Bling och blaj i Dubai

Första riktiga dagen i Dubai ägnade jag åt att kolla in området runt Burj Khalifa (ja, ni vet...världens högsta byggnad som är 828 meter). Jag bor precis vid den Metrostationen, så jag knallar bara över den stora huvudgatan som går tvärs genom stan så är jag där. 
Där ligger också den där konstgjorda sjön och den enorma Dubai Mall. Downtown kallas området, även om det inte är så likt downtown i andra städer. Sen är ju i och för sig inte Dubai likt andra städer i andra avseenden heller. Allt är nytt, modernt, rent och snyggt. Och följdaktligen rätt tråkigt - om än spektakulärt. Det har byggts intensivt i 20 år och med tanke på alla lyftkranar så lär de fortsätta i minst 20 år till.
En dag ska man absolut lägga i downtown, men tveksamt om det behövs mer än så. Jag skulle upp i Burj Khalifa, men det var slutsålt för dagen (om jag inte vill köra den dyraste varianten) så jag satsar på övermorgon istället.
Dom kör en fontänshow varje halvtimme som var rätt kul. Sen kan man gå runt sjön och kika i området. Fint och många bra fototillfällen...
Man får skita i känslan av kulisser, ungefär som när man är på Universal Studios. Ja, det känns livlöst och plastigt men man har rätt trevligt ändå. Åtminstone för en dag.
Sen har vi då The Dubai Mall, som är ett skitstort köpcentrum som är svårt att hitta ut ur. Lite samma sak där: fräscht och snyggt. Men det är ändå bara ett köpcentrum, fast lite större.
Fast vattenfallet var rätt snyggt.
Och så hade de en isrink också.
Det var downtown det. Imorgon tänkte jag åka bort till marinan och kolla in det området. Dubai är visserligen en stad men en betydligt större stad än vad många tror, och det är långa avstånd mellan grejerna. Är lite sugen på den där inomhusskidbacken också...

En tripp till Dubai!

Japp, det blev en liten sväng till Dubai. Första gången i Mellanöstern för mig så det blir spännande.
Första resan med nya passet också. Passet har varit en historia för sig som jag inte orkar dra nu, men kortfattat har det varit mycket strul som löste sig i sista stund.
Flög som vanligt från Linköping och kom fram till Dubai sent på kvällen. Fick ett rum med fin balkong. Bara ett problem...balkongen är inomhus. Inne i ett köpcentrum!
Bor i downtown, precis vid Burj Kalifa. Tänkte åka upp där imorgon och få svindel.
Men först nattmat. Rätt tomt på restauranger där jag bor, åtminstone 02 på natten, men hittade ett ställe. Gööött. Nu sova, sen ut på stan imorgon.

En liten tripp får det ändå bli

Upp, upp och iväg! Jag drar iväg en liten kortis!

Kamala Harris - For the people!


Så var Kamala Harris äntligen igång! Igår höll hon sitt första presidentkandidatstal i hemstaden Oakland. Hon är som sagt karismatisk, kompetent och kanon i de flesta avseenden men det har funnits två farhågor. 1. Funkar hon som talare? 2. Funkar hon i debatter? På den första punkten kan vi nu konstatera: ja, definitivt. Det var ett riktigt bra inledningstal och det känns som att det ändå finns stor utvecklingspotential. När hon blir varm i kläderna kan det bli ren Obama-klass. Och jag tror inte vi behöver vara oroliga över debattekniken heller. Hon har lång erfarenhet av både politik och juridik, och visade exempelvis i Brett Kavanaugh-förhören att hon kan sätta hårt mot hårt. Det var längesedan jag var så här uppspelt över någon politiker!
 
 

Myshelg i Norpan

Härlig helg i Norpan! Kom dit lagom till att det var AW-dags i fredags. Vi gick till ett av våra favoritställen: Östgöta Kök - Nya Torget, som egentligen är en delikatessbutik men det går bra att äta där också. Vi firade nya lägenheten med (asgoda) smörrebröd, något vi hade planerat sedan länge.
Sen råkade vi få med oss några (asgoda) havskräftor hem också.
På lördagen fortsatte det danska temat med att vi käkade på Pölsemannen (också ett favoritställe).
Men på kvällen växlade vi till argentinskt med tango, kött och Malbec.
På söndagen blev det svenskt (?) med semmel-kladdkaka. Jajamän.

Söndagsintervjun: Jonathan Westerling och Jacob Bergvall

 

En handbok med verktyg för unga ledare

 

Linköpingskillarna Jonathan Westerling och Jacob Bergvall har båda erfarenhet av ledarskap inom Svenska kyrkan. Nu har de samlat några av sina bästa tips i fickboken "Verktyg för unga ledare – Med Jesus i centrum".

 

Medan antalet konfirmander stadigt minskar så finns det ett kraftigt ökande intresse för att bli ung ledare inom kyrkan, och idag finns det cirka 10 000 unga ledare i landet. Det kan se lite olika ut i olika församlingar, men generellt kan man säga att det handlar om ungdomar mellan 15 och 20 år som engagerar sig inom olika intressen eller verksamheter inom en församling.

- Det är ett bra sätt att utvecklas på när man är i den åldern. Det är inte alltid lätt att hitta ett sammanhang, men kyrkan erbjuder en trygg miljö där man kan testa att utveckla sitt ledarskap, säger Jacob.

 

Jacob är 26 år och kommer från Finspång, men bor numera i Ånestad i Linköping och arbetar som mjukvaruutvecklare och projektledare i ett IT-företag. Nästan granne bor 27-åriga Jonathan, ursprungligen från Linghem, som till vardags arbetar som låg- och mellanstadielärare. Och det var Jonathan som först fick idén att skriva boken. Snart kom han dock på att det skulle vara roligare att vara två och kontaktade Jacob, som nappade på förslaget.

