Stiernan och karriären

Jag vet inte vad som håller på att hända med min "journalistkarriär". Jag började på toppen i Corren, och sen har jag sakta men säkert arbetat mig nedåt via Nolltretton, Motala Tidning, Linköpingsposten, Länstidningen och Klippet.
Snart, snart vänder det väl uppåt igen har jag tänkt, men den där karriären tar bara konstigare och konstigare vägar. Och i år har jag slagit rekord i konstiga publikationer. 2015 har jag skrivit texter till dessa, för mig nya, tidningar: Citylife Magazine, Gamlebyplatsen, Hemmaliv, Åkerbobladet, All the way och GnosjöRegion.se Magasin.
Nu är frågan: vad blir nästa steg? Vart tar karriären vägen efter detta?

Snart kommer den - julen!

Sådär, då går juluppladdningen in i nästa fas. Glöggen är inhandlad och igår åkte julpyntet fram. Äntligen!
JP-bilden är självklart också uppe...
..och snart går vi in i julbordens förlovade tid. Tre är redan inbokade och fler lär det bli - och mest ser jag såklart fram mot den årliga upplagan av Eventkoordinatorernas julfest med Gertza och The Producer!

Härlig lördag

Det blev en härlig lördag igår. Till att börja med har ju skidsäsongen dragit igång, oj oj oj...
Sen på kvällen hade The Producer sin första av två 50-årsfester. Nisse och jag öppnade kvällen med samma program som senast, och senare körde även Chez Suzy.
Jag smet även över till L´Orient en stund för att träffa Nicke & Anna som hade gift sig tidigare på dan. Oj oj oj, vilket tjusigt brudpar!
På scenen lirade Magnum Bonum. Kul att se och de var faktiskt helt okej, så det blev en i alla avseenden toppenlördag.

Söndagsintervjun: Night

 

 

(Kommentar: Denna intervju har några månader på nacken...)

Linköpingsbandet Night lirar klassisk hårdrock och släppte 2013 sitt självbetitlade debutalbum. Nu är uppföljaren "Soldiers of time" ute och visar fler sidor av bandet.

 

Grunden i Night är kärleken till det tidiga 80-talets klassiska hårdrock. Den delas av gitarristen Calle Englund, basisten Sammy Ouirra och sångaren Oskar Andersson, och hörs tydligt i bandets musik. För närvarande har gruppen ingen fast trummis. På den nyinspelade skivan spelade Martin Hjertstedt från Pg. Lost, och på den kommande turnén anlitar man Henrik Petersson från bandet Screamer, som även lirade på förra turnén.

 

Night bildades 2011 och släppte två singlar innan debutalbumet "Night" 2013. Karriären tog bra fart direkt, inte minst tack vare att bandet fick vara förband till Linköpingskollegorna Ghost. Bandet har redan hunnit med uppåt hundra spelningar, varav de flesta varit utomlands på senare tid. Förra året gjorde de bara tre spelningar i Sverige, två i Norrköping och en i Linköping, på Lights Out Fest i november. Men nu är det dags att tillfredställa hemmafansen, för den 27-28/3 anordnas en festival på DOOM i Linköping där Night även passar på att släppa sin nya platta.

- Egentligen började festivalen med att vi och Nocturnalia skulle ha releasefest för våra skivor, sen växte det till en festival, berättar Calle.

- Lights Out var mer som en konsert, nu är det många Gaphalsband som lirar, så jag tror att det är mer folk som uppskattar vår musik, säger Oskar.

 

Debutalbumet spelades in live på fem dagar, inför uppföljaren skrev bandet 25 låtar varav elva kom med, och jobbade i studion i ett par veckor. Bandet beskriver det som en mer genomtänkt, fast ändå spontan inspelning.

- Första skivan var klassisk hårdrock och visade var vi kom ifrån. Men dels är det inte kul att spela in samma skiva igen och dels har vi gått vidare och fått nya inspirationskällor. På första skivan tog vi de låtar vi hade och spelade in, nu har vi mer skrivit en skiva. Vi lade ner mycket mer tid på allt och det märks på resultatet, säger Oskar.

- Det är fortfarande hårdrock men inte stencilerat efter en viss stil. På den nya skivan har vi inte haft några gränser. Vi tycker själva att det är en betydligt bättre skiva musikmässigt än den förra, säger Calle.

- Förhoppningsvis låter det större, vi har inte målat in oss i ett hörn. Många som hört den tycker att det är ett intressantare ljudlandskap, säger Sammy.

- Vi har till och med akustiska gitarrer och en ballad på den här skivan, säger Calle.

 

Vad har ni för förhoppningar på skivan?

- Vi hoppas den kommer ut bättre utomlands, och inte bara i Tyskland utan även i andra länder. Så vi kan turnera mycket. Den här gången kanske folk vet vilka vi är, det gör nog saken lättare, säger Oskar.

 

Och många spelningar är redan bokade. Förutom releasepartyt väntar under våren en veckas turné i Tyskland och därefter en del ströspelningar i Sverige. Under våren och sommaren kommer bandet även att spela på en del festivaler, och fler gig lär tillkomma.

- Vi vill fortsätta på den här banan som vi har på den nya skivan. Som musiker strävar man efter perfektion hela tiden, säger Calle

- Vi jobbar hårdare nu, sen får vi se var det hamnar, säger Sammy och erkänner skrattande att han drömmer om världsherravälde.


Lördagsintervjun: Peter Johansson

(Kommentar: Jag tycker att Peter Johansson är ganska ointressant som artist, men som person är han bland de trevligaste och mest ödmjuka jag har intervjuat. Vanligtvis brukar jag vänta med att lägga ut intervjuerna, men denna är så tidsbunden så den publicerar jag direkt)
 
Julshow med prisad sångare

Nyligen tilldelades Peter Johansson det prestigefyllda Broocmanpriset för sina insatser på nöjesestraderna. Nu är han aktuell tillsammans med kusinen Matilda Grün i deras populära julshow som för sjunde året sprider julstämning i landets konserthus.

Broocmanpriset är ett kulturpris som har delas ut av Norrköpings Tidningar sedan 1958. Pristagarna nomineras och utses av tidningens läsare och de ska ha en tydlig koppling till Östergötland. Årets pris, som bestod av 40 000 kronor och den fina Broocmanmedaljen, delades mellan kulturentreprenören Eva Lundgren Stenbom och musikalstjärnan Peter Johansson, som var stolt och glad över utmärkelsen.
- Det känns kul och kom som en överraskning. Jag hade inte hört talas om priset innan, jag har inte bott i Östergötland på länge så jag har inte haft koll på det. Men jag insåg snart att det var en skön skara människor som jag anslöt mig till. Det är alltid roligt att få uppskattning för det man gör.

Under hösten har vi kunnat se Peter på Chinateatern i Stockholm i en av rollerna i 60-talsmusikalen "Jersey Boys" tillsammans med östgötapolarna Bruno Mitsogiannis och Robert Rydberg, samt David Lindgren.
- Vi fortsätter i Stockholm i vår. Där spelar vi fram till april, sen flyttar vi till Göteborg och där kör vi maj ut, men sen är vi nog färdiga med "Jersey Boys", förklarar Peter.

Hur är det att ha varit tre östgötska kompisar på scenen?
- Det är ju underbart. Och David Lindgren har blivit hedersöstgöte. När IFK Norrköping tog guld hade vi alla fyra på oss IFK-tröjor när vi kom ut till applåderna. Det var många östgötar i publiken så det uppskattades.

Gör det någon skillnad när man väl står på scenen att man känner varandra sedan tidigare?
- Ja, faktiskt. Vi får en enorm sammanhållning direkt. Jämför man med utländska produktioner så har vi ett annat utgångsläge och får en bra kemi redan från början.

