Gott nytt år!

Gott nytt år allihopa!
Förra året så här dags hade jag och Kocken precis kommit till Panama City från Kuna Yala. Ett annat år anlände vi till Boracay på nyårsafton, och jag blir mer och mer stärkt i övertygelsen om att det är så man bäst firar nyår. Utomlands, i värmen, på exotisk mark. Antingen på en sandstrand eller i en utländsk storstad.
Här hemma är det ju väldigt sällan det ordnas nån riktig nyårsskiva, och blir det bara som en vanlig hemmafest (som stressas fram i mellandagarna) känns det ju nästan som att det kan kvitta.
Så nästa nyår firas nog utomlands igen!

På skiva: Skurkarna (Zero)

Album

9/10

Skurkarna: A crimewave escapade
Heptown Records

Instrumental surfrock är en av mina favoritgenrer inom musik. Langhorns, Dick Dale, The Pipelines, The Barbwires, Robert Johnson & Punchdrunks...aah, jag ryser av välbehag bara jag tänker på band som dessa.
I princip är det också denna typ av musik som Skurkarna ägnar sig åt, men här är vågorna, badshortsen och palmerna bortplockade och istället dras tankarna till tv-deckare, Donnie Brasco och det gamla magasinet Kriminal-Journalen om ni minns det.
För detta är inte surfrock (även om det rent musikaliska är snarlikt) utan crimerock. Bedömer man bandet som surfrock håller de inte riktigt måttet, men tänker man Kojak, Bronx och biljakter blir det en annan femma. Då är det riktigt bra.
Bandet klär sig i rånarmasker och låtarna bär titlar som ”Getaway car”, ”Blow the safe” och ”The usual suspect”. Underbart!
Bland all annan likriktad musik därute har Skurkarna hittat en relativt egen nisch och levererar en jämnstark skiva som faktiskt är bland det bästa och roligaste jag har hört i år. Det enda som är dåligt är egentligen bara bandnamnet.

Årets babe 2012

Då är kandidaterna till titeln Årets Babe 2012 klara. Det blev tre lokala sångerskor som ska göra upp om titeln. Här är de tre finalisterna:
1. Louice Ottosson
2. Lisa Lystam
3. Åsa Sjöberg
 
Tre värdiga vinnare allihopa, men bara en kan stå som slutsegrare. Rösta (i kommentarsfältet) vem du tycker ska bli Årets Babe 2012, och motivera gärna varför.

Dagens Tobi


Dagens gay-sms


Nytt på skiva (Zero)

Album

6/10

Lars Eriksson: Dictions and contradictions
High Gear Music

Jag brukar hävda att Lars Eriksson, efter Amanda Jenssen, är den bästa artist som kommit fram via tv-programmet ”Idol”. Han var med 2008 och slutade sjua, men det är som soloartist han har hittat sin stil och blivit intressant. I det mallade tv-programmet passade han inte riktigt in, som riktiga musiker sällan gör, men hans audition gjorde i alla fall så att Anders Bagge direkt bestämde sig för att släppa en skiva med Lars. Detta är den tredje och sista skivan med Bagge inblandad.
Kanske har det öppnat en och annan dörr, men musikaliskt hörs inget av Bagges inblandning. Det är inte direkt kommersiell listpop det handlar om, utan ganska traditionell singer/songwriter-musik, gedigen och äkta, och inte bara bra för att komma från en Idol-artist utan bra på riktigt.
Men inte så bra att jag ställer mig upp och jublar. Jag läser att Lars tre plattor skrevs och spelades in med samma musiker under samma tidsperiod. De ska ses som en sammanhängande trilogi, och det är jag med på, men det är väl inte så att denna tredje platta innehåller bottenskrapet? Jag tycker den känns lite svagare än de tidigare två. Men det blir ändå en anmärkning i marginalen, den första meningen i denna text står jag fortfarande fast vid.
----------------------------------------------------------------------------
Album

4/10

State of Grace: Universal remedy
Musichelp

Livekarusellen är en musiktävling som startade i min hemstad Linköping på 80-talet. Sedan några år tillbaka är det en rikstäckande tävling och 2011 var det Heby-kvartetten State of Grace som vann hela klabbet.
Sedan dess har de släppt EP:n ”The united colors of State of Grace”, turnerat i landet och bland annat spelat påPeace & Love. I bagaget hade de även albumet “Gospels in the wine” och nu är uppföljaren ”Universal remedy” här.
Men musiktävlingar som Livekarusellen, Musik Direkt och Idol är en sak och den riktiga musikvärlden något helt annat. Det bandet visar upp på denna skiva vittnar dock om att gruppen verkar vara beredd att ta klivet över och etablera sig som ett ”riktigt” popband.
Produktionen och utförandet låter bra. De levererar energifyllt gitarrpop kryddad med en hel del synthar. Dock finns det fortfarande lite att fila på när det gäller variation och låtskrivande.

Detta härliga Norrköping

- Ååh, jag har aldrig känt mig mer levande!
Så sa Bill när vi gick på "Levande" på Arbis i Norrköping igår. Vi tåg tåget till vår härliga grannstad och började med att inviga The Producers nya lyxlägenhet. Sen gled vi över till Arbis där det var premiär på ett slags nytt musikställe i regi av Johan Pettersson. En gång i månaden kommer de att köra band och där kommer vi vara stammisar.
Arbis är ju en svinfin lokal och till och med toaletterna har klass.
- Här är det en ren fröjd att skita, som The Producer sa.
Först ut var Mucken som varvade lite eget med några covers.
Hon gjorde även ett inhopp när (arrangören) Johan Pettersson körde (ihop med Pelle Lindh).
Men bäst som vanligt var Trailerpark Idlers som avslutade. Aaah...vilket fantastiskt band!
Och som vanligt blev det en riktig dunderkväll i Norrköping - denna fantastiska stad!

Lehmans fredagsfräckis

Vad är det för likhet mellan jehovas vittne och 2 pungkulor?
- Båda bankar på dörren men ingen kommer in i värmen....

