Gott Nytt År!


Tv-krönika (ÖC, 29/12)

Min sista tv-krönika i Corren:

TV-året 2009

 

Både 2009 och min tid på Corren går mot sitt slut. Jag tackar för dom här 12 åren och ger här min syn på tv-året som gav oss ”Ullared”, ”Skavlan” och ”Diplomaterna”.

 

Årets:

Tv-blogg: Weird Science – igen

Roligaste: När Alexander Nilsson lagade anka åt Anna Anka

Näst roligaste: Anna Blombergs parodier och ”Simma lugnt, Larry”

Sportögonblick: Robin Söderling i Franska Öppna och ÅFF till Allsvenskan

Bästa: Karin Hübinette och Anna Hedenmo i ”Agenda”

Alltid bästa: Henrik Schyffert

Sämsta: TV 4 – igen

Sämsta 2: Ingvar Oldsberg i ”Här är ditt liv”

Det räcker nu: Talangjakter som ”Idol”, ”Talang” och ”America´s got talent”

Bästa titel: ”Ebbe – the movie”

Charmiga bagatell: ”Robins”

Återkomst: ”Hjärnverket”

Uppföljare: Revyn som blev till i Ugglas ”Var fan är min revy”

Mest missförstådda: ”Roast på Berns”

Gäsp: ”Robinson” är tillbaka

Svacka: Filip & Fredrik

Icke-skräll: Derek Acorah i ”Hemsökta hus” avslöjas som bluff

Lögn: Att det inte går att tävla i musik, samtidigt som man visar Melodifestivalen, Dansbandskampen, Körslaget med mera.

Löfte: I´ll be back!


Tre nya hits med Bête Noire


Igår hängde Bête Noire i studion och la sång på "JKL", "Förbjudet" och "Andra mannen". Tre nya hits alltså. Nu behöver vi bara fixa till "Vi som blev kvar" så är EP nummer två klar.

Till och med Bill la några rader sång på ett ställe.

Down under


Snart bär det av till Oz, och vad jag undrar är om nån därute har lite bra tips för sträckan Brisbane-Sydney? Vad ska man se och göra i Brisbane, Surfers Paradise, Byron Bay, Newcastle, Sydney och de andra ställena längs ostkusten?

Munkragg och fläsk


Igår var det tisdag och det betyder stans godaste raggmunk och fläsk på L´Orient. Särskilt fläsket. Det vällde in kändisar förutom jag och Phalén. Skatejögga, Bill, Maffias, Jutte - och Smiling Gayman!

Bobby Ho - mannen, myten, legenden


Igår snackade jag metal med hårdrocksgurun Bobby Ho.
Jag tror inte riktigt han fattar att "Ho" betyder hora på engelska, men han är en riktig sköning ändå och inte minst "metal to the bone". Det brukar alltid bli roliga och intressanta samtal med honom.

En gång ringde han upp mig och det första han sa var (obs! vi kände inte varandra):
- Tjena, det är Bobby Ho! Vad gör du? Sitter du och skiter?
- Va? Nej....
- Jag tänkte bara - det är ju fredag och allt!

Igår började samtalet så här (vi känner fortfarande inte varandra):
- Hej, det är Tobias Pettersson...
- Tjena, kul att du ringer. Hur är det? Är inte du i Thailand och jagar tvestjärtar?

Sen snackade vi metal ett tag och Bobby berättade att han brukar "luftposa" när han går på stan, för att få in de rätta hårdrocksposerna när han står på scenen. Intervju kommer i Nolltretton i februari.

Senaste nytt om Bête Noire


På onsdag ska Bête Noire in i studion och lägga sång på några låtar. Med lite flyt blir det en ny EP framåt vårkanten.

Det är alldeles för lite Strip Music i etern


Häromdagen läste jag Strages nya bok "Txt" där han hade med en intervju med Henric de la Cour. Sedan lyssnade jag intensivt på både "Strip Music" och "Hollywood & Wolfman". Och jag insåg att det spelas alldeles för lite Strip Music på klubbar, diskotek, radioprogram, fester, loungebarer, varuhus - ja, överhuvudtaget.
Strip Music första skiva "Strip Music" från 2004 är ju ett fulländat mästerverk som borde höras överallt, hela tiden.

Gå in på Spotify och lyssna.

Jan i Grebo


Kom över denna dyrgrip igår - en bok med Jan i Grebo.
Tydligen skrev han i Corren på 30-talet och samlade några av sina verk i denna bok, skriven på bredaste östgötska. Bland annat åker han till Varamon och badar, till Skänninge marken och så är det nån smed i Grebo som heter Pettersson som har råd med automobil som de åker in till stan med en torgdag. Vem vet, det kanske är nån gammal släkting till mig?
------------------------------------------------------------------------
Kopplingen till Grebo är dock lite oklar. Jan i Grebo hette egentligen Josef Ulin (1879-1934) och var bondkomiker. Han föddes i Vånga norr om Roxen och flyttade 1906 till Örebro.

Det är alldeles för lite Space Age Baby Jane i etern


Häromdagen drog Bill på Space Age Baby Jane när vi drack likör hos honom. Idag lyssnade jag på This Visions debutskiva och tyckte den påminde om SABJ. Och jag insåg att det spelas alldeles för lite Space Age Baby Jane på klubbar, diskotek, radioprogram, fester, loungebarer, varuhus - ja, överhuvudtaget.
SABJ:s andra skiva "The Electric Love Parade" från 2002 är ju ett fulländat mästerverk som borde höras överallt, hela tiden.

Gå in på Spotify och lyssna.

Nytt på DVD (Nolltretton, december)

Terminator Salvation

 

Hade man lagt av 1991 kunde ”Terminator”-filmerna varit en av världens bästa filmserier. Tyvärr valde man 2003 att återuppliva hela projektet med den usla ”Terminator 3” och nu kommer ytterligare en film (den första av tre nya) som ytterligare sabbar varumärket snarare än tillför något nytt.

Året är 2018 och i en Mad Max-värld håller en massa Transformersliknande maskiner på att slutgiltigt krossa människorna, om nu inte de gamla hjältarna John Connor och Kyle Reese lyckas stoppa dem, eller åtminstone överleva för att inte hela tidsresegrejen ska skita sig.

”Terminator Salvation” är bättre än ”Terminator 3”, men det stora problemet är att man inte har någon story att berätta, bara ännu en upprepning av det gamla temat. Filmen tar sig efter en twist i mitten och det finns fler ljusglimtar, som att Christian Bale är cool och snygg, snygga effekter och ett märkligt ”inhopp” av Arnold. Men som helhet känns ”Terminator Salvation” slarvig, ogenomtänkt och onödig, utan vare sig humor, finess eller tidigare filmers småfilosofiska inslag.

 

3/5
----------------------------------------------------------------------

Ice Age 3 – Det våras för dinosaurierna

 

Har man sett de två tidigare filmerna i serien har man givetvis koll på den snälle mammuten Manny, hans höggravida mammutfru Ellie, den smått deprimerade sabeltandade tigern Diego, den knäppa sengångaren Sid och ekorren Scrats. Alla går dom mer eller mindre och funderar på det där med familjebildning och det känns till en början ganska segt och tråkigt. Och på tok för snällt och gulligt.

När Sid plötsligt hittar tre dinosaurieägg och gänget så småningom hamnar i en underjordisk dinosauriedal tar sig filmen rejält, inte minst genom den nya stjärnan vesslan Buck, som i Sverige fått röst av Claes Malmberg. Då blir det lite välbehövlig fart och fläkt som motvikt mot det puttenuttiga.

Själva handlingen behöver vi inte gå in så mycket på, det finns nämligen ingen. Fast det är inget som stör, det här är en animerad film för de något yngre om ett äventyr i underjorden och det räcker gott så.

