Cape Royale

Jag lovade ett livstecken och här är det. Den svarta besten har legat i dvala länge nog. Bête Noire ger er "Cape Royale"!

Vårkänslor

Varför ser Anahi så glad ut? Jo, för att det är vår i luften! Det firar vi med ett hurra, tycker jag.
HURRA!

Dagens Tobi


Gammal skåpmat 8: Faktoider

Myter och Missuppfattningar
- saker du trodde var rätt som egentligen är helt fel

Sluta läs här om du inte vill att hela din världsbild ska raseras. Mycket av det du trodde du visste visar sig nämligen vara helt fel när man tittar lite närmare.

Världen är full av missuppfattningar och myter. Många är så seglivade och allmänt vedertagna att vi inte ens bryr oss om att ifrågasätta dem. Redan i skolan börjar många felaktigheter att spridas, för det vet väl alla att Mount Blanc är Europas högsta berg, att Afrikas sydspets heter Godahoppsudden och att Holland och Nederländerna är samma sak? Det fick vi ju lära oss på geografilektionerna.
Fast nu är det bara det att Europas högsta berg heter Elbrus och ligger i Georgien, Afrikas sydspets heter Cape Agulhas och ligger 20 mil sydost om Godahoppsudden och Holland (som består av en nordlig och sydlig del) är en landsände i södra Nederländerna. Det kan varje kartbok bekräfta.
Inte heller är det sant att tjurar blir arga av rött, att strutsar stoppar huvudet i jorden när de blir rädda eller att ugglor är blinda på dagen. Fråga vilken zoolog som helst.
Det finns hur många felaktigheter som helst i omlopp. Hjärtat sitter INTE på vänster sida av kroppen, utan i mitten. När sorg utlysts ska flaggan inte hissas på halv stång, utan på 2/3-delars höjd av stången. Och eskimåernas igloos byggs INTE av isblock, utan i regel av sten, grästorv, drivved och ben. För att ta tre välkända exempel.
Fenomenet med felaktigheter som betraktas som sanna kallas faktoider och anses ha myntats av Martin Kylhammar som är professor vid Tema kommunikation på Linköpings Universitet. I boken ”Den tidlöse modernisten” från 2004 menar han att vi borde kontrollera källorna bättre och ifrågasätta auktoriteter för att hindra att missuppfattningarna sprids vidare.
För hur kul är det att behöva vänta en halvtimme efter maten när man ska bada för att inte få kramp. Eller sitta inne en kall vinterdag för att man tvättat håret, för går man ut blir man ju förkyld. Båda dessa saker är bara svenska myter, fråga gärna din läkare om du inte tror mig.
Lika fel är det att Magellan genomförde den första världsomseglingen (han dog halvvägs), att Alexander Graham Bell konstruerade den första telefonen, (det gjorde Phillip Reis 15 år tidigare) och att kinesiska muren kan ses från månen.

Andra vanliga missuppfattningar:

Sherlock Holmes använde aldrig yttrycket ”Elementärt, min käre Watson” i någon av Conan Doyles böcker. Däremot i ett antal filmer.

Amerikanska inbördeskriget uppstod inte på grund av slavfrågan. I flera nordstater förekom dessutom slaveri. Det var först två år efter krigets utbrott som Lincoln deklarerade att sydstaternas slavar skulle ges fria.

Varken Humphrey Bogart eller Ingrid Bergman säger ”Play it again, Sam” i filmen Casablanca. Däremot säger båda ”Play it”. Strofen "Play it again, Sam" lär ha myntats av bröderna Marx i deras film "En Natt i Casablanca".

Bananer är ingen frukt som växer på ett träd, utan ett bär som växer på en ört. Hallon är inga bär utan frukter. Tomater är inga grönsaker utan bär.

Under förbudstiden i USA var det INTE förbjudet att förtära, inneha eller köpa alkohol. Däremot var det förbjudet att tillverka, sälja och transportera.

Senapsgas är ingen gas, utan en finfördelad vätska. Och har förövrigt inget med senap att göra.

Det är inte (främst) regnskogarna som förser jorden med syre, utan havets alger.
Regnskogarna konsumerar nästan lika mycket syre som de producerar.

Ät inte glass om du vill svalka dig i värmen. Glass dryper av kalorier, och kalorier är ett mått på värme. Du blir faktiskt varmare av glass.

Saven stiger inte på våren. Däremot rör den sig från trädets mitt ut mot ytan.

Att blixten inte slår ner två gånger på samma plats är fel. Sannolikheten är faktiskt större att den gör det än att den inte gör det eftersom den söker sig till landskapets högsta punkt. Dessutom slår den inte ner, utan upp.

Akropolis är INTE namnet på det berömda templet på klippan ovanför Athen, utan det allmänna namnet på den befästa borghöjden som fanns i grekiska städer under forntiden. Athens akropolis heter Parthenon.

Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion är INTE statligt ägda, utan ägs av en stiftelse. Stiftelsen har dock avtal med staten om vad som får och bör sändas.

Dagens bokning

Det blir en fullmatad Stockholmshelg i höst. Dagen efter Orups krogshow har jag bokat in Alex & Sigges föreställning "Meningen med livet" på Cirkus. Sen tänkte jag även se Schyffert & Lindströms "Ägd" när de kommer till Linköping i november, men den kanske jag kan fixa fribiljetter till så den avvaktar jag med.
Just det, sen måste jag ju boka en resa till vintern också...

AW

Fredag = AW. AW = fredag. Vilken härlig symbios. Som Yin och Yang.
 

Dagens bokning

Ännu en bokning klar. I höst drar jag och The Producer upp till Stockholm och kollar in Orups nya krogshow.
Jag ringde upp The Producer och frågade:
- Jag tänkte boka nu. Är du redo?
- Jag är redo!

Lehmans fredagsfräckis

Varför tittar nunnor aldrig på sin mus?
För det är inte fint att se ner på dom arbetslösa!

Sörping revisited

Var tillbaka i härliga Sörping igår, det var ett tag sen. Överlag var det en bra dag igår med sovmorgon, fint väder och sen ett slappt schema med nåt enstaka jobb i Norrköping, där jag även hade tid att fika, snacka med brudarna på kontoret och hälsa på en ny tjej som börjat innan jag åkte till Söderköping och gjorde en grej samt fick prata om Napier/Hawke´s bay med en Nya Zeeländare. Tror banne mig jag är värd en AW nu!

Dagens bokning

Sådär, nu har jag bokat en tiodagarstripp i september. Lite tidigt kanske, men jag fick ett sånt jädra sug och sen var det kört, så nu är flyg, två hotell (kommer bli några till på vägen) och hyrbil bokad.
Jag flyger till stan på bilden ovan och hem från stan på bilden nedan. Vad kan det vara för städer månntro...?

Gammal skåpmat 7: Klintbergare

Klintbergare – moderna vandringssägner

Jag lovar, det är helt sant! Min jobbarkompis har en polare som fick med en tjej hem från krogen. När de skulle ha sex band hon honom vid sänggaveln, sen bajsade hon honom på bröstet och gick därifrån.
En bra historia, men tyvärr, det är bara en ”Klintbergare”.

