Årets händelse


Gott nytt år!


Recoleta


La Boca


Busstur i Buenos Aires

Jag drömde om ett liv, ett liv i Argentina
Städerna och byarna, tango på ett torg
Jag ville sätta bo, ett hus i Argentina
Bergen där och vidderna
Och glömma all min sorg
Idag tog Pelle och jag en sån där hop on-hop off-busstur genom Buenos Aires för att kolla in staden. Första stopp blev Boca Juniors hemmaarena i La Boca. Ja, ni kan väl den där historien med de svenska färgerna?
Sen gick vi bort för att kolla på de färgglada husen vid Caminito i La Boca. Häftigt område men väldigt mycket turister.
Själva bussturen var väl i ärlighetens namn lite sisådär. Min favoritkeps blåste av, det var 40 grader varmt, ljudguidningen katastrofal och när vi skulle hem fick vi ta en omväg på två timmar och höll på att fastna i La Boca, vilket man inte vill göra när mörkret fallit, eftersom det då förvandlas till ett helt annat, ganska obehagligt område.
Men vi fick se bland annat det nya, fräscha hamnområdet Puerto Madero, kongressen, shoppinggatan Florida, den där bron som ser ut som ett segel och den där stora metallblommankonstverket. Samt den berömda kyrkogården Recoleta.
Det är alltså här som Evita Peron ligger begravd. Och här står jag framför hennes maoseleum.
Imorrn är det nyårsafton, då får vi se var vi hamnar...

Veckans Tobi


Tango på torget


Söndag i San Telmo

Jag ville ha en gård nånstans i Argentina
Ett par ungar och en båt, några hästar på mitt land
Ett hjärta fyllt av guld och en sång för Argentina
Malbec i mitt glas och silver på min hand
Idag låg vi lite vid poolen och fick den första brännan och sen gick vi ut och kollade in San Telmos berömda söndagsmarknad. Massvis med stånd, musik osv, det vill säga som det brukar se ut.
Så här glad var jag när jag åter fick chansen att beställa bife de chorizo och en Quilmes grande. Inte fullt lika glad när vi gick därifrån dock. Katastrof - som Klippet-Mats skulle ha sagt!
Men jag fick se tango på torget! Det var punkten som stod högst på min Argentina-bucket list. Göööött!

Musikkrönika december

Musikåret 2013

Det är dags att lägga musikåret till handlingarna. Här är lite av det som hände i musikvärlden 2013.

Årets bästa: Nord & Syd "Som en människa"
Årets sämsta: Stiftelsen och Joacim Cans ligger bra till
Årets absolut störste: Avicii
Årets showskiva: Magnus Uggla "Magnus den store"
Årets hype: Daft Punk

Årets lokala: Ghost och Dead Soul
Årets konstigaste: När Håkan Hellström stammar i låten "Du kan gå din egen väg"
Årets premiär: ABBA-museet
Årets festival: Bråvalla
Årets nystart: This is Hultsfred

Årets PR-kupp: Tommy "Black" Nilsson
Årets rappaste: Eminem (97 ord på 15 sekunder i "Rap God")
Årets sommarprat: Maja Ivarsson och Kristian Gidlund
Årets släktforskning: Tomas Ledin
Årets musikfilm: Monica Z

Årets vinnare: Paint Everyday Orange
Årets sämsta vinnare: Robin Stjernberg
Årets mest uttjatade trend: Artister som spelar en specifik skiva rakt av
Årets lista: Den i Sonic
Årets sämsta konsert: Mando Diao på Bråvalla

Årets jaha-då-kör-vi-ännu-ett-varv: Sommarturné med Gyllene Tider
Årets jaha-då-kör-vi-ännu-ett-varv 2: Idol startar igen
Årets jubilar: Johan Kinde 50 år
Årets farväl: Lou Reed, Cacka Israelsson, Eric Ericsson och Kristian Gidlund
Hopp inför 2014: Nya skivor med Adele, Guns´n´Roses, Iron Maiden och Red Hot Chili Peppers, men personligen ser jag mest fram mot Brandon Walsh livedebut i mars i Linköping.

Incheckad i BsAs


Asado!

Det tog ett halvår, men nu har jag äntligen fått asado! Oj oj oj...
Vi var ute på San Telmos bargata igår kväll (fast det finns även barer i varje gathörn) och svullade som grisar. Här skulle jag kunna stanna hur länge som helst...

Veckans Tobi

 

På plats i San telmo

Det börja som en dröm, en dröm om Argentina
Sångerna och danserna, maten och magin
Och människor jag mött, folk från Argentina
De talade om nätterna, gatorna och vin
 Kom fram rätt sent igår kväll till Buenos Aires, så det var bara att checka in på hotellet och sen ut och käka. Flyget Amsterdam-BsAs tog 13.5 timmar, vilket nog är det längsta jag flugit i ett sträck, men det var inga problem.
Idag gick vi ut en sväng på stan för att kolla in omgivningarna, och hann även med en del sevärdheter. Varmt som satan är det. Det var +30 klockan 2 inatt och runt +40 på dagen.
Nu väntar jag på att Pelle ska fräscha färdigt (vilket kan ta låååång tid), sen ska vi ut och käka asado. Blev inget med det igår eftersom vi inte förstod menyn, men gott vin hittade vi i alla fall. Och ikväll SKA vi ha asado.
Sen ska jag försöka få med Pelle på lite tangodans också. Men först asado!

 
 
 
 
 

Årets reseaffisch

Jag har ju alltid med mig en popplansch som jag sätter upp på hotellrummet för att få lite hemtrevligt. I år blev det Pernilla Andersson...

Lika som bär #149

Michael Jackson: King of Pop (2008) – Moneybrother: Blood Panic (2003)

Mot Buenos Aires!

Hola! Nu blir det Argentina och Uruguay ett tag!

Lehmans fredagsfräckis

Norrlänningen tänkte flytta till Stockholm och frågade råd av stockholmaren:
- Vad ska man göra för att bli populär i Stockholm?
- Man ska ha mycket pengar, svarade Stockholmaren.
Norrlänningen svarade:
- Jag har ju studiebidraget jag kan leva på.
- Du måste ha en snygg bil också, sa Stockholmaren.
- Det är lugnt, jag kan stajla epan med nya fälgar, svarade Norrlänningen.
- Men du måste ha en balle på 30 cm också sa Stockholmaren drygt.
Då svarade Norrlänningen upprört:
- Ja, mycket gör jag, men kapa ballen gör jag fan inte!

