Äntligen jul

Japp, nu åker grejerna upp. Nu börjar julen 2018!

Lehmans fredagsfräckis

Varför ger män alltid sin jacka till kvinnor när de fryser?
– Vem vill ha ett blowjob av en kvinna som skakar med sina tänder?

Filmrecension: Jurassic world - Fallen kingdom

Jurassic world: Fallen kingdom

 

För tre år sedan återuppväckte man "Jurassic park"-konceptet och nu fortsätter filmserien med denna femte rulle. Den förra var ganska fantasilös och tråkig, men "Fallen kingdom" är snäppet bättre. Av flera skäl. Dels är den tekniskt bättre med ännu fläskigare effekter än senast. Det frossas ännu mer i skräcködlor, både i spektakulära storscener men även i det mer intima formatet. Men framförallt tar filmserien här en ny riktning som vi garanterat får se mer av i flera kommande filmer och som både känns häftig och nödvändig för att inte franchisen ska fortsätta upprepa sig.

Denna gång hotas de överlevande dinosaurierna på ön att slutgiltigt utrotas (precis som den där gången för miljontals år sedan) på grund av ett vulkanutbrott. Ett etiskt dilemma uppstår: ska man rädda redan utrotade djur som återuppväckts på konstgjord väg? Ett gäng skumma typer har såklart ekonomiska baktankar och fraktar över ett antal dinosaurier till fastlandet, och där börjar saker och ting såklart gå snett...

Utan att avslöja för mycket kan man säga att den nya miljön öppnar för nya spännande filmer framöver. Historien kring en ung flicka som förekommer i filmen känns också som ett nytt spännande spår. Det gör att "Jurassic park"-serien plötsligt gått från tjatiga upprepningar till något som det ska bli intressant att följa framöver.

 

3/5


Dagens fynd på hallmattan


Skivrecension: Interpol

Interpol

Marauder

 

I början av 00-talet dök det upp en massa tuffa band i New York som lirade skramlig indierock och både anammade och uppdaterade den klassiska rockestetiken på ett sånt sätt att det talades om den, nya hippa New York-scenen. Allra hippast var The Strokes, men under dem fanns en rad band som alla ingick i denna våg, exempelvis TV on the Radio, The Rapture, Yeah Yeah Yeahs och inte minst Interpol.

Bandet bildades 1998 och skivdebuterade 2002 med "Turn on the bright lights" som hyllades av kritikerna. Vissa försökte måla upp en konflikt mellan The Strokes och Interpol, men förutom att båda hade sin grund i någon slags garagerock fanns det musikaliska skillnader. The Strokes jämfördes ofta med Ramones medan Interpol drog mer åt postpunk à la Joy Division.

Efter andra skivan "Antics" 2004 kändes det som att maskineriet började hacka och jag var en av de som slutade bry mig. Nu har de släppt sitt sjätte album och när jag lyssnar på det är det som att återse en gammal vän. Man går snabbt in i sina gamla roller, tar vid där man slutade senast och har trevligt en stund med att prata gamla minnen, men man inser också rätt snabbt varför man slutade att umgås.

 

2/5


Biomåndag

Fick bli "Creed II" igår. Och det berodde nästan enbart på att det är kul att se Dolph som Ivan Drago igen. Helt okej film, men man vet ju exakt hur det kommer att gå för den följer mallen för alla Rocky-filmer. De kunde också gjort mer av Ivan Drago. Men oväntat rörande, så summan av kardemumman blir...
Betyg: 3 av 5
 

Mot Mars!

Ännu en nattmangling. Denna gång livesändning från Marslandningen. Det gick bra.

Helgmys i Norpan

Blev en härlig helg i Norrköping igen. På fredagen var Figge och Linda i stan, så vi mötte upp dom för en öl (som faktiskt hette Tobias) på Pig´n´hen. Och det där med "hen" var ju passande, för sen gick vi hem och hade en Uggla-fredag.
Vi började såklart med Fredagsdrinken. Och eftersom det var Black Friday fick det bli en riktigt svart drink, nämligen en rom & cola.
Till middag fortsatte vi på fjäderfä-temat...
...och så lyssnade vi på Ugglas bästa(!) skiva, den från hans krogshow "Magnus den store".
På lördagen kollade vi in nya EWK-utställningen på Arbetets museum.
Och den nya lekparken i Västgötebacken.
Men framförallt så var det premiär för jultröjorna. Och då behövdes det köttbullemacka och varm choklad så vi gick till Broadway konditori.
Vi kollade på Norins om de hade rökt ostgris, men inte denna gång heller....
Däremot lyckades vi ta en öl på Paolo Robertos ställe La Birreria, vilket faktiskt är en större bedrift än vad man kan tro. För vi har säkert gått förbi ett tiotal gånger, och det har alltid varit stängt. Men nu fick vi äntligen vår öl! Det firade vi med att gå hem och käka lövbiff.

Söndagsintervjun: Anton Nessvi & Christel Valsinger

Stanna eller dra?

- podcasten "Kvar i stan" undersöker förutsättningarna för lokala musiker

 

Som musikskapare i Östergötland ställs man förr eller senare för frågan: ska jag söka mig till branschen i Stockholm eller ska jag fortsätta göra min grej på hemmaplan? Det finns goda exempel på både alternativen och det är just det valet som podcasten "Kvar i stan" vill grotta ner sig i.

