna som jag köpte i Bangkok. "Cool"...mitt YouTube-konto, där heter jag ju Cool och det säger ju allt. Grundaren till ordet....aaaaaaaaaaaaah!

Lika som bär #78


Andreas Carlsson & Gary Sinise

Veckans facelift


Tycker nog att Burt Reynolds har börjat se lite uppstramad ut på sistone...
Vad hände med den sexiga mannen nedan?

Lika som bär #77


Py Bäckman & Ozzy Osbourne

På skiva: Sambassadeur (Zero, mars)

Sambassadeur: European

Labrador

 

Mellan sin första skiva ”Sambassadeur” (2004) och uppföljaren ”Migration” (2007) gick Göteborgsbandet Sambassadeur från blek, spinkig überindie till pampig orkesterpop med stråkar. Visserligen med melodisinnet och popkänslan intakt men ändå på många sätt ett nytt band, mer självsäkert, elegantare, grandiosare och på många sätt bättre även om indietalibanerna bland fansen säkert har sina invändningar.

Tredje plattan ”European” tar vid där den förra tog slut. Ljudmässigt rör man sig i samma trakter. Fantastiska popmelodier, smekande sång och ofta storslagna arrangemang. Man kan inte göra annat än att älska det. Musiken är så fjäderlätt, så mjuk men ändå så distinkt och självklar. Bedårande.

 

 

8/10


Vägra vinter!


Igår kväll körde jag lite Ledinfrågesport i Konserthuset innan konserten.

Ledin är ju rätt tråkig men jag måste ändå säga att gårdagens konsert var över förväntan. Han körde lite mer nedtonat än vanligt och öppnade till och med spelningen med ett akustiskt set med bara han och gitarr. Och han var en mycket bättre gitarrist än vad jag trodde.

Han körde också många lite mer udda låtar varav rätt många gamla från 70-talet. Och ljuset var skitsnyggt.

Och nog körde han så det rök, för efter en timme gick brandlarmet och hela konserthuset var tvunget att utrymmas - mitt i konserten!
Men efter en stund fick vi komma in igen och konserten fortsatte.

Lika som bär #76 (enligt Bill)


Filmregissören James Toback och Dave Gest

Lehmans fredagsfräckis


"Två män samtalar:
- Du, jag tror att min fru är död!
- Varför tror du det?
- När vi har sex är det som vanligt, men det har inte blivit diskat på en vecka! "

Docenterna klara för SGG


Nu är det klart att Docenterna blir en av huvudakterna på Sköna Gröna Grebo den 28/8.


"Docenterna är just nu i studion för att färdigställa sin nya platta. Det tionde i ordningen blir det för den svenska New Wave-popens mästare.

Senast vi hörde ifrån Joppe Pihlgren & Co var när de 2007 släppte dubbel-CDn ”Jag tar mitt liv med popmusik 1980 –2007”. Samlingen innehöll också ett nytt spår, ”Dags att bli hög”, som vittnade om kommande stordåd.

Håll ögon och öron öppna i vår!

Docenterna är:

Joppe Pihlgren - sång, gitarr
Larry Lövgren - bas, sång
Kricke Pihlgren - trummor, sång
Idde Schultz - sång, gitarr
Jon Jefferson Klingberg - gitarr, sång"

Tobis modeblogg 2010 #4


Dom här "sköna" skorna köpte jag i Bangkok.
Skönt är ju ett klassiskt ord i min blogg, är ju bara att googla det - vem använder det mest? Äääh - jo det är jag. I alla fall...skönt är som gött...lite mer amerikani...liksom lite internationellt ord. Skönt...sköntey...det är nice, snärtigt. Det är som fräsigt, det är liksom...amen, det är förträffligt. Förträffligt är ett annat ord som jag gillar att använda.

Snart kommer nya spännande bokningar


Några läste kanske i tidningen idag om SGG:s bokningar hittills. Dom var ju kända sen tidigare men...oj oj oj...inom de närmaste dagarna kommer SGG att presentera några nya kanonbokningar, så håll utkik här på bloggen.


Angående hemsidan så är vår webansvarige i fjällen där han lever loppan, men när han kommer hem ska han få en spark i baken så att vi snart har en ny, fräsch hemsida. Som ni ser på bilden ovan är han i full färd med den och ska bara fixa lite finjusteringar.

På skiva: Shout Out Louds (Nolltretton, februari)

Shout Out Louds

”Work”

SONY

 

Under senare delen av 00-talet har Shout Out Louds varit ett av de mest uppmärksammade svenska banden utomlands. Man har turnerat runt i världen, medverkat i amerikanska pratshower och hörts både här och där.

Jag har alltid gillat gruppens drivna alternativpop men samtidigt inte riktigt förstått varför just denna kvintett nått sådan framgång medans andra jämförbara svenska akter inte uppmärksammats. Frontfiguren Adam Olenius har visserligen en karaktäristisk röst och drag som en grekisk staty men resten av bandet har ju utstrålning som en parkbänk. Dessutom känns man som kopior, på debuten lät man The Strokes och på uppföljaren från 2007 lät man The Cure. På denna tredje platta har man behållit delar från de två tidigare men samtidigt känns det som att man för första gången är på gång att hitta sin egen stil. Kanske lite mer nedtonat och stämningsfullt än tidigare, men det finns många bra låtar på plattan. Materialet är jämnbra med några spår som kanske kan bli hits.

 

3/5


Gest hos Tobi


Nej, dags för lite David Gest igen här på bloggen tycker jag...