Ordet ”Klintbergare” har nu blivit så vedertaget att det till och med finns med i Nationalencyklopedin. Namnet kommer från folklivsforskaren Bengt af Klintberg som specialiserat sig på moderna vandringssägner.
Han har haft radioprogrammet ”Folkminnen” och gett ut de tre böckerna ”Råttan i pizzan”, ”Den stulna njuren” och nu senast ”Glitterspray”.
En ”klintbergare” är en modern vandringssägen. Den beskrivs som ”sann” eftersom den alltid hänt ”en kompis till en kompis”. Börjar man luska lite i historien visar det sig dock inte stämma. Samma vandringssägner finns ofta över hela jorden i olika varianter, de går ofta tillbaka i tiden och är omöjliga att spåra ursprunget till.
Några typiska drag hos en ”klintbergare” är att de ofta handlar om sex och skräck. Under ytan finns ett moralbudskap som säger ”så här kan det gå om du gör si och så”. Moralen i det inledande exemplet är alltså att man inte ska ha lössläppt sex och dra med sig okända människor hem, för då kan det sluta illa.
Ofta är ”klintbergarna” konservativa och varnar för nya påfund. Så fort det dyker upp ett nytt fenomen i samhället dyker det upp en vandringssägen. När AIDS kom på 80-talet talades det om killar som vaknade upp efter en het kärleksnatt och såg att tjejen skrivit ”Välkommen i AIDS-klubben” med läppstift på badrumsspegeln. Mobiltelefonerna gav upphov till berättelser om folk som blivit levande begravda och ringde mobilsamtal från graven. När Viagra kom varnades det för kvinnor som kidnappade killar, proppade i dom tabletter och våldtog dem.
Historierna är fantasieggande, dramaturgiskt raffinerade och antingen skrämmande eller har en komisk upplösning. Lyckligtvis är sanningshalten obefintlig.
Vi har alla hört ”klintbergare”, även om versionerna kan skifta en smula.
Den glitterspray som den senaste boken är uppkallad efter, tar upp historien om kvinnan som skulle gå till gynekologen och ville vara fräsch i de nedre regionerna. Hon gick in till dotterns rum och lånade lite parfym som hon sprutade på. När hon klätt av sig hos gynekologen upptäckte hon att det varit glitterspray i flaskan.
En annan populär skröna är den om sällskapet som varit på semester vid Medelhavet. När de kom tillbaka till hotellet en kväll märkte de att det varit inbrott. Märkligt nog var inget stulet, men när de framkallade bilderna i kameran efter hemkomsten såg man hur ett gäng killar hade tryckt in sällskapets tandborstar i ändan.
Många har även hört historien om killen och tjejen som ville piffa upp sexlivet och tog in på hotell. Killen band fast tjejen naken i sängen och klädde sig själv i Läderlappen-dräkt. De hade nämligen lite udda böjelser. Dessvärre slog han huvudet i takfläkten och svimmade av. Tjejen ropade på hjälp och när hotellpersonalen låste upp dörren blev det rätt pinsamt.
Just temat med udda sex är vanligt bland klintbergare. Ni har kanske hört storyn om tjejen som fick likmask i underlivet efter att ha dejtat en kille som visade sig vara nekrofil.
I och med Internets framväxt har de moderna myterna fått ett nytt sätt att spridas. För några år sedan dök det upp bilder på så kallade ”bonsai-katter”. Det var katter som placerades i glasburkar som ungar och när man några år senare krossade glaset var katterna fyrkantiga.
Djurvänner rasade utan att ifrågasätta sanningshalten.
Lyckligtvis var bonsai-katterna, precis som en massa andra stolligheter på Internet, ett skämt. Bilderna var fejkade. Något som alla med ett uns av kritiskt tänkande genast förstod.

Dagens bokning

F&F i Globen
Första två avsnitten av "La Bamba" har varit fantastiska och det är för övrigt även podcasten, så självklart blir det att åka upp till Globen den 5/6. Biljett, tåg och hotell är fixat. Tydligen går biljetterna åt i en rasande fart, så är ni sugna är det bäst att ni skyndar er.

Dagens fynd på hallmattan

Det damp ned en bunt skivor igen, men inget riktigt spännande namn denna gång. Men det går faktiskt att hitta ljusglimtar även i den tråkigaste skivhög. Bland annat kom en av skivorna i ett fodral av fejkat läder. En annan skiva var från Luxury, vilket alltid brukar vara ett pålitligt bolag. Nu väntar jag bara på nya Gradvall-boken i brevlådan.

Lika som bär #162

Chris i Chris & The Goosebumps och Boxer-Robert
 
 

På skiva: Mikael Wiehe

Mikael Wiehe
"Protestsånger"
Parlophone/Warner

Det var väl på tiden att det kom en skiva med titeln "Protestsånger", för även om Mikael Wiehe brukar värja sig mot begreppet så tror jag att de flesta är eniga om att han är landets främsta protestsångare. Det här sägs vara tredje delen i en albumtrilogi som började 2012 med "En gammal man" och följdes upp året efter av "Isolde". Förutom att nivån varit förvånansvärt hög finns det i mitt tycke annars inte särskilt mycket som knyter samman skivorna. "En gammal man" var ju exempelvis en väldigt fin och kärleksfull platta. Pratar man politiska texter passar i så fall 2010 års "Ta det tillbaka" bättre in i protestsångstemat.
Här ger han sig på "den tärande eliten" och betraktar läget i Europa samt tiggare och hemlösa här hemma. Men vilka är det som ska stå för förändring? "Vem om inte vi?", sjunger han.
Här finns även en tonsättning av Karin Boyes berömda dikt "I rörelse" och en cover på Tom Waits "In the neighborhood", men de tillhör faktiskt de svagare spåren.
Det känns som att Wiehe befunnit sig i ett kreativt stim de senaste åren och det tycks fortsätta, för även "Protestsånger" känns påfallande engagerad och vital.

3/5

I tropikerna

Till skillnad från många andra har jag inget emot måndagar, jag tycker faktiskt att det kan vara rätt gött att veckan drar igång. Den här veckan började i Tropikhuset och det är ju en extra härlig start. Det är hon som driver Belvederen som en tid tillbaka även sköter Tropikhuset, vilket känns bra. Jag är ju ute mycket bland restaurangägare osv och man blir ju alltid glad när det känns som att rätt personer tar över ställen man gillar. Nu väntar vi bara på att alkoholtillståndet blir klart också, så man kan ta sig en öl i solgasset mot glasväggen.

Keytar

Så här ser den ut - Brandon Walsh´s keytar!

Liveklubben igår

Igår hade vi en elektronisk afton på Liveklubben och det var den konsertkväll jag sett fram mot allra mest under våren. Stefan Kalm öppnade och överraskade positivt i sin livedebut.
Molly har jag bokat tidigare och hon var lika bra även denna gång.
Sen avslutade Brandon Walsh (också det en livedebut) med ett fantastiskt gig. Oj oj oj, vilken kväll!

Klassåterträff

Igår hade vi klassåterträff för gymnasieklassen. Såna tillställningar känns ju alltid lite riskabla på förhand, men det blev en oerhört trevlig kväll (utan minsta antydning till Anna Odell-vibbar). Det har gått 22 år sen vi gick ut gymnasiet och det är få av oss som träffats sedan dess, men det kändes som att det var alldeles nyligen vi sprang ut från Katedralskolan med våra studentmössor. Vår gamla fröken var också med och framåt natten hängde hälften av gänget med ned till Palatset. Kul!

Brandon på Liveklubben

Missa för guds skull nu inte Brandon Walsh ikväll när han gör livedebut på Palatset.
Molly är förresten också kanon. Och Stefan Kalm lär också bjuda på en oförglömlig show.

Gammal skåpmat 6: Krogkrönika

Manlig vänskap kräva dessa drycker

After work, fotbollsmatcher, bandrep. Vid många tillfällen när män umgås ingår alkohol. Varför kan man fråga sig? Och vad skulle hända om man tog bort alkoholen ur ekvationen?