 

Bakom podcasten står frilansskribenten Christel Valsinger, känd från "Musikguiden" i P3 och bandet The Pusjkins och nu aktuell med sitt nya band 500 Mil, samt Anton Nessvi som har Låghus Studio där han spelar in artister och håller kurser i musikproduktion. Han har även en egen musikkarriär, både som soloartist och som medlem i bandet Pilotsonen.

 

De både träffades när Christel gick en kurs hos Anton och snart kom det fram att båda hade gått och funderat på att starta en podcast om det lokala musiklivet. Sagt och gjort, den 28 augusti var det premiär och tanken är att det ska komma ett nytt avsnitt på 45-60 minuter varje vecka. Podduon kommer ofta ha med gäster med anknytning till Östergötland, men det behöver inte bara vara musiker utan det kan även handla om journalister, stylister, arrangörer och andra som på något sätt har en koppling till musikbranschen.

- Vi vill att det ska vara en inspirationspodd. Vi ska inte bara intervjua lokala artister utan vi vill lyfta fram folk som man kanske inte visste kommer härifrån, säger Christel och fortsätter:

- Vi hoppas att det inte bara är musiknördar som lyssnar utan att vi kan vara bredare än så. Musiken utgör en grund, men det är de mänskliga berättelserna som kommer fram som är intressanta. Med Julia Adams pratade vi inte bara om hur hon sitter hemma och gör musik utan vi kom exempelvis in ganska mycket på hennes boende. Men det där kommer nog skifta lite, vissa avsnitt blir säkert nördigare än andra.

- En förhoppning med podden är att väcka liv i den lokala musikscenen. Vi vill skapa en mötesplats där människor kan känna att de är del av något. Det kanske händer en massa saker som inte jag vet om, men det känns som att det finns många som gör sin grej, på sin egen kant. Vi vill hjälpa till med att skapa en tydligare musikscen, man ska veta: "de som håller på med pop är det här gänget". Det behövs fler scener och jag skulle vilja få in studentlivet mer i det övriga musiklivet, säger Anton.

 

Christel har varit och nosat på popstjärnelivet men alltid haft Östergötland som bas. Anton valde att flytta, men är sedan ett år tillbaka på hemmaplan igen. Det verkar inte finnas något rätt eller fel hur man ska göra, det intressanta är istället att undersöka varför olika personer gör olika val och hur man som musikskapare kan inspirera varandra.

- Fördelen med att bo i Linköping är att jag betalar väldigt lite för att ha en studio och väldigt lite för min lägenhet, jämfört med om jag skulle bo i Stockholm. Här kan man leva rätt fattigt men ägna sig på heltid åt musiken. Nackdelen är att branschen inte finns här på samma sätt. Det största problemet är att knyta kontakter. Jag tror det är svårt att komma in i branschen om man bara sitter här i Linköping, säger Anton.

 

Varför ska man lyssna på "Kvar i stan"?

- Om man är intresserad av kultur- och musiklivet i Östergötland. Det finns massor av intressanta personer som kommer härifrån eller verkar här. Support your local podcast, uppmanar Christel.

 

Tre poddtips från Anton:

*Lilla Drevet

*Fördomspodden

*Musikprodd-podden

 

Tre poddtips från Christel:

*The Moth

*Song Exploder

*Skäringer & Mannheimer

 

Några intressanta lokala artister som man bör hålla ögonen på, enligt Christel och Anton:

*FrankK (lämnat stan)

*Donika Nimani (kvar i stan)

*Eleonor Leone (kvar i stan)

*Julia Adams (lämnat stan)

*Märvel (kvar i stan)

*Siri Karlsson (lämnat stan)


Skivrecension: Strängen

Strängen

Rock på svenska

 

Strängen, eller Robert Dahlqvist som han egentligen hette, blev känd som gitarrist i The Hellacopters men har lirat på en rad håll och kanter, bland annat i bandet Dundertåget och som soloartist.

Han gick tragiskt bort den 1 februari 2017, endast 40 år gammal. Det sista han gav ut var låten "Bangatan" hösten innan, som var tänkt som första singeln från en kommande skiva med titeln "Rock på svenska".

Plattan var i princip färdiginspelad och klar men hann aldrig ges ut innan Strängen gick bort. Efter en tids sorg började producenten Chips Kiesby och promotorn Calle Schewen kika på materialet och insåg att Strängen lämnat efter sig en kanonplatta. De fixade till det sista och nu är skivan här.

Det handlar mycket riktigt om rock på svenska. Äkta, skitig, opolerad rock. Åtta starka låtar med rå känsla och pardonlös inställning. Låttitlar som "Farsan söp ihjäl sig" och "Rocken är inte död", "Bangatan" i fullbandsversion och den något lugnare "Ingrid", tillägnad dottern, som avslutningsspår. Ett värdigt testamente från Strängen.

 

3/5


Biotorsdag

Var och såg "Widows" (med fantastiska Viola Davis) igår. Handlar om ett gäng kvinnor som måste göra en stöt för att betala en skuld som deras nu döda skurkmän dragit på sig. Trodde den skulle vara tramsigare men den var faktiskt oväntat bra. Fast ändå ganska lättviktig.
Betyg: 3 av 5

Lehmans fredagsfräckis

Män dammsuger på samma sätt som de har sex.
De sätter bara i den, bullrar i 3 minuter innan de kollapsar på soffan och tycker att frun bör vara överlycklig.

