Biomåndag

Trodde jag skulle bli själv i salongen igår igen, men precis innan filmen började kom en dam in och slog sig ner. Filmen var hur som helst "Our kind of traitor" där Stellan Skarsgård spelar en rysk maffiasnubbe som vill hoppa av till England, och drar in Naomi Harris och Ewan McGregor i sina planer. Stabil, eller kanske snarare småtråkig, spionthriller. Inte dålig, men inte heller särskilt bra.
Betyg: 2 av 5

På skiva: Ola Aurell

Ola Aurell
"Nordisk familjebok"

Det är ingen slump att Ola Aurell uppträder lika mycket på stå upp-kvällar som han gör på visaftnar, för hela grejen med hans artisteri är hans sinnrika och fyndiga texter. Som musiker är han helt okej, men när man som publik går för att se Aurell gör man det för att få skratta snarare än för att få höra fina sånger.
Inget fel med det, historien är full av musikaliska komiker, allt från Eddie Meduza till Bengt Sändh och Victor Borge. Det är en konstart som vilken annan och just nu tillhör Aurell de vassaste i landet. Han har en unik förmåga att kombinera rena knasigheter med flyhänt ordbehandling, oväntade vulgariteter och smart humorhantverk. I kombination med hans nedtonade yttre skapar han stor komik som lockar fram skrattsalvor när han uppträder. På skiva är det lite knepigare. När man fnissat åt hans samtidobservationer och rappa formuleringskonst en gång finns liksom inget behov av att höra samma sak igen, eftersom mycket av humorn ligger i överraskningsmomentet. På nya, något mer musikaliskt genomarbetade skivan muckar han med såväl Malmö och Stockholm som våra nordiska grannländer, och det är oerhört roande. Fast, som sagt, bara första gången.

3/5

Nytt på skiva: Johan Kinde

Album

Betyg: 9/10

Johan Kinde
Ett halvt sekel av sex

Kinde byter det elektroniska uttrycket mot ett akustiskt upplägg men lyckas att behålla sin patenterade stil med lika delar elegans och svärta. Ett helt rätt karriärval och årets hittills bästa skiva.

Sexton år efter sin senaste soloplatta och fem år efter Lustans Lakejers senaste skivsläpp är Johan Kinde nu aktuell med en ny skiva i eget namn. Och denna gång har han influerats av fransk chanson, argentinsk tango, visor och jazz, med en organisk ljudbild som kretsar kring instrument som akustisk gitarr, kontrabas, piano, stråkar, dragspel och slagverk.
För den som följt frankofilen Kindes karriär kommer stilbytet knappast som någon enorm överraskning, han har länge rört sig i dessa musikaliska trakter och spelade redan på 80-talet in låtar som "Tango Jalousie" och "Stjärna i rännsten" med sina lakejer. Men har aldrig gjort det så här genomarbetat och bra tidigare. Nu tycks alla bitar ha fallit på plats och det är bara att applådera resultatet.

Jag erkänner villigt att jag blev lite nervös när jag fick reda på planerna för något år sedan och Kinde startade sitt uppmärksammade crowdfundingprojekt för att finansiera inspelningen. Jag var nyfiken på resultatet men samtidigt spänd över om skivan skulle motsvara förväntningarna. För mig är Kinde synonym med kvalitet och det hade känts ledsamt om plattan blivit ett hafsverk gjort med vänsterhanden. Jag lugnades dock ordentligt när jag såg Kinde uppträda med sin akustiska konstellation i Linköping i höstas, och efter det har inte minsta tvekan funnits om att den nya inriktningen skulle hålla måttet.

Den nya skivan består av fyra Lustans Lakejer-låtar, fem nyskrivna sololåtar och en cover. Och redan efter första genomlyssningen kändes det skönt att kunna konstatera att skivan var genomgående bra utan ett enda bottennapp.
Lustans-låtarna görs i snygga akustiska versioner och är samtliga strålande, men det är ändå de nya spåren som är den verkliga behållningen. Det är ju trots allt nytt material, medans de äldre spåren bara är just nyversioner av gamla låtar. Jag skulle dock inte vilja byta bort dem mot flera nya spår utan tycker att mixen av låtmaterial känns i det närmaste ultimat.

Skivan öppnar med "Begärets dunkla mål", Kindes förmodligen mest kända låt efter "Diamanter", och tonen sätts direkt med akustisk gitarr, bas och dragspel. Det står också omedelbart klart att detta är en ambitiös skiva med genomarbetade arrangemang och snygga detaljer att upptäcka i ljudbilden. Låten fungerar förträffligt i denna franskt café-minnande version och det är nästan så jag tänker: "vänta, har den inte alltid låtit såhär?" innan jag lyckas tvinga fram minnet av det mer valpiga originalet.

När jag först fick reda på att albumet skulle heta "Ett halvt sekel av sex" visste jag inte vad jag skulle tro. Det var en minst sagt udda titel som väckte viss förvirring. Har Kinde en (ny) livskris? Har han blivit en fullt utblommad snuskgubbe på äldre dar? Har han tappat all elegans? Men när jag hörde titelspåret lugnades mina farhågor, och jag skäms över att jag någonsin tvivlade. Låten är såklart ett verk i samma Leonard Cohenska anda där Kinde ibland rört sig tidigare, som exempelvis i "En kvinnokarls död" och "Ung igen". Och det är inte konstigt att låten fått ge namn åt albumet, för bland många starka spår är "Ett halvt sekel av sex" det bästa av dem alla, med en text som får mig att fnissa och njuta på samma gång:

"Ett halvt sekel av sex, ett halvt sekel av sex
En ocean av ex, ett halvt sekel av sex
Ett halvt sekel av sex, ni var mer än bara objekt
Och jag minns alla som betäckts, ett halvt sekel av sex"

Formuleringskonsten är onekligen intakt hos den gamla dandyn, men även låtskriveriet firar nya triumfer. Det är samtliga av de nya spåren exempel på, som exempelvis "Jag vill inte se dig lycklig", en passionerad tango som hämtad från någon av Señor Tangos shower om kvällarna i Baraccas ruffigare kvarter. Texten dryper av bitterhet, men det som verkligen gör låten spännande är att Kinde sjunger i ett högre röstläge mot vad han brukar. Och det är något med den lilla detaljen som lyfter denna egentligen kanske inte så märkvärdiga sång till att bli en av mina favoriter på plattan.

Om mycket av materialet känns latinoinspirerat på olika sätt så finns det en låt som känns mer traditionell eller svensk i uttrycket, och det är den finstämda balladen "När Johanna ler", som enklast kan beskrivas som en visa. Och just att den är så "vanlig" sticker ut lite i det här sammanhanget. Fin är den hur som helst, och passar bra in i helheten. Men det räcker nog med ett spår i denna stil. Jag hade inte velat vara utan den, men fler av samma sort hade lätt kunnat bli smörigt och förta det dynamiska anslag som skivans övriga spår bygger upp.

"En natt som denna natt" har varit en personlig favorit ända sedan den dök upp som första singel inför "Åkersberga". Här framförs den i en sval, mer gitarrbetonad version i duett med Elin Lanto. Den har definitivt sin plats på skivan och det är inte svårt att föreställa sig låten som en perfekt ljudkuliss till en ljummen afton med ett glas vin på en italiensk piazza. Det är en otroligt behaglig och skön låt, och den enda invändningen är väl att originalet var så bra att denna mer tillbakalutade version inte tillför så mycket nytt. Men det är bara en invändning i marginalen, för det är fortfarande en personlig favorit.

B-sidan öppnar med "Nyckeln till ditt hjärta" som är skivans kanske jazzigaste spår med bas och fingerknäpp. Snygg, elegant och tjusig, och tankarna förs till pianobar, drinkar och stillsamt mingel. Låten är inte den mest drabbande på skivan, men den har en lättsamhet och en chosefritt anslag som känns väldigt tilltalande.

Därefter följer "Hjärtkirurgi" som i grund och botten är en helt okej låt, men i detta sällskap får den ändå titeln som skivans svagaste spår. Ganska jazzig den här också, med 60-talsvibbar à la Monica Zetterlund. Och är det inte en bit av James Bond-slingan som hörs där? Men det är nåt med texten och ordet hjärtkirurgi som inte känns klockrent. Efter det 20-tal lyssningar jag gett albumet innan recensionen har låten stadigt vuxit men jumboplatsen slipper den inte undan.