Juldagspartaj på Palatset

Igår körde vi årets sista gig nere på Palatset och det blev två bra spelningar och mycket folk. Saturdays Heroes öppnade och Captain Jacks avslutade. Nästa Liveklubbenkväll är den 24/1 och då spelar Håkan Maas, Riding Backwards och Snake Oil Salesmen.

Årets Linköpingsbo 2013

Det har blivit dags att utse Årets Linköpingsbo 2013. Här är de tre kandidaterna ni kan rösta på:
1. Crazy-Chrilla - nominerad för andra året i rad
2. Gertza (han till höger...)
3. Brandon Walsh - chipmusikkungen!

Dagens gay-sms


Årets Babe 2013

Nu är det hög tid att rösta fram Årets Babe 2013. Här är de tre kandidaterna:
1. Linda
2. Sofhie

3. Rebecca

Dagens gay-sms

Jerry fortsätter att sprida härlig julstämning...

Lehman har rätt - igen!

Jag har ju redan berättat om Lehmans stora avslöjande att Drottning Silvia och Tomas Ledin har en hemlig affär. Måste erkänna att jag varit lite skeptisk, men igår när jag såg SVT:s hyllningskonsert till Silvia höll jag på att trilla av stolen. För det verkar som att Lehman har rätt!
Ledin sjöng "Hon är flickan som gör allt för att göra mig lycklig" och pekade på Silvia, som svarade med att komma ner på scenen och smeka Ledin över rumpan. Oj oj oj, nästa år måste Lehman få stora journalistpriset!

God Jul

 

Glöggfrukost

Igår var det dags för den årliga glöggfrukosten hos Ph&J. Den innehåller alltid ett antal moment, exempelvis lyssning på jullåtar med Carola på halv hastighet, lyssning på Onkel Kånkels julskiva, ut på stan för att köpa sista julklapparna och sen käk och öl på Hamlet. Så även i år. Göööött....

Spotify

Spotify vet vilken musik jag gillar!

På skiva: Marie Fredriksson

Marie Fredriksson
"Nu"
Warner

Det har gått hela 17 år sedan Marie Fredriksson släppte ett album med originallåtar på svenska. Under den tiden har hon som bekant drabbats av hjärntumör och sedan kämpat hårt för att komma tillbaka till ett normalt liv. På senare tid har hon varit ute och turnerat med Roxette men parallellt jobbat med sin egen skiva med nya, egna låtar. Där har bland annat Gessle bidragit med en låt, och oj oj oj...det har visst även Johan Kinde, min stora husgud, som dessutom har ett förflutet ihop med Marie.
Och det var det intressantaste med denna platta. Marie har gjort en trevlig skiva som hennes fans förmodligen kommer att uppskatta, men ställer man högre krav på musik än att den bara ska vara allmänt trivsam så kan man inte kalla "Nu" för särskilt spännande. Jag hör heller ingen sån där omedelbar klassiker som kan föra stafettpinnen vidare från låtar som "Ännu doftar kärlek", "Sparvöga" eller "Tro". Det kanske skulle vara den smäktande balladen "Längtan" i så fall, den är i alla fall ganska fin.

2/5

Dagens gay-sms


Söndagsfrulle

Vad nu? Såg fram mot att gå till Scandic City och njuta av en lång och god hotellfrukost. Men när jag kom fram och ryckte i dörren var det låst. Det visade sig att de har stängt i några veckor runt jul och nyår.
Ett hotell, av denna storlek, som håller stängt? Det är nog första gången jag hört talas om.
Skandal på min ära...
 

Kört för Jögga

Det tog några år, men nu har Event-Jögga fått sitt körkort!

På skiva: Ulf Lundell

Ulf Lundell
"Trunk"
Warner

Inget är nytt i Ulf Lundells värld. När han inte hotar med att lämna landet eller lägga ner karriären spottar han ur sig både skivor och böcker. "Trunk" är hans 28:e studioalbum i ordningen om jag räknat rätt och skulle lika gärna kunnat vara inspelat 1984. Uffe kör sin klassiska stil med organisk gitarrock som står stadigt med breda ben och juckar med skrevet, när han inte drar ner tempot och bjuder på sköna ballader. Texterna är både nostalgiskt tillbakablickande och politiska kommentarer om samtiden.
Man undrar ju hur karln orkar vispa runt gitarriff år efter år. Alla dessa skivor, böcker, turnéer och långa tretimmarskonserter. Han fyllde 63 i november, precis som en av låttitlarna på skivan, men verkar inte mattas ett dugg trots det.
Att det blir en viss återanvändning med åren är kanske naturligt. "När vi var kungar" är till exempel samma grundlåt vi redan hört ett otal gånger, exempelvis i "Ute på vägen igen" och "Lycklig, lycklig". I "Gå på tvärs" har han helt oblygt snott riffet till "Smoke on the water".
Det är kanske inte årets mest nyskapande platta, men jag tycker att Uffe brinner ganska bra än och har gjort en överraskande vital skiva.

3/5

Dagens gay-sms


Julfest

Igår hade Nolltretton julfest på The Champ och tomten kom på besök. Jag fick en vinflaska, däremot så var han inte så snäll när han rättade quizet där mitt lag bara kom tvåa i år. Skandal!
Sen hamnade vi på Queens där Chrilla lirade. Och efter hans gig satt vi kvar och lirade rockbilly och Eddie Meduza.
Sen hann vi även med en snabbis på New York Legends. Så vad vill jag säga med detta nu då? Jo, detta: GOD JUL!

På skiva: One Direction

One Direction
"Midnight memories"
SYCO Music

Behovet av pojkband tycks vara omättligt. Inte nog med att många av det gamla gardet, som Backstreet Boys, Boyzone och New Kids on the Block, har återförenats och är lika aktiva som förr, dessutom dyker det hela tiden nya grupper som för traditionen vidare. För det verkar finnas nåt i DNA:t hos unga tjejer som gör att de behöver sjungande och dansande killar att dyrka.
Ett av de senare exemplen är One Direction som fick sitt genombrott i brittiska tv-programmet "The X factor" 2010, toppade listorna med debutsingeln "What makes you beautiful" och därefter gett ut två skivor innan "Midnight memories"
Det är lätt att slentriansåga band som One Direction, men jag gör ett ärligt försök att lyssna med öppna öron. Jag vill vara nere med kidsen och eftersom One Direction är så populära måste det ju finnas något som attraherar publiken. Så jag tvingar mig igenom låt efter låt med smörig, mesig och totalt ofarlig radiopop. Jag tänker: har det inte hänt ett dugg på pojkbandsfronten de senaste 15 åren? För den här musiken skulle lika gärna ha framförts av Westlife eller Backstreet Boys på andra sidan millennieskiftet.
Det är liksom bara...ljud. Musik som låter framställd i laboratorium, som går in i ena örat och ut i det andra. Inget fastnar, inget berör. Allt är så putsat, sandpapprat och runt i kanterna att all personlighet och liv har försvunnit. One Direction? Ja, rakt ner i soptunnan.