Dagens gay-sms


Café Pepparkvarnen

Figge hörde av sig och ville ha flytthjälp.
- Jag bjuder på en citronlängd som tack,sa han.
Efter att ha hjälpt Jürgen att flytta den senaste tiden var jag inte så intresserad. Däremot var jag ju rysligt sugen på den där citronlängden. Men så kom jag på att han troligtvis förvarar den i kylrummet bakom mjölken i affärn, och mycket riktigt! Efter att ha dragit en liten lögn för Tollan i kassan fick jag köpa den (för halva priset, den var utgången, ni trodde väl inte att Figge tänkt att bjuda på något färskt?). Så känn dig blåst Figge! Hoppas det går bra med flytten, själv ligger jag hemma och svullar!

Årets Linköpingsbo 2012

Så är då kandidaterna till titeln Årets Linköpingsbo klara. Här är de tre finalisterna:
1. Christer "Crazy" Johansson  - en hjälte helt enkelt!
2. Bill Krado - för sin extravaganta och extra flagranta livsstil!
3. Sami Rahim - en kulturspridare av guds nåde!
 
Rösta (i kommentarsfältet)  på den ni tycker ska  vinna, och motivera gärna varför.

Krogkrönika (Nolltretton, november)

Det finns något dystert över karaoke

Många tycker att karaoke är det roligaste som finns. Men det vilar också något oerhört sorgligt över hela fenomenet.

För några år sedan fanns det en restaurang i Linköping som hette ”Liz” och som satsade på karaoke på helgerna. Där kunde man köpa en t-shirt med texten ”Be your own star – at Liz karaokebar”.
Det fanns säkert några personer som på fullaste allvar inhandlade en sådan t-shirt som de sedan bar med stolthet, men jag och mina kompisar skrattade rått åt tröjorna. Vi funderade på att köpa dessa t-shirts och bära ironiskt. Så här i efterhand kan man dock konstatera att t-shirt-temat passade väl in i hela karaokekonceptet. För det finns något sorgligt och smått tragiskt över karaoke.

Jag förnekar inte att det vid rätt tillfälle och bland rätt människor kan finnas en tjusning med att sjunga karaoke, men alltför ofta kryper det i kroppen av obehag och man vill bara fly. Och då menar jag inte på grund av usla sånginsatser. Hela grejen med karaoke är ju att det ska låta lite halvfalskt, att sångaren ska komma av sig och allmänt göra bort sig. Tvärtom är det när det är en bra sångare som greppar micken det känns som allra mest pinsamt.

Karaokebarerna har blivit en samlingsplats för alla de där som inte fick någon egen musikkarriär. De som inte klarade gallringen i ”Idol”. De som kan ta rena toner men inte hade tillräckligt med personlighet för att platsa i ”Talang”. För att överhuvudtaget få uppträda inför publik söker de sig till nattklubbarnas karaokekvällar där de sätter en klockren version av ”Living on a prayer”. De sjunger alltid samma låt, en låt de vet att de klarar av. Förhoppningsvis blir publiken imponerad och vem vet, det kanske sitter någon talangscout därute som gillar vad de hör?

Karaokebarer har även blivit symbol för torftigt landsortsnöje. Något som invånarna på mindre orter får roa sig med i brist på annat. Hur ska vi locka folk till pizzerian i helgen? Jag vet, vi tar hit en karaokeanläggning. Det är billigt och enkelt och kanske lockar det någon?
Dock kan även det funka som underhållning om stämningen är den rätta, men finns det något mer tragiskt än en tom karaokebar?

Utomlands är det ännu värre. Särskilt i Sydostasien har karaokebarerna blivit ställena man går till efter att de vanliga krogarna stängt. Där samlas alla de där som egentligen borde ha gått hem och lagt sig för att klämma några avslutande öl och kanske få en sista chans till ragg. Det sitter några ensamma stackare i de skumma och nedsläckta lokalerna och väntar på att det ska komma en låt de ska känna igen. Jag vet, för jag har varit en av dem. Men det är slut med det, det är dags att våga vägra karaoke.

Juldag på Palatset

Igår hade vi säsongsavslutning för Palatset Live. Mycket folk och fullt drag. Öppnade kvällen gjorde Saturday´s Heroes som precis som vanligt var skitbra. Sen lirade Captain Jack´s Army som också alltid är bra. Nu tar Palatset Live ledigt till den 9/2 då det blir rockabillykväll med Chris & The Goosebumps och Dennis & The Rocktones. Missa inte det!

Nu har vi jul här i vårt skjul

Julfirandet fortsatte på Juldagen. Nu kör vi stenhårt Annandan också, sen får det vara bra. Men i oktober 2013 går vi på´t igen!

Dagens gay-sms


Palatset Live #11 - Juldagsparty

Ikväll kör vi stort Juldagspartaj på Palatset Live med Captain Jacks Army och Saturdays Heroes.

Jul, jul, strålande jul

Vilken tur att jag fick en Aladdin-ask i julklapp, eftersom mina två första och min Anthon Berg är slut. Men bäst var nog Bills julklapp: en Amaroneprovning!

Zeros årssammanfattning

Jag skrev en kort årslista till Zero. Läs den här: http://www.zeromagazine.nu/nyhet.asp?id=2362
 

God Jul!

Från mig till er alla - en riktigt God Jul!

Glöggfrukost

Igår var det traditionsenlig glöggfrukost hos Phalén & Jossi. Det går till på följande sätt: man dricker glögg, lyssnar på Onkel Kånkels julskiva och Carola på halv hastighet, och sen går man ut på stan och köper julklappar för att en stund senare återförenas på Hamlet och ta en öl. Så blev det även i år.

En helt ny karriär

Ni som går och undrar var Linköpingsbandet Vindra tog vägen...jo, dom ska vara med i årets upplaga av Livekarusellen. Så närmast kan man se dom på Katapulten den 18-19 januari. Eller hålla sig därifrån.