Skivans mest udda spår får nog sägas vara covern på Mikael Wiehes "Lindansaren" från albumet med samma namn som kom 1983. Dels för att det är en cover, medans övriga låtar är skrivna av Kinde, antingen som soloartist eller som Lustans-medlem. Men också för att texten skiljer sig från Kindes vanliga lyrik om krossade hjärtan, romantiska nätter och svärtan som genomsyrar det på ytan så ljuva livet.
Vid en snabb anblick kan proggaren Wiehe och livsnjutaren Kinde tyckas vara diametrala motsatser och det är de nog också i många stycken, men de delar båda en romantisk ådra även om de uttrycker den på olika sätt. Och Kindes version av sången om lindansaren som metafor för hur den lilla människan kan tyckas spränga gränser men ändå till slut får se sig besegrad är fullständigt magnifik. Han har ett tonfall i rösten som kombinerar storögdhet och sorg på ett nästan hypnotiserande sätt. Vi är inte vana att höra Kinde sjunga så och det är en fascinerande insikt att det finns fler lager kvar att upptäcka hos den 52-åriga artisten.
Som enstaka spår på en skiva som denna passar låten in väl, men framförallt väcker den tanken hos mig hur det skulle låta om Kinde, som ett slags mellanplatta, skulle spela in ett helt album med covers i samma stil. Spännande tanke, även om jag vet att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Den låt som tycks väcka störst aversion hos de trogna, och möjligen trångsynta, fansen verkar vara "Diamanter", som i original antagligen är den låt som allra mest förknippas med den elektroniska sidan av Lustans Lakejer. Därför blir kontrasten extra stor när den framförs i ett dramatiskt arrangemang som bökar och stökar som en packad Tom Waits på vandring genom ett nattligt Buenos Aires.
De argentinska associationerna som genomsyrar musiken är förresten inte så märkliga. I kompbandet Los Cuervos ingår två argentinare, och förutom att vara rasande skickliga musiker har de säkert bidragit med en hel del latinamerikanska influenser.
"Diamanter" är nog det spår som skiljer sig mest från originalet och det är bara till låtens fördel. En feg och alltför originaltrogen version hade känts fullständigt poänglös. Genom att ta ut svängarna lyckas Kinde här väcka nytt liv i en låt som annars känns tämligen uttjatad.

Skivan knyter sedan ihop den samtida Johan Kinde med hans historia på ett elegant sätt genom att inte bara öppna med "Begärets dunkla mål" precis som på Lustans Lakejers självbetitlade debutalbum från 1981, utan även genom att avsluta med "Massans sorl" precis som på debuten. Och det sker med en fantastisk version som klart överglänser originalet. Den äldre Kinde förmedlar den ödesmättade känslan med större trovärdighet och naturligare röst än vad den yngre upplagan gjorde. Det är mörkt och dystopiskt men samtidigt vackert och stämningsfullt på ett helt självklart sätt. Dessutom hör man nu texten tydligt, och sången med sina fraseringar, pauser och falsetter är alldeles utsökt. Medan de andra Lustanslåtarna på plattan låter just som nya tolkningar av gamla låtar finner "Massans sorl" här sitt perfekta arrangemang. Det var såhär den borde ha låtit från början.

På Spotify finns sedan ett extra bonusspår i form av "Valona" från soloskivan med samma namn som kom 1990. Man kan väl tycka att det snarare borde varit skivköparna än Spotifypubliken som belönades med ett extraspår, men låten bidrar i ärlighetens namn inte med så mycket till helheten utan gör sitt jobb men inte så mycket mer. Det brukar ju vara så med bonuslåtar. Själv är jag väldigt förtjust i hela "Valona"-skivan och skulle gärna höra fler spår från albumet i akustisk tappning, men jag har svårt att på allvar tända till över detta bonusspår som låter bra, men lite uddlöst.

Jag tror inte Kinde insett det riktigt själv, men han är nog i själ och hjärta en tangoman. Sången, dansen, litteraturen. Nätterna och vinet. Kläderna och kvinnorna. Tänk om han skulle följa med sin gitarrist Homero Alvarez och spendera några månader i Palermo Soho, och därefter spela in ytterligare en skiva i samma stil med ett gäng nyskrivna låtar samt "Eld & vatten" och "Man lever bara två gånger" som han redan framfört live. Det skulle garanterat resultera i ännu ett mästerverk.

http://zeromagazine.nu/2016/04/22/johan-kinde-ett-halvt-sekel-av-sex/


Söndagsintervjun: Jan Scherman

Scherman säger ja till utvecklingen

Efter tio år som VD för TV 4-gruppen tog Linköpingssonen Jan Scherman klivet över till web-tv-världen. Det är där utvecklingen sker just nu och det gäller att inte säga nej till de nya möjligheterna.

 

Jan Scherman vet vad han talar om. Han har en gedigen bakgrund inom journalistik och media och vet vad som krävs för att hänga med i utvecklingen. Hans egen mediebana började på Sankt Lars-skolan i Linköping där han var med och gav ut tidningen Ad Fontes (Till källorna) under gymnasietiden, och sedan har det rullat på. Han gick Journalisthögskolan i Göteborg, gjorde praktik på SVT i Växjö och vikarierade på Sveriges Radio i Kalmar. Det blev ett vikariat på Corren innan han hamnade på Dagens Eko. Därefter flytt till Norrköping för jobb på Östnytt. Väl inne i SVT-sfären hamnade han på "Aktuellt" och en granskning av JAS-projektet tillsammans med Göran Ellung gav Stora Journalistpriset 1989. Två år senare gick Scherman över till konkurrenten TV 4 och startade programmet "Kalla fakta". 1999 blev han programchef på kanalen och mellan åren 2001 och 2011 var han VD för TV4-Gruppen. Efter de tio åren arbetade han en period med tv och medier på Bonniers innan han blev strategisk rådgivare för Aftonbladet TV från januari 2014. Nyligen meddelade dock Scherman att han slutar som affärsområdeschef för Aftonbladet TV och istället blir konsult.

 

– Jag fortsätter att arbeta med konkreta uppdrag för Aftonbladet TV, men nu ska jag ägna mer tid åt familjen och mitt eget skrivande, förklarade Scherman i ett pressmeddelande.

Intresset för den digitala utvecklingen är dock intakt och nyligen höll han ett föredrag på Motalas digitala konferens #modig där han pratade om vad som får entreprenörer och företag att lyckas. Och passande nog handlar det om att vara just "modig", eller rättare sagt att inte vara feg och per automatik sätta sig på tvärs.

 

- Mänskligheten är besjälad av ordet "nej", säger Scherman och exemplifierar med när Disney kom till Sverige och ville sälja in Kalle Anka till Bonniers - som tackade nej. Det var i efterhand inget klokt beslut och ofta är det den slentrianmässiga olaten att just säga nej som är det stora hindret för utveckling.

Scherman berättar om hur TV 4 gick från en enda kanal i Sverige till sammanlagt 43 i hela Norden. Han lyckades efter mycket möda få igenom det beslutet, trots att strukturen sa nej.

- Alla jävlar säger nej. Hur många som presenterar en idé får svaret: "jättekul, berätta mer"? Alla är så otroligt rädda för en sak: att göra fel. Jag har suttit i bolagsstyrelser och träffat Wallenbergarna och alla är rädda för samma sak och säger nej istället för ja. Man vet aldrig hur saker kommer att gå. Det enda jag kan säga är: testa, prova, försök...så får vi se.

Just nu står hela samhället inför en digital strukturomvandling. Det gäller inte minst mediesidan med tv och tidningar, men de flesta företag påverkas på något sätt. Och inte bara företag utan även privatpersoner och samhället i stort. Gamla yrken försvinner och nya branscher uppkommer. Det enskilt vanligaste yrket i Stockholm just nu är inte sjuksköterska eller lärare, utan programmerare. Och vill man inte hamna på efterkälken krävs det att såväl näringsliv som stat och kommuner hänger med i utvecklingen.

 

- Vi är på väg in i ett helt nytt klassamhälle, där konflikten står mellan stad och land och mellan de som är uppkopplade och de som inte är det. I den senaste internetundersökningen saknar 695 000 svenskar uppkoppling hemma eller på jobbet. Och det här klassamhället kan vi bryta genom att inte säga nej. Vi ska inte leva i det gamla, utan gå in i framtiden och säga ja, menar Scherman och fortsätter:

- Vi befinner oss i ett historiskt ögonblick, där tid och kommunikationer inte betyder nåt. Vi kan befinna oss i Motala, Gällivare eller var som helst och göra vad vi vill. Var har kreativitet uppstått i ett historiskt perspektiv? Inte på Stureplan i Stockholm.

 

Vad krävs för att hänga med i digitaliseringen?

