Lamai

Aaaaaaah Lamai - detta himmelrike på jorden! Vi flög hit igår från KL och Bill blev lyrisk direkt. Han ställde sig mitt på huvudgatan, sträckte armarna mot skyn, blundade och skrek "Jag har aldrig känt mig mer levande!".
Första kvällen blev som vanligt smått urspårad, dvs underbar.  Har inte varit här på två år och tre stora förändringar har skett. 1. Mitt stammisboende T&T House (bild nedan) har rivit de små bungalowsarna och byggt lyxbungar och poolområde. 500 B (och gratis wifi) är dock fortfarande billigt och stället håller stilen som ett av de bästa boendena i Lamai.
2. Backstage Bar har bommat igen (illa). 3. Katoyshowen har stängt och flyttat till Chaweng (mycket illa).
Men - Lamai levererar ändå! OJ OJ OJ!

Bill njuter i Lamai


På skiva: State of Grace (Nolltretton, april)

State of Grace
”Universal remedy”
Musichelp

2011 lyckades Heby-kvartetten State of Grace ro hem hela den rikstäckande musiktävlingen Livekarusellen. Vinsten följdes upp med EP:n ”The united colors of State of Grace”. Dessförinnan hade bandet även släppt skivan “Gospels in the wine” och nu är man aktuella med en ny fullängdare.
Här levereras tio poprockiga låtar med mycket energi och fart. I grunden är det klassisk powerpop á la 90-tal med gitarr i centrum, men bandet använder mycket keyboard som fyller ut musiken, kanske är det därför jag får en del 80-talsvibbar också? Man skulle också kunna använda ett band som Melody Club som referens, även om inte State of Grace riktigt besitter samma finess.
Jag kan inte påstå att bandets slyngelpop är den mest originella, vi har hört det förr och kommer få höra det igen. Låtarna är också lite för likartade i både ljudbild, tempo och uppbyggnad. Men State of Grace är ändå en ganska trevlig bekantskap som bjuder på kommersiellt gångbar indie.

2/5

På skiva: Mikael Wiehe (Nolltretton, december)

Mikael Wiehe
”En gammal man”
EMI

Jag har aldrig tyckt att Mikael Wiehe varit någon större låtskrivare, ofta har hans musik mest varit ett redskap för att föra ut budskapet i texterna. Däremot är det lätt att imponeras av hans engagemang, ihärdighet och konsekvens. Wiehe har hållit fast vid sina ideal bättre än de flesta andra ur sin generation och fortsätter outtröttligt sin kamp år efter år.
På förra skivan ”Ta det tillbaka” var Wiehe ilsken som sjuttsingen på det mesta, men mest på Sverigedemokrater, banker och nyliberaler. Här är han mer harmonisk och tillfreds, även om han givetvis fyrar iväg några politiska brandtal, i ett fall tillsammans med Timbuktu.
Men mest sjunger han om vänskap och kärlek, och verkar trivas ganska bra med livet som folkpensionär. Det avspeglas även i musiken som jag tycker är svängigare och mer lättfotad än på länge. Det känns som att musiken denna gång fått företräde gentemot texterna, och kanske är det därför resultatet blir så tilltalande?

3/5

Veckans Tobi


BN i KL

Japp, jag motte upp Bill i Singapore haromdagen och igar kom vi till Kuala Lumpur. Men redan imorrn drar vi vidare till Thailand. Vi velade lite om vi skulle till Melaka, Penang eller nat annat, men det slutade med att vi tar ett flyg KL - Samui imorrn. Oj oj oj, imorrn far jag alltsa aterse mitt alskade Lamai!

Kuala Lumpur


Singapore


Nytt på skiva (Zero)

Album

7/10

Toni Holgersson: Sentimentalsjukhuset
Amigo

Jag upptäckte Toni Holgersson i början av 90-talet genom den fartiga låten ”Driven av en vind”. Strax efter hamnade han under Kjell Anderssons vingar och blev plötsligt ett ”household name” med den starka plattan ”Blå andetag” med välproducerade och hitbetonade låtar som ” Bilder från Washington Sq.” och ”Du med dina ögon”.
Efter tio års missbruk och hemlöshet hittade han äntligen tillbaka till musiken i mitten av 00-talet, men numera är anslaget lite mer nedtonat. Men Tonis röst och känsla är intakt, han är fortfarande en av landets bästa vissångare, och kan lyfta låtar som i andras händer inte hade varit särskilt märkvärdiga.
Här på hans åttonde platta får vi en samling stillsamma låtar som delvis är skrivna av honom själv, men även av artister som Leonard Cohen och Veronica Maggio. Låtmaterialet hänger ihop bra och Toni sjunger med känslighet och hjärta. Det har alltid funnits något i hans röst som skapar en enorm närvaro, det känns som att han sitter i samma rum och spelar. Förutom att skivan är i lugnaste laget har jag inget att anmärka på, detta är ännu en stark skiva av Toni Holgersson.
--------------------------------------------------
Singel
6/10

Madness of the night: We are the gothrockers and we don´

Precis som titelspåret antyder har den här duon sina rötter inom gothmusiken. Efter att ha medverkat i ett antal band har Daniel och Abir efter tio års tystnad åter börjat satsa på musiken. Jag kan droppa referenser som både Nightwish och Broder Daniel, men Madness of the night låter inte som nån av dem, utan det är nog mer bekanta detaljer jag hör.
Tre låtar med skrammel, svärta och dystopiska gitarrslingor bjuds vi på. Till en början störs jag av produktionen som nog är tänkt att låta svartklubb och industrilokal men mest låter som det gjorde när jag och polarna lirade i gillestugan och spelade in med en kassettbandspelare ställd framför förstärkaren. Men det tar bara en lyssning innan jag kommer in i bandets värld, särskilt övertygar andra spåret ”The state of madness” med sin energi och sin snygga Cave-klocka. Öppningslåten tycker jag dock är svagaste spåret och den växer inte heller med antal lyssningar.

På skiva: Green Day (Nolltretton,januari)

Green Day
”Tre!”
Warner

En anledning till att Green Day ofta blir sågade är att många gör misstaget att se gruppen som ett punkband. Visst, Bille Joe Armstrong och hans polare kanske har smink, spretiga frisyrer och vrålar ”fuck” då och då, men musikaliskt är de ett popband. Det har de varit sedan genombrottet med ”Basket case” 1994 och de är det kanske i ännu högre grad nu, snart 20 år senare.
”Tre!”, som också är bandets tredje platta på ett år, har inte mer punkattityd än vad Jumper hade på sin tid, det är en renodlad popskiva. Och faktiskt inte en så tokig sådan. Green Day har alltid varit bra på att skriva lättrallade låtar med tydliga melodier, och det gör man även här. Jag nickar gillande till såväl ”Drama queen” som ”X-Kid”, ja faktiskt de flesta låtarna. Det påminner mycket om indiepopen jag brukade lyssna på under 90-talet.
Men musiken är oerhört lättviktig. Det enda som musikaliskt skiljer dessa tre fyrtioåriga världsstjärnor från ett svenskt fritidsgårdsband är egentligen storleken på studiobudgeten. Det finns något tilltalande i den naiviteten, att satsa på simpla tralala-refränger istället för att bli ”svårare” med åren. Men som punkskiva är som sagt inte ”Tre!” mycket att ha.

3/5

Mot Singapore!