Som alltid numera går det inte att anmärka på animeringen, den är utmärkt även här och filmens stora behållning.

 

2/5


Lehmans julfräckis


"Det var en man som var riktig sugen, men hade inte så mycket pengar. Han gick till horhuset och frågade bordellmamman vad han kunde få för 20 kronor. Bordellmamman tog 20-lappen och sa till honom att gå till rum 542. När han kom till rummet var det en riktig fet dam som låg naken på sängen. Då tänkte han:
- Äh, va f-n, ingen ser mig, så han satte på den feta damen och gick hem.

Nästa dag gick samma man till horhuset igen, han frågade bordellmamman vad han kunde få för 10 kronor. Bordellmamman tog tian och sa till mannen att gå till rum 247. När han öppnade dörren låg där en riktigt gammal tant, säkert närmare 100 år, naken i sängen. Då tänkte han:
- Äh, va f-n, ingen ser mig, så han satte på den gamla damen och gick hem.

Nästa dag gick samma man till horhuset igen, han frågade bordellmamman vad han kunde få för 1 krona. Bordellmamman tog kronan och sa till mannen att gå till rum 3. När han öppnade dörren såg han en höna som stod mitt i rummet. Då tänkte han:
- Äh, va f-n, ingen ser mig, så han satte på hönan och gick hem.

Följande dag gick mannen till horhuset igen och frågade om han kunde få något gratis? Bordellmamman pekade mot ett rum längst ner i korridoren. När han kom in i rummet så såg han ett långt led fram till ett titthål i väggen. När det äntligen blev hans tur att titta i hålet, så ser han två lesbiska damer genom hålet, som har vild sex.
- Wow! säger mannen. Det här är riktig god underhållning för att inte ha betalt något. Då säger en man bakom honom:
- Visst, men du skulle varit här igår. Då var det en snubbe som satte på en höna! "

Det var den julen det


Japp, då har det varit jul igen. Julafton ute i skogen hos brorsan, Juldagen hos Zelle & Marina (+Bill) och Annandagen hos Minge.

Nu ser vi fram mot vinterns tripp och att snart få blaska i Bullshit Plazas takpool igen.

God jul!


Nu blir det glögg, Aladdin och rödbetssallad.

Världens sämsta intervju med Martin


Hej Martin,nu ska vi göra intervju!
- Nej, jag har varit med i tidningen tillräckligt.

Vad gör du för att få julefrid?
- Inga kommentarer. Vickan, har du en 20-lapp? Får jag den!
- Det gör jag för att få julefrid - kräver pengar av min flickvän.

Vad önskar du dig i julklapp?
- Fred på jorden.

Tror du att du kommer få det?
- Nej...

Vad tror du att du kommer att få då?
- Kalsonger. Micke Persbrandt har en egen line som är utbyggd i grenen. Det är som en BH för pungen. Är det inte så Vickan?

Vickan: Jo, det var för välhängda män.

Glögg


Igår var det sedvanlig glöggfrukost hos Ph&J igen. Julklappsköp och sedan käk på Hamlet. Gött!

Nedräkningen har börjat mot SGG


... och HÄR kan du se hur långt det är kvar.

På skiva: Jon Bon Jovi (Zero, december)

Bon Jovi

”The Circle”

Island/Universal

 

Av alla hårmetallband från 80-talet är det väl egentligen bara Bon Jovi som lyckades att överleva 90-talet och hålla sig aktuella och någorlunda fräscha ända fram till idag. På 2000-talet har man faktiskt varit mer aktiva än någonsin och inte minst har man Max Martin-hiten ”It´s my life” att tacka för det. Den återkopplade till den gamla hiten ”Livin´ on a prayer” och nu gör man lite av samma sak med ”Work for the working man”. Frågan är om det räcker? Öppningslåten och singeln ”We weren´t born to follow” har visserligen funkat riktigt hyfsat, och de gamla fansen kommer även att känna igen i resten av låtmaterialet. Det är inga överraskningar vi bjuds på utan Bon Jovi levererar ungefär samma familjevänliga arenarock som de gett oss under de senaste 25 åren. Här finns en del stökiga rockrökare som ”Thorn in my side” och ”Brokenpromiseland”, men Bon Jovi känns numera ungefär som Ledin – de gör ungefär samma sak som de gjort bra tidigare men själva känslan har gått förlorad och musiken är mest en halvdan upprepning av vad man gjort tidigare.

 

2/5


Vinn en kändis


Jobbet är inte alltid en dans på rosor, men en rolig sak är alla intressanta människor man får träffa. Kändisar är ju (för det mesta) kända av en anledning och har ofta mycket spännande/roliga/intressanta saker att berätta. Mycket av det man pratar om kommer ju inte heller med i intervjun. De senaste veckorna har jag snackat med en rad spännande personer, bland annat dessa:

Louise Hoffsten
Stå upparen Lasse Karlsson
Anders (från Anders & Måns)
Pelle Ossler (lirar bla med Thåström)
Markus Krunegård
Anders Thorén (ex-squashproffs, nu Arenabolaget)
Filip & Fredrik
Fredrik Strage
Marcus Birro
Jimmy Uller

Intervjuer kommer att publiceras i Nolltretton/Nollelva efter nyår. Har ni nåt önskemål på fler personer som ni tycker jag borde skriva om i tidningen?

Dagens Tirak


Wee, såklart!

Krogkrönika (Nolltretton, december)

Önskelista för krogåret 2010

 

Dags att summera 2009 och blicka framåt. Vad krävs för att höja krogtemperaturen ytterligare? Här kommer mina förslag.

 

Under 2000-talet har det hänt mycket positivt med kroglivet i både Linköping och Norrköping. I Linköping blir Ågatan mer pulserande för varje år och nu har det också börjat att hända saker utmed Stångån. I Norrköping har industrilandskapet fått nytt liv, studenterna har tillkommit och det känns som att det öppnar nya ställen i varje gathörn. I båda städerna har klassen på restaurangerna höjts ordentligt och man kan numera äta mat från världens alla hörn. Klubblivet har blomstrat, uteserveringarna mångfaldigats och den traditionella stora starken har fått konkurrens av en mängd andra drycker. Dessutom har utbytet mellan städerna förbättrats avsevärt. Numera åker Linköpingsbor till Norrköping för att festa och vice versa.

 

Men inget är så bra att det inte kan bli bättre. När jag intervjuade Reza på VK i våras beskrev han Norrköping som en bra krogstad där allt fanns. Skillnaden mot Stockholm var att i huvudstaden fanns det tio av allt. Det samma kan sägas om Linköping i samma jämförelse. De båda östgötska städerna är för små för att kunna fylla vardera 30 stora nattklubbar, 20 pianobarer, 50 tapasrestauranger och så vidare och det är inte så mycket att göra något åt. Det finns dock några andra saker jag gärna ser som kan förbättra utbudet.

 

Ett gammalt problem som aldrig verkar få någon riktigt bra lösning är vad man ska erbjuda de yngre, tonåringarna som tycker att skoldiskona är för mesiga men som är för unga för att komma in på krogen. Men det är knappast krögarnas problem utan kommunens. Dessutom är det en för stor och komplicerad fråga för att behandlas i denna korta spalt.

 

En annan bortglömd grupp i krogsvängen är de äldre. De som gärna vill ut och dansa och ta en öl, men inte gillar foxtrot eller bugg. När krögare talar om en äldre publik menar de människor mellan 25 och upp till kanske 45. Men det finns många 50- och 60-plussare som också vill gå på nattklubb utan att trängas med en massa jobbiga 25-åringar. De förpassas oftast till pubar och middagsrestauranger. Något för stadens krögare att fundera kring…

 

Klubbar kommer och går, men i Linköping är det väl bara SWEAT! som känns någorlunda vital för tillfället, förutom studentklubbarna. Och nu har ju även SWEAT! flyttat till en studentlokal så staden upplever en riktig klubbsvacka just nu. I Norrköping finns en större bredd, en större fantasifullhet och framför allt en kontinuitet som jag hoppas håller i sig.

