Aguson på Palatset

Var en sväng på Palatset igår där Aguson hade releaseparty för sin nya skiva. Förband var Zeijlon (och Willy Dahlqvist).
Sen lirade Aguson. Mycket folk och bra spelning.
Och allra bäst var att Magnus Johansson kom upp på slutet och sjöng "Till himmelen". Nu kan jag dö lycklig.

En kväll på Linköping City Airport

Igår var jag på Linköpings flygplats och åt gott och lyssnade på intressanta föredrag om miljöförbättringar inom flyget, elbilar och förarlösa bilar. Jag har ju börjat få klimatångest det senaste året och börjat ifrågasätta mitt flygande, men hörde jag rätt så har KLM satt in nya plan till Linköping som har 18% mindre utsläpp, så nu kan jag flyga med gott samvete igen.
Måste återigen berömma Linköpings flygplats som gör ett riktigt bra jobb. Det anordnas tex många roliga event, som det igår. Och nu ska det tydligen öppnas upp en FJÄRDE daglig avgång till Amsterdam. Jag tror inte folk fattar hur bra det är, men om man säger så här: andra jämförbara svenska städer har oftast bara EN daglig avgång till en större internationell hub. Om ens det.
Jag är stolt över att få vara en liten del av denna flygplats, genom de resereportage jag skriver på hemsidan. Har ni missat dem så finns de på: https://www.linkopingcityairport.se/restips/

Lehmans fredagsfräckis

– Vad sa hon när du friade?
– Att hon måste fråga sin man först.

Skivrecension: Markus Krunegård

Krunegård

I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot

 

Låt oss direkt nämna elefanten i rummet. Inte att Norrköpingssonen Krunegård varit utbränd och nu är tillbaka fyra år efter förra skivan "Rastlöst blod", utan den långa och krångliga albumtiteln. Krunegård har visserligen en tradition av märkliga (främst låt-)titlar men denna tar väl ändå priset.

Så, nu går vi vidare. Krunegård är en lite udda fågel i Musiksverige som gör pop som både är bred och konstig på samma gång. Förmodligen är det just denna lyckade kombination av snyggt pophantverk och egensinne som gör att jag och många med mig gillar honom så mycket. Och han håller fast vid sin stil på detta sjätte album, så alla gamla fans kan pusta ut.

Musikaliskt gör Krunegård oklanderlig men ändå personlig musik. Snygg, fluffig pop där hela livet ibland är ett disko och där rocken ännu inte spelat ut sin roll. Textmässigt har han en unik ton med ordval, teman och vinklar som ingen annan i landet, åtminstone inte på topplistan, kommer i närheten av. I kombination med hans lätt igenkänningsbara röst och egna sångstil blir Krunegårds låtar ett välkommet avbrott i det vanliga popskvalet.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, och på sin nya skiva gör Krunegård väldigt mycket helrätt, en del halvrätt och nästan inget riktigt fel.

 

4/5


Musikkrönika

Popkulturen var bättre förr

Sedan jag kom hem från Buenos Aires kan jag knappt längre äta kött. Inte för att det argentinska köttet var dåligt, tvärtom. För att det var så jäkla bra. Jag hade ätit världens bästa kött och efter det kunde jag inte längre nöja mig med halvbra kött.

 

Jag tror det är samma anledning som gör att jag har allt svårare att engagera mig i musikvärlden nuförtiden. Och då menar jag inte bara musiken i sig utan hela kulturen kring musik: journalistiken, videorna, estetiken, stjärnorna, skandalerna, galorna, trenderna.

 

För jag har upplevt popkulturen när den var som bäst: på 90-talet. En ny video på MTV var en världshändelse. ZTV dök upp. Vi hade tidningar som Expressen fredag, Aftonbladet Puls, Sound Affects och Slitz. Det såldes fanzines på varje konsert och dök upp festivaler i varenda håla i landet. Som musikälskare kände man att man var del av en rörelse.

 

Men framförallt tror jag att det under 90-talet fanns en perfekt balans mellan gemensamma referenser och alternativkultur. Detta peakade nånstans i mitten av 90-talet, ungefär i samma veva som internet kom, vilket förmodligen inte är någon slump.