Ju mer jag funderar på det desto tydligare blir det. När killar ska göra saker ihop ingår väldigt ofta alkohol. Vi går ut och tar en öl efter jobbet, vi kollar Champions League-matcher med bira och snacks, vi hinkar folköl i replokalen
Många av de saker vi gör sker som täckmantel att få dricka: semesterresor, grillkvällar, fisketurer. Ja, de flesta saker som män gör tillsammans avslutas ofta med några öl, annars räknas de inte riktigt. Hjälper jag grannen att dra upp båten så visst tusan får man en öl som tack för hjälpen, ska jag och polaren gå på konsert krävs några bira innanför västen och det är klart man ska ta några pilsner efter innebandyträningen.
Man undrar ju hur stor del av manlig vänskap som egentligen består av ett gemensamt intresse av alkohol?

Träffar man en gammal kompis på stan är standardfrasen ”vi måste gå ut och ta en öl nångång”. Att man sen aldrig gör det är en annan sak, det viktiga är att det reflexmässigt är vad man säger.
Överhuvudtaget verkar män ha svårt att umgås med varandra utan alkohol. Hur ofta händer det att vi som tjejerna träffas och färgar håret på varandra – nyktra? Nu kanske inte killar färgar håret på varandra fulla särskilt ofta heller, men byt ut det mot att spela poker, se på video eller planera för någon kommande händelse och nog tusan finns alkoholen med.

Jag skulle faktiskt tro att det vanligaste skälet till att män ringer till varandra (om det inte finns något annat väldigt konkret skäl) är för att fråga om en fest som varit eller en fest som är på gång. Vad ska man annars ringa om? Att bara ringa för att ”kolla läget” händer ytterst sällan. Jag tror också att det vanligaste skälet till att killkompisar kommer ifrån varandra är att de slutar festa ihop.

Visst dricker även tjejer när de umgås men jag inbillar mig att det inte sker i samma utsträckning. Vill tjejer prata med varandra kan de lika gärna fika. När killar går på café gör de det med sin tjej snarare än med killkompisarna.

Att mäns umgänge är så förknippat med alkohol beror säkert på flera saker. Kanske finns något machoideal i botten, kanske spelar traditionen roll, kanske är vi för blyga för att öppna oss nyktra. Främst tror jag dock det beror på två andra saker. Dels att saker blir lite högtidligare. Tar man en öl efter att ha flyttat möbler känns det som att man gjort något viktigt. Och dels är det ett tecken på klassisk manlig effektivitet. Att bara sitta och prata känns som slöseri med tid, tar man däremot en stor stark samtidigt slår man två flugor i samma smäll och känner sig duktig.
Jag tror det var Olle Ljungström som sa ”alkohol ger en falsk känsla av aktivitet”. Så när män dricker ihop ser vi inte det som bortkastad dötid, det känns tvärtom som att vi utför något viktigt.

Nya länkar

Egentligen är det mer för min egen skull än för de som eventuellt läser detta, men jag har ändrat lite bland länkarna i fältet till vänster och lagt till lite nya poddar och annat som jag gärna tipsar om. Så kolla in mina länkar om ni vill upptäcka lite bra saker.

Lehmans fredagsfräckis

Två unga herrar befinner sig på varsin sida om jordklotet. Rolf balanserar på en lina mellan två skyskrapor i New York medan Per blir avsugen av en 98-årig tant i Mjölby. Trots det geografiska avståndet samt de vitt skilda sysslorna, så tänker dom båda exakt samma sak.
Vad tänker dom?
- Titta inte ner... Titta inte ner... Titta inte ner...

Bête Noire

Välkommen in i Bête Noires bitterljuva värld!
Ryktet om vår död är betydligt överdrivet. Inom kort kommer ett litet livstecken.

Gå på stan

Ni som har vanliga jobb och drömmer om att gå på stan på dagarna kan tänka om. Det är nämligen det tråkigaste som finns. Jag går på stan ganska ofta och det ser ut som på bilden ovan: grått, öde och tråkigt.
Men jag var i alla fall nere på Palatset och fixade lite och det ser ut att kunna bli en bra höst. Vi har fått in en rockförening som ska prova att köra lite kvällar hos oss, och igår var det möte med ett studieförbund som förmodligen också ska börja ha arrangemang där. Dessutom rullar nya klubben Funky Loco på en gång i månaden och sen har vi ju alla de vanliga Liveklubben-kvällarna. Så håll utkik, förmodligen kommer det att hända en hel del grejer på Palatset i höst.

Gammal skåpmat 5: Skivor med det lilla extra

Skivor med det lilla extra

Vad ska man göra när skivförsäljningen minskar? Vissa artister väljer att skicka med lite extra bonusmaterial på sina album så att folk ska köpa skivan istället för att ladda ner den. Vi tittade lite noggrannare på några exempel.

Metallica
Death Magnetic
Bonus:
Laddade man ner skivan från bandets hemsida fick man ringsignaler, två livespelningar, en två timmars dokumentärfilm om inspelningen, 250 foton och några exklusiva livespår.
Bonusbetyg: 5

The Smiths
Sound of The Smiths
Bonus:
Köpte man denna dubbelsamling på iTunes fick man med låtarna Rubber Ring och The Draize Train samt filmen The Queen is dead
Bonusbetyg: 2

Ryan Adams
Infinity Blues
Bonus:
Beställde man denna poesi och novellsamling fick man den fyra månader före alla andra.
Bonusbetyg: 3

Beyonce
I am Sasha Fierce
Bonus:
Förhandsbeställde man från WalMarts hemsida fick man med fyra mp3-låtar.
Bonusbetyg: 2

Tom Jones
24 Hours
Bonus:
Beställde man på nätet fick man med en affisch på Tjuren från Wales.
Bonusbetyg: 1

Dagens fynd på hallmattan

Rassel i brevinkastet och så kom det några skivor och böcker. Guldgossens nya platta bland annat. Kan det vara nåt att ha månntro?

Lika som bär #161

Ett hus i Salta, Argentina & en uggla
 

Nytt på skiva, Zero

Album

7/10

Marching band: So much imagine
Unc Records

Linköpingsduon Marching Band bildades 2004 när medlemmarna Erik Sunbring och Jacob Lind började plugga fristående kurser på Linköpings Universitet. Erik kom från Tranås och Jacob från Borås och träffades via en gemensam bekant och började omedelbart prata musik, och snart hade de bildat gruppen Marching Band.
Musiken kan beskrivas som pop med indieattityd och influenserna kom tidigt från band som Arcade Fire och Broken Social Scene. Snart lyckades gruppen få med låtar i diverse amerikanska filmer och tv-serier, som exempelvis ”Scrubs”, ”How I met your mother” och ”Cougar town” och bandet har även turnerat i USA och Europa, och i samband med detta skivsläpp bokades även en sväng till Japan.
Detta är gruppens tredje fullängdare som de jobbat med i två år hemma i sin egna studio i Linköping. När jag intervjuade gruppen efter förra plattan "Pop cycle" sa de att de ville skriva fler hitbetonade låtar, och det tycker jag nog de har lyckats med. Denna skiva har kvar grundkänslan från föregångarna men svänger mer och har även en större och mer levande ljudbild. I mina öron låter det väldigt bra.
--------------------------------------------------------
Album

3/10

Adna: Night
Despotz/Playground

Jag har varit med så länge att jag lärt mig att ju mer som står i pressreleasen om olika meriter, samarbeten och så vidare, desto mindre finns det att skriva om skivan. I Adnas fall berättas det om olika tv-serier, Dramaten, Martin Sheen, First Aid Kit, Indochine, Kulturrådet, PSL, Ida Redig, Krakow och lite annat smått och gott. Om personen Adna och hennes musik står det desto mindre.
Hade skivbolaget nöjt sig med att konstatera att hon är en talangfull 19-åring och placerat in hennes musik i en kontext hade jag förmodligen tyckt att denna skiva var riktigt lovande. Nu är man trött på allt skryt redan innan man hunnit lyssna och har skruvat upp förväntningarna till abnorma nivåer. Såklart kan det bara gå utför efter det.
Adna spelar nåt slags etnoopop med ett melankoliskt anslag. Detta är hennes debutalbum och skivan är helt okej, om än lite dyster och tråkig. Tematiskt kretsar den kring "natten", vilket känns helt logiskt. Jag blir nämligen ganska pömsig när jag lyssnar.

