Söndagsintervjun: HLTR$

HLTR$ siktar högt

Låter "Kidz" har när detta skrivs streamats 300 000 gånger på Spotify, men det är bara början för Norrköpingskvartetten HLTR$. I slutet av februari släppte de EP:n "Chocolatemilk" och nu vill de ut och spela för att sprida sitt namn ytterligare.

Rapgruppen HLTR$ (uttalas Highlighters) består av fyra 17-åriga Norrköpingskillar vid namn Calle Axelsson, Mattias Svedberg, Linus Berggren och Philip Karlsson. De är vänner sedan lång tid tillbaka och började i musikklass på Hagaskolan 2012. Men det som blev startskottet till HLTR$ var en händelse 2014. Det uppstod ett bråk mellan fotbollssupportrar på en sportbar och killarna som befann sig utanför blev involverade. De var oskyldiga, men eftersom de hade lite tidigare stök i bagaget fick deras föräldrar nog och ville sära på dem för att minska det dåliga inflytandet de hade på varandra.
- Vi tänkte: hur ska vi kunna umgås med varandra utan att göra dumheter? Då såg vi filmen "Straight outta Compton" och bildade en rapgrupp, berättar Linus.

Egentligen var killarna inga typiska hiphopare men snart märkte de att folk gillade vad de gjorde.
- Anledningen till att vi fortsatte var responsen på första låten "Kidz", och alla kompisar och vänner som kollade på oss i Livekarusellen, säger Philip.
- Katapulten (första spelningen i Livekarusellen) var vårt första livegig någonsin. Vi fick det minsta rummet och slog rekord i publik. Vi går i skolan och håller en massa energi inom oss, och sen när vi står på scenen släpper vi ut den. Och varje gig blir bara bättre och bättre, säger Calle
- Sedan vi började har vi utvecklats i allt: rösterna, scenspråket, grammatiken och rappen, säger Mattias.

"Kidz" har som sagt spelats massvis med gånger på Spotify, men det går inte att stå still utan nu satsar HLTR$ på nya EP:n "Chocolatemilk" som släpptes 20 februari.
- De nya låtarna är 100 gånger bättre än "Kidz", men det är fortfarande "Kidz" som är den mest lyssnade, säger Mattias.

Hittills har bandet hunnit med att spela ett antal gånger i Livekarusellen, två gånger i Linköping och på två gymnasiefester samt haft releaseparty på Kulturkollektivet i Norrköping, men tanken är att det ska bli många fler spelningar framöver.
- Nu när EP:n är ute ska vi komma ut och spela den så mycket som möjligt. Vi är väldigt öppna för att spela överallt, säger Calle och fortsätter:
- Jag tror vi kommit till den nivån där nästan alla ungdomar i vår ålder i Norrköping vet vilka vi är. Nästa steg är att leta upp ställen ute i Sverige att gigga på, och komma ut och dominera.

Var är ni om fem år?
- Vi vill bli så stora som möjligt. Calle och Mattias har till och med gett upp sin utbildning för HLTR$, säger Philip.

Benny 50 revisited


Lehmans fredagsfräckis

Tolv män hade läst till präst, och sista provet var att bevisa att dom skulle klara att leva i celibat, inte falla för frestelser.
Alla tolv fick därför ställa sig på en rad och klä av sig nakna och en liten bjällra knöts fast på snoppen på var och en.
Så kom en underskön, lättklädd och mycket sexig kvinna in och dansade utmanande framför var och en. Den första mannen reagerade inte.
Hon dansade vidare till näste man, samma sak, ingen reaktion.
Så fortsatte det med alla män.
Men när dansösen kom till siste man, kunde han inte hålla sig och det började ringa i bjällran som var fastknuten så att han tappade den.
Han gick fram och böjde sig för att plocka upp bjällran.....
Då började plötsligt dom andra 11 bjällrorna att ringa....!

Helgen på Palatset

Fredag: Troublemakers, Shuvit och FIL
Lördag: Bill Öhrström, Jimmy Uller, Pitkin Taylor och Revolution

Benny 50

Igår hade Noltretton/Nollelva-gänget en liten fest för vår käre chef Benny som fyller 50. Oj oj oj...