Nu börjar del två av resan. Nästa stopp: Singapore!

Filmkrönika

Så var filmåret 2012

James Bond, Noomi Rapace och som vanligt en jäkla massa barnfilmer. Det är dags att summera filmåret 2012.

Årets bästa: Torka aldrig tårar utan handskar (ja, jag vet att det är en tv-serie)
Årets andra bra svenska: Call Girl, Palme
Årets andra bra utländska: The dark knight rises, The dictator (trots allt)
Årets lokala (igen): Crazy Pictures
Årets sämsta: Hamilton-filmerna
Årets men hallå: Joel Kinnaman blir Robocop
Årets freudianska felsägning: Malou von Sievers säger Robocock
Årets trend: Biografier: J Edgar, Järnladyn, My week with Marilyn, The lady, Palme...
Årets trend igen: Animerat
Årets trend alltid: Uppföljare
Årets bättre sent än aldrig: Titanic får premiär i Burma
Årets fjantigaste filmbråk: Att Liten skär och alla små brokiga skulle vara rasistisk
Årets hype som inte höll: Prometheus
Årets hype som höll: Skyfall
Årets pekoral: War horse
Årets Twilight: Hunger games
Årets extra allt: The Avengers
Årets vem-hade-kunnat-tro: En fransk svartvit stumfilm är 2012 års mest hyllade film
Årets märkligaste: De medverkande i The Imposter
Årets märkligaste 2: Iron Sky
Årets suck: Att filmer som Sean banan inuti Afrika fortfarande görs
Årets stunt: Tom Cruise klättrar på Burj Khalifa i Mission Impossible: Ghost protocol
Årets ge er nu: Johan Falk-filmerna
Årets ramaskri: Disney köper Star Wars
Årets ramaskri 2: Sista Twilight-filmen får 15-årsgräns
Årets så var det dags för tre år av fantasy igen: Hobbit-filmerna
Årets hur länge ska vi behöva vänta: Filmen om Bosse Högberg och Anita Lindblom
Årets farväl: Whitney Houston, Erland Josephson, Nora Ephron, Ernest Borgnine, Stig Ossian Ericson, Michael Clarke Duncan, Bertil Norström, Göran Stangertz
Årets nu ser vi fram mot 2013: Django Unchained 18/1, Hitchcock 8/2, After earth 7/6, Hundraåringen 25/12


Christchurch dag två

Eftersom det inte finns nåt centrum i Christchurch visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på idag. Jag fick helt enkelt kolla in utkanterna av stan. Vid Botaniska hölls det nån slags festival på temat gycklare/gatuartister så den kollade jag in. Var även vid Mona Vale, som är en slags park.

Var även och kollade in förorterna Sumner och Lyttelton som jag läst lite om, men nja…det senare stället verkade också ha drabbats ganska rejält av jordbävningen. Fast det var en lång tunnel dit som var rolig att åka genom. Alltid något…

Imorrn lämnar jag NZ och drar vidare för att träffa Bill. Sen ska jag visa honom MITT Sydostasien i två veckor. Det blir grejer det!

Innelistan Sydön

1.      Landskapet kring Wanaka och Queenstown

2.      Oamaru (en helt oväntad höjdare)

3.      Katastrofområdeskänslan i Christchurch

4.      Kvällen i Nelson

5.      Båtturen i Queenstown

Bubblare: Glaciärerna, pannkaksklipporna i Punakaiki, Fijianskan på White House café, kvällen och motellet i Timaru, Sydafrikanskan på vinturen

Utelistan Sydön

1.      Blenheim (dålig vintur, urtråkig stad)

2.      ”Art deco-staden” Ranfurly

3.      Nya hyrbilen

4.      Christchurch centrum

5.      All bilkörning

Bubblare: Wifin på motellet i CC, att steampunkfestivalen i Oamaru är vid fel tid

 
 
 

Lehmans fredagsfräckis

Lilla Evert satt på polisstationen efter att han rymt hemifrån.
Polismannen frågade Evert varför han rymt.
- Jo, innan jag somnade i går kväll hörde jag hur mamma och pappa var bekymrade över räkningarna på huset. Senare vaknade jag av att jag hörde pappa säga "Jag drar mej ur". Dåsa mamma "Vänta lite, så kommer jag oxå". Så då tänkte jag ...Det är ju ingen ide att stanna här med räkningarna själv ..jag är ju bara 8 år ...

Christchurch

Kom till Christchurch idag och hittade ett billigt och bra hotell nära centrum (med obegränsad wifi, måste vara första gången i NZ). Gick ut för att kolla in stan men redan efter ett kvarter kastade jag guideboken i soporna. Hela stadskärnan är nämligen borta.

Jag kände givetvis till att stora delar av centrum förstördes av jordbävningen 2011, men jag insåg inte att omfattningen var SÅ enorm. Hela centrum är borta och består av ruiner, rivningstomter och byggarbetsplatser. Några byggnader står kvar men de är tomma och avspärrade. Det finns inga affärer, inga restauranger, ingenting.

Det ni ser på bilderna är alltså mitt inne i centrum, där det förut fanns gallerior, restauranger, caféer osv.

Om man jämför med Linköping är det som att hela centrum från Stångån upp till biblioteket (eller kanske ännu större område) vore helt förstört. Nedan ser ni exempelvis den berömda katedralen, som var stadens absoluta mitt, beläget på ett stort torg med massa barer, butiker osv.

 

Några butiker finns dock, man har skapat en liten torggata med ett antal affärer som finns i containrar. Rätt coolt faktiskt. Och stan kommer nog bli kanon när man byggt upp den igen. Enligt detaljplanen blir det bland annat en toppmodern konsertsal och en stor idrottsarena mitt inne i centrum, vilket få andra städer kan ståta med numera. En katastrof som denna ger ju möjligheten att skapa en ny, perfekt stadskärna. Och jag hoppas de behåller containerbutikerna, det skulle ge stan lite särart.

Och wifin fungerade förresten inte. Nu sitter jag i bilen utanför biblioteket som har en gratis wifi-zon...


Oh oh...Omarau

 

Började dagen med uppiggande bungyjump för att vakna till liv. För sen blev det en långkörning från Queenstown ända till Timaru.

Landskapet var rätt tråkigt, men det fanns en massa gamla guldgrävarstäder så  jag gjorde några snabba stopp i både Clyde (ovan) och Naseby (nedan).

 

 

H

Hade även sett fram en del mot Ranfurly, som också försöker marknadsföra sig som art deco-stad. Och visst fanns det en del byggnader, skyltar, väggmålningar och så, men nja…det var inte mycket att hänga i julgranen.

Oamaru däremot – vilken överraskning! Jag hade bara tänkt att ta ett snabbstopp, men centrum och stadens historiska distrikt var helt otroligt. Hade jag haft tid hade jag stannat en dag till, för det fanns hur mycket som helst att kolla in.

Det fanns en cool steampunkutställning, och så har de (bland annat) en steampunkfestival i juni som jag skulle vilja åka på. Synd att den inte är samtidigt som art deco-festivalen i Napier…

Skulle egentligen kollat in pingvinerna också, men de dyker upp först vid solnedgång (dvs ca 21.30 så här års), så det fick jag skippa. Men Oamaru levererade över förväntan ändå. Imorrn blir det Christchurch.

