MGN


Vad är den gemensamma nämnaren mellan dessa kändisar?


På skiva: Danko Jones

Danko Jones
"Fire music"
Bad taste records

Kanadensaren Danko Jones är macho och står för det. Faktum är att han är så macho att tuffingar som Persbrandt och Vinnie Jones framstår som mesar. Danko Jones är så macho att han döper sitt band efter sig själv, svettas blod, jämför sig med ett lejon, gillar hög musik och anser sig vara världens bästa älskare. Han är så macho att om han skulle ta livet av sig skulle det ske med en handgranat i munnen.
Danko Jones är så macho att man nästan blir lite misstänksam. Vad är det han döljer? Här på sin sjunde fullängdare sjunger han om vilda kvinnor, liksäckar, rock´n´roll, pirajor och att det ska bli slagsmål inatt. Allt ackompanjerat av tunga gitarriff och en ylande sångröst som sprudlar av testosteron. Kan man verkligen vara så macho? Jag vet inte hur det är med er, men jag anar ugglor i mossen.
Plattan är helt okej med mycket energi och mestadels riktigt skapliga låtar, men på nåt sätt har jag svårt att koncentrera mig på det. Jag vill tränga in under ytan, gräva i hans hemligheter och ta reda på varifrån all denna machoattityd kommer. Det känns som att det finns många intressanta upptäckter att göra där.

3/5

Atladottir & Bjurwald

Dagens poddtips får bli Atladottir & Bjurwald, en mediepodd som finns på Politism.
Politism är Aftonbladets "hippa" politiksajt, med viss vänsterkaraktär och bakom podden står Margret Atladottir och Lisa Bjurwald. Själv har jag undvikit podden för att jag haft svårt för Atladottir (inte minst efter Värvet-intervjun där hon framstod som en vidrig människa), men igår gav jag den ändå en chans och kan konstatera att den var riktigt bra. Ser dessutom fram mot det utlovade utbytet med Mattsson & Helin.

Söndagsfrulle

Började söndagen med en hotellfrukost, men själva maten är egentligen underordnad. Det jag gillar med hotellfrukostar är att man kommer upp och ut, istället för att ligga och dra sig i sängen. Det kanske är något jag, som är morgontrött, skulle börja med även på vardagarna för att komma upp skapligt?
Något jag saknar i Linköping (och Sverige) är för övrigt amerikanska diners där man kan få sig en rejäl arbetarfrukost. Bort med alla dessa cappuchino och salami/briebaguetter och in med flottiga frukostar bestående av bacon, ägg (over easy), home fries, vita bönor och svart bryggkaffe utan krusiduller. Fanns det ett sånt ställe där jag bor skulle jag äta frukost ute varje dag. 

Groominglördag

På senare tid har folk påtalat att jag helt enkelt "ser förjävlig ut". Kanske inte så konstigt, om vi tar den senaste veckan har jag jobbat 16 timmar om dygnet, inte varit utanför lägenheten och inte duschat på fem dagar. Jo förresten, i tisdags åkte jag och lämnade en grej, men utöver det har min lägenhetsdörr inte öppnats en enda gång.
Så igår fick jag ett ryck och tog tag i saken och här är resultatet:
FÖRE:
EFTER:
Men! Precis som i "Lyxfällan", "Kniven mot strupen" eller andra såna där gör-om-mig-program vill man ju se om deltagarna verkligen håller i det över tid, så därför kommer jag att även lägga ut en "Efter-efter"-bild om en månad och en "Efter-efter-efter"-bild om ett halvår.

Nytt på DVD

Gone girl

Förbered er på en två och en halv timme lång berg-och-dalbana med så mycket loopar, svängar, backar och rollar att man blir yr. Som åskådare kastas man fram och tillbaka, vet inte vad man ska tro och är inte säker på hur det ska sluta förrän eftertexterna rullar. Och faktiskt inte ens då.
Nick (Ben Affleck) och Amy (Rosamund Pike) ska fira femårig bröllopsdag när han kommer hem och upptäcker att hon är försvunnen. Polisen kopplas in och eftersom det finns en hel del märkliga omständigheter riktas snart misstankarna mot Nick, och medierna hakar på. Det visar sig att både han och Amy har saker de döljer och att äktenskapet inte var så perfekt som det verkade. Men har han verkligen mördat henne eller vad är det som har hänt?
Regissör David Fincher bygger upp en thriller i samma stil som Michael Douglas brukade passa så bra i, där parrelationen bygger på lika delar åtrå, misstänksamhet och kyligt kalkylerande. Men "Gone girl" tror sig vara smartare uppbyggd än vad den är. Filmen känns lite för konstruerad för att riktigt egga spänningsnerven. Det finns dessutom en del luckor i manuset, och filmen skulle ha tjänat på ett uns mer rapphet i berättandet.
Egentligen börjar faktiskt den riktigt intressanta historien under slutminuterna. Själva filmen känns som en slags prolog där jag gärna skulle vilja följa det intrikata spel som följer när allt tycks vara över.