Tobis modeblogg 2010 #3


Nu när det är kallt ute är det "gött" att sätta på sig den här halsduken och mössan som Wee stickade till mig.
När man säger att något är gött...att något ÄR gött...det är ju gött...eller det är gött. Äh, jag vet inte.
Gött det finns ju där. Vad ska man säga, det är ju grunden till göttigt och göttey...som jag kommer till USA, då översätter jag det till göttey. Då är ju saker och ting göttey och inte gött.
Lite mer americano...passar lite mer international writing, sådär.

Tisdag i Norrköping

Idag är jag i Norrköping och jobbar.
Här sätter man små svenska flaggor i hundbajskorvarna på gatorna.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

På skiva: Sophie Zelmani (Nolltretton, februari)

Sophie Zelmani

”I´m the rain”

SONY/BMG

 

Det är inte direkt några revolutionerande grepp Sophie Zelmani bjuder på här på sin åttonde skiva, 15 år efter den självbetitlade debuten. Hon viskar fram mjuka ord över väna gitarrsånger så försiktigt och stilla att all stress omkring försvinner. Återigen är det gamla vapendragaren Lars Halapi som stått vid rattarna.

Och för den som gillar att känna igen sin favoritartist och gillar att de håller fast vid den stil som man en gång föll för (vilket väl stämmer in på de flesta av oss?) väntar en högtidsstund. För här hörs ingenting som vi inte hört förut. Zelmani tissar och tassar med den smekande gitarren och den känsliga rösten, smyger sådär nära som hon gjort till signum och tar med lyssnaren på en mysstund under filten.

Och även om jag kan tycka att det blir lite tråkigt att hon låter exakt likadant på skiva efter skiva vet jag inte om jag vill ha henne på något annat sätt. Hon har hittat sin stil och håller fast vid den. Det låter varmt, vackert och vemodigt och då spelar det inte så stor roll att musiken är en karbonkopia av det hon gjort förut.

 

3/5


Tobis modeblogg 2010 #2


Sen har vi "fräsigt" som man kan säga om dessa kortbrallor jag köpte i Lamai.  Om man vill säga att plagget är fräsigt...det är liksom färggrannt, det är mycket mönster...det är liksom...det är Toobi, det är Toobi-oord. Rivstart i garderoben!

Musikkrönika (Nolltretton, februari)


Vilken skiva är svårast?

 

Ett popjournalistiskt grepp som ofta tas till är att tala om en grupps ”svåra” album. Oftast menar man då bandets andra skiva som snabbt skall produceras för att följa upp en succéartad debutplatta.

Nästan lika ofta som det talas om ”den svåra andra skivan” talar man även om ”den svåra tredje skivan”. Vilka grunder man bygger det antagandet på är lite otydligare, ofta nämns det bara som nåt slags självklart mantra, att den tredje skivan följer någon slags naturlag som automatiskt gör den svår att få ur sig.

 

Ifjol läste jag en recension av rockbandet The Vines senaste skiva som omnämndes som ”det svåra fjärde albumet”. Det nämndes dock inte varför det skulle ha varit så svårt att göra, däremot påpekades hur tråkiga och splittrade de tidigare plattorna varit. I mitt tycke är väl det snarare argument för att den fjärde skivan skulle var enkel, det fanns ju inga förväntningar och i princip allt skulle ju bli bättre än det man tidigare gjort.

Är det inte också så att en grupp som redan gjort tre skivor och är etablerad borde ligga bättre till hos skivbolaget och fansen än en okänd artist som kämpar med att få någon att ge ut sin debutplatta? Borde de inte ha lösare tyglar och mer kreativt fria händer?

 

Men det verkar som att snudd på alla album är ”svåra” enligt popskribentkåren. Det talas om ”svåra comebackalbum”, ”svåra soloalbum” och ”svåra hitta-ny-publik-album”. När en artist dessutom går ut och säger att en skiva ska bli hans sista blir det extra svårt, för då är det viktigt att hans ”svåra tack-och-adjö-skiva” är majestätisk, storstilad och värdig.

 

Det enda album som inte verkar vara svårt, enligt popskribenterna, är tydligen debutskivan. Om det inte handlar om artister som tidigare släppt ett antal singlar, EP: s och ringsignaler. Då undrar man om ”de verkligen klarar av steget till albumformatet”. Det var vad exempelvis The Tough Alliance och Jens Lekman fick höra när de släppte sina fullängdare för några år sedan.

Frågan man artisten själv, den som borde veta bäst, är det förmodligen just debutalbumet som är svårast. Det är åtminstone det som tar längst tid att göra, vanligtvis sisådär 20-25 år. Sedan brukar det komma en skiva ungefär varje eller vartannat år. En vanlig kommentar när man intervjuar artister och ber dem att jämföra sitt första och andra album är just något i stil med ”debuten har jag skrivit låtar till hela livet men på uppföljaren har jag bara låtar som skrivits under det senaste året”.

 

Så vilket album är egentligen det svåraste att göra? Visserligen är det säkert så att alla skivor är svåra att göra, att skriva 12 bra låtar på ett år är inget som vem som helst klarar av, men om man kallar alla skivor för ”svåra” tappar ju ordet snart sin betydelse.

Personligen skulle jag nog säga att Ulf Lundells senaste skiva ”Omaha” kan räknas som en svår skiva. Det var hans ungefär 25: e album och rockfarfar borde vid det laget vara fullständigt urlakad på goda idéer, nytänkande och musikaliska visioner. Förmodligen kommer han ändå ge ut ytterligare ett antal skivor innan han lägger ner verksamheten. Där kan ni snacka om svåra skivor, att prata om det ”svåra andra albumet” blir bara löjligt.