AW i Norpan

Jag och Bella håller på att utforska AW-utbudet i Norpan och det finns många ställen som har bra erbjudanden. Här kommer två bra tips. I tisdags var vi på Mateo Xavier, som är lite av ett favoritställe. Det är en köttrestaurang där man kan få hosta upp rätt mycket pengar för en bra köttbit. Vill man inte det så har dom en väldigt prisvärd AW-meny. Vi tog en köttplocktallrik...oj oj oj...
På onsdagen hamnade vi på Grekiska Kolgrillsbaren på Nya Torget, vars prisvärda AW-meny jag också kan rekommendera. Vi tog in sex smårätter...och lite vin. Oj oj oj...

Skivrecension: Franska trion

Franska Trion

Blod på våra händer

 

Är det jazz? Är det rännstensblues? Är det kabaré? Är det pianopop? Jag vet inte, jag vet bara att Franska Trion är ett av de senaste tio årens bästa och intressantaste svenska band. Detta är gruppens nionde album, och de lyckas inte bara upprätthålla sin höga nivå utan till och med bli bättre för varje skiva.

Trion består av Matti Ollikainen på sång och piano, Thommy Larsson på trummor och Viktor Tuegård på bas, och musiken kan beskrivas som tonsatt desperation. Matti Ollikainen öppnar sitt krossade hjärta och låter oss ta del av lögner och svek, sprit och misär och allt det där andra eländet han varit med om i sitt usla liv. Det finns ingen annan svensk sångare som kan låta lika förtvivlad på samma trovärdiga sätt.

Det skevar, det skaver. Såväl Ulf Sturesson som Tom Waits fladdrar förbi. Cigarettröken ligger tung över pianot och rödvinsflaskan har bara en ynka slatt kvar på botten. Det är jazz som jazz borde låta, blues som verkligen är blues på riktigt. Smärta och bitterhet utan filter. Och samtidigt så förbaskat vackert att man nästan börjar böla.

 

4/5


Krogkrönika

 

Roliga rörliga restauranger

Mat, dryck och nöjen gör sig bäst när man är i rörelse. Rullande restauranger är helt enkelt roligast.

 

För två år sedan var jag och två kompisar till Santiago i Chile. En av sakerna som fanns på vår todo-lista var att åka Tren del vino, ett tåg där man ut på den chilenska landsbygden och drack  vin. Vi gillade vin, att åka tåg och att prova nya grejer, så det lät som en riktig höjdarupplevelse. Tyvärr blev det inget, för om vi förstod saken rätt hade vintåget slutat med sin verksamhet.

Lyckligtvis finns det liknande vintåg på andra håll. Nu i oktober ska jag och en av de där Chileresenärerna till Napa valley i Kalifornien, och där har vi lyckats hitta ett tåg med ett snarlikt upplägg. Hoppas det går bättre denna gång.

 

Det är något visst med att dricka alkohol på tåg. Jag minns en tågresa mellan Bangkok och Nong Khai vid gränsen till Laos där vi spenderade många härliga timmar i restaurangvagnen. Häromåret tog jag nattåget till Umeå. Där var det hög stämning i restaurangvagnen innan vi gick och knoppade i vår sovkupé.

 

Festande blir nästan alltid roligare om man är i rörelse. Kanske beror det på att man är på väg mot ett hägrande mål och att det hela tiden blir nya intryck i och med att landskapet utanför förändras. Det kan handla om att partaja i bilen på väg till en festival eller att förfesta på bussen från en förort in till centrum. Jag är inget stort fan av raggarkulturen, men är det något de fattat så är det att den bästa festen sker i rullande tillstånd.

 

Om Östgötatrafiken verkligen vill öka resandet i länet borde de införa en restaurangvagn på Östgötapendeln. Spårvagnar med bistro finns i andra städer och har även provats i Norrköping. Partybussar med diskoljus och bar har funnits länge och vissa flygbolag talar även om att bygga plan med bardisk och dansgolv. Att partaja samtidigt som man åker är helt enkelt en ypperlig kombination som folk gillar.

 

 

De som varit bäst på att ta till sig detta är sjöfarten, och särskilt Finlandsfärjorna som byggt hela sin affärsidé på konceptet. Men det gäller inte bara stora kryssningsfartyg utan även mindre fartyg. I vårt närområde kan man exempelvis åka på grillkvällar på Kinda kanal och på räkaftnar på Roxen. Detta är något jag gärna skulle se utvecklas ännu mer, och inom alla transportslag. Nöjeslivet får inte stå stilla, då dör det. Kanske håller uttrycket "krogrörelse" på att få en ny innebörd.


Filmrecension: The wall

The Wall

 

Två amerikanska soldater är ute och spanar i Irak medan uppbyggnaden av landet pågår. Plötsligt beskjuts de av en dold prickskytt och den ena blir fast bakom en fallfärdig mur. Där sitter han sedan hela filmen och försöker komma på ett sätt att överleva. Ja, så skulle man kunna sammanfatta "The wall". Det låter kanske inte så intressant men blir faktiskt oväntat spännande.