3/5
----------------------------------------------------
Turist

Ruben Östlund är en av landets mest intressanta filmare för tillfället och väljer ofta lite annorlunda spår än att bara följa mall 1A. Även i "Turist" hittar han lite nya grepp, trots att filmen i grund och botten har ett ganska enkelt Svensson-upplägg och följer en typisk kärnfamilj på semesterresa i Alperna.
Det som rör om i grytan är när pappan vid en kontrollerad lavin väljer att rädda sig själv istället för att sätta familjen i säkerhet, en händelse som sedan påverkar hela den resterande alpvistelsen. Hur hanterar man som par en sådan händelse? Hur påverkar det barnens tillit?
Det är en jätteintressant frågeställning som jag dock tycker Östlund slarvar bort lite. Han grottar inte ned sig så totalt som han skulle kunnat göra, för att skapa ett relationsdrama som berör på allvar. Istället slänger han in lite tokiga bifigurer som man aldrig riktigt får grepp om, kryddar med konstig musik och är mot slutet onödigt komisk i några scener.
Tonträffen är inte klockren, men fotot och miljöerna är snygga och som helhet är det en bra film som lyfter sig rejält över det mesta vi ser från andra svenska filmskapare. Stundtals är det briljant. Jag tycker bara att Östlund vrider till det hela mer än vad som är nödvändigt.

3/5

Lördag!

Det är en märklig känsla. För första gången sen i somras (om man inte räknar när jag var bortrest i vintras) har vi inget band på Palatset denna lördag. Så vad gör jag nu? Jag känner mig helt bortkommen.
Jag ska ju ramla in vid 20-tiden på Palatset, käka en kebabtallrik eller klippt spagetti, dricka en blaskig öl och lyssna på The Producers gnäll. Snacka lite med banden, göra lite spellistor på Spotify, snacka med Packe bakom baren och lyssna på Sabos gnäll. Säga klockan 23 att jag ska dra mig hemåt, beställa en sista HALV öl...som blir ytterligare fyra HALVA öl och sen vandra hemåt tre på natten. Men icke denna lördag, så frågan är: vad f-n gör jag nu?

In Hours

Jag har ju hajpat In Hours ett tag och i detta unplugged-klipp kan ni höra hur dom låter..,

Våffelfredag

Varje dag är våffeldag. Igår också. Men nu är grädden slut, så antingen måste jag ge mig ut och köpa ny eller så "torrkör" jag eller så lägger jag ner våfflandet. Hmm...hur ska jag göra?

Jag är en Yesman

Vagabond...jag älskar och hatar den tidningen. Det är den enda svenska resetidningen värd namnet, men vi har ett komplicerat förhållande. Jag skaffar prenumeration, retar mig på något (senast var det den pinsamma listan över 2015 års resmål) och säger upp den. Jag skaffar den igen, och säger upp den. Så har det varit i tio år nu.
Nu har jag inte haft den på några månader, men så ringde de och gav mig ett kanonerbjudande på 13 nummer och då slog jag till direkt.
Samma sak med Corren, NT och SvD som jag brukar växla mellan. Hör de av sig brukar jag hugga direkt. Är jag så lättövertalad? Kan det vara så att jag är en Yesman?
Ja, det får vi se den dag "Mama", "iForm" och "Nära" ringer...

Våffeltajm igen

Våfflor, det är livet det! Jag hade en liten våffelsvacka i förrgår, men igår var suget tillbaka igen och jag tror banne mig det är större än nånsin. Nu tjör vi ända in i kaklet!