1/5

Reseledare är väl inget riktigt jobb, eller?

Igår drog jag och Peter Green till Norrköping för att gå på en grej på Lilla Teatern. Men först gick vi till Askens nyöppnade Burgarbar som jag var nyfiken på. Dom har alltså öppnat en slags bakficka i källaren där dom kör burgare och bärs till riktigt bra priser. Och eftersom det är Asken så är det riktigt bra burgare. Så Burgarbaren kan jag verkligen rekommendera.
Sen gick vi till Lilla Teatern (där jag, märkligt nog, faktiskt aldrig varit förut) och kollade in showen "Reseledare är väl inget riktigt jobb, eller?". Alexandra Jardvall sjöng och hennes kompis Jörgen Sjöberg (som jag inte kände till innan) skötte snacket. Helt okej show, och Alexandra sjunger ju helt jävla fantastiskt!
Vi hann även med några öl på Enjoy. Men mest lyrisk blev Peter när jag visade honom Mitropa - så där ska vi ta en helkväll nästa gång!

På skiva: Billie Joe Armstrong & Norah Jones

Billie Joe Armstrong & Norah Jones
"Foreverly"
Warner

Det här är kanske inte årets bästa platta, men det är nog en av de mest oväntade. För vem hade trott att punkslyngeln Billie Joe Armstrong från Green Day och småjazziga Norah Jones skulle göra en platta ihop? Och dessutom en skiva som innehåller country, bluegrass och gammaldags amerikansk folkmusik.
Det som förenar de två artisterna är en kärlek till The Everly Brothers och särskilt albumet "Songs our daddys taught us" från 1958. "Foreverly" är nämligen en nyinspelning av plattans tolv låtar, ett coveralbum helt enkelt.
Norah Jones har ju tidigare rört sig i de markerna, men för Billie Joe är det en helt ny utmaning, som han dock klarar av väldigt bra. De två framför enkla och avskalade versioner av The Everly Brothers-låtarna. Mestadels används bara komp av frikyrkogitarr, fiol, piano och duettsång av Norah och Billie Joe, och man förflyttas till en skranglig veranda på den amerikanska landsbygden för sisådär 70 år sen. Det är en nedtonad och minimalistisk skiva som säkert kan uppfattas som lite enahanda, men som visar ett amerikanskt musikarv som ofta glöms bort.

3/5

Lehmans fredagsfräckis

En mans penis kan jämföras med tre olika träslag under hans åldrande. Mellan 20 och 40 är den som en Ek, hård och ståtlig. Mellan 40 och 60 är den som en Björk, fortfarande ett material att lita på i hårdhet. Efter 60 som en Julgran, död från roten och kulorna hänger där som prydnad...

Lambohovs pianobar

Det är här, vid det här pianot, magin sker för tillfället. Det är här Peter T och jag håller på att fixa till lite Bête Noire-låtar, typ kupletter och pianobarslåtar, som inte passar i den vanliga BN-kostymen. Från början var det tänkt att vi bara skulle repa och spela in fyra låtar, men sen har det vuxit och igår hade vi plötsligt tolv låtar som vi jobbade med. Men när vi hörde oss själva säga saker som "här kommer basen in" och "här borde det vara vispar" insåg vi att vi måste skärpa oss och gå tillbaka till ursprungsidén. Så nu är vi tillbaka på fyra låtar. Eller kanske sex. Eller max åtta!

Dagens gay-sms

Jaha...då var det kört igen. Prutten har hållt sig lugn ett tag men nu är det tydligen dags igen...

På skiva: Robbie Williams

Robbie Williams
"Swing both ways"
Island/Universal

Att Robbie Williams har en croonerwannabe i sig är känt sedan länge. Redan för tolv år sedan gav han ut en swingplatta, och även hans popskivor har haft ett storslaget anslag som skiljt sig en del från de flesta av hans konkurrenter. Robbie trivs i sin smoking och verkar alltid ha drömt mer om att vara en modern Sinatra än en ordinär popkille. Och kanske är det dags på allvar nu att ta steget?
Tack vare hans pojkaktiga charm glömmer man lätt att Robbie faktiskt fyller 40 i februari och ett naturligt steg är självklart att göra mer vuxen musik för en mer vuxen publik. Här framför han 16 swinglåtar ihop med storband och det låter givetvis strålande. Lily Allen och Kelly Clarkson är två av gästerna och bland låtarna hittar vi exempelvis "Jag vill va som du" (på engelska såklart), "Puttin´ on the ritz" och en swingversion av "I will survive/Supreme".
En titel som "No one likes a fat pop star" och att Robbie pompöst beordrar publiken "kiss my ass!" är ju också ganska roligt. Och som helhet är det en riktigt bra skiva, såvida man inte förväntar sig modern arenapop.

3/5

Jag ger upp

Det sket sig som bekant att försöka slå Stölds Aladdin-rekord, och därför satsade jag istället på julbord. Men nu visade det sig att han redan varit på tio och ska hinna med några till innan tomten kommer. Kanske kan han till och med slå sitt personliga rekord från 2012 på 16 julbord. Hur som helst har jag inget att sätta emot med mina ynka fem eller vad det slutar på. Så jag ger helt enkelt upp. Stöld - du är julbordskungen!

Nytt på DVD

Känn ingen sorg

Tempot är högt, känslorna starka och Göteborg är skådeplatsen, det skulle kunna vara en låt av Håkan Hellström. Eller vänta...det ÄR en låt av Håkan Hellström. Eller flera, för denna film bygger på händelser, personer och textrader ur Håkans musik.
Måns Mårlind och Björn Stein, som tidigare gjort exempelvis "Underworld: Awakening" ihop har fångat den där ungdomliga känslan av entusiasm, framtidstro, drömmar och eufori som är så förtjusande. Vi får följa Pål som bor med sin farfar och drömmer om en musikkarriär fast får panikattacker när någon annan ser honom sjunga eller spela, vilket såklart är ett problem. Så dyker den vackra Eva upp och hela tillvaron vänds upp och ner.
Pål spelas av Adam Lundgren som gör en roll som i mångt och mycket är Håkan Hellström, fast ändå inte riktigt. För detta är ingen Håkan-biografi utan en film om hans låtar, plus en hyllning till Göteborg - som här förvandlas från blåsig arbetarstad till rena sagostaden.
"Känn ingen sorg" är en annorlunda film som bjuder på både humor, kärlek och lite mörker. Och gillar man Håkan Hellströms låtar är det givetvis ett måste att se den.