Nu tar "Jersey Boys" ett uppehåll över jul och nyår, men det betyder inte att Peter får semester. Istället kommer han och kusinen Matilda Grün att för sjunde året uppträda med sin uppskattade julkonsert "Julen är här 2015". Årets turné startar på Chinateatern i Stockholm den 9 december och avslutas på "hemmaplan" i Norrköping den 20 december. Med på scenen är även gästartisten Jesper Sjöberg, som har fått förnyat förtroende efter sin medverkan förra året.
- Förutom oss tre är det sex musiker och en femmannakör, så totalt är det 16 personer inblandade, säger Peter och berättar att formatet på föreställningen är ganska konstant från tidigare år med många klassiker som exempelvis "O helga natt".
- Många av sångerna har varit med tidigare, men vi vill alltid hitta på något nytt så att det känns fräscht. Vi har även med några egna låtar, som vi skrivit själva.

Har du någon favoritsång som du gärna framför?
- "Tänd ett ljus" tycker jag om att sjunga. Leonard Cohens "Halleluja" är visserligen ingen jullåt, men den tycker jag också om. Det är bara jag och en gitarr.
- Matilda är bra på jazz och klassiska grejer, hon har ett brett spektra. Hon är gift med en österrikare så hon kommer även att joddla på scenen.

Varför tycker du att folk ska gå på er julkonsert?
- För man får det mesta: storbandsjazz, klassiska jullåtar och så kanske jag smyger in en och annan Queenlåt också. Vi försöker inte att vara så pretentiösa utan vill göra en show med glimten i ögat. Och det är en väldigt familjär känsla i allting. De flesta av personerna på scenen är släktingar till oss.

Ser du dig som främst sångare eller musikalartist?
- "Underhållare" är kanske det bästa ordet. Eller engelskans "entertainer" passar nog bättre. Sången är nog min främsta tillgång, men jag har nog även viss fallenhet för skådespeleri.

Hur långt fram brukar du planera ditt liv?
- Oftast vet jag vad jag ska göra ungefär ett år framåt, men med "Jersey Boys" blev det ett och ett halvt år. När vi är klara med den i Göteborg i juni blir det sommarkonserter i S:t Anna. Det blir 20-årsjubileum nästa år för mig och Matilda. Och sen till hösten väntar lite nya, spännande saker.

"Julen är här 2015" framförs i Konsert & Kongress i Linköping den 10-11/12 och i Louis De Geer i Norrköping den 19-20/12.

Black Friday

Black Friday? Nja, jag firade fredag som vanligt. Med schnitzel på The Champ...
Rep med Nisse... Två nya låtar på gång förresten, och imorrn är det gig igen.
Och sen en rejäl after work såklart...
Chockade mig själv genom att införa en överraskning i fredagsmyset...
...och därefter blev det nya avsnittet av Alex & Sigges podcast i badet. Sen blev det svart. Vaknade sju i morse huttrande och frusen. Nä,det där Black Friday var inte mycket att ha.

Nu tar vi aw

Vad har jag haft för mig de senaste dagarna då? Jo, det har varit en blandad kompott, precis som det brukar vara. En typisk vecka med andra ord. Här är några av de personer jag snackat med:
En beachvollebollhallsägare...
En mezzosopran och en barnboksförfattare...
En kille som gör musiken till nya Stallonefilmen...
En filosofisk tatuerare...
En cittragrupp...
Ett hårdrocksband...
Så nu är jag värd en rejäl AW!

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Bloodbound, Viral och Kardinal Sin
https://www.facebook.com/events/860491307391147/

Lehmans fredagsfräckis

Läkarkandidaten tenterade på barn- och barnsjukdomar.
Professorn bad kandidaten säga fem fördeldar med bröstmjölk istället för bröstmjölksersättning.
- Det finns alltid till hands.
- Alltid rätt temperatur.
- Rätt näringsvärden.
- Det är hygieniskt, inga dåligt diskade flaskor.
..... kandidaten tänkte så det knakade för att komma på en femte fördel. Till slut kom han på det:
- och så är det så vackra förpackningar...

Lika som bär #187

Parasoll i Bulgarien & Ku Klux Klan

Blood in blood out

Igår lyckades jag åter smita ifrån järntabletterna, men det blir svårare för varje gång. Snart börjar jag få slut på ursäkter så jag tar gärna emot tips på hur jag ska göra för att fortsätta lura personalen på Blodcentralen.
Det var en ny pingla där igår som sa "den där lilla rackarn blir bra att sticka i" när hon letade blodådror i armvecket. Kul och charmigt att hon använde ordet "rackarn" tyckte jag och hade hittat en ny favorit bland personalen. Men sen sa hon även "rackarn" om såväl den där krambollen, nålen och själva maskinen, och då dog förtjusningen snabbt. Så dagens lärdom är: använd favorituttryck med måtta!

Biotisdag

För att få upp julstämningen gick jag och kollade in "En underbar jävla jul". Förväntningarna var inte särskilt högt ställda, och det räckte egentligen med att se filmaffischen för att exakt veta vilken sorts film jag skulle få se. Och ja - jag fick EXAKT det jag förväntade mig. En typisk svensk julfilm med fånigt manus och onaturlig dialog, som kändes att den kom fem år försent.
Betyg: 2 av 5

Julkort från en hora

I jakten på den perfekta julstämningen håller jag just nu på att gå igenom årets julskivor, och 2015 års vinnare var inte svår att utse. Det blev självklart Elin Ruth med "Christmas is a drag". Hon är ju en av landets bästa artister och kör sin fantastiska stil även på denna julplatta.
Innan nån börjar gnälla över inläggets titel vill jag säga: ni som fattar fattar, och fattar ni bör ni lyssna på denna julskiva.

Det är ett skitigt jobb...

Många tror att det där med att ha en rockklubb är ett glassigt jobb där man hänger med artister, hinkar öl och kan glida runt som en kung. Och det stämmer - när det gäller The Producer. Jag däremot sliter mitt hår inför varje konsertkväll. Samma sak med Sabo, det är därför han inte har något hår kvar längre.
För det är alltid något strul eller oklarhet. Det absolut vanligaste är att banden frågar om info de redan har fått, och det är ingen skillnad mellan lokalband eller stora artister. "Hur dags är soundcheck?". "Har ni backline?". "Får vi mat?". "Hur dags ska vi spela?".
Jag skickar alltid ut tydlig info i god tid som svarar på dessa, och en mängd andra, frågor. Hade banden bara läst sina mejl eller gått in på vår hemsida hade de vetat.
Men det är inte det enda, tvärtom är det ganska vanligt med lite mer udda förfrågningar och problem. Jag har tex tidigare berättat om hur Sator behövde en frys till 50 kilo älgkött. Men det kan handla om allt från att skaffa hundvakt till att sitta barnvakt till att köra pianon till att sälja merchandise. Nyligen hade vi en singer/songwriter som inte hade någon egen gitarr (?!) och en annan gång hade vi en gitarrist som inte hade nån egen gitarrkabel. Alltså, han hade inte glömt utan han hade verkligen ingen kabel.
Då och då får vi förfrågan om vi har projektor, men allra värst är alla dessa band som ska montera upp kameror och filma konserten. Det händer aldrig - ALDRIG - att det blir något av dessa filmer.
Nästa gång jag startar rockklubb ska jag starta en utan band...

Nytt på DVD: Jurassic World

Jurassic World

Det har blivit dags att gjuta liv i Jurassic Park-konceptet igen och därför kommer nu en fjärde film där det byggts en nöjespark med en massa framavlade urtidsödlor. Grundkonceptet är ungefär detsamma som i föregångarna: människan leker Gud, något går fel och dinosaurierna börjar döda folk. Inget nytt på den fronten. Men det finns såklart skillnader i detaljerna.
Denna gång har forskarna avlat fram en super-skräcködla för att parkbesökarna kräver ständig förnyelse. Filmens hjälte (Chris Pratt) har även lärt sig att domptera några raptorer, vilket han ska få nytta av senare i filmen. Här finns även en motvillig romans, lite syskonkärlek, lite familjekonflikter och klassiska filmsvek, men strunta i filmens mänskliga historier, de är torftigt skildrade och tillför egentligen ingenting. Här är det fullt fokus på dinosaurierna och deras vilda framfart.
Det finns antydningar till samhällskritik, men den får snart stryka på foten för fartfylld action och tuffa effekter. Filmen hade blivit bättre om tankarna kring etik och kommersialism hade dragits längre, men "Jurassic World" funkar ändå bra som en storvulen popcornrulle. I mitt tycke är det den bästa av uppföljarna. Den stora bristen ligger snarast i att den känns så fantasilös, till nästa film (som garanterat lär komma) får de gärna hitta på en ny vinkel, en ny miljö eller något annat som bryter mönstret.