- Jag hade hållit på så mycket med ungdomsverksamhet i kyrkan och tänkte: samlar jag mina tankar och idéer i en bok kan säkert någon få nytta av den. Vad man än har för problem som ung ledare så ska man kunna hitta det i boken, och någon sån typ av enkel bok fanns inte sen tidigare, säger Jonathan.

 

Boken är tryckt i ett behändigt litet fickformat och ger grunderna i ledarskap, konflikthantering, grupputveckling och återkoppling. Författarna delar med sig av verktyg för den unge ledaren och boken avslutas med praktiska tips på lekar, böner och andakter. Tanken är att ge unga ledare en grundläggande förståelse både för kristen tro och för ungt ledarskap. Den riktar sig främst till Svenska kyrkan men funkar även i andra kyrkor.

- Om man trivs i rollen att ta ansvar och planera så kan man få lite stöd av boken, och samtidigt lära känna sig själv och sin ledarstil, säger Jacob och berättar att de är tacksamma för allt det stöd de fått av förlaget Verbum.

Inte minst hjälpte förlaget till med att koncentrera och strama till innehållet. 200 lekar bantades ner till 20 och de 400 originalsidorna kortades ner till 100. Hittills har de sålt cirka 1000 exemplar, något de tror och hoppas ska öka ytterligare med tiden.

- Jag tror det finns en bra framtid för boken eftersom det kommer nya unga ledare varje år, säger Jacob.

 

Detta är den första bok som Jonathan och Jacob skrivit, och kanske kommer det fler? Jonathan har i alla fall börjat så smått med ett nytt projekt.

- Att göra den här boken har varit väldigt kul och utvecklande för oss och vårt skrivande. Ett naturligt nästa steg är att komma ut och föreläsa om den, säger Jacob och berättar att de hittills varit i Tannefors två gånger och har två tillfällen i Norrköping inbokade framöver.

Vill man boka en föreläsning går det bra att höra av sig antingen till förlaget Verbum eller till  instagramkontot "Jonathanwesterlingofficial".


Filmrecension: Slender man

Slender man

 

Slender man är en så kallad "urban legend" som vuxit fram i USA på senare år. Det handlar om en lång och smal man i svart kostym som bor i skogen. Han saknar ansikte och har väldigt långa armar, och så rövar han bort barn. Inget nytt med det kanske, ungefär så brukar olika mytiska figurer skildras. Det som gör Slender man mer intressant är det uppmärksammade rättsfall från 2014 då två tolvåriga flickor åtalades för att ha knivhuggit en jämnårig kamrat 19 gånger. Lyckligtvis överlevde flickan mordförsöket. De två åtalade förklarade att de utfört dådet på order av...just det, en viss Slender man.

Nu har den mytiska figuren blivit film, även om manuset knappast har några större likheter med originalhistorien. Istället får vi följa fyra unga tjejer som dras in i Slender mans garn och utsätts för hans psykiska terror. Dessvärre blir det aldrig riktigt skrämmande, utan mest en b-skräckis i mängden, vilket är synd för här fanns ett gyllene tillfälle att skapa något bra. Det fanns ett verkligt fall, det fanns ett internetfenomen, det fanns en hype och det fanns en tajming, så förutsättningarna kunde knappast vara bättre. Ändå lyckas regissör Sylvain White endast åstadkomma en blek standardrysare som inte bidrar med något eget utan bara plockar vanliga ingredienser från andra skräckfilmer.

 

2/5


Lehmans fredagsfräckis

Ett av de värsta oväder som tänkas kan drog fram över den trakt som handelsresande X besökte. Alla rum var upptagna - men en säng på pigkammaren gick att få. Löfte om att lämna pigan ifred och gå tyst avlämnades. På väg upp gick ljuset ut och i kolmörke trevade X sig fram till sängen. Mellan sängarna var det inte längre än att kunde trycka handen på pigan - hon tryckte tillbaka och snart var han över.

Någon timma senare hördes små kvidande från pigan och X fick dåligt samvete och sade tröstande: "Lugn lilla vän - så här blir det alltid efter första gången."
"Det är nog sista - jag är 80 år gammal." : kom svaret.

Lika som bär #233

Joel Edgerton & Ricky Gervais

Mot Norrköping!

Sådär, då är man halvt Norrköpingsbo. Men märk väl: bara HALVT! 
För egentligen är det ju Bella som köpt ny lägenhet, men jag kommer nog hänga där mer. Jag har tex fått ett eget kontor!
Fortfarande kvar på Söder. Näst bästa stadsdelen efter Saltängen. Nu ska vi bara skaffa en ny soffa, sen blir det att mysa loss i Norpan.

Kamala for president!

Igår tillkännagav Kamala Harris att hon ställer upp som demokratisk presidentkandidat i valet 2020.
Jag började ju hajpa henne redan i somras och förutspådde att hon skulle bli nästa amerikanska president. Och det var alltså ett halvår innan hon ens var en kandidat.
Men nu har hon dragit igång sin kampanj och därmed är första steget mot att bli president taget. Det ska bli oerhört intressant att följa. Och mitt tips står fast: Kamala Harris for president 2020!

Skivrecension: Electric Boys

Electric Boys

The ghost ward diaries

 

Det finns många av de där gamla rockbanden som gjort comeback och på många sätt är bättre band idag. Electric Boys är ett sådant band. Ja, det är nåt annat med ett ungt, hungrigt band som går in fullt på rockstjärnemyten och allt det där, det vet jag också. Ett sånt band blir aldrig Electric Boys igen, och tur är väl det.

I andra ändan av spektrat har vi de gamla, trötta gubbanden som nöjer sig med att nostalgiskt spela sina gamla hits för att dra in lite extra fickpengar och få ytterligare en tid i rampljuset. Ett sånt band är inte Electric Boys heller, som tur är.