 

Oamaru


Djur

Åkte förbi dessa konstiga djur idag och blev förbryllad. Vad är det för djur?? Nån som vet?

Nytt på skiva (Zero)

Album

7/10

Timo Räisänen: Endeavor
Razzia

Timo har legat lite lågt de två senaste åren. Under den perioden har han experimenterat och tänkt på en massa saker som har gjort att han har blivit bredare i sina texter. Enligt honom själv har det gjort att han nu har gjort sin bästa skiva hittills. Han beskriver den som mer av allt.
Jag kan bara hålla med. Tidigare har han skämt bort oss med hits som ”Don't let the devil ruin it all”, “Fear no darkness, promised child” och “Sweet Marie”, men de riktiga toppspåren har varit utspridda och plattorna har varit ojämna och spretiga. På sin sjätte platta ”Endeavor” är dock Timo både bättre och jämnare än någonsin. Man känner väl igen hans energifulla gitarrer och sångstil, men det känns som att han vässat allt en smula.
Dököttet är kapat och kvar är bara tio starka låtar där man inte vill skippa en enda när man lyssnar på plattan.
Jag vet inte riktigt vad han har gjort, förutom att vara noggrannare, höja ribban och anstränga sig det där lilla extra för att fila på alla detaljer. Bra låter det hur som helst.
---------------------------------------------------------
Singel
5/10

Owlmother: Spindelman
Saft Productions

Winding Stairs kanske en och annan av er hört talas om. Det är där man hittar Lina Stina Wedin när hon inte kör solo under namnet Owlmother. Debutalbumet ”Ugglemor” kom 2010 och nu är hon aktuell med uppföljaren ”Räddhare”.
Singeln ”Spindelman” (nej, jag blir heller inte klok på djurreferenserna eller språkmixningen, hon sjunger alltså på engelska) ger ett litet smakprov på hur det kommer låta. En låt med helt okej elektronisk pop är vad som möter lyssnaren. Här finns både en dos svärta och en smått pampig känsla, men jag är rädd att det ändå är en låt som lätt glöms bort. Albumet vill jag dock höra, där medverkar Lovisa Negga.

Queenstown dag två

Kan inte påstå att det blivit sådär jättemycket extremsportande för min del här i Queenstown. Jag började dagen med att åka en båttur på sjön. Perfekt att kolla på omgivningarna, äta lunch och ta en bira.

 

Sen tog jag kabinbanan upp till berget och kollade på utsikten över stan. Sen var det plötsligt kväll igen och dags att leta upp nån schysst restaurang, vilket det finns många av här i stan. Imorrn drar jag vidare. Har inte riktigt bestämt var jag ska, men det är ju dags att börja dra sig mot Christchurch.  Inte många dar kvar nu.

 

Utsikt över Queenstown


På skiva: Sofia Härdig (Nolltretton, december)

Sofia Härdig
”The norm of the locked room”
Margit Music

Det hörs nästan att Sofia Härdig har bott och spelat in i Berlin. Musiken hon gör är på nåt sätt sinnebilden av ”Berlin-musik”. Det låter avantgardistiskt, hårt, mörkt och experimentellt. Knäppt konstnärligt och fascinerande farligt.
Här dricker hon öl med Nick Cave och Blixa Bargeld i en nedbrunnen industrilokal i utkanten av stan samtidigt som ”Robocop” flimrar förbi på videoskärmen. Hon spelar futuristisk slumblues, som många säkert vill sätta in i electronicafacket men som lika gärna kan kallas rock.
Märkliga ljud passerar förbi, det blippar, knastrar och pulserar. Hon jobbar först fram albumet elektroniskt för att sedan demontera det och fylla på med traditionella rockinstrument. Pretentiöst är bara förnamnet, hon uppträder dessutom mer i konsthallar än på klubbar, men dessvärre är ansatsen bättre än själva utförandet. Musiken är mer ljudexperiment än riktiga låtar. När man lyssnat klart minns man stämningen och känslan man fick, men väldigt lite av de enskilda spåren fastnar.

2/5

Queenstown nästa

Tog några sista timmar i Wanaka idag och körde sedan mot Queenstown.
Gjorde ett snabbstopp i Arrowtown som är en gammal guldgrävarstad och som fortfarande har behållt den gamla western-känslan.
Sen kom jag till det smått mytomspunna Queenstown, som låg inbäddad i ett spektakulärt landskap. Cool stad, både mysig och tuff. Det bor bara 11000 här, men det vimlar av hotell, barer, affärer och restauranger.
För övrigt verkar kiwis vara större soldyrkare än svenskar. Men de är också oerhört präktiga som jag nämnt innan. Eller är det så att äventyrssportarna är de nya dykarna?
Stannar här i några dagar. Kommer ha fullt upp med alla fallskärmshopp, bungyjump, bergsklättring, paddling, jetski, mountainbike, paragliding och allt det andra som jag ska göra här. Sen är det inte långt kvar i NZ. Ska bara ta mig upp till Chrischurch, sen bär det iväg på nya äventyr.

Cool i Queenstown


Bête Noire-nytt

Vad händer på Bête Noire-fronten då? 2012 var ju lite av ett förlorat år, men 2013 - då jädrar!
Just nu är ju jag i Nya Zeeland och Bill på själslig retreat på Söderköpings brunn, eller vart det nu var. Men om några dagar möts vi i Singapore och då ska jag visa honom MITT sydostasien. Det lär bli en chock för honom...
Sen när vi kommer hem fulla med kraft ska vi ta tag i nya skivan, det hemliga projektet och konstutställningen. Plus ragga lite gig. Men det är några veckor kvar tills dess...

Glaciärer och vägen till Wanaka

Visst, Napier var ”oj oj” och Rotorua likaså, men idag kom den riktiga ”dunder-ojojoj”-dagen. Jag har rört mig nere i södra Alperna och det bjöd på en del otroliga landskapsvyer.

Jag började dagen med att kolla in Franz  Josef-glaciären (ovan) och sen även Fox-glaciären (nedan).

Sedan ner till Haast och därefter in bland berg, dalar, vattenfall, flodbäddar och skog för att ta mig till Wanaka. Jag har aldrig sett sjöar som är så blå, helt otroligt. Först åkte jag utmed Lake Wanaka och tänkte ”oj oj, vilka färger”…

…sen kom jag till Lake Hawea som var ÄNNU BLÅARE och ÄNNU VACKRARE. I början stannade jag vid varenda rastplats och tog kort, men till slut var jag tvungen att sluta. Det går nämligen inte att fånga vyn på bild och dessutom blir hjärnan överhettad av intryck.

Dagen avslutades i Wanaka som är en riktig ojoj-stad precis vid sjön. Vet inte hur jag ska beskriva stan mer än ”OJ OJ OJ!”


Fox-glaciären


Innelistan Nordön

Just det, dags att sammanfatta Nordön...
Innelista Nordön
1. Allt med Napier: staden, vinet, hotellet…
2. Gejsrar mm i Rotorua
3. Wellington – äntligen lite synd
4. Tavernan i Waihi
5. Auckland (mest i brist på annat)
Bubblare: Lammskånk, Moa (fågeln alltså), Bacon/BBQ-cheesburgare, Bay of Islands-toaletten, Korven och muralerna i Katikati
Utelistan
1. När jag körde vilse till/från längsta ortsnamnet
2. Dammöppningen i Aratiatia…
3. Coromandel (var allt lite överskattat…)
4. Taupo (vad var hajpen?)
5. Maorikulturen
Bubblare: Första dagarna med vänstertrafik, internetsnålheten på motellen, cricket, första hotellet i Wellington, att hitta ut ur Auckland

Veckans Tobi


Nelson till Franz Josef

Idag blev det en riktig långkörning på 47 mil. Efter en snabb rundtur i Nelson hoppade jag in i bilen och körde västkusten söderut. Fanns inte så mycket att se förutom de berömda pannkaksklipporna i Punakaiki, så det var enda riktiga stoppet jag gjorde.