2/5

Vinterljus 2015

Var och kollade in årets Vinterljus igår, och ska jag sammanfatta det i ett ord blir det "halvdant". Jag kan förstå och uppskatta idén med att satsa på Skäggetorp, men i såfall skulle de ha satsat helhjärtat där istället för som nu när årets upplaga är uppdelad på två platser. Installationerna kändes också gjorda med vänsterhanden.
Upplysta träd och brofästen har vi sett förut, och det var väl inget bidrag som kändes riktigt spännande. Snyggast rent estetiskt var nog ljuskloten nedan.
Teatern kändes oerhört fantasilös och i Järvägsparken var det svårt att avgöra vad som var vad. En installation hittade jag inte ens. Och sen det dåliga upplägget att inte ha en sammanhållen slinga man kan gå. Nä, årets Vinterljus var ingen höjdare.

På skiva: Jonas Bergsten

Jonas Bergsten
"Ska vinna en miljon inatt"

I grund och botten gillar jag det Umeåsonen Jonas Bergsten gör. Det senaste decenniet har Håkan Hellström har haft lite monopol på den här typen av poppig rock med svenska texter och det är en typ av musik som jag gärna hör flera röster inom. På senare tid har det dock kommit fram fler namn i genren. Ett av dem är Markus Krunegård såklart, andra exempel är Thomas Stenström och Hurula. Och under det senaste året har jag märkt att det allt oftare ploppar upp nya artister som gör sig redo att utmana de stora namnen. Ett av dem är Jonas Bergsten som släppte en EP i våras och nu följer upp den med en fullängdare.
Det presenteras inte så mycket nytt eller unikt, utan vi får det gamla vanliga som dessa gitarrpoeter brukar bjuda på: lite vemod, indiegitarrer, luftig ljudbild och lite lagom avig sång. Och det är fint så, man behöver inte alltid uppfinna hjulet igen.
Det låter helt okej om Bergsten, ofta till och med bra. Men det är sällan det bränner till på allvar. Det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Kanske glöd, svärta och känslan av att musiken är på liv och död. Det låter trevligt om Jonas Bergsten, men det låter inte som att han sjunger för att det är livsnödvändigt.

2/5

SGG-kväll

Igår hade vi SGG-tack-och-adjö-kväll på Palatset, men kvällen började på Strandgatan 2 med Blackrock och bowling. Vad tycker vi om Blackrock och bowling egentligen? Jo, bowling kan ju vara småkul i några rundor, men är ju som helhet en ganska fånig sport/nöje. Men okej, det kan funka. Däremot börjar Blackrock kännas allt fjantigare för var gång jag äter det. Skrev ju en grej om det under Australienresan, och sedan dess har jag stärkts i min övertygelse om att det kan vara småroligt att testa EN gång men i själva verket bara är en fånig gimmick. Lika poänglöst som surf & turf...
Sen blev det Palatset där det var fullt av Grebofolk både på scenen och i publiken. Zeijlon öppnade och kompades av Moe och Svallet.
Aguson var tvåa, och var som vanligt stabila...
Sen avslutade Grey Bow...och därmed är hela SGG-eran avslutad för gott. Tack och hej!

Söndagsintervjun: Lotta Lexén

 

 

(Kommentar: Den här intervjun med Motalaförfattaren Lotta Lexén gjordes i våras. Uppföljaren har ännu inte kommit, men hon jobbar på den.)

Motalatjejen Lotta Lexén romandebuterade förra året med sin bok "Genom dig". Nu arbetar hon på uppföljaren som beräknas komma ut efter sommaren.

 

Många debutanter har närt sin författardröm i många år och fyllt collegieblock och worddokument med en mängd skisser och anteckningar innan det till slut blir en bok, men för Lotta startade allt med några ord från sonen.

- Jag är ingen byrålådsförfattare, utan "Genom dig" var det första jag skrev. Jag började skriva väldigt oväntat och plötsligt en kväll. Min son sa "nu doftar det vinter" och sen började jag skriva utifrån det.

 

Lotta skrev hela första sidan innan hon stannade upp och började att fila på ett synopsis. Skrivandet gick oväntat enkelt, och hon beskriver det som att karaktärerna skrev boken tillsammans med henne. Boken är en spänningsroman där läsaren får följa 21-åriga Hanna Branders sökande efter en brutal mördare, en försvunnen flicka och sitt eget förflutna. Hon tar hjälp av sin bästa vän Lisen, men nästlar sig också in i polisens utredningar och i den färgstarka journalisten ”Kräkan” Karlbergs jakt på förövaren. Mitt bland mord och försvinnande dyker också Daniel, hennes enda kärlek, upp. Och parallellt får man även följa 18-åriga Sara som sitter inlåst i ett fönsterlöst källarrum fyllt med gosedjur och volangkjolar.

 

Utspelas boken i Motala?

- Mjaa...jag kan önska i efterhand att jag placerat den mer tydligt geografiskt, men jag valde medvetet att låta boken få en vag geografisk placering. Jag ville att den skulle kunna utspela sig varsomhelst där det finns ett universitet och en stad av en viss storlek. Man kan säga att boken utspelar sig i ett halvt påhittat Linköping. I bok två är jag tydligare med att placera den i Linköping, men fortfarande med ganska mycket hittepå.

 

Hur går arbetet med nästa bok?

- Jag har kommit ungefär halvvägs, den går mycket långsammare att skriva än den första. Jag har klivit ner i bloggträsket och vältrar mig där, så jag får ut en del av min skrivarlust i bloggen.

- Bok två är en uppföljare med samma huvudpersoner som i "Genom dig". Den första boken avslutades med en del frågetecken kring huvudkaraktärens förflutna och i den nya boken hoppar jag mellan dåtid och nutid för att nysta i det. Jag räknar med att den är klar i sommar och kan komma ut tidigast i höst.

 

Fakta Lotta Lexén

Yrke: Gymnasielärare och författare

Född: 1970

Bor: Motala

Familj: Man och två söner

Bibliografi: "Genom dig" 2014

Hemsida: http://www.lottalexen.se


Det bränner, det bränner

Äntligen, äntligen blev det en riktig AW. Nu för tiden är det ju nästan omöjligt att få till en vettig AW, jag vet inte vad folk sysslar med, om de har dött inombords eller vad det är frågan om, men själv tar jag varje chans till AW och lyckligtvis finns det fortfarande några till i min bekantskapskrets som tänker likadant. Lillis & Marie är till exempel inte svårövertalade, utan vi hamnade på First hotel där vi tog en burgare och...hrm...några öl.
Sen hamnade jag i vanlig ordning på Palatset där Alexandra Ekelöf var först ut.
Sen körde Simon Wallin. Vad kan jag säga? Snygg, sexig, smärt. Mmm...så het!
Och sen slutligen Caj Karlsson. Kan vi avfärda honom som tokig? Ja, kanske. Fast han är rätt trevlig också.

Berättarkväll i Värna

Igår kväll hamnade jag på en berättarkväll i Värna Bygdegård där Sara Arámbula drog skrönor, med kaffe som sammanhållande tema. Det blev en trevlig kväll, men bäst av allt var såklart fikat i pausen. En sån här kväll blir det säkert sju sorters kakor, tänkte jag och gnuggade händerna. Men det räckte inte, utan jag tror det var hela elva sorters kakor - plus bulle. Förra torsdagen fika och föreläsning i Björs, och denna torsdag fika och föreläsning i Värna. Hembygdsgårdar is da shit!