- Tålamod, och det består av två delar. Det ena är att man måste tåla kritik. Det andra är mod.

Och är man demokrat och tror på alla människors lika värde så bygger det på respekt. Vi måste alla hjälpas åt med att visa varandra respekt, annars blir man bromsolja i maskineriet som hindrar hela utvecklingen.


Vad är väl en bal...

Jaha, då gick man till Palatset för ett planeringsmöte inför hösten, och plötsligt befann man sig mitt i en studentbal. Fasen vet hur det gick till.
Och då mindes jag min egen bal från gymnasiet. Det var så plågsamt att tänka på att jag gick till Stora Torget för att döva ångesten.
Men tror ni inte abiturienterna dök upp där också! Och då kom allt tillbaka igen...hjälp!

Lika som bär #199

Mattias Schoenaerts (The danish girl) & Vladimir Putin

AW:n lever

Tror det var en månad sen jag var på en riktig AW, men igår var det dags igen. Och nu får det vara nog med de här ofrivilliga AW-uppehållen, nu ska det banne mig bli AW varje fredag!

Lehmans fredagsfräckis

En obducent hade en grupp nya elever uppställda framför ett lik.
– Det är framförallt två saker ni måste lära er, sa han. För det första, inget får äckla er.
Han stoppade stoppade sitt finger i baken på den döda kroppen och sedan stoppade han fingret i sin mun! Alla eleverna försökte dölja hur äckligt de tyckte det var, och efter mycket tvekan och plåga hade dock alla stoppat varsitt finger i röven på liket och sedan sugit av fingret. Obducenten fortsatte:
– Det andra ni VERKLIGEN måste lära för att bli obducenter är uppmärksamhet. Om någon av er idioter haft uppmärksamhet hade ni sett att jag till skillnad från er inte stoppade samma finger i analen på liket som i min mun!

Sommarlov för Liveklubben

Inga konserter denna helg på Palatset. Vi har tagit sommarlov och drar igång med spelningarna igen sista helgen i augusti. Håll utkik på: http://liveklubben.se/

Nytt på DVD: The legend of Barney Thomson

The legend of Barney Thomson

Robert Carlyle har både regisserat denna film och spelar dessutom huvudrollen som frisören Barney Thomson. Han är en 50-årig man som lever ett stilla liv. Lite för stilla tycker hans chef som anser att han borde prata mer med kunderna i salongen. Men Barney gör inte mycket väsen av sig. Han är punktlig på jobbet, gör det han ska och skjutsar sin mamma till bingon på kvällen. Tills en dag när en fatal olyckshändelse ändrar hela hans situation. Det ena leder till det andra och plötsligt befinner sig Barney rejält i klistret. Polisen misstänker till och med att det är han som är den mystiska seriemördare som härjar i området.
Man får onekligen lite Guy Ritchie-vibbar av denna rulle. Här finns udda figurer, bred dialekt och en skildring av livet i samhällets utkant. Resultatet håller dock inte riktigt samma klass, men kan fungera som lättare underhållning för stunden.
Carlyle är okej som Barney, men filmens andra stora namn, Emma Thompson, känns helt felcastad som hans mamma. Dels på grund av att hon bara är två år äldre i verkligheten, men också för att hon helt enkelt inte funkar i rollen som sliten underklasstant. Thompsons insats är faktiskt plågsamt usel att bevittna och sänker hela filmen, som trots en ganska ointressant story ändå har ett visst kultvärde.

2/5

Blodomloppet

Igår vet jag inte vad de sysslade med på blodgivningen. Det var ett jäkla spring, tror det var nåt med Blodomloppet. Min sköterska stack mig på ett nytt ställe (i sidan av armen, istället för i armvecket) och sen försvann hon spårlöst. Inskrivningsmaskinen var paj och pengarna på mitt konto var tydligen bortskänkta till Barncancerfonden. Men - i röran lyckades jag smita från järntabletterna, så det jämnade ut sig.
 
 

På skiva: Weezer

Weezer
"Weezer"

Återigen har Weezer skippat albumtiteln, så vi kallar skivan helt enkelt "den vita skivan", tycker jag. Precis som de flesta andra upptäckte jag bandet med låten "Buddy Holly" på 90-talet och charmades direkt av den nördiga popestetiken. Nånstans runt det gröna albumet började gruppen försvinna ut i min och andras periferi och även om bandet sedan dess fortsatt att vara aktiva så har de haft svårt att bli riktigt angelägna igen.
Men så sätter jag på nya skivan och inser hur mycket jag saknat den typ av musik och popkultur som Weezer står för. Det finns alldeles för få band av deras typ nuförtiden.
Här på tionde albumet har de sökt sig tillbaka till poprötterna och dessutom inspirerats av The Beach Boys, och sånt är ju alltid ett plus i kanten. Plattan kretsar kring strand, surf, Kalifornien, tjejer, solsken och sommar, och har låttitlar som "California kids" och "L.A. Girlz". Det låter typiskt Weezer men ändå nytt, och i mitt tycke är det den piggaste, fräschaste och kanske bästa plattan de gjort på 20 år.
Alla spår är inte superstarka men helheten känns så rolig att lyssna på att man gärna har överseende med det. Särskilt om man är en surfkulturromantiker och 90-talspoppare i grunden.

4/5

Tobi Lovejoy i Norpan

Om sommaren skulle ta slut imorgon skulle jag ändå vara nöjd. Igår var det ännu en stekhet dag, så jag drog till Norpan för att förlusta mig. Skulle egentligen provat korven på Burgers & Bangers, men hallå...där var det ju skugga, så jag och Bella Rose drog till Enjoy istället.
Vi klämde även in en föreläsning med Philip från Peking Punk som nu släppt tredje boken om heroinister i Norrköping. Och sen gick vi på bio och såg "London has fallen". Vi hade för övrigt hela salongen för oss själva...
Egentligen ganska ordinär actionrulle, men helt okej om man vill ha lite pang-pang och hårda repliker. Betyg: 2 av 5.

Och månlandningen har aldrig ägt rum

Bellas och min sko. Hon är 37 och har storlek 37. Jag är 43 och har storlek 43. Kan det bara vara slumpen, knappast va?

På skiva: Caroline af Ugglas

Caroline af Ugglas
"Nåväl"

När Caroline af Ugglas är som bäst är hon riktigt bra, faktiskt en av de bästa kvinnliga artisterna vi har i landet. Men så har hon den där irriterande ovanan att ständigt sjunga manierat och låta rösten darra till och spricka lite för ofta. Eller snarare väldigt mycket för ofta. Hela tiden om man ska vara ärlig. Det som en gång i tiden var ett charmigt tilltag har för varje skiva förvandlats till en uttjatad gimmick som tappat all naturlighet. Skulle hon hushålla bättre med röstsprickandet skulle det få en helt annan effekt och tillföra något, istället för som nu när det bara reducerats till en fånig ploj.
Genom karriären har hon även haft problem med låtmaterialet som ofta varit ganska ojämnt. Det har hon dock lyckats hantera bra genom att dölja bristerna med mycket personlighet och känsla, och så har varje platta även haft några rejäla toppar som lyft helheten. Nya skivan är kanske hennes jämnaste, men den känns också bluesigare, skitigare och tyngre än tidigare. Den är mer gitarrbaserad och låter riktigt bra. Af Ugglas är en vass bluessångerska med helt rätt röst för genren, därför känns det lite synd att hon inte vågar lita på sin förmåga utan envisas med att göra sig till.

3/5

Releaselördag

I lördags hade Prime Creation releaseparty på Palatset, men det skippade jag och drog till Norpan istället där jag var inbjuden till två andra releasefester. Först blev det Studio Lärkbacken där Miss Behaviour hade en slags presslyssning på deras kommande skiva.
Riktigt hög klass på tilltugget! Där har andra band mycket att lära...
Bra tillställning överlag, förresten. Men vi var tvungna att smita i förtid eftersom vi hade ett partaj till samma kväll.
Vågerud hade nämligen också releaseparty, på Kulturkollektivet. Och vi hann fram precis lagom till att de började lira. Sen blev det efterfest på Broadway och Blues för Bodil Malmsten.

Söndagsintervjun: Jonna Vanhatalo


Såg på film i 165 dagar

Moviezine har sedan starten 2003 vuxit till att idag vara landets största filmsajt. En av skribenterna är Jonna Vanhatalo med förflutet i Norrköping som nu laddar upp för att åka till filmfestivalen i Cannes i maj.