Måndagkväll i Åtvid

Håller jag på att tappa min swag? Igår spenderade jag kvällen i Åtvids församlingsgård ihop med 100 pensionärsdamer och lyssnade på Gunilla Dahlgren.
Från "hipp" till "hip fracture" på ett ögonblick, skulle man kunna säga...

På skiva: Sanna Carlstedt

Sanna Carlstedt
"Alltid retar det nån"
Branschen

Sanna Carlstedt har varit en av de senaste årens mest intressanta tillskott till den svenska visan med sin frejdiga stil, sin fräckhet, sin charm och sin personliga sångröst. Hon har varit en rejäl vitamininjektion i en genre som lider av ett gravt överskott av gubbar med Corneliskomplex.
Under sommaren har hon hängt i Nacksvings klassiska studio tillsammans med vapendragaren Johan Johansson och spelat in sitt fjärde album, till alla fans stora lycka. För det har gått några år sedan den senaste skivan, den alldeles utmärkta "Ballerinan".
På "Alltid retar det nån" får vi lättrallade låtar och en kanske något mer genomarbetad produktion än tidigare. Det känns som att Sanna koncentrerat sig mer på låtarna denna gång. Ett tag var hon nära att förvandlas till en slags kvinnlig Bengt Sändh som folk mest förknippade med fylla och snuskvisor. Inget fel på det, Sanna är lysande på det. Men mellan allt tjofaderittan har hon och hennes publik ibland glömt bort att hon även har en mängd mer finstämda sånger på sin repertoar som förtjänar uppmärksamhet. Denna skiva är därför ett steg i rätt riktning och visar upp mer av sångerskan och låtskriverskan Sanna.

3/5

Lemmy 40

Oj oj oj...i lördags hade Lehman fest, För egen del var det "payback time" efter hans tal på min fest förra året, eller som toastmastern presenterade mig: "Och nu är det dags för kvällens mest efterlängtade tal...".
Och jag tycker nog att jag levererade.
"YEAH!" som Lemmy skulle ha sagt.

Pejl på Palatset

Jodå, vi hade band på Palatset i helgen också. Jag var på fest och vet inte hur spelningarna var, men så här såg det ut på soundchecken. På lördag kan jag dock redan nu utlova en höjdarkväll, då gör nämligen Brandon Walsh livedebut på Palatset.
 

Gammal skåpmat 4: Krogkrönika

Bu för buffé

På pappret ser det suveränt ut. Man kan välja och vraka mellan massvis med rätter, men nej – buffé går tyvärr fetbort.

Buffén visar sitt fula tryne i många former. De kan kallas julbord, Finlandsfärjebuffé, ”ät så mycket du kan”, smörgåsbord eller till och med hotellfrukost i vissa fall, men grundförutsättningen är alltid densamma. Rätt på rätt dukas upp så man får hela matspektrat på en gång. Alla ska kunna hitta något eller helst femton rätter man gillar, vilket verkar jättebra i teorin. Dessvärre fungerar inte buffén lika bra i verkligheten.

Bufféer görs inte av kockar utan av mattanter. Det handlar inte om kvalitet utan om att utfodra så många som möjligt så snabbt och effektiv som möjligt. Den krögare som erbjuder sina kunder en buffé kan omöjligt älska mat, eller kunder för den delen. Och den kund som väljer att äta buffé tänker förmodligen mer med plånboken än med smaklökarna.

Visst kan räkor vara jättegott. Likaså brieost och jalapeno. Men bara för att något är gott var för sig betyder inte att smakerna passar bra ihop. Snarare handlar ju god mat om att renodla smaker och satsa på enkelhet. ”Less is more”, helt enkelt.

Att komma till en lunchrestaurang som erbjuder ett bord med tre olika rätter att välja mellan är dock inte samma sak som att äta buffé. Då handlar det om olika alternativ där man väljer en rätt. Buffé däremot går ju ut på att man ska plocka åt sig lite här och lite där och sedan mixa allting hejvilt utan minsta tanke på hur kombinationerna passar ihop. Skyffla in så mycket som går, lax varvat med potatisgratäng, köttbullar mixat med vindruvor. Gapa, lasta in och svälj.

Men det är inte bara den motbjudande mixen av smaker som får mig att sky bufféerna. Ett annat problem är att bufféer är så intimt förknippat med magsjuka, vilket inte är så underligt med tanke på att rätterna ofta står på värmning under flera timmar. Ett tredje fel är att folk ofta river och sliter när de tar för sig så att maten snart bara är en stor gegga som knappast är någon fröjd vare sig för öga eller gom.

Den enda buffé jag kan tänka mig är groggbuffén, inte bara för att ingredienserna oftast är färre utan för att om det skulle smaka illa så avtar den känslan ju mer buffé man tar.

På skiva. Måns Zelmerlöw

Måns Zelmerlöw
"Barcelona sessions"
Warner

Måns Zelmerlöw är den ultimata svärmorsdrömmen. Supertrevlig, välkammad, ständigt leende. Han är proper, vet att uppföra sig och dessutom är han lite teaterapa. Det är en sån svärson jag också vill ha, men knappast den artist jag vill ha. Mina artister ska inte vara bekymmerslösa och präktiga, de ska vara ute på ett uppdrag, ha något som de bara känner att de måste förmedla. Men vad vill Månz Zelmerlöw berätta?
Han beskriver "Barcelona sessions" som ett mer personligt album och något av en lång terapisession, delvis inspirerat av Mikael Wiehes relationsbetraktelser på ”Sånger från en inställd skilsmässa”. Och det är möjligt att det stämmer, men inget av den ambitionen når fram till lyssnaren. Allt jag hör när jag lyssnar på Zelmerlöws tredje album är ännu en skiva med typiskt radiovänlig standardpop där låtarna visst kan framföras av Zelmerlöw, men lika gärna av Coldplay, Robin Stjernberg, EMD eller tusen andra artister.
Rent tekniskt får såklart skivan godkänt, men jag vet att jag aldrig kommer att lyssna på den igen. Och varför skulle jag? Det finns ju faktiskt ingen som helst anledning.

1/5

Lehmans fredagsfräckis

 En dam tog en lastbilschaufför med sig hem och sa:
-Bind mig vid sängen och gör det lastbilschaufförer är bra på! Han band henne, söp sig full, onanera och somna!

Gammal skåpmat 3: Krogkrönika

(OBS! Några år gammal, som framgår av texten...)
Samlat eller utspritt – vilket är bäst?

I Linköping ligger uteställena vägg i vägg längs Ågatan. I Norrköping är krogarna mer utspridda över staden. Båda tycker att det är bättre i den andra staden. Så vilket är egentligen bäst?

Att gräset alltid är grönare på andra sidan är allom bekant. Linköpingsborna muttrar ofta över att Norrköping har ett mer diversifierat och spännande krogliv och erbjuder mer storstadskänsla. I grannstaden däremot knorras det över att Norrköping känns uttjatat och att det är roligare att åka till Linköping och roa sig istället, där är ju dessutom allt samlat kring ett stort krogstråk.

Till stor del handlar det förstås om att det alltid blir lite småtråkigt i den egna staden förr eller senare och att det är trevligt med lite ombyte. Men rent generellt, vilket är att föredra om man måste välja: ett samlat eller utspritt uteliv?