Lehmans fredagsfräckis

- När jag var på logdans i lördags blev det strömavbrott.
- Åhh, fasen. Då blev det väl panik där i mörkret?
- Jaa, när strömmen kom tillbaka, ja .

Helgen på Palatset

Helgen på Palatset:
Fredag: Caj Karlsson, Simon Wallin och Alexandra Ekelöf
Lördag: SGG-kväll! Fri entré. På scen: Aguson, Grey Bow och Fredrik Zeijlon

Snöstorm

Årets första snö. Jippii! Snart är julen äntligen här!

Bioonsdag

Puuh...jag trodde inte det skulle bli nåt biobesök den här veckan, men igår kom jag ändå iväg på "Bränd" med Bradley Cooper som en kock med stökig bakgrund som nu ryckt upp sig och jagar sin tredje Michelinstjärna. Den var helt okej, men blev av nån anledning inte mer än så. Och jag har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det aldrig riktigt tänder till.
Nä, då var det mer hetta och krydda nån timme tidigare när jag tog en fika med Team Managern för East Culinary Team of Sweden. Östergötland har ju, som första distrikt utanför storstäderna, fått sitt eget regionala kocklag och ska ställa upp i Matolympiaden i Erfurt i oktober 2016. Det är grejer det. Östergötland rockar!
Hur som helst:
Betyg: 2 av 5

På skiva: Avicii

Avicii
"Stories"

Hittills har allt bara gått upp, upp, upp för vår svenska housestjärna Tim Bergling alias Avicii, men kanske håller han på att få sin första riktiga motgång i karriären nu? Strul på vägen i form av inställda spelningar, uteblivna singelframgångar och hälsoproblem har förvarnat om att allt inte längre går på räls, och när man hör nya fullängdaren "Stories" känns det som att något saknas även där.
Det dunkar inte lika hårt, det känns inte lika euforiskt. De stora känslorna har svalnat och istället har Avicii gått mer åt pophållet. När han gjorde det förra gången kändes det piggt och fräscht, nu känns det mer förvirrande. Har han gett upp EDM:n? Vad vill han egentligen?
En lång radda gästsångare svischar förbi, från Wyclef Jean till Nonnie Bao och Chris Martin. Här finns också en stilmässig bredd med diskostråkar, countryinfluenser, 80-talssynthar och soulkänsla. Det är en ganska nedtonad skiva, den som väntat sig renodlad arenahouse med låtar som exploderar i ett kaskad av fyrverkerier och konfettiregn blir nog besviken. Samtidigt går det inte att klaga på den rent objektiva kvalitén. Produktionen är fläckfri och känns superprofessionell ut i fingerspetsarna. Så "Stories" är aldrig det minsta dålig, men påfallande ospännande.

2/5

Lika som bär #186

Altartavlan i Linköpings Domkyrka & En Jungfru Maria-snippa

På skiva: Uje Brandelius

Uje Brandelius
"Spring Uje, Spring"

Vissångaren Ola Aurell är jätterolig när man hör hans låtar första gången. Andra gången...nja. Och tredje gången, då gör man hellre något annat. Hans skivor måste vara de minst spelade som någonsin spelats in, för när man väl lyssnat på - de väldigt underhållande - låtarna en gång har man liksom hört poängen och har inget behov av att höra dem igen.
Ungefär likadant är det med Uje Brandelius, det är det som är förbannelsen med att skriva för smarta och genomarbetade texter.
Hans gamla band Dr Kosmos var en tokrolig och studentikos grupp som hade en hel del uppsidor. Men de blev aldrig mer än tokroliga på grund av att musiken hamnade i bakvattnet av de välformulerade, intelligenta och fyndiga texterna. Dr Kosmos var aldrig i första hand ett band, utan snarare en megafon där Uje och hans kollegor kunde ropa ut sina budskap och sin formuleringskonst. Och en megafon lyssnar man helst inte på för länge. Det spelar ingen roll hur smarta texterna är, när man hört dem en gång så räcker det.
Här på sin första soloskiva känns det mesta igen från Dr Kosmos. Brandelius har måhända tonat ned sig någon nyans, men han fortsätter sin tokroliga stil med att rabbla ord till småknäpp musik. Jag tycker att det är ganska trevlig lyssning första gången jag hör skivan, men redan andra gången tänker jag "nja" och den tredje går jag ner i tvättstugan istället.

2/5

Det närmar sig...

Nu har uppladdningen börjat! Chokladkalender inhandlad...

Nytt på DVD: Terminator Genysis

Terminator Genisys

Hur många gånger kan man upprepa samma berättelse utan att det blir tjatigt? Ja, i Terminator-fallet passerades den gränsen efter de två inledande mästerverken i serien. Här i den femte filmen ska Kyle Reese åter resa tillbaka i tiden för att hindra att Skynet blir till och para sig med Sarah Connor så att hon ska föda motståndskämpen John Connor. Arnold är också på plats och slåss mot en robot av flytande metall. Gäsp.
Det nya som hänt är att de mixtrat lite med tidslinjerna så att det är ett annat 1984 som Reese kommer tillbaka till, men det gör inte saken bättre utan förvirrar bara historien ännu mer. Istället för att göra ett allvarligt försök att förklara hur allting hänger ihop fläskas det på med action så att publiken inte ska hinna tänka på luckorna, men det blir aldrig särskilt spännande. Dessutom är skådisarna helt okarismatiska och har uselt skrivna roller. Arnold är den som lyser klart starkast, men har förvandlats till en renodlad lustigkurre vilket gör att filmen mest känns som en parodi på sig själv. Nämnas bör också Golden Gate-bron som gör en stabil insats.
Att se Arnold slåss med sig själv är kul, och med mer hjärna hade detta faktiskt kunnat bli en hyfsad rulle. Tyvärr blev det istället ännu en lättglömd dussinaction som solkar ner Terminator-arvet ytterligare. Fansen får nog vänta till 2019, då rättigheterna går tillbaka till James Cameron, om de hoppas på en vettig uppföljare.

1/5

Nya, drygare Uggla

Men herregud...här har jag missat att "Uggla i P4" har dragit igång igen. Skandal! Det är ju förmodligen det bästa svenska radioprogram som nånsin sänds. Men nu har jag ju i alla fall många timmar av härlig lyssning framför mig när jag lyssnar ifatt.

Efterfesten: "Gudomlig intervention"


Efterfesten: "Kapten"


Söndagsintervjun: Alex Schulman

 

 (Kommentar: Denna intervju gjordes i samband med att Alex & Sigges show "Meningen med livet" kom till Linköping. Nu är de aktuella igen med sin bok "Tid". En rolig grej är att jag gjorde intervjun som en slags parafras på Sigges omtalade intervju med Sandra Bullock, vilket kanske inte blev så lyckat som det var tänkt...)

På jakt efter livets mening

Alex Schulman och Sigge Eklund har Sveriges största podcast, och är just nu ute på turné med sin humorshow "Meningen med livet". Den 22 mars kommer de till Konserthuset i Linköping för att söka svaret.

 

För två år sedan satte Alex Schulman upp sin enmansshow "Älska mig" som behandlade vår tids bekräftelsebehov, som inte minst märks på sociala medier. Radarpartnern och poddkollegan Sigge Eklund hjälpte till med manus och regi men höll sig mest i bakgrunden.

Nu är det dags för en ny show och denna gång står de på scen tillsammans. Föreställningen heter "Meningen med livet" och har det ambitiösa målet att ta reda på just vad det är som är meningen med vår korta tid här på jorden.

 

Alex Schulman, det här är den andra scenshowen för dig. Är smaken av succé fortfarande lika härlig?

- Den var inte så härlig då och är inte så härlig nu heller. Efter varje föreställning ses man i ett krismöte och ändrar och fixar. Efter min enmansföreställning "Älska mig" var det först efter sista föreställningen som vi kände att det var bra.

- Skriver man en bok så släpper man den och sen är den ute, men det här är som en bok som man fortsätter att ändra och fixa i. Både jag och Sigge är väldigt anala och kan sitta och peta i detaljer. Jämför man med premiären så är "Meningen med livet" 30% annorlunda idag.