3/5
-----------------------------------------
Tragedi på en lantkyrkogård

Det började med biofilmen "Mördaren ljuger inte ensam" som kom i våras och sedan har det följt ytterligare fem filmatiseringar av Maria Langs deckarromaner, men dessa har släppts direkt på DVD. Gemensamt för filmerna är att det är små trevliga bagateller som inte riktigt håller för bioformatet, men som funkar bra som hyrfilmer med sina 50-talsskildringar, sin charm och sina lagom spännande mordgåtor i svenska småstäder. Även denna film passar in på den beskrivningen. Som vanligt är det kriminalkommissarien Christer Wijk (Ola Rapace), Puck (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren) som på något märkligt sätt alltid råkar dra till sig ond, bråd död. Och som dessutom har ett ständigt pågående triangeldrama.
I " Tragedi på en lantkyrkogård" firar Puck och Einar Bure en stillsam jul när granntösen plötsligt ringer på och meddelar att hennes man är försvunnen. Han hittas senare död i lanthandeln och så börjar den sedvanliga mordgåtan där man ska lista ut vem som ljuger och vem som talar samling bland alla de märkliga figurer i omgivningen som alla tycks dölja något. Efter Wallander- och Beckfilmerna är det nu Maria Lang som står för de massproducerade svenska filmdeckarna. Och inte mig emot, än så länge har det varit förtjusande små filmguldkorn i all sin anspråkslöshet.

2/5

Årets julklapp

Vet ni inte vad ni ska köpa i julklapp i år så kan jag tipsa om denna bok. Här står bland annat om Grebo Air Skaters, Straight Up, Johanna Lind och Tobbas gatukök.

På skiva: Boyzone

Boyzone
"BZ20"
Warner

Pojkband som blivit gubband - Ja
Distade gitarrer och dubbeltramp - Nej
Femte studioalbumet sedan starten 1994 - ja

Kommer lira på Sweden Rock Festival - Nej
Tjugoårsjubilerar son band - Ja
Snäll och beskedlig pop - Ja

Smöriga ballader - Ja
Nyskapande och fräckt - Nej
Odödliga mästerverk - Nej

1/5

Två nya event

Eventen hopar sig. På torsdag blir det musik/humorshow i Norrköping med Alexandra Jardvall & Jörgen Sjöberg och på fredag julfest i Linköping. Jag får ta med mig en person på dessa så säg till om ni är sugna.

På skiva: Dead Soul

Dead soul
"In the darkness"
Razzia

Det är rejält drag i Linköpings musikliv för tillfället. Ghost gör internationell kometkarriär, skivbolaget Gaphals lanserar nya band i parti och minut och Dead Soul hyllas för sin debutskiva "In the darkness". Dead Soul gjorde för övrigt sin premiärspelning som förband till Ghost på Cupolen i Linköping i december i fjol och ska även (tillsammans med Linköpingsbandet Night) agera förband under skräckrockarnas turné i vinter.
Dead Soul består av bluesartisten Anders "Slidin´Slim" Landelius och den musikaliska mångsysslaren Niels Nielsen (ursprungligen från Åtvidaberg, nu Norrköping) som på senare tid dragit mer åt det elektroniska hållet. Och förenklat kan man säga att duons musik faktiskt låter som blues klädd i elektronisk kostym.
Tillsammans har Anders och Niels skapat en mörk, tät och stämningsfull skiva med bluesig domedagsrock som repetitivt vaggar fram och tillbaka på ett olycksbådande sätt. "In the darkness" heter skivan och det är där de befinner sig - inne i mörkret.
Anders och Niels har tidigare gjort bra saker var för sig, men inget som når upp till Dead Souls höjder. Tillsammans tar de fram det bästa ur varandra och skapar en summa som är större än delarna. Skivan känns sammanhållen, produktionen är strålande och Anders sjunger fantastiskt. Det känns roligt att ett så här starkt debutalbum kan komma från Linköping.

4/5

Rättelse

Sköld hörde av sig och påpekade att det faktiskt inte var åtta utan NIO Aladdinaskar han klämde i sig i december 2008. Dessutom började han inte den 1 december utan den 3:e. Så jag ger nog upp försöket att bräcka honom när det gäller Aladdin och satsar på julbord istället...

Krogkrönika december

God jul med god julöl

Varje säsong har sina speciella drycker. Nu i decemberkylan tar vi oss gärna en julöl, en trend som bara växer ju mer medvetna vi ölkonsumenter blir.

På sommaren tar vi oss gärna en ljus lager, när det är Oktoberfest klämmer vi ofta en tysk weissbier och när vi äter julmat ska det helst stå en rejäl julöl på bordet. För varje år blir svenska konsumenter allt mer kunniga och medvetna, vilket inte minst märks i intresset för olika säsongsbrygder. Denna årstid är det julölet som står i fokus.

De senaste tio åren har den svenska försäljningen av julöl fördubblats och är nu uppe i 2,5 miljoner liter. Drycken har anor som går tillbaka ända till vikingatiden, och liksom all helgöl är julölens kännetecken att den är söt för att balansera den svenska högtidsmaten som enligt tradition ofta är väldigt salt.

Men så mycket skiljer sig egentligen inte julöl från den öl vi vanligtvis dricker, det är bara en mörkare variant av den lätthumlade lager som är populär här i landet. På Systembolaget säljs ungefär 40 olika sorters julöl med många olika smaker och karaktärer. Allt från maltig ale till julkryddad belgisk kriek marknadsförs som julöl, men de har oftast inte så mycket mer gemensamt än att de säljs under julen, och kanske har en tomte på etiketten.

Många bryggerier, särskilt utländska mikrobryggerier, tar gärna ut svängarna under julen och kan experimentera med såväl anis som fänkål. I Sverige kännetecknas julöl främst av att det är lite fylligare och alkoholstarkare än vanlig lager, här föredrar vi tämligen enkel öl som passar bra ihop med vår julmat.