Det är en så kallad one location-film, och man skulle även kunna kalla det en one person-film, för soldaten Isaac (spelad av Aaron Taylor-Johnson, från bland annat "Godzilla" och "Nocturnal animals") är i princip den enda personen man ser under hela filmen. Man får visserligen höra rösten från den mystiske prickskytten, men aldrig se honom. Och soldatkollegan Matthews insats är också rätt begränsad. Filmen är ganska lik Ryan Reynolds-rullen "Buried" i sitt upplägg, om ni minns den?

Filmen utspelas i öknen med mycket damm och en gråbrun färgskala, så det finns inte så mycket att vila ögonen på. Och trots att det är en krigsfilm blir det inte heller så mycket skjutande, utan större delen av filmen går åt till prat. Ändå blir det aldrig tråkigt. Regissör Doug Liman (The Bourne identity, Edge of tomorrow) har med små medel lyckats skapa en tät och oväntat bra film i det lilla formatet.

 

3/5


Auf wiedersehen Oktoberfest

I lördags var det dags för årets sista(?) Oktoberfest. Det var Bellas och min bröllopspresent till Zelle och Marina och som överraskning hade vi även bjudit in Figge och Linda. Vi började såklart med lite glühwein som välkomstdrink...
Sen blev det korv, sauerkraut, tysk potatissallad och annat gött. Oktober-Tobi brände av sina tre oktoberfesthits och....die krüge - hoch!!!
Tror det var min tionde Oktoberfest i år. (Tyska torget, Palatset, Bishops, Malt & Humle, Knäppingen, Munken x2, Vårdsberg, Horse & Hound, Tannefors). Förmodligen var det också den sista för i år, och det ska faktiskt bli rätt skönt. För nu står ju julen för dörren, så nu är det JULTRÖJA PÅ!

Söndagsintervjun: Erika Rockborn

Erika Rockborn debuterar med bok om manlig barnlängtan

 

När det handlar om ofrivillig barnlöshet är det nästan alltid ur en kvinnlig aspekt. I sin debutroman "Livmodermakt" vänder Norrköpingsförfattaren Erika Rockborn på perspektiven och låter läsarna följa en man som längtar efter barn.

 

"Livmodermakt" handlar om distriktsläkaren Martin Lindahl som längtar efter att få barn. En dröm som inte delas av hans hustru. På en krokikurs träffar han den levnadsglada Lisette som vänder upp och ner på hans värld och får Martin att ifrågasätta sina livsval.

- Jag har stött på många genom mitt jobb som är ofrivilligt barnlösa, men det är oftast kvinnorna som lider mest av det. Jag tyckte det var intressant att ge röst åt en man som längtar efter barn. Jag tyckte det var en intressant utgångspunkt och ett ämne som det inte skrivits om tidigare, säger Erika, som precis som Martin arbetar som distriktsläkare, och lägger till:

- Jag valde att inte skriva om en kvinna för då skulle alla tro att det handlar om mig. Förutom att det handlar om en mans barnlängtan så vill jag även ge en bild av en distriktsläkares vardag. Vi gör väldigt många saker som folk inte vet om.

 

Andra viktiga inslag i boken är en regnbågsfamilj som har en stor roll, en betydelsefull "me too"-händelse och återkommande resonemang kring återvinning, något som Erika brinner för även i vardagen.

Boken kom till efter att Erika fick en stroke 2012, en chockartad händelse som gjorde att hon både tappade talförmåga och rörlighet. Därför skrevs hela boken med tummarna på mobiltelefonen, något som förmodligen är unikt inom den svenska litteraturvärlden.

- Jag skrev medan potatisen kokade på spisen, på bussen och till och med i kassakön på ICA Maxi. Efter det blev jag så van att skriva på mobilen att jag har fortsatt med det. Fast jag skriver alla mina journaler på datorn, säger Erika.

 

Hon beskriver "Livmodermakt" som en vanlig bok skriven för vanligt folk mitt i livet. Det är en feelgoodbok men med tyngd och viss svärta. Lindelöws förlag gillade hennes arbetsplatsbeskrivningar och karaktärer och nappade direkt. Förutom att ta bort en person, som istället dyker upp senare i bokserien, behövdes bara småkorrigeringar av manuset och nu finns boken ute i butikerna och näthandlarna.

 

Den 25/8 hade Erika releasefest på Söderköpings vårdcentral och den 27-30/9 kommer hon att vara på plats på Bokmässan i Göteborg för att marknadsföra sin bok. Hon kommer även att signera böcker på Akademibokhandeln i Linköping den 27/10. Hittills har försäljningen gått över förväntan och mottagandet varit överraskande positivt.

- Jag har fått otroligt bra respons. De flesta säger att de har sträckläst den för att få veta om Martin ska få ett barn eller inte. Många har sagt att de fått mycket tankar av boken och mycket att fundera på. De har sagt att boken fastnar och att de bär med sig den. Den ständiga frågan på min Facebooksida är när tvåan kommer.

 

 

Och faktum är att uppföljaren redan är färdigskriven och klar, och förhoppningsvis kan den komma ut någon gång i vår.

- Den andra boken skrev jag på mindre än ett år. Jag började skriva så fort jag fick "Livmodermakt" antagen. Det är en uppföljare som utspelar sig sju år senare, med samma persongalleri. Den handlar mycket om återvinning och regnbågsfamiljen kommer att spela en viktig roll. Och övergreppet som skedde i ettan fortsätter att påverka den personens liv.