Med sina 1, 3 miljoner läsare har Moviezine blivit en samlingsplats för landets alla filmälskare. En av skribenterna är Jonna Vanhatalo som skrivit för sajten sedan 2012, och allt började med en jobbig graviditet i Norrköping. Hon blev sängliggande från vecka 14 och spenderade de 165 dagarna fram till förlossningen med att plöja enorma mängder film, vilket ledde till beslutet att på något sätt ta tillvara på sitt stora intresse. Sedan några år tillbaka studerar hon filmvetenskap samt skriver om film på Moviezine och på Bioklubben på SF.se. Mest skriver hon recensioner men tanken framöver är att det även ska bli fler artiklar.

Har vi bra filmkritiker i Sverige?
- Ja, det tycker jag. Det är väldigt blandat och det har blivit ännu mer på senare år på webben. Det finns de som har en strikt akademisk ingång till bara skönt folk som verkligen brinner för film. Det är roligt att alla får plats.

Hur ska en bra filmrecensent vara?
- En bra recensent ska ha lite kött på benen och veta vad hen pratar om. Det handlar inte bara om tycke och smak utan man måste ha sett mycket film, veta vad film är och hur film är uppbyggd. Och så måste man vara verbal och kunna uttrycka sig väl, det är även viktigt att det finns ett underhållningsvärde i recensionen. Man ska ha en kärlek till film och en positiv attityd till det man gör.

Vem är landets bästa filmkritiker?
- Jag känner ju folket på Moviezine, men det finns några bra där som jag litar på. Emma Gray Munthe håller jag inte alltid med men hon är intressant att läsa. Ronny Svensson tycker jag är en skön prick, men ibland kan jag vara lite tveksam till honom.

Nämn en skådis vi ska hålla ögonen på framöver.
- Jag tror väldigt mycket på hon i "Star Wars", Daisy Ridley som spelar Rey. Hon kan bli en ny Natalie Portman eller Keira Knightley. Jag tror även det kan bli nåt stort av Taron Egerton som har huvudrollen i "Eddie the eagle" och var med i "Kingsmen" innan det. Bland svenskar har vi bland annat Bianca Kronlöf.

En svenska som redan fått sitt genombrott är Alicia Vikander. Vad tycker du om henne?
- Hon är otroligt bra och gör allting rätt. Jag intervjuade henne inför "Anna Karenina". Då var hon i början av sin internationella karriär men man kunde redan då ta på den där stjärnauran. Jag tyckte att hon borde ha vunnit en Oscar redan för den filmen. Jag älskade "Ex Machina", men jag skulle vilja se henne göra något annat nästa gång, och trasha ner sig lite.

Närmast i Jonnas jobbkalender står att skriva några artiklar om Astrid Lindgren, men framförallt ska hon åka ner till Filmfestivalen i Cannes som pågår den 11-22 maj.
- Förra året var min första Cannesfestival. Venedig och Berlin har jag varit på flera gånger men Cannes är den festligaste festivalen. Det ska bli jätteroligt!
- Det är väldigt intensiva dagar, man är fullständigt slut när man kommer hem. Första filmen börjar redan klockan åtta och man måste oftast köa en timme för att komma in. Man ser några filmer på dagen, sen är det nåt mingel på kvällen och sen nästa morgon står man där och köar igen. Jag hoppas se "The light between oceans" som ska ha världspremiär i Cannes. Alicia Vikander och Michael Fassbender spelar ett par, och jag tror att det var under inspelningen de blev ett par även i verkligheten. Så det känns som det kan bli nåt otroligt.

Nytt på DVD: In the heart of the sea

In the heart of the sea

"Trimma skoten, gossar! Sätt ledsegel!" Den gammeldags sjöfartsromantikern som drömmer om de sju haven får en trevlig stund när Chris Hemsworth, Cillian Murphy och Benjamin Walker ger sig ut på en två år lång seglats för att fånga val och utvinna den åtråvärda valoljan.
Regisserar gör Ron Howard, med bland annat Dan Brown-filmatiseringarna och Apollo 13 på meritlistan, och även denna gång handlar det om ett storslaget epos. Filmen är en slags metaberättelse om hur det gick till när bokklassikern "Moby Dick" skrevs och berättas i återblickar av en av de som överlevde händelsen.
Vi får följa med ett valfångstfartyg från Massachusetts som ger sig ut för att fånga val. Det går knackigt, men efter att ha rundat Kap Horn får de nys om ett valrikt område i Still Havet. Där träffar de på en bautastor monsterval som gör att besättningen blir skeppsbrutna i 90 dagar och får utstå alla helvetets kval.
Det är ett underhållande filmäventyr med snygga effekter, men Howard lyckas inte riktigt krypa under skinnet på rollfigurerna. Man hade gärna vilja se mer vad som fanns där under ytan.

3/5

Maria på Munken

Maria Andersson från Sahara Hotnights har släppt en svinbra soloskiva och igår spelade hon på Saliga Munken så jag och Mrs B drog dit. Munken är ju alltid trevligt och det blev det igår också.
Maria gjorde en bra spelning och källarölen var god. Men på nåt sätt fick jag inte nog...
...så klockan 09 imorse gick jag till La Uva (tvärs över gatan) och började dagen med fem stadiga Gin & Tonic hos GT-kungen Fernando. Sen var man igång!

Lehmans fredagsfräckis

Två fullgubbar övernattade i ett tält.
– Runkar du?
– Mmmm.
– Har du svårt att få upp den?
– Ja.
– Prova din egen då.

Helgen på Palatset

Fredag: If I Ruled the World, Knockin´ Lost John och Gus Ring
Lördag: Prime Creation

Kritik - under all kritik

Jag skrev tv-krönikor i Östgöta Correspondenten under ett antal år på 00-talet. Min näst sista krönika från 6 december 2009 löd såhär:

 

"Kan tyvärr meddela att dessa tv-krönikor snart kommer att försvinna. Egentligen är det inget konstigt, efter över 50 år med tv ses det fortfarande inte som en konstform värd att ta på allvar. Att Corren har haft dagliga tv-krönikor är ett undantag inom dagspressen, för de flesta tidningar är tv enbart förströelse som inte är fint nog att analysera, kommentera eller förklara. Man kan ha tio skivrecensioner i veckan trots att ingen längre köper skivor, men få tidningar satsar på seriös tv- kritik fastän det är något befolkningen lägger runt en fjärdedel av sin lediga tid på. Tv är även den kulturform som varit hetast de senaste åren med en explosionsartad ökning av kanaler, webb-tv, podd-tv, instiftandet av Kristallen, public service-debatten, tv-kritik på nätet och inte minst alla de nya strålande program (framförallt amerikanska serier) som sett dagens ljus. Samtidigt som tv-utbudet är större och bättre än någonsin är det paradoxalt så att tv-kritiken nog aldrig varit sämre."

 

Den var lika mycket riktad till Corren som till konkurrerande tidningar, för även om Corren hade tv-krönikor så var de anmärkningsvärt usla. Nu har det gått snart sju år men inget har blivit bättre. Tvärtom har krönikorna blivit ännu sämre, och allra sämst är Ann-Charlotte Irhede.

 

Hon tycks ha missat att tv-monopolet bröts 1987. Hon tycks ha missat att vi numera har kanaler med numren 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12. Hon har missat C More och Viasat. Hon har missat att TV4 har gått från EN kanal till 43 i hela Norden. Hon har missat HBO, Netflix och kvälltidningarnas tv-satsningar. Hon har till och med lyckats missa Correns egna webbsändningar. Ändå får hon fortsätta att vara tv-krönikor och triumfera med sin okunskap i Corren.

 

I Ann-Charlotte Irhedes tv-värld tycks bara SVT existera. Vi kan ju ta en titt på vilka program hon nämnt i sina tv-krönikor under 2016.

 

I gårdagens krönika skrev hon om "Tänk om" (SVT), "Mästarnas mästare" (SVT), "Springfloden (SVT), "Fallet O.J. Simpson" (SVT), "Eurovision song contest" (SVT) och "Uppdrag granskning" (SVT). Sen nämnde hon visserligen också "Lyckliga gatan" (TV4), men det kanske jämnas ut av att hon tidigare även räknade upp "Kobra" (SVT), "Värsta språket" (SVT) och "Historieätarna" (SVT).

 

Krönikan innan handlade om "Känn dig som hemma" (SVT), "Klippans karaokecup" (SVT), "Ockupationen" (SVT), "Dokument utifrån" (SVT) och "Eurovision song contest" (SVT). Samt "Lyckliga gatan" (TV4)...så hon har i alla fall upptäckt ETT program i det övriga kanalutbudet.

