Lehmans fredagsfräckis

En döv man kommer in på ett apotek för att köpa kondomer och provar att med teckenspråk förklara vad han vill ha.  Apotekaren fattar inget så mannen drar fram sin penis och lägger fram 50 kronor på disken.  Apotekaren drar också fram sin penis, tar femtiolappen och lägger den i sin ficka.  Den döva bliver illröd i ansiktet och börjar gestikulera våldsamt till apotekaren som lugnt säger:
– Om du inte kan tåla att förlora ska du inte slå vad!

Filmrecension: Black Panther

Black Panther

Vi svenskar kan kanske inte riktigt förstå ståhejet kring "Black Panther", men bland den afroamerikanska befolkningen har filmen blivit politiskt laddad. Det är den första Marvel-filmen med en svart superhjälte i huvudrollen, det är mestadels svarta personer i rollerna och den utspelas mestadels i det påhittade afrikanska landet Wakanda.
Där ärver T´Challa (allas vår hjälte Black Panther, spelad av Chadwick Boseman) tronen när hans far dör och slits mellan att öppna upp landet för omvärlden eller att fortsätta bevara hemligheten om landet. Det är nämligen så att Wakanda har en enorm fyndighet att ämnet Vibranium som har gjort att de i smyg byggt upp ett superhögteknologiskt samhälle, något som onda krafter vill utnyttja för att ta över världen.
"Black Panther" har en rejäl dos av actionscener och coola effekter, så i stora stycken är det en ganska reguljär superhjältefilm. Men det är också en ovanlig superhjältefilm, inte minst för att den är så politisk. Man måste ha levt i en grotta de senaste året för att missa referenserna till utvecklingen i Trumps USA, men det finns även kopplingar till slaveriet och bara det faktum att det är en svart superhjälte ser många som ett ställningstagande i sig. Tuff action i kombination med en viss tänkvärdhet, gör detta till en av de bättre superhjältefilmerna.

4/5

Filmrecension: Three billboards outside Ebbing, Missouri

Three billboards outside Ebbing, Missouri

En av årets mest hyllade filmer, och det är lätt att förstå varför. I grunden är detta ett känslostarkt drama men det är också en film med en rad knäppa inslag, mycket humor, välskriven dialog och inte minst oväntade vändningar. Martin McDonaghs film tar inte de vanliga vägarna utan lyckas hela tiden överraska. Och det sker med ett så briljant handlag att alla märkliga turer känns helt naturliga.
Det börjar med att en kvinna (Frances McDormand) hyr tre stora reklamskyltar där hon kritiserar polisen som efter lång tid ännu inte löst våldtäkten och mordet på hennes dotter. Detta väcker känslor och sätter igång en händelsekedja i den lilla småstaden som får en rad svårförutsebara följder. Trots alla konflikter, våldsdåd och otäcka figurer är filmen ändå en väldigt varm historia som både ger hopp och visar människors komplexitet. Skådespeleriet bland annat Sam Rockwell och Woody Harrelson som poliser) är genomgående på topp, men så har de också ett personligt och genomarbetat manus att jobba med. Det finns lite anmärkningar i kanten men som helhet blir detta i slutändan en underhållande film, som man aldrig riktigt vet var man har.

4/5

Burgare & bärs

Igår kom vi äntligen iväg till (hyfsat nyöppnade) Brewdog i Norrköping. Burgarna var okej, men tog sig inte in på Norrköpings topp tre, som i dagsläget ser ut så här (utan inbördes ordning):
*Deli
*Askens burgarbar
*Burgers & Bangers

Oktoberfest på Palatset

Jajjamän, på fredag är det äntligen dags för Oktoberfest på Palatset. På scenen: Helmut Jederknüller.
Mat ingår i entrén. Missa inte!