Lehmans fredagsfräckis

Pelle kommer in till läkaren och lägger upp sin "stolthet" på bordet.
Läkaren frågar:
- Svider det?
- Nej. Svarar Pelle.
- Kliar det då?
- Nej.
- Bränner det på något vis?
- Nej.
- Gör det ont i den då?
- Nej, inte det heller.
- Men vad är det då? Frågar doktorn till slut.
Pelle svarar med ett leende.
- Är den inte fin?

Våfflans makt

Igår var det som sagt Våffeldagen, så jag tryckte i mig våfflor så det stod härliga till. (Inte lika mycket som Kotten & Sofhie, men ändå). Puh...ärligt talat så börjar det bli lite mycket av det goda nu. Om jag håller upp några dagar (eller timmar...) så kanske suget kommer tillbaka? Hur som helst så har jag nästan en hel burk hjortronsylt som måste gå åt innan vi kan betrakta årets våffelsäsong som avslutad. Så...nu tjöööör vi!

Lika som bär #175


Foppa i Plusgrader & Bradley Cooper (i "American Sniper")
 
 

Våffeldagen

Ännu en dag, ännu en våffla. Eller två rättare sagt, blev det igår. Men hittills har ju allt våffelsvullande bara varit en uppladdning för denna dag: Våffeldagen, vårfrudagen, Maria Bebådelsedag. Idag blir det våfflor till frukost, lunch och middag - samt mellanmål. Nu tjöööör vi!

Krogkrönika, februari

Ge mig biltrafik och skyskrapor

Vi kommer aldrig att få ett nöjesliv som en storstad om vi inte bygger vår stad som en storstad. En levande innerstad kräver tillgänglighet, korta avstånd och inte minst människor.

För kanske tio år sedan läste jag en tidningsartikel om en man, engagerad i stadsarkitektur, som rasade över det moderna svenska sättet att bygga städer, där man bland annat satsar på centrala parker och gågator. Till en början tyckte jag han var knäpp. Jag hade matats med den etablerade "sanningen" att städer ska vara gröna och bilfria, och precis som de flesta andra svalt det med hull och hår utan att egentligen själv reflektera över saken. Det låter ju så bra. Förbjud biltrafik, satsa på låga byggnader, lägg evenemangsbyggnader utanför centrum, hur kan någon uppröras över den sortens stadsplanering?

Idag vet jag bättre. I takt med att tiden gått och jag själv rest runt i världen har jag lärt mig vad som funkar och inte funkar för att hålla en stadskärna levande. Och att ta bort biltrafiken är det effektivaste sättet att snabbt döda en stads centrum.
De senaste decennierna har svenska städer anlagt gågator i en rasande takt, men de kunde lika gärna ha smällt av en stor bomb, för det finns ingenting som gör en stad mer öde än trafikfria gångstråk och utomhusgallerior.

Befolkningsmässigt är både Linköping och Norrköping relativt stora städer, men mentalt är det fortfarande byhålor. Folk säger sig vilja ha ett levande centrum med restauranger, butiker, ett stort kulturutbud och ett myllrande folkliv, men de vill samtidigt ha kvar småstadsbebyggelsen och inte ha grannen för nära inpå. Det är en ekvation som är svår att få ihop. Tittar man på städer runt om i världen är det dock lätt att säga vad som gör att de känns levande och moderna.

Till att börja med biltrafiken. Men vi måste också bygga betydligt högre. Vore alla hus fem gånger så höga som idag skulle vi spara fem gånger mer mark och folk skulle automatiskt hamna mer centralt med alla de fördelar det innebär. Moderna storstäder kan också ha grönska utan att för den skull ha stora parker och grönområden i centrala lägen. Det finns många smarta lösningar, exempelvis Vancouvers gräsbeklädda konferenscenter eller High Line i New York. Däremot ska bibliotek, idrottsarenor, simhallar, konsertsalar och andra institutioner som drar folk givetvis ligga centralt och inte på någon åker utanför stan. Bygger man ett centrum som är till för människor får man per automatik en levande stadsbild med ett sprudlande kultur- och nöjesliv.