Mr Shield dagen efter


Nja...någon fullträff blev det ju inte direkt för Mr Shield i hans schlagertips. Han prickade visserligen in både ettan och tvåan, men vem gjorde inte det? Aldrig har det väl rådit större konsensus inom schlagertipsen om dessa två placeringar.
(Mr Shield hade även Andreas Johnson på rätt plats).
Det som främst rörde till det var jurygrupperna, och särskilt de utländska där Mr Shield helt var ute och cyklade. Dessutom verkar hans personliga agg mot Darin och kätslag för Timoteij ha grumlat omdömet.

Många av oss verkar vara ense om att jurygrupperna är oberäkneliga och konstiga så till kommande års schlagertips tycker jag vi helt koncentrerar oss på telefonrösterna.

Och hur stod sig Mr Shields tips där i år? Nja, det var också tre rätt.
I mitt tycke är den totala insatsen klart underkänt av denne expert som enligt egen utsaga oftast brukar sätta tio av tio och alltid topp tre.

Så här kommenterar Mr Shield själv:
"Lite pinsamt att jag bara satte tre, men i och med att ettan och tvåan satt gav det iaf 670:- på 100 satsade. Hade jag bara haft Erik som trea istället för fyra hade det blivit fest natten lång.

Helt ok, men inte godkänt".

Mera fröken Leierth

Det absolut bästa Camela Leierth gjort är i mitt tycke denna video med Dead Starlet (en av mina första intervjuer jag gjorde var för övrigt med Dead Starlet i slutet av 90-talet). Kolla videon - så snygg! Känns som att brudarna i Misty skulle gilla detta något oerhört...

Mr Shields slutgiltiga schlagertips 2010


"Det här måste vara det svåraste året jag någonsin tippat Melodifestivalen. Jag är mer eller mindre förvirrad här bland alla papper och anteckningar jag jobbat med runt tävlingen. Har senaste timmarna haft fyra olika vinnare i mitt huvud. Har stött på fenomenet att flera av låtarna blir svagare och svagare ju mer jag lyssnar på dem. Tydligaste exemplet är Darins låt som bara är fullkomligt vedervärdig efter ett stort antal lyssningar. Även Salems låt har visat sig inte hålla 100+ lyssningar vilket gjort mig extremt osäker i tipset. Men å andra sidan kanske det bara är jag i hela världen som överanalyserar låtarna på detta vis.

Det är bara att krypa till korset och erkänna att det i år blir en enda stor chansning. Jag brukar ju sätta en tusenlapp vilket genererat ganska bra med pengar senaste åren, men den här listan kommer jag inte slänga in många kronor på.

Själv hoppas jag fortfarande på Timoteij eftersom de är de enda som har en låt som verkligen fungerar i öststaterna (som jag tror utländska juryn kommer att påvisa). Att det är fyra söta blonda småtjejer vinner också röster i utlandet. Dessutom är det den enda låten som efter sjukt många lyssningar fortfarande får mig glad. Jag drar en chansning och tror att även svenska juryn inser att detta vore bra för Sverige och sätter dem så högt upp som fyra (dock inte troligt). Har vänt och vridit på alla listorna för att försöka få dem som vinnare, men det går inte riktigt att få till. Men jag tror det kan bli en rysare i morgon mellan Salem, Bergendahl och Timoteij(hänger på svenska juryn dock).

För övrigt tror jag att flickidolerna Saade och Darin tar ut varandra något på rösterna. Hade inte Darin varit med i finalen tror jag Saade hade varit med och slagits om totalsegern. Förmodligen är jag den i Sverige som tippar Darin längst ner - sjua - men låten får mig att vilja vomera."

Mitt tips för Melodifestivalen anno 2010

Svenska juryröster (fem grupper)
1. Salem Al Fakir

2. Anna Bergendahl

3. Erik Saade

4. Timoteij

5. Jessica Andersson

6. Andreas Johnson

7. Peter Jöback

8. Darin

9. Pernilla Wahlgren

10. Ola

 

Utländska juryröster (sex grupper)

1. Timoteij

2. Jessica Andersson

3. Anna Bergendahl

4. Salem Al Fakir

5. Andreas Johnson

6. Erik Saade

7. Darin

8. Peter Jöback

9. Ola
10. Pernilla Wahlgren

 

Publikröster:

1. Anna Bergendahl

2. Salem Al Fakir

3. Timoteij  

4. Erik Saade

5. Darin

6. Jessica Andersson

7. Peter Jöback

8. Andreas Johnson

9. Pernilla Wahlgren

10. Ola

 

Därmed tror jag att den totala slutställningen blir:

1. Anna Bergendahl

2. Salem Al Fakir

3. Timoteij  

4. Erik Saade

5. Jessica Andersson

6. Andreas Johnson

7. Darin

8. Peter Jöback

9.  Pernilla Wahlgren

10. Ola

 

Väl mött nästa år!

Eder schlagernörd

Mr Shield


Uteserveringspremiär!


Nu är våren här och det börjar bli dags att hänga på uteserveringarna. Igår var det premiär på Waldemars i Tannefors.

Camela Leierth back in business


Måste nämna något om Camela Leierth som var förband till Kent häromdagen. Hon är ju en gammal favorit som jag skrivit om tidigare här på bloggen.
Hon har alltid varit übercool men aldrig riktigt lyckats skriva låtar som matchat hennes personlighet. Spelningen i onsdags var väl heller inte jättespännande men det är kul att hon är tillbaka efter några tysta år.