Det vi hör på bandets tredje platta efter återkomsten 2009 är ett band som ännu inte slagit sig till ro utan som fortfarande har en hel del bra rock´n´roll att ge. Låtarna har inte samma hitpotential som på bandets två första skivor, men det beror till stor del på produktionen. För i grunden är många av spåren riktigt starka, men hade nog tjänat på en något mer diversifierad ljudbild.

Electric Boys anno 2018 är dock inte ute efter radiohits utan vill lira småfunkig, rifftät och skitig bluesrock med känsla av 70-tal, rockklubb och ångande kåtma. Inget trams, inga eftergifter. Conny Bloom är fortfarande en av landets bästa rockstjärnor och tillsammans med sina grabbar lirar han svängig hårdrock av absolut toppklass. Starkt jobbat!

 

4/5


Bastusnack med Kinde

Råkade hitta en podd där Johan Kinde var gäst. Som alltid med Kungen så blev det ett spirituellt och intressant samtal. Finns att lyssna på HÄR

New York Times reslista för 2019

Det har åter blivit dags att gå igenom New York Times årliga reslista, som ni hittar HÄR.
Som vanligt ett antal klockrena träffar, men också många totalmissar. Testa gärna er själva. Reglerna är dessa: har man nyligen varit där eller allvarligt planerar att resa dit inom typ tre år får man en poäng. Här är några av de 52 resmålen på listan med kommentarer:
1. Puerto Rico
Skulle ju åkt dit för två år sedan, men sprack på målsnöret. Nästa gång jag hamnar i Karibien ligger dock PR i topp på destinationer. 1 poäng.
2. Hampi, Indien
Nix, 0 poäng.
3. Santa Barbara, Kalifornien
Min nästa USA-resa går förmodligen till Los Angeles (billigt, bra - och klimatvänligt bränsle på den sträckan med KLM) med omnejd Och då är Santa Barbara ett av stoppen. Men oklart när, därför bara en halv poäng.
4. Panama
Var där senast för två år sedan. 1 poäng.
5. München
Var nästan på väg dit i höstas. Det går ju direktflyg från Norrköping, så i höst ska det banne mig ske. Oktoberfest! 1 poäng.
6. Eilat, Israel
Nej, snarare Tel Aviv i så fall. 0 poäng.
7. Setouchi Islands, Japan
0 poäng.
8. Ålborg, Danmark
Det lär bli Danmark i sommar, men inte just Ålborg. 0 poäng.
9. Azorerna, Portugal
0 poäng
10. Ontarios isgrottor
Ska snart tillbaka till Kanada, men då blir det Calgary/Edmonton så 0 poäng.
11. Zadar, Kroatien
Japp, ska dit i ett jobbärende under våren. 1 poäng.
12. Williamsburg, Virginia
Var i Virginia förra hösten, men inte i Williamsburg. 0 poäng.
13. Las Vegas
Samma som punkt 3. En halv poäng.
14. Salvador, Brasilien
Rio de Janeiro/Sao Paulo står nog högst på min lista. Kanske dags att addera Salvador också? Men...0 poäng.
15. Danang, Vietnam
Har länge varit inne på att åka tillbaka till Vietnam och i så fall mitten av landet dvs Hoi An/Danang (+ Saigon). Men är hård mot mig själv och sätter 0 poäng.
17. Paparoa track, Nya Zeeland
Där har jag gått och kollat in pannkaksklipporna. 1 poäng.
20. Calgary
Japp, det är på g. 1 poäng.
29. Northern rivers, Australien
Varit där men det var några år sedan nu. En halv poäng.
31. New York city
Har varit där flera gånger. Finns alltid med i resplanerna. Men jag måste ändå sätta 0 poäng.
33. Orcas island, Washington
Har varit runt om: Vancouver, Seattle, Victoria. Men inte mitt i. 0 poäng.
35. Vestlandet, Norge
Japp. 1 poäng
36. Lyon & 39. Marseille
Båda dessa (särskilt den senare) har varit aktuell, men 0 poäng.
41. Los Angeles
Se punkt 3. En halv poäng.
43. Perth
Japp, ett år sedan. 1 poäng.
44. Hong Kong
Japp, ett år sedan. 1 poäng.
46. Har varit på väg till Houston i några år nu. Snart sker det. En halv poäng.
51. Elqui valley, Chile
Japp. 1 poäng.

Vagabonds reslista för 2019

Vagabonds årliga lista där de utser de hetaste resmålen har genom åren varit påfallande usla. Fantasilösa, vaga, utan fingertoppskänsla. I år tycker jag dock de är (nästan) på pricken. Bra koll, ligger i tiden. De har exempelvis med en kategori som heter "Hållbara resor" (vinnare Köpenhamn - billigt och smidigt att åka tåg till). Några andra exempel: Bästa land - Norge. Bästa stad - Philadelphia.
Men imorgon tar vi en titt på den enda reslista som verkligen betyder något: New York Times.
 

David Gests kätbild

Låt oss aldrig glömma David Gest...

Lehmans fredagsfräckis

Lilla Sally kom hem från skolan med ett leende på läpparna och berättade för sin mamma:
- Olle visade snoppen för mig idag!
- Vad säger du, flicka?
- Mmm.. Den påminde om en jordnöt.
- Jaså? sa mamman, aningen lättad, var den så liten?
- Hihi, nej, sa Sally, men lika salt!

Krogkrönika

Hur dags stänger köket?

 

Det svenska kroglivet utvecklas ständigt och blir hela tiden bättre. Men en sak fortsätter att vålla irritation år efter år, och det är att svenska restauranger är usla på att informera om hur dags köket stänger. Hur svårt kan det vara?