I Linköping ligger som bekant nästan alla stadens krogar och nattklubbar kring Ågatan och Stora Torget. Efter att Metropol, Safari, Pub Gränden och The Rock försvunnit är det i princip bara L´Orient av stadens nattöppna uteställen som befinner sig utanför nöjeslivets geografiska epicentrum. Att ha det mesta samlat inom korta gångavstånd har givetvis en mängd fördelar, exempelvis att det är lätt att träffa på folk man känner, men det finns även nackdelar, som att det lättare blir stökigt på utanför krogarna och att stora delar av centrum känns rätt öde.

I Norrköping är nattlivet mer utspritt. Det finns några ställen på Drottninggatan, några på Kungsgatan och några i området kring Palace och Otten. Dessutom finns krogar som Black Horn, Svea Skeppet, Deli och Bomullsfabriken utspridda över stadskärnan. Det gör att man alltid har nära till någon krog och att staden känns mer levande, men vill man se vad som mer händer på stan får man ta taxi eller gå en bit.

Så vilket är bäst? Man vill ju gärna ha nära till och från krogen vart man än bor, men samtidigt vill man ju också ha nära till alla andra krogar. Och eftersom inte alla kan bo mitt i centrum är det ofta svårt att kombinera. Kanske är det bästa helt enkelt om man bor i Norrköping men åker och roar sig rejält i Linköping. Då har man nära till sin kvarterskrog vid vardagliga tillfällen och ett helt smörgåsbord av nattklubbar att vraka mellan när det ska festas ordentligt. Eller?


Gammal skåpmat 2: Schlagerfantast

 
Schlagerfantast – eller bara wannabe?

Nu är det schlagertider igen. Men är du en äkta fantast eller bara en wannabe? Gör testet och se efter.

I schlagertider vill alla vara gay. Det ligger liksom i sakens natur. Det är snudd på omöjligt att uppskatta alla färggranna kreationer, den plastiga musiken, glamouren, After Dark och allt det andra om man inte är homo – åtminstone om man är kille.
Men det finns många falska profeter där ute, när Melodifestivalen pågår påstår sig plötsligt hälften att landets karlar att de är schlagerfantaster. Vilket givetvis är helt fel, så många homosexuella finns det inte.
Hur ska man veta vilka som är äkta och vilka som är fejk? Hur ska vi slippa alla falska gay-wannabes som bara försöker snylta på schlagervärldens fest- och glamourliv?
Ett sätt kan vara att alla killar som påstår sig gilla Melodifestivalen gör testet här nedanför. Då avslöjas brutalt vilka som är äkta, stilfulla gay-grabbar och vilka som är tråkiga straight-killar.
Och tjejer – om er kille är den som viker servetterna till middagen, vill se ut som programledaren Henrik Johnsson och gillar Cher kan ni skatta er lyckliga. Då är ni ihop med en verklig schlagerfjolla.

Du är gay om:
Du köper Dolce & Gabbana
Du prenumererar på fitnesstidningar
Du har balsamvinäger, färsk pasta och juicepress i köket
Du dansar bättre än din tjej
Du gillar att titta på konståkning och gymnastik på tv
Du tycker att belysningen är viktigare än tillräckligt med stolar på en fest
Du säger att du ”inreder” istället för ”möblerar” din lägenhet

Du är straight om:
Din tjej köper dina kalsonger, skor och rakvatten
Du går i vita tubsockor
Du lirar luftgitarr när du är full
Du går igång på när två tjejer håller på med varandra
Du blev förvånad när George Michael kom ut
Du går på gym i syftet att bli starkare och få upp konditionen
Du har dåligt bordsskick

På skiva: Linnea Henriksson

Linnea Henriksson
"Du söker bråk, jag kräver dans"
SONY

Jodå, det går att göra kommersiell radiopop som slår i breda lager samtidigt som den är fräck, högkvalitativ och har substans. Det visade Linnea Henriksson på debuten ”Till mina älskade och älskare” från 2012 och hon visar det kanske ännu tydligare här på uppföljaren två år senare.
Linnea Henriksson kallas ibland för Veronica Maggio-kopia, och hon har inte heller imponerat de gånger jag sett henne på en scen. Dessutom är det i den "riktiga" popvärlden knappast någon merit att ha sin bakgrund i "Idol". Men hon har en strålande röst och kan presentera en modern och fräsch ljudbild med en svenskspråkig pop som ligger rätt i tiden. Texterna växlar mellan det banala och det riktigt bra och kan vässas ytterligare, men som helhet är "Du söker bråk, jag kräver dans" en kanonplatta.
Anledningen är som alltid starka låtar och här vimlar det av dem: "Cecilia", "Halmstad" och den omtalade "Klassfotot" med ett rapparti av Lilla Namo för att nämna några. Titelspåret är förresten inte heller så illa.
Är det nån som har missat det är det dags att ta Linnea Henriksson på allvar. Hon är riktigt bra.

4/5

Kenta

Jäkla Kent!
Jag hade tänkt att använda "La belle epoque" som låttitel samt till ytterligare en grej, och så hinner de före...grrr. Nu är ju det namnet förbrukat för ett tag. Jag har ytterligare tre låttitlar på franska (fyra om man räknar Grand Hôtel), plus ett bandnamn, men dem låter ni bli - hör ni det Kent!

Take a tjaans on me

I ett halvår har jag försökt att hitta jeans som sitter bra, och igår lyckades jag äntligen. Det slutade med att jag köpte två par samt två skjortor.
Men roligast är att varje gång jag tänker på ordet "jeans" så tänker jag på en intervju jag gjorde för några år sedan med en finlandssvensk tjej som hade en klädbutik. Hon uttalade inte ordet "jeans" som vi gör utan hon sa "tjaans". Det tog en stund innan jag fattade vad hon menade...

Biotisdag

Var på bio igår. "Dallas buyers club". Bra film. Betyg: 4.
Tisdagkväll, sista föreställningen och en film som (märkligt nog) betraktas som ganska "smal" - allt var upplagt för att få salongen för mig själv.
(Det där med smal blev förresten en oavsiktlig lustighet, kom jag just på, med tanke på hur mycket Matthew McConaughey gick ner för rollen).
Och mycket riktigt. Jag kom dit och det var bara jag i hela biosalongen. Biografvakten hade till och med låst dörren för att han trodde att ingen skulle komma. Så jag valde bästa platsen, bredde ut mig, sparkade av skorna, lossade på bältet och njöt. Filmen börjar rulla och lyckan är total. Då, en minut in i filmen, kommer det in en kille och sabbar alltihop. Han sätter sig ute på kanten men kunde lika gärna ha satt sig bredvid, förtrollningen var ändå bruten. Aldrig får man vara riktigt nöjd...
#epicfail
#dallasbuyersclub
#sflinköping
#biografmarodör

Gammal skåpmat 1: Trailerpark Idlers

Hittade lite gamla jobbtexter som av olika anledningar inte blivit publicerade, och slänger därför upp dem här på bloggen...

Mogges guide till countryn

Nyligen firade Norrköpings countryhjältar Trailerpark Idlers femårsjubileum med en spelning på Sam´s Krog. Under den perioden har bandet varit oerhört produktiva och släppt hela tio skivor. Morgan C Hellman som tillsammans med Miss LisaLee frontar orkestern berättar att bandet inte har några planer på att slå av på takten utan redan har flera skivor på gång. Hittills har ingen av skivorna haft en låt som hetat som albumet, vilket har gett en lite udda idé.

– På skiva tretton gör vi en skiva med låtar som heter som de tidigare albumtitlarna.

Vad gör Trailerpark Idlers om ytterligare 5 år?

– Då firar vi tioårsjubileum på Sam´s Krog…

Mogge listar fem artister man bör lyssna på för att till fullo förstå Trailerpark Idlers:

1. Porter Wagoner

– Det går inte att förklara varför det är så bra, det är bara att lyssna. Fast på 70-talet permanentade han håret, sen gick det inte att lyssna på honom.

