Chaco - tack å hej

Feliz nueva año!
Efter ännu en stärkande argentinsk sockerfrukost gav jag mig ut på stan för att kolla in fler av de där konstverken som stan kryllar av.
Nu börjar det bli dags att checka ut och sätta sig på bussen mot Asuncion, där vi alltså ska fira nyårsafton.
Om vi nu tar oss dit. Vi befinner oss redan i något av ett katastrofområde med översvämningar, och nu drog det precis igång ett nytt sjujäkla skyfall - så det blir säkert en spännande dag!
Gott nytt år!

Gott nytt år!


Tres porteños en Resistencia

Che boludo!
Ja, det blev en köttbit och lite malbec igår kväll också. San Telmo levererade som vanligt, men nu är det dags att dra. Så vi laddade upp med en stadig argentinsk frukost, bestående av olika bakverk, och drog oss mot flygplatsen.
...och flög till Resistencia (i Chacoprovinsen...och vi har fortfarande inte listat ut vad grejen med Chaco är). När jag planerade denna resa åt oss fanns en storslagen plan om att besöka Resistencia/Corrientes, Encarnation/Posadas, jesuitboningar och kanske Iguazu men beroende på översvämningar - och att Resistencia verkar vara en väldigt tråkig stad har vi fått omvärdera den planen rätt rejält.
Men en sak har Resistencia och det är sin stora samling av offentliga skulpturer. I centrum finns 500 konstverk, ca ett konstverk var femte meter, men i övrigt...nja, då finns det bättre städer i Argentina.
Chaco är tydligen den fattigaste provinsen också, och det märks bland annat på att man ser väldigt mycket häst och vagn på gatorna.
Vårt hotell skulle för övrigt vara ett art deco-hotell, men då har vi nog olika syn på vad som menas med art deco...
Värmen ligger runt +40 och när vi kom var det helt dött på stan, men framåt kvällen blev det bättre.
Men bristen på krogar var slående. Efter mycket möda hittade vi en halvtaskig parilla. Egentligen hade vi tänkt att fira nyår här, men nu står hoppet istället till Asuncion i Paraguay.
Vi ändrade planerna helt och fixade snabbt bussbiljetter och hotell i Asuncion. Men snart upptäckte vi ett nytt problem - hur fan tar vi oss därifrån till Santiago? Det är en nöt som är svår att knäcka och vi har funderat över ett otal olika varianter. Fortsättning följer...

Musikkrönika, december

Musikåret 2015

Snön ligger vit på taken, endast tomten twerkar med baken. Tiden har kommit då det är dags att sammanfatta skivsläpp, konserter och skandaler. Här är min syn på musikåret 2015.

Årets...
Bästa: Magnus Ugglas show " Hallå! Popmusik, kickar å kläder" på Teater Galeasen
Sämsta: Stiftelsen - "Kom som du är"
Lokala: In Hours
Konsert: Johan Kinde på Palatset i Linköping
Fråga: Varför fick inte Seinabo Sey sjunga ledmotivet till nya Bondfilmen istället för Sam Smith?

Scenpersonlighet: Vanja Renberg i The Vanjas
Skivomslag: Ghost - "Meliora"
Vinnare: Måns Zelmerlöw
Comeback: KSMB
Besvikelse: Avicii - "Stories"

Hype som kom av sig: Charli XCX
Spektakel: Robbie Williams på Bråvallafestivalen
Pop och politik 1: Niklas Strömstedt i "Så mycket bättre"
Pop och politik 2: Mona Sahlin gör en Krunegårdtatuering
Pop och politik 3: Kanye West meddelar att han vill bli president i USA

Hårding: Dave Grohl fortsätter konsert med brutet ben
Fjant: Justin Bieber avbryter konsert efter att fans spillt vatten på scenen
Festival: Where´s the music?
Fånigaste lansering: Tidal
Favorit i repris: Håkan Hellström ska lira på Ullevi igen. Och igen.

Förvirring: Ryan Adams gör cover på Taylor Swifts album "1989"
Mest oväntade pånyttfödelse: Hasse Andersson
Bråk: Zara Larsson vs. Günther
Farväl: Percy Sledge, Ben E. King, Robert Broberg, B.B. King, Lynn Anderson, Allen Toussaint och James Last
Hopp inför 2015: Johan Kindes nya skiva "Ett halvt sekel av sex"

Natt och dag i San Telmo

Efter en siesta på eftermiddagen drog vi ut på stan med målet att få oss en dunk Malbec och en sjujäkla Bife de Lomo. Vi hade spanat in ett ställe på huvudgatan Defensa som hette Desnivel, så vi gick dit - och blev INTE besvikna.
Det var nog det bästa köttet jag ätit i hela mitt liv. Ingen kryddning och så mört att det smälte som glass i munnen.
Paret vid bordet bredvid beställde in en 900 grams-biff, och när servitören skulle dela köttet använde han sked! Så mört var det.
Patagonia-ölen och Malbecen var det heller inget fel på...
Sen fortsatte vi ner till barerna på Calle Chile. Det är trevligare där än på tango-torget, men det blev en sväng dit också. Tango kan man ju aldrig få för mycket av...
Idag gick vi en sväng in till centrum - och min heshet är nästan borta! Idag kan jag nästan få fram fullständiga meningar.
Vi kollade in obelisken, Plaza de Mayo och passade på att demonstrera mot orättvisor och förtryck.
Här har vi Casa Rosada. Sen följde vi Taubes fotspår och gick på Paseo Colon, ner till Puerto Madero och tog en öl nere vid vattnet.
Tillbaka i San Telmo blev det lunch...
...och jag beställde in Flan som efterrätt. Det du, Anahi!
Det finns en seriefigurs-promenad man kan göra i San Telmo. Vi kollade in lite av den igår, och idag gick vi en bit till...
Jag kollade även in väggmålningarna på San Lorenzo...
...och nu är vi åter hemma på hotellet och tar siesta. Ikväll ska jag ta med gubbarna till en omtalad tangobar här i San Telmo och kanske blir det att vi äter Morcilla. Sen imorgon flyger vi vidare norrut mot översvämningar och 41 plusgrader. Och sen återkommer vi till BsAs i slutet av januari. Salud!

Krogkrönika, december

Önskelista för det lokala kroglivet

Kära Jultomten!
Det finns mycket som är bra i det östgötska kroglivet, men det finns några saker jag skulle vilja förbättra. Här är min önskelista:

*Att fler Linköpingsbor åker till Norrköping för att gå ut - och vice versa

*Att krogarnas sommarmenyer består av annat än bara hamburgare och caesarsallad

*Fler lokalproducerade öl

*En renodlad fisk/skaldjursrestaurang i Linköping

*Fler offentliga anslagstavlor för att kunna affischera om evenemang

*Att Linköpings stadsfest bokar fler och bättre artister

*Bättre krogar i mindre kommuner som till exempel Åtvidaberg

*Fler krogshower

*Att Norrköping får en tikibar...och en kubansk bar...och en argentinsk köttrestaurang

*Att LKPG Ha ha:s rookieklubb kommer tillbaka

*Kockar som lär sig laga till riktiga ribs, där köttet faller av som fröna på en maskros

*Ännu fler ställen utmed Stångån i Linköping

*Moderna trubadurer som spelar Charli XCX, Seinabo Sey, Zara Larsson och liknande

*Fler BRA kvarterskrogar

*Mer Oktoberfest, mer ölsejdlar med handtag och mer Tyskland överhuvudtaget

*Garderobsavgifternas avskaffande

*Mer 70- och 80-talsmat på restaurangmenyerna

*Uteställen inriktade mot omyndiga ungdomar

*Fler tryckare på dansgolven

* En folkölsbar (...eller det är mest en kompis till mig som tjatar om)

Jag drömde om ett liv i Argentina

Tillbaka i Argentina, tillbaka i Buenos Aires, tillbaka i San Telmo. Det känns som att det var alldeles nyss jag var här, och det var det ju. Bara två år sedan. Ibland kan saker man gjort kännas som ett annat liv, men för mig pågår fortfarande den förra Argentinaresan. Det här är bara en förlängning av den. Jag befinner mig fortfarande i samma liv. De senaste åren har varit en och samma pågående resa, även om platserna hetat Argentina, Vancouver, Chicago eller Melbourne. De hänger ihop och utgör en enhet, som sagt: jag befinner mig fortfarande i samma liv. Och vet ni vad - det är ett fantastiskt liv.
Denna gång har det varit lite strul på vägen, men nu är jag, Peter och Thomas på plats efter en mastodontresa på sisådär 30 timmar från lägenhet till hotellrum. Själv har jag av nån mystisk anledning helt tappat rösten, men inte heller det kan hindra vårt glada humör. När vi väl slagit oss ner med vår första Quilmes så var allt tipptopp.
Så nu är vi alltså i San Telmo i Buenos Aires.
Vi gick och käkade lunch på Plaza Dorrego och snart drog det igång en tangoshow. Det är ju något med tango som gör att man blir helt hypnotiserad. Det är så elegant, förföriskt och vackert att man inte kan slita blicken från dansarna. Och så är ju även musiken otroligt bra. Ikväll blir det förhoppningsvis mer av den varan.
35+, så efter en runda på stan tar vi nu siesta...
...ikväll ska vi äta parillada och dricka malbec. Det är den enda planen vi har, och det låter som en bra plan, tycker jag. Argentina - jag har saknat dig. Kul att vi åter ses!

Filmåret 2015

"The Martian" lärde oss att överleva på Mars, Ingrid Bergmans liv blev film och "Antman" var en överraskande bra liten superhjälterulle. Det är dags att sammanfatta filmåret 2015 och här är lite av det som hände.

Årets...

Bästa: "Still Alice" och "Insidan ut"
Sämsta: Bevakningen av Oscarsgalan i SVT Flow
Skandal: Att "Ex Machina" inte gick upp på svenska biografer
Mest svindlande: "The Walk"
Svenska: "Tjuvheder"

Frisyr: Johnny Depp i "Black Mass"
Stunt: Tom Cruise hänger utanför planet i "Mission: Impossible - Rogue Nation"
Beck: Johan Falk-filmerna
Flest trailers: "Spectre"
Största pepp bland fansen: "Star Wars - The Force Awakens"

Har vi inte sett det förut: "Jurassic World", "Terminator: Genisys", "Hotell Marigold 2" med flera...
Har vi inte sett honom i samma roll förut: Liam Neeson
Va, är det inte slut än? "Hunger Games"-serien
Besvikelse: "Chappie"
Lokala: "Sextemplet"

Datum: 21/10, dagen då framtiden var här
Mest svårbetygsatta: "Mad Max: Fury Road"
Svenskfest: "Child 44"
Trend 1: Mycket halvdan slentrianskräck...
Trend 2: Och mycket hemliga agenter...