Tobis modeblogg 2010


Hej hej, hoppas allting är gött med er. Tänkte börja dagen med en lektion i olika Toob-oord som är väldigt användbara i det dagliga bruket, det dagliga språket helt enkelt. Ni veteranläsare har ju bra koll på vilka ord som är aktuella i mitt språkbruk.
Vi har "fräsch" som man kan säga om den här jackan jag köpte nu senast i Bangkok. När nånting är fräscht kan man säga att det är nånting väldigt läckert liksom, det är fräscht, det är liksom...det är stil, det är lite sådär "old english lady drinking tea in the afternoon", hon är antagligen väldigt fräsch liksom. Men moderniseringen av det uttrycket är väl...jag liksom. Jag är fräsch!

Torsdag i Norrköping

Var i Norrköping och jobbade igår.
Där kallar sig alla andra saker i reportagen än vad de heter i verkligheten.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Lehmans fredagsfräckis


"En vit och svart man var ute i en eka och fiskade. Den vite mannen stoppade ner kuken i vattnet och säger:
- Det är 23 grader!

Den svarte mannen ville inte vara sämre utan stoppade även han i kuken i vattnet och säger sen:
- Det stämmer. Och så är det tre meter djupt!"


Mr Shields schlagertips


I sedvanlig ordning tippar Mr Shield Melodifestivalen. Såhär skriver han:

"Jag är inte säker på att grästjejerna vinner längre med tanke på den enorma speltid Bergendahl får i radio. Dessutom tror jag många kommer gilla Saades nummer som avslutande låt. Det enda jag är säker på är att det gamla gardet med Pernilla, Jöback, Jessica och AJ inte har en suck att vinna.

Kanske tar folket förnuftet till fånga och röstar på den absolut bästa låten - Salem Al Fakir - trots det tråkiga numret, hans flummighet och dåliga utstrålning av glädje när han vinner? Folk gillar mer när man gråter och är genuint chockad såsom Anna Bergendahl var, jämfört med Salems lilla "vink" och "vad var det jag sa".

Det blir en rolig final, men det finns ett orosmoment - och det är ju givetvis Darin. Får inte vinna, ska inte vinna, men skulle kunna vinna (fast aldrig i mitt tips). Han har talang och alldeles för många fans, men OJ vilken svag låt detta är! En otroligt irriterande refräng som bara gnager och blir sämre och sämre ju mer man hör den. Dvs, tvärtemot alla andra refränger i startfältet.

Mitt slutgiltliga tips hur jag TROR det slutar droppar in precis innan tävlingen när jag lyssnat en sista gång, men just nu känns det så här:

1. Salem Al Fakir
2. Anna Bergendahl (växer tyvärr mer och mer och blir nog favorit)
3. Saade
4. Darin
5. Timoteij
6. Jessica Andersson
7. Peter Jöback
8. Andreas Johnson
9. Pernilla Wahlgren
10. Ola

Och detta nedan är hur jag VILL att det skall sluta, men det är ett rent önsketips och kommer inte hända.

1. Timoteij (om de lär sig fejkspela lite snyggare)
2. Salem Al Fakir
3. Saade
4. Anna Bergendahl
5. Ola
6. Jessica Andersson
7. Andreas Johnson
8. Pernilla Wahlgren
9. Peter Jöback
999. Darin                      "

Kom igen nu Mart - kör för fan!


Huka er gubbar och kärringar - Mart är tillbaka med en ny blogg!

Kolla in: http://reservmart.blogspot.com/

Känt folk röker Kent


Var på Kent i Cloetta Center igår. Måste nog säga att det var en "jaha"-spelning. Inte dålig, men inte heller särskilt exalterande. Första halvan var till och med snudd på tråkig. Och låtvalet kunde ha varit bättre, liksom Jocke Bergs mellansnack.

Carolina Wallin Pérez klar för SGG


Då var det klart att även Carolina Wallin Pérez kommer och lirar på Sköna Gröna Grebo 28/8.
"Carro" slog igenom i höstas med sina fantastiska Kent-tolkningar på skivan "Pärlor & Svin", inspelad i Kents egen studio "Psykbunkern".

Lyssna här: http://www.myspace.com/carolinawallinperez

Snacka om duracellkanin


Det här är min miniräknare som jag satt och räknade lite på igår. Inget konstigt med det. Jag köpte den i ettan på gymnasiet. Inte särskilt konstigt det heller. Det konstiga kommer nu:
Jag kan inte minnas att jag någonsin har bytt batterier i den, och jag är fullkomligt säker på att jag inte har bytt sedan studenten.
Visserligen har jag inte använt den särskilt ofta sedan jag gick ut gymnasiet, men det är ändå 18 år sedan!
Tror inte att jag bytte nån gång under skoltiden heller, och då använde man den ju varje dag. Jag gick ju Natur och där räknas det en del...
Alltså, inte bytt batterier på 21 år! Och det funkar fortfarande klockrent. Är inte det konstigt?

På skiva: Bad Hands (Nolltretton, februari)

Bad Hands

”Take the money and run”

NONS Records

 

Namnet Per Nordmark kanske inte säger så mycket, men om jag berättar att han varit med i Breach, Hets och spelat med bland annat Christian Kjellvander och Britta Persson då? Nähä, inte det. Men om jag säger att han var trummis i Fireside så kanske det går upp ett ljus. Ett tag var ju Luleåbandet ett av landets absolut största rockexporter.

I år kommer hans första egna skiva, eller hur man ska se det, för han kallar sig ju Bad Hands och sjunger inte en rad själv. Däremot har han skrivit, spelat och producerat hela konkarongen.