Skivrecension: Dismissed

Dismissed
"Heads held high"

En av de akter som lämnade störst avtryck i årets upplaga av Melodifestivalen var utan tvekan Göteborgskvartetten Dismissed som med sin extravaganta queerstil var ett färgstarkt inslag i ett i övrigt ganska blekt startfält. Deras bidrag "Hearts align" var skriven av Peter Kvint med många hits på sin meritlista och Ola Salo som kan det där med att dra till sig uppmärksamhet, och det tog gruppen till Andra chansen. Där tog det stopp, men det gav bandet en rejäl skjuts in i den "riktiga" karriären som nu tar vid.
I musikvärlden går det dock inte att förlita sig på gamla framgångar eller ens en spektakulär image, utan det gäller att leverera starka låtar och det första testet blir albumet "Heads held high". Förutom Salos låtbidrag går det att dra andra paralleller till The Ark. Båda banden har en dragning till det androgyna och flamboyanta, och har liknande visuell framtoning. Även rent musikaliskt finns beröringspunkter även om Dismissed är något rockigare i sitt uttryck. Produktionsmässigt låter det strålande men låtarna har svårt att fastna på allvar. Kanske anstränger sig Dismissed för mycket? Singlarna "Hearts align" och "Glitch" höjer sig något över det övriga materialet som förvisso är snyggt framfört men ändå känns ganska lättglömt.

2/5

Filmrecension: Arrival

Arrival

En riktigt bra science fiction ska få oss att fundera kring vår roll i universum, fysikaliska lagar och andra stora frågor, och det gör "Arrival". Plötsligt en dag dyker det upp tolv gigantiska rymdskepp på olika platser på jorden. De bara svävar där utan att på något sätt avslöja sina avsikter. Amy Adams spelar en tolk som får i uppdrag att försöka kommunicera med rymdvarelserna i USA. I andra länder sker motsvarande försök, men när framgångarna uteblir ökar frustrationen och aggressionen. Och när många vill attackera rymdvarelserna är Adams rollfigur en av få som betonar tålamod och samarbete.
Denis Villeneuve har tidigare regisserat "Sicario" och "Enemy", även denna gång bjuder han på ett strålande hantverk som är en fröjd för ögat. En blandning mellan "Interstellar" och "Kontakt" om man vill förenkla.
Länge pekar allt mot ett mästerverk. Hur spänningen byggs upp, fotot, frågorna som hänger i luften. Snart kommer den smarta twisten, snart kommer svaret som förklarar allt, tänker man. Och Villeneuve gör sitt bästa för att knyta ihop trådarna, men lyckas inte riktigt. Åtminstone inte så elegant som man förväntar sig efter den mästerliga uppbyggnaden. Trots denna lilla besvikelse var "Arrival" 2016 års bästa film.

4/5

Helgen i bilder


Söndagsintervjun: Robin Bornehav

Har koll på den östgötska fotbollen

Snart drar årets fotbollssäsong igång. Vi tog ett snack med Linköpingskillen Robin Bornehav på Sportbladet för att kolla hur de östgötska lagen kommer att klara sig i år.

För några år sedan hamnade Robin Bornehav i centrum för en debatt kring inkilning inom svensk fotboll efter att ha berättat hur det gick till på ett av ÅFF:s träningsläger. Sedan dess har han bytt elitfotbollen mot journalistik, en karriär som hittills gått spikrakt uppåt. Han började med att läsa på Bona Folkhögskola åren 2012-2014, därefter var han ett år på Norrköpings Tidningar och sedan två år tillbaka arbetar han på Aftonbladet.
– Jag är programledare och reporter på Sportbladet. När jag inte jobbar på redaktionen är jag ofta ute på mästerskap. Jag bevakar främst landslagen, internationell fotboll och Allsvenskan. Det blir väldigt mycket fotboll men det är ju också väldens bästa sport.

Vad har IFK Norrköping för chanser att ta hem Allsvenska guldet i år?
– Väldigt små skulle jag säga. Det känns som andra klubbar har värvat bättre spelare och har större trupp än vad IFK har. Dock så ska man aldrig räkna bort Norrköping, för kvalitén finns och om man klaffar rätt med allt så går det att vinna.

Vad behövs för att ÅFF ska göra comeback i Allsvenskan?
– Jag tycker att man går rätt väg just nu. Eftersom ekonomin har varit ansträngd har därför ÅFF fått börja om med yngre och billigare spelare. Trodde faktiskt ÅFF skulle få en väldigt tuff säsong förra året men det gick bättre än förväntat. Superettan har blivit sämre och om ÅFF får ihop ett slagkraftigt lag under en hel säsong finns chansen för att gå upp till Allsvenskan.

Vad tror du om Linköping Citys satsning?
– Jag hoppas verkligen på Citys satsning. Nu har man försökt i några år. Så därför kan man konstatera att det inte bara var en satsning för ett år, utan att klubben och ledningen vill satsa långsiktigt. Kan City behålla en stomme kryddat med riktigt bra spelare för division två finns alla chanser att gå upp. Och om jag inte har fel nu, får ju även tvåan i serien chansen till uppgång. 2017 blir året City går upp. Daniel Svärd sätter 2-1 i 89 minuten, vilket gör att City blir seriesegrare.

Kommer LFC att försvara sin titel i Damallsvenskan?
– Nej, det blir otroligt tufft, tyvärr. Jag tror att Rosengård vinner. LFC har tappat för många av sina bästa spelare, samt att man tappat Martin Sjögren, som var en riktigt bra tränare och person. Men som "östgöte" hoppas man ju alltid på sina lag. Jag räknar inte bort LFC helt.