Farväl: Magnus Härenstam, Lars Amble, Tomas Pontén, Yvonne Craig, Christoffer Lee och Anita Ekberg
Några filmer att se fram emot i vår: The Hateful Eight (13/1), Equals (15/1), The Big Short (29/1), Grimsby (4/3), Batman vs Superman (23/3)

Mot Buenos Aires!

Jag har sett en stad på andra sidan Atlanten, med vin i glasen och tango i luften...och snart, tänk snart är jag åter där...

Söndagsintervjun: John Chopper Harris

 

(Kommentar: Intervjun är ett halvår gammal, men jag tror att JCH rockar på som vanligt...)

Efter mer än ett decennium i punkrock´n´rollens tjänst har bitarna fallit på plats för John Chopper Harris. Inom kort släpper Mjölbybandet ännu en energistinn singel, men framförallt är det en akt som man bör uppleva live.

 

Punx & Drunx! Så startar John Chopper Harris alla sina Facebook-inlägg så det känns lämpligt att börja även denna text på det sättet. Det är lite oklart var uttrycket har sitt ursprung, men det är en hänvisning till bandets trogna fans som brukar dyka upp på spelningarna.

- De är vårt eget Turbojugend kan man säga, förklarar trummisen Mr Hard.

 

Mr Hard kommer från Norrköping, men de andra tre medlemmarna - basisten Rick the Prick, gitarristen King Charles och sångerskan Adrenaline Queen - har sina rötter i Mjölby. Det var de två förstnämnda som startade bandet 2002. Adrenaline Queen kom med något år senare och när sedan Mr Hard anslöt 2011 blev den nuvarande sättningen komplett. Musiken är en energifylld mix av punk, garagepop  och skrammelrock, inte helt olikt tidiga The Hives eller De Stijl.

- Vi har fått höra att vi låter som "raggare som försöker spela punk" och att vi spelar "punkrock´n´roll", säger bandet.

- Bara för att vi har en kvinnlig vokalist blir vi ofta jämförda med andra band som har en kvinnlig vokalist, säger King Charles.

- En del säger att vi är ett punkigare The Sounds, säger Mr Hard.

 

Under åren har John Chopper Harris släppt en EP och ett gäng singlar, varav den senaste kom i höstas.

- Vi har fått snurr på P3 på sista tiden. Vi var med i P3 Osignat och kom med i P3 Rock, säger Mr Hard.

- Vi kom med på topp 20 på en sammanställningslista i slutet av året. Och så har en del poddar spelat oss på sista tiden, och vi har även spelats på amerikanska radiokanaler, säger Rick the Prick.

 

Bandet enas om att musiken spretade mer tidigare, men att saker nu fallit på plats. Alla har hittat sin roll i bandet och ingen behöver kompromissa. Det är först nu de låter som de alltid velat. Närmast på agendan står att spela in en ny singel som ska släppas innan midsommar och därefter är de sugna på att spela in en fullängdare. Och så vill de såklart komma ut och lira också. För några år sedan hade de gig i Norge, Polen, Baltikum, Tyskland och Ungern, och egentligen skulle de tagit en sväng till Ungern i höstas också, men det blev dessvärre inställt. I sommar kan fansen dock se John Chopper Harris på Gatebil på Mantorp Park i juni, där de får spela för en ny sorts publik. Denna intervju görs strax innan en spelning i Linköping, och det är på scenen som John Chopper Harris gör sig allra bäst.

- Är det rätt dag är vi fruktansvärt bra. Kommer det mycket folk får man automatiskt den där extra peppen. Ikväll kan jag tänka mig att det blir åtta på en tiogradig skala. Men det kan också bli tio av tio, säger King Charles.

- Det kan bli en fyra också..., säger Rick the Prick.


América del Sur!

Det har varit osedvanligt mycket strul med både flyg och hotell, men snart är jag tillbaka på tangotorget i San Telmo. Är ju bara två år sedan jag var i Buenos Aires, men det ska bli riktigt roligt att komma tillbaka.
Även resplanerna har strulat lite, bland annat verkar det inte bli nåt besök på Påskön och eventuellt får vi fundera om lite kring Paraguay-svängen. Men det är ju så det ska vara.
Vi har en grovplanering, men väldigt mycket är oklart så det känns som att vi kan hamna lite varsomhelst under resans gång. Peter har egentligen bara ett måste: han vill dricka vin i Mendoza. Thomas enda krav är att gå på en riktig parilla och äta asado. Och jag vill 1: Träffa Ayeray 2. Lura i Thomas korven morcilla 3. Åka tren del vino 4. Äta dulce du leche 5. Titta på tango 6. Dricka pisco sour i Chile 7. Golvas av Andernas skönhet.
Men vi har också ett större uppdrag, som går före allt annat - och det är att hitta Tito Beltran!

Nytt på DVD: Mission: Impossible - Rogue nation

Mission: Impossible - Rogue nation

Den förra "Mission: Impossible"-filmen från 2011 var kanske den bästa i serien och lätt att älska, när man ser den femte i raden spretar intrycken betydligt mer. Här finns väldigt mycket att gilla, främst actionscenerna. Ethan Hunt (Tom Cruise) hänger utanpå ett flygplan, han bryter sig in i ett toppsäkert valv genom en virvlande undervattenbassäng och han är med i en läckert filmad motorcykeljakt på kurviga bergsvägar. Filmen har snygga miljöer från bland annat London, Casablanca och en opera i Wien, det talas svenska (av Rebecca Ferguson och Jens Hultén) och det bjuds på många humoristiska inslag. Publiken får exakt vad den vill ha, en fartfylld actionrulle med de klassiska "Mission: Impossible"-inslagen.
Samtidigt blir det ofta FÖR mycket humor, och ett antal scener slarvas bort. Överhuvudtaget känns hela filmen lite hafsigt gjord, trots att den försöker vara smart med flera vändningar i intrigen. IMF-teamet jagar ett internationellt brottssyndikat samtidigt som de hotas av nedläggning, men manuset känns väldigt luddigt och mest som en ursäkt att stapla häftiga actionscener på varandra. Den riktiga skärpan och tonträffen saknas och därför blir detta en rulle som egentligen inte säger någonting - men gör det på ett imponerande sätt.

3/5

Världens bästa bok?

Årets julklappar bestod bland annat av handskar och champagne, men för att säkra upp hade jag köpt en bok till mig själv också. Det var Agatha Christies "Och så var de bara en", en nyöversättning av "Tio små negerpojkar".
Första gången jag läste "Tio små negerpojkar" var jag ungefär 15 år och blev golvad direkt. Därefter läste jag alla Agatha Christie-böcker jag kom över och har väl 20-30 stycken i bokhyllan. De flesta var strålande men ingen var lika fantastisk som "Tio små negerpojkar".
Sedan dess har jag alltid, lite rutinmässigt, svarat just "Tio små negerpojkar" när frågan i olika sammanhang kommit upp angående min favoritbok. Men är det verkligen det, eller är det bara en titel jag slänger ur mig av lättja? Det var trots allt 25 år sedan jag läste den (tror iofs jag läst den ytterligare någon gång under åren) och man ändrar ju sin smak med tiden. Så jag beslöt mig för att läsa den igen och se om den fortfarande är lika bra.
Generellt är jag emot historierevision men egentligen har jag inget större problem med nyöversättningen där titeln, ramsan, namnet på ön och lite annat har ändrats. Sånt sker ju hela tiden när det gäller böcker, filmer, serier mm i takt med att språket utvecklas, och just "Tio små negerpojkar" har ju dessutom en speciell historia i det avseendet med ganska skilda översättningar i olika tider och olika länder. Här har de bytt ut ordet "negerpojkar" mot "tennsoldater", och jag kan tycka att det finns lite, lite av en laddning och en tidskänsla som går förlorad, men hade man inte känt till originalet så skulle man nog inte bry sig ett skvatt. Då har jag en större (men ändå ganska liten) invändning mot titeln. På engelska heter den "And then there were none", vilket ger en mer ödesmättad ton och faktiskt betyder nåt helt annat än den svenska titeln, som är missvisande.
Men hur står sig då innehållet? Jo, Christie skriver som vanligt väldigt drivet och tight. Inget onödigt fluff, inga transportsträckor, och hon har som vanligt schvung i språket. Men framförallt är det ju ett manus av absolut världsklass, smart berättat där varje detalj är genomtänkt och hänger ihop. Premissen är klockren: tio personer med skumt förflutet hamnar på en öde ö och mördas en efter en enligt verserna i en barnramsa. Tydligt, tidlöst, stilbildande, genialt.
Så ja, jag vidhåller: "Tio små negerpojkar" är världens bästa bok!

Lehmans fredagsfräckis

Det hade varit Pridefestival.
På vägen hem blir två killar ovänner, detta har hänt tidigare ett antal gånger. De har ju bott ihop under några år. Denna gång blir det dock ett allvarligare bråk.
Då blev replikerna:
- Va fan va du är taskig och orättvis mot mig nu är det slut mellan oss.
Det andre som var sur svarade:
- Du kan kyssa mig i röven.
Då får han svaret:
- Ånej,är det slut så är det slut...

God Jul!


Dagen före

Igår var det dags för den årliga glöggfrukosten hos Ph & J, som mer och mer har gått över till en glögglunch. Så nästa år tror jag vi går till Hamlet direkt och hugger in på Fläskfilé Sherwood. Carola på halv hastighet, Onkel Kånkels julskiva, glögg och skumtomtar...aah, vilken härlig tradition.
 
 

Nu!

Det bästa med julen, sa mor resolut - är när den börjar och när den tar slut
Och nu börjar den!