Så frågan är om man verkligen ska tala om julöl som ett begrepp? Man kanske till och med borde låta ölen stå under julen i ren protest? Det finns ju många andra traditionella drycker som passar bra ihop med julen, som mumma eller svagdricka. Eller varför inte hålla sig till julmust? Inte minst barnen brukar uppskatta en vit jul.

Eventkoordinatorerna

Här hade man räknat med en lugn och stilla helg, men så ringer Event-Jögga och då är det bara att rycka ut. Denna gång kör han ett event i Cloetta Center med coverband, karaoke och grejer, ett tvättäkta event med andra ord. Det vi sysslar med nere på Palatset kan ju knappt kallas event överhuvudtaget, men här bland julbord, schlagermusik och platsglas trivs Jögga som fisken i vattnet. Fast nu har han föreslagit att han och jag ska börja använda rosa skjortor när vi är ute och "eventar" - och där går fan gränsen!

Dagens jul

Har ju glömt bort "Dagens jul" ett tag, men det beror på att jag varit så upptagen med att fira jul. Igår köpte jag ännu en Aladdin-ask. Målet är att slå Skölds rekord från 2008. Då tryckte han i sig åtta Aladdinaskar från 1 december fram till julafton.

Vänta nu...

Hur gick det här till egentligen? Plötsligt sitter man här med en helt ledig helg, utan något inbokat - och mitt i december och allt. Så kan vi ju inte ha det...

Dagens fynd på hallmattan

Det rasslade till och sen kom årets bok!

Lehmans fredagsfräckis

I en undersökning där man frågade män vad som var det bästa med att bli avsugen, svarade de flesta: "Tystnaden"

Lugnet före stormen

Nu ska jag berätta vad som är bäst med våra livekvällar på Palatset. Det ni ser på bilden ovan är det bästa. När soundchecken är avklarad, allt är på g, man har fått en öl och väntar på maten. Gästerna har inte börjat komma än utan man tar det lugnt och småpratar med personalen och banden. Här är det Davina som hjälpte Kicki med DJ:andet. Spelningarna skiter jag egentligen i hur det går med, det är timmen innan allt drar igång som är det enda som betyder något.

På skiva: Stiftelsen

Stiftelsen
"Dopet"
Universal

Men allvarligt, vad är detta? Jag vill helst inte sälla mig till den kritikerkår som rutinmässigt och onyanserat sågar Stiftelsen längs fotknölarna, men vad tusan ska jag göra? För när jag hör gruppens andra skiva fattar jag ingenting. Det stora problemet är inte att musiken är bottenlöst dålig utan att den är så oerhört konstig. Vad är det jag hör? Dansbandsrock? Pingstkyrkobossanova? Jag har aldrig tidigare hört musik som känns så obehaglig att lyssna på, så direkt hämtad från Twilight Zone.
Hur sjunger karln? Vad är det för märkliga texter?
Från inledningen med "Till landet Ingenstans" där saxofonsmyckad 70-talsfunk möter hes hårdrocksröst via udda texter om Jesus och Merlin i "Avalon" fram till den instrumentala avslutningslåten "Hövdingen" sitter man och undrar hur det lät i replokalen när Robert Pettersson presenterade låtidéerna för de andra grabbarna. Varför sade ingen stopp? Varför sa ingen "de där textraderna är bland det värsta som skrivits", "din sång funkar inte ihop med musiken" eller "låtarna håller inte måttet". För det är det man tänker när man hör "Dopet".

1/5

Passera inte Passagen

Jag brukar hajpa Arbetets museum, Stadsmuseet och Konstmuseet i Norrköping (med rätta), men missa inte heller Passagen i Linköping (som visserligen inte är ett museum utan en konsthall). Just nu visas Kommunens konstinköp under året som brukar vara Passagens populäraste utställning och är ett bra sätt att se vad vi får för våra skattepengar.

Biotisdag

Igår blev det en dagbio, nämligen "Återträffen". Första delen, där man får följa med på en klassåterträff med "lätt obekväm stämning" för att uttrycka sig milt, är fantastisk. Sen följer en andra halva som är ett slags metafilm där Anna Odell konfronterar de gamla klasskompisarna med den spelfilm hon gjort, vilket hon sedan gör en spelfilm om, fast med dokumentär botten...eller hur man ska uttrycka det. Visst är det ett intressant formexperiment, men frågan är om det inte rör till saker mer än det tillför? Ger det verkligen en ökad upplevelse för publiken eller är den delen mest till för Anna själv? Andra delen är helt okej, men syftet känns oklart och jag tycker inte att "Återträffen" som film betraktat tjänar på det.
Betyg: Svag fyra av fem

På skiva: Motörhead

Motörhead
"Afterchock"
UDR

Jodå, det finns fortfarande liv i gubben. Lemmy alltså, eller Gud som vissa kallar honom. Trots att han fyllt 67 och redan gett ut tjugo plattor med sitt band Motörhead fortsätter han bara att rocka på som om tiden stått stilla.
"Afterchock" öppnar energiskt med "Heartbreaker" och fortsätter därefter lika fartfyllt med "Coup de grace". Sen blir det en liten andhämtning under sköna bluesen "Lost woman blues" innan allt åter brakar loss med "End of time". Det är hög fart, tuffa gitarrer och Lemmy som rosslar fram orden i sin typiska stil. Och så fortsätter det i princip skivan genom, full fart och högt tempo ända in i kaklet. Hur fasiken orkar gubben? Jag blir matt bara av att lyssna.
Den som vill höra något nytt och spännande kan stänga av direkt. Motörhead manglar på exakt som vanligt, utan vare sig finess eller vilja att variera sig. Frågan är varför de överhuvudtaget lägger kraft på att spela in skivor vartannat år, allt låter ju ändå exakt som tidigare. De har en låt och den har de kört i snart 40 år nu.

3/5

Shit Brix

Vad är det för vits med att E:t ligger ner, tänkte jag. Sen såg jag det...
Ungefär som pilen i FedEx logga.
 

Biomåndag

Jag har missat några biomåndagar den sista tiden men igår var det dags igen. Måndag och sena visningen, då kan det vara nästan tomt i salongen även på en semi-storfilm som "Escape plan" som gick upp så sent som i helgen.
Arnold & Sly, regisserad av svenske Mikael Håfström och en bra grundidé om en säkerhetsexpert (Sly) som har som jobb att bryta sig ut ur rymningssäkra fängelser, klart man måste se en sån rulle. Det börjar riktigt bra, men lyckas inte behålla skärpan hela vägen. Jag tycker ändå att Sly sköter sig bra filmen igenom, medan Arnolds roll mest känns märklig.
Betyg 3 av 5.