 

Vi lever i de modernaste av tidevarv. Restauranger har hemsidor, appar och facebooksidor. Gästerna kan boka bord med mobilen och betala med Swish. Vi är blixtsnabba med att anamma utländska mattrender och inredningskoncept. Men på ett område står utvecklingen fullkomligt still: svenska krogar är värdelösa på att berätta när deras kök stänger.

 

Som gäst undrar man förstås varför det blivit så, det verkar inte finnas någon rationell förklaring. Restaurangerna har ofta en rad olika platser där de kan informera om kökets öppettider - hemsida, facebooksida, griffeltavla vid bardisken - ändå ser man sällan en rad någonstans om detta. Märkligt, eftersom det är information som kan vara väldigt viktig för potentiella matgäster.

 

På många restauranger stänger köket klockan 22, men det är absolut ingen generell regel. Det är olika från krog till krog och från dag till dag. Även restauranger som normalt har en fast tid kan stänga köket tidigare om det inte är några matgäster. Så även om man ringt tidigare på kvällen och frågat om kökets öppettider kan man bli utan mat trots att man är i tid, på grund av att kocken varit sysslolös, tröttnat och packat ihop.

 

Det händer påfallande ofta att inte ens personalen vet hur dags köket stänger. Jag har många gånger knallat in på en krog och frågat i baren om köket fortfarande är öppet och mötts av svaret: "Jag vet inte, jag måste gå och kolla". Det normala i ett sånt läge borde ju vara att helt enkelt titta på klockan och därefter svara "ja" eller "nej". Eller ännu hellre ha en tydlig skylt på dörren eller vid baren som berättar om vilken tid som gäller.

 

En variant på samma tema är de krogar som informerar att de har öppet till "sent". Vad betyder det? "Sent" är ett väldigt luddigt begrepp som har olika mening för olika personer. Sent en tisdag är inte heller samma sak som sent en lördag. Som kroggäst vill man inte ha godtyckliga öppettider som plötsligt kan ändras beroende på hur uttråkad personalen är, vi vill veta vad som gäller.

 

Ärligt talat, hur svårt kan det vara att skriva ut vilka öppettider som gäller för köket? Det borde vara en grundläggande service för en restaurang som bryr sig om sina matgäster.


Hemma i vinter

I år är första vintern på 20 år som jag inte är iväg på nån långresa. Det har sina orsaker till att det har blivit så, men det är också så att jag inte direkt saknat det. Allt eftersom december och januari kommit och jag fortfarande inte bokat nån tripp så har jag tänkt: jaja, jag tar väl nån lite kortare sväng framöver. Jag har ju en sån tillvaro att jag kan få ett ryck och bara dra iväg i princip samma dag om jag vill.
Men...njäe...jag vetefan. Jag gillar snö och vinter. Jag kanske ska vara hemma i år? Ja, det lutar nog åt det.

Biotisdag

Blev bio igår igen. Denna gång "Hunter killer", Micke Nyqvists näst sista film. Lite halvkorkad ubåtsaction som funkar om man vill rensa skallen under två timmar, men lämnar såklart inga bestående spår.
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Eagle-Eye Cherry

Eagle-Eye Cherry

Streets of you

 

När Eagle-Eye Cherry släppte sitt debutalbum "Desireless" 1997 var han nästan obegripligt hipp. Han hade ett coolt utseende, ett häftigt namn, en dunderhet flickvän och kom från en välkänd musikalisk familj. Han fick en världshit med låten "Save tonight" som dessutom hade en riktigt snygg video. Självklart kunde det bara gå utför efter det.

För efter "Save tonight" kom det inte så mycket mer. Han har visserligen klämt ur sig fem album med mysig mjukrock genom åren, men framgångarna har uteblivit och det verkar som att Eagle-Eye Cherry bara blev ett one hit wonder.

Sex år efter senaste plattan gör han ett nytt försök och det låter ungefär som tidigare. Mysigt, varmt och trevligt. Snällt och oförargligt. Man trivs och mår bra av hans musik. Det gör att det är oerhört svårt att tycka illa om Eagle-Eye Cherry, men det är nästan ännu svårare att uppbåda riktig passion och verkligen älska honom. För även om musiken låter bra är den för profillös och utslätad. Det Eagle-Eye gör finns det mängder av andra artister som också gör. Som artist räcker det inte med att bara vara bra, man måste vara intressant också.

 

2/5


Biomåndag

Måndagkväll betyder bio, och igår blev det "Vice" om George W Bush vicepresident Dick Cheney. Lite för lång, kunde ha berättats rappare. Sminket fantastiskt och en del bra rollprestationer, framförallt Christian Bale som Dicken. Bitvis intressant men led av det vanliga biopic-problemet: att det inte finns någon riktig story.
Betyg: 3 av 5

Skivrecension: Avantgardet

Avantgardet

Alla känner apan

 

Varje höst har sitt rockband som det snackas om. Denna höst är Junior Brielle och Avantgardet två såna band som är hippa, coola och omtalade. De sistnämnda har visserligen varit på gång ett tag. Detta är Avantgardets tredje platta sedan starten 2016 och de tre skivorna ska enligt sångaren Rasmus Arvidsson ses som en slags trilogi.

Avantgardet har egentligen varit heta ända från början men det känns som att de denna höst hoppat upp ytterligare ett snäpp. Just nu är de ute på turné och nya skivan anses av många bedömare vara gruppens starkaste.

Småskev indiepop på svenska, skulle programförklaringen kunna vara. Det är en stil Avantgardet är långtifrån först med, men faktum är att det 2018 är en genre som har en rejäl formsvacka. För 15-20 år sedan vimlade det av svenska band som lät som Avantgardet men idag är utbudet betydligt tunnare, vilket kanske gör att många tar till överord när de beskriver bandet.

I sina bästa stunder, och det finns några såna på "Alla känner apan" är Avantgardet riktigt bra. Då levereras obekväm pop med sväng, känsla och referensfyllda texter. Men det finns också en del stunder på tomgång där känslan av upprepning tar över, tyvärr.