Intervju: Bo Stolpstedt

Prästens julpredikan blev följetong

Under sju julnattsgudstjänster höll prästen Bo Stolpstedt församlingen på halster med sina julpredikningar, men blev av med jobbet innan han nådde upplösningen på historien. Nu har han samlat hela följetongen i bokform, så att församlingsmedlemmarna kan läsa hur berättelsen slutade.

Prästen Bo Stolpstedt har en lång historia bakom sig av innovativa sätt att modernisera kyrkan och göra den relevant i vår tid. Han har arrangerat fotbollsgudstjänster, hållit i pubkvällar och placerat en uppstoppad älg framför altaret för att uppmärksamma viltolyckor. Men hans nytänkande och liberala idéer har inte alltid fallit i god jord hos hans mer konservativa kollegor. 2007 kulminerade konflikten i en uppmärksammad tvist där han tvingades bort från sin tjänst.
- Jag har aldrig varit speciellt strikt och är inte bokstavstroende. Har man en församling tycker jag man ska vända sig till alla som finns i församlingen, inte bara en viss grupp. Som präst tror jag att man måste vara lite påhittig och kreativ, säger Bo som nu har gett ut boken "Sagan om kniven".

Boken har sin grund i de populära predikningar han gjorde under sina julnattsgudstjänster i Grebo kyrka. Predikningarna kretsade kring en kniv som gick i arv och avslutades alltid med en "cliffhanger" som församlingen fick vänta till nästa julafton för att få höra fortsättningen på. Under sju julnattsgudstjänster strömmade Greboborna till kyrkan innan den nya kyrkoherden sa ifrån och stoppade predikningarna.
- Det var ett sätt att få folk att komma till kyrkan, åtminstone på julaftonsnatten, för att höra den här spännande berättelsen. Jag ville ge människor lite underhållning, som ändå hade en viss anknytning till det kristna budskapet och med ett visst allvar.

Bland församlingsmedlemmarna blev upprördheten stor. Många tyckte att Bo hade behandlats felaktigt, och dessutom ville de gärna höra slutet på historien. För att stilla nyfikenheten har nu Bo skrivit ned de sju genomförda predikningarna samt de fem som aldrig hanns med i en bok som tar med läsaren på spännande äventyr i såväl Ryssland som Nordamerika.
- Jag strävade efter 12 korta berättelser, som var och en skulle ha samma längd som en sex, sju minuters predikan. Det är en skröna, och påminner lite om Selma Lagerlöf. Hon är en av mina stora favoriter, hennes språk är oförlikneligt. Många församlingsbor har köpt boken och har varit glada över att få veta slutet.
- Sen har jag även talat in boken. Jag tänkte att innan min röst har blivit en gubbes fula, hesa röst ville jag bevara den. Och ibland när jag lyssnar, tänker jag: fan, den här boken är inte sämre än andra. Och jag läser väldigt mycket litteratur.

Har du skrivit något tidigare?
- Jag har skrivit mycket dramatik och satt upp ett tjugotal pjäser på Sagateatern, som jag både skrev och regisserade.

Blir det någon mer bok?
- Jag har väl lekt med tanken på en uppföljare, men jag är lite självkritisk. Man vill ju inte ge ut något som är dåligt, ha ha...

Fakta Bo Stolpstedt
Bor: I Fillinge, mellan Linköping och Åtvidaberg
Ålder: 70
Familj: Fri man
Yrke: Pensionär
Intressen: Bra kultur i alla former
Favoritförfattare: Alexandr Pushkin
Senast lästa bok: "Nathalie - en delikat historia" av David Foenkinos

.

Jag är så trött på små tankar. Små tankar från små människor.

Banala tankar.

Från banala människor.

Gör vad du vill men var aldrig banal.


På skiva: Teddybears

Teddybears
"Rock on"

Efter fem år har det blivit dags för Teddybears att börja rocka igen. Eller nja, det är kanske vad titeln på nya albumet säger, men det handlar knappast om en tillbakagång till de tidiga årens hardcoreröj. Tvärtom fortsätter Jocke och Klas Åhlund och Patrik Arve på vägen de slog in på med "Fresh" och som tjänat dem väl. Således får vi även denna gång feta beats, dancehall, och allmän smågalenskap. Bara en sån sak som att öppna med en stillsam gitarrballad som heter "Rock on"...
I vanlig ordning har plattan även ett gäng gästvokalister, varav vi redan hört Beenie Man i reggaeflummiga "Broken heartbeat" och Baby Trish i studsiga "What´s your problem". Skivan har bland annat spelats in i Kingston och förutom Beenie Man dyker även jamaicanska namn som Cutty Ranks och Ninja Man upp. Även "Sunshine" har släppts tidigare och visat upp Teddybears (eller Teddybeers, som de numera verkar kalla sig) unika förmåga att kombinera dansgolv och rock´n´roll. Alla spår är inte tipptopp, men det är svårt att hitta någon annan grupp som på samma väl avvägda sätt lyckas att få till en så naturligt och utflippad fusion av absolut coolhet och skojig partystämning.

3/5

Räkslem

Hur många räkmackor har jag ätit detta år? Ja, det måste bli runt hundra. Jag har mitt "hemliga ställe" där man kan få dom för halva priset om man kan knepet, så jag brukar köpa ungefär två i veckan. Göööött!
Och nu gäller det att passa på lite extra de sista dagarna, för sen blir det bara Bife de lomo i fem veckor. Och den där äckliga svarta blodkorven...usch!

Nytt på DVD: Amy

Amy

Den brittiska jazz- och soulsångerskan Amy Winehouse hade en ganska kort och intensiv karriär innan hennes hårda leverne gjorde att hon sällade sig till 27-klubben 2011. En tragedi såklart, men alla hade sett det komma - och få försökte göra något åt det. Skurkarna är många: den vidriga pojkvännen, den giriga pappan, den smutsiga musikbranschen och den brittiska skvallerpressen. Och även Amy Winehouse själv, som hela tiden fortsatte att dras mot allt det dåliga, trots att hon fick flera chanser att få ordning på sitt liv.
Denna dokumentär berättas ganska linjärt, och faktiskt lite fantasilöst, från ungdomens korniga hemvideofilmer till det oundvikliga slutet då tv-kamerorna visar hur sångerskans kropp bärs ut på bår i en liksäck. Fylla, knark, dåligt umgänge och dåligt omdöme verkar följa Winehouse från dag ett, och skildras närgånget och ingående. Ändå är det svårt att bli riktigt berörd. Filmen blir aldrig personlig och trots musikaliska stordåd, hyllningar och sporadiska uppryckningar känner man aldrig på allvar att det finns hopp. Det hade behövts, nu blir filmen alltför dyster och nästan lika spekulativ som den mediabevakning den skildrar. Bäst är de musikaliska inslagen, det är den bilden av Amy Winehouse vi vill minnas, inte den tragiska privatpersonen.

2/5

Electric Boys!

Oj oj oj...Conny Bloom - vilken rockstjärna!
Igår hade vi Electric Boys hos oss på Palatset och det blev en riktig kanonkväll. Mycket folk, bra stämning, ett Electric Boys i toppform med Sveriges snyggaste 51-åring som frontfigur. De körde märkligt nog inte "Psychedelic eyes (en av svensk rockhistorias tio bästa låtar) men i övrigt verkade Conny och grabbarna få feeling denna kväll och lirade till och med lite av "För fet för ett fuck"!
Backstage efteråt tyckte Conny att vi var en av landets bästa rockklubbar (ja, jag vet att ni tänker att han säger det på alla ställen, men efter mer än 100 bokningar tycker jag mig ha utvecklat en bra bullshit-detektor). Han släpper ju snart en soloskiva också, och vi snackade lite om att boka honom till våren igen.
Förband var för övrigt Prime Creation...
Man vet ju aldrig med gamla "gubband". De kan vara trötta och smått pinsamma, men under hösten har vi haft Sator, Alonzo, Kinde, Quireboys och Electric Boys och de har alla levererat på ett strålande sätt. Kul som fan att se att ens gamla idoler fortfarande har "det".
Nu kör vi band Juldagen och Annandagen (blir nog också två bra kvällar) och sen ser vi fram mot vårterminen. Jag håller på för fullt med bokningarna och två gig jag verkligen ser fram mot är exempelvis Helmut Jederknüller 5/3 och Sha-Boom 18/3!

Söndagsintervjun: Pilsnerfilmens vänner

 

 

(Kommentar: Gammal intervju, men föreningen visar ju filmer kontinuerligt...)

När de kom var 30- och 40-talets så kallade "pilsnerfilmer" utskällda och kritiserade. Med tiden har dock vinden vänt och idag har filmerna inte bara fått kultstämpel utan ses som viktiga tidsmarkörer och kulturarv. Några som vill värna pilsnerfilmernas betydelse är föreningen Pilsnerfilmens vänner som regelbundet träffas på Eklunda bio i Bestorp.

 

Det hela började i mars 1997 när en grupp filmintresserade arbetskamrater på Linköpings universitet anordnade en filmvisning på temat "Från Pensionat Paradiset till Änglagård". Det utvecklades två år senare till en förening som sex gånger per år träffas på Eklunda bio i Bestorp för att se pilsnerfilmer, äta Bullens varmkorv och kanske även ta sig en och annan pilsner.

Idag har föreningen cirka 360 medlemmar varav runt hundra brukar fylla biosalongen i Bestorp varje visning. Sedan starten har föreningen anordnat ungefär 90 filmvisningar och även åkt på diverse studieresor till bland annat Thor Modéens hemstad Kungsör och till Svenska Filminstitutet för att fira Åke Söderbloms 100 övriga födelsedag.

- När vi startade visade vi bara 30- och 40-talsfilmer, men vi har även börjat med filmer från 50-talet, säger Peder Claesson som är föreningens nestor och tillika researrangör.

 

Pilsnerfilm brukar man kalla en del av de svenska, folkliga komedifilmer som gjordes på främst 30-talet. Mest berömd är "Pensionat Paradiset" från 1937 som brukar kallas "pilsnerfilmernas pilsnerfilm" och innehåller det berömda sångnumret "En äkta mexikanare" där Thor Modéen river inredningen och skrämmer halvt slag på publiken. Andra återkommande skådespelare i pilsnerfilmer är exempelvis Åke Söderblom, Julia Caesar, Elof Ahrle, Annalisa Ericson och Sickan Carlsson.