 

Krogshower är en brist i båda städernas nöjesliv. Norrköping känns något vassare på vuxenunderhållning överlag genom exempelvis Skandiateaterns utbud, men vill man se riktigt bra krogshower får man ta en tripp till Stockholm eller Göteborg.

 

Vad säger du Tomten, det var väl ingen överdrivet kravfull önskelista jag hade? Någon chans att jag får något av det i julklapp?


Detta kallar jag julprogram


En av tv-årets höjdpunkter kom igår när Anna Anka gästades av stjärnkocken Alexander Nilsson (Kniven mot strupen). Det blev humor på hög nivå, särskilt när Alexander valde att tillaga anka(!).
Det blev en välsignad jul till slut...

Ronalds kätbild


Idag kom det mejl från Ronald:

"Shalooooooom! Plötsligt står man bara där - nykter!

PS: Jag har precis tvättat den!"

Lika som bär #72


Snubben i "Extreme Home Makeover" & trubaduren på Correns julfest

På skiva: Rihanna (Nolltretton, december)

Rihanna

”Rated R”

Def Jam

 

Singeln ”Umbrella” blev en omedelbar klassiker som skar rakt genom alla smakriktningar. På YouTube finns hur många hemmagjorda videor som helst med egna versioner av låten. Indiecroonern Montt Mardie (ständigt denna Monty) gjorde en svensk version, men märkligast var nog när jag satt på en strand i Sydostasien och plötsligt fick syn på svenska bandet Lillasyster som framförde en cover av låten på MTV Asia.

Nu ska hon följa upp succéalbumet ”Good girl gone bad” med ”Rated R”. Titeln kommer från att skivan släpps i två versioner, en censurerad och en ocensurerad. Vad det nu ska tjäna till? Har skivbolaget missat att Internet finns?

Rihannas mix av soul, pop och r´n´b är inte musikhistoriens mest originella, och i de smöriga balladerna känns hon som vilken seg radioskvalerska som helst. Lyckligtvis har Rihanna några låtar som är riktigt bra och lär höras på klubbarna också, även om de tidigare västindiska kopplingarna knappt hörs länge. Numera är det elektroniken som dominerar, tillsammans med hämndtexterna mot gamla pojkvännen Chris Brown.    

 

3/5


Nolltrettons kätbilder


Mr T - så het, så fräsch

Miss E - så läcker, så MILF

Mr H - så snygg, så konstig

Miss J - så ung, så oförstörd

Ingen ursäkt att utebli


No Excuse lirar på L´Orient den 15/1. Det ni!

Radio Tobi 99,8


Min senaste radiolista:
Det sämsta med Facebook

Tv-krönika (ÖC, 16/12)

På tv igår föråldrat uttryck

 

Att skriva dagliga tv-krönikor idag är inte som förr. Särskilt inte om man använder det vanliga uttrycket ”på tv igår”. För vad menar vi med det? En amerikansk tv-serie som visas i SVT har ju redan visats i USA samt oftast på någon betalkanal som Canal + innan den hamnar hos SVT. Däremellan kan den även ha visats i andra utländska kanaler samt sedan länge varit tillgänglig på nätet. Många svenskar har redan laddat hem och sett hela säsonger innan den visas i svensk tv. Därefter repriseras den i SVT: s olika kanaler, släpps på DVD och visas i andra länder innan SVT två år senare väljer att visa hela serien från början igen. Att då använda uttrycket ”på tv igår” blir bara löjligt. Den enda gången uttrycket ”på tv igår” är relevant blir i praktiken endast om direktsändningar.

Dagliga tv-krönikor har ändå en funktion att fylla, om krönikören lyfter blicken från sin egen kanalinställning och ägnar utrymmet åt att analysera, förklara och problematisera.

 

UNDRAN: Vem skriver de fåniga raderna i MTV: s ”Hotmatch”?

 

BRA, FAST INTE SOM ORIGINALET: ”Kniven mot strupen”


Nilles kätbild


Kolla så het! Sängkammarblicken, det förföriska leendet...

Julfest


Igår hade Nolltretton-gänget julfest. Det började med julbord på Löfstad och sen fortsatte vi med after ski-party i källaren på Corren-huset där även Correnfolket var med.

Inte nog med det. Sen hamnade vi på Pitch Black där det var lite julavslutning med två usla band och svindåligt med folk. Det var kul ändå, men det var inte lika kul att intervjua en författare på morgonen efter...

Lehmans fredagsfräckis


"Pelle kommer in till läkaren och lägger upp sin "stolthet" på bordet.
Läkaren frågar:
- Svider det?
- Nej. Svarar Pelle.
- Kliar det då?
- Nej.
- Bränner det på något vis?
- Nej.
- Gör det ont i den då?
- Nej, inte det heller.
- Men vad är det då? Frågar doktorn till slut.
Pelle svarar med ett leende.
- Är den inte fin?"

Två skivor (Nolltretton, december)

AK Von Malmborg

”Vår tids rädsla för”

How sweet the sound/Sony

 

AK von Malmborg verkar vara en speciell figur i musiksverige. Hon har bland annat skrivit operalibretto, ställt ut konstvideo i London och skapat flashmob-performances i New York. Hon har också släppt en skiva på engelska som fick bra betyg i NME. Nu har hon börjat skriva på svenska istället och fått till en skiva som kanske inte är den mest nyskapande eller fantastiska man hört men det finns något spännande och annorlunda över henne och det är inte fy skam.

Musiken kan beskrivas som pop som ibland drar åt vishållet och ibland rockar på något mera. Sången är okej, låtarna likaså och även texterna. Egentligen är det inte särskilt märkvärdigt men det finns ändå något hos AK von Malmborg som jag gillar. Och så plockar hon in Olle Ljungström som gästartist i låten ”Mer än så”. Kanske kan det bli något av AK von Malmborg om hon fortsätter i den härv stilen, en helt ok början är det åtminstone.

 

2/5
---------------------------------------------------------------------

Oholics

”Disgraceland”

Lose It Productions/SONY

 

Göteborg fortsätter att leverera tuffa rockband och inte minst såna som är förtjusta i lite psykedeliskt flum. Oholics har tagit sina distade elgitarrer och klampat in i klassiska Svenska Grammofonstudion. Där har man lagt på sitar och lite annat på sin tidiga Stones-rock för att få den rätta känslan. Som producent och ”andlig ledare” har man anlitat Ebbot Lundberg och nog kan man märka en del The Soundtrack of Our Lives-influenser i musiken. Jag tycker mig även höra lite Silverbullit-vibbar, och sånt är ju alltid trevligt.

Man har gjort cover på en Syd Barrett-låt, men i övrigt består låtlistan av eget material. Jag gillar särskilt den sköna, gungande känslan i låtar som ”Dream on” och titelspåret ”Disgraceland”. Men även när man rockar loss repetetivt och tungt, som i ”Wasted youth” svänger det skönt. Oholics Har gjort en intressant debutskiva.

 

3/5


Julen närmar sig...


Sådär, då har man julpyntat. Och viktigast av allt är att få upp denna framsida från 1999 av Correns gamla söndagstidning. Prutten som såggalen tomte - då vet man att julen är i antågande.