På skiva: Noonie Bao (Zero)

Album

6/10

Noonie Bao: I am Noonie Bao
Hybris

Noonie Bao har varit en av 2012 års största svenska hajper. 25-åringen som tidigare skrivit låtar till bland annat Tove Styrke solodebuterar nu med en skiva där stor noggrannhet lagts vid varje detalj.
Hon har jämförts med exempelvis Lycke Li och spelar en slags elektronisk etnopop, om uttrycket tillåts. Det finns mycket att upptäcka i musiken, arrangemangen har utmejslats och förfinats till perfektion någonstans mellan skolad musik och pop. Det låter oerhört bra rent ljudmässigt, luftigt och fräscht. Modernt, fast med någon slags folktouch. Snygga körer, spännande rytmer och bra röst. Klart hon blir hajpad.
Och mina öron hör allt det där och begriper varför lovorden uppstått. Men magen är inte riktigt med. Det låter fint, men bränner inte till. Jag drabbas inte. Inget stannar kvar när musiken tonat ut. Är Noonie Bao bara prål och grannlåt? Har hon lyckats dölja halvskapliga melodier i ett bländverk av toner och ljud? Kanske, jag har inte riktigt bestämt mig än, men magen säger så och den brukar jag lita på.

Pellen & Brandon

Tog en sväng till Åtvid igår för att träffa killarna på Pellen Productions, ni vet dom som gjort "Åtvidaberg Ink", "Åtvids år", "Lugn, jag sitter och skiter" med mera. Riktigt bra grejer alltihop och nu ska de testköra på P3 i januari. Här kan ni titta och lyssna på deras grejer: http://www.youtube.com/user/PellenProductionss?feature=watch
Sen hade jag möte med Linköpings hetaste popstjärna: Brandon Walsh! Oj oj oj...
Han är snygg, han är fräsch, han är präktig. Och han gör strålande bitpop.
Vem vet, kanske gör han livedebut snart på en popscen nära dig...
Lyssna på Brandon här: http://brandonwalsh.bandcamp.com/
Han har även bitpop-podcasten "Bitar till kaffet" (Julspecialen släpptes igår): http://www.bitartillkaffet.se/
 

Dagens gay-sms


Torsdag i Linkan

Började gårdagen med att åka upp till universitetet för att göra en grej. Har varit där en del den sista tiden och plötsligt har tankarna börja dyka upp om att börja plugga lite igen. Lite fristående kurser på typ kvartsfart alltså. Blev nyfiken på hur mycket poäng jag egentligen har tagit, måste vara en bit över 200 gott och blandat, men hur jag än letade i garderoberna kunde jag inte hitta nån studiemeritförteckning. Däremot hittade jag en hel del annat kul. I vilket fall som helst blir det inget plugg den närmaste tiden, kanske inte de närmaste åren, kanske aldrig.
Gjorde en intervju med det heta bandet Dead Soul, som var förband till Ghost på Cupolen, och sen tog Bill och jag en AW där även Jürgen anslöt.
Har egentligen slutat med Dagens Gratismat, men eftersom jag fick en hel matkasse igår gör jag ett undantag...
Och efter två Aladdinaskar får det vara nog. Nu kör vi Anthon Berg istället...

Lehmans fredagsfräckis

Trendige Kennet hade grävt ned sig i sanden bara för att få jämnare solbränna och bara lämnat snoppen framme varvid det passerade två äldre damer.
Den ena utbrister: 
- När man var 10 var man rädd för den, 20 nyfiken, 30 älskade man den, 40 ville man ha den oftare än man fick, 50 betalade man för den, 60 bad man om den, 70 så hade man glömt bort den och nu vid 80 års ålder växer de jävlarna vilt i naturen.

Härliga Norrköping

Igår blev det en sväng till härliga Norpan igen. Jag började dagen med en pressvisning av filmen "Rust and bone" på Cnema. Dom sker på onsdagar kl 9.30, så det är ju ett skönt sätt att börja dagen. Just pressvisningar är ju extra bra, för då har man hela salongen för sig själv. Igår var det bara jag och två till och ungefär så brukar det se ut.
Efter filmen gick jag tvärs över gatan till Studiefrämjandet för att kolla upp årets upplaga av Livekarusellen. Mer om det imorrn...
Sen var det dags för lunch, så jag raggade upp Maria Dillon. Hon drar till Indien i dagarna och jag sticker ju till NZ en sväng, så detta var sista gången vi ses på ett tag.
Sen blev det en sväng till konstmuseet där jag kollade in privatsamlingen "Konsten att samla". Fanns mycket jag gillade där, bland annat denna Bête Noire-skulptur (nedan). Ni kan ju gissa vilken som är jag och vilken som är Bill.
Norrköpings Konstmuseum är riktigt bra, så det rekommenderar jag alla att besöka. 2013 fyller museet 100 år så då lär det säkert hända en hel del spännande grejer.
En annan utställning som pågår där just nu är "Play a game" som handlar om spel. Jag blev sittande framför Super Mario Bros en timme...
Sen såg jag Indiana Jones-flippret, så jag blev kvar en stund till...
Och som vanligt fick jag med mig en massa tidningar hem. Dessutom låg SvD och Linköpingsposten där hemma och väntade. Plus att jag tecknade en provprenumeration på NT i en av galleriorna i Norpan...