 

Erika berättar att hon även börjat på en tredje bok i serien, som utspelar sig ytterligare sju år senare. Hon arbetar med en lång tidsbåge i sin bokserie för att få med olika problematik som uppstår under livet. Och kanske är detta bara början på en lång författarkarriär, för nu tycks Erika ha fått smak på det där med att skriva böcker.

- Skrivandet kommer jag att fortsätta med. Jag är väldigt sugen på att skriva barnböcker, mina små barnbarn inspirerar mig väldigt mycket, säger Erika Rockborn.

Aguson på Palatset

Var en sväng på Palatset igår där Aguson hade releaseparty för sin nya skiva. Förband var Zeijlon (och Willy Dahlqvist).
Sen lirade Aguson. Mycket folk och bra spelning.
Och allra bäst var att Magnus Johansson kom upp på slutet och sjöng "Till himmelen". Nu kan jag dö lycklig.

En kväll på Linköping City Airport

Igår var jag på Linköpings flygplats och åt gott och lyssnade på intressanta föredrag om miljöförbättringar inom flyget, elbilar och förarlösa bilar. Jag har ju börjat få klimatångest det senaste året och börjat ifrågasätta mitt flygande, men hörde jag rätt så har KLM satt in nya plan till Linköping som har 18% mindre utsläpp, så nu kan jag flyga med gott samvete igen.
Måste återigen berömma Linköpings flygplats som gör ett riktigt bra jobb. Det anordnas tex många roliga event, som det igår. Och nu ska det tydligen öppnas upp en FJÄRDE daglig avgång till Amsterdam. Jag tror inte folk fattar hur bra det är, men om man säger så här: andra jämförbara svenska städer har oftast bara EN daglig avgång till en större internationell hub. Om ens det.
Jag är stolt över att få vara en liten del av denna flygplats, genom de resereportage jag skriver på hemsidan. Har ni missat dem så finns de på: https://www.linkopingcityairport.se/restips/

Lehmans fredagsfräckis

– Vad sa hon när du friade?
– Att hon måste fråga sin man först.

Skivrecension: Markus Krunegård

Krunegård

I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot

 

Låt oss direkt nämna elefanten i rummet. Inte att Norrköpingssonen Krunegård varit utbränd och nu är tillbaka fyra år efter förra skivan "Rastlöst blod", utan den långa och krångliga albumtiteln. Krunegård har visserligen en tradition av märkliga (främst låt-)titlar men denna tar väl ändå priset.

Så, nu går vi vidare. Krunegård är en lite udda fågel i Musiksverige som gör pop som både är bred och konstig på samma gång. Förmodligen är det just denna lyckade kombination av snyggt pophantverk och egensinne som gör att jag och många med mig gillar honom så mycket. Och han håller fast vid sin stil på detta sjätte album, så alla gamla fans kan pusta ut.

Musikaliskt gör Krunegård oklanderlig men ändå personlig musik. Snygg, fluffig pop där hela livet ibland är ett disko och där rocken ännu inte spelat ut sin roll. Textmässigt har han en unik ton med ordval, teman och vinklar som ingen annan i landet, åtminstone inte på topplistan, kommer i närheten av. I kombination med hans lätt igenkänningsbara röst och egna sångstil blir Krunegårds låtar ett välkommet avbrott i det vanliga popskvalet.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, och på sin nya skiva gör Krunegård väldigt mycket helrätt, en del halvrätt och nästan inget riktigt fel.

 

4/5


Musikkrönika

Popkulturen var bättre förr

Sedan jag kom hem från Buenos Aires kan jag knappt längre äta kött. Inte för att det argentinska köttet var dåligt, tvärtom. För att det var så jäkla bra. Jag hade ätit världens bästa kött och efter det kunde jag inte längre nöja mig med halvbra kött.

 

Jag tror det är samma anledning som gör att jag har allt svårare att engagera mig i musikvärlden nuförtiden. Och då menar jag inte bara musiken i sig utan hela kulturen kring musik: journalistiken, videorna, estetiken, stjärnorna, skandalerna, galorna, trenderna.

 

För jag har upplevt popkulturen när den var som bäst: på 90-talet. En ny video på MTV var en världshändelse. ZTV dök upp. Vi hade tidningar som Expressen fredag, Aftonbladet Puls, Sound Affects och Slitz. Det såldes fanzines på varje konsert och dök upp festivaler i varenda håla i landet. Som musikälskare kände man att man var del av en rörelse.

 

Men framförallt tror jag att det under 90-talet fanns en perfekt balans mellan gemensamma referenser och alternativkultur. Detta peakade nånstans i mitten av 90-talet, ungefär i samma veva som internet kom, vilket förmodligen inte är någon slump.

 

Ni som är unga idag tror kanske att ni är del av en popkultur, det är ni inte. På sin höjd kan ni vara del av en nischkultur. Idag lider vi av en sådan överflödets förbannelse att det är omöjligt att hålla kolla på allt som händer inom musikvärlden. Det har gjort att alla genrer har blivit alternativmusik.

 

De gemensamma musikreferenserna blir färre och färre, och det blir allt mer vattentäta skott mellan subkulturerna. Man undrar ju vad det kommer att spelas för låtar som alla kan samlas kring på framtida 10-talsfester?

 

Denna musikaliska fragmentisering avspeglas även i popkulturen i stort. På 90-talet var det lika intressant att läsa recensionen som att höra skivan och man såg fram mot nya rockvideos i veckor. Varför ska man göra det idag när inga längre lyssnar på samma artister? Vem ska man dela upplevelsen med?