Nytt på DVD (Nolltretton, december)

Baksmällan

Många av oss har nog vaknat upp på konstiga platser dagen efter ett rejält partaj utan att riktigt minnas vad som hände kvällen före. Fast riktigt så illa som för de fyra killarna i ”Baksmällan” blir det sällan. De åker till Las Vegas för att ha svensexa och upptäcker på morgonen efter festen att den blivande brudgummen är försvunnen, att det finns en levande tiger på toaletten, att man fått ett spädbarn på halsen och att man retat upp ett gäng ilskna kineser. Ingen minns något så för att lösa allt innan bröllopet får killarna försöka lägga pussel med hjälp av de få ledtrådar man hittar.

”Baksmällan” är en riktigt bra komedi, skruvad och lite annorlunda. Det vimlar av knäppa karaktärer och roliga repliker. Nästan varje enskild scen är faktiskt skojig, från den vidriga bröllopssångaren och svärfadern som tycker att grabbarna ska ha lite rajtan tajtan i Vegas till Mike Tysons lilla roll, två knäppa poliser, en naken kines och så den skäggiga knubbisen i gänget som i princip säger och gör konstiga saker hela tiden.

4/5
----------------------------------------------------------------------------------


Missa inte Succéduon


Den 14 januari börjar Anders & Måns nya tv-serie "Succéduon" i SVT.
Jag har sett de fyra första avsnitten och kan konstatera att det är humor av ren Seinfeld-klass
Första avsnittet var faktiskt det sämsta, men sen blir det bara bättre och bättre. Missa inte!

La Flöör Fattaru

Ni har väl spanat in La Flüre Fontanells nya, heta video? Somrig, fräsch och snygg. Fast min vän JP hävdar att den är förtäckt HBT-propaganda. Ett mysigt killgäng (bara en tjej) gör saker tillsammans, Kimmen i linne, erotiskt laddade klappar på axeln... Vad säger ni? ------------------------- Kolla även in La Flower Fantoms hemsida: http://www.lafleurfatale.com/

Stimmigt värre


Igår kom höstens STIM-utbetalning och det är ju alltid trevligt med lite extra julklappspengar. Faktum är att jag tjänade tre gånger så mycket på några livespelningar med 6.08 och Greboneserna som 2009 års största artist Lady Gaga tjänade på en miljon Spotify-lyssningar av "Poker face"!

Så ni som undrar hur jag har råd att åka utomlands varje vinter - nu vet ni svaret!

Glömda pärlor 2009


Glömde bort en del bra musik i min Årskrönika, dom här till exempel:

Bête Noire (band)
Adiam Dymott: Holiday Inn (låt)
Jonathan Johansson: En hand i himlen (album)
Carolina Wallin Pérez: Pärlor & svin (album)
Louise Hoffsten: På andra sidan Vättern (album)
Mando Diao: Dance with somebody (låt, som egentligen kom 2008 om man ska vara petig)
Demian på SGG (konsert)
Thåström: Axel Landquist park & Kort biografi med litet testamente (låtar)
[Ingenting]: (band)
Jonna Lee: My high (låt)
Monty (nygammal artist)
Lorentz & M. Zacharias (rappare)
Razzia & Labrador & Hybris & Luxxury (skivbolag)
The Fine Arts Showcase (band)
Lennart Persson (musikskribent)

Tisdag i Linköping


Vad nu? Vad har hänt med tisdagarna i Norrköping?
Lugn, lugn...dom återkommer framåt vårkanten.

Nu är jag i Linköping barn...bara i Linköping.

Fråga


Juletid = prinskorvstid. Har dock en fråga. Varför skär vissa upp ändarna på prinskorvarna? Det ser ju vidrigt ut!

På skiva: Louise Hoffsten (Nolltretton, november)

Louise Hoffsten

”På andra sidan Vättern”

Courtstone/Border

 

Livet kan vara orättvist. Medan Linköpings stora rockkung erövrar både sin hemstad och resten av landet med att rabbla långa ordharanger, vägra göra intervjuer och låta uttråkad när han sjunger har Linköpings rockdrottning betydligt svårare att på allvar ta sig in invånarnas hjärta. Visst, hon ses som en kompetent sångerska som man är lite småstolt över men den riktiga kärleken har hon svårt att vinna. Vilket är helt oförståeligt eftersom hon är en av landets absolut bästa och mest innerliga kvinnliga artister.

”På andra sidan Vättern” kan vara det bästa hon har gjort. Inte minst känns texterna väldigt personliga. Louise sjunger om sina föräldrars guldbröllopsdag, om pappas råd om hur man får förhållanden att fungera och hur det är att ligga på sjukhus (Louise har ju sjukdomen MS). Orden har en botten som drabbar mig hejdlöst. Och den blues- och visdoftande musiken är så snyggt framför att man dånar. Frågan är om hon någonsin sjungit lika själfullt och laddat någon gång tidigare.

Det här är en skiva som alla Linköpingsbor borde lyssna på. Då kanske ni skulle vända er kärlek till den Linköpingsartist som förtjänar den mest.

 

4/5


Musikkrönika (Nolltretton, december)


Rockåret 2009

 

2000-talets första decennium har nått sitt slut och det är dags att summera musikåret. Stjärnor har dött, andra har fötts. Vissa artister har levererat kanonplattor, andra har varit mindre lyckosamma. Här kommer min syn på rockåret 2009.

 

Årets manliga album: Montt Mardié - ”Skaizerkite”

 

Årets kvinnliga album: Amanda Jenssen – ”Happyland”

 

Årets glada överraskning: Elin Ruth Sigvardsson

 

Årets hype: The XX,  Girls, Bon Iver

Årets hype som aldrig levererade: Erik Hassle

 

Årets överskattade igen: Laleh

 

Årets comeback: Robbie Williams, Whitney Houston, Janne Kask,

Årets comeback som försvann: The Sounds (åtminstone i Sverige)

 

Årets konstigaste skivöppning: Kent – ”18:29 – 4”

 

Årets rockballad: ”New love in town” med Europe

 

Årets vinnare: Alexander Rybak

 

Årets lokala: Johan Palm, Markus Krunegård

 

Årets genombrott: Bullet, Spotify

 

Årets idrottshändelse: Metallsvenskan

 

Årets fiasko: Motalafestivalen – igen, Sverige i Eurovision Song Contest – igen

 

Årets fråga: Var är konserterna på Skylten?

 

Årets hysteri: Michael Jackson

 

Årets utekonserter: Madonna, U2, AC/DC, Metallica

 

Årets kom igen nu: Hultsfredsfestivalen

 

Årets metalkille: Patrik Jensen, inhopp med Machine Head, förband till Slayer med The Haunted

 

Årets metaltjej: Angela Gossow i Arch Enemy

 

Årets fejk: Att Ulf Lundell skulle sluta

 

Årets Kent: Lars Winnerbäck

 

Årets sommarplåga: ”Svenne banan”

 

Årets festival: Peace & Love

Årets lokala festival: Sköna Gröna Grebo

 

Årets konstigaste gig: Jimmy Uller tillsammans med Mats Ronander och Lennart Ekdal

 

Årets övergång: Martin Carlsson går från Close-Up till Sweden Rock Magazine

 

Årets show: Magnus Ugglas revy

 

Årets mest saknade: Alf Robertsson, Onkel Kånkel, Martin Oi

 

Årets hopp 2010: Edith Backlund är på gång med sin tredje skiva

 


SGG -10 på g


Igår var det SGG-möte och i början av året räknar vi med att kunna presentera de första banden.
Datumet kan ni boka in redan nu, det är den 28/8.

6.08 on tour


Igår fortsatte 6.08 sin julturné till Ljungsbro. Medley hade julfest och det gick betydligt bättre än senast. Inte minst på grund av att det mestadels var tjejer i publiken. Tjejer är alltid en bättre publik än killar.