Slutligen: hur går det för ditt lag Andrea Doria i år?
– Ja, hur kommer det gå för Andrea Doria. Tyvärr tappade man sin eldsjäl Jesper Hussfelt. Det gjorde att nästan hela laget, jag inkluderad, lämnade klubben. Nu står Doria för nya utmaningar.

Petterssonklanen gör stan

Firade födelsedagen genom att ta en sväng på stan med brorsor plus brorson. Oj oj oj...mycket trevligt!

Dagens fynd på hallmattan

Fick Per Hagmans nya bok "Allas älskare, ingens älskling". Hagman är ju min generations största kultförfattare som jag följt ända sedan starten med "Cigarett" 1991. Är det någon svensk författare som är Bête Noire så är det Per Hagman. Hoppas de kommande dagarna blir regniga.
 

Tobi i LP

Var med i Linköpingsposten igår...

Helgen på Palatset

Fredag: Fall with grace, Alicewell och The grand station
Lördag: Evergrey

Lehmans fredagsfräckis

Det var tre nunnor som hade olika saker att bikta sig för.
Den första nunnan hade stulit mat, och prästen sa:
- Drick av det heliga vig vattnet så får du syndernas förlåtelse.
- Den andra nunnan hade klappat till ett barn lite för hårt.
Prästen sa till henne också:
- Drick av det heliga vig vattnet så får du syndernas förlåtelse.
De två nunnorna gjorde som prästen sa, och under tiden stod den tredje nunnan och fnittrade.
När det var den tredje nunnans tur så hade hon att hon gjort det värsta...
Så prästen frågade vad det var hon hade gjort som var så dåligt:
Nunnan svarade:
- Jag kissade i det heliga vig vattnet....

Bioonsdag

Bio igår igen. Såg "Get out" som nog måste beskrivas som en skräckfilm, fast med mycket humor och en klart annorlunda ton mot det mesta annat i genren. En svart kille ska träffa sina vita svärföräldrar för första gången, men upptäcker snart att allt inte står rätt till...
Betyg: 4 av 5

Lika som bär #214

Snubbe i amerikansk tv-reklam & Jimmie Åkesson

Skivrecension: Sofie Zelmani

Sofie Zelmani
My song

Vänta, jag måste ha satt på fel skiva, det här är ju debuten från 1995. Nej, vänta det är ju uppföljaren "Precious burden". Eller är det förra plattan "Bright eyes"? Eller är det någon av de andra åtta skivorna hon gjort? Inte lätt att veta, för allt låter ju likadant.
Även denna gång samarbetar hon med parhästen Lars Halapi, hon visksjunger nära mikrofonen och spelar stillsamma, stämningsfulla sånger. Det låter fint, mjukt och intimt, som vanligt. Riktigt bra, precis som alltid.
Men det väcker frågan om hur många gånger en artist kan spela in samma skiva. Om Roxette har det skämtats att de bara har två låtar, en snabb och en långsam, som de sedan släppt i olika versioner. Om Zelmani skulle man kunna säga att hon bara har en enda låt, en långsam, som hon framför i olika varianter. Och även om jag gillar Zelmani känns det som bortslösad potential. De flesta låtarna på de flesta av hennes skivor är bra, men det känns så onödigt. För vad är poängen med att släppa nya album vartannat år om allting ändå låter exakt likadant?

3/5

Lika som bär #213

Calle Halfvarsson & Therese Alshammar

Söndagsintervjun: Småstad

En småstad full av värme och charm

På pappret låter idén till filmen "Småstad" helknasig: en syskonskara i Vadstena spelar sig själva i en lågbudgetproduktion bestående av vardagsrealism och nostalgiska VHS-klipp. Resultatet blev en känsloladdad filmpärla som hyllats av recensenterna och älskats av publiken.

Bakom det lite udda projektet står regissören Johan Löfstedt som tidigare gjort bland annat den omtalade fejkdokumentären "Konspiration 58". Denna gång har han involverat sin släkt i Vadstena och skapat en vardagsnära film som börjar med att hans morfar dör. Därefter får vi följa Johans mamma och hennes syskon när de minns sin uppväxt och lever sina liv i den mysiga lilla småstaden vid Vättern. Morfarn lever dock fortfarande i verkligheten, men annars är gränsen hårfin mellan fiktion och verklighet eftersom alla personer, arbetsplatser, miljöer och dylikt i princip är äkta.
- Johan ringde mig för fem år sedan och presenterade projektet. Jag behövde inte så lång betänketid utan sade ja direkt. Samma dag läste jag horoskopet i Vadstena Tidning där det stod: idag är dagen som kan förändra ditt liv, berättar Björn Löfstedt som är det syskon i filmen som ges störst utrymme. Och vem vet, kanske kommer den spådomen att slå in nu?