 

Krönikan dessförinnan (20/4) handlade om "Vårdgården" (SVT), "Roliga timmen" (SVT), "Catastrophe" (SVT), "Finaste familjen" (TV4), "Linda och djurens hjältar" (TV4)...och såklart, ja ni gissade rätt, "Lyckliga gatan (TV4). Hon nämner även "Sveriges yngsta mästerkock (TV4), men också "Född 2010" (SVT), "Upp till bevis" (SVT), "Guld-Greta - en hisnande kärlekshistoria" (SVT) och även denna vecka "Känn dig som hemma" (SVT).

 

Sådär fortsätter det. Jag orkar inte skriva ut alla program (det är dessutom samma program hon nämner hela tiden), men här är kanalerna för de program hon nämner i sina krönikor:

 

6/4: SVT (fyra), TV4 (ett),  TV3 (ett)

23/3: SVT (tio)

9/3: SVT (sex)

24/2: SVT (nio), Kanal 5 (ett)

10/2: SVT (fyra), TV3 (ett)

19/1: SVT (elva), Kanal 5 (ett)

 

Det här är så pinsamt uselt att jag knappt vet vad jag ska skriva. Inte bara är hon en skam som branschkollega, jag känner mig ta mig fan nästan personligt förolämpad av hennes brist på kunskap, intresse och ambition.

 

Ann-Charlotte Irhede är ett hån mot svensk journalistik, mot tv-publiken, mot Corren och mot tänkande människor i allmänhet. Det är inget snack - hon måste få sparken som tv-krönikör. Helst igår.


Bioonsdag

Igår var jag på bio och såg "Djungelboken", mest i brist på bättre alternativ. Men den visade sig vara skitbra! Historien om Mowgli känner väl de flesta till, och alla de klassiska bifigurerna var med. Tekniskt och visuellt var den fantastisk, men för att bli en femma hade manuset behövts putsas lite, lite till på.
Betyg: 4 av 5

Ovärdig sevärdhet

Kommande nummer av Nolltretton/Nollelva har resetema så jag sitter och skriver massa roliga researtiklar. Under arbetets gång går jag in på Tripadvisor för att kolla vilka som är Linköpings respektive Norrköpings populäraste sevärdheter. Och på sjätte plats i båda städerna kommer...Busfabriken.
Herregud...

På skiva: Marit Bergman

Marit Bergman
"Molnfabriken"

När Marit Bergman dök upp i början av 2000-talet var hon svaret på mina drömmar. Hon var exakt den artist jag gått och väntat på, en indiedrottning med kredd, energi och riktigt bra låtar. Solodebuten "3.00 AM serenades" var ett mästerverk som jag spelade om och om igen. Uppföljaren var också bra även om det kändes som att sångerskan putsat till sig lite. Sen kom ytterligare två album som för all del var okej men då hade jag redan tappat henne.
Men nu är hon tillbaka efter sju år i förskingringen, och det ska bli intressant att se om jag och resten av popsverige kan återupptäcka henne.
Denna gång sjunger hon på svenska, har en synthigare ljudbild och har tonat ned både sig själv och sin musik. Det låter luftigt och lätt, mjukt och mysigt, nästan med en vistouch, ganska långt ifrån de popexplosioner hon sysslade med på de tidiga plattorna.
"Vildros och kaprifoler" faller jag för direkt, och plattan har ytterligare några spår som höjer sig över mängden, men ofta känns musiken lite för luddig i kanterna för att riktigt få lyssnaren att tända till. Det låter fint men som helhet lite slätstruket. Jag hoppas dock att skivan kan bli en lovande start på en andra karriär.

2/5

Mera musik

I helgen kör vi säsongens sista två Liveklubben, så nu går det bra att börja önska band till hösten.
Men dessförinnan bokar jag banden till Torsdagstoner i Trädgårn som drar igång 21/7.

Nytt på DVD: The hateful eight

The hateful eight

Att Quentin Tarantino även har tänkt sin åttonde film som teaterpjäs är kanske en anledning att den ser ut som den gör. Långsamt tempo och mycket dialog är två välkända grepp hos regissören men här tar han det ett steg ytterligare. Den första halvtimmen utspelas i en diligens, och sedan följer ytterligare en timme av dialog i en stuga innan något börjar hända på allvar. Premissen är enkel och fantasieggande: åtta mystiska och farliga personer fastnar tillsammans i ett hus under en snöstorm, och det är inte svårt att lista ut att de snart kommer att ta kål på varandra. Vilket också sker. Men vilka är de? Att allt inte är som det verkar anar man rätt tidigt. Tarantinofans får sin del av blod, udda musik, färgstarka karaktärer, knäppa inslag och plötsligt våld, och filmen har en hel del saker som är riktigt bra. Tarantino slarvar inte heller här med hantverket. Men som helhet känns "The hateful eight" något tamare än de flesta av sina föregångare, trots blodkaskader och grov sadism. Tempot är stundtals påfallande lågt och även om dialogen är bra känns den inte lika vass som i hans bästa stunder. Tarantino är fortsatt cool, men det känns som att detta kammarspel i westernmiljö saknar den riktiga skärpan.

3/5

Lika som bär #198

Lili Elbe (som filmen "The danish girl" bygger på)
och Magnus Uggla

Ljuva lördag

Ska man vara noga så började ju faktiskt lördagen med att jag hann kolla in lite av Slidin´ Slim & Jimmy Z på Palatset, efter att ha skjutsat tillbaka The Producers grejer på natten. Bra sväng!
Sen kom Bella hit och vi hamnade på Horse & Hound. Och återigen blev vi våldgästade av Lehman & Sandra som har en märklig förmåga att alltid dyka upp och tränga sig på när vi är ute och käkar.
Vi slank in på Palatset på hemvägen och kom precis lagom till Franska Trion, som tillsammans med Psychotic Youth var den spelning som jag sett fram mot mest under våren. Och ja - det var skitbra. De är helt enkelt ett av de senaste årens absolut bästa svenska band.
Nu har vi bara en helg kvar på Palatset, sen tar vi sommarlov. Gött.

Söndagsintervjun: Sandra Estberg

En sångerska som är mitt i prick

Martinez är ett av landets populäraste dansband med uppåt 160 spelningar om året. Vid mikrofonen står Linköpingssångerskan Sandra Estberg som har de prickiga klänningarna som sitt varumärke.

Dansbandet Martinez är inne på sitt 36:e år som heltidsturnerande band. I dagens upplaga ingår dock ingen originalmedlem utan gruppen består av ägaren och kapellmästaren Danne Strandberg på trummor, veteranen Tommy Bengtsson på gitarr, vikarien Erik på klaviatur och Sandra Estberg som sedan 2012 står för leadsången.
Linköpingstjejen har alltid varit intresserad av musik och är utbildad musiklärare. Hon började som dansbandssångerska 2009 i deltidsdansbandet Nova och värvades tre år senare till Martinez. Hon har även sjungit i Linköpingsbandet Bitch & The Boys och har en svåger som är medlem i dansbandet Highlights.
Martinez har en 60-talsinspirerad stil och spelar mycket egna låtar. När det gäller popularitet rankar Sandra Martinez som åtminstone topp tio i landet, och det gick snabbt att komma in i bandet.
- Det är min andra familj. Det viktigaste med dansband är att det funkar bra i bussen, för jag umgås mer med bandmedlemmarna än min sambo därhemma. Och vi ringer och hörs av även när vi är lediga, i alla fall Danne och jag.
- Det är ett intresse som blivit ett jobb och vi har hittat en bra nisch med vår 60-talsmusik. Jag har världens bästa jobb, det är fantastiskt att få åka runt och göra det man älskar och göra folk glada.

Martinez har gett ut åtta skivor, varav Sandra har varit med på de tre senaste som kom 2013, 2014 och 2015. Stommen består av eget material, blandat med lite kända låtar. Nu tar de en liten paus, men räknar med en ny platta kanske 2017.
- Det är viktigt när man gör en skiva att det finns en röd tråd. När vi letar låtar måste vi känna att den passar in i vår repertoar och känns som en Martinezlåt. Vi sitter och bollar med skivbolaget, lyssnar och kommer fram till nåt bra.

Vad är på gång framöver?
- Nu laddar vi inför sommarturnén, det är den mest hektiska tiden på året. Sen ska vi sätta programmet för 2017 och repa in nytt material.

Varför är Martinez så populära?
- Man får en väldigt trevlig kväll tror jag. Många säger att det går lätt att dansa till vår musik. Vi har mycket glada låtar, det ska inte vara för mycket moll. Man går därifrån och är glad. Och så får man se vilka prickar jag har på mig.