Schyffert

Började dagen med att intervjua Henrik Schyffert om "Ägd" som kommer (tillbaka) till Linköping och Norrköping framöver. Jämt när man ska göra den typen av intervjuer vill man ju "sticka ut" som journalist och ställa frågor personen inte svarat på tusen gånger tidigare. Jag nästan spyr på mig själv när jag ställer de där vanliga frågorna som "Varför ska man gå och se er show?", "Skiljer sig publiken i olika städer?" och "Har ni förändrat något i showen sen ni var här sist?". Och för intervjuobjektet är det nog ännu värre.
Det är ett vågspel. En del av den där tråkiga grundinformationen måste ju vara med för läsarnas skull, hur uttjatat det än är. Men en intervju med enbart standardfrågor blir sällan särskilt kul att läsa, och finns det inget unikt i intervjun kan man lika gärna köpa in den från annat håll.
Men att försöka vara FÖR kreativ kan också vara riskabelt. Lattjar man till intervjun för mycket blir det sällan bra. Jag har testat en mängd olika varianter under åren, där det på pappret låter som en kul idé men inte riktigt funkar i verkligheten.
Ett sånt exempel är intervjun jag gjorde med Alex Schulman inför att han och Sigge skulle komma till Linköping med sin show. Där ställde jag samma frågor (fast lite anpassade till sammanhanget) som Sigge ställde till Sandra Bullock inför "Gravity"-premiären. Det är en känd intervju som de bland annat pratat om i podcasten.
Jag hade föreställt mig att Schulman skulle skratta, tycka jag var smart och gå igång på alla cylindrar, men riktigt så blev det inte. Nu blev det ändå en helt okej text till tidningen, om än inte så fantastisk som jag hade tänkt inne i mitt huvud.
Med Schyffert hade jag planer på att använda en gammal intervju från Café och ställa exakt samma frågor till honom, fast tio år senare, för att skapa en komisk effekt. Lyckligtvis skippade jag det i sista stund, för det hade säkert blivit misslyckat.
Istället pratade vi bland annat om deras färgglada scenkostymer (de har två var som de varvar med), Seinfelds web-tv-serie "Comedians in cars getting coffee" (som Schyffert sett alla avsnitt av) och Norrköpings swingersklubb (som Schyffert skulle googla på efter intervjun). Inget av detta kom dock med i den slutliga texten, utan det blev mest frågor som "Har ni förändrat något i showen sen ni var här sist?"...

På skiva: Winhill/Losehill

Winhill/Losehill
"Trouble will snowball"
Warner

Umeåbandet Winhill/Losehill skivdebuterade 2012 med plattan "Swing of sorrow" 2012 och fick omedelbart stor uppmärksamhet och lovord från kritikerna. Visst finns det något väldigt pretentiöst över ett band som debuterar med en skivan som dels innehåller 19 låtar och dels handlar om en död mor, och som sedan följer upp det genom att samarbeta med två symfoniorkestrar och göra ett gig på Dramaten. Men musiken är lätt, luftig, mjuk och känslig, och har egentligen inget svårt och pompöst över sig.
Här på uppföljaren framför bandet en trevlig mix av folk och pop, draperad med stråkar, spännande arrangemang, falsettsång och en behaglig ljudbild. Och det är nog största invändningen jag har, att det låter så förbaskat snällt och mysigt. Jag kan se framför mig hur pensionärerna på ålderdomshemmet sitter och nickar med i musiken, och det är såklart inget fel med det, men det gör det trots allt svårt att helhjärtat älska ett band som den här norrländska sextetten.

3/5

Meningen med livet

Igår var Marina och jag och kollade in "Meningen med livet" med Alex & Sigge. Jag såg ju föreställningen i Stockholm redan i höstas, men det var kul att se den igen. Kanske var det för att jag redan sett den, men jag tror det var något bättre på Cirkus. Och jag tycker nog att Alex enmansshow var bättre, även om denna är proffsigare och roligare.
Vad är då meningen med livet? Ja, själv upplever jag det varje fredag. Då käkar jag burgare, dricker Samuel Adams, lägger mig i badet och lyssnar på Alex & Sigges podcast. Det är ta mig fan det bästa jag vet.