Filmen spelades in sommaren 2015, under totalt sju intensiva veckor. Från början var tanken att det skulle bli en entimmasfilm som skulle visas på SVT, men projektet svällde till att bli en långfilm. Och mottagandet har varit smått lyriskt. Recensionerna har varit strålande och syskonen har fått åka runt till en rad platser för att prata om filmen.
- Det här mottagandet kunde nog ingen av oss tänka sig. När vi hörde att det skulle bli en långfilm som skulle visas på SVT tänkte vi: hur ska det här bli och vad ska folk tycka? Men de flesta är så otroligt positiva så det är bara roligt att gå på Storgatan i Vadstena, säger systern Kina, som spelar en sjukhusbyråkrat som reflekterar över sitt yrkesutveckling och om rätt val har gjorts.
- Jag tror det är äktheten och att det är så mycket igenkänningsfaktor. Det man ser på filmen är vi, det är inget som är pålagt. Vi är väldigt tajta, vi är sex barn på nio år som bor i samma stad, precis som i filmen. Jag tror det är det vanliga som berör, säger Björn.
- Det var ett genialt drag av Johan. Eftersom vi inte är skådespelare så spelar vi oss själva., säger Kina och berättar att de medverkande hölls ovetande om vissa saker just för att skapa en äkta känsla, bland annat har den döde pappan spelat in personliga videohälsningar som de fick se för första gången under själva inspelningen av scenen, just för att behålla autenciteten.
- Vi känner Johan så väl och känner tillit till honom. Vi har litat på att han gör det bästa av oss, säger systern Gunilla som spelar kommunens flyktingansvariga som tänjer på sitt yrkes gränser.
- Filmen har inte förändrat relationen mellan oss i familjen, men kanske lärt oss att man ska vara lite mer rädd om det vi har, att vara lite mer ödmjuk och tacksam över dom man har omkring sig, säger Gunilla.

Om det blir någon fortsättning inom filmbranschen för Löfstedtsyskonen återstår att se, men Björn avfärdar åtminstone inte tanken helt.
- Är det någon som vill hitta på nåt så är jag inte sen att hänga på. Jag har jobbat på samma arbetsplats i 37 år, säger Björn.

Skivrecension: KSMB

KSMB
Ond saga

Ett effektivt sätt för ett band att sabba sitt eftermäle är att ägna sig åt offentliga bråk, återförenas med nya medlemmar och släppa en ny skiva som saknar det mesta av det som en gång gjorde bandet bra.
Vi har sett det förut i rockhistorien och denna gång är det KSMB:s tur. Och man tycker de borde ha lärt sig för de gjorde ju samma sak redan på 90-talet. Det var halvt pinsamt då och det känns definitivt inte bättre nu.
KSMB är ett av landets mest älskade punkband som efter den ettriga slyngeldebuten "Aktion" gav ut mästerverket "Rika barn leka bäst" där de lyfte svensk punk genom att ta texter och låtstandard till en nivå. Inte mycket av den finessen och kvaliteten finns kvar på "Ond saga".
Det finns en nostalgisk charm i att åter höra Steppans och Alonzos röster kriga om utrymmet, men i övrigt finns inte särskilt mycket att yvas över. Det låter polerat och halvtrött men framförallt är låtkvaliteten generellt för låg. Är detta verkligen ett av landets mest legendariska punkband vi hör eller är det ett halvtaskigt källarband? Hade det inte stått KSMB på skivan skulle jag ha gissat på det senare.

2/5

God påsk!


Helgen på Palatset

Fredag: Flush, A Mace och ViLT
Lördag: Kee Marcello, Hellshaker och Turbulence

Lehmans fredagsfräckis

Det var en gång en kvinna som skulle gifta sig.
Hon var hos sömmerskan för att prova sin klänning inför bröllopet och berättar där att det var fjärde gången hon skulle gifta sig.
Sömmerskan utbrister då att hon inte kan gifta sig i vit klänning!
- Varför inte? undrar kvinnan.
- Det förstår du väl? Du är ju inte oskuld! svarar sömmerskan.
- Det är jag visst det! uvarar kvinnan.
- Och hur kan du var det efter att ha varit gift tre gånger? undrar sömmerskan.
- Jo, första gången var jag gift med en gynekolog, och han ville bara se! Andra gången gifte jag mig med en psykolog och han ville bara prata om den! Och tredje gången var jag gift med en frimärkssamlare och tror du jag saknar honom eller?

Tobis kätbild

Pera Nyringer hörde av sig och tyckte att det var på tok för lite kätbilder på bloggen. Okej då, här kommer en.