Idel ädel popadel har kallats in som gäster på låtarna och vid micken hittar vi namn som Howlin´ Pelle, Nicke Andersson, David Sandström, Nina Kinert och Henric de la Cour. De två förstnämnda rockarna levererar den fartfyllda ”Kick you out” med tuffhet och attityd. Här finns en handfull starka låtar till, även om materialet spretar en aning. Mestadels handlar det om rocklåtar med en elektronisk touch och det är just i de rockigare spåren jag tycker Bad Hands är som bäst.

 

3/5


Så ung, så fräsch!


Snart 37 år gammal är man yngre och fräschare än någonsin. Sedan någon vecka börjar jag ju dagarna med att gå till simhallen och köra några mil i bassängen. Kilona rasar, musklerna sväller och jag tror banne mig att magrutorna börjar titta fram. Ni kommer att bli chockade när ni ser mig i sommar vid Grebobeachen!

På skiva: Mary J Blige (Nolltretton, februari)

Mary J Blige

”Stronger with each tear”

Geffen/Universal

 

Mary J Blige är kanske inte den hippaste kvinnliga soul/r´n´b-artisten längre, men varje gång hon släpper en skiva bevisar hon att hon fortfarande är drottning på tronen. Den 38-åriga Bronxbruden har en tyngd och respekt med sig som få av hennes musikaliska kollegor kan mäta sig med. Hon har redan bevisat sin trovärdighet och kan numera släppa skivor som bygger mer på trygghet och ren musikalitet än på coola poser, och ändå komma undan med det. Nitton år in i karriären gör hon helt enkelt som hon vill utan att någon kan ifrågasätta det.

På sin nionde skiva har hon kallat in ett gäng tuffa medarbetare, men resultatet låter oväntat traditionellt och försiktigt. Hon har satsat på säkra kort som inte sticker ut särskilt mycket åt något håll. Materialet är genomgående starkt, allt är klanderfritt och välproducerat. Man riktigt smälter av den lena ljudbilden och den höga nivån. Det är kompetent som sjuttsingen, men de klockrena hittarna är svåra att finna bland det jämnstarka låtmaterialet.

 

3/5


Vill du engagera dig i SGG?


Igår hade vi SGG-möte.
Festivalen växer för varje år vilket är trevligt, men det blir också mer för oss arrangörer att göra. Kanske finns det nån därute som känner för att börja engagera sig i SGG?

Vi tar gärna emot folk som hjälper till. Det kan handla om att bara ha en mindre uppgift under själva festivaldagen (entrévärd, parkeringsvakt, försäljning m.m.) eller att engagera sig lite mer och kanske till och med vara med på möten året om.

En festival kräver ju mycket administration och pappersarbete och är man en hejare på exempelvis sponsring, söka bidrag, bokföring, div sekreterarjobb, ekonomi, div föreningsarbete och liknande får man gärna höra av sig.

Snacka med någon av oss i SGG eller mejla på: skonagronagrebo@hotmail.com
---------------------------------------------------------------------------------------------
PS: Hittills bokade till årets festival är:
*Finn Zetterholm
*Frans Haraldsen
*Helmut Jederknüller
*SAMS
*Emelie Almroth
*Izzy
*6.08

Fler artister presenteras inom kort...

Bandmöte med Bête Noire


I lördags hade Bête Noire bandmöte med rödvin och supé i salongen hos Bill. Desserten var flytande och bestod av Pernod-drinkar, vilket fick igång kreativiteten ordentligt.
Det ledde till att vi lade grunden till nya låten "Ingen man är en ö" samt fixade lite med "Grand Hotel".
Den första är tänkt att komma på nästa EP medan den andra är en nyårslåt till en kommande julskiva(!)
Vi har fortfarande lite problem att bestämma oss för vilken den fjärde låten till nya EP:n ska vara, men tanken och förhoppningen är att skivan ska komma ut under våren.
Eventuellt har vi också några spelningar på gång framåt sommaren.

Nytt på DVD (Nolltretton, februari)

2012

 

Hur många explosioner kan man klämma in i en mastodontfilm? Hur många jordbävningar, rasande byggnader och skrikande människor? Roland Emmerich, som tidigare gjort undergångsfilmer som ”Independence Day”, ”Gozilla” och ”The Day After Tomorrow”, satsar mot världsrekordet och försöker göra katastroffilmernas katastroffilm. Lägg ihop ”Dante´s Peak”, ”Twister” och ”Armageddon” och du är inte ens halvvägs.

Planeterna har lagt sig på rad vilket orsakar solstormar som får jorden att koka inifrån. Kaos utbryter och allting går under. Och då menar jag allting.

Det blir för mycket. Emmerich fläskar på med så mycket flodvågor, vulkanutbrott och jordskred att man inte orkar bry sig. Hur går man vidare när hela Kalifornien rasat ner i havet?

Till det kommer stråkar, övertydlig moral, bibliska referenser och påklistrade snyftscener. Man fattar efter två minuter att sonen som kallar John Cusack vid förnamn kommer att säga ”pappa” i slutet. Lika snabbt listar man ut vem som kommer få presidentens dotter.

Specialeffekterna gör att ”2012” duger som bakfyllefilm, men det är knappt.