 

Vad är det bästa med pilsnerfilm?

- De är tidsdokument och har ofta fina miljöskildringar. De spelades in under krigsåren och kanske behövde folk något att skratta åt, säger Göran Winström som är inne på femte året som föreningens ordförande.

- Ingmar Bergman brukade berömma skådespelarna, han tyckte att de spelade naturligt och inte lika stelt och tillgjort som skådespelarna på Dramaten, säger Peder.

- Framförallt är de är så vansinnigt roliga, säger Göran Karlsson som är biografmaskinist och den som sköter kontakten med Svenska filminstitutet där filmerna hämtas från.

 

Totalt finns det ungefär 900 svenska filmer från 30- och 40-talet, och att inte låta denna filmskatt falla i glömska är en viktig kulturgärning.

- Det är ett kulturarv som ska föras vidare. Och just att vi är på en liten landsortsbiograf tillför något extra. Det hade inte blivit samma sak om vi hållit till på Filmstaden i Linköping, säger Peder.

 

Finns det någon annan liknande filmförening?

- Det fanns en i Stockholm när vi startade, men den är nedlagd. Den föreningen hade bara 20 medlemmar och var mer av ett sällskap. Vi är öppen för alla, vi har till exempel en medlem från Lidingö som kommer ner två gånger per år, säger Göran Winström.

 

De flesta  av föreningens medlemmar bor dock i Linköping med omnejd. En av dem är förra TV 4-chefen Jan Scherman som kommer från Linköping och fortfarande har sommarstuga i trakten. Han är även med i Korvakademien och har lovat att hålla i en korvprovning framöver.

 

Vilken är tidernas bästa pilsnerfilm?

- Kyss henne! Den är suverän från början till slut, säger Peder utan minsta tvekan.

 

Vid mitt besök visas "Pojkarna på Storholmen", en film från 1932 med bland annat Fridolf Rhudin i en av rollerna. Handlingen utspelas i Stockholms skärgård dit en stadsflicka anländer, vilket väcker stort intresse bland den manliga befolkningen. Kvällen följer traditionen och inleds med pilsner och Bullens varmkorv i källaren innan besökarna tar  plats i salongen där Göran Winström inleder med att hålla ett anförande om filmen. Han berättar bland annat  att Fridolf Rhudin under en period var svensk films bäst betalda filmstjärna och att filmens fotograf var Elnar Åkesson, som ofta brukade hyllas i dåtidens recensioner för sitt vackra foto.

I sann pilsnerfilmsanda lyckas Göran sedan på något vis riva talarpodiet, vilket ger en extra autencitet åt kvällen. Därefter släcks det i salongen och projektorn börjar rulla.

 

Nästa träff för Pilsnerfilmens vänner äger rum den 15 april. Då visas "Flickan från tredje raden" från 1949 med Eklunda bios nya digitala filmprojektor, och det är en film man inte bör missa.

- I år är det hundra år sedan Hasse Ekman föddes och det är enligt min mening hans i särklass bästa film, säger Peder.

 

Läs mer om Pilsnerfilmens vänner på: http://pilsnerfilm.se/


Eventkoordinatorernas julfest

Igår var det dags för den årliga upplagan av Eventkoordinatorernas julfest på The Champ. Det började stillsamt med julbord och musik av Håkan Maas, men snart kom skandalerna slag i slag. Gertza dök aldrig upp, Benny fick rundgång i micken, Lehman blev visiterad av vakterna och tomten var full. Det anordnades en frågesport och det blev vinst i vanlig ordning. Lag "Eventkoordinatorerna" fick 27 rätt av 30 och belönades med top notch-choklad. Jag ser redan fram mot nästa års upplaga av Eventkoordinatorernas julfest. Då ska vi försvara titeln samt höja skandalfaktorn ytterligare.

Lördagsintervjun: John Pohlman

En sång- och dansman med solsken i blick

John Pohlman blev populär i tv-rutan för sina annorlunda och roliga väderpresentationer. Nu har Mr Väder fyllt 80 och tonat ned meteorologin, men showar vidare med sin jazztrio.

Efter sina många år som väderpresentatör på SVT blev John Pohlman ett välkänt och uppskattat ansikte för svenska folket. Kanske för att vi tycks älska att prata väder i det här landet, men även på grund av de ofta väldigt kreativa metoder han använde sig av. Norrköpingsbo blev han 1975 och sedan dess har han varit staden trogen. Åren 1980-82 kombinerade han arbetet på SMHI med att presentera vädret i Östnytt, och därefter började han som väderpresentatör på Rapport och veckopendlade till Stockholm fram till pensioneringen 2002. Parallellt med detta har John även odlat ett stort musikintresse och varit aktiv som jazzpianist.
Tillsammans med kollegan Martin Hedberg blev John engagerad i klimatfrågan, och de två var även med och lanserade vädersajten Klart.se.
- Vi åkte land och rike runt och föreläste om klimatförändringarna under några år. Samtidigt fick vi mer spelningar med John Pohlman Trio, så 2005 släppte jag klimatförändringarna. Nu har jag dragit ner även på musiken, men vi är fortfarande ute och spelar mycket i södra Sverige på pensionärsföreningar och liknande, kanske två gånger i månaden i snitt.

Vad hoppas du på av klimatmötet som pågår i Paris?
- Jag är inte uppdaterad, så jag vill inte uttala mig. Att vi har klimatförändringar är det ingen tvekan om, men klimatet har alltid förändrats så det är inget nytt. Det nya är att människans påverkan bidrar. Det vet man, men hur mycket är oklart. Faran är att människans förändringar kan rubba balansen och då vet man inte hur det går, och därför är det viktigt att vi försöker begränsa den.

Är du inte orolig?
- Jag tror att när det verkligen börjar gå åt helsicke, då om inte förr, tror jag att vi tar hand om det. Jag tror det kommer att lösa sig.

Hur känns det att fylla 80?
- När man var ung tänkte man: 80 - kan man bli så gammal? Och det är klart att det är gammalt, men det beror på hur man känner sig. Jag klarade av prostatacancern och har åldersdiabetes, men i det stora hela mår jag bra. Jag känner mig som 70!

80 år är nästan 30 000 dagar. Finns det någon av dessa dagar du minns speciellt?
- Det blir i så fall personliga saker som när vi gifte oss eller fick vårt första barn.

Finns det någon dag du minns vädret lite extra?
- Ja, bröllopsdagen. Nyårsafton 1962. Det var smällkallt, så brudbuketten frös när vi skulle gå från taxin till fotograferingen.

Varför valde du att bo i Norrköping och inte utomlands där det är bättre väder?
- Varför jag kom hit var för att SMHI var ett av de statliga verken som utlokaliserades till Norrköping. Som yrkesman vill man ju ha växlingar i vädret. Här uppe har vi fyra årstider som skiljer sig från varandra, så det finns alltid något nytt att se fram emot. Jag vill ha ett växlingsrikt väder - där skiljer jag mig inte mellan privatpersonen och yrkesmannen. Mycket sol gör en öken.

Idag finns en mängd olika vädertjänster. Spelar det någon roll vilken man använder?
- Nej, det är ingen större skillnad. Alla har samma grundmaterial, sen gör instituten specialprognoser på mindre områden och där kan det finnas små skillnader. Och sen kan det förstås finnas skillnader i hur man presenterar det.

Kommer vi att få en vit jul i år?
- Det vet jag inte, ingen aning. Man kan inte göra säkra prognoser mer än en vecka framåt. I våra trakter är det 50/50 att det blir en vit jul.

Hur ska du själv fira jul?
- Vi firar alltid hemma, tillsammans med våra barn med respektive och barnbarn. Det är en tradition vi alltid hållit på.

Vad önskar du dig i julklapp?
- Det finns en nyskriven bok om gatunamnen i Norrköping. Jag är intresserad av arkitektur, gatunamn och stadens historia, så den vill jag gärna läsa.

Fakta
Fullständigt namn: John Henri Pohlman
Född: 1 november 1935 i Malmö
Bor: I Vilbergen i Norrköping
Familj: Hustrun Ann-Christin, barnen Robert, Susanne, Helène, sex barnbarn.
Yrke: Pensionerad meteorolog

Oljebaronernas bal

Jag har haft en hemlig dröm i alla år, och det är att få gå på Oljebaronernas bal i tv-serien "Dallas". Det är en sån där kväll där allting ställs på sin spets och allt kan hända. Det är glitter och glam och samtidigt vet man att när som helst kommer helvetet braka loss. Intriger, svartsjuka och gamla oförrätter kommer upp till ytan och det slutar alltid i nån form av katastrof.
Det närmsta vi har i Linköping är Eventkoordinatorernas julbord som äger rum ikväll, och det ska jag givetvis gå på. Jag återkommer med rapport...

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Kartellen och på lördag blir det funk-o-metal med Electric Boys...

Lehmans fredagsfräckis

Det var fältövning för kavalleriregimentet. Överstens dotter hade tjatat sig till att få följa med ut på sin egen häst. Det var en varm sommardag så översten gav tillstånd till att mannarna skulle få bada. Medan mannarna nakna gick ner i älven satt översten och dottern på sina hästar på lite avstånd. Dottern bad att få låna fadern kikare. Lite generad gav översten henne kikaren.
Dottern råkar dock vända kikaren bak och fram.
- Så små dom är, utbrister dottern när hon tittar i den bakvända kikaren.
- Ja, hrm, det är nog för att det är så kallt i vattnet, svarar översten...

Vagabonds årslista

Igår kom nya Vagabond, med den årliga listan över bästa resmålen. Förra årets lista var något av det mest pinsamma jag läst, men i år verkar de ha ryckt upp sig något. Fortfarande är det dock ingen lista att ta riktigt på allvar och orsaken är densamma som ifjol: resmålen är för fantasilösa och för vaga.
Förstaplatsen tas av Filippinerna, vilket känns som tio år försent och dessutom ologiskt. Förra året låg landet på 22:a plats på listan, vad är det som hänt under det senaste året som motiverar detta jätteskutt till toppen? Dessutom består landet av 7000 öar, vilket texten också klargör, och det känns väldigt luddigt att då utse hela landet till etta. En riktig lista hade valt en specifik ö, stad eller region.
Detta går igen på flera ställen. Att Etiopien tar tiondeplatsen som land kan man kanske acceptera, eftersom det är ett okänt resmål för de flesta, men att utse Belgien och Polen, lite allmänt sådär, till två av årets bästa resmål känns väldigt slött.
Visst, lite Svenssonvarning är det på listan med tex Korsika, Florida och vinnaren Filippinerna. Men i stort sett är det ändå en okej lista - om de bara specificerat sig mer. Många av placeringarna är faktiskt såna jag själv har på min lista: Baku, Costa Rica, Hamburg, Belgien, Etiopien, Grönland...
Men den riktiga listan kommer i januari och görs av New York Times...oj oj oj, det blir spännande!