Filmrecension: Kvinnan på tåget

Kvinnan på tåget

Paula Hawkins roman blev en succé och har nu filmats med Emily Blunt i huvudrollen som Rachel. För bara något år sedan hade hon det ganska bra med man, hus och ett ordnat liv, men numera bor hon inneboende hos en kompis. Det kanske inte vore så farligt om det inte var så att hon var alkoholiserad och spenderar dagarna med att åka fram och tillbaka till New York för att lura omgivningen och sig själv att hon har någon slags struktur i sin tillvaro. Livet är kaos, hon telefonterroriserar exmaken och hans nya kvinna, och dricker med ständiga minnesluckor som följd.
Tåget passerar hennes gamla hus, och det unga "drömparet" strax intill, som hon diktat upp en egen historia kring. När kvinnan i det unga drömparet försvinner dras hon själv in i historien, dels för att hon blir förhörd av polisen efter att ha vinglat runt på fyllan i kvarteret och dels för att hon kanske bland alla minnesluckor känner till något kring omständigheterna. Vad är sant och vad är fantasier?
"Kvinnan på tåget" är en stabil thriller som sakta benar ut vad som hänt och hur saker egentligen ligger till. Mittenpartiet hade gärna fått kortats en smula, men även om detta är en helt okej film så lämnar den inget större avtryck. Emily Blunt lyckas dock porträttera den plågade Rachel på ett komplext och trovärdigt sätt.

3/5

Veckans Tobi


Skivrecension: Charlotte Perrelli

Charlotte Perrelli
Mitt liv

Perrelli må vara en habil schlager och dansbandssångerska men som djupsinnig singer/songwriter har hon fortfarande en bit kvar. Det upptäckte alla som såg henne i årets Melodifestival. Där sjöng hon en allvarlig text med en brett dansbandsflin på läpparna och bar en gitarr som hon inte spelade på. Det kändes helt enkelt inte äkta, och sånt genomskådar publiken direkt. Följaktligen kom hon också sist i sin deltävling.
Nu kommer en hel skiva i samma visaktiga stil, där jag antar att Perrelli vill visa en ny sida av sig själv och utforska nya musikaliska marker. Det går sisådär. Det som borde vara finstämda visor känns mer som smöriga dansbandsballader. Produktionen är för tam och texterna för platta. Tankarna dras snarare till en lokal deltävling i "Svensktoppen nästa" än till Visfestivalen i Västervik.
Då och då, exempelvis i "Lilla du", snuddar Perrelli vid något som skulle kunna kännas innerligt och ömsint, men oftast är det den polerade dansbandsrösten som lägger hinder i vägen. Det gäller även i en snabbare låt som "Spår i sanden", som egentligen är en ganska bra bit men som inte lyfter riktigt så som den förtjänar. Det gör att "Mitt liv" aldrig blir mer än småtrevlig.

2/5

Musikkrönika

Sluta irritera, sluta imitera

"Innovate, don´t imitate" är en klassisk slogan som många företag följer. Man hoppas att samma insikt snart ska ta sig in i musikvärlden där det vimlar av plagiat.

Jag har tidigare tagit upp coverband, tributeband och explosionen av hyllningskonserter i denna spalt, men det är inte riktigt det jag vill åt denna gång utan snarare de band som gör egna låtar men som ändå låter exakt likadant som något vi har hört förr.
Företrädesvis gäller detta band som verkar i gamla musikgenrer som rockabilly och blues där det genom åren skapats en viss ram som man bör hålla sig till och som nästan är omöjligt att gå utanför.

När band exempelvis säger att de spelar blues så menar de att de spelar en klassisk bluestolva, och behöver vi verkligen fler såna? Vad tillför det musikvärlden? Behöver vi verkligen fler rockabillyband som låter exakt som rockabillyband låtit i över 60 år? Vad ska vi med boogie woogie-artister till om de inte tillför minsta nytt?

Det går ju faktiskt att göra nåt nytt med gamla musikstilar trots att de ofta är hårt mallade. Det var det som exempelvis gjorde Jon Spencer Blues Explosion intressanta på 90-talet. Här i Sverige har vi exempelvis haft Robert Johnson and Punchdrunks som runt millennieskiftet utvecklade surfrocken till något nytt och spännande. Från jazzens värld har vi exempelvis Franska Trion och Movitz! som tagit en klassisk musikgenre och gjort så den känns fräsch även i vår tid.

Ett praktexempel på en artist som hottar upp gamla musikstilar och gör dem relevanta för samtiden är Jack White. Ett exempel på det var det lyckade samarbetet med countrysångerskan Loretta Lynn som han åter lyckades få att bli hipp på hennes ålders höst. Ungefär som Rick Rubin gjorde med Johnny Cash. Och just countryn tycks ha en förmåga att ständigt lyckas förnya sig, det ser vi inte minst i Taylor Swift som de senaste åren varit världens kanske största artist.