 

Den som känner mig vet att jag avskyr nostalgi, och denna krönika är inget sentimentalt gnäll om att det var bättre förr. Den är bara ett sakligt konstaterande att popkulturen var mer vital och intressantare på 90-talet och att det därför är svårt att bli lika medryckt idag. Har man vant sig vid en hög standard är det smärtsamt att gå tillbaka. Precis som med det argentinska köttet.

Biomåndag

Var och såg nya "Halloween" igår. Den är lite kul för att många ur originalgänget är med (tex Jamie Lee Curtis) och för att den skippar alla andra filmer i serien och ska ses som en direkt uppföljare till originalet från 1978. Har några bra scener men känns lite för mycket som ett hafsverk för att riktigt engagera.
Betyg: 3 av 5

Skivrecension: The Kooks

The Kooks

Let´s go sunshine

 

När Atomic Swing splittrades startade två av medlemmarna The Kooks, som spelade samma typ av indiepop och fick ett smärre genombrott genom en reklamfilmslåt. 1999 kom debutskivan "Too much is not enough" som var en riktigt pigg och cool platta med många snärtiga popdängor. Kan verkligen rekommenderas.

Några år senare dök det upp ett engelskt band med samma namn. Också ett gitarrbaserat och energiskt indieband, men då hade svenska The Kooks redan lagt av så risken för missförstånd var lyckligtvis minimal. Britterna blev sedermera rätt stora, och även om de är ett helt okej band kan jag ändå inte låta bli att tycka att det var fel The Kooks som fick den internationella framgången.

Detta är Brightongruppens femte fullängdare och det låter...tja...trevligt. Ungefär som de låtit på sina tidigare album. Habilt men intetsägande, kompetent men småtråkigt. Ett generiskt brittiskt popband där alla kanter och all egen identitet har filats bort, om den någonsin funnits.

Så lyssna gärna en stund på "Let´s go sunshine", men gå sedan till någon skivbörs och köp "Too much is not enough" med svenska The Kooks istället.

 

2/5


Nu mår kung i baren illa igen

I fredags drog The Producer och jag upp till Stockholm en sväng. Vi checkade in på hotellet på Söder, käkade på Urban Deli och sen slank vi in på Östgötakällaren för en öl.
Resans huvudmål var att se Ugglas nya show på Göta Lejon. Den var okej men långt ifrån det bästa han gjort. Mer av en hitparad än en regelrätt show, även om det var en hel del mellansnack och humor. Men eftersom det är Uggla blev det såklart en riktigt trevlig kväll, och han körde många lite udda låtar.
På lördagen drog vi in till Gamla stan en sväng...
Hann med både Livrustkammaren och Moderna museet...
...och lite käk på Zum Franziskaner.
På kvällen drog vi till Hornstull...
...och lyssnade på band.
Sen tillbaka till hemtrakterna och en bira på Pelikan
På söndan: hotellfrukost, utcheck, en sväng på stan, tåget hem. En trevlig helg i hufvudstaden, och fler lär komma.

Söndagsintervjun: Emilie Höijer

Emilie Höijer

När P4 Nästa i Östergötland avgjordes i början av sommaren var det Norrköpingsmusikern Emilie Höijer som tog hem segern med sin låt "OMG". Nu jobbar hon för fullt med ny musik och vill förmedla de erfarenheter hon samlat på sig under livet.

Emilie Höijer flyttade från Jönköping till Norrköping för fem år sedan och jobbar som teaterpedagog, skådespelare och musiker. Hon växte upp i en musikalisk familj och att hon skulle syssla med musik var nästan givet, frågan var bara vilket instrument. Valet föll på piano och från gymnasiet och framåt har musiken fått en allt större roll i hennes liv.

Förra året började hon jobba med Norrköpingsmusikern Anders Berlin och släppte sin första singel "Du som ville kyssas" i juli 2017.
- Låten fick superrespons direkt och började spelas på radion, så jag blev jättetaggad och började släppa fler singlar, säger Emilie och berättar att hon dagen efter denna intervju ska spela in en video till singeln "Chilla ner".
- Den handlar om att inte stressa ihjäl sig. Den är tillägnad folk runt om mig som stressar för mycket och är olyckliga.

Emilie beskriver sin musik som drömsk pop med medryckande rytmer och spröda toner, inspirerad av livets starka ögonblick. Från början var musiken Regina Spektor-inspirerade sånger på engelska men Emilies uttryck har gått mer och mer mot pop på svenska.
- Jag är inne i ett sånt flöde nu, så nu blir det bara svensk pop. Mycket kommer när jag drömmer. Jag har mobilen bredvid sängen och brukar sjunga in saker när jag vaknar. Min sambo tycker jag är knäpp och skrattar åt mig. Det är ett kreativt flöde som ständigt är igång, det är som att jag tolkar alla händelser genom musik.

Under det senaste året har hon bland annat spelat på Location East, Sommar i Refvens Grund, Augustifesten och Kulturnatten i Norrköping samt i Jönköping och i Åtvidaberg. Den 24/8 uppträder hon på Eksjö stadsfest och den 1/9 på Innergården i Linköping. Och fler spelningar lär tillkomma, så håll utkik på hennes facebook-sida.
- Det är jättekul att köra live. Det känns naturligt för mig att stå på scen och framföra låtar. Jag har en skådespelarbakgrund och känner att jag har nytta av den scenvanan även när jag spelar musik.