Just de prickiga klänningarna har blivit ett av dansbandssveriges tydligaste kännetecken, och Sandra brukar sy dem själv.
- Jag har sytt i hela mitt liv, det började med hårsnoddar, täcken till Barbiedockor och så. Jag har cirka 30 klänningar, varav hälften är köpta och hälften sydda av mig själv. De första prickiga klänningarna började jag med i Nova 2009-10. Jag tänkte: vad snygga rockabillykläder är, men det var ingen uttalad klädstil då utan det kom med Martinez. Har jag en enfärgad klänning någon gång brukar publiken fråga var prickarna är. "De ramlade bort i tvätten", brukar jag skoja bort det då.
- Jag sydde en ny klänning förra veckan, det tar en hel dag från att jag går upp till att jag går och lägger mig. Jag brukar passa på att köpa på mig tyg när jag är ute och reser. Jag vet redan nu hur jag tänkt till nästa affisch och skivomslag - men det är lite hemligt än så länge...

Fredag

Ja, ni såg ju tosdagens tidningshög och fredagens var inte mindre den. Den här bunten låg på hallgolvet när jag vaknade.
Men det var inte det jag skulle säga, utan att nu är The Producer i farten igen. Igår körde han åter karaoke i SAAB Arena och i vanlig ordning fick jag köra grejer åt honom. Men då får jag väl åtminstone en biljett till eventet, tänkte jag. Nix, dom var slut, sa han.
Sen hade han visst partajat med Norrköping hetaste rockstar också. Men min inbjudan hade tydligen Posten slarvat bort.
Sen i förbifarten nämnde han också att han har blivit bjuden på en resa till Nya Zeeland i höst...

Torsdagen i bilder


Helgen på Palatset

Fredag: Slidin´ Slim & Jimmy Z samt Swedish Romantic Blues
Lördag: Franska Trion (oj oj oj!), Joe´s Quartet och Princess Jezz

Lehmans fredagsfräckis

Två bankrånare bryter sig in i den nya banken en natt. De möts av många småkassaskåp. De bryter upp ett, men i det finner dem bara vaniljpudding. Hungriga som de äter upp den och går lös på nästa kassaskåp. Samma sak, vaniljpudding, men inga pengar! När gryningen kommer har de öppnat 48 skåp men inte sett skymten av några pengar. Sura, men proppmätta, lämnar de brottplatsen. De lunkar iväg längs gatan, då den ene vänder sig om och läser: Johnsons Spermabank

Onsdagen i bilder

Norpan, sol och lacrosse...

Nytt på DVD: Spionernas bro

Spionernas bro

Går det att göra en mysig film om en fångutväxling under det kalla kriget? Ja, regissör Steven Spielberg, manusförfattarna bröderna Coen och huvudrollsinnehavaren Tom Hanks lyckas. Hanks spelar en advokat som försvarar en sovjetisk spion som fångas i New York, och han gör det så bra att han några år senare anlitas av CIA för att sköta om en fångutväxling i Berlin, där samma sovjetiska spion ingår. Det är ett komplicerat uppdrag där tre olika parter ingår, och dessutom får han inget större stöd från hemmaplan. Lägg till det en delad tysk huvudstad med gränskontroller och allmän misstänksamhet.
Miljöerna är fantastiska och fångar tidsperioden perfekt. Man känner sig verkligen förflyttad till ett 50-tals-USA och ett sönderbombat Östberlin. Foton är snyggt, humorn funkar och man känner med huvudpersonens rättspatos. Första akten håller riktigt hög klass, även om tempot kunde ha skruvats upp en smula. När handlingen sedan förflyttas till Tyskland kommer aldrig den där stegringen av historien som man som publik förväntar sig. Det blir aldrig riktigt spännande utan mest nostalgiskt småputtrigt och trevligt. Trots snöfall och kyliga spioner är detta en varm film som ser det kalla kriget genom ett romantiskt och nästan hjärtvärmande skimmer.

3/5

Tisdagen i bilder


På skiva: Johan Kinde

Johan Kinde
"Ett halvt sekel av sex"

En av den legendariska Lustans Lakejer-sångarens absolut största styrkor som artist är att han, likt exempelvis Thåström, lyckas vara trogen sitt ursprung men ändå utvecklar sitt artisteri med tiden så att han känns relevant för sin ålder och hela tiden faktiskt bara blir bättre. De senaste åren har Kinde sökt sig mot en mer akustisk ljudbild i stil med franska chansons och det är en stil som passar honom ypperligt, även om en del renläriga Lustansfans knorrat en smula.
På sin nya, crowdfundade soloskiva (den första sedan 1990 års "Valona", vars titelspår för övrigt är med på Spotify-versionen av detta album) varvar Kinde fyra akustiska versioner av Lustans-låtar som "Begärets dunkla mål" och "Massans sorl" med en tolkning av Wiehes "Lindansaren" och fem nyskrivna alster. Det är en rasande elegant platta med spännande nyversioner av gamla klassiker som dansar tango med den nutida dandyns livserfarenhet. De nya låtarna håller genomgående hög klass, inte minst titelspåret som visar upp en Kinde i toppform med textrader som "Ett halvt sekel av sex/en ocean av ex/jag minns alla som betäckts".

4/5
 
(En längre - mycket längre - recension av skivan kommer publiceras inom kort)

Biomåndag

Igår var jag och kollade in Alan Rickmans sista film "Eye in the sky", en thriller som handlar om hur västerländsk militär ska bomba ett hus med islamistiska självmordsbombare och de moraliska, politiska och byråkratiska dilemman de ställs inför innan de kan trycka på avfyrarknappen. Filmen kan nästan sägas bestå av en enda lång scen, en utdragen väntan på att kunna ta det där avgörande beslutet, och var överraskande bra.
Betyg: 4 av 5
 

På skiva: Weeping Willows

Weeping Willows
"Tomorrow became today"

När Weeping Willows debuterade 1997 med det omedelbara mästerverket "Broken promise land" golvades jag direkt. Och många med mig, ska tilläggas. Det storslagna anslaget och de olyckliga texterna gick helt enkelt inte att värja sig mot. Tyvärr höll konceptet bara i en halv platta till innan bandet plötsligt fick för sig att bli ett modernt popband med elektroniska inslag, och det har de aldrig riktigt hämtat sig från, även om de senaste plattornas musik har varit en återgång till gruppens ursprungliga stil.
Kanske har Magnus Carlson blivit för lycklig? Kanske saknas det upptempolåtar? Kanske har de haft otur med tajmingen? Personligen tycker jag att Weeping Willows har förvandlats till ett sömnpiller, som visserligen behållit sin elegans men som har svårt att bränna till så intensivt som de brukade.
Men, måste tilläggas, de har fortfarande en hög lägstanivå och en självklar plats i svenskt musikliv. Jag skulle gärna se fler band i samma stil, kanske skulle lite konkurrens få bandet att höja sig den där extra nivån?
Nya plattan är varierad och har en del riktigt bra spår. Produktionsmässigt är det förstås oklanderligt. Men det låter också rätt tråkigt. Jag vill inte att Weepings Willows ska vara bakgrundsmusik på parmiddagar, jag vill att de ska vara soundtracket till krossade hjärtan och blödande sår.

3/5

Musikkrönika, april

Konsten att ha staying power

Kent lägger av och Avicii slutar turnera. Andra artister fortsätter bara att mata på år efter år. Som Per Gessle.

En av de första intervjuer jag gjorde som popskribent var med Martin "Yeah yeah wow wow" Svensson. Året var 1997 och han hade precis släppt debutalbumet "Pojkdrömmar". Han var en ambitiös 19-åring med stora drömmar och talade mycket under intervjun om Per Gessles "staying power", och hur han själv ville få en lång musikkarriär där han ständigt lyckades hålla sig aktuell och leverera nya hits, precis som sin Halmstadsidol.

Nu blev det inte riktigt så. Visst, han släppte ett gäng skivor både under eget namn och med bandet Nina Rochelle, men idag är det få som minns musikern Martin Svensson. Däremot hade han helt rätt om Gessles staying power, som bara fortsätter att hålla i sig. Hans senaste projekt är Sveriges Radio-podden "Gessles nio i topp", där han botaniserar i musiken som format honom.

En annan svensk artist med otrolig staying power är Magnus Uggla som under våren fortsatt sin succéföreställning "Hallå! Popmusik, kickar å kläder" på Orionteatern i Stockholm. Det är en fantastisk show som många, däribland jag själv, menar är det bästa han gjort i sin karriär. Och då har han ändå gjort väldigt mycket annat bra under de 40 år han varit artist. Och talar vi staying power måste vi även nämna Jan-Ove Waldner som i februari gick sin sista pingismatch efter mer än 30 år i världstoppen. Han var visserligen ingen musiker, men en bollartist av guds nåde. Kineserna gav honom till och med smeknamnet "Det evigt gröna trädet" för hans förmåga att år efter år hålla absolut världsklass.