 

I podden sitter ni bara och pratar, men på scenen måste ni använda kroppen mer. Hur har ni tränat på det?

- 50% av föreställningen är gester och rörelser. Adderar man en gest till ett skämt så skrattar publiken, det är otroligt intressant. Men det är också en ansträngning såklart, efter en föreställning är jag helt slut.

 

Meningen med livet är kanske den största frågan som finns, ändå är det en ganska nedtonad show. Var det något ni diskuterade?

- Nja, den är ju upptonad i jämförelse med min enmansföreställning. Nu är det blanka golv, dans och musik.

- Jag när också en dröm om att göra en stor föreställning med orkester, men man måste vara lite ödmjuk också. Vi är nybörjare, jag och Sigge, och måste anpassa vår kostym efter det. Men jag tror att nästa föreställning vi gör kan addera andra element.

 

Ni står på scenen varje kväll inför 1500 personer. Känns det aldrig kvävande att ha så mycket folk framför er?

- Det är det som är hela själen i det, att gå upp på scenen och äga rummet. När jag gjorde "Älska mig" sa Krister Henriksson: "Du vet att du inte tittar ut över tredje raden, du måste lyfta blicken". Nu när jag har stått på scenen på Cirkus har jag tagit in rummet. Det är hela utmaningen och magin, att hitta det samspelet med publiken.

 

Tack så mycket!

- Men, men...du, jag...wow!


Efterfest på Palatset

Igår körde vi band på Palatset igen. Dragplåstret var Efterfesten med bland annat Magnus Johansson.
Först ut var "Chrilla trubadur" som såg till att publiken fick höra "Pappa är en flygkapten". Det var för övrigt inte så mycket publik på plats, och man kan skylla på att det var fotbollslandskamp, att det var dagen efter Parisattentaten och att Charta 77 spelade samtidigt tvärs över gatan. En annan anledning var kanske att kvällens artistnamn var Christer Johansson, Roger karlsson och Magnus Johansson - försök att sälja in en kväll med de namnen!
Roger "Tuk tuk rally" Karlsson körde tvåa och var riktigt bra. Han hade med sig Rickard Donatello, och procentuellt måste det varit den mest kändistäta kväll vi haft. Förutom musikerna fanns även personer som Moneybrother, Henrik "Kisa" Nilsson och Johan Johansson i publiken.
Sist ut var Efterfesten, och personligen tycker jag att de borde skippa grejen med att ha tre sångare och låtskrivare. Det är Magnus Johansson som är stjärnan och det i hans låtar som musiken lyfter.
Allra bäst under kvällen var nog när Moneybrother dök upp och gjorde ett gästinhopp!
Sen blev det efterfest...

Planeringsmöte för Chilegänget 2016

Igår hade Chilegänget 2016 planeringsmöte uppe i Valla. Men det sprack såklart direkt. En rejäl asado var beställd, men vad fick vi? Jo, smörgåstårta. Och till det blev det vitt vin, hur Santiago är det? Sen lyssnade vi på country och Alf Robertsson och pratade om USA:s sydstater. Men Chile då? Och Argentina? Nä, det berörde vi knappt. Jo förresten...vi bestämde att vi ska åka Tren del vino (vintåget). Salud!

Den svettiga biografen

Bitar Till Kaffet/Brandon Walsh/Daniel Wressle har dragit igång ett nytt projekt, nämligen att analysera "filmklassiker". Först ut är den svenska katastroffilmen (i ordets verkliga betydelse) "Vinterviken".

En skärva hopp

Igår kväll drog jag till Björsäter för att gå på en författarafton med Göran Redin. Han är alltid underhållande och intressant att lyssna på, men bäst av allt var fikat: kaffe/te, smörgås samt ostkaka med grädde och sylt - 30 kr för alltihop.
Tidigare på dagen intervjuade jag Mike Helber (numera expertkommentator på C More) på ett fik i centrala Linköping. Då kostade två koppar vanligt bryggkaffe 56 kr...
 

Lehmans fredagsfräckis

- Vad är det för likhet mellan kvinnor och kondomer?
- Ingen aning?
- Dom är antingen runt din penis eller i plånboken...

Helgen på Palatset

Så här ser helgen på Palatset ut:
Fredag: Grimner, Vorna & King of Asgard
Lördag: Efterfesten, Roger Karlsson & Christer Johansson

Äntligen jul!

Tannefors har börjat ladda upp för julen. Nu tjööör vi!

Musikkrönika, oktober

Coverbandens usla smak

Jag kan stå ut med att de snyltar på andras framgång. Jag kan leva med att de inte skapar något själva. Men när det kommer till coverbandens vedervärdiga val av bandnamn - där går gränsen.

 

När riktiga rockband väljer namn är det ofta en utdragen och jobbig process där mängder av förslag vägs mot varandra och medlemmarna ofta blir osams innan man enas om något tufft som alla känner att de kan stå bakom.

När coverband väljer bandnamn känns det som att de har suttit packade och fnissat på en kräftskiva och där slagit till på det första tokroliga förslag som kom upp. Alternativt låtit sina barn i förskoleåldern bestämma.

För ni vet vad coverbanden brukar heta: Sveriges näst snyggaste band, Smalare än Thord, Skåpmat och den typen av namn.

 

Vissa coverband försöker att bygga sina namn kring någon form av ordvits, som exempelvis Poptimisterna, The Bästa, Viltvarning, Härmaporna, Take Cover, Repfritt och Stämbandet. Men oftast är namnen bara fåniga. Listan kan göras lång och här är några av alla hemska exempel på vad svenska coverband döpt sig till: Luftens hjältar, Musikpolisen, Stollarna, Van Grogg, Vickning, Bröderna Dalton, Balthazar, Blyfritt, Dubbeltrubbel, Farthållarna, Lalalux, Lazy Hangover och Farbror Fläsk.

Jag tänkte ett tag att jag skulle utse Sveriges sämsta coverbandnamn, men hur avgör man vilket namn som är värst av Apelsinsmak, AB Let´s Rock och Mjao - bandet med klös?

 

Och vi är inte förskonade här i Östergötland, om ni tror det. Här i länet har lokala rocktankesmedjor svettats fram klatschiga namn som Lalles Bodega, Bröderna Å´boys, Christers N´ Petterssons, Grey Bow, Scendrag och Bitch and the boys.

 

Vad är det som får vuxna personer, som förhoppningsvis tar sin uppgift på allvar, att döpa sig till tramsiga namn som Herr Kantarell, Finn5fel, Bara Ben eller Dr Deo & his Soullotions?

Kanske beror det på att de inte riskerar något? De är bara "ett skojigt partyband" som härmar andra, istället för att berätta något om sig själva. Eftersom de inte skriver sina egna texter eller låtar är det inte deras innersta som blottas eller deras stolthet som står på spel. De spelar för att ha kul, men ingen riktig artist spelar för att det är kul. Riktiga artister håller på med musik för att de måste, och deras skapande bygger aldrig på att ha roligt utan på sorg, ångest, saknad och krossade hjärtan.


En artistbokares död

Igår var jag på en affärslunch i Mjärdevi Center. Eller affärslunch...jag bokade in ett band till våren. Men inte vilket band som helst utan Helmut Jederknüller mit seinem superstereo agogo orchester. Det är en drömbokning som jag har haft ända sedan vi startade Liveklubben, och nu känns det som att jag har gått i mål.
Vad kan jag boka som toppar detta? Hur går jag vidare efter det här? Jag vet inte. Det enda rätta vore att lägga ner Liveklubben och sedan dra min sista suck. Nu kan jag dö lycklig...