Här hemma ser det mörkare ut på countrysidan, det har inte kommit fram något nytt och spännande sedan Alf Robertsons dagar. Men å andra sidan så fulländade han genren, så all country på svenska efter det kan bara bli sämre.

Helgen i bilder

Första uteölen, Stry och lite annat.

Söndagsintervjun: Hillen

Hillen

Det började med en bok och slutade med en skiva. Linköpingsduon Hillen gav nyligen ut albumet "Förvillskelse" och nu vill de ut och framföra sin musik live inför publik.

Hillen består av Niklas Lindberg och Henrik Sundqvist, och namnet Hillen är taget från en sjö där Niklas föräldrar har sommarstuga. Henrik är en erfaren musiker från grupper som Cloudberry Jam och Twaine medan Niklas är mer av en novis, och hela projektet började inte heller som en musikgrupp utan med att Niklas skulle skriva en bok.
- Det dök upp en person som ställde saker på ända. Det gick inte riktigt som jag ville och då kände jag att jag lika gärna kunde göra något kreativt av det, säger Niklas.
Det blev en roman om ett triangeldrama, med insprängda fiktiva brevväxlingar. När boken började ta form kände han dock att det fanns ännu mer att göra och då uppstod musiken.
- Men låtarna är mer abstrakta än vad boken är. Jag vill inte att låttexterna ska skriva lyssnaren på näsan.
Han tog hjälp av Henrik, och plötsligt hade Hillen bildats.
- Jag hade aldrig fått ihop låtarna på egen hand. Då hade det blivit ett hobbyprojekt som hade ebbat ut, säger Niklas.

Efter hand plockades fler musiker in, totalt ett tjugotal, och i december var plattan inspelad och klar. Den heter "Förvillskelse" precis som boken. Musikaliskt handlar det om en mix av visa, folk, jazz och pop, och de har fått höra att det påminner om såväl Bo Kaspers som Cornelis som "en bröllopssång av Sofia Karlsson".
- Det är svårt att genrebestämma vår musik, men jag tror det kommer landa i nån slags svensk vispop. Alla som någon gång varit riktigt kära i fel person tänker jag som vår målgrupp, och det spänner ju ganska brett, säger Niklas.

Duon har redan mer musik på gång, men det får nog bli utan att kombinera det med någon bok i så fall, resonerar killarna.
- Jag har 29 låtembryon på datorn, så det kommer definitivt en ny skiva även om det inte kommer en ny bok, säger Niklas.

Nu när skivinspelningen är klar står marknadsföring och konsertletande högst upp på prioritetslistan.
- När vi får bra gig som vi vill ha kan vi spela som duo eller upp till sjumannaband. Det blir olika arrangemang i varje konstellation eftersom vi spelar med olika antal musiker och med olika personer, säger Henrik..

Hittills har Hillen gjort sju framträdanden i närområdet. Nu väntar några radiogig på olika P4-stationer runt om i landet samt en akustisk spelning på Ågatan Bar i Linköping den 8/3. De är också klara för Torsdagstoner i Linköpings Trädgårdsförening i sommar, men där är datum ännu inte klart.
- Vi har haft fokus på att få klart skivan och det är först nu som vi börjat kontakta media och skaffa gig, säger Henrik och fortsätter:
- Målet är att spela mycket och bygga upp en skara människor som gillar det vi gör, så vi kan åka ut och turnera.

Filmrecension: Allied

Allied

Ibland blir det tydligt hur mycket rätt marknadsföring av en film betyder, detta är ett sånt tillfälle. Jag har sett två filmaffischer av "Allied" och ingen av dem kommer ens nära att spegla känslan i filmen. Den första trailern var så usel att jag tog ett aktivt beslut att inte se filmen. Lyckligtvis kom det en trailer till som var betydligt bättre och det är jag glad över, för "Allied" är en riktigt sevärd film.
Brad Pitt och Marion Cotillard spelar en brittisk respektive fransk agent som möts på ett uppdrag i Casablanca under Andra Världskriget. Känslor uppstår och efter avslutat jobb flyttar de till England och skaffar barn. Allt är frid och fröjd tills Pitt får reda på att hans fru kan vara tysk spion. Något han först vägrar tro, men snart börjar tvivlet växa i honom. Om det stämmer, är han beredd att döda sin fru för lojaliteten till sitt land?
Det är en riktig stilig film med miljöer, kläder och en epok som väcker romantiska drömmar. Pitt och Cotillard spelar sina elegant kyliga roller med en stram stil som passar perfekt i detta sammanhang. Här bjuds både på action och romantik, och stundtals är det riktigt spännande, men framförallt är "Allied" ett riktigt snyggt filmhantverk som känns stabil i varje detalj.