På tal om Martin Svenssons band Nina Rochelle, så ingick även Markus Mustonen från Kent i gruppen. Kent har också varit ett band med enorm staying power och ständigt levererat hits under 20 år. Knappt hade vi hämtat oss från beskedet att Eskilstunabandet ska lägga av innan Avicii meddelade att han ska sluta turnera. Tim Bergling, som han heter, har inte hållit på lika länge men varit oerhört framgångsrik under de sex år som gått sedan genombrottet. Och det känns som att han fortfarande har mycket att ge, även om han själv inte kommer att stå på scenen framöver.

Hur ser det ut med återväxten då? Tja, Frans som vann Melodifestivalen med "If I were sorry" har ju en decennielång musikkarriär i bagaget. Fast att få en hit var tionde år kanske inte räknas som staying power...

Söndagsintervjun: Ingelin Angerborn

Angerborn får barnen att mysrysa

Ingelin Angerborn från Linköping har blivit en uppskattad barn- och ungdomsförfattare med en lång rad populära titlar på meritlistan. Nu är hon aktuell med en ny mysrysare för barn samt en filmatisering av succéboken "Rum 213".

Ingelin debuterade med ett bidrag i sagoantologin "Jag mötte en gång en ängel..." år 2000 och sedan dess har hon klämt ur sig nästan två böcker per år, främst för åldrarna 6-9 och 9-12 år. Bland annat har hon skrivit flera böcker på temat "Om jag bara inte...", sex humoristiska böcker i "Katastrof-serien" och på senare år också en serie böcker om övernaturliga ting och mysterier. En av dessa mysrysare är "Rum 213" som nu ska filmatiseras.
- Det är första gången som någon av mina böcker filmas, så det ska bli väldigt spännande att följa den processen, säger Ingelin som planerar att besöka filminspelningen i sommar.
- Vi för en dialog såklart, men det är filmbolaget som har sista ordet. Jag tror de kommer göra ett bra jobb och en bra film.

"Rum 213" handlar om 12-åriga Elvira som åker på kollo. Plötsligt börjar oförklarliga saker att hända och tillsammans med kompisarna Bea och Meja får Elvira uppleva ett sommarlov som blir både kusligt och spännande.
Filmpremiären är planerad till sportlovet 2017, men för den som inte kan vänta så länge kommer nästa mysrysiga bok nu i maj. Den heter "Sal 305" och är en fristående fortsättning på "Rum 213".
- Den blir lite annorlunda än "Rum 213", jag ville inte att det skulle bli "Kollot - Andra sommaren". En del av personerna är samma men den utspelar sig på ett annat ställe. Det dyker också upp en ny karaktär som bara omnämndes lite i "Rum 213". Det är Elviras bästa kompis på hemmaplan som får en större roll i "Sal 305".

Den nya boken blir Ingelins 26:e i ordningen och har samma småläskiga ton som föregångaren.
- Jag vill att det ska vara spännande och lite rysigt utan att det blir för otäckt. Spökigt, mystiskt och övernaturligt, men samtidigt mysigt om vänskap och kärlek, säger Ingelin och avslöjar att hon redan har börjat på nästa bok.

Mera släppfest

Hittade två bilder till på mig från releasepartyt, så jag slänger väl upp dom också.

Leva life som gräsänkling

När frugan åkt till fjälls på firmakonferens, då åker groggen fram sen bär det ut på dans...
Idag har "Staffans matematik" gått varm på stereon. Aaah...jag måste erkänna att jag blir mer och mer förtjust i det här gräsänklingslivet.
Hamnade på Palatset där Trailerpark Idlers värmde upp publiken. Sen var det dags för en riktig höjdare. Mitt gamla favoritband Psychotic Youth har återförenats och är ute på vägarna igen.
Tveksamt om jag nånsin såg dem live när det begav sig så det var skoj att få se dem nu. Surfpop is da shit!

Lehmans fredagsfräckis

Det var en gång två bögar som åkte på studieresa. När alla hade somnat så blev den ena bögen lite sugen. Den andra bögen tyckte det inte var någon bra ide, med tanke på att de inte ville väcka de andra resenärerna.
– Äsch, sa den första bögen, ingen kommer att vakna, kolla här och skrek:
– Någon som har eld? Se… Ingen som vaknar.
– Aja, tänkte den andre och de satte igång att ha sex.
Morgonen efter frågade reseledaren:
– Har alla sovit bra?
Då sa en man:
– Nej, jag har frusit hela natten.
– Men varför då? Varför frågade du inte om en filt?
Mannen surt:
– Jag vågade inte, för att det var någon som frågade efter eld, och då blev han blev rövknullad i en hel timme!

Livet som gräsänkling

Aaah...det gäller att passa på nu när huskorset är borta. Känner att jag nog skulle kunna vänja mig vid livet som gräsänkling...

Helgen på Palatset

Fredagen blir en riktig höjdare. Då lirar självaste Psychotic Youth och Trailerpark Idlers.
På lördagen spelar The Grand Station, Sleepless Nights och Sixteen Amps.

Livet på röda mattan

Vilken playboy man är ändå...

Ingen gräsänklingsblues

Nu när jag blivit gräsänkling några dagar gäller det att passa på att roa sig. Så jag drog till Norrköping för lite rajtan tajtan...
Började med att gå till Louis De Geer där symfoniorkestern hade pressträff om det kommande året. Inte så mycket raj raj men jag fick i alla fall fika.
Sen hamnade jag hos "The Mad Doctor", som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva. Han är rockstjärna, konspirationsteoretiker, galen vetenskapsman, mystiker och framförallt stort fan av Nikola Tesla - allt i ett. han sjunger i bandet/konceptet/konstprojektet Wardenclyffe som lanserar sin musik tillsammans med doktorsavhandlingar, självbiografier, konstverk, tidningar, shower, steampunkinslag och ett eget ordensällskap. Här ses doktorn med sin ståtliga Tesla-stav.
Efter det hämtade jag upp Dillon för att festa loss på NP33. Där hade Emelie Schepp releaseparty för sin nya bok "Prio ett". Jag var där även förra året när hon släppte förra boken och det var lika trevligt i år. För är det nåt Emelie kan så är det att arrangera releasefester.

Krogkrönika, april

Världens sämsta krog?

Vad du än gör - ät upp riset. Annars får du en rejäl utskällning av ägaren på Sveriges kanske sämsta krog. Vad är det som gör att just krogbranschen tycks locka till sig så många stolpskott?

Kinakrogen Asia City i Stockholm är så usel att den till och med fått en egen blogg. Där samlas läsarkommentarer från Tripadvisor, Rejta och andra bedömningssidor på nätet. Det är en skräckblandad förtjusning att gå in och läsa kommentarerna om vad gästerna varit med om. Ett vanligt klagomål är att ägaren blivit vansinnig om gästen inte ätit upp riset från första omgången när de går och tar en ny omgång från buffén, men upplevelserna spänner från skrik och hot till magsjuka och utslängda matgäster. Gemensamt bland kommentarerna är att alla gäster ger lägsta betyg och förklarar att de aldrig kommer gå dit igen. Man undrar om ägarna verkligen bör driva en krog.

Idag är det lättare än någonsin att ta reda på om krogar är bra eller dåliga. Det finns mängder av bedömningssidor på nätet och svaret är bara en googling bort. Visserligen ska man ta läsarkommentarer med en nypa salt, eftersom vissa gäster klagar på allt och inte uppskattar samma saker som en själv. Men om många gäster varit där och i princip samtliga dissat stället ligger det förmodligen någonting bakom kritiken.

Själv önskar jag att jag hade kollat upp en kinakrog i Montreal bättre innan jag gick dit, men jag var hungrig och det fanns inte så många restauranger i området jag bodde i så jag fick ta det som fanns. När jag kom in pekade servitören slött mot matsalen och grymtade "öh". Borden hade inga dukar utan var klädda i vita sopsäckar i plast. Jag fick själv skriva upp min beställning på ett block. Maten var usel och när jag skulle betala satt hela personalstyrkan och åt och fick inte störas. När jag var klar och gick var det ingen som sa hejdå, eller ens tittade åt mig.