På skiva: Janet Jackson

Janet Jackson
"Unbreakable"

Janet Jackson 2015, vad ska man tro om det? Är hon hipp eller slut, Greta Garbo eller Gud? Är hon enbart en ointressant föredetting med framtiden bakom sig eller är tiden inne för en bejublad comeback? Eller kanske nånting mittemellan?
Ska man vara ärlig har hon väl inte varit riktigt het sedan "The velvet rope" 1997. Redan när hon visade bröstvårtan under Super Bowl 2004 ansåg många att det var ett desperat försök av en artist som blivit passé att få lite uppmärksamhet, och det var elva år sedan.
"Unbreakable" är första albumet på sju år, och bara det är en anledning till oro. Skivan har en retrobetonad ljudbild med softad r´n´b, och jag vet inte om det är ett tecken på att inte hänga med i utvecklingen eller ett medvetet val som anspelar på svunna storhetstider. I vilket fall lyckas Janet undvika de värsta magplasken och knåpar ihop en platta som till största delen låter helt okej. Däremot tror jag inte detta är albumet som tar henne tillbaka till toppen. Skivan är i längsta laget och kunde ha kortats med nästan hälften. Även om låtarna genomgående är hyfsade så saknar jag de där klockrena hitsen som kan välta listorna, och så finns det som sagt något smått nostalgiskt över hela uttrycket.

2/5

"Les Nouveaux Riches" på Palatset

Fick även tag i en liten snutt av "Les Nouveaux Riches" från Palatset i fredags...

Bokens dag

Igår var Bokens Dag och jag var uppe en sväng och kollade på "kulturskribenten" Mattias Ahléns samtal med Jonas Hassen Khemiri på biblioteket. Det var fruktansvärt tråkigt. Jag satt faktiskt och nickade till. Det fick mig att tänka på Florence Valentins låt "Då skulle det inte vara jag" där Love Antell sjunger:
Och om jag vore imponerad
Av att läsa nåt med Jonas Hassen Khemiri
Och om jag tyckte det var bra
Då skulle det inte va jag

"Argentina" på Palatset

Första versen kom tyvärr inte med, men här är ett klipp med "Argentina" från Palatset i fredags.

Nytt på DVD: San Andreas

San Andreas

Katastroffilmer gör sig ganska bra på bio med storslagna effekter och högoktaniga actionscener, och det gäller även "San Andreas". Å andra sidan brukar de bara vara varianter på samma tema, med byggnader som raseras, skrikande människor och så nån kärlekshistoria och en familj som återförenas mitt i alltihop, och det gäller också "San Andreas".
Här får vi följa helikopterpiloten Ray (The Rock/Dwayne Johnson), samt hans dotter, ex-fru och ex-fruns nya, onda pojkvän som hamnar mitt i en superduperjordbävning i Kalifornien. För till slut har det där San Andreas-jordbävningen som forskarna varnat för i alla år, verkligen slagit till. Och när den drar fram över den amerikanska västkusten blir det inte mycket kvar av vägar, städer och broar.
Ja, det är en högljudd, överdriven och ganska korkad actionrulle som begår samma misstag som exempelvis "2012", nämligen att man tar i för mycket. Katastroferna avlöser varandra och det finns få andpauser. Men det är samtidigt en ganska underhållande film för den som inte ställer högre krav än att få just en stunds förströelse. Effekterna är magnifika, men katastrofrullar blir oftast som bäst när man tonar ner förödelsen och istället koncentrerar på det mänskliga. "San Andreas" gör försök till det, men i slutändan är det ändå bara smällarna och husrasen man minns.

2/5

Söndagsintervjun: Efterfesten

(Kommentar: Efterfesten är alltså Magnus "Pappa är en flygkapten" Johanssons nya band. Han har aldrig spelat live under eget namn, och gör det inte nu heller. Men vill man se honom med band så lirar han på Palatset 14/11)

Dags att gå på Efterfesten

Med tanke på Norrköpingsbandets namn skulle man kunna tro att festen är över och folk börjat gå hem, men inget kunde vara mer fel. För Efterfesten har partyt bara börjat. Nu är de aktuella med sitt andra album och sitt första klubbgig.

 

Efterfesten bildades för tre år sedan, efter att medlemmarna tidigare strålat samman i coverbandet Ralph. När de skulle börja göra låtar på svenska var det även läge att ändra namnet och en kväll på Broadway Konditori såg de en flyer om Pridefestivalens efterfest, och därmed var det småkryptiska bandnamnet funnet.

Gruppen består av Magnus Johansson på gitarr och sång, Leif Stenbom på gitarr och sång, Erik Wennerholm på trummor, Rickard Larsson på bas och kör och Tobias Almborg på sång och klaviatur. Live medverkar även diversemusikern George Gustafsson.

Den första fullängdaren släpptes 2013 och fick titeln "Sånger från Arlanda", och i början av november är det dags för uppföljaren "En resa från B till A".

- Jag tror det låter mer homogent på nya skivan. Det känns som att vi har utvecklat våra roller lite grann, säger Leif.

- Första plattan hade vi mycket material som vi ville få ut snabbt. Vi har behållit vår stil, men svetsats ihop som grupp, säger Erik.

- En av grundtankarna från början var att vi skulle vara ett band med flera röster och sångare. På första skivan hade vi tre olika identiteter som vi varvade mellan, den här gången har vi försökt limma ihop de tre ganska olika uttrycken och tagit intryck av varandra mer. Även Erik och Rickard har lagt sig i låtskrivandet i ett tidigare skede, säger Magnus och berättar att bandet inspirerats av artister som Neil Young, Alice Cooper och Pink Floyd och deras 70-talsproduktioner.

- Vi ville låta smooth och balanserat, men ändå fräsigt. Göra ett album som håller ihop och är mer gjutet i ett stycke, säger Magnus och beskriver skillnaden mellan sig och de två andra textförfattarna Leif och Tobias.

- Om jag är Gabriel Garcia Marquez, som införde magisk realism i litteraturen, så är Leif novellisten Pär lagerkvist och Tobias lyrikern Tomas Tranströmer. Leif skrev till exempel låten "Dåligt gin". Det hade jag också kunnat göra, men då hade den varit dubbelt så lång.

- Texterna är oerhört viktiga för Efterfesten. Det är runt texterna vi skriver musiken, förklarar Erik och avslöjar att arbetet med den tredje plattan redan är igång.

- Och vi har till och med börjat sniffa på en fjärde. Vi har jäkligt mycket låtar, säger Leif.

 

Livespelningar har det dock varit ganska sparsamt med hittills, och i dagsläget har gruppen bara ett gig inbokad, nämligen i Linköping den 14/11.

- Det ska bli skitkul. Det är första gången vi gör en riktig klubbspelning, säger Erik.

- Då kommer vi spela låtar från främst den nya skivan, plus några gamla låtar och två låtar från en extrasingel som kommer inom kort. Vi har gjort en låt om fenomenet SD, som vi kände att vi ville ge ut rätt omgående. B-sidan på singeln är en nyinspelning av en gammal låt som heter "För dom vi skickar tillbaks" som jag skrev till en skiva som hette "Vilda fåglar", säger Magnus och berättar att A-sidan (som heter "En gudomlig intervention") kom till efter att Sverigedemokraterna spelade hans låt "Vakna nu Anneli" under Almedalen i somras, något som han inte ville förknippas med.

- Så nu har jag skrivit en "motsång", som är ett försök att kommentera deras politik och vad vi känner.

Hur förfestar man bäst inför spelningen i Linköping?

- Hoppa över förfesten och festen - och gå direkt på Efterfesten, säger Erik.


Vanja!

Kocken var i stan så vi tog en sedvanlig krogrunda med stopp på Horse & Hound, Astoria, Malt & Humle, Pitchers och Palatset. Vi gjorde ett snabbstopp på Passagen och kollade in några låtar med Jon & Sylvain (ovan). Men kvällens höjdpunkt var att kolla in The Vanjas som lirade på Palatset.
Svinbra. Och till stor del beror det på Vanja Renberg som har den där magnetiska dragningskraften som riktigt stora scenpersonligheter har. Oj oj oj...

Sverige i atomåldern

Var uppe på Flygvapenmuseum igår och kollade in utställningen "En svensk atombomb", som handlar om de långt framskridna planer Sverige hade under 1940-60-talet att skaffa 100 atombomber.
Jag kände ju till det svenska atomprogrammet sen tidigare, men intressant att få lära sig mer. Så har ni inget för er i helgen kan ni ju åka dit och kika.