 

2/5
------------------------------------------------------------------------

Luftslottet som sprängdes

 

Den avslutande delen av Millenium-trilogin lider av samma brist som ”Flickan som lekte med elden”, det märks att det är en nedklippt tv-serie som inte var tänkt för bio. Har man inte läst böckerna är det svårt att hänga med i alla svängar och för att ändå knyta ihop historien någorlunda har man skapat en mastodontfilm på två och en halv timme där det emellanåt är så segt och tråkigt att man får kämpa för att hålla sig vaken.

Lisbeth Salander ligger på sjukan och ska tystas för gott för att inte gamla hemligheter från förr ska komma fram. Folket på Millennium framställs tamare än någonsin (förutom i en märklig slagsmålsscen), handlingen är ofta ologisk och vissa scener är så pinsamma att man skrattar rakt ut. Men det finns ljuspunkter. Filmen tar sig mot slutet och rättegången mot Salander känns laddad. Noomi Rapace som just Salander briljerar återigen och det är hennes film från början till slut. Denna film är bättre än tvåan och det ska bli intressant att se hur de amerikanska versionerna blir. Hoppas att Rapace får rollen som Salander, det är hon värd.

 

2/5


Vägra vinter med Ledin och Tobi


Jag ska börja köra lite after work/uppladdnings-quiz på Konserthuset och först ut är den 18/3 innan Ledin-konserten. Så har ni tänkt att gå på Ledin kan ni gärna komma lite tidigare och ta en öl och köra lite frågesport. Det är gratis att delta i quizen.
Mer info på: http://www.arenabolaget.se/calendar.asp?id=432
----------------------------------------------------------------------------
PS: Borell, jag kan nog fixa de där fribiljetterna till Ledin som du har tjatat om!

Alcatastrof


Egentligen är ju inte Melodifestivalen mycket att hetsa upp sig över, och i år har ju låtarna hållit lägre klass än normalt. Finalfältet är ju skrämmande dåligt.
Och inte undra på när svenska folket röstar bort det enda bra bidraget - Alcazar. Så då får vi väl skicka Jöback och komma på 18:e plats igen.
Nästa lördag blir det sponken...

På skiva: Magnetic Fields (Nolltretton, februari)

Magnetic Fields

”Realism”

None such/Warner

 

Nionde albumet med Stephin Merritt & Co – Ja

Growl och dödsmetal – Nej

Amerikansk folkpop – Ja

 

Står still sedan förra skivan – Nej

Genomarbetade texter – Ja

Flower power-vibbar – Ja

 

Akustiskt med dragspel och fiol –Ja

Aggressivt och ilsket – Nej

Saknar trummor och synthar – Ja

 

 

2/5


Finn och Emelie klara för Sköna Gröna Grebo


Två nya artister är klara för Sköna Gröna Grebo den 28/8.
Ur den lokala visfloran har vi hämtat Emelie Almroth som minesgoda SGG-besökare kanske känner igen från andra konstellationer från tidigare år.
Och så har vi den gamla legendaren Finn Zetterholm som är en av de stora inom svensk visa.
Finns hemsida: http://www.finnz.nu/

Fler namn är på ingång och ny, fräsch hemsida är också på g.

Lika som bär #75


Filip Hammar & trummisen i Helmut Jederknüller

Krogkrönika (Nolltretton, februari)

Tar bakfyllan också semester?

 

Går man ut här hemma och krökar på lördagen har många svårt att komma upp till jobbet på måndagen. På semestern kan man dock festa en vecka i rad utan problem. Vad beror det på?

 

Solsemester i Söderhavet. Det blev sent igår, du rejvade till fem på morgonen. Ändå vaknar du pigg som en lärka bara några timmar senare, tar en dusch, käkar frukost och ger dig iväg till stranden. Hade det varit i Sverige hade du inte ens sett solen under dagen utan legat totaldäckad till sju på kvällen, mått skit ytterligare ett dygn och lovat dig själv att aldrig mera dricka alkohol. Så hur fasiken kommer det sig att man aldrig blir bakis när man är på utlandssemester?

 

När ni läser detta är jag på väg hem efter att ha partajat på stränderna på Bali, Surfers Paradise och Koh Samui. Två månaders konstant festande är över och på frågan om hur många öl, drinkar och buckets jag har druckit skulle svaret bli så astronomiskt högt att min chef skulle vägra trycka det. Frågan om hur många dagar jag legat däckad av bakfylla är däremot enkel att besvara: noll.

 

Den enklaste – och fånigaste – lösningen på gåtan varför man inte blir bakis på semestern är den gamla myten om att Systembolaget häller kräkmedel i flaskorna här hemma i Sverige. Det faller givetvis på sin egen orimlighet, men faktum kvarstår: man mår mycket bättre dagen efter när man är utomlands än vad man gör hemma.

 

Jag har hört en massa teorier kring det välkända fenomen som de flesta utlandssemestrare har upplevt, att det skulle bero på värmen, utspädda drinkar, solljuset, att man svettas på natten, att man slipper hemmaångesten, att man dricker mycket vatten under dagen, att man äter nyttigt eller att man är konstant full och därför inte hinner bli bakis.

 

Den senare förklaringen tror jag det ligger en hel del i, men det är knappast hela sanningen. Just att man är på semester har säkert också en stor betydelse. Man kan sova länge, det finns inga tvång, ingen lägenhet att städa, ingen ångest över att man snart ska gå till jobbet. Jag tror även att det faktum att man festar utomhus och får frisk luft spelar in samt badandets välgörande verkan. Kanske får man även i sig lite av havssaltet när man plaskar runt? Bakfylla beror ju till stor på just saltbrist.

 

Men framförallt är jag övertygad om att avsaknaden av bakfylla på solsemestern beror på den högre luftfuktigheten. Kroppen torkar helt enkelt inte ut på samma sätt som hemma.