 

Ni som är unga idag tror kanske att ni är del av en popkultur, det är ni inte. På sin höjd kan ni vara del av en nischkultur. Idag lider vi av en sådan överflödets förbannelse att det är omöjligt att hålla kolla på allt som händer inom musikvärlden. Det har gjort att alla genrer har blivit alternativmusik.

 

De gemensamma musikreferenserna blir färre och färre, och det blir allt mer vattentäta skott mellan subkulturerna. Man undrar ju vad det kommer att spelas för låtar som alla kan samlas kring på framtida 10-talsfester?

 

Denna musikaliska fragmentisering avspeglas även i popkulturen i stort. På 90-talet var det lika intressant att läsa recensionen som att höra skivan och man såg fram mot nya rockvideos i veckor. Varför ska man göra det idag när inga längre lyssnar på samma artister? Vem ska man dela upplevelsen med?

 

Den som känner mig vet att jag avskyr nostalgi, och denna krönika är inget sentimentalt gnäll om att det var bättre förr. Den är bara ett sakligt konstaterande att popkulturen var mer vital och intressantare på 90-talet och att det därför är svårt att bli lika medryckt idag. Har man vant sig vid en hög standard är det smärtsamt att gå tillbaka. Precis som med det argentinska köttet.

Biomåndag

Var och såg nya "Halloween" igår. Den är lite kul för att många ur originalgänget är med (tex Jamie Lee Curtis) och för att den skippar alla andra filmer i serien och ska ses som en direkt uppföljare till originalet från 1978. Har några bra scener men känns lite för mycket som ett hafsverk för att riktigt engagera.
Betyg: 3 av 5

Skivrecension: The Kooks

The Kooks

Let´s go sunshine

 

När Atomic Swing splittrades startade två av medlemmarna The Kooks, som spelade samma typ av indiepop och fick ett smärre genombrott genom en reklamfilmslåt. 1999 kom debutskivan "Too much is not enough" som var en riktigt pigg och cool platta med många snärtiga popdängor. Kan verkligen rekommenderas.

Några år senare dök det upp ett engelskt band med samma namn. Också ett gitarrbaserat och energiskt indieband, men då hade svenska The Kooks redan lagt av så risken för missförstånd var lyckligtvis minimal. Britterna blev sedermera rätt stora, och även om de är ett helt okej band kan jag ändå inte låta bli att tycka att det var fel The Kooks som fick den internationella framgången.

Detta är Brightongruppens femte fullängdare och det låter...tja...trevligt. Ungefär som de låtit på sina tidigare album. Habilt men intetsägande, kompetent men småtråkigt. Ett generiskt brittiskt popband där alla kanter och all egen identitet har filats bort, om den någonsin funnits.

Så lyssna gärna en stund på "Let´s go sunshine", men gå sedan till någon skivbörs och köp "Too much is not enough" med svenska The Kooks istället.

 

2/5


Nu mår kung i baren illa igen

I fredags drog The Producer och jag upp till Stockholm en sväng. Vi checkade in på hotellet på Söder, käkade på Urban Deli och sen slank vi in på Östgötakällaren för en öl.
Resans huvudmål var att se Ugglas nya show på Göta Lejon. Den var okej men långt ifrån det bästa han gjort. Mer av en hitparad än en regelrätt show, även om det var en hel del mellansnack och humor. Men eftersom det är Uggla blev det såklart en riktigt trevlig kväll, och han körde många lite udda låtar.
På lördagen drog vi in till Gamla stan en sväng...
Hann med både Livrustkammaren och Moderna museet...
...och lite käk på Zum Franziskaner.
På kvällen drog vi till Hornstull...
...och lyssnade på band.
Sen tillbaka till hemtrakterna och en bira på Pelikan
På söndan: hotellfrukost, utcheck, en sväng på stan, tåget hem. En trevlig helg i hufvudstaden, och fler lär komma.

Söndagsintervjun: Emilie Höijer

Emilie Höijer

När P4 Nästa i Östergötland avgjordes i början av sommaren var det Norrköpingsmusikern Emilie Höijer som tog hem segern med sin låt "OMG". Nu jobbar hon för fullt med ny musik och vill förmedla de erfarenheter hon samlat på sig under livet.