En natt som denna natt

Igår blev det en riktig dunderkväll nere på Palatset. Johan Kinde var huvudakt och gjorde en alldeles fenomenal spelning. Och det var som att stjärnorna stod på perfekt rad denna kväll. På scenen: min favoritartist som gör ett kanongig. Längst fram "inne i zonen" står jag champagnebubblig, uppspelt efter min egen spelning, känner mig snygg, dansar med Anahi, omgiven av LL-fans som sjunger med i låtarna. Underbart.
Först ut var Ratatouille Trio, som följdes av Hillen (bilden). Och sen var det Nisse och jag som gjorde vår debut. Vi körde "Storm och längtan", "Les Nouveaux Riches", "Argentina", "Grand Hôtel" och "Flickan i Savannah". Vi hade en del småmissar men i det stora hela gick det bra, och vi fick mycket beröm efteråt.
Backstage dracks det champagne och pratades Argentina...
Kinde gjorde en riktigt bra spelning. Läs gärna om den på Correns hemsida:
En natt som denna natt, i denna atmosfär - är som gjord för att...bli kär

Helgen på Palatset

Oj oj oj...fredagen på Palatset får inte missas. Då kör Johan Kinde! Och jag och Nisse är ett av förbanden.
Lördag: The Vanjas, People och The MANICS

Romprovning

Hamnade på en romprovning igår. Trevligt såklart. Men den stora lyckan var att jag kunde reta The Producer efteråt. Han är romfantast och brukar ha en massa romprovningar som jag aldrig blir bjuden på. Aah...hämnden är ljuv...

Lehmans fredagsfräckis

Perra var ute och körde bil när en ursnygg tjej i åtsittande shorts och minimal top stod och liftade vid sidan av vägen. Som sann gentleman stannade Perra och erbjöd henne skjuts.
Väl i bilen började han flörta med henne. Hon var med på noterna och när hon märkte att det blev trångt i Perras byxor tog han fram hans mandom och började runka den.
Perra blev givetvis distraherad av detta och det bar sig inte bättre än att körde av vägen och körde in i ett träd med en ordentlig smäll.
När Perra vaknade till liv igen låg han på en bår och ambulansmännen skulle just bära iväg honom. Perra började tjuta av smärta och ambulansmännen sa åt honom att lugna ner sig.
- Du har ju haft tur, titta på tjejen i trädet. Hon är död.
- Men ser ni inte vad hon har i handen, utbrast Perra förtvivlat...

Ååh...dit vill jag också

Det slår aldrig fel. Så fort man nämner för en kvinna att man varit/ska till Argentina så smälter de fullständigt och får något simmigt i blicken. Argentina är helt enkelt alla kvinnors drömresemål.
Visst, de kan uppskatta Thailand, Egypten och Australien också, men det är något med Argentinas romantiska skimmer som väcker speciella känslor hos just kvinnor. Och jag förstår dem, det är därför jag åker dit snart igen.
Men det jag inte förstår är varför så få kvinnor (eller svenskar överhuvudtaget) reser dit om de nu bär på denna vanvettiga förälskelse till landet. Så nästa gång ni sitter och planerar semestern - skippa den där all inclusive-veckan på Kanarieöarna och dansa tango på torget i San Telmo istället. Jag lovar - det kommer vara allt det ni drömt om.

Krogkrönika, oktober

Storytelling senaste krogtrenden

Det är viktigt att ha en story. Det har krögarna fattat. Numera öppnas det knappt en restaurang som inte berättar om lokalens historia eller bakgrunden till varför ägaren valt ett visst namn på sin krog.

 

Sammanhang är allt. Ett stå upp-skämt kan fungera klockrent eller falla platt beroende på tillfälle, publik eller vem som säger det. Trovärdigheten hos musiker hänger till stor del ihop med deras bakgrund. Arkitektur måste ta hänsyn till omgivande miljö för att funka. Kort sagt: kontexten är central inom alla branscher och områden, oavsett om det gäller mat, åsikter eller mode. Man kan faktiskt säga att kontext är vad hela livet handlar om.

 

På senare år har denna insikt även slagit sig in i restaurangbranschen på allvar. Det började med att krogarna tog sina namn efter gatuadressen för att knyta an till den fysiska platsen. Nästa steg var att döpa sig efter kvarteret eller fastigheten för att ytterligare betona de historiska banden. Och nu gäller det även att ha en genomarbetad bakgrundsberättelse där inte bara lokalen i sig och dess historia framhävs utan även årtal, personer och andra viktiga detaljer. Allt för att ge största möjliga autencitet och trovärdighet till konceptet.

 

Det genuina och äkta ligger i tiden. Vi vill äta lokal mat med koppling till närområdet, vi vill ha rustika krogmiljöer och vi vill ha servicepersonal som vet vad de talar om. Då är det inte konstigt att krogarna även vill skapa historiska och kulturella band för att ytterligare förstärka känslan av äkthet. Och i grund och botten är det en utveckling jag applåderar.

 

Det enda som irriterar en smula är den ängsliga likriktningen i trenden. När alla gör samma sak för att kännas unika blir det samlade resultatet istället det motsatta. Idag har var och varannan restaurang en plakett på väggen, en berättelse på hemsidan eller text på menyn där de berättar om hur lokalen tidigare var en gammal fabrik som togs över av den och den personen, det och det året och idag fortsätter i den och den andan. Krogarna bygger en historia kring sin verksamhet för att öka "äktheten" och stärka varumärket, och det är givetvis helt rätt - så länge det bygger på ett äkta intresse, finns något intressant att berätta och är något som verkligen genomsyrar verksamheten.

 

Ibland känns dock krogarnas storytelling som något som kommit från en reklambyrå snarare än från krögarna själva. Det har blivit en trend som vilken annan och risken är att det genuina försvinner om något år när krogarna har hittat ett nytt koncept som känns mer spännande.

För trenden kommer och går inom krogvärlden hela tiden. Ett tag körde alla ställen karaoke, en annan period var det trubadurer som gällde. För några år sedan blev det populärt med palmer och flätade korgmöbler på uteserveringarna, och just nu är "social dining" ett hett begrepp. Storytelling är som sagt i grunden något bra, jag hoppas att det blir mer än bara en kortlivad trend.


Lika som bär #185

Pera Newranger & Snubbe i Linköpingsposten

På skiva: Louise Hoffsten

Louise Hoffsten
"L"

Med tanke på Louise Hoffstens långa, konsekventa men ibland lite spretande karriär är det kanske inte riktigt rätt att säga att hon nådde sin topp för 20 år sen, men det fanns några år där på 90-talet, kring skivan "Rhythm & Blonde" som hon hade ett momentum där alla bitar föll på plats. Där lyckades hon kombinera sin tidlösa rootsmusik med en modern ljudbild som låg helt rätt i tiden och passade henne som hand i handske vid just det tillfället. En sådan perfekt storm brukar bara uppträda max en gång i en artist karriär, och är nog inget Hoffstenskan kan hoppas på igen. Men det kanske hon inte behöver heller, för till skillnad från många andra i branschen har hon lyckats behålla och vårda sitt uttryck. De musikaliska topparna har inte varit riktigt lika höga sedan dess, men hon har inte heller haft några riktiga magplask utan levererat en strid ström av bra, pålitliga skivor som trots sina variationer ändå hållit fast vid en slags konstant kärna.
50-årspresenten "L" är ännu en av dessa skivor som inte behöver skämmas för sig. Den är inte lika hipp som de fräckaste 90-talsplattorna, och inte lika innerlig som "På andra sidan Vättern", utan en stabil Hoffsten-platta som stundtals drar lite åt det amerikanska countrypophållet. Och hennes lägstanivå är så hög att det räcker ganska långt.