 

3/5


Vinterpromenad i Tannefors


Söndagsintervjun: 500 Mil

 

500 Mil vill få indiepoptanter att hoppa

 

Tidigare i höstas släppte 500 Mil sitt debutalbum "Åska". Där levererade den halvt Linköpingsbaserade duon, bestående av Christel Valsinger och Anna Charlotta Gunnarson, vuxen indiepop med jordnära texter på svenska. De vill göra musik som känns relevant för sin egen generation och hoppas inspirera fler kvinnor att följa deras exempel.

 

Ni vill ha "horder av medelålders tjejer i publiken". Är ni det första svenska band som riktat in sig på den stora och lukrativa målgruppen "Kulturtanter"?

- Exakt så. Fast indiepoptanter ringar nog in det hela bättre. Alla under 70 har ju växt upp med pop, rock och soul, men trots det har musikutbudet kraftig slagsida. Det ser ut som på den traditionella arbetsmarknaden; kvinnorna halkar efter i karriären om de bildar familj. Och medan killar i musiksvängen fortsätter tills de blir gråa gubbar slutar många tjejer spela när de blir föräldrar. Ännu färre kvinnor börjar göra musik efter 40. De låtar som erbjuds indiepoptanterna är alltså antingen gjorda av unga tjejer eller av snubbar (i valfri ålder). Vi startade 500 mil för att vi är indiebrudar i själ och hjärta och ville göra sådan musik som vi själva älskar, fast med texter för vår egen ålder. Mindre famlande, mer socialrealism och ämnen som bränner.

 

Jag tycker att ni var mer popskramliga i början och nu mer melankoliska. Hur skulle ni själva beskriva bandets utveckling?

- Vi är ju väldigt röjiga live, folk hoppar och dansar. Precis som vi. Fast i och för sig, när vi var förband till Docenterna för några veckor hade nog publiken väntat sig något mildare, det var kul att överraska. Det kom fram folk hela natten och tackade. Vi blandar kanske mer nu än i början. ”Mekano, andra delen” och ”Kalle jag har din jacka kvar” är ju rätt råa, medan ”Voyager Golden Record” är soft.

 

Många av 500 Mils texter har en nostalgisk touch med referenser till barndomen. Är bandet i själva verket en förtäckt terapisoffa?

- Ha ha, inte direkt. Konst är ju tillskruvad verklighet, så även om en del är självupplevt försöker jag (Anna Charlotta) nog mer hitta kärnan i det allmängiltiga. Jag samlar på mig skeenden och storys från alla möjliga håll och vill skriva om sådant som ingen annan redan skrivit om. ”Mekano”-historien är till exempel uppdelad i två låtar, där en ohållbar relation skildras från först förälderns och sedan det vuxna barnets perspektiv. Christels melodier brukar också ge en hint om vartåt texten ska dra. Vi gillar kontraster, så skriver hon något vackert får gärna texten göra lite ont.

 

Åker man 500 mil västerut hamnar man i trakterna kring Montreal, en stad känd för sin indiescen. Vad är er relation till den nordamerikanska indiescenen och vilka band har influerat er?

Christel: - Under 90-talet lyssnade jag extremt mycket på nordamerikansk indie, som Built To Spill, Dinosaur Jr, The Posies och Juliana Hatfield. Sånt med mycket gitarrer, stämsång och skrammel. Och det går väl aldrig ur helt. Men idag tycker jag om när pop och rock är mer avskalad i soundet, så att melodier och detaljer går fram. Lyssnar mycket på såväl topplistehits som Florence & The Machine och HAIM och det influerar mig nog mer än det faktiskt hörs i 500 Mils musik.

Anna Charlotta: - Mitt hjärta klappar nästan uteslutande för brittisk och svensk indie, men Sleater-Kinney, Breeders och Sonic Youth är ju gamla godingar.

 

Jag läste att ni tog bandnamnet från The Proclaimers "I’m gonna be (500 miles)". Är inte Rosanne Cash version av klassikern "500 miles" egentligen en bättre låt som vore mer värd att hylla?

- Roseanne Cash må vara underbar, men som duo är vi mer lika The Proclaimers. Vi tog vårt bandnamn från de skotska brödernas hit när vi upptäckte att vi var deras kopior.

 

Låtarna på NASA:s Voyager Golden Records är ärligt talat inget vidare. Vilka låtar hade ni skickat ut i rymden om ni fick bestämma?

- Ja, trots att de där rymdskivorna försöker spegla hela världen är det ett lite stelbent musikurval. Från början var det ju inte ens tänkt att det skulle vara med någon modern musik alls. Talande! Några av Anna Charlottas favoriter är redan nämnda i vår låt, men hon skulle gärna också spara ”Libertango” med Grace Jones, ”Sandy” med Popsicle och ”Falcons” med Amanda Bergman. Christel väljer “Shake It Out” med Florence & The Machine och “Wuthering Heights” med Kate Bush.

 

Vad har 500 Mil på gång framöver?

- Om några veckor släpps en remix av vår senaste singel, ”Assistenten”, signerad David Silva. Vi spelar på Nefertiti i Göteborg i slutet av november och på Skylten i Linköping i mitten av

december. Fast det är visst någon sluten fest, så vi hoppas på en allmän spelning också, dit varenda indiepoptant kan komma och hoppa med oss.


Filmrecension: Hereditary

Hereditary

 

Ari Asters debutfilm "Hereditary" är årets mest hyllade och omtalade skräckfilm, men det tar faktiskt sisådär två tredjedelar in i filmen innan skräckinslagen börjar dyka upp på allvar. Fram tills dess har filmen mest byggt upp en obehaglig stämning med sin ruggiga ljudsättning, sina kamerapanoreringar och sina antydningar om att något hemskt är att vänta.