Hör gärna av er om ni har någon alternativ teori.

 


Hoffstenskan


Var och kollade in Louise Hoffsten på Konserthuset igår. Hon var jävligt hes på slutet, publiken var typ 65 år i snitt och hon är ju rätt sjuk av sin MS. Men fan vad bra hon är, särskilt i låtarna från senaste plattan. Hon hade ett riktigt vasst band också.
På hennes hemsida kan ni lyssna på några låtar:
http://www.hoffsten.com/

Lehmans fredagsfräckis


"En senior går in för sin årliga fysiska undersökning med sin hustru. När läkaren kommer in i undersökningsrummet säger han:
"Jag behöver ett urinprov, ett avföringsprov, och ett spermaprov."
Mannen, som är lomhörd, vänder sig till sin hustru och frågar:
"Vad sa han?"
Hustrun skriker tillbaka till honom:
"Ge honom dina kalsonger!"
  

Billiga tidningar


Idag skaffade jag SvD, 30 nr för 98 kr.
Var hittar man såna billiga erbjudanden? Jo, på Tidningskungen.se
I december körde jag exempelvis 30 nr av DN för 49 kr. Nästan oförskämt billigt.

Här finns en massa prenumerationserbjudanden

Snuten i Motala III


Igår snackade jag lite med Erik Thulin som gett ut sin tredje deckare. Han jobbar också som polis i Motala och dessutom har han en blogg där han skriver om olika jobb han är ute på. Faktiskt ganska intressant att läsa om hedersvåld i Skäggetorp och studenter som blir rånade i Rydskogen. Kolla in:
http://erikthulin.se/

På skiva: Pascal (Nolltretton, februari)

Pascal

”Orkanen närmar sig”

Novoton

 

Först undrar jag om gotländska Pascal har övergett sin stökiga, punkiga dysterpop, för bandets tredje skiva öppnar med en cover på Little Richards ”Tutti frutti” för att i låten därpå sno trumintrot från Ronettes ”Be my baby”. Men nej, bandet fortsätter att brötrocka sig fram med tunga trummor, molltoner och svenska dystopiska texter som de blivit så populära för.

Sångaren och gitarristen Isak Sundström släppte i fjol en platta med sitt andra band Skriet där han påminde en hel del om en ung Olle Ljungström och på Pascals nya platta verkar han tagit Ljungströminfluenserna ytterligare ett steg, för det åter väldigt mycket Reeperbahn. Dels i musiken och texterna, men framförallt i rösten och sångstilen. 25 år efteråt har ”Intriger” äntligen fått en uppföljare. Och eftersom jag gillar Reeperbahn gillar jag Pascal. Låtar som ”Måne över Fårösund” och ”Tyst här i mörkret” är riktigt bra. Det här är bandets jämnaste och i mitt tycke bästa platta hittills.

 

4/5


Veckans facelift


Allas vår kära Fadde har, som synes, provat botox...
"– Jag är barnslig och jag vill att det ska synas, vad ska jag säga, jag vill se ung och snygg ut, säger Fadde Darwich"

Nytt på DVD (Nolltretton, januari)

Surrogates

 

Den stora styrkan hos science fiction-filmer är de filosofiska frågor de väcker. I denna Bruce Willis-rulle får vi titta in i en framtid där människorna inte lämnar hemmet utan ligger i en maskin och är uppkopplad till en personlig robot som lever livet åt dem. Jättepraktiskt – roboten (som ser ut som en själv fast yngre och snyggare) sköter jobbet, festar, handlar och gör i princip allt praktiskt medans man själv ligger hemma och får skäggstubb (det är så man ser skillnaden mellan robotor och människor i filmen). Ingen riskerar olyckor eller sjukdomar, tills en dag när någon börjar döda robotarna och deras användare. Här finns en bra grund för frågor kring hur vi lever våra liv, vårt trygghetsberoende, vad som gör oss till människor och liknande, men regissör Jonathan Mostow skrapar bara på ytan och får knappt till en halvhyfsad actionrulle. Med vassare manus, genomtänkt samhällskritik och reflekterande kring den teknikvärld vi håller på att bygga hade resultatet blivit mycket bättre.

 

2/5
-----------------------------------------------------------------------

Bröllopsfotografen

 

Ulf Malmros är kanske den svenska regissör (bredvid Roy Andersson) som är enklast att känna igen. Han har ett färgstarkt och lättillgängligt bildspråk, han balanserar hela tiden på buskisgränsen, har en förkärlek för Värmland och använder sig gärna av skådespelare som Tuva Novotny, Björn Starrin, Kjell Bergqvist och Lotta Tejle. Så även i denna film där en arbetargrabb (Starrin) från Molkom plötsligt får jobb som bröllopsfotograf bland överklassen i Djursholm. Det leder självklart till problem att passa in och en ”omöjlig” kärlekshistoria.

Manuset har definitivt sina brister men Johannes Brost som överklassgubbe och Kjell Bergqvist som skådis på dekis gör två strålande och trovärdiga porträtt. Även Skarrin är bra, liksom faktiskt hela ensemblen. Malmros skildrar överklassen oväntat sympatiskt och de värmländska småstadsborna som inskränkta, vilket känns skönt. Det omvända har vi sett för många gånger redan. Tycker dock att Malmros kunde ha nystat mer i överklassens outtalade koder, nu stannar ”Bröllopsfotografen” vid att vara en charmig men lättviktig film.

 

3/5


Beach 2010


Årskort införskaffat. Nu blir det hårdkörning fram till midsommar, sen syns vi vid Grebobadet.