2. Johnny Paycheck

– Tyvärr gick det åt helvete 1970, han bytte skivbolag och hamnade hos ett bolag som tyckte han skulle ha funkbas.

3. Skeets McDonald

– Han var verksam i perioden strax innan rock´n´rollen, 1953-55. Lyssna på “Fort Worth Jail” och “What a lonesome life it´s been”.

4. Maddox Brothers & Rose

– Det var fyra bröder, deras kusin och lillasyster. 1946-58 tror jag de höll på. En av deras låtar var ”The death of rock´n´roll”, den kom 56-57 tror jag.

5. Hank Williams Sr och Hank Williams III

– Hank Williams Jr var en parentes i rockhistorien tycker jag. Han var bara ok en period på 60-talet. Hank Williams Sr var bra för hela ljudet med steelgitarr och fiol.


På skiva: Viktor & The Blood

Viktor & The Blood
"Apocalypse right now"
Warner

Trion med medlemmar från Sugarplum Fairy och Mando Diao dök upp förra året med en EP och har sedan dess ägnat sig åt att spela in en fullängdare och åka med The Sounds ut på Europaturné. Nu är plattan klar och en ny vända väntar nere på kontinenten, så det flyter på rätt bra för Viktor Norén och hans blodsbröder än så länge.
Bandet är dock helt fel ute när de i pressreleasen säger: "Från början spelade vi musik med tydliga popinfluenser. Det dröjde dock inte länge innan vi kom fram till vad det är vi gör bäst: progressive rock med hårda kanter". Vad snackar de om? Här finns inga hårda kanter, men däremot en jäkla massa popkänsla.
Gruppen har hängt på sig elgitarrerna och river av en platta med klassisk slyngelrock, i stil med Backyard Babies eller, tja...Sugarplum Fairy. Det är inte så fräckt att man knockas, men personligen är jag rätt svag för den här typen av energifylld och lättrallad gitarrock. Viktor & The Blood har udd men är samtidigt så melodiösa och tillgängliga att de borde kunna attrahera den stora massan. Vanligt, enkel rock´n´roll - det är fina grejer det!

3/5

Vår

 

L’inverno è passato
L’aprile non c’è più
È ritornato il maggio
Al canto del cucù.

Cucù, cucù
L’aprile non c’è più
È ritornato il maggio
Al canto del cucù.

Lassù per le montagne
La neve non c’è più
Comincia a fare il nido
Il povero cucù.

Cucù, cucù
La neve non c’è più
Comincia a fare il nido
Il povero cucù.

La bella alla finestra
La guarda in su e in giù
Aspetta il fidanzato
Al canto del cucù.

Cucù, cucù
La guarda in su e in giù
Aspetta il fidanzato
Al canto del cucù.

Te l'ho pur sempre detto
Che maggio ha la virtù
Di far sentir l'amore
Al canto del cucù.

Cucù, cucù
Che maggio ha la virtù
Di far sentir l'amore
Al canto del cucù.

Musikkrönika februari

Är det verkligen festival vi vill ha?

Så här års brukar bokningarna till sommarens rockfestivaler presenteras och det står mig redan upp i halsen. Det är hög tid för en ny sorts festival.

Det stora nöjet (förutom campingen) på festivaler är att se nya akter och upptäcka artister man inte kände till sedan tidigare. Förr gjorde man det på klassiska rockfestivaler som Hultsfred, Arvika och Dalarock, men inte länge. Åtminstone inte i samma utsträckning.

Delvis kan det förklaras av hela intenetboomen där man numera kan kolla upp och lyssna in sig på varenda artist redan innan man åker till festivalen. Men det finns också en feghet bland många arrangörer att våga satsa på oetablerade band. Detta hänger givetvis ihop med en motsvarande feghet bland publiken att våga vara nyfiken på nya artister. Tydligast märks detta på Sweden Rock Festival som ända sedan starten varit en renodlad nostalgifestival, men även i det övriga festivalutbudet märker man samma fantasilöshet. Det är i princip samma artister som bokas överallt. Etablerade namn, säkra namn och, när man får den samlade festivalsommarbilden klar för sig, tråkiga namn.

Kommer Linköping eller Norrköping bli först med att bryta festivaltristessen och istället hitta på något nytt och annorlunda? Mitt tips är att snegla på Örebro och göra något i stil med deras Live At Heart som arrangerades i september. Där satsas nästan uteslutande på oetablerade artister på olika, redan befintliga, inomhusscener. Man har även en mängd sidoarrangemang som seminarier, musikquiz och föredrag - lite som forna tiders Popstadkoncept, om ni minns det?

Med denna spännande mix av showcase och branschträff är Live at heart landets största musikfestival. Med de olika programpunkterna försöker man även göra praktiska kopplingar till branschen och föra fram musik och kultur som en del av näringslivet som förutom det rent musikaliska även ska generera jobb, pengar och tillväxt. Förebilden är till viss del South by Southwest (SXSW) i Austin som äger rum nu i början av mars. Det räknas som världens största musikfestival och har blivit en viktig knutpunkt dit lovande band från hela världen söker sig.

Vi i Östergötland ska självklart inte plagiera Live at heart rakt av, men det finns något intressant i tanken med att skapa en annan typ av festival än de traditionella. Det är kanske dags att återuppliva Popstadskonceptet, fast utan P3? En festival vartannat år i Linköping och vartannat år i Norrköping där man lyfter fram gräddan av de lokala banden, samt skivbolag, arrangörer, musikvideoproducenter, studios och annat branschrelaterat. Det skulle kunna bli riktigt spännande.

Hotellfrukost

Efter all sötsliskig hotellfrukost i Sydamerika gick jag till Hilton igår för att få en riktig, god, nyttig frukost.
Så Hotell Regidor, Ducal Suites, Hotel Nutibara, Hotel Rex, Babel Suites och ni andra - åk till Tannefors och se och lär!

Lika som bär 160 1/2

Anders Wiggur & Micke Tornving

På skiva: Lina Nyberg

Lina Nyberg
"The Sirenades"
Hoob/Border

Man kan i alla fall inte anklaga jazzsångerskan Lina Nyberg för att ligga på latsidan. Det här är hennes 16:e album, och som inte det räckte fläskar hon dessutom på med en dubbelskiva, uppdelad i "Sirens" och "Monsters".
Hon skivdebuterade 1993 albumet "Close" tillsammans med pianisten Esbjörn Svensson och har sedan dess hunnit med att vinna en Grammis, tilldelats priset Jazzkatten och spelat runt om i världen. I somras turnerade hon i USA och Kanada och fick fina lovord, och numera är det också en av hennes kompositioner som är Sveriges Radio P2:s signatur.
På "The Sirenades" kompas hon av Cecilia Persson på piano, gitarristen David Stackenäs, basisten Josef Kallerdahl, trummisen Peter Danemo samt Norrbotten Big Band. Här kan man bland annat höra beställningsverket från fjolårets Stockholm Jazz Festival.
Jag som är ganska enkel i min smak föredrar de mer direkta och melodiösa stunderna på skivan, även om jag kan uppskatta den tekniska briljansen i de mer expressionistiska och experimentella numren. Det är lätt att imponeras av ekvilibristiken men svårare att förföras av låtarna i sig.

2/5

Funky Loco

Förberedelserna igång för klubben Funky Loco nere på Palatset. Snart smäller det!

Fredag i Norpan

Gled runt lite i Norpan igår. Tog en sväng till Galleri Kronan...
...och Arbetets Museum.
Sen tog jag tag i en grej som The Producer och jag har pratat om ett tag, och nu verkar det bli av. Får återkomma om det när allt är klart, vilket förmodligen blir till efter sommaren.
På tal om sommaren i Norpan så luskade jag även fram att det blir en ny Munken in the park den 1-2/8. Kul!