På skiva: MIA

M.I.A
"Matangi"
Interscope/Universal

Skivomslagen ser ut som psykadeliska affischer från 60-talet, musikaliskt låter det som om Leila K hade gjort skivkarriär i Indien och M.I.A själv är en färgsprakande artist som sticker ut i mängden. Redan där känns det som att man måste gilla henne lite grann. Eller ganska mycket.
Efter lite strul med att få ut sin fjärde platta är den nu här och släpper loss ännu en perfekt storm av färger, dofter, rytmer och allmänt multikulti. Är man i öst, är man i väst? Är det dåtid, nutid eller framtid? Ingen som riktigt vet, förmodligen inte ens M.I.A. själv.
Låtarna är som vanligt en slags mix av hiphop, electro, dancehall, rock och indisk folkmusik. M.I.A är omöjlig att sätta i ett fack, hennes tentakler är ute och drar åt sig intryck från både när och fjärran, och blandar allt till en egen sarongklädd blandning som funkar lika bra på hippa klubbar i London som på myllrande matmarknader i Vietnam.
Men att något sprakar, ruskar om och är egensinnigt är inte automatiskt samma sak som att det är bra. M.I.A hade gärna fått korta ner denna skiva, varierat den och fyllt den med låtar som fastnar.

2/5

Toto-knappen

Ni kanske undrar hur Gertza kan fixa så perfekt ljud när det är konsert? Jo, han hävdar nämligen att det finns en "Toto-knapp" nånstans på mixerbordet. Trycker man på den så ställer ljudet in sig självt och blir helt perfekt. Jag har letat och letat under många år utan att hitta den, vilket inte är så lätt eftersom det ju finns ett antal knappar på mixerbordet. Gertza har vägrat att visa "Toto-knappen", så jag har trott att han bara drivit med mig. Men i lördags var det dags igen. Först lät det skit, sen helt plötsligt var det perfekt ljud. Så numera är jag en "Toto-knapp"-believer!

Bra barnkanalen!

Äntligen ett bra barnprogram på tv!
 
"ung och fri varje dag - Tobi är som du och jag..."

På skiva: Christian Kjellvander

Christian Kjellvander
"The pitcher"
Tapete/Border

Senast Christian Kjellvander gav ut en skiva i eget namn var 2010. Sedan dess har han återförenat Loosegoats och begravt sin bror Gustaf. Det är svårt att säga om något av detta hörs i musiken, Kjellvander har sedan länge hittat sin stil och håller konsekvent fast vid den och de fans som gillar hans tidigare skivor lär även gilla denna. Det är inga direkta nyheter som bjuds utan Kjellvander fortsätter med sin dystra, varma, mörka altcountry med organisk ljudbild och en halvsprucken röst som ligger långt fram i ljudlandskapet.
Hustrun Karla-Terese kommer in och lägger lite sång och även Göteborgssymfonikerna medverkar, men det är små detaljer som smälter ihop fint med Kjellvanders inarbetade uttryck.
"The pitcher", där alla låttitlar för övrigt börjar med ordet "The", bjuder inte på några större överraskningar, men det vill säkert inte Kjellvanders fans ha heller. De vill ha honom stämningsfull, småtråkig och lätt deprimerande, och det är exakt så han låter här.

3/5

Blues på Liveklubben

Igår hade vi blueskväll på Liveklubben. Först ut var Edith Strindberg Trio som lirat hos oss förut och nu var tillbaka och körde lite sköna låtar.
The Old Spares bröt av rätt rejält, kan man säga, med en mix av punk och blues, trummisen längst fram, hög energi och ett gig som verkligen stack ut.
Sen avslutade Lana & The Papas och fick igång publiken rejält. Nu är det bara Juldagen kvar för i år på Liveklubben, och då lirar Captain Jack´s Army och Saturday´s Heroes.

Nytt på DVD

Hyde park on Hudson

En nedtonad och väldigt bra Bill Murray spelar den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt som sommaren 1939 lett USA genom depressionen och nu håller på att dras in i andra världskriget. En dag får den rullstolsburne presidenten besök av sin kusin Daisy, som börjar jobba som en slags sekreterare till honom. De två släktingarna börjar i smyg inleda ett hemligt förhållande och det är till stor del genom henne som historien berättas.
Mitt i allt detta ska det engelska kungaparet komma på besök, det är en viktig händelse eftersom världskrig hotar och det är det första brittiska statsbesöket. Det uppstår en underhållande kulturkrock mellan de okultiverade amerikanerna och de minst sagt strikta britterna. Kungen är för övrigt den stammande kung George som vi såg i filmen "King´s speech", och de två statsmännen finner en slags gemenskap i sina respektive handikapp.
"Hyde park on Hudson" är kanske inget oförglömligt mästerverk, men det är en trivsam film som man gärna kan lägga en stund på.

3/5
----------------------------------------------------------
The purge

Upplägget ser på pappret riktigt lovande ut för denna thrillerskräckis. För att bekämpa fattigdom, arbetslöshet och kriminalitet har det amerikanska samhället i framtiden kommit på en lysande lösning. Det kallas The purge och innebär att en dag per år får medborgarna leva ut alla sina aggressioner och begå brott, till och med mord, utan att riskera några repressalier. De våldsbenägna slår helt enkelt ihjäl varandra och allt blir frid och fröjd. De mer välbeställda, som James (Ethan Hawke) och hans familj, låser in sig i sina kassaskåpssäkra villor och väntar helt sonika ut våldsdåden utanför murarna. Ni hör ju, här finns ett upplägg för moraliska resonemang och etiskt, politiskt, juridiskt och ekonomiskt spännande diskussioner.
Allt detta uteblir dock helt. Denna film är helt enkelt dunderkorkad.
Bristerna i logik dyker upp redan i inledningen och därefter beter sig alla totalidiotiskt filmen igenom. Som ni säkert räknat ut sitter inte familjen trygg inne i sin fästning och väntar ut "The purge" utan de fattar såklart en massa korkade beslut som ställer till saker och ting ordentligt. I rätt regissörs och manusförfattares händer kunde detta blivit intressant, nu blev det istället en gigantisk besvikelse.