Biomåndag

Måndag igen, så jag gick till Filmstaden och knölade ner mig i biofåtöljen som vanligt. Denna gång blev det "Mile 22" med Mark Wahlberg som ett slags superagent som ska forsla en asiatisk spion från den amerikanska ambassaden till en flygplats. Självklart går det inte riktigt som planerat...
Riktigt bra action men rätt lättglömd.
Betyg: 3 av 5

Skivrecension: Shawn Mendes

Shawn Mendes
Shawn Mendes

När Idol-deltagarna pratar om sina favoritartister är Shawn Mendes ett av de där namnen som ofta kommer upp. Är man över 30 (eller det kanske räcker med 25?) är det inte säkert att man överhuvudtaget ens hört talas om honom, men bland de yngre är han enorm. En snabb titt på Spotify visar att han har en radda låtar som har över 500 miljoner spelningar styck.
Den snart 20-årige Torontokillen spelar singer/songwriter-inspirerad radiopop som ibland visar upp arenarockambitioner. Och tja, det låter väl trevligt. Han sjunger snälla sånger på ett snällt sätt. Rösten är det inget fel på och inte produktionen heller. Mendes låter exakt så som en bred ungdomspopkille ska låta 2018. Och jag har inget emot låtarna heller, de är mysiga och rätt sköna att lyssna på.
Ja, nä, jo...äh...vad kan man skriva mer om en 19-årig polerad och präktig radiopopkille? "Shawn Mendes" är hans tredje album och det faktum att det är självbetitlat visar lite på den fantasilöshet som utmärker Shawn Mendes. Låtarna är lika silkeslena och nedtonade som hans personlighet. Nä, det krävs nog att Shawn Mendes har en vild ungdomsperiod de närmaste åren om han ska bli verkligt intressant.

2/5

Oktoberfesternas härliga tid

Äntligen börjar det bli dags för årets bästa tid - Oktoberfestsäsongen!
Vi tjuvstartade lite redan i augusti men nu drar det igång på allvar. Ein prosit!

Söndagsintervjun: Agnes Matsdotter

Med singlar som "Bråkar mig hel", "Kalatea" och "Jag vet inte ditt efternamn" har Agnes Matsdotter på kort tid gjort sig ett namn på den lokala popscenen. Nu är hon aktuell med nya låten "Aldrig knarkat" och en sommar fylld av livespelningar.

Efter att ha gått Södra Latins musikgymnasium lämnade Agnes Matsdotter huvudstaden och flyttade till Linköping för tre år sedan. Studion och producenten finns dock i Norrköping och genom jobbet på Östgötateatern har hon koppling till båda städerna. Och 22-åringen berättar att hon blev positivt överraskad när hon flyttade till östgötaslätten.
- Jag blev väldigt överraskad av kulturlivet här. Det känns levande och det arrangeras många bra grejer. Och så slogs jag av öppenheten, säger Agnes.

Den kreativa miljön gjorde att även hennes eget musikskapande började ta fart. Det första skivsläppet var en EP med tre småjazziga låtar, men efter det har hon släppt fyra singlar i en mer poppig stil och hittat sin grej.
- Jag träffade min nuvarande producent Viktor Löfgren i januari förra året. Han hade det soundet som jag vill ha. Vi började jobba tillsammans för cirka ett år sedan och nu gör jag den musik som jag känner mig hemma i. Han gjorde så det lät så som jag själv inte visste att jag ville att det skulle låta.
- Det första vi släppte var "Kalatea", där han samplade bubbelplast och slog på någon barstol. Vi ville släppa den först eftersom den var så glad. Men den låt vi egentligen började jobba med var "Bråka mig hel". Jag hade jobbat med den länge redan innan jag träffade Viktor, och tillsammans med honom hittade den sitt slutgiltiga sound. Processen var väldigt självterapeutisk och när låten nådde sin slutgiltiga form var jag hel igen. Den är min alldeles egna fight song.

Den senaste singeln var "Jag vet inte ditt efternamn" som släpptes i maj. Inom kort följs den upp av nästa singel som heter "Aldrig knarkat".
- Den är nice. Upptempo och jäkligt taggande. Den har som en krok som bara rycker med en i musiken. Och göttigt blås!