Nytt på skiva, Zero

EP

Betyg: 6/10

Jipset: Jipset
Skitso Records

Det skulle bli house och techno med engelska texter men blev istället smekande elektronisk pop på svenska. Och det kanske var tur, för Jipset är ett ganska angenämt band att lyssna. Trion består av producenterna Stefan Kvarnström och Jonas Elofsson från Malmö och Patrik Englund från Stockholm och bildades 2011. Nu är debut-EP:n här och innehåller fem låtar med lätt vemodsanstruken musik med len sång. Jämförelser har gjorts med såväl Jonathan Johansson som Adolphsson & Falk, men jag skulle också vilja nämna det gamla klassiska synthbandet Saft som en referens, även om Jipset har mer ambientkänsla och tydligare beats.
EP: är en trevlig första bekantskap, men jag ser också en potential för bandet att kunna lyfta sig ytterligare till nästa skivsläpp.
------------------------------------------------------------------
Album

4/10

Mikael Malmborg: Eudaimonia
Popsmide Records

Jag minns Mikael Malmborgs debutplatta "Through the soil" från 2008. Då var han en rätt ordinär gitarrkille som spelade folkinfluerade låtar med halvtaskig produktion. Här på fjärde albumet har produktionen blivit vassare, men i övrigt stämmer originalbeskrivningen fortfarande ganska bra. Nåväl, låtarna har också tagit ett litet kliv, konstigt vore väl annars, men särskilt spännande låter det fortfarande inte.
Jönköpingskillen som numera bor i Malmö överraskar dock en smula genom att blanda upp de engelska låtarna med några svenskspråkiga. Men sjunger han verkligen "Julia, kom var min frände ikväll"? Den raden borde det vara skottpengar på.

Madolyn Osbourne

Det är inte lätt att hitta nån info om Madolyn Osborne (f.d. Madolyn Smith) på nätet. Hon verkar numera leva ett ganska tillbakadraget liv i Toronto med sin make Mark (f.d NHL-proffs) där de båda är engagerade inom baptistkyrkan.
Madolyn spelade alltså huvudrollen som Tracy Whitney i världens bästa tv-serie "Tracys hämnd" från 1986, och blev min första och största kärlek. Den tv-serien är också den enskilt största faktor som styrt mitt liv mot vad det är idag med resor, Bête Noire, jobb och kvinnopreferenser.
Bilden ovan är från april 2006 när hon är med i kristna radioprogrammet Drew Marshall Show. Hon har varit med där några gånger genom åren och vill man lyssna finns några ljudklipp HÄR.
Och vill man se "Tracys hämnd" så visas den just nu på Sjuan på fredagarna. Ikväll klockan 00.55 visas avsnitt nr 3 och 4.

Lehmans fredagsfräckis

 Vad är det som är positivt och negativt på samma gång? När frun säger:
-Du har den största penisen i hela kvarteret!

Nytt på DVD, februari

Gravity

Hyllningarna har haglad över denna film och det är lätt att förstå varför. För aldrig har väl rymden tidigare skildrats på ett så realistiskt och närgånget sätt. Fotot är fullständigt magnifikt och lyckas verkligen fånga den där känslan av att sväva i tyngdlöshet i omloppsbana runt Jorden. I actionscenerna sitter man och parerar rörelser med hela kroppen, duckar för rymdskrot och sträcker sig efter något att fatta tag i när man studsar mellan delar av rymdstationerna.
Regissör Alfonzo Cuaron skildrar både rymdens mörka oändlighet och den mänskliga paniken med samma strålande handlag. Det här är en film som känns, både i det lilla och i det stora. Ljudsättningen och specialeffekterna är strålande och den totala utsattheten fångas med briljans.
Huvudrollerna, och faktiskt de enda rollerna i hela filmen, spelas av Sandra Bullock och George Clooney. De är astronauter på uppdrag att laga en rymdstation när en olycka inträffar och de istället måste försöka överleva med hopplösa odds. "Gravity" påminner oss om hur fascinerande rymden är, något som nästan glömts bort på senare tid.

5/5
-----------------------------------------------
Captain Phillips

Man förknippar ju spontant sjöröveri med något som hände för flera hundra år sedan, då skurkar med träben och lapp över ögat härjade på de sju haven, men det är faktiskt en reell fara även i vår egen tid. "Captain Phillips" bygger på den sanna berättelsen om Richard Phillips (spelad av Tom Hanks) som är sjökapten på fartyget Maersk Alabama som rör sig i den piratfyllda vattnen vid Afrikas horn. Och inte oväntat anfalls fartyget snart av somaliska pirater som kräver en stor summa pengar. Det går dock inte riktigt som planerat och historien tar snart en ny vändning.
"Captain Phillips" är ett drama som bjuder på tät action och spännande psykologi. Men framförallt har filmen bra skådespeleri, och inte minst är Tom hanks strålande i huvudrollen och ger kött och blod till den utsatte kaptenen. Filmen nosar lite på att sätta de somaliska piraterna i en problematiserad kontext men fördjupar sig aldrig, vilket är lite synd. Men det är ändå en riktigt bra film med en realistisk ton och rollfigurer man tror på.

4/5

Bäckströmskandalen

Märkligt att ingen gjort en uppföljning av den uppmärksammade intervjun med Nicklas Bäckströms farmor före OS. Det var ju då hon förutsåg barnbarnets fiasko genom att yttra de idag bevingade orden "Han kommer göra bort sig".
Och man kan ju lugnt säga att farmor fick rätt!

På skiva: Raubtier

Raubtier
"Pansargryning"
Despotz/Playground

Haparandaband - Ja
Intellektuellt och djupt - Nej
Fjärde plattan - Ja

Finstämt och känsligt - Nej
Tuffa titlar som "Dieselrök" och "Skjut, gräv, tig" - Ja
Krigsmetal - Ja

Gitarriff, synthslingor och tunga trummor - Ja
Går att ta på allvar - Nej
E-Type på testosteron - Ja

2/5

Ny gitarr, nya hits

Fick ett ryck och impulsköpte en ny gitarr. Vad är det som händer? För några veckor sen bytte jag till mig en elgitarr, så nu har jag fem akustiska, två elgitarrer och två basar - och jag som aldrig spelar gitarr. Och absolut inte bas.

Dagens facelift

Mickey Rourke...när man inte trodde det kunde bli värre

På skiva: Takida

Takida
"All turns red"
Universal

Vad man än tycker om Ånges stolthet Takida så är det imponerande vilka känslor de väcker. De är ett av landets mest älskade och hatade band på samma gång. De lockar mängder med publik samtidigt som kritiker och musikkännare spyr galla. Extra märkliga blir dessa känslostormar när man tänker på vilket mediokert och intetsägande band det i grund och botten är. För logiskt sett borde det finns ju inte finnas något i vare sig musik eller attityd som borde kunna uppröra eller exaltera.
Takida är ett gäng trevliga grabbar som gillar att rocka och gör det okej. Men musiken är helt ofarlig och sticker egentligen inte ut åt något håll, och bandet är i det närmaste helt befriat från skandaler, uppmärksammade uttalanden, gimmickar, kontroversiella texter eller något annat som provocerar. Takida är ett rockband som man kan lyssna på tillsammans med såväl mellanstadiedottern som gamla Agda på pensionärshemmet. Killarna ser ju till och med ut som vanliga Svenssons som tar barnen till McDonalds och tvättar bilen på garageuppfarten på söndagarna. Så vad är det med bandet som får folk att antingen älska eller hata dem?
Inte en aning. Själv hör jag till det fåtal som inte tycker någonting överhuvudtaget om Ångesextetten. Och när jag lyssnar på bandets femte album hör jag inget som får mig att ändra på det. Det vi får är rockmusik enligt standardformulär 1A, endast marginellt tuffare än det som lärs ut på ABF-kurser eller spelas på Pingstkyrkans ungdomskvällar. Hur någon kan bli engagerad av detta, i vilken riktning det än må vara, är för mig oförståeligt.