Emilie Höijer flyttade från Jönköping till Norrköping för fem år sedan och jobbar som teaterpedagog, skådespelare och musiker. Hon växte upp i en musikalisk familj och att hon skulle syssla med musik var nästan givet, frågan var bara vilket instrument. Valet föll på piano och från gymnasiet och framåt har musiken fått en allt större roll i hennes liv.

Förra året började hon jobba med Norrköpingsmusikern Anders Berlin och släppte sin första singel "Du som ville kyssas" i juli 2017.
- Låten fick superrespons direkt och började spelas på radion, så jag blev jättetaggad och började släppa fler singlar, säger Emilie och berättar att hon dagen efter denna intervju ska spela in en video till singeln "Chilla ner".
- Den handlar om att inte stressa ihjäl sig. Den är tillägnad folk runt om mig som stressar för mycket och är olyckliga.

Emilie beskriver sin musik som drömsk pop med medryckande rytmer och spröda toner, inspirerad av livets starka ögonblick. Från början var musiken Regina Spektor-inspirerade sånger på engelska men Emilies uttryck har gått mer och mer mot pop på svenska.
- Jag är inne i ett sånt flöde nu, så nu blir det bara svensk pop. Mycket kommer när jag drömmer. Jag har mobilen bredvid sängen och brukar sjunga in saker när jag vaknar. Min sambo tycker jag är knäpp och skrattar åt mig. Det är ett kreativt flöde som ständigt är igång, det är som att jag tolkar alla händelser genom musik.

Under det senaste året har hon bland annat spelat på Location East, Sommar i Refvens Grund, Augustifesten och Kulturnatten i Norrköping samt i Jönköping och i Åtvidaberg. Den 24/8 uppträder hon på Eksjö stadsfest och den 1/9 på Innergården i Linköping. Och fler spelningar lär tillkomma, så håll utkik på hennes facebook-sida.
- Det är jättekul att köra live. Det känns naturligt för mig att stå på scen och framföra låtar. Jag har en skådespelarbakgrund och känner att jag har nytta av den scenvanan även när jag spelar musik.

Många fick upp ögonen för Emilie när P4 Nästa Östergötland avgjordes den 30 maj i Åtvidabergs Folkets park och hon tog hem segern med den somriga poplåten "OMG". Nu hoppas hon klara gallringen där åtta av de 25 lokala segrarna väljs ut av en jury att få tävla i den stora riksfinalen i Linköpings konsert & Kongress den 25 augusti. Den låt som vinner P4 Nästa spelas också regelbundet i P4 och får en tid efter finalen en utmanarchans i Svensktoppen. Men oavsett hur det går i tävlingen kommer Emilie Höijer att fortsätta satsa på sitt artisteri.
- Jag bestämde mig för några år sedan att nu kör jag. Jag har haft siktet inställt och det är nog därför det gått så bra också, jag ser inga hinder utan kör bara på. Folk har varnat mig och det är klart det är en tuff bransch, men nu är det dags för mitt eget uttryck att ta plats. Förut har jag arbetat som teaterpedagog och jobbat med andras uttryck. Erfarenheter från livet, möten och människor har genererat musik och skapat det uttryck jag har idag. Nu har jag samlat på mig av livet och kan förmedla det.

Filmrecension: Gotti

Gotti

Det finns en filmgenre som nästan inte går att misslyckas med och det är maffiafilm. Bara man slänger in lite åldrade gubbar i kostym, konstiga smeknamn, blodiga skjutningar och högtravande snack om "familjen" blir det nästan automatiskt bra, eller åtminstone sevärt.

I "Gotti" får vi följa New York-gangstern John Gotti (spelad av John Travolta) som är den mest berömda maffiabossen i modern tid och dog 2002. Här finns alla de där inslagen som alltid finns i maffiafilmer men de känns ihopslängda på måfå och det är tydligt att det inte finns någon tydlig historia att berätta.

Filmen hoppar mellan olika tidsepoker, utan någon egentlig anledning, och handlar nästan lika mycket om John Gottis son som om maffiabossen själv. Gangsters passerar förbi utan att få någon vidare presentation, folk skjuts och fruar gråter men det bränner aldrig till. Filmen skrapar bara lite på ytan och är så generisk i sin maffiaskildring att den blir fullkomligt ointressant. Dessutom är den rörig, och det beror som sagt på att filmens manus inte har en story som är värd att dramatiseras.