...och tror ni inte att vi hamnade på L´Orient på natten även denna gång...

På skiva: Carolina Wallin Pérez (Zero, december)

Album

8/10

 

Carolina Wallin Pérez: Pärlor och svin

Family Tree

 

Det här är den bästa coverskivan jag har hört på länge. Carolina Wallin Pérez har tagit 13 av Kents största hits och skalat av dem alla fläskiga gitarrer och rockposer. Kvar blir stillsamma jazz- och visversioner som lyfter fram låtarnas starka texter och melodier. Resultatet är fantastiskt.

Jag som har börjat tröttna på Kent de senaste åren återupptäcker bandet genom Pérez känsliga tolkningar. Plötsligt får klassiker som ”När det blåser på månen”, ”Musik non stop” och ”Om du var här” nytt liv, och jag börjar minnas varför jag gillade låtarna så mycket när de kom.

”Pärlor och svin” är ett måste i skivhyllan hos alla Kentfans.


Lika som bär #71


Skådisen Kris Marshall & Fredrik Wikingsson

På skiva: Amanda Jenssen (Nolltretton, november)


Amanda Jenssen

”Happyland”

Sony

 

Äktenskapet mellan Wannadies-Pär Wiksten och Amanda Jenssen är verkligen instiftat i himlen. Utan hans skräddarsydda låtskrivarhjälp skulle Amanda lätt kunnat bli en i raden av intetsägande ”Idol”-broilers. Hon kunde hastat ihop en poänglös debutskiva som tagit en sväng på listorna och sedan glömts bort efter ett halvår. Istället arbetade hon tätt och målmedvetet ihop med Wiksten och hittade inte bara en klockren personlig stil utan faktiskt en genre som känns helt unik. På uppföljaren ”Happyland” har hon förfinat sin vilda mix av pop, jazz och soul ytterligare. Ännu mer blås, körer, musikalkänsla, rännstenssmuts och cabarédekadens. Det är förtjusande att lyssna på och går rakt in i hjärtat.

Framförallt sjunger Amanda helt fantastiskt. Hon rosslar hest när låten så kräver och tar i från tårna i andra partier. Hon glider smidigt mellan 30-talets Berlin och 00-talets Debaser, mellan pianobarssångerska och rocktjej, uppbackad av ett låtmaterial som låter farligt, elegant, tillgängligt och uppkäftigt på samma gång - en perfekt symbios mellan kvalitet och storsäljarpotential. ”Happyland” imponerar med sin märkliga men självklara mix mellan storband och pop och bevisar att Amanda Jenssen definitivt är här för att stanna.

 

5/5


Radio Tobi 99,8


Eftersom det var fredag igår hade jag en lista i radion, lyssna här:
Tidernas sämsta "Årets julklapp"

Urban tv med attityd


Igår satt jag och kände mig medelklass och urban, och var lite tv-sugen.
"Undrar om det finns något för mig att titta på", funderade jag.
Och tänka sig - Correns nya flödestv-program "30 minuter" stod och hackade på datorn. Enligt en av programledarna skulle det vara just urbant och för medelklassmänniskor mellan 25 och 40 - och dessutom vara kaxigt och ha attityd. Oj oj oj, det lät ju perfekt.
Samma floskler har man ju hört tusen gånger förut, men kanske var det skillnad denna gång? Attityd - det är bra grejer.
Min vän JP var inte lika glad, han är över 40 och får således inte titta. Särskilt urban är han inte heller eftersom han bor i Motala. Fast om Linköping räknas som urbant kanske Motala gör det också? Han förstod inte heller det där med attityden. Vilken attityd var det programmet hade? Sur attityd? Hård attityd? Gammaldags attityd? Att bara påstå att man har "attityd" i största allmänhet blir bara fjantigt.
"Fan, jag sitter ju också hemma och känner mig urban. Jag vill också titta", menade JP.

Så vi tittade i smyg. Och ångrade oss direkt.
Om "30 minuter" är att vara urban är vi hellre lantisar.

Krogkrönika (Nolltretton, november)

Prova en sunkrunda

 

Trött på att alltid spendera lördagskvällarna på samma gamla nattklubbar? Har du blivit blasé på det ytliga spelet på stadens innekrogar? Pröva nåt nytt – gör en sunkrunda.

 

Att göra en så kallad ”sunkrunda” är en trend som kommit starkt på senare år. Fenomenet är måhända inte så nytt, skillnaden är kanske snarare att man numera ger det ett namn och gör till en grej att genomföra. Är du trött på att alltid gå till samma ställen inne i city, träffa samma folk och tvingas tjafsa med en dörrvakt för att komma in är sunkrundan något du måste prova.

 

En sunkrunda går till ungefär som en vanlig pubrunda, det vill säga att man går från krog till krog och tar (minst) en stor stark på varje. Skillnaden är att man ska besöka de sunkigaste, konstigaste och skabbigaste haken i staden. Ni vet vilka ställen jag menar, alla städer har dom.

Jag vill inte nämna några namn, men oftast handlar det om pizzerior med ölrättigheter, bowlinghallar och förortskrogar.

 

Det ska inte vara ställen du normalt besöker, utan snarare ställen du undviker i möjligaste mån. Halvskumma ställen med tvivelaktigt rykte och lätt alkoholiserat klientel. Ställen du kan glida in på i mysbyxor och t-shirt med såsfläckar på. Ställen där du alltid kommer in och aldrig blir utslängd ifrån.

 

Som ni hör har sunkrundorna många fördelar. Man behöver inte klä upp sig, man kan bete sig lite mer vågat (nästan ett måste för att smälta in bland stammisarna) och dessutom brukar ölen vara betydligt billigare än på de flashiga nattklubbarna i centrum. Men framförallt handlar det om att se en annan sida av stadens nöjesliv, bredda sina horisonter, träffa nya människor och bara ha roligt.

 

En variant på sunkrunda som blivit populär i Stockholm är att göra ett tunnelbanerace. Där delar man upp sig i olika lag och beger sig till tunnelbanenätets olika slutstationer. Målet är att återsamlas på en lokal i city, men på vägen dit måste man stanna på varje station och dricka en stor stark.

 

Själv gjorde jag för några år sedan en pubrunda i Åtvidaberg och hann med de då sju ställen i centralorten som serverade öl. Det var som en enda lång sunkrunda, men samtidigt en av de roligaste kvällar jag har haft. Nu är målet att genomföra en sunkrunda i varje östgötsk kommun. Jag tror jag börjar ikväll med start på kvarterskrogen runt hörnet.

 


Lehmans fredagsfräckis


Lille Pelle kommer till skolan på morgonen och frågar fröken:

- Kan man komma till himlen med benen före?

- Nej, Pelle lilla, det tror jag inte att man kan.

- Det var konstigt, fröken! För när jag kom hem från skolan igår så låg mamma med benen rakt upp i vädret och skrek "Ohhh Gud, jag kommer! Ohhh Gud, jag kommer!" Och jag tror faktiskt att hon hade gett sig iväg om inte brevbäraren hade legat ovanpå och hindrat henne!