Hade planerat att sova i Greymouth, men körningen flöt på bra så jag tänkte ”va fan, jag kör på” och tog mig ända till Franz Josef, där jag ska kolla in glaciären imorgon. Själva staden har lite basläger-känsla över sig som jag gillar. Imorgon ska jag även kolla in Fox-glaciären och sen blir det väl att stanna i Haast. Men vem vet? Jag kanske tar mig ända till Wanaka?

 


På skiva: Leona Lewis (Nolltretton, december)

Leona Lewis
”Glassheart”
SONY

Den brittiska sångerskan vann X-factor 2006 och gav ut sitt debutalbum ”Spirit” året därpå. Sedan dess har hon bland annat haft nio hits hemma i England, varav ”Bleeding love” är den största, sjungit soundtracket till filmen ”Avatar” och jobbat ihop med Avicii.
Deras låt ”Collide” finns bara med som bonusspår på Deluxe-versionen, men två andra svenskar medverkar här på hennes tredje album, både Jörgen Elofsson och Peter Svensson har varit med i låtskrivandet.
Här finns en hel del som är bra. Leona Lewis har utan tvekan en kraftfull röst och missar inte en ton. Många av låtarna, särskilt öppningsspåret ”Trouble”, är också bra och lär spelas flitigt på många radiokanaler framöver. Plattan har både elektroniska danslåtar och smäktande ballader, det låter välproducerad och snyggt, men samtidigt lite identitetslöst och ”duktigt”. Ungefär som deltagare i talangjakter på tv brukar låta.
Jag kan inte heller påstå att ljudbilden känns särskilt modern. Det är inte Leona Lewis som ligger i framkant på poputvecklingen, men det kan ju inte heller alla göra. Däremot sjunger hon helt okej radiopop för den som vill ha något trevligt och ofarligt att lyssna på.


2/5

Marlborough

Idag blev det ännu en härlig vintur, denna gång i det omtalade Marlboroughdistriktet. Den var inte lika bra som i Hawkes Bay, mest beroende på att den kändes ganska stressig. Men vinturer är ju alltid trevliga. Bland annat var ett svenskt par med, samt några sydafrikaner som jag fick lite tips av inför nästa Sydafrikaresa. Fast inte riktigt de tips jag hoppats, för det dom sa gör att jag nog måste planera om den resa jag tänkt. Hur som helst, så fick jag med mig två flaskor hem. En Sauvignon blanc (såklart) och en…Riesling! Hur fan gick det till? Jag som snudd på avskyr Riesling. Sitter för övrigt och dricker den nu…och jodå, den är riktigt god.

Kom till Nelson på kvällen och det är en mysig liten stad. Från mitt rum ser man monumentet på ett berg över Nya Zeelands mittpunkt. Det är förresten mycket berg här på sydön. Nelson har en trevlig bargata där jag var och käkade förut. När jag kom ut hörde jag musik från grannstället och gick in där. Det blev en sån där grej som jag älskar när jag är utomlands. Ett folkrock/irländskt band lirade och det var världens drag på lokalbefolkningen, så jag tog givetvis en öl. Imorrn ska jag kolla in Nelson lite mer sen bär det söderut längs västkusten.

 
 

Figges kätbild

Figge skickade över en kätbild häromdagen och skrev:
"Nu du Tobi ska jag lära dig ett och annat om hur man fångar kvinnor. Man måste klä sig elegant och ansa sin frisyr. Sen ska man hjälpa grannarna med att skotta snö och kunna sno ihop en biff stroganoff lite snabbt. Och så ska man vara handlare, det är nog viktigast".

Lehmans fredagsfräckis

En äldre dam kom in till tandläkaren, drog av sig trosorna, och hoppade upp i tandläkarstolen med benen isär.
Tandläkaren blev pinsamt röd, men tog det med fattning.
- Nu har du kommit fel, sa han med stadig röst.
- Nej det har jag inte, svarade tanten. Det var du som satte in löständerna på min man, och då får du ta ut dom också!

Sydön

Började dagen med att kolla in några grejer i Wellington som jag inte hann med igår. Först ut till Botaniska trädgårdarna dit den berömda cable caren (vad säger man på svenska?) går. Har kommit på att jag gillar Wellington. Det känns som en RIKTIG stad. Levande, svårgreppbar, snirklig och genuin. Var för övrigt på en svinbra restaurang runt hörnet igår. Skulle bara ha en köttbit hade jag tänkt, men menyn var så jäkla spännande att jag bara beställde in mer och mer. Förrätt, varmrätt, öl på öl, efterätt, vin...och allt var svingott.
Sen ner till det uppfräschade hamnområdet där det enorma museet Te Papa ligger. Hade bara en timme på mig där inne, men hann med en del i alla fall. Sen var det dags att lämna bilen och hoppa på färjan mot Picton. Så nu har jag kommit till Sydön!
Där väntade hyrbil nr 2, som jag körde till Blenheim där jag tog in på motell och bokade en vintur till imorrn. Egentligen hade jag tänkt att åka till Nelson, men va fan, jag kan ju inte hoppa över Marlboroughdistriktet kom jag på, så det blev Blenheim. Själva staden verkar svintråkig, men på cykelavstånd ligger 200 vingårdar, varav jag alltså ska klämma 4-5 imorrn. Det får bli Nelson dagen efter istället. Är inte riktigt lika laddad för sydön som jag var för nordön, men det kanske bara är bra, då är förväntningarna lägre. Nu är i alla fall NZ del 2 inledd.

På skiva: Alicia Keys (Nolltretton, december)

Alicia Keys
”Girl on fire”
SONY

För att hävda att hon är en tjej som brinner tycker jag att Alicia Keys känns rätt sval. Tre år efter förra plattan hävdar hon nu på sitt femte album att hon har förändrats, blivit fri och själv har tagit kommandot över sin karriär. Men jag vet inte, jag tycker att hon rör sig i ungefär samma musikaliska trakter som förut. Det som gett henne topplisteplaceringar, hits och framgång, men som åtminstone hos mig har lämnat ganska små spår.
Bland producenterna hittar vi gamla namn som Dr Dre, Rodney Jerkins, Babyface och Swizz Beatz, som numera är hennes make. Allt är förstås oklanderligt framfört, med undantag av att Alicia gapar lite väl mycket i titelspåret, men musiken är också så polerad, tillrättalagd och intetsägande att man nästan somnar. Några spår, som exempelvis öppningsspåret ”Brand new me”, höjer sig en smula över mängden, men som helhet är detta en seg historia som känns tämligen ointressant. Och när hon plockar in sonen Egypt i låten ”When it´s all over” blir det direkt outhärdligt.