Krogkrönika, november

Vad utmärker en favoritrestaurang?

Vad är det som gör att man gillar vissa krogar och andra inte alls, trots att det betraktat utifrån ibland borde vara tvärtom? Fråga inte mig, jag har ingen aning. Att hitta sin favoritrestaurang verkar kräva en perfekt storm av en mängd faktorer.

Enligt The World´s 50 Best Restaurants är världens bästa krog El Celler de Can Roca i Spanien. En annan känd restaurang är Noma i Köpenhamn, som alltid hamnar högt i olika rankningar. Ändå har jag svårt att se att dessa eller någon annan Michelinkrog skulle vara någons favoritställe. Det är helt enkelt inte ställen man besöker speciellt ofta. Och därmed kan man konstatera att maten alltså inte har någon avgörande betydelse.
Inte heller priset kan sägas vara det som styr ens preferenser. För skulle man gå efter priset skulle "pizzerian på hörnet" vara var mans favoritställe, och så är nog knappast fallet.
Miljön då? Nej, att avgöra vad som gör vissa krogar till favoriter är mer komplext än så.

Perlan i Reykjavik har en matsal som snurrar. Det är kul att uppleva en gång, men i ärlighetens namn är det ett ganska trist ställe. Detsamma kan sägas om Vertigo eller Dome i Bangkok. Det är två kända takbarer med fantastisk utsikt, men så aptrista och stela att det blir outhärdligt att stanna längre än en drink.
Hamburgerbaren Cozy Corner i Lamai på Koh Samui däremot. Det består i princip bara av en bardisk vid en vägkorsning. Där samlas alla sorters människor på natten för att ta en sista bärs och burgare innan sängdags. Själv har jag spenderat närmare hundra kvällar där genom åren, och spenderar gärna hundra till.
Men den godaste hamburgare jag ätit var på Queens Inn i Kingston, Kanada. Hur många hamburgare man ätit minns man? Inte många, men den på Queens Inn kan jag tydligt känna smaken av fyra år senare, och enbart av den anledningen är det en favoritkrog trots att stället egentligen inte hade så mycket annat.

Visst. Det underlättar om maten är god, personalen trevlig, priserna bra och miljön trevlig, men det räcker inte med enbart detta. Det krävs ett samspel mellan dessa ingredienser samt ytterligare några faktorer som exempelvis tidpunkt, sällskap och läge. Under rätt omständigheter kan nästan vilken krog som helst bli ett favoritställe, men samtidigt kan det ibland bara räcka med att en liten detalj fallerar för att man aldrig mer ska återvända.

Café Havana i Mossel Bay, Sydafrika är en ganska enkel kubansk restaurang, men jag blev så inspirerad av besöket att jag året efter åkte till Kuba. Samma Sydafrikaresa avslutades i Durban, där restaurang Spiga blev en favorit. Jag minns den utmärkta kvarterskrogen Ortega i Wellington, Nya Zeeland och den indiska restaurangen i Hanoi, Vietnam. Gemensamt för samtliga var att de kändes avspända, mysiga och personliga.
Men världens bästa krog enligt mig har inte ens ett namn. Det är några bord som ställs upp i en gatukorsning på Sukhumvit Soi 13 i Bangkok. Toaletten består av en hink på trottoaren, stolarna är trasiga och meny saknas. Men personalen, gästerna och stämningen är fantastisk, och kanske är det just det som utmärker en favoritrestaurang.

Norrköping light festival

Igår var jag och Anahi och kollade in Norrköping Light Festival, som är lite av deras motsvarighet till Linköpings Vinterljus. En del installationer var bra i sig, men precis som med Vinterljus blir det ändå dåligt när de placeras ut utan någon som helst kontext. Det som vinner i slutändan är alltid upplysta fasader och vanlig gatusmyckning. Men kul att kolla på ändå!
Gjorde även ett matstopp på Burgers & Bangers där det blev en toppburgare och en lokal öl.
I Norrköping har de åtminstone tre ställen (Burgers & Bangers, Burgarbaren och Lingonfabriken) där man kan få en riktig kvalitetsburgare. I Linköping har vi möjligen ett (Beer & Burger).
Senare blev det även ett stopp på Knäppingen för att prova en av deras lokala öl. Gööött!
Som sagt...Norrköping Light Festival var väl i ärlighetens namn sådär, men den gick i alla fall i en slinga utmed vattnet så det blev ändå en trevlig promenad...
... och att åka till Norrköping är alltid kul (fortfarande efter alla dessa år). Nästa gång får det bli ett återbesök på Härlig Pasta (när får vi ett riktigt pastaställe i Linköping?) och sen en sväng till Urbane Goat som jag ännu inte besökt. Ska försöka hinna det innan det bär iväg mot Anderna...

På skiva: The Gloria Story

The Gloria Story
"Greetings from electric wastelands"

Skövdebandet The Gloria Story är trötta på alla deppiga och livströtta metalband och vill föra in lite "sköj" i rockmusiken. Under vintern kommer de att turnera i Europa ihop med sleazeveteranerna Quireboys och det låter ju roligt, men hur kul är det egentligen att lyssna kvintettens tredje album? Nja sådär, skulle jag säga. Det är ju inte så man sitter och gapflabbar direkt. Bandet lirar retrobetonad rock som för tankarna till 70-talet. Tidiga Whitesnake och KISS är två referenser som nämns. De riffar på, har en lagom skitig ljudbild och gör väl inget direkt fel, men det finns två brister som är svårt att komma förbi. Den ena är att The Gloria Story inte gör något nytt eller eget, vi har hört denna typ av musik tidigare och det skulle behövas någon form av twist för att bli mer än bara ett band i mängden. Ibland kan det funka att göra något som redan gjorts om bara materialet är starkt nog (Lex Quireboys), men The Gloria Story har helt enkelt inte tillräckligt vassa låtar, och det är brist nummer två.

2/5

Dessa basister...

Det blev inget rep med Nisse i fredags, men igår körde vi vår sedvanliga veckotimme. Och jag vet inte hur det gick till men plötsligt har vi gått från fem till elva låtar på repertoaren. Och det är i detta hus vi håller till.
Och det verkar som att snacket har spridit sig om Linkans hetaste band, för plötsligt hör det av sig en massa lycksökare som vill vara med och surfa på framgången. Framförallt är det en efterhängsen basist, vi kan kalla honom Torbjörn Öster, som tjatar och håller på. Han skickar in egna remixar av bootleginspelningar och den typen av grejer. Lite stalkervarning faktiskt. Så har ni nåt bra tips hur vi ska slippa honom - hör av er.

På skiva: Mange Hellberg

Mange Hellberg
"Hellberg & Dalbana"

Sundsvallsmusikern Mange Hellberg har visat att det går att resa sig från misär, ta sina problem och vända dem till något positivt. Hans struliga bakgrund är väl känd vid det här laget och kan sammanfattas med missbruk, hemlöshet, kriminalitet, svek och pengabrist. Nånstans i allt elände bar han ändå på musikdrömmar, och även om det aldrig blev något av hip hop-karriären var det musiken som till slut räddade honom. Fast den genre han landade i brukar snarare beskrivas som proggsoul.
Debutalbumet ”Varför börja med sig själv när man kan rädda världen” kom 2012 och innehöll bland annat singeln "Simma eller sjunk" som blev mäkta populär i vissa kretsar. För även om Hellberg kanske inte är ett välkänt namn bland den breda allmänheten har han en hängiven publik bland människor som befinner sig i samhällets randområde och kan känna igen sig i hans texter om utanförskap och utsatthet.
På andra albumet har han arbetat ihop med sin låtskrivarkompanjon Simon Olausson och Timbuktus producent Måns Asplund, och skapat en bredare och fylligare ljudbild än på debuten. Hellberg sjunger personliga och socialrealistiska historier hämtade både från sitt eget och andra människors liv, och även om det fortfarande finns brister i Hellbergs musik så känns albumet som ett fall framåt.

2/5

Musikkrönika, november

Tributebandens känsla för humor

Om coverbandens namn kännetecknas av trams, kännetecknas tributebandens namnval av humor. Skillnaden kan tyckas hårfin, men är i själva verket milsvid.

I förra månadens krönika grottade jag ner mig i coverbandens usla smak när det gäller att hitta på bandnamn. Denna gång tänkte jag gräva ännu djupare och ta mig an tributebanden. Musikaliskt är de kusiner men det finns också väsentliga skillnader.
För att klargöra: coverband spelar kända låtar från en mängd olika artister medan tributeband (eller hyllningsband) väljer att enbart koncentrera sig på en specifik rockgrupp. Sen kan det hända att tributeband ibland även varvar med låtar från andra band än det de ursprungligen skapades för att hylla, men det kan vi bortse från för tillfället.
Exempel på lokala tributeband är exempelvis Ballbreaker (som hyllar AC/DC), Vagn Hallen (Van Halen), Kiss This (Kiss), Why Snake (Whitesnake) och Charlotte the harlot (Iron Maiden).

Gemensamt för nästan alla tributebandnamn är att de är skapade med humor och bygger på ordvitsar som anknyter till originalgruppens namn. Några exempel: Queer (Queen), Thin Lipztick (Thin Lizzy), Just As Priest (Judas Priest), Lazareth (Nazareth), Deepest Purple (Deep Purple), Huliganes (Hurriganes), Svart Flaggath (Black Sabbath), W2 (U2), Fan Heller (Van Halen), AB/CD (AC/DC), The Repeatles (The Beatles), Kyss (Kiss), Accepted (Accept), Made of Iron (Iron Maiden) och Nowaysis (Oasis).
Andra tributebandnamn kan referera till låtar, platser eller annat som berör originalgruppen, eller bara vara små justeringar av originalbandets namn. Till exempel: Alice Troopers (Alice Cooper), Billy (Gyllene Tider), Ramånes (Ramones), Ebba Gold (Ebba Grön), ZZ Rock (ZZ Top), Status Quiz (Status Quo), P-Floyd (Pink Floyd), Nattugglorna (Magnus Uggla), Generation Swine (Mötley Crüe) eller Never mind the smell (Nirvana).