Under juni kommer Agnes även att spela in en musikvideo till låten "Bråkar mig hel" som kommer i sommar, och sedan kommer hon att fortsätta släppa ny musik under hösten. Hennes stil kan beskrivas som radiopop inspirerad av förebilderna Linnea Henriksson, Veronica Maggio och Oskar Linnros.
- Det görs så jäkla mycket bra pop just nu. Jag tror det beror på att det har blivit så lätt att producera hemma, och det är ju svinbra. Det blir lättare för fler personer att berätta sin historia och det ger fler perspektiv.

Ser man Agnes på en scen verkar hon trivas och har mycket energi, men hon har faktiskt bara gjort tre spelningar som egen artist. Debuten var på Where´s the music i februari. Därefter spelade hon på Location East i maj samt en akustisk spelning på Babettes med gitarr, kontrabas och lite slagverk.
- Jag skulle vilja fortsätta spela akustiskt då och då. Det blir mer intimt och mer fokus på orden man sjunger och på det man förmedlar.

Lördagen efter denna intervju spelade hon på en studentfest, och i sommar har hon en hel del gig på gång, bland annat några gångar innan Flimmers utebiovisningar, JVP Sommarlounge i Linköping 30/6 och den 10/7 på "Sommar i Refvens grund"
- Det är så jäkla roligt att spela live, så det vill jag göra så mycket som möjligt. Jag känner mig ganska hemma på scenen, jag har en bakgrund inom teater och jag tror det gör mig bättre som artist. Jag tänker på hela scenkonstupplevelsen, inte bara musiken. Sen har det väldigt mycket att göra med mitt band, jag känner mig så trygg med dem.
- För mig är hela upplevelsen viktig. Jag vill att man ska kunna gå på alla mina spelningar och ändå få något nytt varje gång. Det ska vara lika kul att titta på mig som jag har uppe på scenen, säger Agnes.

Rimås balkong

Ha, trodde ni att Rimås balkong var stängd för säsongen? Icke sa Nicke. Jag åkte dit, trängde mig in, öppnade vinaren och tvingade Herr Rimås att hålla mig sällskap medans jag njöt av min malbec. Han led men jag njöt. Och vet ni, jag ska nog åka dit snart igen och tvinga honom att öppna upp balkongen.YOLO!

Lehmans fredagsfräckis

Orkanen sa till kokospalmen: “Du får hålla i dina nötter, detta är inte ett vanligt blowjob”.

Filmrecension: Tårtgeneralen

Tårtgeneralen

Att Filip & Fredrik brinner för det lilla livet och den lilla människan på den svenska landsbygden är inget nytt, det har de visat i många av sina tv-program och i sin första film "Trevligt folk". Den gången var det en dokumentär om ett somaliskt bandylag i Borlänge och även här i deras första spelfilm bygger handlingen på en verklig händelse, som de tidigare berättat om i sin bok "Tårtgeneralen" från 2009.
Själva personen "Tårtgeneralen" är ett slags original som heter Hasse P och bor i Köping (Filip Hammars uppväxtort). Året är 1985 och efter att Jan Guillou i ett tv-program utnämnt Köping till en av Sveriges tråkigaste städer bestämmer sig Hasse P för att sätta staden på kartan genom att baka världens längsta smörgåstårta och hamna i Guinness rekordbok. Projektet kantas dock av bekymmer och Hasse P har svårt att få med sig de andra invånarna på tåget.
I huvudrollen ser vi Mikael Persbrandt, och de flesta är nog överens om att hans rolltolkning är strålande och förmodligen mycket bättre än vad Robert Gustafsson (som hoppade av filmen) skulle ha gjort av samma roll.
"Tårtgeneralen" är en riktigt fin film med mycket hjärta. Filmen har ett härligt persongalleri och mycket humor men är också oväntat känslostark. Filip Hammar är berättare och förekommer också som rollfigur i filmen, och det gör även hans pappa. Så detta är till stor del en film om Filips uppväxt, men också en film om 80-talet och svenska småstäder.