2/5

Lika som bär #160

Radio Lajka & valfri pjäs av Lars Norén (exempelvis nya 3.31.93)

På skiva: Neneh Cherry

Neneh Cherry
"Blank Project"
Warner

När man pratar om internationella svenska popstjärnor glöms ofta Neneh Cherry lite halvt bort. Hon är kanske inte lika folklig som exempelvis Roxette eller Robyn, och gör kanske inte lika mycket väsen av sig som Ghost eller Avicii, men hon har definitivt framgångar att backa upp sig med. Med debutalbumet "Raw like sushi" blev hon en internationell trendsättare och låten "7 seconds" ihop med Youssou N´Dour några år senare blev en prakthit världen över.
De senaste åren har hon gästat exempelvis Gorillaz och Teddybears, släppt skivor med bandet CirKus och inte minst hyllats för 2012 års samarbete med jazzgruppen The Thing. Men nu är det dags för en platta under eget namn för första gången sedan slutet av 90-talet.
Och det låter alldeles strålande. Skivan är ett samarbete med RocketNumberNine, producerat av Four Tet, med gästuppträdande från Robyn och innehåller tio spår som spelades in och mixades under fem dagar.
Musiken rör sig i gränslandet mellan jazz, etno och rock, och är väldig simplistisk och avskalad. Man har tagit bort allt överflödigt, vilket vill säga det mesta. Kvar blir i princip bara Neneh Cherrys sång, lite slagverk och en skorrande bas. Det låter fräckt, modernt och smart. Neneh Cherry fortsätter att vara det coolaste som går i ett par skor.

4/5

Dagens facelift

Goldie Hawn på Oscarsgalan

Dagens facelift

Paul McCartney 71 år

Nytt på DVD, februari

Återträffen

Anna Odells debut blev 2013 års mest omtalade film och även en av de mest hyllade. Samtidigt är det en väldigt udda och förbryllande film som man som publik inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Anna Odell blev känd när hon fejkade ett självmordsförsök som en del i en konstinstallation. Även här tar hon ett konstnärligt grepp och gör ett slags metafilm med sig själv i huvudrollen där hon konfronterar den mobbning hon utsattes för som ung.
Första delen är en spelfilm som skildrar vad som skulle kunnat hända om hon dök upp på den klassåterträff hon i verkligheten inte blev bjuden på. Hon går dit och håller ett tal som skapar en minst sagt obekväm stämning, och efter det blir festen sig inte lik. Denna del är fantastisk, med verklighetstrogna repliker, utmärkt skådespeleri och ett trovärdigt händelseförlopp.
I filmens andra del uppstår ett slags dubbel-metaeffekt när hon dramatiserar vad som hände när hon visade den första delen för verklighetens klasskompisar. Och det är nu hennes filmkonst istället förvandlas till konstfilm.
Det är ett intressant formexperiment, men frågan är om det inte rör till saker mer än det tillför? Syftet känns oklart och ur publikens perspektiv tycker jag inte det ger en starkare filmupplevelse. Men en riktigt bra debut är det i vilket fall.

4/5
-------------------------------------------------
The Butler
 
Idag har USA en svart president, men vägen dit har varit lång och svår, vilket man ofta måste påminna om. Här får vi följa utvecklingen från det rassegregerade USA på 50-talet till dagens moderna land där svarta och vita äntligen ses som jämlika. Forest Whitaker spelar Cecil Gaines som växer upp på ett bomullsplantage men snart får chansen att börja servera i huset. Därifrån jobbar han sig uppåt och hamnar så småningom i Vita Huset, där han blir kvar i decennier medan presidenterna avlöser varandra.
Filmen bygger på en sann berättelse, men det är alltid svårt med rullar där skådisar sminkas för att åldras genom filmen. Dessutom är inte filmen genomgående så storslagen som den vill och borde vara. Men rollistan är fullspäckad, det finns en del riktigt bra scener och det är viktigt att påminna om att det inte var särskilt länge sedan som den vidriga rasismen faktiskt härjade öppet även i västliga demokratier.
3/5

Staffan på Palatset

Igår körde vi lite band på Palatset igen. Per Kardell Band öppnade kvällen...
Därefter Chrilla som enbart körde egna låtar denna kväll. Han var i himmelriket av att få spela ihop med sin stora idol och var i sitt absoluta esse på efterfesten.
Och sen Staffan Hellstrand som lirade ihop med vapendragaren Fredrik Blank och gjorde ett riktigt bra gig. Han håller förresten på med en ny skiva som kommer i höst. Nästa helg på Palatset är det klubbkväll med Funky Loco.

Nytt på skiva, Zero

Album

6/10

Simon Norrsveden: Gå, bli bra. Det kan nog ta ett tag
Himlen/Bolero/Universal

Jag upptäckte Simon Norrsveden 2008 med egenproducerade singeln "Äntligen inte min" och fick omedelbara kopplingar till artister som Lasse Lindh, Henning och Hardy Nilsson. Han levererade trivsam pop med kommersiell potential, men var inte riktigt framme än.
Året efter kom debutskivan "OK Baby, det är dags att vi ska vinna allt" och namn som Agi och Love Olzon dök upp i skallen. Simon anslöt sig till traditionen med mjuka gitarrkillar som sjunger snälla popsånger på svenska. Dock var han lite för trevlig och anonym, men ändå ett namn att hålla ett öga på.
Efter 2010 års EP "Quentin Tarantino" följde sedan året efter fullängdare nummer två och sedan dess har han även skivdebuterat med bandet Ylva Bulldozer och nu är tredje soloplattan här.
Nog har han blivit lite tuffare och coolare, eller är det bara inbillning? Fortfarande känns Simon Norrsveden dock lite lättviktig som popartist. Skivan är dock helt okej och jag är övertygad om att det finns en publik för hans musik.
-------------------------------------------------------
Betyg: 3 av 10

AK von Malmborg: Hens majestät AK von Malmborg
mAKe Records/SONY

Det talas om New York, om operalibretton, flashmobperformances och konstvideor. Hon har ett konstigt namn och står i konstiga kläder på skivomslaget. Man tror ju, och vill så gärna, att AK von Malmborg ska vara någon slags svensk motsvarighet till Lady Gaga, men nja...så roligt ska vi inte ha det.
För även om fru AK vill få oss att tro att hon har något viktigt att förmedla så inser man ganska snart som skivan börjar snurra att musiken är tämligen ointressant. Jag missade hennes engelska skiva som kom för tio år sedan (som medlem i duon AK-Momo), men den svenskspråkiga debuten "Vår tids rädsla för AK von Malmborg" från 2009 var en halvtrist historia och denna uppföljare är inte heller särskilt engagerande. Mest handlar det om vispoppiga ballader som visserligen är lyssningsbara och ibland mer än så, men saknar den kreativitet hon annars förmedlar så tydligt med sin persona.

Fredag i Norpan

Tog en sväng till Norrköping igår. Först till Vargarna (speedway) för att höra om deras kommande säsong, men framförallt för att smaka den beryktade gulaschen. Oj oj oj så gott...
Sen blev det en sväng till Röda Stan för att prata med en författare. Där blev det blåbärspaj. Oj oj oj så gott... Jag har aldrig varit inne i nåt av de husen tidigare, så det var kul. Strax intill låg för övrigt huset som Markus Krunegård bodde i. Röda stan, det är grejer det.
 

Staffan ikväll

Ikväll spelar Staffan Hellstrand på Liveklubben på Palatset. Han går på scenen kl 23. Dessförinnan lirar Per Kardell Band och Christer Johansson.
Jag och Frallan (hoppas jag) kommer stå så här och njuta. Gör det du också.

RSS 2.0