Av någon anledning tycks det främst vara hårdrocksband, och företrädesvis från 80-talet, som är föremålen för tributebandens hyllningar. Varför det är så kan man fundera kring, men två orsaker är förmodligen att de dels är väldigt etablerade hos allmänheten och dels att de ofta är väldigt tydliga i sin framtoning, vilket gör dem lätta att imitera.

Men vad är då skillnaden mellan de fjantiga coverbandnamnen och de ofta lika larviga tributebandnamnen? Jo, medan en coverbandnamn som Smalare än Thord bara är obegripligt och dumt så finns det en logik och humor i att döpa sig till Think Lizzy, Rash eller Motley 2. Medan coverband tar sina bandnamn med en klackspark har tributebanden ansträngt sig för att hitta på ett bra och roligt namn. De sätter en ära i att komma på en träffsäker ordvrängning, och det uppskattas av deras publik. Coverbandens namnval, å andra sidan, utstrålar bara fantasilöshet och lättja.

Årets julkalender

Dags för lucka 2 i BtK:s julkalender...

Martin 40

Festerna står som spön i backen och igår var det dags igen. Martin fyllde 40 och hade fest i hans och Vickans nya hus. Blev såklart en trevlig tillställning och jag är särskilt stolt över mitt tal som gjorde stor succé. Jag har ju hållt ett antal tal på fester de senaste åren, och det igår var i mitt tycke det klart bästa.
Vill du också ha ett tal? Ja, då får du väl se till att anordna en fest och bjuda in mig, svårare än så är det inte.

Söndagsintervjun: Louise Hoffsten

Foto: Pär Wickholm
(Kommentar: Intervjun gjordes i samband med Louises senaste bok, men nu är hon aktuell med sin nya skiva "L".)

De senaste 20 åren har inneburit många svåra prövningar för Linköpings främsta sångerska Louise Hoffsten. Men också många ljusglimtar. Det berättar hon om i sin nya bok "En näve grus".

 

Det sägs att om man ska sjunga blues så måste man "leva blues", och den som följt Louise Hoffstens liv vet att hon fått sin beskärda del av den varan. Det framgick om inte annat i hennes bok "Blues" som gavs ut 1998. Där berättade hon om skilsmässan, självmordstankarna om sjukdomen MS som strax innan drabbat henne. 17 år senare är det dags för bok nummer två: "En näve grus".

- Den första boken kom till när jag var nysjuk och nyskild, så jag var väldigt arg. Det fanns väldigt mycket ilska i den boken. Och "En näve grus" är en slags fortsättning på den. Jag kände att jag inte riktigt avslutat den första boken, säger Louise och fortsätter:

- Det hinner hända mycket under 20 år. Jag ville visa att det ser olika ut för alla människor. Jag ville berätta min historia, att det finns en fortsättning och att det går att leva med en kronisk sjukdom.

 

Louise berättar att hon alltid, oavsett vad det gäller, brukar jobbar efter konceptet att "det ska finnas mörker och det ska finnas ljus - och en näve grus", vilket ledde fram till titeln. Boken är skriven ihop med Lena Katarina Swanberg under ett års tid.

- Vi har träffats varje måndag efter att jag varit och simmat. Vi har suttit och samtalat, Lena Katarina har antecknat och sen bidrog även jag med en del anteckningar.

 

Boken berättas i korta kapitel, dels för att Louise själv inte orkar hålla energin upp så långa stunder i taget men även för att andra som har sjukdomen ska kunna hålla koncentrationen uppe. I boken berättar Louise bland annat om rocklivet, sin nya familjebildning och bokens mest kvällstidningsrubrikskompatibla historia, när hon åker ner till Köpenhamn för att köpa marijuana för att kunna sova.

- Det var ett infall av att ha lite bus i livet, ett sökande efter hjälp och att få hjälp med mina sömnproblem. Jag vill absolut inte propagera för knark utan ville visa att när man är tillräckligt desperat kan man göra vad som helst. Jag kan inte se min son i ögonen och säga att det är okej att använda narkotika. Det var också en väldigt komisk situation. Jag trodde att jag kunde åka ner till Christiania i smyg, men så blev jag igenkänd direkt.

 

Andra historier i boken är bland annat när hon gör en pilgrimshelg i Vadstena, när hon åker till ett nunnekloster i Jerusalem, när hon gör en katastrofspelning på en festival i Memphis och när hennes man Dan drabbas av cancer. Sakta men säkert faller dock bitarna på plats, saker ordnar upp sig och trots att det fortfarande finns en rad mörka moln på himlen lär sig Louise att försonas med sin situation. Ett kapitel mot slutet heter "Idag har jag så mycket att leva för", vilket gör att boken ändå avslutas i en förhållandevis ljus ton.

 

Vad har du på gång framöver?

- Jag måste skaffa ett nytt skivkontrakt till att börja med. Sen ska jag ut och spela ihop med Meja i vår och sommar. Det blir ett litet format, vi har bara en gitarrist var med oss och vi ska bara spela i små lokaler för att komma nära publiken. Vi kallar oss Meja & Louise som en travesti på Selma & Louise. Det ska bli roligt att åka ut och jobba med en annan kvinna.

 

Kommer det dröja ytterligare 20 år till nästa bok?

- Jag söker mig till det format som jag känner för i stunden. Jag vet inte om det blir någon mer bok, det ligger långt fram i tiden i så fall.

 

Fakta Louise Hoffsten

Yrke: Sångerska, artist

Född: 6 september 1965 i Linköping

Bor: I Stockholm

Familj: Maken Dan Bratt och sonen Adrian

Skivor: 15 album mellan 1987 och 2015

Böcker: "Blues" 1998 och "En näve grus" 2015


Jul-aw

Så var det dags för den årliga julfesten på SAAB Arena där The Producer och Malin sköter karaoken. Och ni vet vad det betyder...precis, att jag i vanlig ordning får köra runt på The Producers grejer.
Det finns dock ett, säger ett, moment under dessa kvällar som jag ser fram emot, och det är att agera karaokesångare medans The Producer ställer in ljudet.
Däremot är det inte lika kul att lasta in grejerna i bilen på natten, för allt är nämligen dränkt i utspilld öl...

Nytt på DVD: Southpaw

Southpaw

Jake Gyllenhaal följer i fotspåren av skådisar som Robert DeNiro och Christian Bale och går in stenhårt för varje roll. Efter att ha varit ett vandrande skelett i "Nightcrawler" har han nu pumpat upp sig för rollen som boxaren Billy Hope. Han är regerande världsmästare men börjar bli till åren och funderar på att lägga av. Då sker en olycka som gör att hela tillvaron rasar. Billy förlorar allt och från att ha varit på toppen befinner han sig på den absoluta botten, där han tvingas börja om från början för att komma tillbaka både som boxare och person.
Gyllenhaals muskler imponerar, men det är nog det enda som riktigt sätter spår. I övrigt gör Gyllenhaal en okej insats, men inte mer. Ändå är det han som räddar filmen, utan honom hade detta antagligen blivit en direkt till DVD-film. De övriga rollerfigurerna är ännu plattare, inte ens Forest Whitaker som den hårda tränaren känns särskilt minnesvärd. Och flickan som spelar dottern skulle ha behövt bättre regi och repliker. Grunden till att "Southpaw" blir en besvikelse ligger i manuset som känns blekt och förutsägbart. Denna typ av boxningsfilmer har vi sett tidigare, men betydligt bättre utfört. Inte ens i boxningsscenerna hettar det till på allvar. Eminem var ursprungligen påtänkt för huvudrollen och det hade kunnat göra "Southpaw" till en kultfilm. Att det istället blev Gyllenhaal känns mest som slöseri.

2/5

Lehmans fredagsfräckis

Bondsonen var instämd till tinget för att ha gjort pigan på gården med barn. Han gick ed på att han inte hade haft sexuellt umgänge med pigan för att klara sig från faderskapet.
Det blev för mycket för pigan som utbrast:
- Ska du stå där begå mened när du till och med har samma byxor på dig som den gången vi låg med varandra.
Bondsonen drygt:
- Det hade jag inte alls, jag hade dom blå byxorna...

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Junkstars, Doka och Sista Anslaget.
https://www.facebook.com/events/878342105594993/
Imorgon blir det pop med Pilotsonen, Vapenbröder och Lilla Ensamma Hjärtat
https://www.facebook.com/events/864291353624204/

Julfest

Cioccolata, Tegelvalven, The Champ, Bishops...det var stoppen för gårdagens julfest med 013-gänget. Och för en gångs skull var det bra kvalitet på julbordet. Men som vanligt var det mygel när det gällde tävlingsreglerna, vilket gjorde att Tobi&Sandy förlorade med en halv poäng. Ja ja...låt fuskarna hålla på, de lär ju ändå bli straffade i helvetet sen. Hur som helst så är ju årets riktiga julfest den 18/12, för då är det dags för Eventkoordinatorernas Julfest. Och då kommer alla att ha rosa skjortor.

Nytt på DVD: Insidan ut

Insidan ut

De flesta animerade filmer är outhärdliga att se som vuxen, men då och då dyker det upp lyckade exempel som både barn och vuxna kan ha glädje av. Pixar gjorde det exempelvis med "Upp" och nu har det gjort det med "Insidan ut" som blivit en av årets mest hyllade och uppmärksammade filmer.
Publiken får följa elvaåriga tjejen Jenny som bor i Minnesota där hon spelar hockey och trivs med livet. En dag flyttar dock familjen till San Fransisco och detta känslofyllda uppbrott skildras just genom hennes känslor, som i filmen gestaltas av fem udda typer som styr hennes sinne genom att rulla "känslokulor" i ett maskineri uppe i hennes huvud.
Det stökar dock till sig uppe i knoppen på Jenny varpå känslorna Vemod och Glädje lämnar "kommandobryggan" och måste ställa saker till rätta. Det är lättare sagt än gjort, för det är en svårnavigerad värld där ute bland kärnminnen, drömmar, långtidsminne och fantasier.
"Insidan ut" är en rörande film med hög igenkänning som har hittat en perfekt ton mellan glädje och vemod, mellan knasighet och realism och mellan vuxen och barn. Pixar har träffat helt rätt och skapat ett mästerverk som både är smart och fantastiskt skojig på samma gång. Och som kronan på verket lyckas de även göra ögonen rejält blanka på oss som tittar.