Det funkar inte att bara göra film av en känd gangsters liv och tro att det räcker. Jag är övertygad om att en film om John Gotti skulle kunna bli oerhört intressant, men då måste man göra något mer än att bara sammanfatta hans kriminella leverne genom luddiga nedslag som knappt hänger ihop. Det måste finnas en tanke, en riktning. Och gärna bra skådisar också.

 

1/5


Lehmans fredagsfräckis

- Vet du vad det är för likhet mellan en fit*a och sitsen på en varm toalettstol?
- Nej
- Jo, man funderar på vem som har använt den tidigare.

Kinde hos Strage

Min favoritartist hos min favoritskribent. I senaste avsnittet av "Hemma hos Strage" gästas Fredrik Strage av Johan Kinde. Lyssna här:
https://www.acast.com/hemmahosstrage/johan-kinde-hemma-hos-strage

Från Connery till Craig. Del 6

Det här Bond-maratonet håller på att rubba min världsbild. Jag har sett alla filmer flera gånger förut och trott att jag är en Bond-man, men nu börjar jag tvivla på mig själv. Häromdagen såg jag och Teresa di Vicenzo "I hennes majestäts hemliga tjänst", den sjätte Bondfilmen där George Lazenby gör sin enda insats.
Jag hade för mig att Lazenby var en tönt men att filmen var oväntat bra. Och visst är Lazenby en tönt, men filmen suger ju också. Konstig, fånig och seg. Den första timmen händer ingenting. Manuset är superkorkat och handlar om att Bond får i uppdrag av en skurk att bli kär i dennes mentalt labila dotter för att då få information om Spectre. Detta Spectre ja...man börjar ju sannerligen tröttna vid det här laget. Finns det inga andra som Bond kan slåss emot?
Nu har vi alltså kommit till den sjätte filmen och hittills är det bara en som varit bra: "Goldfinger". Finns det något som är positivt med "I hennes majestäts hemliga tjänst"? Näee....jag tror faktiskt inte det.
Betyg: 1 av 5

Mellanårsdramatik

Super Bowl, presidentval, Oscarsgala...och nu har jag fått en ny amerikansk tv-tradition där jag sitter uppe halva natten och glor. Inatt var det mellanårsval och jag tycker det är jättekul med dessa nattmanglingar. Fast jag hade tyvärr glömt att ladda upp med kycklingvingar...

Bête Noire live på Nuclear Nation oktober 2018 (ca 2 min in)



Biomåndag

Var och såg "Venom" igår. Hade låga förväntningar men inledningsvis var den överraskande bra. Som helhet dock lite för fånig och lite för tramsig, en lite "vuxnare" variant hade kunnat bli riktigt intressant. Bäst med filmen var, åtminstone för mig som nyligen var där, att se alla San Francisco-miljöer.
Betyg: 2 av 5

Helgen i bilder

Jaha...vad har man gjort de senaste dagarna då månntro? Jo, jag drog till Norrköping i torsdags och hade Bandbokarmöte med The Producer. Käkade gött på Urbane Goat och ölade på Munken.
Sen på fredagen blev det en AW med Bella. Vi hamnade på Östgöta Kök/Nya Torget, som egentligen är en delikatessbutik. Där blev det smörrebröd, vin och ost. Gled även in på Stadsvakten på en öl. Jag vill gå på deras livefredagar nån gång, så det får bli nästa projekt.
På lördagen var det Halloweenfest/födelsedagskalas på dagen och där dök plötsligt Donald Trump upp!
Sen hämtade vi upp Camilla och drog till Linköping. Vin och mat på Gallo, sen blev jag dumpad av brudarna som drog på Mia Skäringer.
Jag gled ner en snabbis på Palatset på hemvägen, men orkade inte stanna tills KSM3 körde...
Ja, det var lite av vad som hände i helgen. Tja!

Söndagsintervjun: Caroline Hedberg

Bussolycka blev till spänningsroman

För åtta år sedan var Caroline Hedberg med om en tragisk bussolycka. Hon bestämde sig för att skriva en bok för att bearbeta händelsen, men under resans gång tog skrivandet en annan väg och blev istället en spänningsroman om ett udda barn med förmågor utöver det vanliga. Och nu finns debutboken "Vinteröga" ute till försäljning.