Vad är det med restaurangbranschen som gör att så många utan intresse eller kunnande söker sig dit? Vi har sett det i tv-program som "Kniven mot strupen" och det räcker oftast med att gå till den lokala pizzerian för att uppleva det i verkligheten.
Att maten är dålig är en sak, men usla restauranger utmärks framförallt av en slapphet och ett oengagemang som genomsyrar allt från inredning till service.

Den absolut sämsta restaurang jag besökt var Sol Nascente i Alfama i Lissabon. Den var genomrutten från början till slut, men lockar kunder genom sitt fina läge vid en känd sevärdhet. Min sågning finns att läsa på Tripadvisor, tillsammans med mängder av andra besökares kritik (plus några fejkade recensioner av ägarna). Av 184 kommentarer har 162 gett det sämsta betyget "Hemskt". Jag önskar jag hade läst det innan besöket.

Östergötlands idrottsmuseum

Igår var jag uppe vid Vidingsjö Motionscentrum och spanade in Östergötlands idrottsmuseum. Där fanns den fasta avdelningen med memorabilia från Pernilla Wiberg, Thomas Johansson, Frida Wallberg och lite andra kända östgötska idrottsstjärnor. Riktigt bra faktiskt! Sen visades även utställningen "Sporthallen 60 år". Så har ni vägarna förbi Vidingsjö söndagar 10-14 så rekommenmderar jag ett besök.

Lika som bär #197

Henrik Kruusval (Landet runt) & Fredrik Wikingsson

Nytt på DVD: Legend

Legend

Tom Hardy håller på att bli en av vår tids stora filmstjärnor, och en av hans stora förtjänster är hans bredd. Oavsett om det gäller att köra bil ensam i 90 minuter i "Locke" eller vara den postapokalyptiska ökenkrigaren "Mad Max" gör han strålande insatser. Och i "Legend" får han briljera dubbelt upp när han spelar dubbla roller som de två gangstertvillingarna Ronnie och Reggie Kray. Den ena är charmig och belevad, den andra mentalsjuk och irrationell. Och Hardy gör båda så trovärdigt att man knappt tänker på trickfilmningarna.
Filmen utspelas i Londons East End under "The swinging sixties". Själva storyn är kanske inte så unik, utan kan beskrivas som en typisk gangsterhistoria med uppgång och fall. Tvillingarna håller på med diverse kriminalitet och jagas av polisen och rivaliserande gäng, när de inte är upptagna med att bråka internt. Den ena brodern kärar ned sig i en flicka, den andra lever ut sin homosexualitet till fullo. Men trots sina olikheter står de bakom varandra i vått och torrt.
60-talsmiljöerna är snygga och filmen har en charmig tonträff som är lätt att tycka om, men framförallt är det Hardy som lyfter denna film till att bli något mer än en genomsnittlig gangsterrulle. Även fast "Legend" är något för lång så njuter jag varje sekund han är i bild.

4/5

Helg i Linkan

Ja, det blev en fullspäckad helg även denna helg. Bella och jag började med att gå på restaurang Ros och provade deras nya källare, vilket var premiär för mig. Mysigt därnere, men mest går jag och längtar efter att käka tapastallriken på (den utbyggda) uteserveringen.
Sen gick vi till Palatset för att kolla in Jerry Prütz stand up. Det är nog den av vårens bokningar som jag sett fram mot mest. Och ja, det var verkligen skrattretande...
Efter honom lirade Kings & Queen lite blandade hårdrockscovers. Sen hann vi även med en bira på L´Orient innan vi gick hem.
På söndagen var det 1:a maj så vi gick och lyssnade på Margot Wallström...och hamnade på både Cioccolata och Mörners. Det var så trevligt att Bella missade tre tåg...
Aaah...sköna maj fick en lysande start!

Obama på Correspondents Dinner

En av årets höjdpunkter är som bekant presidentens tal på White House Correspondents Dinner. Och Obama är (inte helt oväntat) den som klarat uppgiften kanske bäst av alla. I år också.

Söndagsintervjun: Louice Ottosson


Från 0123-musiker till 08-wannabe

Louice Ottosson har varit flitig i det lokala musik- och teaterlivet de senaste åren. Nu är Valdemarsvikstjejen aktuell med sin nya skiva, en femspårs-EP som har titeln "08wannabe".

Det har gått fyra och ett halvt år sedan Louices senaste skivsläpp. Det var också en EP, som hette "Redan 22". Tanken var inte att det skulle gå så långt mellan skivsläppen, men nu när "08wannabe" finns ute är den 27-åriga sångerskan nöjd.
- Den här skivan gav jag ut på Tilia Records, så det känns lite mer seriöst. Jag skulle gärna vilja bredda publiken och nå ut till flera, även om det är svårt, säger Louice och fortsätter:
- Den äldsta låten är nog fem, sex år gammal och den nyaste skrev jag för ett halvår sen. Jag har insett att musiken är som en liten resa från Göteborg, där jag bodde 2008-11, med en mellanlandning i Norrköping och sen slutar den i Stockholm där jag bor nu.

Varför valde du titeln "08wannabe"?
- Jag ville att den skulle ha samma namn som ett av spåren. Den låten skrev jag i Stockholm för 1 1/2 år sedan, innan jag hade flyttat dit.

Skivsläppet firades med ett releaseparty i Hallarnas foajé där Louice och hennes femmannaband framförde låtarna från EP:n samt en del äldre material.
- Det gick bra, det blev exakt så som jag tänkt att det skulle vara. Man blir så glad när det dyker upp folk man inte trodde skulle komma, säger Louice och avslöjar att hon samma dag som denna intervju görs ska ha ett andra releaseparty uppe på Big Ben i Stockholm. Hon leder en kör i huvudstaden och hoppas att många av deltagarna ska komma och lyssna, och när jag senare på kvällen läser kommentarerna på Facebook verkar även det andra releasepartyt ha varit ett lyckat arrangemang.

Louice berättar att hon kommer från en musik- och teaterfamilj. Hon började spela fiol när hon var sju år men senare blev pianot hennes huvudinstrument. I högstadiet startade hon ett band med tre andra tjejer, men var först när hon var runt 19-20 som hon på allvar började förstå hur musik funkar. Sedan fem, sex år uppträder hon under eget namn ofta kompat av sitt femmannaband där fyra av personerna har sina rötter i Söderköping och Norrköping. Under åren har hon också medverkat i många olika revyer och teaterprojekt. Senast kunde vi se henne i komedin "Hjälten från Stångån" på Sagateatern i Linköping. Under hösten har hon turnerat med discoföreställningen "Your disco needs you" och hon har även medverkat i olika pjäser av musikteatergruppen Gulasch. Sedan nyår arbetar hon även som barpianist på Silja Galaxy cirka en vecka i månaden.
- Det kan vara väldigt trevligt om det är en lyssnande publik men fredags- och lördagskvällar kan det vara jobbigt. Jag spelar mycket Monica Zetterlund men brukar även smyga in lite eget material om jag får feeling.

Har du några solospelningar på gång framöver?
- Jag har många bollar i luften, men inte så mycket spikat än. Jag är bara en flummig konstnär som vill skriva låtar. Det skulle vara skönt om någon ville ta sig an gigsökandet åt mig.

Vad hoppas du på med nya skivan?
- Jag hoppas den ska bli väl mottagen och spridas så att fler får upp ögonen för min musik. Det vore kul att få spela på Bråvalla någon gång.

Axel 30

I mitt jobb hör jag ofta människor säga att de har varierande jobb, och med det menar de saker i stil med att de ena dagen staplar krossade tomater-burkar på hyllorna för att nästa dag stapla champinjon-burkar. Men är det något jobb som verkligen har variation är det att skriva för tidningar, för då är nästan varje dag helt olik den tidigare. Man träffar folk och besöker platser som man aldrig skulle gjort annars. Man lär sig hela tiden nåt nytt och inom de mest skiftande områden.
Om vi tittar på min senaste vecka så är den typisk i sin otypiskhet. Igår var jag på födelsedagskalas för en häst som fyllde 30 år. Dagen innan pratade jag med VD:n för Linköpings flygplats. I veckan har jag bland annat snackat om frisörlicenser med en frisör, gått på bio, varit på en gummiverkstad, lyssnat på nya skivor och varit på en digital konferens. I veckan som kommer ska jag bland annat på bokrelease, träffa en galning med en tesla-stav, besöka en symfoniorkester, möta en snubbe som cyklat genom Nordamerika, gå på idrottsmuseum, lära mig om Lacrosse, kolla på en hårrobot, snacka träning för pensionärer och sen var det visst nåt om konstgödning också. Jag har ett fantastiskt jobb.

RSS 2.0