På skiva: Bonafide

Bonafide
"Denim devils"
Off yer rocka recordings

AC/DC-riff - Ja
Femte plattan - Ja
Vibrato i sången - Nej

Nyskapande och originellt - Nej
Malmöband - Ja
Klassisk rock´n´roll - Ja

Öldrickarmusik - Ja
Gitarrförbud - Nej
Passar Avicii-fansen - Nej

2/5

Femtio femtio

Morsan och farsan har varit gifta i 50 år, så det firade vi med att åka till Vadstena Nya Teater och titta på "Semesterparadiset". Showen var inte superbra, men okej och totalt sett blev det en trevlig afton. Jag är ju en stor fantast av krogshower och skulle gärna se mer av den varan. Linköping är ju en skandalöst dålig krogshowstad, det enda som finns är en usel julshow på Konserthuset en gång om året. I övrigt har det varit ren öken i åtminstone 20 år, med enbart några enstaka försök som inte varit särskilt bra.
Senare på kvällen hamnade jag även på Lillis 50-årsfest, och det är ju verkligt skrämmande. Är jag numera en person som går på 50-årsfester? Huga!

Nytt på DVD

As above, so below

"Indiana Jones" möter "Blair witch project". Ungefär så kan man beskriva denna arkeologiskräckis som huvudsakligen utspelas i trånga gångar under Paris gator. Scarlett Marlowe är en kvinnlig akademiker/äventyrerska som går i sin fars fotspår och försöker hitta "De vises sten" som enligt legenden sägs kunna skapa guld och ge evigt liv. Pappan blev så besatt av sökandet att han till slut hängde sig, och Scarlett verkar inte mer sansad hon.
Spåren leder slutligen till Paris katakomber, en enorm underjordisk labyrint där sex miljoner människor ligger begravda. Där kryps det i trånga passager, letas ledtrådar och börjar hända väldigt märkliga ting. Snart handlar skattjakten istället om att överleva.
Till stora delar är detta en ganska bra skräckis. Den läskiga och klaustrofobiska miljön bidrar till en tät stämning och filmen känns trots allt ganska fräsch i sin uttjatade genre. Dock hade det behövts mer av "Da Vinci-koden"-tänk. De vetenskapliga och historiska aspekterna hastas genom alltför fort och ledtrådarna hinner man som publik inte tänka genom. Vissa av skräckmomenten är riktigt läbbiga medan annat bara känns löjligt. Och kan inte världens filmskapare bara lägga ner "dokumentär"-trenden, här representerat av kamerahjälmar?
Filmens tanke känns rätt, men utförandet kunde ha gjorts bättre.

3/5
---------------------------------------------------
Chef
Bättre förrätt till en god middag än Jon Favreaus matorgie till film är svår att hitta, för här vattnas smaklökarna från första till sista minut. Och just den genuina kärleken till matlagning, råvaror och att ha kul i köket är filmens absoluta styrka. Favreau har inte bara regisserat och skrivit manus utan har även huvudrollen som kocken Carl Casper som inte får leva ut sin kreativitet på restaurangen där han jobbar utan måste följa den daterade och fantasilösa menyn som funkat i alla år. Det utmynnar i en konflikt som får honom att öppna en mobil snabbmatsvagn, vilket även ger honom chansen att komma närmre sin son.
"Chef" är en livfull film som det svänger om, med salsamusik, snygga miljöbilder och kärlek till kokkonstens fröjder. I sina bästa stunder är det ren matporr, men utan pretensiöst snofs. Favreau visar att man kan finna de himmelska smakerna både i en enkel kubanskt macka som i en raffinerad avsmakningsmeny.
Det är en varm och härlig må bra-film, med en fin och trovärdig pappa/son-berättelse som blir rar utan att slå över i sötslisk. Däremot tröttnar man snart på överdoseringen av sociala medier. Det som till en början är ett charmigt inslag, när sonen skaffar ett twitterkonto åt pappan, slår snart över i en påfrestande övertydlighet som borde ha tonats ner.

3/5

Punkkväll på Palatset

Igår hade vi två gamla punkband på Palatset: Lowriders och Peking Punk. Det blev en riktigt bra kväll med mycket folk och allmänt kul. Lowriders öppnade och Mogge (till vänster) var cool som vanligt.
Peking Punk avslutade. Och vad ska jag skriva mer? Toppenkväll helt enkelt!