Jag gillar rysare som inte tar den enkla vägen med blodsplatter och hoppa-till-effekter, och även om "Hereditary" har en smula sånt bygger den i huvudsak sin skräck på det psykologiska och stämningsskapande planet.

En familj med redan dåliga familjeband drabbas av två dödsfall och efter det börjar saker verkligen gå åt skogen. Det finns en del brister i handlingen, som halvt byter riktning ungefär halvvägs in i filmen, men det döljs väl genom det skickliga hantverket som gör att man sitter som på nålar större delen av filmen - utan att veta riktigt varför.

För länge är "Hereditary" mer av ett obekvämt familjedrama i lågt tempo där man mest sitter och väntar på att något ska hända. Sakta stegras dock handlingen och den obehagliga stämningen, så mot slutet måste jag erkänna att jag knappt vågar titta.

"Hereditary" lyckas komma under huden mer än de flesta andra rysare och det är roligt att konstatera att det fortfarande görs skräckfilmer som kan förnya genren och skapa kalla kårar längs ryggraden.

 

4/5


Lehmans fredagsfräckis

Mamman argt till son tonårsdotter:
- VEMS FEL ÄR DET ATT DU ÄR GRAVID?!
- Fars...
- FARS????!!!!!
- Jo... precis när min kille skulle dra ut den kom far o sparkade han i röven...

Garthon

Jag och en person som vi kan kalla Billy diskuterade Per Garthon igår.
Billy sa detta, som jag skrattar högt åt och känner att jag måste dela med mig av:
- Han grundade MP av bitterhet och uteblivet knulla.
 
(Ni kanske inte tycker det är lika kul som jag, men jag tycker av någon anledning att det citatet är vansinnigt roligt)
 
 

Musikkrönika

Popoppitopp!

 

Efter år av jobbiga hårdrocksgitarrer och gapiga killband har nu äntligen popmusiken gjort storstilad comeback i det lokala musiklivet. Och det är till stor del tjejerna som står för den.

 

Varför skapas ingen "kommersiell pop" i stil med Veronica Maggio eller Oskar Linnros utanför Stockholm? Det var en fråga jag diskuterade i en musikkrönika för sju år sedan och kom fram till att det i städer som Linköping och Norrköping finns en inskränkthet och en kultur inbyggd i studieförbund, fritidsgårdar och lokala rockklubbar som effektivt sållar bort artister som inte vill fålla in sig i den klassiska rockmallen med distade gitarrer, trasiga jeans och svårmodig attityd.

 

Det var sant då, men det verkar som att saker och ting ändrats för under de senaste åren har det plötsligt blivit accepterat och till och med hippt att satsa på popmusik i mindre och medelstora svenska städer. Vi har sett det i både Norrköping och Linköping där det plötsligt väller fram artister som inte bara gör popmusik, utan dessutom gör det bra. Och ingen kunde vara gladare än jag, för efter år av growlande, hårdslående trummisar och brötigt gitarrskrammel är det riktigt skönt att få höra låtar med melodier, glatt humör och en ljudbild där man kan urskilja de olika instrumenten..

 

I Norrköping är Kenny Lundström lite av spindeln i nätet och i Linköping håller Anton Nessvi på att få en liknande roll, men mest handlar det om poptjejer som väller fram på bred front. Agnes Matsdotter, Emilie Höijer och Elin Namnieks är tre exempel på det. Eleonor Leone och Märtha Frans två andra. Och vill man nämna lokala popnamn som redan börjat göra avtryck även nationellt så är Donika Nimani och Julia Adams två bra exempel. Det kan också vara läge att hylla festivalen Location East som valt att lyfta fram många av dessa poptjejer.

 

En skillnad mot tidigare är att dagens pop är mer elektronisk och består av mer programmeringar än gitarrer. Den trenden har även Norrköpings grand old popman John Daniel tagit till sig och fått en rejäl nytändning på sin senaste platta.

En annan rolig detalj är att de flesta av namnen ovan sjunger på svenska. Och även det är en stor skillnad mot hur det var för bara fem år sedan.

Inom kort drar den kommande upplagan av Livekarusellen igång. Det ska bli intressant att se om den nya popvågen slagit genom även där.

Filmrecension: The Meg

The meg

 

Nu har det kommit så många hajfilmer att det nästan blivit en genre i sig, från "Hajen" via "Deep blue sea" och "The shallows" till mängder av "Sharknado"-varianter. En annan trend de senaste åren är det övertydliga kinesiska inflytandet på Hollywood, som gjort avtryck i såväl rollbesättning som miljöer och manusskrivande. I "The meg" får man båda dessa ingredienser. Men det är inte det som är problemet, utan att denna film är så fruktansvärt korkad.

Grundidén är egentligen inte bättre eller sämre än många andra rullar. Ett gäng forskare upptäcker att en, som de trott utdöd, jättehaj har lyckats överleva i miljoner år på botten av en djuphavsgrav utanför Kina. Plötsligt kommer denna megahaj upp till ytan och visar sig vara en riktigt blodtörstig best. Japp, det låter fånigt men vadå, det kan man väl köpa?

Ibland vill man bara ha en fartfylld actionrulle utan djup eller budskap, och visst lyckas "The meg" bitvis med att underhålla. Men det blir aldrig riktigt spännande eller otäckt. Humorn känns extremt krystad, de "charmiga" inslagen landar helt snett och det "coola" blir bara töntigt. Logik och trovärdighet kan vi hoppa över helt och ofta sitter man bara och skakar på huvudet åt hur urbota idiotisk hela filmen är.

Hade det varit en avsiktlig b-rulle hade det varit helt okej, men det känns som att "The meg" försöker vara bra på riktigt och då blir det nästan outhärdligt.