På skiva: Neil Young (Nolltretton,november)

Neil Young
”Psychedelic pill”
Warner

De flesta som fastnar för Neil Young upptäcker honom via de gamla och strålande skivorna ”After the goldrush” och ”Harvest” från hans tidiga år. Men när man fortsätter att fördjupa sig i hans långa karriär är det inte lika lätt att behålla intresset. The godfather of grunge gör det inte alltid så lätt för sina lyssnare. På 80-talet började han föra in elektroniska influenser i sin musik och efter det har han bland annat gjort rockoperan ”Greendale”, spelat in protestalbum och ibland bara brötat på med jobbigt gitarrmangel.
På nya albumet ”Psychedelic pill” som är Youngs andra skiva i år, levererar han och bandet Crazy Horse det första albumet med helt nytt material som bandet släppt i originalkonstellation sedan ”Broken Arrow” 1996. Och inte heller denna gång gör han det lätt för fansen. Inledningsspåret ”Driftin´ back” ligger och växlar mellan två ackord i 27minuter. Två andra spår är över 16 minuter. Totalt tickar skivans nio låtar in på en och en halv timme.
Här finns lyckligtvis några ”normala” låtar som är okej och höjer plattan från ett ”suck” till godkänd.


2/5

Dagens jul + gratismat

Nej, nu lägger jag ner både Dagens Jul och Dagens Gratismat. Snart börjar ju julen "på riktigt" så då behöver jag ju knappt påpeka hur härligt det är längre. Dessutom kommer jag snart att avjulifiera mitt hem och börja ladda inför påsken istället.
Igår blev det gratismat igen, men det kvittar hur mycket gratismat jag äter. Jag har insett att jag ändå aldrig kommer att komma upp i Uffe Horsedicks klass. Jag har ätit gratis i några veckor nu, men han har ätit gratis varje dag i 20 år. Och lär fortsätta med det så länge han är kvar på den lokala blaskan som kommer i brevlådan varje vecka. Uffe - du är mästaren!

På skiva: Amanda Jenssen (Nolltretton, november)

Amanda Jenssen
”Hymns for the haunted”
SONY

Amanda Jenssens tre första plattor utgör en imponerande trilogi, och en starkare början på en skivkarriär var det länge sedan vi hörde av en svensk soloartist. Mycket har hon förstås att tacka Pär Wiksten från The Wannadies för, eftersom han förser henne med så starka låtar som perfekt passar hennes röst och image. Han har perfekt känsla för vem artisten Amanda Jenssen är, och det verkar hon veta själv också. Hon är en av de tydligaste artisterna vi har, och ändå ryms så mycket inom hennes skenbart snäva ramar. Musiken hämtar inspiration från Bond-teman, Amy Winehouse, pop, burlesk och en hel del annat, men ändå låter det omissigenkännligt Amanda Jenssen. Ska man sätta en etikett på musiken får det nog bli soul, men själv tycker Amanda att ”voodoojazz” är den mest passande beskrivningen, och det kan jag ställa upp på. Trummor, mörker, mystik och Amandas djupa, skrovliga röst, det låter verkligen som att någon placerat en elegant jazzsångerska ute i djungeln. Hennes tredje skiva bygger vidare på den stil hon etablerat på de två starka föregångarna, men är liksom mer av allt. Det är både hennes jämnaste och bästa skiva. Det finns faktiskt inte ett enda svagt spår, utan här levereras tolv kanonspår med mycket retrokänsla, fast i ultramodernt utförande.
Sa jag att det låter alldeles strålande?


4/5

Dagens gay-sms


Tio

Jo, igår fick jag nån knäpp. Jag hade sett nån dokumentär på tv om regalskeppet Wasa och blivit eld och lågor. Så jag drog upp till Stockholm för att gå på Wasa-museet.
Men jag kanske inte skulle ha tagit med mig den där bag-in-boxen, för jag kom aldrig iväg från rummet. Men en god hotellfrukost blev det i alla fall!

På skiva: Robbie Williams (Nolltretton, november)

Robbie Williams
”Take the crown”
Universal

För tio, femton år sedan var det så enkelt. Då fanns det styrsel och riktning i Robbie Williams karriär, man visste var man hade honom, hitsen kom nästan per automatik och det fanns inga tvivel eller tveksamheter. Han var pojkstjärnan som vuxit upp till man och levererade modern, storslagen arenapop med knivskarp precision. De senaste tio åren har däremot gått lite knackigare, varken Robbie eller hans fans verkar riktigt veta var han är på väg och framgången är inte längre självklar.
Nya skivan, den nionde, är hans bästa sedan ”Escapology” från 2002 och ett rejält fall framåt om man jämför med de senaste årens förvirring. Den är varierad, lekfull och innehåller en hel del starka spår, från spralliga singeln ”Candy” till några U2-inspirerade nummer och en hel del 80-talssynthiga saker. Det pampiga och ikoniska anslag som han tidigare skämde bort oss med i låtar som ”Angel”, ”Feel” och ”Let me entertain you” saknas visserligen, men Robbie är definitivt tillbaka i matchen.

3/5

Dagens gay-sms


Musikkrönika (Nolltretton, november)

Artister överskattar sin dragningskraft
De senaste åren har artistgagerna skjutit i höjden, och det gäller inte bara etablerade band utan har även smittat av sig på lokala artister. Samtidigt har de flesta band svårt att locka publik. Så vem ska betala för artisternas uppblåsta självbild?

Tidigare i höstas spreds ett inlägg på Facebook som handlade om att musiker var underbetalda. Det gjordes en jämförelse mellan om ett band skulle spela på en fest en lördagskväll och vad det skulle kosta att hyra in lika många hantverkare under samma tid. Jippi, tyckte varenda lokalmusiker på nätet och klickade ”gilla” utan att reflektera närmare över saken.
För det är ju en jämförelse som haltar på många sätt. Exempelvis gör hantverkaren något beständigt, och ofta något nödvändigt, men i grund och botten handlar det helt enkelt om efterfrågan.

Jag tycker att man ska betala artister rimliga gager. Problemet är att det ofta finns en stor skillnad mellan vad artister tycker de är värda och vad alla andra tycker. För hur bra ett band än tycker att de är så finns det ingen anledning för en arrangör att boka dem, och än mindre betala för dem, om ingen vill se dem.