2/5

Wellington

Kom till Wellington igår kväll. Då hann jag inte se så mycket, men idag har jag varit runt en del. Centrum är ganska litet, men hela stan är stor och husen ligger utspridda på en massa berg och kullar. Det är mycket enkelriktat och ett helvete att köra i stan, men jag gillar den mer och mer. Smeknamnet är "Windy Wellington" och det märkte jag av idag...
Wellington är ganska olikt Auckland. Stan är mindre, men man känner att det är här makten finns. Medan Auckland har en välpolerad fräschör och en tillbakalutad seglarkänsla över sig så har Wellington mer folk i strikt klädsel och en massa pampiga byggnader och monument.
Centrum är kanske inte så tjusigt men tar man sig bara runt kröken fattar man hur fint staden ligger med bergen och havet. Tyvärr började det regna på eftermiddagen så jag hann inte kolla in riktigt allt jag ville. Men dagens hotell är i alla fall mångfaldigt bättre än gårdagens, som var ett riktigt råttbo...
Började dagen med att fixa färjan till Picton. Där ska jag också hämta min nya hyrbil. Är lite orolig att det blivit nåt vajsing och inte kommer finnas nån när jag kommer fram...
Wellington var hur som helst bra, nu blir det sydön!

Napier - vi ses igen!

Tog en sista runda i fantastiska Napier idag innan det var dags att fortsätta söderut. Men hit kommer jag tillbaka, var så säker!
Passade på att kolla in grannstaden Hastings, som inte var lika mysig men som också har en hel del art deco.
Sen blev det en sväng till stället med världens längsta namn. Försök att uttala det om ni kan...
På kvällen kom jag fram till Wellington. Flera jag pratat med har inte gillat staden och vissa har till och med valt bort den helt när de rest i NZ, men jag blev laddad direkt när jag anlände. Schysst landskap och schysst stad - och framförallt har jag upptäckt att det är här draget är. Jag har ju gnällt lite över att kiwisarna inte verkar festa, men det gäller inte i Wellington. Här vimlar det av barer och restauranger - och det är folk på dem. Folk som festar. Imorrn ska jag kolla in stan mera...
 

Härliga Napier

Direkt efter filmen insåg jag varför det var sånt drag denna dag, det var nämligen några kryssningsfartyg som kommit...

Lakritz-Anna såklart

Lakritz-Anna ja...det har kommit önskemål om att hon ska börja med sin sex&samlevnads-spalt  här på bloggen igen. Men är det nån mer än Figge som vill det? Säg till i så fall, så kan vi ordna det.

Anna G såklart

Trodde ni att jag hade glömt Anna G? Nejdå, ingen risk. Nu har hon även blivit stajlad av Lakritz-Anna så allting går åt rätt håll... 

Kort om NZ

Nya Zeeland är VÄLDIGT rent och prydligt. Nästan för rent. Till och med vildmarken ser ut som parker. Klart man blir misstänksam, nåt skumt måste det ligga bakom.
Men så är ju nyazeeländarna hurtiga och jävliga också, bara masswa extremsporter, camping, cykling, paddling osv. Att de är präktiga märks också i utelivet. Jag brukar kunna hitta röjet, men här har det varit väldigt dåligt med den varan, till och med på lördagkvällarna.
De har rödbetor på hamburgarna och ägg på steken. Det visas cricket överallt (fjantsport!). En dag bodde jag på Hemo Road!!!! De påstår sig prata engelska, men man hör knappt vad de säger.Alla kullar som man tyckte var fina i början spyr jag snart på. Och så har jag ont som fan i vänsterfoten, vet inte vad jag har gjort.
Men brudarna då? Jo, de ser väl okej ut. Ungefär som västerländska tjejer brukar se ut.

Vin i Napier

Aaaah...gud vad jag älskar att åka på vinturer. Idag var vi runt på vingårdarna i Napier och Hastings och det var lika trevligt som vanligt. Som vanligt var det en blandad kompott människor: jag, ett svenskt par, ett skotskt par (som redan klämt två vingårdar innan vi plockade upp dem), lite engelsmän och kiwis.
Cirka 7 viner per gård och fyra gårdar (eller var det fem?). Plus ost, kex, oliovolja och annat. Oj oj oj...mycket trevligt. Och mot slutet av turen är alla bästa vänner. Jag höll mig lite lugn och köpte bara två flaskor Sauvignon blanc och en burk Chardonnay-senap denna gång.
Eftersom jag ligger en dag före planeringen tror jag att det blir en extra dag i Marlboroughdistriktet (på sydön) och en vintur där också. Hade egentligen inte tänkt det, men vafan det är ju så gött!

På skiva: Kartellen (Nolltretton, december)

Kartellen
”Ånger & kamp”
Universal

Första riktiga skivan – Ja
Gangstarap med socialrealistiska texter – Ja
Techno – Nej

Hårdrocksgitarrer – Nej
Gästas av Thorsten Flinck och The Real Group – Ja
Texter om rosa moln och sommarängar – Nej

Sjunger om hårda livet i förorten –Ja
Dragspel och PRO-möte – Nej
Sköna beats – Ja

3/5

Art Deco i Napier

Oj oj oj, det tog bara fem minuter i Napier så kände jag att stan hör hemma där uppe i toppen med bland annat Stellenbosch, Quebec och Lamai. Vindistrikt, kust, relativt okänt och en massa Art Deco-byggnader. Ja, hela stadskärnan går i den härliga 30-talsstilen. Aaaaaah...Napier levererade precis som jag hade hoppats!
Se och njut!
 

Napier


Taupo

På eftermiddagen kom jag fram till Taupo, ett slags semesterställe vid en stor sjö. Trevligt ställe men lite familjekänsla, och gillar man inte fiske, golf, vattensporter osv finns inte så mycket att se och göra. Så jag stannade bara över natten och på morgonen drog jag och kollade in Huka falls strax intill.
Efter det bar det iväg mot Napier. Hittade ännu ett vattenfall på vägen...
Sen kom jag fram till Napier, som faktiskt varit det ställe jag sett fram mot mest under hela resan. Och det började bra direkt - jacuzzi i sovrummet!
Och så här ser mitt motell ut. Jag bor högst upp, tvåa från höger. Mitt på Marine Parade, en gata som går utmed stranden med havet tvärs över gatan. Här blir jag kvar några dar, har exempelvis bokat en vintur imorgon.

Gejsrar och sånt

Igår kom resans första "oj oj oj"-dag. Jag började dagen med att kolla in Te Puia (ett vulkanområde i utkanten av Rotorua). Där fanns det en massa spännande att kolla på: gejsrar, mudpools, varma källor osv.
Har ju kollat in liknande områden både på Island och Taiwan, men Nya Zeeland är några strån vassare.
Efter Te Puia körde jag mot Taupo och på vägen låg Wai-O-Tapu som var ÄNNU bättre. Men jag tycker man ska se båda, för de är ganska olika.
Riktigt häftigt och den bästa dagen hittills. Sen bar det vidare mot Taupo...

Gest hos Tobi

Pera New fortsätter sitt eviga tjat om att han vill se David Gest på bloggen. Så okej då, här är han.