Radio Tobi 99,8


Som ni kanske märkt så har det varit lite tunt med mina radiolistor här under året. Det beror på att man efter nyår gjorde om programmet "Äntligen Fredag" lite grann. Numera kan mina listor dyka upp lite närsomhelst i programmet, eller inte alls. Man slänger helt enkelt in dom där det finns plats.
Förut fanns det på SR: s hemsida en speciell plats med länkar till mina listor, men den råkade försvinna när man gjorde om. Dock ska den snart vara tillbaka och då blir det lite mer ordning igen. Så snart (kanske redan på fredag?) kommer det att finnas länkar igen både där och här på bloggen där man kan lyssna.

Mitt nya favoritband


Har upptäckt en ny supergrupp, som faktiskt har lite Onkel Kånkel-koppling. De heter CCCPn och är helt enkelt kanon. Lyssna själva:
http://www.myspace.com/cccpn

På skiva: Nordman (Nolltretton, januari)

Nordman

”Korsväg”

Universal

 

Under det tidiga 90-talet fanns det rasistiska strömningar som var rätt obehagliga i Sverige. Ny demokrati, Ultima Thule och Lasermannen var tre tecken på det och även om Nordman var rätt oskyldiga i sammanhanget är jag övertygad om att bandets enorma framgångar kan kopplas till den nationalromantiska stämning som rådde då. När nu bandet gjort comeback på senare år är det lite oroväckande att Sverigedemokraternas samtidigt vinner terräng. Fast jag har svårt att se att Nordmans otroliga succé från de tidiga åren ska kunna upprepas.

Det musikaliska konceptet är detsamma för riksspelmannen Mats Wester och den forna hårdrockssångaren Håkan Hemlin. Man mixar folktoner med trummaskiner och naturromantiska texter om himlar, månar och stjärnor. Stundtals svänger bandets medeltidsrock riktigt hyfsat även om Hemlins kraxande sång och alla dessa flöjter och nyckelharpor blir enformig i längden. Även Py Bäckmans texter känns irriterande banala. Och något nytt bjuder man som sagt inte på.

 

2/5


Musikkrönika (Nolltretton, januari)


Möten med kändisar

 

Förra hösten uppträdde Magnus Uggla i Linköping. Jag var där och tittade, liksom några kompisar till mig. Efteråt gick dom till en nattklubb och vem fick de syn på om inte herr Uggla själv.

Ena kompisen gick fram för att tacka för den trevliga showen, men tyckte att stjärnan såg lite berusad ut så han sa:

– Tjena Magnus, du ser lite sliten ut!

 

Uggla surnade givetvis till och fräste:

– Du då! Varpå han vände på klacken och gick.

 

Det är kanske ingen märkvärdig historia men jag och mina kompisar brukar skratta åt den, särskilt om någon råkar yppa just orden ”Du då” i något sammanhang.

 

Själv brukar jag träffa en massa musiker genom jobbet och det har lett till en mängd minnesvärda anekdoter. Jag minns exempelvis när jag mötte Kent Norberg från Sator på Hultsfreds backstageområde för några år sen. Medan alla andra frågade om när Sator skulle återförenas tjatade jag om att hans lilla sidoprojekt Speed of Sound Enterprise borde släppa en andra platta. Han blev lite smickrad men tyckte nog jag var en fullständig idiot som bara babblade om det okända plojbandet.

 

Jag minns även när jag skulle göra en telefonintervju med Mattias Alkberg från Bear Quartet och han svarade ”Matti”. Jag fattade inte att det var så han kallade sig utan trodde att jag hade fått numret till en manager eller nåt och måste ha framstått som totalblåst när jag började yra om att han skulle be Mattias Alkberg ringa mig.

 

En gång skulle jag intervjua Joey Tempest på ett café och strax innan hade jag varit i Thailand och sett ett foto på honom, från glansdagarna på 80-talet, inne på en gogo-bar i Bangkok. Jag frågade honom om han mindes bilden där han satt med ett dussin halvnakna tjejer i knät, men skivbolagskillen som var med bytte raskt ämne och efter det blev stämningen lite tryckt.

 

En av Thailands största popstjärnor heter för övrigt Sek och när han spelade med sitt band Loso i Stockholm skulle jag träffa honom för en musiktidning. Han hade sin fru med sig och det är kanske elakt att säga men hon såg inte särskilt bra ut, man tänker sig ju att stora rockstjärnor bara omger sig med 10-poängare. Ännu konstigare blev det när han berättade att gitarren var hans andra fru och att anledningen till att han på olika sätt plågade gitarren på scenen var att han brukade bråka med frugan också.

 

En av mina första artistintervjuer var med Martin ”Yeah yeah wow wow” Svensson som precis hade släppt sin första skiva där han sjöng att han låg i en park och drack vin. Eftersom han bara var 18 vid tillfället frågade jag honom vem som köpte ut det där vinet. Han blev rätt sur och efter det gick resten av intervjun ganska trögt.

 

Och så har vi fadäsen på Arvikafestivalen där jag sprang på poeten Bob Hanson backstage och sa:

– Tjena Bob Hanson! Du är Sveriges bästa poet. Efter Strindberg…och Johan Kinde förstås. Och Bruno K Öijer. Och Peter och Marcus Birro. Och Hjalmar Gullberg. Och Dan Andersson…och Boye…och Tranströmer…och Ferlin…och Thåström…och Heidenstam…och…


Kärt barn har många namn


Idag kom det ett vykort...

RSS 2.0