5/5

Jürg Noire

Hittade en bild från mitt uppträdande på Jürgens 50-årsfest. Slänger upp den här så ni får nåt att dregla över...
 
 

Zzzz...onic

Måste säga nåt om Sonic...
Vi som är musikintresserade har egentligen bara en riktig tidning att läsa (om man undantar nischade hårdrockstidningar som tex Close-Up). Gaffa är för dålig/tråkig, och sen finns det lite utländska magasin och annat. Återstår alltså Sonic, som jag köpt sedan starten för 15 år sedan. Mest i brist på annat.
Ja, det är kunniga skribenter och välskrivna texter - men måste den vara så förbannat trist? Popmusik är ju kul, den definierar vår samtid, den är energisk, extravagant och extatisk. Det är roligt med rockvideos, topplistor och trendsättande artister - så varför märks så lite av det i Sonic?
Tidningen använder glåmiga bilder, essäliknande texter och en stel layout. För varje nummer ökar retroavdelningen, jazzbevakningen och skitnödigheten. Skäggrockband, Springsteen-boxar och total smak-konsensus...jag spyr. Hur är det möjligt att alla skribenter tycker exakt likadant?
Jag läser årets årsbästalista och stönar över kreddängsligheten. Jag läser de 25 individuella listorna och upptäcker att samma jävla namn återkommer hela tiden: Father John Misty, Jamie XX, Bäddat för trubbel, Erik Lundin, Fetty Wap...
Jag vill att det ska vara kul att läsa om pop. Borde det inte finnas utrymme för en modern variant av exempelvis Sound Affects eller (gamla) Slitz? Idag hittar man den fräckaste och mest underhållande popjournalistiken i dagstidningar (Strage, Gradvall, M Larsson mfl), jag skulle vilja se samma avslappnade och lustfyllda inställning i magasinsform.
För varje år som går blir trenden allt tydligare: varje gång jag läst ut ett nummer av Sonic är jag lite mindre intresserad av musik och popkultur än jag var innan.
Ändå fortsätter jag läsa, enbart av den anledningen att det inte finns någon annan musiktidning.

Biomåndag

Var och såg "Legend" igår, en gangsterrulle som utspelas i 60-talets London och där Tom Hardy spelar dubbla huvudroller som två tvillingbröder. Han är som vanligt helt magnetisk. Jag fick upp ögonen för honom i "Inception" och har sedan dess blivit alltmer fascinerad för varje film han gör. Själva storyn i "Legend" är kanske inte så unik, men miljöerna är snygga och filmen har en charm och en tonträff som jag gillar. Men framförallt är detta Hardys film, han lyfter den från en standardrulle till en tittarfest.
Betyg: 4 av 5

Jullov

Japp, igår köpte jag årets första Aladdin och det lär bli ett antal till innan nyår. Egentligen hade tänkt försöka slå Stölds rekord från 2008 då han åt åtta askar mellan 1 och 24 december, men nu har det ju redan gått en vecka av månaden så vi får se hur det går med den saken.
Hur som helst firar jag att jag nu i princip är klar med årets jobb och kommer att ha jullov fram till början av februari. Så God Jul allihopa!

BTK:s julkalender

Ni har väl inte missat julkalendern från Bitar Till Kaffet?

Nytt på skiva (Zero Magazine)

Briana Marela
All around us

Album
4/10

Mjukt och vänligt - men lite tråkigt.

Seattle. Namnet får igång kroppsjuicerna hos de flesta som har minsta koll på musikhistorien. Och än idag är USA:s nordvästra hörn, med hipsterstaterna Washington och Oregon, en väl fungerande indiefabrik. Här ploppar ständigt upp nya artister, särskilt såna med ett smalare och coolare uttryck än det som spelas på mittfåreradion. Briana Marela är en av dessa hippa, egensinniga, lätt svårmodiga, universitetskompatibla, ickekommersiella alternativartister som det vimlar av däruppe i de amerikanska stillahavskuststaterna. Hon bygger luftiga ljudlandskap med drömsk känsla och vaga konturer. Och även om det är trivsamt, rogivande och allmänt mysigt att lyssna hennes fluffiga låtar så blir det i längden rätt segt. Det händer för lite, och det som händer försvinner i ett svårgreppbart ljudmoln. För mycket stämning, för lite låtstruktur kan man kortfattat summera denna platta.
---------------------------------------------------------------
Farao
Till it´s all forgotten

Album
5/10

Flummigt och fräckt från förvirrande Farao

Fy Farao, vad jag saknar riktiga låtar på den här debutplattan. Norskan Kari Jahnsen, som hon heter till vardags, bygger sina storslagna ljudpyramider med byggstenar som består av norsk granit (hon kommer från bergsbyn Ulnes), isländsk kyla (skivan spelades in i Reykjavik) och Berlinsk svärta (där hon bor nu). Resultatet blir en ståtlig gravkammare dit traditionell radiopop går för att dö. För musiken Farao gör är knappast några mumifierade lik som fått nytt liv utan experimentell musik som är lika svår som hieroglyfer att avkoda. Samtidigt som den flyter fram mjuk som Nilen är den hård som slavarnas enträgna arbete. Det låter spännande och annorlunda, men är knappast något underverk. Det hade behövts tydligare låtar, många spår känns som överarbetade skisser som borde ha lämnats kvar i sarkofagen.

JÜrgen 50 År

Igår hade The Producer 50-årsfest på Dynamo i Norrköping. Det blev en riktigt höjdarkväll och var en av de bäst arrangerade fester jag varit på.
Det började med välkomstdrink och diverse uppträdanden i foajén..
Sen blev det middag där Jögga intervjuades på scenen, det visades film och blev fler uppträdanden. Bland annat körde jag två låtar.
Sen plockades borden bort och Captain Jacks Army höll en konsert. Riktigt bra kväll som sagt. Jürgen - du är kung!

Söndagsintervjun: Joyvoice

 

(Kommentar: Intervjun är gammal, men kören Koyvoice är ju alltid aktuell på olika sätt. Bland annat hade de en stor konsert igår.)

Joyvoice har på kort tid etablerat sig som en av Linköpings mest populära körer, med sin inriktning mot rock, pop och soulmusik. Nu tar Joyvoice nästa steg och startar sitt Vocal Programs där sångare kan lära sig att utveckla sin röst.

 

På bara åtta månader har Joyvoice lockat till sig nästan 700 sångsugna Linköpingsbor. Kören startades av Hanna Rydman i slutet av sommaren 2014 och har sedan vuxit i rask takt. Under hösten skötte hon det mesta själv, men efter den snabba expansionen har hon plockat in pojkvännen Calle Bäck som ljudtekniker och allt-i-allo, systern Zara Rydman som sköter administration och marknadsföring samt mamma Marie-Anne Rydman som är sångcoach. Hanna själv är körledare och sångcoach och det var när hon upptäckte en lucka i stans befintliga körutbud som hon startade Joyvoice.

- Jag har jobbat med musik tidigare inom studieförbund, men ville satsa bara på sången och göra det på mitt sätt. Jag tyckte att Linköping saknade det som Joyvoice gör. När jag var med i Körslaget upptäckte jag att körsång kan vara något annat än hur körsång brukar vara. Vi jobbar inte med noter och sjunger inte klassisk körsång utan inriktar oss på rock, pop och soul, säger Hanna och fortsätter:

- Vi jobbar inte bara med sång utan även med saker som uttryck, performance och att man ska våga röra på sig. Det som är vår grej är att alla ska vara med, och ett kvitto på det är att vi har över 600 deltagare i våra körer.

- Alla som anmäler sig kommer med, säger Calle och berättar att de repar i Kårallen på Universitetet.

 

Just nu har Joyvoice en barnkör, två stora körer som är öppna för alla samt en avancerad kör med audition. Varje termin avslutas med en stor show och i julas hade de två fulla föreställningar i Konserthuset. Gamla klassiker med Queen och Michael Jackson fick sällskap av en nyare tongångar som "Price tag" med Jessie J. Vårens avlutning kommer att äga rum i Crusellhallen i Linköpings Konsert & Kongress den 30/5.

 

Vad tycker deltagarna om att sjunga i Joyvoice?

- De tycker det är helt fantastiskt. Man får komma en och en halv timme i veckan och vara sin egen rockstjärna, säger Hanna.

- Många säger att livet har fått en mening, berättar Zara.

- De vågar ta för sig, det ger en självförtroendeboost, säger Calle.

- Det blir sån kraft när massor människor gör samma sak samtidigt. Och sången fungerar dessutom som friskvård, säger Marie-Anne.

 

Deltagarna är allt mellan 15 och 78 år och har väldigt olika erfarenhet sedan tidigare. Vissa är rena nybörjare medan andra har sjungit i många år. Många söker sig till Joyvoice för att kören inte sjunger klassisk musik utan rock och pop.

- Det har saknats i Linköping, men är inget ovanligt i andra delar av världen. Och där är inte heller 350 personer en speciellt stor kör utan där kan det vara många fler, säger Zara.

 

Nu tar Joyvoice nästa steg och den 28/2 startar Joyvoice Vocal Programs som är sångutbildning i modern sång i grupp.

- Vi jobbar i grupp för att vi inte bara jobbar med sångtekniker som belting och twang utan även med stämsång, gehör, pitch, performance och uttryck, säger Hanna.

 

Joyvoice Vocal Programs mjukstartar med en klass i månaden. De är fristående men Hanna rekommenderar att man går alla fyra gångerna, och man behöver inte sjunga i någon av körerna för att delta. Hon menar att det är ett utmärkt sätt att lära sig sjunga olika genrer. Med rätt teknik och mycket övning kan man på kort tid lära sig koderna för vad som utmärker sång i olika genrer. Vad är det som gör att det låter soul? Hur growlar man utan att förstöra rösten? I Joyvoice Vocal Programs lär man sig utforska sin röst genom att utforska olika musikstilar.