4/5

Helgen på Palatset

Fredag: Bonafide & Warner Drive
Lördag: Stry & Zoo Party

Lehmans fredagsfräckis

Bettan hade shoppat och var fullastad med paket där hon stod i busskön. Till råga på allt hade hon en så snäv kjol att hon inte kunde kliva på bussen. Under stort besvär fick hon los ena armen och lossade lite på dragkedjan på kjolen där bak. Det hjälpte inte. Hon drog ner den en bit till. När bussen kom lyfte en kille helt sonika upp Bettan på bussen. Ursinnig vände hon sig om.
- Vad menar ni med det? Jag har aldrig träffat er förr, sa Bettan.
- Tja, jag tycker nog vi är ganska intima med tanke på att ni just dragit ner min gylf två gånger.

Lika som bär #212

Anders "Playboyen" Wiggur & Erik "Corren" Wallsten

Filmrecension: The Accountant

The Accountant

Som barn led Christian Wolff (spelad av Ben Affleck) av någon form av autism, men lyckligtvis har han lyckats tygla den som vuxen och till och med vänt diagnosen till sin fördel. Hans fantastiska sinne för siffror har gjort honom till en superrevisor som anlitas när det behövs en räknenisse med extraordinära kunskaper (ofta av gangsters som behöver trixa med bokföringen). Detta tillsammans med det faktum att hans far tränade upp honom och hans bror till veritabla dödsmaskiner har gjort Wolff till en livsfarlig, om än socialt handikappad, skuggfigur som lever ett ensligt liv på samhällets skuggsida.
Vid ett ganska rutinmässigt bokföringsjobb för ett företag upptäcker han oegentligheter och har plötsligt ett gäng mördare efter sig. Men istället för att fly väljer han att själv gå till attack, och ett gäng tuffa och skjutglada actionscener följer.
"The accountant" vill gärna vara lite coolare och smartare än vad den är, och lyckas nästan med att lura publiken. Den innehåller förklarande tillbakablickar, en hel del småskratt, hård action, spänning och psykologi, och är på det stora hela en ganska bra rulle. Men den når aldrig innanför skinnet, så mer än en underhållande film för stunden blir den aldrig.

3/5

Krogkrönika

Var tog ni vägen ljuva klubbar?

När framtidens historiker ska skildra nutidens klubbliv får de ett helsicke, för klubbarna dyker plötsligt upp, brinner snabbt och försvinner utan ett spår. Ingen märker när de kommer, ingen saknar dem när de går.

Man glömmer så snabbt. Det är bara några år sedan jag dansade på Bon Bon och Multipass, ändå känns det som ett annat liv. Bon Bon och Multipass, vad i hela friden är det, frågar sig kanske vän av ordning. Jo, det var två klubbar i Norrköping respektive Linköping som var populära inom sin genre. Idag är de dock så bortglömda att jag knappt själv minns dem. Jag måste rota runt i gamla reportage jag skrivit för att fräscha upp minnet, och när jag gör det dyker mängder av klubbnamn i både Linköping och Norrköping upp: Club Casbah, Hip hop Invasion, Klubb Domus, Club Uprising, Maybe you know it, Atmosfär, Club Pulse, Bagdad Antisocial och Klubb Universe för att nämna några.

Större städer har haft ett klubbliv sedan 60-talet och de kunde vara väldigt nischade och kortlivade redan då. En skillnad när man läser eller hör skildringar om forna tiders nattliv är att dåtidens klubbar verkade göra ett betydligt större bestående intryck. En bra klubb kunde man prata om i åratal efter att den lagt ned. Men hur många Linköpingsbor idag pratar om Club Royal, Funkit, SWEAT! och Mi casa es su casa? Hur många Norrköpingsbor pratar om Club 2 fingers, Klubb Rammin och Girls with bangs?

Och det är inte forntid det handlar om. Alla klubbar jag nämner här har funnits de senaste tio åren. Jag startade själv en klubb, Klubb Krado, ihop med en kompis för några år sedan. Nu blev det bara två kvällar, varav den ena var ett riktigt bottennapp, så att just den klubben är bortglömd är kanske inte så konstigt.

Det kan finnas en poäng i att klubbar är kortlivade. Klubbar ska vara extremt nischade med DJ: s i absolut framkant inom en viss genre. Då kan klubbar presentera nya artister eller stilar, hitta och till och med vara med och skapa nya trender innan de sugs upp av mainstreamkulturen. Det som är synd är att minnet av klubbarna också är så kortlivat. Det är hög tid att vi hedrar minnet av klubbar som Socialen, The Crash, Club Molly och Parklife och skriver in dem på allvar i historieböckerna.

Uteserveringarnas härliga tid

Nu börjar det!