Många fick upp ögonen för Emilie när P4 Nästa Östergötland avgjordes den 30 maj i Åtvidabergs Folkets park och hon tog hem segern med den somriga poplåten "OMG". Nu hoppas hon klara gallringen där åtta av de 25 lokala segrarna väljs ut av en jury att få tävla i den stora riksfinalen i Linköpings konsert & Kongress den 25 augusti. Den låt som vinner P4 Nästa spelas också regelbundet i P4 och får en tid efter finalen en utmanarchans i Svensktoppen. Men oavsett hur det går i tävlingen kommer Emilie Höijer att fortsätta satsa på sitt artisteri.
- Jag bestämde mig för några år sedan att nu kör jag. Jag har haft siktet inställt och det är nog därför det gått så bra också, jag ser inga hinder utan kör bara på. Folk har varnat mig och det är klart det är en tuff bransch, men nu är det dags för mitt eget uttryck att ta plats. Förut har jag arbetat som teaterpedagog och jobbat med andras uttryck. Erfarenheter från livet, möten och människor har genererat musik och skapat det uttryck jag har idag. Nu har jag samlat på mig av livet och kan förmedla det.

Filmrecension: Gotti

Gotti

Det finns en filmgenre som nästan inte går att misslyckas med och det är maffiafilm. Bara man slänger in lite åldrade gubbar i kostym, konstiga smeknamn, blodiga skjutningar och högtravande snack om "familjen" blir det nästan automatiskt bra, eller åtminstone sevärt.

I "Gotti" får vi följa New York-gangstern John Gotti (spelad av John Travolta) som är den mest berömda maffiabossen i modern tid och dog 2002. Här finns alla de där inslagen som alltid finns i maffiafilmer men de känns ihopslängda på måfå och det är tydligt att det inte finns någon tydlig historia att berätta.

Filmen hoppar mellan olika tidsepoker, utan någon egentlig anledning, och handlar nästan lika mycket om John Gottis son som om maffiabossen själv. Gangsters passerar förbi utan att få någon vidare presentation, folk skjuts och fruar gråter men det bränner aldrig till. Filmen skrapar bara lite på ytan och är så generisk i sin maffiaskildring att den blir fullkomligt ointressant. Dessutom är den rörig, och det beror som sagt på att filmens manus inte har en story som är värd att dramatiseras.

Det funkar inte att bara göra film av en känd gangsters liv och tro att det räcker. Jag är övertygad om att en film om John Gotti skulle kunna bli oerhört intressant, men då måste man göra något mer än att bara sammanfatta hans kriminella leverne genom luddiga nedslag som knappt hänger ihop. Det måste finnas en tanke, en riktning. Och gärna bra skådisar också.

 

1/5


Lehmans fredagsfräckis

- Vet du vad det är för likhet mellan en fit*a och sitsen på en varm toalettstol?
- Nej
- Jo, man funderar på vem som har använt den tidigare.

Kinde hos Strage

Min favoritartist hos min favoritskribent. I senaste avsnittet av "Hemma hos Strage" gästas Fredrik Strage av Johan Kinde. Lyssna här:
https://www.acast.com/hemmahosstrage/johan-kinde-hemma-hos-strage

Från Connery till Craig. Del 6

Det här Bond-maratonet håller på att rubba min världsbild. Jag har sett alla filmer flera gånger förut och trott att jag är en Bond-man, men nu börjar jag tvivla på mig själv. Häromdagen såg jag och Teresa di Vicenzo "I hennes majestäts hemliga tjänst", den sjätte Bondfilmen där George Lazenby gör sin enda insats.
Jag hade för mig att Lazenby var en tönt men att filmen var oväntat bra. Och visst är Lazenby en tönt, men filmen suger ju också. Konstig, fånig och seg. Den första timmen händer ingenting. Manuset är superkorkat och handlar om att Bond får i uppdrag av en skurk att bli kär i dennes mentalt labila dotter för att då få information om Spectre. Detta Spectre ja...man börjar ju sannerligen tröttna vid det här laget. Finns det inga andra som Bond kan slåss emot?
Nu har vi alltså kommit till den sjätte filmen och hittills är det bara en som varit bra: "Goldfinger". Finns det något som är positivt med "I hennes majestäts hemliga tjänst"? Näee....jag tror faktiskt inte det.
Betyg: 1 av 5

Mellanårsdramatik

Super Bowl, presidentval, Oscarsgala...och nu har jag fått en ny amerikansk tv-tradition där jag sitter uppe halva natten och glor. Inatt var det mellanårsval och jag tycker det är jättekul med dessa nattmanglingar. Fast jag hade tyvärr glömt att ladda upp med kycklingvingar...