Många lokalband överskattar sin dragkraft nåt enormt och kräver orimliga gager. Men vem ska betala? Överskattningen gäller även etablerade band, men där finns iallafall oftast en viss kärnpublik som är beredd att betala ett antal hundralappar för att se sina idoler. Det finns däremot ytterst få lokalband som kan locka mer än 40-50 personer att betala ens en femtiolapp för att se dem på en rockklubb, och ökar man på till en hundring i entré blir de ännu färre. Samtidigt har arrangören extrakostnader vid varje konsert för exempelvis ljud och teknik, marknadsföring, vakter, kravallstaket, mat och extrapersonal på ett antal tusenlappar. Att boka band är nog det effektivaste sättet att köra en rockklubb i botten.

Många band får storhetsvansinne och saknar både självinsikt och förankring i verkligheten. Jag är själv bandbokare och kontaktades för inte så länge sedan av ett nybildat lokalband. De hade aldrig spelat ute, de hade inte spelat in någon skiva, det fanns ingen hemsida där man kunde lyssna eller ens hitta information om dem. Kort sagt, de var helt okända och hade ingen publik. Ändå krävde de 5000 kr i gage.
Ett annat band fick med en låt i en reklamfilm, såg sig plötsligt som världsstjärnor och kräver numera ett fullständigt idiotiskt gage, trots att endast ungefär 20 personer skulle vilja betala för att se dem.
Ett tredje motiverade sitt gage med att de garanterat skulle fylla stället, men fick plötsligt kalla fötter när de fick ett motförslag om en dörren-deal trots att det skulle ge dem samma summa för en mindre publik.
Ett fjärde har specialiserat sig på att vara förband till stora artister och kan därmed skryta med att de har mycket publik på sina spelningar, vilket då skulle motivera deras fantasigage enligt deras märkliga logik.

Det finns många exempel på band som plötsligt får för sig att kräva orimliga gager och resultatet blir alltid detsamma: att ingen bokar dem. Och det förlorar både band, arrangör och publik på.

Dagens gay-sms


Dagens gratismat

Igår hade vi julfest med jobbet, så det blev både gratismat och gratisdryck. Dessutom fick jag en flaska Cava av tomten, så nu är julen redan i hamn.
Och det blev ju inte sämre av att Jessica och jag tog hem segern i quizet. Aaah, vilken välsignad jul!

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

Maria Wern – Inte ens det förflutna

Svenska massproducerade filmdeckare är ofta halvtaffliga historier och inte heller denna nya Maria Wern-film är någon cineastisk milstolpe, men regissör Erik Leijonborg gör faktiskt ett ganska bra jobb.
Filmen bygger på Anna Janssons bok med samma namn om Gotlandspolisen Maria Wern (Eva Röse). Hon börjar utsättas för hot och attentatsförsök och för att komma undan väljer hon att åka iväg till en ödslig ö där hon ska ha återträff med några gamla skolkompisar (Helena af Sandeberg, Vanna Rosenberg med flera).
Plötsligt hittas en av dem mördad och Maria förstår att hennes förföljare också finns på ön. Mobilerna är försvunna, båten är saboterad och inre stridigheter börjar blossa upp. Nu gäller det att överleva tills hjälp kommer. Mördaren har dock andra planer.
Upplägget är ganska klassiskt och utförandet är traditionellt, det finns inget särskilt unikt med denna film. Men Leijonborg lyckas ändå med små resurser och bra hantverkskunnande skapa viss kvalitet i en typ av film som vanligtvis brukar kännas som löpande-band-produktioner.

2/5
---------------------------------------------------
Lay the Favorite

Rebecca Hall spelar Beth Raymer, en charmig tjej som av någon anledning börjat jobba som strippa. Till slut inser hon att det inte är nåt höjdarjobb utan söker sig till Las Vegas där hon träffar på bookmakern Dink (Bruce Willis) och får jobb hos honom. Det visar sig att hon har öga för det där med spel och dobbel, och allt vore frid och fröjd om det inte vore för Dinks svartsjuka fru (Catherine Zeta-Jones).
Beth hamnar i New York och börjar jobba för Dinks rival Rosie (Vince Vaughn), men saker och ting kör ihop sig och Beth hamnar i trubbel och tvingas be Dink om hjälp.
Stephen Frears har tidigare regisserat filmer som ”The Queen” och ”High Fidelity”, men här vete tusan vad han sysslar med. Trots namn som Bruce Willis, Catherine Zeta-Jones, Vince Vaughn, Joshua Jackson och Corbin Bernsen blir detta bara en lättviktig film som glöms snabbt. Även Rebecca Hall har medverkat i bra filmer som ”The Town” och ”Frost/Nixon”, men här spelar hon en blåst brud. Och hela filmen känns lika blåst och substanslös. En sak imponerar: hur så mycket talang och stjärnstatus kan resultera i en så usel film.

2/5

AW-tajm

Kocken och jag (och sen även Jossi) gick till Klompen för att ta en öl igår. Tydligen skulle dom ha god mat där, men jag vet inte jag...
Bitterballen var väl okej, men Nasiballen var ingen höjdare...

Dagens gay-sms


På skiva: Elin Ruth (Nolltretton, november)

Elin Ruth
”Queen of queens and the last man standing”
Divers Avenue Music

När Elin Ruth (tidigare känd som Elin Ruth Sigvardsson) lyftes fram av Lasse Winnerbäck och debuterade med ”Saturday Light Naive” 2003 tyckte jag hon var en trevlig, om än ganska ordinär, gitarrtjej. Snart utvecklades hon dock till mer än så. Hon blev fräckare och mer spännande i sitt uttryck, vågade experimentera, vågade vara annorlunda. Hon blev nåt mer än bara en typisk svensk gitarrtjej, hon blev en entertainer som intresserade och engagerade. Och skrev ruskigt bra låtar.
Efter förra, den fjärde och strålande, plattan ”Cookatoo friends” 2009 åkte hon till New York, fann kärleken och har numera flyttat dit. Nya skivan handlar enligt Elin om att stå mittemellan det gamla och det nya. Hon beskriver den som sin mest avskalade och akustiska skiva hittills, med låtar som kan spelas rakt av på gitarr, utan omsvep och krusiduller, tillbaka till rötterna.
Och det låter bluesigt, genuint, stundtals lite countryinfluerat och jag smälter igen.
Jag hade gärna hört några spår med mer fart och fläkt, och mer knäppa infall. Men med så här starka låtar är det synd att klaga.