1/5

Dagens jul

Igår hade Eventkoordinatorernas Förening (dvs jag, Jögga och Gertza) årsmöte och käkade julbord på Palatset. Det var julbord nummer två i år och minst två till räknar jag med att hinna med. Per Kardell hade snabbinkallats för att lira, och vi passade även på att fixa lite med grejerna inför dagens blueskväll.
Hann även med en sväng till Royal Arms som var en evighet sedan jag var på sist och även L´Orient som jag inte varit på sen i somras. Nu blir det en sväng till Palatset igen...
https://www.facebook.com/events/343439169124155
 

Musikkrönika

Vilken är bästa östgötska skivan?

För att fortsätta resonemanget från de två senaste krönikorna - vilken är egentligen den bästa skivan av en östgötsk artist?

Det är såklart en omöjlig fråga att svara på, inte minst eftersom det till så stor del bygger på personligt tycke och smak. Under åren har det dessutom getts ut tusentals östgötska skivor och en skiva som var nyskapande och hipp när den kom kan kännas hopplöst daterad och passé 20 år efteråt. Att jämföra olika genrer är ett annat problem. För att inte tala om risken med att man sannolikt glömmer bort en massa bra plattor om man ger sig på att göra en topplista.
Så istället för att rangordna kommer jag bara att resonera lite kring några av de i mitt tycke bästa östgötska plattorna, och kanske sätta igång en debatt bland er läsare.

Som jag nämnde förra månaden är Magnus Johanssons debutskiva en stark utmanare till titeln när man diskuterar bästa östgötska album. Ska vi fortsätta hålla oss i folkrockgenren måste man även nämna Kisabandet Peggy Lejonhjärtas "Viskningar & rop" från 2004 samt något med Eldkvarn, och där finns ju minst sagt lite att välja mellan. "Kungarna från Broadway" från 1988 eller "Utanför lagen" från två år tidigare? Nej, jag säger "Svart blogg" från 2007.

Likadant med Sonic Surf City, istället för att välja något ur bandets utmärkta 90-talskatalog säger jag förra plattan "Pororoca!" som jag tycker är bäst som album betraktat. Louise Hoffsten har gjort mycket bra, men "Rhythm & blonde" från 1993 blev hennes stora genombrott och har en mängd vrålstarka hits. Nåt med Markus Krunegård? Ja, men inte hans soloskivor utan debutalbumet med Laakso där Markus och hans band framförde något av den bästa indiepop landet hört. Fast det är lite knepigt det där med östgötska medlemmar i band som i övrigt inte är östgötska, var drar man gränsen? Kan jag ta med "Now dig this!" med The Creeps i så fall, eftersom trummisen Putte Olsson var från Linköping? Kan jag ta med band som exempelvis The Haunted i denna uppräkning?

Nej, bäst att hålla sig på den säkra sidan och låta hårdrocken representeras av Ghost från Linköping och Åtvidabergsbandet Straight Up som chockade landet med sin platta "Faster and deeper" 1991.
Många skulle säkert vilja slänga in "Söndermarken" med Lasse Winnerbäck, någon av Jonna Lees eller Spånka NKPGs skivor och den hyllade debutskivan av Dead Soul, men de platsar inte bland mina favoriter. Inte heller känner jag att jag har tillräcklig koll för att nämna något av alla de hardcoreband som härjade i våra trakter för tio, femton år sedan. Så vi nöjer oss där, någonstans bland de plattor jag nämnt har vi den bästa östgötska skivan genom tiderna.

Har jag hyfsat rätt eller är jag helt dum i huvudet? Vilka skivor har jag glömt och vilka ska bort? Skicka ett mejl till tobias@nolltretton.se

Resepodd med Vagablääääää

Då har jag även lyssnat på andra avsnittet av Vagabonds resepodd, och intrycket från det första avsnittet kvarstår - nämligen att det är lite halvdant. Dels är det stundtals okunnigt och dels måste de begränsa sig mera. Avsnitt två hette "Asien" och klarades av på 45 minuter. Det säger sig självt att man knappt ens hinner skumma på ytan på den tiden. Nu skippade de visserligen 95% av Asien och nöjde sig med Sydostasien, men inte ens det hanns med. Vietnam, Laos, Brunei, Östtimor och Kambodja nämndes överhuvudtaget inte, och det lilla som sades om resten gav egentligen ingenting. Skärpning Vagabond, ni borde kunna mycket bättre än så här!

PKB på Palatset

Jag vet att ni är många därute som inte kan få nog av Per Kardell Band, därför har jag bokat in dem på Palatset ikväll igen. De börjar lira ca kl 20 och det är fri entré.

Lehmans fredagsfräckis

En man bärs in på akuten med benbrott, blåslagna ögon och en golfklubba virad runt halsen.
- Vad har hänt? frågar läkaren.
- Jag spelade en runda golf med min fru när hon slog ut bollen i en kohage. Vi gick ut i hagen och letade efter bollen och då såg jag att en av korna hade nåt vitt där bak. Jag gick dit och lyfte på kossans svans och där satt mycket riktigt en golfboll med min frus initialer på. Jag höll fortfarande upp kosvansen när jag ropade till min fru "Den här ser ut som din!" Sen minns jag inget mer...

Snö!

JAAAAAAAAAAAA! Så kom den äntligen! På samma dag som mitt jullov börjar. Underbart!

My oh My

Missa inte Idol-finalen imorgon. Inte på grund av musiken, utan för att My Frisk dansar i bakgrunden. Hon ingick i en grupp tjejer jag följde ganska mycket för några år sedan i Linköping, så det är ju kul att se att det går bra för en av "mina" tjejer.

Dagens jul

Aaah...nu börjar den rätta julstämningen så sakteliga infinna sig. Var en sväng i Norrköping igår igen och gled omkring i varuhusen för att insupa atmosfären. Och nu har jag bara några få jobb kvar innan jag tar jullov. På fredag borde allt vara avklarat och sen kommer jag under resten av månaden att glida omkring på stan ungefär som i en romantisk komedi, lyssna på julsånger i varuhusen, dricka irish coffee på nån pub, kanske slinka in på bio, stå under lyktstolpar och fånga snöflingor med tungan. Julen - nu är det du och jag!

Vol-au-vent!

Jodå, Vol-au-ventens vänner lever. Igår skickade P:sson över denna bild från ICA Maxi och tyckte det var dags att dra ihop en vol-au-vent-kväll. Och ja - det är det. Så nu gäller det bara att hitta ett datum...när Figge inte kan...