Aratiatia rapids


Wai-O-Tapu


Lerbubbel


Te puia


Nytt på DVD (Nolltretton, december)

Klipp

Är det en varm och mysig må bra-film man är ute efter bör man nog undvika serbiska Maja Milos hyllade debutfilm ”Klipp”. Här visar hon upp en sjaskig ungdomstillvaro med knark, förnedring, fylla, misshandel och vandalism på ett rått och ohämmat sätt. Filmen innehåller många realistiska sexscener som snuddar vid att vara ren porrfilm.
I centrum står den 16-åriga tjejen Jasna som har en döende far och en risig relation till sin familj. Hon drar runt i en serbisk misär med nedgångna byggnader, husruiner och graffitisprayade väggar och filmar allting med sin mobiltelefon. Hon har en kontrollerande pojkvän som utnyttjar henne som sexleksak men inte besvarar hennes förälskelse det minsta.
Filmen har en realistisk ton och känns trovärdig i all sin svartsynta och tragiska skildring, men man får verkligen hoppas att alla serbiska ungdomar inte lever samma liv som Jasna och hennes vänner. Men kanske kommer denna film närmare sanningen om hur unga, även i Sverige, faktiskt lever än de flesta andra skildringar vi sett?

3/5
------------------------------------------------------
Förälskad i Rom

Visst blir rollfigurerna förälskade i varandra i den här filmen, men framförallt är det Woody Allen som verkar ha blivit förälskad i staden Rom. Det är fullt med mysiga miljöer som får tittaren att vilja sätta sig på första bästa plan ner till den italienska huvudstaden.
I filmen får vi följa flera olika berättelser. Vi har Woody Allen själv i rollen som den amerikanska pappan som ska träffa sin dotters italienska svärföräldrar, varpå han upptäcker att svärsonens far är en fantastisk duschsångare. Vi har det unga paret från landet som villar bort sig i storstaden och trasslar in sig i märkliga erotiska äventyr. Här finns den vardagliga mannen som plötsligt och utan anledning blir superkändis och så har vi några ungdomar som har lite svårt att skilja mellan vänskap och åtrå.
Scenerna med Allen själv känns mest babbliga och tröttsamma, men i övrigt serveras vi mycket humor och absurda situationer som gör detta till en trivsam film. Det är dock inte någon av Allens bättre filmer utan är en ganska lättviktig bagatell som inte sätter några djupare spår.

3/5

Rotorua!

Började dagen med att kolla in gruvan i Waihi (den ligger mitt i stan, mittemot puben jag var på igår).
Sen bar det iväg mot Rotorua som är känt för sina gejsrar och varma källor. På vägen stannade jag till i Katikati som är en småstad som specialiserat sig på muraler, dvs väggmålningar.
Och dom var många. Längs den lilla bygatan såg jag minst 20-30 stycken, men det fanns nog fler.
Sedan jag lämnade Auckland har det blivit varmare och soligare för var dag, och idag har det varit riktigt hett. Ännu varmare blev det i Rotorua, som är NZ:s mest kända geotermiska område. När jag stannade och öppnade bildörren kände jag svaveloset i luften slå emot mig. Här finns hur mycket gejsrar och varma källor som helst, hela stan är full.
Imorrn tänkte jag kolla in geotermiken ordentligt. Idag tog jag det lugnt och höll mig inne i stan. Kollade bland annat in Government gardens...
...och Kuirau park, där de hade många ställen för sköna fotbad.
Nu ligger jag på motellet och dricker lite lokalt Sauvignon blanc, andas in svavelångorna och funderar på att prova ställets varma källa-pool (alla motell har såna). Sen blir det mat och öl inne på Tutanekai street. Funderar på att stanna en dag extra här...

En sväng runt Coromandel

När jag lämnade Auckland tog det en timme att hitta ut ur staden och samma sak när jag igår skulle ta mig genom stan från Bay of islands till Coromandel. Det är alltså en halvö som jag körde runt på snirkliga serpentinvägar. Jag började i den gamla guldgrävarstaden Thames (bild nedan) och hann även med Coromandel town och Whitianga innan jag tog in på motell i Waihi. Coromandel bjöd på en trevlig dagsutflykt med fin natur och utsikter och en radda mysiga småstäder. Kvällen avslutades med det bästa som finns när man är ute och reser: att gå på den lokala småstadspuben och Waihi får toppbetyg på den punkten. Laxen jag åt  var jättegod…men konstig.  Jag vågar mig inte ens på en gissning vad det var den serverades med. Lokalen var konstig och jätteupplyst. Gästerna var trevliga… men konstiga. En gubbe sa att han var NZ:s första surfare. På scenen körde de open mic och en dam i 50-årsåldern körde nån slags twee-pop och sjöng jättekonstigt. Fast det var ändå ganska bra. Övriga musiker var ett gäng hippies…som var konstiga. När jag kom ut hade stan tänd nån lokal variant av Vinterljus, fast det är ju sommar här. Konstigt men underbart!


Coromandel Peninsula


Lehmans fredagsfräckis

Det var två grabbar och en tjej som hade blivit skeppsbrutna på en öde ö.
Killarna hade vissa intressen som tjejen inte direkt delade men hon ställde upp på det eftersom inte hade mycket val, men efter en tid tröttnade hon på att behöva tillfredställa deras lustar och sa:
- Nej nu är jag trött på det här snusket. Nu tar jag livet av mig.
Och så gjorde hon det.
En tid förflöt och en dag sa den ena killen till den andra:
- Nej nu är jag trött på det här snusket. Nu gräver vi ner henne.
Och så gjorde dom det.
Ytterligare en tid förflöt tills den ena killen en dag sa:
- Nej nu är jag trött på det här snusket, nu gräver vi upp henne igen

Veckans Tobi

Devonport, Auckland...

På vägarna i Northland

Hämtade hyrbilen i morse och åkte norrut från Auckland. Fint landskap med berg och dalar, men mycket trafik plus att det alltid är lite ovant med vänstertrafik i början. Hamnade i trevliga Bay of islands och kollade in både Paihia och Russell, samt Haruru Falls och Kerikeri. Egentligen hade jag tänkt att åka ända till nordspetsen Cape Reinga och Ninety mile beach också, men kände att det var för lång resa för lite utdelning. Men en riktigt trevlig dag ändå. Nu ligger jag på ett motell i Wellsford, och märkligt nog så bor här även ett Kalmar-par som jag tog en öl med i Auckland igår! Så kan det slumpa sig.

Bay of islands


Innelistan Auckland

Auckland var en mycket trevlig stad som jag kan rekommendera att aucka till.
Innelistan:
1. Alla caféer och småbutiker
2. Utsikten från Sky Tower & Mt Eden
3. Hamnområdet
4. Att hänga i Parnell
5. Att åka över till Devonport
Bubblare: Ölen mellan Mt Eden och stan
 
Utelistan:
1. Att gå uppför Mt Eden (efter att ha gått från Auckland museum)
2. Skavsår på innanlåren
3. Vänstertrafik
4. Boddington-ölen
5. Kyckling vol-au-vent (bilden nedan)
 

Pruttens favoritställe

Jerry var tydligen i Auckland för något år sedan och hittade ett ställe han gillade. Han bad mig kolla om det låg kvar, och det gjorde det. I korsningen K-road - PITT street!