- Det hjälper till att ta fram varje persons unika sound, säger Calle.

- Kom och sjung och utveckla din röst. Man kan gå en sångkurs för att stärka sig själv och förbättra sin självkänsla. Jag vet ingen metod som är bättre än sång för att göra det, säger Marie-Anne.

- Och man skapar en medvetenhet kring sin röst. Man behöver inte vara proffs för att gå Vocal Programs, utan det passar både nybörjare och de som hållit på ett tag. Jag tror att alla personer kan sjunga alla genrer, säger Hanna.


Quireboys

Igår hade vi en riktig höjdarbokning på Palatset, nämligen Quireboys. Chilegänget 2016 + en inkräktare laddade upp med en AW på Yogi innan vi drog oss neråt rockklubben...
Refuel öppnade och andra band var The Gloria Story, och sen var det dags för Spike och grabbarna...
...och Quireboys gjorde en riktigt bra spelning. Första halvan var lite svagare, men mot slutet när de radade upp hitsen blev det kanonstämning och ett fantastiskt sväng. En av mina absolut bästa bokningar!

Ta dig i brasan!

Igår var jag och kollade in kommunens konstinköp på Passagen. Triptyken ovan gillade jag, men annars var det lite si och så. Däremot så hittade jag en bok som måste vara en av de bästa jag har sett. Brasvideos har man ju hört talas om, men nu finns det alltså även en brasbok. Sida upp och sida ner med bilder på en eld. Genialiskt!

Pohlman har inte släppt vädret

Igår drog jag till Norrköping för att hänga med en riktig legendar - John Pohlman! 
Han fyllde 80 för några veckor sedan men är fortfarande i topptrim. Bland annat är han ute och giggar med sin trio två gånger i månaden. Vi snackade lite om klimatmötet i Paris, om chansen till en vit jul och lite allmänt om väder. Och så bekräftade han en sak som jag alltid haft på känn.
Jag har nämligen gått och stört mig på alla människor som säger att smhi.se är opålitliga och att dom alltid kollar vädret på yr.no istället, för de ger mer träffsäkra prognoser. Trams, har jag tyckt. Och mycket riktigt, John Pohlman ger mig rätt. Det är ingen skillnad mellan de olika väderinstituten.
Hur är det med julen då, blir den vit? Det är lite för långt kvar för att kunna säga, men statistiskt är chansen 50/50.

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Quireboys på Palatset. Får ej missas!
https://www.facebook.com/events/1013386458701405/
Imorrn lär det bli packad, sen pratar vi inte mer om det...
https://www.facebook.com/events/1465468973783523/

Lehmans fredagsfräckis

Sekreterarna pratade om den nye stilige kamrern.
- Så snyggt han klär sig.
- Ja, och så snabbt...

Lika som bär #188

Niclas Angerborn & Håkan Juholt

Nytt på DVD: Selfless

Self/less

Ska man bedöma mänskligheten efter vilken typ av filmer som släpps så verkar vi lida av monumental dödsångest för tillfället. Var och varannan rulle tycks handla om hur man undviker döden. Det kan handla om att ladda upp sitt medvetande på nätet, att sluta åldras genom blixtnedslag, att bli en robot, att vara odödlig superhjälte eller att ändra ödet genom tidsresor. Eller som här där Ben Kingsley spelar en åldrad miljardär som är döende i cancer och råkar få nys om en ny revolutionerande teknik som gör att man helt enkelt kan byta kropp till en yngre och friskare upplaga. Själv tilldelas han Ryan Reynolds läckra lekamen, men självklart är inte allt frid och fröjd för det utan det uppstår snart en del komplikationer.
Dessvärre hastas de etiska och psykologiska problemen förbi lite lättvindigt och filmen blir snart en ganska traditionell och förutsägbar actionrulle av tämligen ordinärt snitt. Med smartare manus och lite mer originalitet hade "Self/less" kunnat bli riktigt bra. Grundhantverket är dock så gediget att det ändå blir en helt okej rulle, med en första halva som känns riktigt lovande. Men "Self/less" är en nyinspelning av en film från 1966 och det stärker ju bara den inledande tesen, i Hollywood får inte ens gamla filmer dö utan man flyttar bara över dem i en ny förpackning.

2/5

Julskyltningsfiaskot fortsätter

Dags för den årliga julskyltningsrundan, och förhoppningen var att inte fjolårets fiasko skulle upprepas. Men jo, julskyltningen i Linköpings centrumbutiker är lika obefintlig i år. Här och var kan man se en pliktskyldig julstjärna men det genomgående intrycket är pinsamt uselt. Ja, ni ser ju själva...
Har Skyltsöndagen verkligen varit? Är julhandeln verkligen igång? Ja, inte i Linköping, vad det verkar.
Finns bara ett ord: katastrof!
Hur står sig då fjolårets vinnare Norins ost? Jo, de kör exakt samma upplägg som förra året. Visst är det bättre än konkurrenterna, men inte fan är det bra. Årets vinnare blir därför: ingen.

Nytt på skiva (Zero Magazine)

Suzen´s Garden
Stronger!

Album
1/10

Daterad tysk rock som lämnar lyssnaren förbryllad

Enligt pressreleasen har denna tyska kvartett mognat på sin nya skiva. De har ett fräschare sound och låter modernare. Det får mig att undra hur tusan de lät innan? För här serveras vi radiovänlig standardrock à la årsmodell 1988. Okej, jag kan vara snäll och sträcka mig till 1991, för senast jag hörde samma elgitarrer och samma daterade ljudbild var i Scorpions "Wind of change". Vem gör denna typ av lökigt producerad 80-talsrock år 2015? Svar: ingen förutom Suzen´s Garden.
Här finns även en slags rapmetallåt med tysk alptoppskänsla, nån slags allmän tidig Kylie Minogue-vibb, diverse Queen-influenser och en slags mesrock som de flesta trodde dog med Extreme. Det kan vara den mest omoderna och otidsenliga skiva jag någonsin hört.
Men värst av allt: Stronger! är bara första delen av ett dubbelalbum...
------------------------------------------------------------------------
Small Feet
From far enough away everything sounds like the ocean

Album
7/10

Intensiv röst ruskar liv i spöklik musik

Musiken kan nog bäst beskrivas som folkpop som andas ödemark, mörka skrymslen och vindpinade slätter. Det låter organiskt och luftigt, kargt och ibland smått olycksbådande. Bra, ibland strålande, men emellanåt lite småtråkigt. Den stora styrkan ligger istället i Simon Stålhamres friska röst som skär genom luften med sin styrka och klarhet. Södermalmskillen är en tredjedel av Small Feet, och tillsammans med sina bandkollegor Jacob Snavely och Christopher Cantillo (samt Ane Brun och några andra gästartister) har de skapat en stundtals imponerade debutplatta, som även börjat väsen av sig utomlands. Möjligtvis hade lite mer variation varit önskvärt, men det är mest en anmärkning i marginalen.

Biomåndag

Veckan inleddes som vanligt med ett biobesök. Denna gång Steven Spielberg-rullen "Spionernas Bro" med Tom Hanks i huvudrollen som en advokat som ska sköta om en fångutväxling under Kalla kriget. Stabil film med rasande snygga miljöer och foto. Första tredjedelen är strålande, sen tappar filmen tempo och den förväntade spänningen infinner sig aldrig. Men visst, klart sevärd.
Betyg: 3 av 5

Wallsten tippar Melodifestivalen

Corren är på många sätt en strålande tidning, men det finns tre tillfällen om året då de verkligen måste skärpa till sig. Det första gäller tramset kring Linköpings Stadsfest (för mycket för att gå in på här). Det andra är Bokens Dag (kan ifrågasättas av många skäl, inte minst för att de envisas med att ständigt titulera Mattias Ahlén som "kulturskribent") och det tredje är såklart Erik Wallstens eviga tjat om Melodifestivalen.
Nu är det dags igen. Igår kunde vi läsa: "Correns Mello-expert långt från imponerad av startfältet". Och den uppfattningen får han gärna ha, men är han verkligen den "Mello-expert" han ständigt utmålas som?
Om vi tittar på hur han tippade fjolårets final så kan vi konstatera att han prickade in vinnaren, men det gjorde i och för sig alla andra också. Måns Zelmerlöws seger var knappast oväntad, tvärtom var han den största favoriten i tävlingens historia med rekordlåga oddset 1, 25 hos spelbolagen. Segermarginalen blev sedan också den största i Melodifestivalens historia.
Wallsten prickade även in tvåan, vilket heller inte är mycket att skryta med. Jon Henrik Fjällgren var lika självklar tvåa hos spelbolagen som Zelmerlöw var som etta. Hos Unibet var även kominationen Zelmerlöw (etta)/Fjällgren (tvåa) den solklara favoriten med ett odds på 2,75.
Sedan började det köra ihop sig. Wallsten hade inte en enda rätt placering, förutom Jessica Andersson på näst sista platsen.
Nu kanske man inte ska haka upp sig på enskilda placeringar hit och dit, utan det viktiga är att en expert ser de stora dragen. Gjorde då Wallsten det? Nja...
Han missade helt Hasse Anderssons och Linus Svennings framgångar, samtidigt som han halvhajpade Dinah Nah som slutade sist och Magnus Carlson som kom nia. Kort sagt, ett ganska medelmåttigt tips. Wallsten är med andra ord ungefär som resten av av oss - han har ingen aning om hur det ska sluta. Skillnaden är att vi inte kallar oss "Mello-experter".
 
PS: Nu har Wallsten tippat 2016 års Melodifestival - innan han hört en enda låt...

En korvgubbes dröm

Jag jobbade som korvgubbe i en massa år. För många år, skulle jag säga, och det är absolut inget jag vill tillbaka till. Men min kärlek till korv har jag kvar, och även min kärlek till senap. Allra bäst är Korvgubbens X-trastarka och igår fick jag göra ett studiebesök på fabriken, som ligger i Norsholm. Aaah...vilken lycka!
Årets julklapp borde vara en personlig senapsmaskin.
 

RSS 2.0