4/5

Bubbel och mingel i Landeryd

Som ni vet tar jag varje chans till lite glamour. Och igår snappade jag upp att det var invigning med rött band och bubbel i Landeryd, så jag drog dit. Och jajjamän, det blev även kaffe och tårta, så jag njöt i fulla drag.
Det var nämligen så att Landeryds demensboende hade invigning av sitt nya hönshus som de byggt för att glädja de boende. Visst, det var kanske inte Nobelfesten, men som mingelfantast får man inte vara för kräsen...

Musikkrönika

Låt inte bratsen ta över festivalerna

Från att ha varit grisfester på leriga åkrar har festivalerna de senaste åren förvandlats till fräscha utediscon i storstäder. Vad tusan är det som händer? Vi måste ta tillbaka festivalerna från bratsen.

Hultsfredsfestivalen var under sin storhetstid den ultimata rockfestivalen. Det går helt enkelt inte att skapa en bättre rockfestival än så. Skälen var flera, exempelvis miljön, arrangörerna och tidsandan. Hultsfred var också så mycket mer än bara musiken. Campingen, mediebevakningen och backstageområdet var lika viktiga som det som hände på scenerna.
Idag handlar festivaler nästan bara om det som sker på scenerna, och det är svintråkigt. För det går utmärkt att göra en bra festival utan musik, men det går inte utan en riktig camping.

De som säger emot kan aldrig varit på Hultsfred, Emmaboda, Sweden Rock, Dalarocken, Arvika, Bergslagsrocken, Raj Raj eller någon annan av de klassiska festivalerna. En riktig rockfestival ska äga rum i en skog eller folkpark. Det ska vara skitigt och primitivt. Man ska komma hem efter tre dagar och vara ett vrak.
Idag ser det dock inte riktigt ut så längre. På dagens festivaler säljs det finöl och vin. Folk klär upp sig innan de går dit och på natten sover de hemma i sin egen säng. Det kan också vara bra men det är något annat, det är inte rockfestivaler.

En stor och betydelsefull skillnad mellan dagens och gårdagens festivaler är att de tidigare oftast drevs av ideella föreningar medan det idag är stora företag som står som arrangör. Jag tänkte också skriva att festivalerna var mer nischade förr, men det stämmer inte riktigt. Summerburst och Way Out West är exempel på två stora festivaler som faktiskt har ganska tydlig inriktning även om vi inte tänker på dem som nischfestivaler i traditionell mening. Faktum är att de flesta festivaler (stadsfester borträknat) har någon form av nisch, det som däremot har försvunnit i takt med företagens intåg är det som kan beskrivas som själ och personlighet.

Lyckligtvis finns det ännu små öar av hopp som gör sitt bästa för att förhindra att festivalsommaren helt tas över av bratsen. Skogsröjet håller rock´n´rollen levande. Det dyker hela tiden upp nya småfestivaler, som exempelvis SkogsRÅrocken. Och Emmabodafestivalen som lade ned förra sommaren ändrade sig och lovar nu fortsätta - i all evighet!
Tack och lov.

Dagens fynd på hallmattan

Igår rasslade det till i brevinkastet. Helgen är räddad.

Biomåndag

Bio igår igen, Spike Lees "BlacKkKlansman". En svart polis infiltrerar KKK på 70-talet. En komedi med politiskt budskap, som jag trodde skulle vara flamsigare men den var riktigt bra.
Betyg: 4 av 5