I en annan del av Linköping


Igår hängde jag lite med Filip & Fredrik när de var i stan och signerade böcker. Här kommer tre heta scoop:
1. Båda har börjat få gråa hår
2. Filip var allmänt sur medan Fredrik var bedårande (vilket jag även tycker syns på denna bild där Fredrik hälsar på Henrik)
3. Filip gillar att skriva snuskiga ord när han signerar böcker till gamla tanter

Lika som bär #70


Sam Worthington & Andreas Lundstedt

Tv-krönika (ÖC, 7/12)

Snart slut i rutan

 

Kan tyvärr meddela att dessa tv-krönikor snart kommer att försvinna. Egentligen är det inget konstigt, efter över 50 år med tv ses det fortfarande inte som en konstform värd att ta på allvar. Att Corren har haft dagliga tv-krönikor är ett undantag inom dagspressen, för de flesta tidningar är tv enbart förströelse som inte är fint nog att analysera, kommentera eller förklara. Man kan ha tio skivrecensioner i veckan trots att ingen längre köper skivor, men få tidningar satsar på seriös tv-kritik fastän det är något befolkningen lägger runt en fjärdedel av sin lediga tid på. Tv är även den kulturform som varit hetast de senaste åren med en explosionsartad ökning av kanaler, webb-tv, podd-tv, instiftandet av Kristallen, public service-debatten, tv-kritik på nätet och inte minst alla de nya strålande program (framförallt amerikanska serier) som sett dagens ljus. Samtidigt som tv-utbudet är större och bättre än någonsin är det paradoxalt så att tv-kritiken nog aldrig varit sämre.

 

LANDETS BÄSTA TV-KRITIK: Weirdsience.se

 

KOLLA ÄVEN IN: tvbloggen.com och tvplaneten.se: s blogg

 

 


Jullov!


Japp, nu är jag färdig med Nolltretton nr 11 så nu tar jag jullov fram till 22 februari.
Det firades med indisk mat och tre filmer.
Fast helt ledig kommer jag inte att vara, om man ska vara petig. Jag har två tv-krönikor kvar, två spelningar med 6.08, 10 radiolistor (tänkte spela in alla dom på torsdag) plus att jag kommer göra lite Nolltrettonjobb fram till jul.

Lika som bär #69


Sam Worthington (Terminator Salvation) & Ben Affleck

På skiva: Julian Casablancas (Nolltretton, november)

Julian Casablancas

”Phrasez for the young”

SONY

 

Under ett halvår 2001 var New York-bandet The Strokes världens tuffaste rock´n´rollakt. Man var unga, snygga och hade tuffa namn som Albert Hammond Jr, Fabrizio Moretti och Nick Valensi. Bandet blev frontfigurer för en ny, het New York-scen och debutskivan ”Is this it?” med hits som ”Last nite” och ”Someday” hyllades hejdlöst. Men bandet steg upp som en sol och föll ner som en pannkaka, när uppföljaren ”Room on fire” kom två år senare kändes man redan passé.

Tre år efter bandets senaste skiva släpper sångaren Julian Casablancas (vilket namn!) en soloplatta som förmodligen The Strokes fans kommer gilla, musiken går i samma stil fast möjligen lite lugnare och inte fullt så rockig. Å andra sidan var inte The Strokes heller så rockiga som man gärna inbillar sig.

Låtarna går från Velvet Underground-influerad rock till något som nästan kan liknas vid country och mestadels känns plattan rätt seg. Några gånger tänder det lyckligtvis till. Inledningstrippeln ”Out of the blue”, ”Left & right in the dark” och “11th dimension” har exempelvis bra energi.

 

3/5


Onkel-tävling!


För att ytterligare hylla Onkel Kånkel och samtidigt sprida lite julstämning kommer nu en liten Onkel-tävling.
Fyll i de saknade orden i texten. Vinnaren får äran av att vara Onkel-expert.

"Jag heter Arne Weisskorv
Jag lever utav __________
Jag söker på savannen
I _______ hos grannen
Jag skriker så jag bleknar
I _______ det ekar
Det är ett eko-system
I ett ____________

Och när _____ tränger fram
Vad blir det då?
Weisskorv _______ 
________ Weisskorv
Weisskorvprogram på Tv2
Weisskorv _______
________ Weisskorv

När Arne é på alerten
Så vill han poppa majs
I den stora röda _______
Hans popcorn smakar ____
För det är ingen majskolv
Jag har i min mun
Det är Arnes ________
Och halva hans _____ "


Nya Zero ute


Idag kom nya numret av Zero. Jag hade med en intervju med Julian Brandt och några skivrecensioner. Dessutom utsåg vi gemensamt 00-talets bästa skivor. Kolla in.

Musikkrönika (Nolltretton, november)


En jul utan Onkel Kånkel

 

Det blir en annorlunda jul i år. En tråkigare, tommare och sorgligare.

Någonting saknas, något som är en lika viktig del av mina jular som paket, skinka och Karl Bertil Jonsson. I år är den första julen på 47 år som Onkel Kånkel inte är med oss längre.

 

Jag brukar alltid ta med mig tre julskivor när jag åker till mina föräldrar på julafton. Det är den klassiska Absolute Christmas och den något nyare ”Oh no…it´s christmas” från Razzia Records. Men dessa två agerar egentligen bara förkläde till den tredje skivan, som är den jag egentligen vill lyssna på om och om igen, nämligen Onkel Kånkels ”Gammeldags jul”.

 

Onkel Kånkels numera legendariska julskiva från 1994 är inte bara det absolut bästa julalbumet genom tiderna, det är faktiskt en av de bästa skivorna oavsett genre överhuvudtaget. Men som med allt som Onkel Kånkel gjort faller det inte alla i smaken, antingen förstår man grejen och då älskar man det eller också förstår man inte och…ja då hatar man det. För Onkel Kånkel var inte riktigt som andra band.

Bara en sån sak som bandmedlemmarnas namn. De hette Stomi-Bertil, Epilepsi-Kurt, Arne Tammer, CP-Sven och så Onkel Kånkel själv. Eller Håkan Florå som han egentligen hette.

 

Håkan Florå dog tidigare i höstas av en hjärtattack. Han bildade sitt Onkel Kånkel & his Kånkelbär redan 1979 och blev pionjärer inom den så kallade könsrocken där tabubelagda ämnen som avföring, pedofili, nazism och funktionshinder var ett viktigt inslag. Dom som lyssnat på Eddie Meduza, en annan gigant i genren, och tyckt att han var grov i munnen skulle förmodligen få hjärtsnörp av Onkel Kånkel. För den som kan sin rockhistoria kan man dra tydliga paralleller till GG Allin som brukade uppträda naken, kissa sig själv i munnen och utföra andra obsceniteter på scenen innan han dog av en heroinöverdos 1993. För några år sedan mötte jag faktiskt GG Allins gamla kompgitarrist i en bar på Filipinerna. Det var han som ägde baren och det blev många öl och många bisarra berättelser den kvällen.

 

Onkel Kånkel var inte riktigt lika morbida på scenen, delvis beroende på att bandet knappt gjorde några uppträdanden. 1993 såg jag dock Onkel Kånkel göra sin numera legendariska spelning på Hultsfredsfestivalen. Onkel själv öppnade konserten med att fråga publiken om dom hade onanerat den dagen, varpå 5000 personer skrek ett rungande "Jaaaaaa!!!!". Bandet hade även en utvecklingsstörd kille på scenen som berättade obegripliga vitsar mellan låtarna, något som bandet fick kritik för av de politiskt korrekta som menade att man drev med killen.

– Det där är skitsnack. Det var bland det roligaste som han har varit med om. Han är en jätterolig kille, sa Onkel Kånkel senare i en intervju i Aftonbladet.

För några år sedan gjorde bandet en miniturné och jag såg dom på finkulturens högborg Nalen av alla ställen. I kön till garderoben efteråt märkte jag plötsligt att killen bredvid mig i trängseln höll på med nåt märkligt, nämligen att utföra fellatio på sin manliga kompis - helt öppet bland allt folk. När han var klar sa kompisen "nu är det min tur" och så bytte dom plats. Det känns som att sånt bara kan hända på en konsert med Onkel Kånkel.