4/5

Lehmans fredagsfräckis

Lehmans julönskan:
- Man skulle ha varit dammsugare. Då hade man blivit tagen på slangen, fått påsen tömd och blivit utlånad till grannkärringen!

På skiva: Mick Hucknall (Nolltretton, november)

Mick Hucknall
”American soul”
Warner

Sångaren från Simply Red som lade ner för två år sen – Ja
Growl och distpedaler – Nej
Solodebuterar vid 52 års ålder – Ja

Hippt och nyskapande – Nej
Klassisk croonermusik – Ja
Punkattityd –Nej

Svängig soulpop – Ja
Gubbigt men fräscht –Ja
Skrämmer farmor – Nej

3/5

Dagens julgay-sms


Uggla & Schulman

Sådär, då har man bokat in en riktig höjdarhelg i Stockholm i vår.  På fredagen blir det Ugglas nya krogshow och på lördagen blir det Alex Schulmans föreställning. Två nätter på Scandic Anglais är också inbokade.
Men va nu? Jag såg precis på bilden ovanför... visst fan står det "invaoderar Borsen". Skandal!
Och nu såg jag ett fel till. Eftersom det är Alex spegelbild man ser borde vigselringen vara på andra handen. Skandal igen!

Dagens gratismat

Igår var jag ute en sväng på stan för att få lite julkänsla. Men vad är det för fel på butikerna? Det spelas ju inga jullåtar nånstans!
Till slut hamnade jag på Horse & Hound med bröderna Rimås som bjöd på öl. Det platsar inte riktigt som gratismat, tyckte jag...men jodå.
- Öl är mat, hävdade de två bröderna bestämt.
 

Nytt på DVD (Nolltretton, november)

Seeking a friend for the end of the world
Hur skulle man leva om man visste att jorden går under om tre veckor? I denna romcom är en asteroid är på väg mot jorden och alla försök att hindra den har misslyckats. Många lever ut sina mest hedonistiska drömmar med droger och orgier, andra tar självmord, vissa gnetar på som vanligt. Samhället stänger ner bit för bit och ingenting spelar egentligen någon roll längre. Steve Carell spelar Dodge som bestämmer sig för att leta upp en gammal kärlek. Han får sällskap av grannen Penny (Keira Knightley) som ska besöka sina föräldrar. ”Seeking…” är en komedi, men den väcker ändå en del intressanta tankar. Hur skulle man själv leva sitt liv?
Och filmen börjar också som en typisk knaskomedi, men halvvägs in tonas flamset ner och filmen förvandlas sakta till en ömsint snyftare. Och när slutscenen nås blir det faktiskt riktigt starkt och vackert.

4/5

Dagens jul + dagens gratismat

Igår blev jag bjuden på julbord, men det märktes att det var ett pensionärsställe vi hamnat på. Man fick en klisterlapp att ha på bröstet för att man inte skulle kunna snyltäta...

På skiva: Bo Kaspers Orkester (Nolltretton, november)

Bo Kaspers Orkester
”Du borde tycka om mig”
SONY

Mina föräldrars grannar bestämde sig för några år sedan att åka till Thailand. De hade aldrig varit längre bort än Köpenhamn, men detta Thailand hade de hört så mycket gott om. Det härliga klimatet, den kryddiga maten och den spännande kulturen, nu skulle man vidga sina vyer och uppleva lite äkta exotism.
De kom hem två veckor senare och var oerhört missbelåtna. Allt hade varit fel. Flyget hade varit för långt, vädret hade varit för varmt, maten hade varit för stark, trafiken hade varit för hetsig och folklivet hade varit för stressande och livfullt. De lovande varandra att aldrig mer besöka detta Thailand eller nåt liknande land.
De hade ju hoppats att det skulle vara ungefär som hemma i Sverige, fast kanske ändå lite spännande på nåt sätt, som att byta ut potatisen mot ris någon gång ibland. Men i Thailand fanns det bara ris. Det blev helt enkelt för mycket, för annorlunda, för skrämmande. De ville ha ett litet ofarligt smakprov av världen utanför, men absolut inte ingå i den.
Exakt samma mekanismer är det som ligger bakom Bo Kaspers Orkesters enorma framgångar i Sverige.

2/5

Dagens gay-sms


Nu kör vi!!!!


Dagens gratismat

Aaaah, blev en härlig hotellfrukost. Gratis förstås. Det du, Uffe Horsedick!

Dagens gay-sms


Drömmen om Argentina

Jag måste verkligen åka till Argentina. Det står mer klart för varje dag. Stod och kände lite på Lonely Planet-boken, men var tvungen att stilla mig  För troligtvis blir det ingen resa dit nästa vinter utan först vintern därpå. Resan till Nya Zeeland kommer att bli jäkligt dyr så jag måste nog ta ett mellanår med en lite billigare resa innan det kan bli Argentina (som också kommer bli dyrt). Så nästa vinter blir det troligtvis bara två veckors bilande genom amerikanska södern.

Dagens gratismat

Igår hjälpte jag The Producer att flytta lite till, vilket ledde till en delikat thaimåltid...

Bakfullt tidningsbud?

Men vaf... Måndag till lördag funkar till tidningsleveransen helt klanderfritt. SvD hamnar i brevlådan precis som den ska. Men söndagar vet jag inte vad som händer. Är det ett annat tidningsbud? Är tidningsbudet bakis? För då orkar budet nämligen inte knata uppför trapporna utan hänger tidningen på räcket nere vid porten. Och så är det varje söndag, och bara på söndagar.