Skivrecension: Kanye West

Kanye West
ye

Alltså, det står ju inte helt rätt till i skallen på Kanye West. Hans storhetsvansinne är monumentalt, men står dessvärre inte i proportion till vad han har att backa upp det med. Det senaste av många klavertramp var när han sa att slaveriet var ett val hos de amerikanska slavarna. Och då var vi åter tillbaka i den ständiga diskussionen om man kan skilja konstverket från konstnären.
Kanye har ju onekligen en hel del bra musik på meritlistan, men själv tycker jag att det blir svårare och svårare att lyssna på honom. Hans uttalanden, hans texter och hans attityd lägger allt fler hinder i vägen för var dag som går. Samtidigt är han en intressant figur och sticker ut rejält ur den grå massan där det knappt går att skilja den ena artisten från den andra. Dessutom är hans musikaliska utveckling fortfarande spännande att följa.
På nya, åttonde plattan (två år efter "The life of Pablo") lyckas han med konststycket med att vara skitdålig och svinbra på samma gång. Det är visserligen något av ett minialbum med bara sju låtar, och känslan av att bara vara en bagatell i karriären finns hela tiden där. Ändå är det något i hans uttryck som är smått hypnotiserande och gör att man obevekligen sugs in i musiken. Så jag kommer nog följa Kanye West ett tag till.

3/5

Stefan Obama

Jag röstade inte på Stefan Löfven, men jag önskar nästan att jag hade gjort det. För ju längre valrörelsen gick desto tydligare blev det att det bara fanns en "vuxen i rummet" och det var Löfven. Särskilt tydligt blev det sent på valnatten när han höll ett tal som var av ren Obama-klass.
Årets bästa politikertal. Varför talade han inte så här tidigare?
https://www.svtplay.se/video/18948598/valvaka/valvaka-9-sep-19-55?highlight=stefan-lofven-s-haller-tal&position=16266&start=auto

Lika som bär #227

James Belushi & Stefan Löfven

Kamala Harris

Val i Sverige idag. Och det blir nog ganska okej oavsett om det blir Löfven eller Kristersson som blir statsminister. Bara SD får så lite inflytande som möjligt blir jag nöjd.
Just nu är jag mer intresserad av det amerikanska mellanårsvalet och det kommande presidentvalet. Och jag har letat febrilt efter en riktigt vass demokratisk kandidat att heja på. 
Gubbar som John Kerry, Joe Biden och Bernie Sanders skulle bli bra ministrar men känns inte som några framtidshopp. Elisabeth Warren likaså. Jag är ett fan av Michael Avenatti, men som president? Nja, knappast va. Caroline Kennedy vore kul, men där har nog tåget gått. Beto O´Rourke och Andrew Gillum måste nog stå på tillväxt ett tag till.
Men nu har jag äntligen hittat min kandidat: Kamala Harris!
Hon har allt. Hon är i perfekt ålder. Hon är karismatisk. Hon har den politiska erfarenheten. Hon har intellektet. Hon har personligheten. Hon har meriterna. Hon har de rätta värderingarna - och hon har stake!
Kamala Harris 2020!
j

Jakob Hellman på Palatset

Igår lirade Jakob Hellman på Palatset. Lana Brunell med band värmde upp publiken och sen kom Hellman, som gjorde en oväntat bra spelning. Jag har sett honom några gånger tidigare och han är ju lite "speciell" om man säger så, men jag tyckte han skötte sig bra. Mycket folk och bra stämning också, så det blev en riktigt lyckad kväll.

Hösten på Palatset

Ikväll kör vi igång hösten på Palatset och först ut är Jakob Hellman.
Här är några andra av våra bokningar i höst:
21/9 Oktoberfest med Helmut Jederknüller
22/9 Abramis Brama
28/9 Corroded
29/9 Ronander/Uller/Göran Lagerberg
12/10 The Three Tremors
13/10 Docenterna
19/10 Hulkoff
20/10 Agnes Matsdotter/Emilie Höijer/Elin Namnieks
3/11 KSM3
24/11 Treat
8/12 Electric Boys
25/12 Captain Jacks Army

Lehmans fredagsfräckis

Män dammsuger på samma sätt som de har sex.
De sätter bara i den, bullrar i 3 minuter innan de kollapsar på soffan och tycker att frun bör vara överlycklig.