 

Men tillbaka till julskivan. På omslaget står en man i tomtedräkt med penisnäsa och sätter på en julegris. Där sätts ribban direkt. Sedan radas hitsen upp: ”Fläns över sjö och strand”, ”Bögen överraskar röven”, ”Staffan var en stjärtgosse” och så den åtta minuter långa alternativversionen om vad som hände tjuren Ferdinand. Det sistnämnda spåret kan vara det roligaste som någonsin spelats in på en svensk skiva.

Texterna är inget för de finkänsliga, men genialiteten med Onkel Kånkel är att snusket levereras ihop med en enorm mängd humor, finess och idioti, och i Musiksverige är bandet legendariskt. 1992 kom exempelvis hyllningsskivan ”Kånkelmania” där artister som Stig Vig, Charta 77 och Union Carbide Productions tolkade gruppen. Onkel Kånkel har säkerligen även influerat Killinggänget genom sitt intensiva namedroppande av kända namn.

 

Så häll upp en glögg efter att Kalle Anka & hans vänner är slut. Sätt på Onkel Kånkels ”Gammeldags Jul” och ägna en stund av julafton till att vårda minnet av en av de stora inom svensk humor och musik.

 


Partylördag


Trodde inte det skulle bli så mycket julmat i år, men jag har redan ätit tre julbord och igår blev det julmat igen. Och det är minst tre julbord kvar, vad jag vet. GÖÖÖÖÖTT!
Party hos Martin & Vickan igår med glögg, god mat och roliga lekar.

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

Scener ur ett kändisskap

 

Linköpingskillen Christian Eklöw och Christopher Panov som gjorde ”Hundtricket” har åter samarbetat med Linus Wahlgren. Denna gång handlar det om en slags fejk-dokumentär där vi får följa Linus, lite oklart varför, när han försöker ta sig ur fars- och musikalfacket för att satsa på seriös teater. Det börjar trevande och fortsätter lättviktigt om än lite småroligt filmen genom. Kändisar spelar sig själva och Linus själv ska föreställa ganska misslyckad. Ibland skrattar man till, som när han ringer till en veckotidning för att sälja skvaller om sin syster. Efter ett tag kommer Jonas Malmsjö in i Linus liv och dörren till Dramaten öppnas på glänt. Då får filmen ny, välbehövlig fart och energi och börjar driva med schablonbilden av Dramaten-skådisar, som också genom sina rollprestationer visar varför det är dom och inte Linus som arbetar just där. Fast Linus är ganska bra i rollen som sig själv som vanlig kille och även om tanken på en dokumentär om just honom av alla svenska skådisar känns ganska märklig sitter man ändå och småmyser.

 

3/5
---------------------------------------------------------

Public Enemies

 

Det är lätt att tycka om gangsterfilmer, och särskilt lätt om det handlar om gentlemannabovar i kritstreckskostymer som rånar banker på 1,40 minuter och lämnar tillbaka kundernas småpengar. Den amerikanske 30-talsskurken John Dillinger älskade sin flickvän, uppträdde elegant och var fräck nog att gå rakt in i Dillingerpolisernas kontor medans de var ute och jagade honom (åtminstone enligt denna film), och hur kan man motstå sådant? Att det är alltid sevärde Johnny Depp som spelar Dillinger gör också sitt till. Och ”Public Enemies” har fler förtjänster, framförallt är den rasande snyggt filmad och Dillingers motståndare spelas av spännande Christian Bale.

Men det finns även brister. Filmen känns en halvtimme för lång och blir ibland småseg och stillastående. Det tänder aldrig riktigt till trots det strålande hantverket, man väntar på en tuff vändning eller något som fördjupar handlingen. Skurkar skjuts, poliser skjuts men regissören Michael Mann lyckas inte väcka någon större sympati för någedera.

 

3/5


6.08 on tour


Det finns spelningar där man mår dåligt medan man står och lirar. Ingen bryr sig, det är noll publikkontakt och man vill bara därifrån. Igår hade 6.08 en sån spelning när delar av SAAB hade julfest.
Det var visserligen bra betalt men ångesten som ingick var knappast värt det.
Första set gick trots allt ändå hyfsat även om det var för mycket folk, för stor lokal och för stel publik för att få igång nåt drag. Till andra set (20 min senare) var alla plötsligt dyngraka, det stod folk på scenen (golvet framför bardisken) och hade det varit svårt i början att nå ut så var det helt omöjligt nu. Folk skulle upp och sjunga i micken (givetvis var det ingen som kunde texten), spela på min gitarr eller bara vråla i micken. Alla våra bästa låtar - som skulle varit kvällens clou -  fick vi stryka och istället slutade det med att jag fick kompa en fyllekärring som skulle sjunga ABBA: s "Mamma Mia" utan att kunna ett ord av texten.

Men barpersonalen var trevlig.

Slank även in en sväng på Skylten på hemvägen och kollade på SAMS som lirade.
Däremot missade vi premiären för nya Top Notch.

Radio Tobi 99,8


Veckans lista:
Liva upp vardagen

På skiva: The Confusions (Nolltretton, november)

The Confusions

”A Permanent Marker”

Massproduktion

 

Sundsvallssextetten The Confusions ger sig inte. Man börjar närma sig 20-årsjubileum som band och är nu aktuella med sitt åttonde album. Jag kommer ihåg när Sundsvall blev P3: s Popstad 1999, redan då tyckte man att bandet var som en gammal släkting – någon som alltid fanns där och som man egentligen inte gillade särskilt mycket men som man ändå inte kunde säga upp bekantskapen med. Ett decennium senare dras vi fortfarande med The Confusions. Så mycket har egentligen inte hänt, bandet gnetar på med sin halvdana alternativpop utan att riktigt få till det. De har den rätta ljudbilden för hur grupper som jag gillar brukar låta, men de saknar låtarna. Jag har trott och hoppats så länge på lyftet, att de äntligen ska pricka rätt och skriva de där höjdarlåtarna som det känns som de har i sig, men för varje ny platta sitter man ändå där och lyssnar på anonym standardpop som inte sticker ut åt nåt håll. Och inte heller med ”A permanent marker” får man till det. Det kanske är dags att ge upp…

 

2/5


Greboneserna on tour


Igår lirade Greboneserna på en julfest på Linköpings golfklubb. Julbord, snaps, julöl och ett sjujäkla röj. Nja, det där sista kanske var att ta i, men det var en bra spelning.

Lehmans fredagsfräckis


"Rune kunde inte få upp den..!
Doktorn sa:
- Det här löser vi!
Han opererade in en plåtskena i frugans mus och en magnet i Runes stake. Det funkade skitbra! Snoppen bara drogs dit! Efter några veckor träffade frun doktorn som frågade om allt var till belåtenhet.

- Nej! Rune sitter i fängelse!

- Men vad har hänt? frågade doktorn.

- Jo! Han var och badade i simhallen och råkade komma för nära en 12-åring med tandställning...!"


På skiva: Stella Rocket (Nolltretton, november)

Stella Rocket

”To the birds”

Fashion Police Records

 

När Stella Rocket släppte sitt debutalbum 2004 blev det omedelbart en personlig liten favorit. Egentligen var det ingen anmärkningsvärd skiva på något sätt, bara en förtjusande liten indiepärla som på något märkligt sätt fick en speciell plats hos mig. Nu har det gått fem år och det har hänt en hel del med bandet. Musiken är fortfarande charmig pop men något mindre indiebetonad, tankarna far till gamla band som exempelvis Pineforest Crunch. Och precis som med dem kan jag tycka att även Stella Rocket låter lite för polerade och tråkiga för sitt eget bästa. Det som kändes fräscht och inspirerande har blivit präktigt och segt. Största enskilda anledningen till det är att originalsångerskan, som var så bra, har hoppat av och ersatts av bandets trummis som numera spelar keyboard och greppar micken. Och även om hon har sina kvalitéer har Stella Rocket nu blivit ett annat, och dessvärre sämre, band.