Bête Noire live på Nuclear Nation oktober 2018 (ca 2 min in)



Biomåndag

Var och såg "Venom" igår. Hade låga förväntningar men inledningsvis var den överraskande bra. Som helhet dock lite för fånig och lite för tramsig, en lite "vuxnare" variant hade kunnat bli riktigt intressant. Bäst med filmen var, åtminstone för mig som nyligen var där, att se alla San Francisco-miljöer.
Betyg: 2 av 5

Helgen i bilder

Jaha...vad har man gjort de senaste dagarna då månntro? Jo, jag drog till Norrköping i torsdags och hade Bandbokarmöte med The Producer. Käkade gött på Urbane Goat och ölade på Munken.
Sen på fredagen blev det en AW med Bella. Vi hamnade på Östgöta Kök/Nya Torget, som egentligen är en delikatessbutik. Där blev det smörrebröd, vin och ost. Gled även in på Stadsvakten på en öl. Jag vill gå på deras livefredagar nån gång, så det får bli nästa projekt.
På lördagen var det Halloweenfest/födelsedagskalas på dagen och där dök plötsligt Donald Trump upp!
Sen hämtade vi upp Camilla och drog till Linköping. Vin och mat på Gallo, sen blev jag dumpad av brudarna som drog på Mia Skäringer.
Jag gled ner en snabbis på Palatset på hemvägen, men orkade inte stanna tills KSM3 körde...
Ja, det var lite av vad som hände i helgen. Tja!

Söndagsintervjun: Caroline Hedberg

Bussolycka blev till spänningsroman

För åtta år sedan var Caroline Hedberg med om en tragisk bussolycka. Hon bestämde sig för att skriva en bok för att bearbeta händelsen, men under resans gång tog skrivandet en annan väg och blev istället en spänningsroman om ett udda barn med förmågor utöver det vanliga. Och nu finns debutboken "Vinteröga" ute till försäljning.

Vinteröga Nieminen är en nioårig flicka som bor i Överkalix och har drömmar och syner. Hon dras in i en mordhistoria, samtidigt inser hennes gudfar att något inte står rätt till på hans företag. Det är grundupplägget i Carolines debutbok "Vinteröga" som hon jobbat med under ett och ett halvt år.
- Det började med hennes namn och sedan var det som att det spelades upp en film i huvudet på mig. Och efter det har historien byggts upp under arbetets gång, säger Caroline.

Men från början var det alltså tänkt att bli en bok om den bussolycka som satte djupa spår, både fysiska och mentala, hos henne.
- Jag tänkte att det kunde hjälpa många andra i en liknande situation som mig. Och dessutom var jag trött på alla frågor, så jag tyckte det var lika bra att skriva ner allt så jag slapp besvara samma frågor om och om igen.

Hur var det att skriva en roman?
- Det har varit en resa och inneburit väldigt mycket research. Det är många bitar som ska på plats och det har varit svårt att få ihop. Det jobbigaste var nog att korrekturläsa. Jag var nära att ge upp många gånger och slänga ut manuset genom fönstret

Hur har mottagandet varit?
- Responsen har varit över förväntan. De som har läst den tycker att den är spännande och säger att de har sträckläst den. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd om jag säljer några exemplar och om några personer säger att de gillar den.

Kommer du att satsa vidare på ditt författarskap?
- Skrivandet är något jag brinner för och som får mig att må bra. Det är första gången sedan olyckan jag känner det, så självklart är det något jag kommer fortsätta med. Spänningen kommer att fortsätta i "Vinteröga del 2".

Fakta Caroline Hedberg
Bor: Norrköping
Uppvuxen: Smedby i Norrköping
Ålder: 34
Bästa bokgenre: Verklighetsbaserat/thriller
Aktuell: Med debutboken "Vinteröga"

Skivrecension: Dee Snider

Dee Snider
For the love of metal

Roligast på årets upplaga av Skogsröjet? Att festivalens headlines var: Dee Snider och Dirkschneider!
Nåväl, en vecka innan festivalen gav den förstnämnda ut sin nya skiva "For the love of metal" som är hans fjärde under eget namn. Och det är nog så vi får höra från honom framöver då hans gamla band Twister Sister lade av för två år sedan efter att en av medlemmarna gick bort. Gruppen hade några riktigt bra år på 80-talet med hits som "I wanna rock" och "We´re not gonna take it", och har skrivit in sig i hårdrockens historieböcker. Däremot är det tveksamt om Dee Sniders soloplattor kommer omnämnas där.
Den blondlockiga rockfarfarn har fyllt 63 men verkar fortfarande ha både kraft i strupen och energi i kroppen, men mycket mer än så finns tyvärr inte att glädjas över på denna tolvspårsplatta och det beror på låtarna som ärligt talat suger rätt rejält.
Samma likartade och fantasilösa gitarriff i varje låt, samma likartade och tråkiga produktion, samma trista låtbyggnad. En gång i tiden skrev ju Dee Snider klockrena hits, men nu tröttnar jag redan efter andra spåret. Ju mer gitarrerna riffar på desto tröttare låter de. Om nu Dee älskar metal, som titeln hävdar, borde denna platta kanske aldrig ha släppts.

1/5

Lehmans fredagsfräckis

En psykolog hade en ny gruppterapigrupp för första gången. En gruppterapi som handlade om mammor och deras barn. Psykologen säger att vi har alla har ett behov av något och det vi har behov för är individuellt.
Psykologen tittar på den första mamman och säger:  “Ja, du är ju beroende av godis och därför har du gett dit barn namnet Candy.”
Till den andra mamman säger psykologen: “Du har ju ett stort intresse för pengar och därför har du gett din son namnet  Penny”.
Den tredje mamman tar sin son i handen och säger: “Kom Dick, så går vi!”

Bête Noires konsert på Agorafestivalen



RSS 2.0