Biomåndag

Måndag och bio igen. Veckans film blev "Patriots Day" som handlar om mördarjakten efter bombningarna under Boston Maraton för några år sedan.
Det är ju nåt speciellt med Boston. Stan har en väldigt stark identitet och jag var ju dessutom där året efter bomberna och har en personlig koppling till staden. Det har gjorts många bra filmer som utspelas i Boston och dit får även "Patriots Day" räknas. Början var lite svag men så fort bomberna smäller tar filmen fart ordentligt.
Betyg: 3 av 5

Månadens kätbild


Veckans Tobi


Filmrecension: Hacksaw Ridge

Hacksaw ridge

Andra världskriget går mot sitt slut och många amerikanska unga män anmäler sig till militärtjänstgöring för att tjäna sitt land. En av dem är Desmond Doss, spelad av Andrew Garfield. Han skiljer sig dock från mängden genom sin starka övertygelse att vägra bära vapen. Han vill inte ta liv, utan rädda liv, och blir därför en obeväpnad sjukvårdare. Hans ställningstagande bottnar i hans tro och hans uppväxtförhållanden och det är en besvärlig process att ta sig genom innan armén och hans medsoldater accepterar hans val. Mot slutet är det ändå han som blir hjälten (knappast någon spoiler att avslöja) i denna verklighetsbaserade historia.
Mel Gibson har regisserat och inledningsvis känns filmen lite väl präktig och lättviktig. Det räddas lyckligtvis upp under andra halvan när striderna i Japan sätter igång. "Hacksaw ridge" har några av de råaste och mest realistiska krigsscenerna man sett på vita duken. Kvackelmagade personer bör nog blunda med ena ögat för under sista timmen visas ett överflöd av stympade kroppar, köttslamsor och plågade soldater. Men det är i detta krigets vansinne som filmen får tempo, liv och relevans. Och det är då vi förstår varför Desmond Doss tilldelades en hedersmedalj av den amerikanska militären.

3/5

Oktoberfest i april

Kan man ha oktoberfest i april? Jajamän, det kan man. Och det hade jag igår. Tysk mat, god öl och Helmut Jederknüller. Ein prosit der gemütlichkeit!

Söndagsintervjun: Jimmy Uller

Nedslag i en bonnläpps liv

Han har skådespelat mot Nicole Kidman och James Caan, och lirat med Mats Ronander och Lennart Ekdal. Nu berättar kulturpersonligheten Jimmy Uller om sitt händelserika liv i boken "En får inte roligare än en gör sig".

Precis som Jimmy Ullers eget liv har boken ett varierat och mångfacetterat innehåll som spretar åt alla håll samtidigt. De 150 sidorna är fyllda av tidningsurklipp, dikter, konsertaffischer, anekdoter, foton och lite allt möjligt. Och det var exakt så den skådespelande och musicerande Åtvidabergaren ville ha det.
- Det skulle vara nedslag i tillvaron, lite pyttipanna. Jag hade kunnat fokusera på enbart turnéminnen eller enbart på teatern men jag tycker det var roligare med lite gott och blandat. Jag tog mer fasta på östgötanischen. Allt ska jämt vara så Stockholmsfixerat och jag tänkte det kunde vara kul att läsa om en bonnläpp från Östergötland.

Detta är den sjätte egna boken och den åttonde totalt som Jimmy medverkar i. Den senaste kom 2008 och hette "En pajas i blueskostym", och Jimmy beskriver den nya boken som något av en bättre, uppdaterad version av den. Men det är på scenen han lägger krutet, någon dröm att slå igenom som författare bär han inte på.
- Man måste vara realist. Detta är bara en hobby, en kul grej. Det är lite av en dassbok, man kan sitta kvar på muggen en halvtimme extra och garva lite. Den är gjord med glimten i ögat, det är en bok man bläddrar igenom på en timme när man sitter i soffan med ett glas vin eller en öl.

Det finns en dikt som heter "Kärleksbrottning" som sticker ut lite med sitt erotiska innehåll. Vad kan du berätta om den?
- Den är skriven redan i sjätte, sjunde klass. Okej, den är lite vulgär men det där har ju alla känt i den åldern. Man får se till när den skrevs och den tidsandan som rådde då, annars blir det lite fel.

Har du någon mer bok på gång?
- Nja...jo, jag har en idé för en seriös barnbok. Jag vet en kille som är bra på att teckna, och han är på hugget. Men det ska i så fall vara på ett riktigt förlag.

Var kan man köpa "En får inte roligare än en gör sig"?
- På Bengans skivbutik och Akademibokhandeln i Linköping, ICA i Åtvidaberg och av mig. Jag har inte riktigt haft tid att lansera den, men den kommer att finnas att köpa på fler ställen framöver.

Jerry och boogien

Cirkus Prütz är aktuella med sin nya platta "All for the boogie and the blues" och det innebär alltså att Jerry Prütz har tre framgångsrika karriär på gång parallellt. Det lär ju inte hålla i längden utan istället bör han renodla sig inom det han är bäst på. Så frågan lyder: vilken karriär bör Jerry satsa på?
1. Rockstjärna
2. Stå uppare
3. Granskande journalist

RSS 2.0