Stad i ljus

Igår gick jag "Stad i ljus" som är något av Norrköpings motsvarighet till Linköpings "Vinterljus". I Norrköping har man mer utnyttjat befintlig miljö och gjort ljusinstallationerna mer smakfulla och nedtonade, vilket jag tycker är betydligt bättre. "Vinterljus" tenderar ju att bli mer krystat och konstruerat för varje år.
Överst: Vattenfallet vid Louis De Geer.
Julstämning på Saltängsbron
Träd i Strömsparken
Utanför Saliga Munken
Granen vid Konstmuseet
Hospitalsgatan
Ljuskronor i Holmbogränd (vid Arbetets museum)
Värmekyrkan
Vattenfallet bakom Enoteket

Dagens wallsten

Idag skrev Erik Wallsten en krönika under vinjetten "Personligt" och tror ni inte...jajamän...att han lyckades klämma in Melodifestivalen på ett par ställen där också.

NP33

Igår kom jag äntligen iväg till NP33. Det är en konsthall på Saltängen i Norrköping som jag varit sugen på att besöka ända sedan de öppnade för snart två år sedan.
2000 kvm(!) och cool lokal. Förutom utställningar anordnas även konserter, fester och annat. I april kommer de visa fotoutställningen "I kroppen min" om Kristian Gidlund som förmodligen kommer både vara välbesökt och gripande.

Blues på Liveklubben

På lördag kör vi blueskväll på Liveklubben: Lana & The Papas, The Old Spares och Edith Strindberg Trio

Krogkrönika

Får det vara en matbit till filmen?

Hemma i tv-soffan dukar vi gärna upp en rejäl middag när vi ska se på film på helgen. När kommer vi att kunna göra samma sak på biografen?

Popcorn, läsk och godis i all ära, men visst vore det trevligt att kunna beställa in en rejäl köttbit innan filmen, skölja ner den med en öl och därefter ta in kaffe och konjak lagom till reklamen. När biografen börjar visa trailers för kommande produktioner knäpper man upp bältet, lutar sig tillbaka och gör sig redo att huvudfilmen ska sätta igång.

Egentligen är det otroligt att detta upplägg inte redan finns. Varför har ingen biograf kommit på att man kombinera filmtittande och restaurangbesök? Många som går på bio brukar ju gå på café eller restaurang innan eller efter filmen. Och hemma i soffan är det ju inte helt ovanligt att man äter en bit medans man tittar på film eller tv. Snacks finns ju redan, men varför inte ta det ett steg till och erbjuda riktig mat?

Jag menar inte att alla biosalonger plötsligt ska omvandlas till slamriga restauranger, där folk klirrar med bestick och blir alltmer högljudda i takt med alkoholintaget, men i ett större biopalats skulle man kunna tänka sig att det åtminstone fanns en specialsalong där man kunde äta innan filmen och beställa in snacks och drycker under föreställningen. Vi äter ju före och under krogshower och många restauranger har idag tv-skärmar på väggarna, så steget till att servera mat på biografen känns inte särskilt avlägset.

Biotittandet har dessutom gått ner. Denna sommar lockade biograferna 19% färre besökare än förra sommaren, och biograferna har ju en lång tradition av att hela tiden uppgradera sitt koncept. Byggandet av filmstäder är ett exempel. THX-ljud, 3D-teknik, plussäten och digitalisering är andra sätt som biograferna har utvecklats på. Och på biograf Rigolettos VIP-balkong kan man numera ta med sig ett glas champagne in i salongen, så vad är det som hindrar att biograferna öppnar restauranger?

Sannolikt finns det en rad biografer runt om i världen där man också kan ta sig en matbit, konstigt vore annars. Och vem vet, möjligen har vi svenskar vårt fredagsmys med tacos och rödvin på Filmstaden framöver. Kanske är det ingen slump att några av höstens biofilmer är "The Butler", "Det regnar köttbullar 2"och "The Hunger games: catching fire".

Dagens jul

Aladdin inhandlad. Lite snö på det så är julen officiellt här...

Dagens bästa film!

Brandon och Bridgeblandningen

Grace under pressure

Var bara tvungen att slänga in denna fantastiska bild på Grace Jones och hennes tvillingbror...

På skiva: Syster Sol

Syster Sol
"Mellan raderna"
Universal

Reggae på (mestadels) svenska - Ja
Tredje albumet - Ja
Passar dödsmetallare - Nej

Distade gitarrer - Nej
Soligt och glatt - Ja
Baktakt och dancehall - Ja

Svängigt men lite lättsmält - Ja
Operasång - Nej
Gästas av Aki, Mysticman, Dirty Jens och Björn Bonnevier - Ja

3/5

Julfest

Igår var Nolltretton/Nollelva på julfest på Borgen i Norrköping. Dessa julshower...suck. Det är ju trevligt att gå ut och äta och festa till med sina kollegor, men själva julshowerna suger ju fett varenda gång. Så även igår. Till att börja med är julbord sällan någon höjdare och sen kommer själva showen där ett gäng sopor kör uttjatade covers. Jag hamnade visserligen uppe på scenen och vann en musiktävling, men nej...varför krångla till det? En trerätters och trubadurafton med Crazy-Chrilla är både billigare och roligare. Det coolaste igår var när 67-åriga Clabbe spelade skivor på slutet, och det säger kanske en del...

Dagens jul

God jul önskar Brainpool!

På skiva: Kate Perry

Katy Perry
"Prism"
Universal

Med stor hjälp av Max Martin blev Katy Perry den första kvinnliga artisten med fem hits på Billboard Hot 100 under ett och samma år. Här på sitt fjärde album (om man även räknar debuten från 2001 under namnet Katy Hudson) har Martin fått sällskap av Klas Åhlund, Vincent Pontare, Magnus Lidehäll och Christian Karlsson i låtskrivarstallet.
Texterna ska visst till stor del handla om skilsmässan med Russell Brand, men låtarna slutar ändå i samma okomplicerade, lättnynnade tuggummipop som vanligt. Kanske måste ett äktenskap hålla längre än ett år om det ska värt att sjunga om?
Eller så kanske det helt enkelt är så att Katy Perry ska satsa på sin kommersiella stil som hon vet funkar i radion och på dansgolvet. Hon sjunger ju oklanderligt och musiken är ju så perfekt producerad som behövs för att skapa anonym och själlös musik som skördar framgångar i de breda lagren.
Öppningsspåret "Roar" höjer sig över mängden, men överlag saknar jag personlighet och en USP hos Katy Perry. Här hörs nämligen bara samma likriktade radiopop som hos alla andra sångerskor i hennes genre.

2/5

RSS 2.0