 

1/5


Rökt ost

Nej, den där rökta ost-grisen verkar vara omöjlig att få tag i. Men nu har vi i alla fall vanlig rökt ost, och den ska vi festa upp om någon vecka typ. Vad ska man dricka till? Funkar rödvin?

Skivrecension: Christian Kjellvander

Christian Kjellvander

Wild Hxmans

 

Kjellvander är stabil. Han levererar som han ska. Visst, man kanske inte blir så överraskad, men man får det man vill ha och ibland är det gott så, åtminstone när kvaliteten är så hög som den är hos Kjellvander.

Detta är hans sjunde soloalbum och Kjellvander fortsätter med sin dystra, varma, mörka altcountry med organisk ljudbild och en halvsprucken röst som ligger långt fram i ljudlandskapet. Han har sedan länge hittat sin stil och håller konsekvent fast vid den: jordnära musik i gränslandet mellan country, rock och singer/songwriter.

Det är vemodigt och dystert, men ändå med en slags hoppfullhet. Vackert skulle säkert många säga. Sju stämningsfulla sånger, flera av dem riktigt långa vilket gör att lyssnaren hinner bäddas in lite extra i ljudlandskapet.

Det är svårt att skriva om Kjellvanders musik på ett sätt som gör den rättvisa. Man måste helt enkelt lyssna på en låt som "Stiegga", högt, intensivt och noggrant, för att förstå storheten. Men det där vet ni ju redan, ni som har upptäckt Christian Kjellvander, hans röst, hans närvaro och hans speciella sätt att skapa musik med tyngd och djup som få andra svenska artister.

 

3/5


Lika som bär #232

John Travolta & Don Johnson

Söndagsintervjun: Fredrik Strage

 

 

242 krönikor av Strage

 

I sin nya bok "242" har Linköpingsbördige rockjournalisten Fredrik Strage samlat 242 av sina fredagskrönikor som han skrivit för Dagens Nyheter mellan åren 2005 och 2017. I sina texter behandlar Strage en rad popkulturella företeelser, från Dolly Style och mentolcigaretter till Youtubers och häxhouse. Som läsare drabbas man såklart av en rad självklara frågor...

 

En gång för alla: hur uttalas egentligen Nitzer Ebb?

- Många tycker att det ska uttalas "najtser" eftersom det brittiska bandet själva säger så. Men målet med deras namn var att det skulle låta hårt och germanskt. Därför tycker jag, och alla äkta synthare, att "nitser" borde vara det korrekta uttalet. Även om det strider mot medlemmarnas eget uttal så är det mer i linje med deras ursprungliga vision.

 

Varför har du så envist vägrat hajpa Strip Music trots att deras debut är topp 3 bland de bästa svenska skivorna genom tiderna?

- Topp 3? Oj, du gillar verkligen Strip Music. Jag skrev en väldigt lång artikel om Henric de la Cour i tidskriften Sex våren 2007. Då följde jag med Strip Music på turné. Det slutade med att Henric och jag blev väldigt goda vänner. Så pass goda vänner att jag inte riktigt kan hajpa honom i DN eller TV4, bara i sociala medier. Jag föredrar hur som helst hans soloskivor framför både Strip Music och Yvonne. Få svenska artister har skrivit bättre låtar än "Chasing dark", "80's" och "Arkham supermarket".

 

Vilken var den senaste korven du lagade iklädd ditt Einstürzende Neubauten-förkläde?

- Jag skar upp några salsicciakorvar och rullade innanmätet till de köttbullar som ingår i receptet till Jamie Olivers pasta carbonara. Väldigt god pastarätt. Jag gillar hur det rivna citronskalet skapar en illusion av att allt på tallriken är nyttigt.

 

Vilket syntetmaterial, som Jocke Berg inte sjungit om, skulle Paul Rutherford passa i?

- Så vitt jag vet har Jocke Berg aldrig sjungit om latex. Jag älskade Paul Rutherford och hans mustasch i Frankie Goes To Hollywood. Att sångaren Holly Johnson fortfarande lever är för övrigt ett tecken på Guds existens. Holly Johnson fick HIV redan 1991 och fotograferades i änglavingar på omslaget till sin självbiografi. Han funderade på att ta sitt liv och Gud bara: "Relax. Don't do it."

 

Om du är sista länken i en human-rockjournalist-centipede, vilka är de tre föregående stjärtarna?

- Nick Kent, Chris Heath och Chuck Klosterman. Det är i alla fall skribenterna som påverkat mig mest.

 

Vilket arv, om något, har The Tough Alliance lämnat efter sig?

- Lite av deras huliganiga image märks hos Junior Brielle. Bröderna från Brunflo är visserligen betydligt snällare och kommer förmodligen inte att hamna i slagsmål med någon, inte ens med First Aid Kit som de har en konstig beef med. Med tanke på hur mycket The Tough Alliance hyllades i början av nollnolltalet är det egendomligt tyst om dem. Jag trodde att de skulle upptäckas av en yngre generation, ungefär som Broder Daniel, men det verkar inte ha inträffat. Jag blev ganska paff när sångaren Eric Berglunds samarbetspartner Lorentz berättade för mig att han inte ens hade hört The Tough Alliance.

 

Man får inte mata Gremlins efter midnatt, men hur länge gäller det? Alltså när på dygnet får man börja mata dem igen?

- Intressant fråga. Jag googlade lite och de flesta Gremlins-experter verkar tro att det är lugnt att börja mata dem när solen gått upp.

 

Hur kommer topp 5 på din respektive Hipster-Kristofers årsbästalista 2018 se ut?