Indiepopen har mer och mer styrt över mot jazz, arabiska nätter och skönsång. Och det är inte min kopp te.

 

2/5


Onsdag i Norrköping - igen


Igår var jag som sagt i Norrköping.
Där går folk omkring med rävsvansar i kepsarna.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

På skiva: Robbie Williams (Nolltretton, november)

Robbie Williams

”Reality killed the video star”

EMI

 

Runt millennieskiftet var Robbie Williams musikvärldens våta dröm och den artist som ansågs ha störst chans att ta vid efter de stora arenafyllarna. Det är ett epitet som han förmodligen fortfarande har även om oddsen har höjts betänkligt på att det verkligen på allvar ska hända. Sedan 2000 har han inte levererat särskilt mycket minnesvärt utan mest levt på gamla meriter. Därför känns ”Reality killed the video star” som hans fräschaste skiva på länge. Om det räcker för att ta honom tillbaka till den stjärnstatus han hade för några år sedan är tveksamt, men snittstandarden på låtarna känns ganska hög även om de där dunderhitsen i stil med ”Angels”, ”Let me entertain you” och ”She´s the one” är svåra att finna.

Robbies specialitet är låtar som på samma gång är storslagna och utslätade, och det är något som utmärker även denna platta. Produktionen är påkostad men låtarna i sig är ofta för svaga. Robbie är 35 år och det är nu han borde stå på toppen, men var är svänget? Var är showen? Var är glimten i ögat? Jag saknar energi, nytänk och en tydlig vision.

 

3/5


Så har det börjat...


Så har det börjat att välla in bandansökningar till SGG. I våras hörde sisådär tre band om dagen av sig och ville spela. Nu är det bara i början av december och det har redan börjat att välla in ansökningar.
Och det vore väl en sak om det vore artister som höll sig till den inriktning vi har på festivalen, men de flesta som mejlar verkar inte ha nån som helst aning om vilken typ av festival vi är. De skickar säkert samma standardmejl till alla svenska festivaler utan att göra nån som helst research.
Det är hårdrock, jazz, hip hop, mimare, världsmusik, fan och hans moster. Och de sjunger på engelska, swahili, kurdiska eller som ett mejl idag - på ryska.
Hittills har vi inte bokat ett enda band som ansökt via mejl och det är tveksamt om vi kommer göra det framöver, vi vet ju redan vilka artister vi vill ha.
Hur som helst är det jäkligt jobbigt att sitta och svara på alla mejl.

Onsdag i Norrköping

Idag är jag i Norrköping och jobbar.
Här är folk helt besatta av swinging.

Bara i Norrköping barn, bara i Norrköping...

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

Flickan som lekte med elden

 

Tanken var ju från början att bara ”Män som hatar kvinnor”, som var riktigt bra, skulle visas på bio medan de andra två Stieg Larsson-filmatiseringarna bara skulle gå till tv och dvd. Idiotiskt i sig kan man tycka att bränna allt krut på ettan, med tanke på böckernas framgångar världen över borde man anat att även filmerna skulle bli efterfrågade. Hur som helst är det här en riktig kalkon. Historien är otroligt slarvigt berättad, dialogen verkar skriven på en kafferast och skådisarna verkar inte ha fått någon som helst regi av Daniel Alfredsson. Det ska vara en thriller om sexköp och polisens jakt på Lisbeth Salander, men jag skrattar högt flera gånger åt fjanterierna. En rysk spion med brännskador i ansiktet, en monstermaskin som inte kan känna smärta, en hjältinna som skjuts tre gånger och begravs levande men ändå lyckas gräva sig upp, Paolo Roberto som sig själv, Salander sminkad till mimare, Lena Endre som mumlar…ja, fånigheterna tar aldrig slut. Filmen ska visa Salanders bakgrund och det vore intressant att få se hur hon lärde sig skjuta, köra båge, bli datahacker och klubba ner skurkar på löpande band för hennes multipla superkrafter gör hela filmen ganska löjlig.

 

1/5
-----------------------------------------------------------------

Inglourious Basterds

 

Andra världskriget pågår och jänkarna sätter ihop en specialgrupp, ledd av Brad Pitts rollfigur, som har som enda uppgift att slå ihjäl så många naziofficerare som möjligt. Den som väntar sig ultravåld i Quentin Tarantinos nya film går dock bet, visst skjuts och sprängs det men betydligt mindre än man kan tro på förhand. Istället får vi långa dialoger där Tarantino briljerar mer än nånsin, en stor dos humor och en berättelse som är ganska rak men ändå tar andra vägar än vad de flesta regissörer skulle ha valt.

Vore det inte Tarantino skulle jag störas av växlingarna mellan tätt drama (den laddade kvartslånga inledningsscenen är fullständigt formidabel), coolhet och nån slags naziparodi, men han får det att fungera. Inte minst tack vare fantastiska skådisar, ett tufft soundtrack och en lekfullhet i berättandet. Dessutom är ju Taratino den regissör som kanske mest av alla just nu förstår hur man får en rulle ”filmisk”. Flera scener är magiska och tillhör det bästa han gjort, det gör att man överser med de små brister denna film ändå har.

 

4/5


Top Notch på g igen


Linköpings festvåning & catering - vad tusan är det?
Jo, det är Top Notch som öppnar under nytt namn. Det kan för övrigt vara världshistoriens sämsta namn på en strippklubb...
Premiären är flyttad från torsdag till fredag och det där med tiden ska ni nog inte ta så allvarligt.
Undrar förresten vad dom har för catering? Skinka, lammkött, meloner och schyssta brön kanske?

Dagens fynd på hallmattan


En studie i pop. Nya Sonic och ett gäng skivor, varav Pascal och Carolina Wallin Pérez känns mest spännande. Pérez tolkar Kent-låtar på sitt eget sätt och jag funderar på om det inte vore nåt för SGG?

Tv-krönika (ÖC, 27/11)

Mätt på matprogram
 
På 90-talet kom det in en massa 20-nånting på tv-redaktionerna i och med alla nya kanaler och produktionsbolag, och inte minst genom den plantskola som ZTV var. Tio år senare verkar det som att de fortfarande är kvar men att de numera är 30-nånting. För man brukar ju säga att matintresset är för 30-plussarna vad sex är för 20-plussarna, och tittar man på tv-tablåerna verkar det bara sitta en massa 30-plussare bland programplanerarna.
Hur mycket matprogram kan man egentligen visa innan det står tv-publiken upp i halsen?
En snabbtitt igår ger att SVT 1 visade "Niklas mat", TV 3 visade "Hells kitchen" och "Kniven mot strupen", TV 4 "Halv åtta hos mig", TV4+ "Vad blir det för mat?", Kanal 9 "Gordon Ramsay´s the F-word" och TV 8 "Nigella".

Lägg till det program som ”Tinas cookalong”, ”Solens mat”, ”Primo paolo”, ”Masterchef goes large”,”Sjön suger” och en rad andra matprogram och man undrar hur mycket kokkonst vi kan vräka i oss.
Det är förmodligen ingen slump att man samtidigt igår kunde se program som "Generation Fett” och ”Biggest Loser”...  

 

FOLKET KRÄVER: Magnus Uggla som julvärd i SVT


Vidrigt!


Var och såg "Paranormal activity" igår. Så vidrig! Och så bra!
Och vidrigast var när jag gick en snabbis på toan direkt efter filmen. När jag kom ut var jag helt själv på hela bion. Inte en människa, inte ett ljud.
Sen kom jag hem, öppnade dörrn och när jag skulle tända lyset gick lampan sönder. Vidrigt!

RSS 2.0