På skiva: Rihanna (Nolltretton, december)

Rihanna
”Unapologetic”
Universal

Det har talats mycket de senaste åren om att det inte längre går att sälja skivor och att det inte längre skapas några nya superartister som kan ta över efter det gamla gardet med Madonna, U2 och de andra giganterna. Det kanske inte är lika lätt längre, men det går. Det har Lady Gaga visat, och det har inte minst Rihanna visat.
Hon är bara 24 år men har redan sålt 37 miljoner album och levererat listettor som ”Umbrella”, ”Only girl (in the world)” och ”Rude boy”. Detta är hennes sjunde skiva på sju år och precis som hennes tidigare album spretar även denna platta både stilmässigt och vad gäller kvalitet. Här finns något riktigt hemskt spår, ett gäng som är halvbra och så några stycken som höjer sig över mängden. Hon hade gärna fått skippa några ballader och några halvsega spår och dra upp tempot lite.
Jag var inte så förtjust i singeln ”Diamonds” när den kom, men den har vuxit och tillhör de bättre låtarna här och har redan blivit en hit. Jag gillar även bettet i ”Right now”, ihop med David Guetta, som känns som skivans nästan enda riktiga dansgolvslåt. Och ”Love without tragedy/Mother Mary” är också rätt skön, utan på något sätt vara oförglömlig. Men jag saknar den där riktiga fullträffen på skivan.
Och hur fan tänkte hon när hon lät sin gamla misshandlande kille Chris Brown vara med på en låten ”Nobody´s business”?

2/5

Krogkrönika (Nolltretton, december)

Irländska puben ett säkert kort

Nytt land, ny stad, nytt nattliv. Du är på jakt efter en bit mat och några öl. Ett skönt ställe att glida in på och spendera några timmar. Vart går man? Lyckligtvis finns det ett barkoncept som alltid är ett säkert kort, över hela världen – den irländska puben.

Det är en problematik man ofta stöter på när man är ute och reser, oavsett om man är på jobbresa i Sverige, om man bilar genom USA eller backpackar i Australien. När man kommer till en ny stad och ska gå ut på kvällen, vart ska man gå?

Man kan stå och vela fram och tillbaka. Vågar man verkligen prova den där tapasrestaurangen? Har de överhuvudtaget mat i den där loungebaren? Passar man in på den där hippa nattklubben? Just där och då, när man står och tvekar över vart man ska gå känns det skönt att de nästan alltid finns ett alternativ som alltid går att lita på – den irländska puben.

Irländska pubar (eller brittiska pubar kanske man hellre ska säga) finns nästan överallt över hela jordklotet. Och de är alltid bra. Förmodligen är det just därför som varje stad tycks ha dem, för att både krögare och gäster vet att det är säkra kort. Jag har stått på bargator i Filippinerna, Kanada, Danmark, Sydafrika och Panama och funderat på var jag ska gå för att få en anständig öl och en god burgare tills jag sett en grön fyrklöver lyst upp natten likt Betlehems stjärna och lett mig rätt.

För på irländska pubar finns det alltid bra öl. Maten är inte alltid fantastisk men den är alltid klart godkänd. Inredningen är alltid mysig och stämningen är alltid bra. Irländska pubar har sällan dörrvakter. Det kostar inget inträde och det finns inget garderobstvång. Priserna är låga och musiken bra. På en irländsk bar sitter man skönt, atmosfären är avslappnad och det är lätt att träffa folk. Och på en irländsk pub riskerar man inte att bli utslängd om man råkar bli lite för ”glad”, tvärtom är det nästan en del av konceptet.

I England har det varit kris i pubvärlden på senare år, med många små kvarterskrogar som har fått bomma igen, men i resten av världen har man förstått pubens storhet. Och det tackar vi för. Ibland undrar jag varför man överhuvudtaget öppnar andra ställen än irländska pubar…

Auckland dag 3

 
Oj oj...idag har jag gatt runt i ytteromradena. Borjade i mysiga Parnell...
Kollade bland annat in deras fantastiska kyrka med sina speciella glasfonster.
Var pa Auckland Museum och larde mig mer om maorikulturen...
Och sa gick jag upp pa Mount Eden och kollade ner i kratern...nu ar jag helt slut...
Imorrn hamtar jag hyrbilen och kor norrut!
 

Auckland Museum


Auckland dag 2

Andra dagen hann jag med att kolla in hela centrala Auckland: Queen Street, K-road, hamnen, Sky Tower mm. Hann till och med att ta farjan till Devonport.
Har lite svajigt internet sa rapporterna blir lite tunna sa har inledningsvis ar jag medveten om...men Devonport var trevligt, liksom hela Auckland.

Auckland Sky Tower


Auckland...som sagt. Dag 1

Kom till Auckland haromdagen. Befinner mig mig alltsa som langt bort fran Sverige som man kan komma, och gar med andra ord uppochner. Det kanns lite markligt, man ar ju van att ga normalt...
Forsta kvallen blev det inte sa mycket med, gick bara ut och kakade nere vid Viaduct Basin (hamnomradet) och sen hem och sova. Men hann iaf konstatera att det ar valdigt mycket asiater i Auckland. Valdigt mycket alltsa.

Auckland!

Ar i Auckland. Allt ar kanon. Dock lite trubbel med internet. Aterkommer...

På skiva: Soundgarden (Nolltretton, december)

Soundgarden
”King animal”
Universal

”Been away too long” heter öppningsspåret på Soundgarden comebackskiva och fansen håller säkert med Chris Cornell när han sjunger texten. Bandets senaste skiva, ”Down on the upside”, kom 1996, sedan dess har Soundgardens fans fått hålla tillgodo med Chris Cornells solomusik, hans band Audioslave samt lite sidoprojekt från de övriga medlemmarna fram till återföreningen för två år sedan.
Nu har bandet spelat in en ny skiva och jag är lite orolig för hur det ska låta. Soundgarden var ett av banden som definierade grungen, men efter milstolparna ”Badmotorfinger” och ”Superunknown” verkade bandet ha tömt sig och ”Down on the upside” kändes rätt trött. Det fanns liksom en anledning till att bandet lade av.
För några år sedan hade ett comebackande grungeband känts helt ointressant, men Soundgardens smått psykedeliska, 70-talsinfluerade gubbgrunge passar överraskande bra in i den samtida rocktrenden. Det låter bra och skivan håller en jämn standard, även om de riktiga topparna saknas. Chris och gänget gör inte bort sig på något sätt utan har gjort en helt okej comebackskiva som låter ungefär som man kunde förvänta sig. Men särskilt spännande låter det inte.

2/5

Nytt på DVD (Nolltretton, december)

Hamilton – Men inte om det gäller din dotter

De nya Hamilton-filmerna med Mikael Persbrandt i huvudrollen som den svenske superagenten är en briljant uppvisning. Det vill säga, en uppvisning i konsten hur man effektivast sabbar ett varumärke.
Guillous böcker knöt på ett strålande sätt ihop internationella konflikter, inrikespolitiskt maktspel, journalistik och traditionellt svenskt polisarbete och skapade en svensk nationalhjälte. I de första filmatiseringarna fångade man de intrikata turerna på ett bra sätt, men för varje film har Hamilton alltmer reducerats till en platt actionhjälte. Om ”I nationens intresse” var dålig så är ”Men inte om det gäller din dotter” direkt pinsam.
Hamilton ska rädda sin guddotter som kidnappats av en islamistisk, saudisk oljeshejk och genomför detta omöjliga uppdrag med hjälp av en plåtslagare och en vinalkad föredetting. I princip alla likheter med boken är som bortblåsta och man undrar om det ens fanns ett manus innan man började filma. Ingen bakgrund till rollfigurerna eller deras sammanhang ges, actionscenerna går ut på att skaka kameran, alla svenskar (utom Hamilton) är nervösa klantarslen, replikerna är skrattretande och klippningen suger. Jan Guillou måste skämmas över att detta skräp marknadsförs med hans namn.