Bioonsdag

Var och såg "Slender man" igår. Jag gillar mytbildningen bakom denna ansiktslösa skräckgubbe med långa armar, men filmen var tyvärr inget vidare. Varken skrämmande, innovativ eller intressant. En b-skräckis, helt enkelt.
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Tjuvjakt

Tjuvjakt
Okokokokokokok

När man kollar den svenska topplistan och ser vad dagens band kallar sig är det lätt att tro att dagens musikbransch förvandlats till någon slags tokrolig buskisvärld à la Stefan & Krister. Jag menar: Det Vet Du, Hov1 och Tjuvjakt. Hur man än vrider och vänder på det så är det usla bandnamn som sätter en flams&trams-stämpel på musiken.
Vilket gör att banden förmodligen missar en potentiell publik. För lyssnar man på exempelvis Tjuvjakt låter de ganska långt ifrån den Åsa-Nisse-vibb deras bandnamn utstrålar. De sjunger inte om kräftfiske och hembränt utan om G-Unit och Canada Goose.
Lidingögruppen placeras ofta i hip hop-facket och musiken har fortfarande sin bas i rap, men låtarna har också tydliga inslag av pop och soul, och här på femte skivan gästas de av såväl Petter som Thomas Stenström.
Själv har jag svårt att gå igång på Tjuvjakt. Musiken..tja, den är väl okej, men det tänder aldrig till. Det finns liksom ingen riktig udd. Småtrevligt och lättviktigt. Ungefär så tyckte tydligen min kollega också, som nu fått en låt tillägnad sig. I avslutande titelspåret är Tjuvjakt bittra över att de bara fick betyget 2 av 5 i Norrköpings Tidningar. Varsågoda, här kommer en repris på betyget. Undrar om jag också får en låt på nästa platta?

2/5

Krogkrönika

Konsten att maximera uteserveringarnas härliga tid

Sommaren är här med sina uteserveringar. Men hur ska man lägga upp sin taktik för att få ut maximal njutning? För som alla uteserveringsproffs vet är det ett uppdrag som kräver planering.

Vad snackar karln om? Det är väl bara att gå till närmsta uteservering, slå sig ner, beställa en öl och sedan njuta i fulla drag. Nix pix, det kan verka så vid en första anblick men låt er inte luras, för ska man hålla en hel sommar behöver man ha en väl genomtänkt plan.

Ett vanligt misstag är att man går ut för hårt i början av säsongen. Man plågar sig genom april och maj i regn och rusk och sedan när sommarvärmen kommer på allvar är man redan trött på hela uteserveringsgrejen. De som sitter på uteserveringar var och varannan dag innan midsommar ser man väldigt sällan ute i vimlet i juli, augusti och september.

Å andra sidan kan man inte heller vänta för länge. Eftersom den svenska sommaren är opålitlig gäller det att passa på att njuta de dagar solen verkligen skiner. Man kan ju inte spara sig till augusti med skälet att man inte vill tröttna, för då riskerar man att gå miste om hela uteserveringssäsongen.

Det får inte gå slentrian i uteserveringsbesöken, därför gäller det att variera sig. Har man ett favoritställe att gå till får man ibland tvinga sig att besöka andra uteserveringar. Det tjänar man på i långa loppet. Samma sak med drycken. Är öl din favoritdryck måste du ibland varva med något annat annars kommer du inte vilja att ens se åt en öl vid det tolfte besöket.

Uteserveringsmaten är ett kapitel för sig. Fantasilösheten bland stadens krögare är slående och hittar du något annat än hamburgare och caesarsallad på menyn kan du skatta dig lycklig. Redan i juni kan man vara så less på det torftiga utbudet att man väljer att hellre stanna hemma. Ett knep kan vara att man lagar riktigt god mat själv och sedan bara går ut för att dricka.

Det finns många aspekter att ta i beaktande när det gäller uteserveringar. Hur rör sig solen under dagen? Var är det mest genomströmning av folk? Vilka ställen visar sportevenemang? Är det blåsigt? När måste man vara på plats för att få bra bord? Saker som dessa kan det ta en livstid att lära sig. Därför kommer jag att noggrant studera stadens uteserveringskultur under hela sommaren. Minst tre dagar i veckan fram tills att stolarna och borden plockas bort i höst.