Palatset Live igår

Igår körde vi elektronisk kväll på Palatset Live. Det var skapligt med folk, men framförallt var det riktigt bra och intressanta artister på scenen. Molly öppnade och var kanon. Cool, snygg och svinbra röst!
Bête Noire körde som andra akt och vi gjorde väl ett okej gig.
Sen kom Niels Nielsen som också var bra. Sist ut var Lovisa Negga, och även hon gjorde en bra spelning. Som helhet en jättebra kväll. Nästa Palatset Live är på Juldagen då Saturday´s Heroes och Captain Jack´s Army spelar.

Dagens gratismat

Jodå, det blev en pizza på Palatset igår...

Förmiddag i Linkan

Fick ett ryck igår och gick upp med tuppen. Käkade frukost ute och tog sedan en runda på stan. Kollade in den nya saluhallen som var trevlig, så man hoppas ju att det kommer att gå bra.
Sen var det dags att ordna dagens gratismat så jag gick in på blodgivningen och lämnade en halvliter. Sen var det fritt fram att svulla loss.
Dagens jul klarades av genom att jag köpte den första julklappen. Tog även en sväng in på Passagen för att kolla in kommunens konstinköp under året. Kan ju vara bra att veta vad skattepengarna går till.
I vanlig ordning fick jag med mig en trave gratistidningar hem. De flesta är i ärlighetens namn inget vidare. En snabbsummering av de som finns ser ut så här:
LKPG/NKPG Magazine är självgoda  - utan anledning eftersom de inte har något innehåll värt namnet. Förutom en alltför lång huvudintervju i varje nummer.
Just Nu och Trend är glättiga och ytliga, och känns mest passé.
Linköpingsposten/Norrköpings-Magazinet har visst innehåll men är fula, ointressanta och känns oerhört gamla.
Gaffa är en riktig musiktidning, även om det inte är världens bästa.
Extra Östergötland består mest av samma TT-material som alla andra tidningar, men är i alla fall en riktig journalistisk produkt och kan glimta till ibland.
Signerat Ung - visst märks det att det är en tafflig, naiv gymnasietidning, men den är ändå relevant, har högt läsvärde och är bra på sitt sätt.
Nolltretton/Nollelva får andra bedöma.

Palatset Live #9 - Elektronisk afton med Lovisa Negga, Niels Nielsen, Bête Noire & Molly

Ikväll kör vi band på Palatset igen. Första artist börjar spela kl 21.
 

Erik W:s schlagerhysteri

Igår var det fredag vilket innebar att det kom ännu en nöjeskrönika i Corren av Erik Wallsten. Och jajjamen, den handlade givetvis om Melodifestivalen även denna gång. Han har nu skrivit fyra stycken (sju totalt där han nämner Melodifestivalen) bara under denna höst. När jag för en månad sedan skrev att vi kommer få tio Mello-krönikor under detta vinterhalvår tog jag i i underkant. Räkna med 15 stycken, säger jag nu.
Jag lider. Det är oerhört smärtsamt att se hur en nöjesredaktör på en av landets största morgontidningar så uppenbart saknar all insikt om både sin egen enkelspårighet samt engagemang och kunskap om det lokala kulturlivet.

Ben & burlesk

Igår kväll hamnade jag på Backstage och årets sista Lkpg Ha Ha. Snackade lite med Ben Kearsley (ovan) om att dra igång en rookieklubb. Det vore kul att prova, men både han och jag är lite skeptiska om det verkligen funkar i Linköping, så vi får väl se hur det blir med saken.
Efter fyra halvskapliga (fem med Ben) förartister avslutade Ann Westin kvällen. Jag har inte sett nåt helt framträdande med henne förut, mest på grund av att jag inte tycker att hon verkat nåt vidare, men hon överraskade och var riktigt bra. Kul!
Lady von Lee drog inga skämt utan bjöd istället på en burleskshow. Figge som är galen i sånt satt hemma och SMS:ade en gång i minuten och ville veta allt. "Har hon tofsar på tuttarna?", "Vilken färg är det på fjäderboan?", "Har hon tagit av korsetten än?" osv. Jag snackade med henne efteråt och det visade sig att hon ska köra på BBQ den 29/12. Då ska jag ta med mig Figge (det verkar ju som att vi missar burlesk-julbordsshowen de kör på Arbis i Norrköping, som vi hade tänkt att gå på) så ska vi gå dit och njuta i fulla drag.
Anahi, som hon heter, kommer från Argentina och det stärker mig bara i övertygelsen att jag måste dit. Jag hade ju egentligen tänkt att resa till Argentina denna vinter men det blev Nya Zeeland istället. Hon skrev i alla fall ner lite restips till mig och jag blev även hembjuden till hennes syster! Så nu måste det ju bli Argentina nästa vinter!

Jul och gratismat i Peking

Igår var jag en sväng i Norrköping för att kolla om det fanns nån julstämning där, och det fanns det. Utanför Konstmuseet stod en tjusig gran, Knäppingsborg anordnar Gran Prix (julgranstävling), Gamla stan har en julskyltningstävling och så har ju Värmekyrkan sin stora ljustake på taket. Underbart! Jag blev så till mig att jag köpte en andra ask Aladdin.
Passade på att kolla in nya baren Enjoy i Knäppingsborg och nya bistron (som nu fått rättigheter) i Spiralen (bilden nedan). Det blir att hänga på båda dessa framöver, men framförallt Enjoy.
I all uppståndelse glömde jag helt bort att gratisäta, så jag fick kräma ut ytterligare några slantar ur Mc Donalds-kortet...
Sen bar det hem till Linkan igen med ännu en samling tidningar...

Lehmans fredagsfräckis

Det var en gubbe som kom till doktorn och frågade honom:
- Det är så att min fru är så slapp "där nere" är det något man kan göra åt det?
Vi har provat olika typer av geishakulor mm, och ingenting tycks hjälpa.
- Jaha, hmmm.....hur är det.....ni har inte provat det andra hålet om man uttrycker det så?
- Men.....blir hon inte gravid då?