3/5

Biomåndag

Igår var det måndag och då sög det såklart i biotarmen igen, så det fick bli "Spectre". Det började riktigt bra, men sen kändes det som att filmen bara tappade efter det. Det blev aldrig riktigt spännande och slutet var ett riktigt antiklimax. Bond själv kändes lite väl grabbig under första halvan, och mest tråkig under andra halvan. Jag tror dock att vi kommer få se mer av Spectre framöver, och det kanske var en delförklaring i att filmen var så blek.
Betyg: 3 av 5

Ny kropp, mera kakor

Vad är detta för ställe månntro? Jo, platsen där drömmar föds. Igår var jag där och lunchade med den gamla squashspelaren Anders Thorén (i ny, elegant synthlook!) och min värsta bandbokarrival Gaphals-Kaj, och diskuterade en grej som förmodligen kommer ske i Linkan nästa höst. Det får jag återkomma till. Den stora grejen var att Thorén och jag bestämde oss för att, så att säga, "living on the edge" och testade kroppkakor som ingen av oss ätit innan. Wow! Thorén ställde sig upp och skrek "Leva life!" efteråt, och jag kände mig också wild and crazy. Så nu känns det som att vad som helst kan hända.

Filmhelg

Tog en filmhelg och såg dessa filmer:
Ex Machina
Klaustrofobiskt kammarspel där en programmerare "vinner" en vecka i chefens bunker ute i vildmarken. I själva verket är han ditkallad för att testa en robot med artificiell intelligens. Supersnygg, minimalistisk och svinbra.
Betyg: 4 av 5 (kommer kanske ändra till 5:a i betyg)
 
The Gambler
Mark Wahlberg är en spelare som hamnar i en rejäl knipa. Vill gärna vara en smart och cool film, men är mest fånig. Finns dock några bra inslag, men den avslutande spring-scenen är riktigt löjlig.
Betyg: 2 av 5 (ligger farligt nära 1 i betyg)
 
Wild
Reese Witherspoon spelar en tjej som har haft ett ganska jobbigt liv, och bestämmer sig för att gå en lång vandringsled genom hela USA. Sen går hon ensam och funderar på sitt liv, typ. Svinbra! Filmen slutar på Bridge of the gods i mitt kära Oregon, och jag var precis vid den bron förra året.
Betyg: 4 av 5

De lättkränktas land

Jag har ju längre propagerat för fler kulturbråk här i länet, och sett framför mig svavelosande uppgörelser likt de vi sett mellan exempelvis Daniel Suhonen/Åsa Lindeborg och Karl Ove Knausgård/Ebba Witt Brattström. Men i Östergötland är det svårjobbat, det tänder liksom aldrig till. Och väcker man någon gång en reaktion är det aldrig där man tror att det ska ske.
Jag kan skriva om viktiga ämnen som främlingsfientlighet, klassfrågor och kulturpolitik utan att en jäkel bryr sig, men så skriver jag en liten fånig sak om att jag inte gillar så kallade "doggybags" på restauranger och plötsligt blir folk upprörda. Eller som nu: jag skrev en smårolig krönika om att coverband genomgående har töntiga bandnamn och exemplifierade med "Smalare än Thord", "Sveriges näst snyggaste band" och 34 andra coverband. Ett av dessa band (ett lokalt, som nämndes i förbifarten) kände sig personligen utpekat och sångerskan menade att jag "kränkt henne och hennes livsverk".
Det är alltså där vi har hamnat. Man kan inte skriva att coverband generellt har fåniga namn utan att någon blir kränkt. Herregud...
Det får mig att tänka på det klassiska exemplet med kärnkraftverket och dasset. Säg att det ska byggas ett kärnkraftverk i exempelvis Mjölby. Det skulle såklart bli en väldig debatt bland invånarna. Förmodligen demonstrationer, protester, tidningsinsändare, namninsamlingar osv. Men skulle kärnkraftsbolaget i samma veva gå ut och säga att det bredvid kärnkraftverket ska byggas ett blått dass, så skulle hela diskussionen snabbt förflyttas till att handla om dasset, och framförallt färgen. Varför måste det vara blått, vad är det för fel på exempelvis rött? För så är de flesta av oss människor: istället för att se de stora sammanhangen väljer vi att koncentrera oss på det lilla, det greppbara. Ju mindre en fråga går att göra, desto viktigare blir den för människor. I frågan om dasset skulle man kunna gå ännu djupare och börja diskutera vilken typ av färg som ska användas, vilken blå nyans, vilken dag det ska målas, vem som ska måla det, vilken sorts pensel som ska användas. Nån jäkel skulle bli kränkt om man inte började måla dörren först, nån annan skulle bli upprörd om det inte användes roller. Men ingen skulle längre tala om kärnkraftsverket.

Söndagsintervjun: People

(Kommentar: Denna intervju gjordes strax efter Peoples förra spelning på Palatset. Nu har jag bokat dem igen och de lirar den 7/11)

 

Mer People åt folket!

I Peoples värld är rockmusiken cool och peakade på 60-talet. Nu har Linköpingsbandet en laddning nya låtar färdiga och är redo att börja sin resa mot toppen.

 

People startade i september 2013, då med en annan trummis. I augusti 2014 tog Konrad Annerud över trumstockarna och nu verkar det som att alla bitar har fallit på plats.

- Nu känner jag att vi har den perfekta uppsättningen för att bli bäst i Sverige, till att börja med, säger sångaren och frontfiguren Philip Gätje som många menar är Linköpings motsvarighet till Liam Gallagher både vad gäller utseende, sångstil och scenspråk. Under spelningarna brukar han både röka cigaretter och sparka omkull mikrofonstativ. En skillnad är dock att han inte har någon brorsa i bandet att slåss med. Tvärtom är People en tätt sammansvetsad kvintett.

- Vi funkar jäkligt bra ihop, både som band och privat, säger basisten Alexander Palmqvist.

- Alla är inne på samma grej när det gäller mål och musikstil, säger Konrad.

-  Vårt band bygger på att vi är polare. Det är enklare att göra det man vill då, istället för att det blir: nu får du ett bassolo för att du ska få kul. Grejen med det här bandet är att vi vill starta en fest, vi är bra på att skapa energi, säger gitarristen David Elliot.

 

I sättningen ingår även gitarristen och bakgrundssångaren Kalle Andersson. De är medvetna om att namnet People är svårgooglat, men det utstrålar också en viss attityd.

- Det krävs att man blir stor om man heter People, menar Konrad.

- Och så är det gött att inte heta något med "The", säger Philip.

 

Hittills har Linköpingsbandet lagt ut tre låtar på nätet och haft ett antal spelningar i Linköping, två i Stockholm och en i Funäsdalen. Just nu arbetar de på nytt material. De har spelat in två låtar som ännu inte släppts, samt håller på med tre nya inspelningar, varav en är en låt som varit med ända från starten och två är relativt nya.

- Vi håller på hela tiden och gör låtar. Förhoppningsvis får vi spela in på Abbey Road så småningom, säger David.

- Planen är att släppa de nya låtarna i juni, skicka runt dom och komma ut och spela i de större städerna, säger Philip.

- Vi vill komma iväg och lira, men har bara haft tre låtar uppe, så det har inte varit så mycket att komma med, säger David.

- Det är det vi vill just nu, spela så mycket som möjligt på bra ställen, säger Alexander och avslöjar att People planerar en kupp när Musikhjälpen kommer till stan i december. Får de inte medverka i Musikhjälpen ska de helt sonika klättra upp på burens tak och lira istället.

 

Kanske som en slags hommage till The Beatles klassiska spelning på skivbolaget Apples tak 1969? De brittiska legendarerna är tillsammans med band som Velvet Underground och The Doors några av Peoples favoriter.

- Jag lyssnar mest på 60-tal, men även på The Strokes, Arctic Monkeys och annan modern musik. Men jag tycker inte vi låter särskilt mycket 60-tal. Vi vill bara vara ett bra rock´n´rollband säger Philip som gör bandets låtar, och lägger till:

- People är en motreaktion mot all skit som finns därute.

 

Text: Tobias Pettersson


RSS 2.0