Biomåndag

Bio igår, denna gång "Mission: Impossible - Fallout". De tidigare fem har varit kanon och det var denna också, med action på sedvanlig toppnivå. Ethan Hunt och gänget ska stoppa kärnvapenbomber och det skjuts, springs, sprängs, hoppas, flygs, slåss, klättras, åks och svettas från start till mål.
Betyg: 4 av 5

Var redo - alltid redo

I vintras skrev jag två grejer för tidningen Scout. Jag har inte sett förrän nu hur de blev, och här är de:
http://www.scout.se/2018/02/13/scouting-genom-mobilen/
 
http://www.scout.se/2018/02/20/en-riktig-makeover-av-scoutstugan/

Sköna Gröna Gubben!

I lördags firade Phalén sin 50-årsdag med att ha en festival i gammal god Sköna Gröna Grebo-tradition. Ola Aurell var konferencier och lirade lite mellan akterna.
Även Gula Gubben var på plats, och gjorde stor succé.
Sen körde Trög Hanza (med brorsan på trummor).
Efter det kom Mormor går lös i hallonlandet...
...och sen Tre O Comp
Sen var det min tur att kliva upp på scenen, med 6.08
Sen följde ytterligare några band, Chrilla trubadur och öppen scen. Och då var det dags igen. Bête Noire körde några låtar. Vårt andra gig för kvällen eftersom vi hade lirat på Agorafestivalen i Linköping några timmar tidigare.
En riktigt kul kväll!

Sommarens sista söndagsöl?

Efter en fantastisk lördag återupptog Bella och jag vår tradition med en Söndagsöl på Mörners. Denna sommar har det dessvärre inte blivit så jättemånga såna, så det var tur att vädret var kanon så vi kunde klämma in en sista(?) innan sommaren tar slut. Riktigt gött var det!

Filmrecension: Red Sparrow

Red Sparrow

Märkligt hur en film som innehåller så mycket bra saker också kan vara så fånig. För "Red Sparrow har faktiskt en hel del på plussidan som gör att det på pappret borde vara ett säkert kort. Till exempel Jennifer Lawrence i huvudrollen, men även andra bra skådisar som Jeremy Irons. Lägg till det vackra öststatsmiljöer, gammal klassisk spionromantik samt en lagom dos av action, naket, balett, tuffa förhörsmetoder och ett vem-blåser-vem-upplägg. Men samtidigt är det en film som vill vara smartare och coolare än vad den är, och stundtals blir det så töntigt att man undrar om det är en parodi man tittar på. Detta gäller särskilt den del som utspelas på ett hemligt ryskt träningsläger där de intagna ska lära sig förförelsens ädla konst. Syftet är att utbilda spioner som ska bli experter få att locka ur hemligheter ur fienden genom amorösa knep. Där hamnar Lawrence och hon visar sig snart vara bäst i klassen. Hon är en före detta balettstjärna som tvingas bli spion dels för att hon bevittnat ett mord och dels för att hjälpa sin sjuka mor. Snart är hon inblandad i ett uppdrag där hon och en amerikansk CIA-agent leker en katt-och-råtta-lek med varandra, samtidigt som en viss gnista börjar tändas. Det är en underhållande och i stora stycken bra film, och därför känns det småsurt att bristerna tyvärr sänker helhetsintrycket så mycket som de gör.

2/5

Sköna Gröna Gubben

Ikväll är det Sköna Gröna Gubben, och bland många bra (nåja...) band kommer jag vara med och lira med 6.08 klockan 21. Det har även kommit önskemål om att Bête Noire ska köra nån låt på Öppen scen. Sen ryktas det även om att Amalgam i Käften (typ) kanske kommer köra nån låt också. Ja ni hör ju, det är bara att åka dit!

RSS 2.0