Vinteröga Nieminen är en nioårig flicka som bor i Överkalix och har drömmar och syner. Hon dras in i en mordhistoria, samtidigt inser hennes gudfar att något inte står rätt till på hans företag. Det är grundupplägget i Carolines debutbok "Vinteröga" som hon jobbat med under ett och ett halvt år.
- Det började med hennes namn och sedan var det som att det spelades upp en film i huvudet på mig. Och efter det har historien byggts upp under arbetets gång, säger Caroline.

Men från början var det alltså tänkt att bli en bok om den bussolycka som satte djupa spår, både fysiska och mentala, hos henne.
- Jag tänkte att det kunde hjälpa många andra i en liknande situation som mig. Och dessutom var jag trött på alla frågor, så jag tyckte det var lika bra att skriva ner allt så jag slapp besvara samma frågor om och om igen.

Hur var det att skriva en roman?
- Det har varit en resa och inneburit väldigt mycket research. Det är många bitar som ska på plats och det har varit svårt att få ihop. Det jobbigaste var nog att korrekturläsa. Jag var nära att ge upp många gånger och slänga ut manuset genom fönstret

Hur har mottagandet varit?
- Responsen har varit över förväntan. De som har läst den tycker att den är spännande och säger att de har sträckläst den. Jag tänkte att jag skulle vara nöjd om jag säljer några exemplar och om några personer säger att de gillar den.

Kommer du att satsa vidare på ditt författarskap?
- Skrivandet är något jag brinner för och som får mig att må bra. Det är första gången sedan olyckan jag känner det, så självklart är det något jag kommer fortsätta med. Spänningen kommer att fortsätta i "Vinteröga del 2".

Fakta Caroline Hedberg
Bor: Norrköping
Uppvuxen: Smedby i Norrköping
Ålder: 34
Bästa bokgenre: Verklighetsbaserat/thriller
Aktuell: Med debutboken "Vinteröga"

Skivrecension: Dee Snider

Dee Snider
For the love of metal

Roligast på årets upplaga av Skogsröjet? Att festivalens headlines var: Dee Snider och Dirkschneider!
Nåväl, en vecka innan festivalen gav den förstnämnda ut sin nya skiva "For the love of metal" som är hans fjärde under eget namn. Och det är nog så vi får höra från honom framöver då hans gamla band Twister Sister lade av för två år sedan efter att en av medlemmarna gick bort. Gruppen hade några riktigt bra år på 80-talet med hits som "I wanna rock" och "We´re not gonna take it", och har skrivit in sig i hårdrockens historieböcker. Däremot är det tveksamt om Dee Sniders soloplattor kommer omnämnas där.
Den blondlockiga rockfarfarn har fyllt 63 men verkar fortfarande ha både kraft i strupen och energi i kroppen, men mycket mer än så finns tyvärr inte att glädjas över på denna tolvspårsplatta och det beror på låtarna som ärligt talat suger rätt rejält.
Samma likartade och fantasilösa gitarriff i varje låt, samma likartade och tråkiga produktion, samma trista låtbyggnad. En gång i tiden skrev ju Dee Snider klockrena hits, men nu tröttnar jag redan efter andra spåret. Ju mer gitarrerna riffar på desto tröttare låter de. Om nu Dee älskar metal, som titeln hävdar, borde denna platta kanske aldrig ha släppts.

1/5

Lehmans fredagsfräckis

En psykolog hade en ny gruppterapigrupp för första gången. En gruppterapi som handlade om mammor och deras barn. Psykologen säger att vi har alla har ett behov av något och det vi har behov för är individuellt.
Psykologen tittar på den första mamman och säger:  “Ja, du är ju beroende av godis och därför har du gett dit barn namnet Candy.”
Till den andra mamman säger psykologen: “Du har ju ett stort intresse för pengar och därför har du gett din son namnet  Penny”.
Den tredje mamman tar sin son i handen och säger: “Kom Dick, så går vi!”

Bête Noires konsert på Agorafestivalen



RSS 2.0