Stans äckligaste kaffe

Stans i särklass äckligaste kaffe är det som finns i automaten på Bilprovningen i Torvinge. För mig har det blivit en årlig ritual att ta en vidrig kopp som jag kan svära och fnysa åt medans besiktningsgubben utför sitt värv. Jag grimaserar och klagar men tvingar i mig den blaskiga drycken. Det ska drickas upp hur motbjudande det än smakar, det hör liksom till. Och inte blir det godare av två anmärkningar på besiktningen...
I år kunde man lämna in ett formulär där man betygsatte och kommenterade besiktningen, och jag min idiot fyllde i att kaffet var vidrigt. Har jag otur kommer de att servera GOTT kaffe nästa år, och vad fan gör jag då? Då måste jag ju byta besiktningsställe...

Dagens gratismat

Hade lite cash kvar på Mc Donalds-kortet, och nu börjar jag närma mig Uffe Horsedicks nivå...
 

Dagens gay-sms


Dagens gratismat

Igår var jag på en pressträff för en ny bok på Länsmuseet. Jag siktade dock snabbt in mig på fikabordet de hade dukat upp. Platsar inte riktigt som gratismat, tycker ni kanske. Men strax efteråt blev jag bjuden på lussekatter på 013-kontoret samt tackade av tidsskäl nej till två andra fikastunder, och sammantaget tycker jag nog nästan att det räknas.

På skiva: Anna Bergendahl (Nolltretton, november)

Anna Bergendahl
”Something to believe in”
Lionheart/Decca

Jag tycker uppriktigt synd om Anna Bergendahl. Hon slog igenom i ”Idol” och hon vann ”Melodifestivalen”, men var ska hon ta vägen nu? Efter debutalbumet ”Yours sincerely” för två år sedan blev det tyst, som det alltid blir om denna sorts artister. Nu är hon tillbaka med uppföljaren, men kanske har hon redan haft sin tid? ”Idol”-publiken har som bekant oerhört kort minne.
Här bjuder hon på en samling ganska lugna låtar med grunden i singer/songwriter-genren men med inslag av såväl jazz, country och pianobarsmusik.
”Something to believe in” hade faktiskt varit ganska bra – om Anna Bergendahl hade varit 42 år. Men nu är hon 20, och en blyg nykomling i branschen. Hon ska inte sjunga tantmusik med texter som hon inte bottnar i. Det betyder inte att hon måste sjunga house eller rappa, men det hade gått att göra denna typ av musik med ett ungdomligare anslag och på ett sätt som gör att musiken limmar med Annas liv, samtid och erfarenheter på ett mer trovärdigt sätt. Hon sjunger så bra att hennes röst och känsla förtjänar en bättre inramning.
Den här skivan borde de ha låst in ett bankvalv och plockat fram om 20 år, då hade den nog däremot funkat ganska bra.

2/5

Dagens fynd på hallmattan

Kom ett gäng skivor på posten, varav Noonie Bao och Sambassadeur var intressantast. Men var är julskivorna???

Bête Noire på Spotify

Nu finns Bête Noires skiva "Megatropolis" på Spotify, och tydligen även på Wimp, iTunes och en massa andra ställen. Så in och lyssna!

Dagens jul

Idag gjorde jag en önskelista på julklappar. Så här ser den ut.
 

Dagens gratismat

Kanske ingen riktig gratismat, men på bion igår använde jag lite bioklubbspoäng till cola och popcorn...

Hyrbilen bokad

Nu är även hyrbilen i Nya Zeeland fixad, och eftersom jag skiter i att boka boende i Christchurch i förväg så torde allt kring resan därmed vara klart.
Nu är det bara allt det där andra som ska ordnas innan jag drar: jul och nyår, jobba + jobba i förväg till januari och februari, besikta bilen, tömma lägenhet och fixa inför renovering, boka vårens band till Palatset, göra klart BN-låtar, planera resan, fixa med vårens stora fest, två svängar till sjukan för att fixa cancerläpparna, blogga i förväg, julfest och inflyttningsfest(?), de återstående Palatsetkvällarna och en jäkla massa annat.

Dagens jul

Aaaah, julmust! Nu börjar julen på allvar!

Dagens gay-sms

 

Dagens jul

Igår fick man äntligen öppna första luckan i julkalendern - uj uj, spännande! En smarrig chokladbit låg och väntade, och nu ligger den i min mage.

Dagens julgay-sms


Dagens gratismat

Fortsätter det i den här takten lär inte Uffe Horsedick vara Distriktsmästare i gratismat länge till. Senast: Taco Bar med en lunchbiljett som jag fått.
 

Palatset Live #9

Vi har haft många bra kvällar på Palatset Live, men kanske var gårdagen den bästa? Mycket folk, bra spelningar och allmänt trevligt. Fredrik Zeijlon inledde med en show han kallade "Homo sapiens sapiens, sa jag sapiens" där han framförde sina visor och pratade om...tja, typ evolutionen.
Sen kom Demian och var som vanligt strålande. Han körde två set och radade upp kanonlåtar, varav ganska många från hans senaste platta. Riktigt bra!
När jag gick hem spelades "Fairytale of New York" i högtalarna och med de tonerna i öronen klev jag ut bland nysnö och julsmyckningar. Så fick jag med Dagens Jul även denna dag...

Dagens gratismat

Jo,det var ju Palatset Live igen så det blev ju pizza och öl...

The Producer drar norrut

Igår tömde vi det sista i The Producers lägenhet. Nu ger han fan i Linkan och flyttar till Norrköping istället.
Här är utsikten från hans gamla balkong. Den nya, som jag redan hajpat, är sisådär 10-15 gånger större.
Han ska även göra sig av med sin, dvs Bête Noires, studio. Så igår var jag och gjorde ett sista besök på platsen där vi spelat in våra mästerverk.
Passade även på att norpa lite ur det välfyllda barskåpet. Lova att inte säga nåt till The Producer, för då ligger jag illa till!

RSS 2.0