1/5

Bangkok - Auckland

Efter tre dagar ar det dags att lamna Bangkok och aka vidare mot Auckland. Man vill ju alltid stanna langre i denna harliga stad, men nu blir det nagra veckor i Nya Zeeland och sen kommer Bill och jag tillbaka i februari igen.
Idag var Wee och jag nere pa Asiatique, ett nybyggt restaurang/shoppingomrade nere vid floden som var riktigt mysigt och lyfte fram Bangkoks historia. Man hade tagit tillvara de gamla lagerhusen och fabriksbyggnaderna och skapat ett frascht turistomrade som kandes genuint och trevligt.
Sa nar ni sett alla tempel, shoppat pa MBK och gjort allt det dar andra gamla vanliga sa kan jag tipsa om att aka till Asiatique.

Soi 13

Jag brukar ju havda att Sukhumvit soi 13 ar varldens basta krog. Igar var jag dar igen och traffade Leffan, en Linkopingskille som jag brukar traffa pa lite har och dar i sydostasien. En annan anledning att hanga pa Soi 13 ar att de nu fatt en ny toalett. Forut fick man ga in i en skapbil och pissa men numera har de en annan toalettlosning, namligen denna nya, frascha plastklosett. Den star alltsa mitt pa gatan och mama-san gar och tommer den i gatubrunnen nar den blivit full. Exakt dar har ni anledningen till varfor jag alskar Soi 13!

Mot Auckland!

Nu börjar resan på riktigt. Nästa stopp: Nya Zeeland!

På skiva: Alexander Ryback (Nolltretton, december)

Alexander Rybak
”Christmas Tales”
Grappa/Musikoperatörene

Med tanke på hur överlägset Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 2009 så har han förvaltat framgången ganska dåligt. Direkt efter segern toppade han alla tänkbara listor och världen låg för hans fötter, men på nåt sätt tynade karriären halvt bort med en visskiva ihop med Mats Paulson och medverkan i svenska ”Let´s dance”.
Nu släpper han sitt fjärde album som är en klassisk julskiva bestående av en radda traditionella julsånger som vi redan hört till leda. Var det verkligen det mest spännande han kunde hitta på för att få igång karriären igen?
Musiken är framfört av stor orkester med stråkar och blås och Rybak får hjälp med sången av en hel del kvinnliga röster. Det låter musikaliskt helt oklanderligt, exakt sådär mysigt och jultrevligt som dessa typer av skivor ofta låter. Och exakt där finns den stora invändningen. För varför ska vi lyssna på denna julskiva när det redan finns tusentals likadana? Rybak tillför inget nytt eller eget. Plattan är inte dålig, den känns bara så fruktansvärt onödig.

1/5

Bangkok!

Da var man pa plats i Bangkok. Igen. Har ingen aning om hur manga ganger jag varit dar, men det maste vara minst 30 om man raknar inresa/utresa/mellanlandningar. Innan jag akte var det som vanligt, jag var inte sarskilt laddad, men sa fort jag kom ner sa slog Bangkok ater till med sin fulla kraft. Stan och hela landet ar helt enkelt sa jakla bra.  Ar ju egentligen vansinne att resa harifran.
Har ar forresten arets reseaffisch.
Fran lagenheten i Linkoping till hotellet pa Sukhumvit tog det ungefar ett dygn, sa man ar ju ratt seg nar man kommer fram. Men det ar ju inget att tveka pa, det ar bara att ge sig ut i natten.
Forsta olen...
...och forsta maten
Forsta natten i Bangkok blir ju alltid helgalen av nagon anledning. Men igar var jag ratt seg sa jag var pa vag hem redan strax efter tolv. Men forsta nattens markliga magi holl i sig. Jag skulle bara ta en ol till pa hemvagen och sen blev det som vanligt - och jag kom hem kl 7 pa morgonen. Och da motte jag Wee i hotellobbyn, hon hade kommit med morgontaget fran Pechabun. Bangkok levererar igen!
 
 

Lehmans fredagsfräckis

En man går in på apoteket, och viskar i expeditens öra:
- Jag skulle vilja ha ett sådant där skydd, av gummi du vet.
Expediten svarar högt:
- Kondom menar du?
- Jo, jo! Men inte behöver du säga det så högt att alla hör.
Expediten:
- Vilken storlek vill du ha?
Mannen svarar generat:
- XL tror jag.
Expediten hittar dem inte, så hon frågar skrikande sin kollega som är 5-6 meter längre bort:
- Kerstin! Var är dom stora kondomerna?
Hon svarar:
- I nedersta facket.
Mannen kommer till kassan röd som en kräfta:
- Jag vill betala de här.
- Kondomerna, säger kassörskan högt.
Mannen går generat mot dörren, men så stannar han upp och säger:
- Om någon nu inte skulle ha hört det, så är jag på väg att knulla!

Musikkrönika (Nolltretton, december)

Musikåret 2012

Håller Marie Fredrikssons röst fortfarande? Hur kan Uggla hålla sig aktuell år efter år? Är X-factor nåt att ha? Varje musikår är spännande och här är en del av det som hände 2012.

Årets bästa: Joel Alme
Årets också bra: Amanda Jenssen, Thåström
Årets konsert: Ghost på Cupolen i Linköping den 15/12
Årets sämsta: Jockibois sångkarriär
Årets sommarhit: ”Dansa pausa” med Panetoz
Årets oväntade: Mando Diao sjunger Fröding
Årets flopp: The Voice,
Årets flopp 2: Madonna
Årets flopp 3: Howlin´ Pelles tal på fotbollsgalan
Årets Laleh: Miss Li
Årets egotripp: Krunegård x3 på Cirkus
Årets bakslag: Peace & Loves ekonomi
Årets man-ska-lägga-av-när-man-är-på-topp: Swedish House Mafia
Årets mest splittrade: Invigningen av Friends arena
Årets grattis: Mauro 50 och SON 100
Årets comeback: Refused, Romo Night
Årets kör: Team Hoffsten
Årets lokala: Ulrika Windolf och Saturdays Heroes
Årets seger: Loreen
Årets rockstjärna: Zlatan
Årets längsta: Konserterna med Bruce Springsteen och The Cure
Årets musikböcker: Den svenska synthen och Ny Våg
Årets olycka: Avicii i Globen
Årets hype: First aid kit
Årets farväl: Whitney Houston, Stig Vig, Donna Summer, Robin Gibb, Nalle Knutsson, The Soundtrack of our Lives

Hopp inför 2013: Sanna Carlstedt släpper nytt, Bråvallafestivalen, turné och album med Depeche Mode och sen går jag fortfarande och hoppas på att Peggy Lejonhjärta ska göra comeback…

Vinterresa 2013

Nu bär det iväg! Första stopp: Bangkok.
Sawasdee!

Amiral von Schneider

Det var nog 20 år sen senast, men igår såg jag "Grevinnan och betjänten" igen. Kanske inte lika roligt längre (fast ändå kul) och en riktigt välskriven sketch. Men nu känns det som att det kan dröja 20 år till.

RSS 2.0