- Min ser ut så här just nu:

Turbonegro, "Rock and roll machine"

The Blaze, "Dancehall"

Junior Brielle, "Blod"

Jon Hopkins, "Singularity"

Suede, "The blue hour"

 

- Och Hipster-Kristofers betydligt hippare lista ser ut så här:

Z.E - Min penna blöder

Moha La Squale - Bendero

Blood Orange - Negro Swan

The Embassy - White Lake

Primal Scream - Give up but don't give out the original memphis recordings

Mr Fingers - Cerebral Hemispheres


Skivrecension: Peter Jöback

Peter Jöback

Humanology

 

På senare år har den tidigare så välkammade och präktiga Peter Jöback blottat nya sidor, blivit mer grubblande och försökt att hitta sig själv. Det gäller såväl på det personliga som det musikaliska planet. Han har hoppat mellan stilar och provat pop tidigare utan att bottna i det. Denna platta lanseras också som en popskiva men skulle lika gärna kunna marknadsföras som en musikalplatta, för den är riktigt bombastisk och storslagen.

Albumet öppnar med den mäktiga "Shape of you", som visserligen är tydligt inspirerad av Amy Winehouses "Back in black", men det kan jag ha överseende med eftersom Jöback gör den så bra. Sedan fortsätter han starkt i "How great it is", en slags showpoplåt. Och snart märker jag att det kan sägas om de flesta av spåren. Hela plattan har bra låtar i dramatiska arrangemang, ofta med svettig 70-känsla eller inspirerade av nämnda Winehouse. Och kanske är det så här Jöback ska göra pop, om han nu ska göra pop?

På sin första skiva med nyskrivet material på elva år har han jobbat med låtskrivarna Tobias Fröberg och Kathryn Williams samt producenten Tobias Karlsson, och de har skapat en överraskande spännande och stark skiva. Allra helst hade man velat höra låtarna live i en pampig inramning med stor orkester, körsångerskor, dansare, ljusshow och hela tjottaballongen. Då skulle Jöback komma allra bäst till sin rätt.

 

3/5


Lehmans fredagsfräckis

Abbedissan till de 100 nunnorna:
- Jag har hittat en kondom i klostret.
99 nunnor:
- Åh nej!
1 nunna:
- He, he, he!
- Den var använd!
99 nunnor:
- Åh nej!
1 nunna:
- He, he, he!
- Det var ett hål i den!
1 nunna:
- Åh nej!
99 nunnor:
- He, he, he!

Biotorsdag

Blev ett biobesök igår igen. Blev "Holmes & Watson" trots att varje cell i mig skrek att det kommer vara en skitfilm, vilket det också var. Orkar inte ens såga den, för den var bara tråkig och korkad.
Betyg: 1 av 5

Biomåndag

Var på bio igår och såg "Lyckligare kan ingen vara". Hade inga högre förväntningar och inledningsvis var den också precis så sopig som jag befarat. Men den tog sig sakta men säkert och hade några fina stunder mot slutet. Fast lättviktig och lättglömd, såklart.
Betyg: 2 av 5

Badjävlar

Det snackas mycket om Linköpings nya badhus som ska byggas. Men varför behövs ett nytt? Folk kan ju inte bete sig i det vi har.
Jag går och simmar sisådär tre dagar i veckan och har sett det mesta av människor som inte begriper sig på sociala koder. Kärringar som simmar i bredd, folk som sköter sin intimhygien i duschrummet, idioter som kliver ned på badstegen precis när man ska simma förbi där, folk som inte stänger bastudörren...listan kan göras lång. Ändå upphör man aldrig att förvånas över hur människor beter sig.
Två exempel från gårdagen: 1. Gubben som är på väg från bassängen till duschen och börjar dra av sig badbyxorna redan tio meter innan han kliver in på Herrarnas.
2. Gubben som lägger sig överst i bastun och bresar. Oacceptabelt redan där, eftersom han både tar upp en hel bänkrad och dessutom är lite för påträngande med sitt vidriga kön. Men inte nog med det, för då börjar gubben FISA!
Jag reste mig vid första, klev ut vid den andra...och det skulle inte förvåna mig om han ligger kvar där och fiser än.

Nyårsafton på Billingen

Efter en trevlig drinkafton hemma hos Johanna F den 30/12 hoppade vi in i bilen på nyårsaftonsmorgonen och rundade Vättern. Klockan 15 checkade vi in på Billingehus i Skövde och drog direkt ner och SPA:ade.
Vid 19-hugget drog vi oss till restaurangen för en trerätters nyårssupé.
Billingehus ligger uppe på Billingen och genom panoramafönstrena får man en fin utsikt över Skövde. Perfekt ställe att kolla på fyrverkerierna vid tolvslaget.
Sen blev det raj-raj hela natten....gott nytt år!

Filmrecension: Mission: Impossible - Fallout

Mission: Impossible - Fallout

 

När det gäller action måste nog "Mission: Impossible" vara den filmserie som levererat på högst och jämnast nivå genom historien. Från starten 1996 när vi första gången fick stifta bekantskap med Tom Cruise som Ethan Hunt och fram till denna sjätte film har varenda rulle hållit absolut världsklass och hela tiden pushat gränserna för tuffa stunts och vad en actionfilm egentligen kan vara.

"Fallout" är en slags uppföljare till "Rogue nation" från 2015 och denna gång ska Ethan och hans gäng stoppa stulet plutonium från att hamna i orätta händer. Storyn är dock inte det intressanta, och den är dessutom lite rörig, men det vägs med råge upp av all häftig action som denna film är fullspäckad med. Ethan hoppar fallskärm, flyger helikopter, kör motorcykel på Paris gator, slåss på en toalett och springer på hustak från början till slut. Han hinner knappt hämta andan och det gör inte vi som tittar heller.

Vi har sett det förut, men ändå inte. För "Mission:Impossible"-serien lyckas på något sätt hela tiden återuppfinna sig själv och komma på nya varianter på slagsmål, biljakter, hur man använder ansiktsmasker, hur IMF misskrediteras och smarta vändningar i manuset. Jag hoppas att inte Cruise pensionerar sig som Ethan Hunt än på länge.

 

4/5


RSS 2.0