På skiva: Susanne Sundför

Susanne Sundför
"Ten love songs"
Warner

De senaste åren tycker jag att jag stött på Susanne Sundförs namn överallt. Det känns som att norskan har ett finger med i vart och vartannat musikprojekt för tillfället. Hon har samarbetat med Robyn, Röyksopp, M83 och Kleerup, det vill säga de kreddigaste inom kreddmaffian, samtidigt som hon faktiskt varit ett etablerat namn i många år med en bakgrund inom jazz och klassisk musik.
Kanske är det därför jag inte fått något riktigt grepp om henne, och nya skivan hjälper inte direkt till. Musiken spretar från Wendy McNeill-folk till hård dansgolvspop till finstämd skönsång och orkestrala arrangemang. Skivan innehåller många enskilt bra sånger och Sundför sjunger väldigt bra, inget snack om den saken, men man undrar vad tanken var när hon gick in i studion.
Det känns som att Sundför vill för mycket och vill visa upp hela sitt register på en och samma gång, och det slutar istället med att hon inte visar upp nånting alls.

2/5

Chess

Intervjuade Anders Glenmark igår om Chess In Concert som kommer till stan den 26/4.
Han sjunger bland annat "One night i Bangkok" (och har även ett hus i Thailand, avslöjade han). Vad som sällan nämns kring den låten är vilken bra text det är - en klockren beskrivning av den syndiga Bangkoknatten.
Exempel på textrader:
One night in Bangkok and the world's your oyster
The bars are temples but the pearls ain't free
You'll find a God in every golden cloister
And if you're lucky then the God's a she
I can feel an angel sliding up to me
"Get Thai'd", you're talking to a tourist
Whose every move's among the purest
I get my kicks above the waistline, sunshine

One night in Bangkok makes a hard man humble
Not much between despair and ecstasy
One night in Bangkok and the tough guys tumble
Can't be too careful with your company
I can feel the Devil walking next to me
Ska jag själv göra en låt om Bangkok ska den heta "First night i Bangkok", men den får i så fall bli instrumental. För minns man första natten i Bangkok har man inte varit med om den. Ni som tror att "Baksmällan II" är en komedi har fel, det är en dokumentär.

Helg på Palatset

Detta händer på Palatset i helgen:
Fredag: Peking Punk & Lowriders
Lördag: Sarea & Bury the evidence

Lehmans fredagsfräckis

Albin gick runt på jobbet och tjurade. Efter ett tag började han gå sina arbetskamrater på nerverna. Chefen tillkallades och han föreslog att Albin skulle åka hem, pippa frugan och komma tillbaka på bättre humör dagen därpå. Nästa dag frågade chefen Albin: "Nå, hur gick det igår?"
"Jo tack, det gick fint", svarade Albin, "Det var ingen dålig villa du bor i..."

Våffeltorsdag

Japp, det blev våfflor idag också. Jag. Kan. Inte. Låta. Bli.
Kotten & Sofhie? Nej, dom var inte bjudna...

Zero hajpar Östergötlands musikliv

Skrev en grej för Zero där jag lyfter fram lite bra östgötska rockband...

Dagens fynd på hallmattan

Igår fick jag ett gäng skivor igen, och många funderar säkert över alla CD jag får. Håller skivbranschen fortfarande fast vid CD? Japp, delvis. Och det finns såklart flera skäl till det. Men sedan många år tillbaka får man även pressutskick som länkar, streamingtjänster och liknande. Jag är okej med de flesta varianter, så länge dom inte börjar skicka ut vinyl.
Formatet vinyl är bra (men kanske inte som pressutskick), men "vinylvurmare" är ju bland det värsta som finns. Det är samma typ av påfrestande människor som alla dessa svenska killar som håller på engelska fotbollslag. Eller personer som håller på lag överhuvudtaget.
Jag tror det hänger ihop med avsaknaden av humor och (själv)distans. Allt engagemang som saknar skratt blir fånigt och ibland obehagligt och till och med farligt. Det gäller fotboll såväl som religion och politik.
Det är gravallvaret som gör vinkonnässörer och vinylsnubbar löjeväckande. Och fortsätter man i tangentens riktning hamnar man bland fotbollsfans, Sverigedemokrater och slutligen livsfarliga fanatister som IS.
Vinyl, Liverpool, hen-förespråkare - det är samma skit alltihop.

Bokbrudar

Igår började jag dagen med att intervjua Louise Hoffsten om hennes nya bok "En näve grus". Jag vet inte vad det är, men Sweet Louise har något som berör mig djupt. Det kan räcka med att höra nån av hennes hits (som inte ens är särskilt sorgliga eller på annat sätt känslosamma) för att det ska hugga till i bröstet. Och när hon kör Wilmer X:s gamla "Vem får nu se alla tårar" behövs det inte många sekunder innan ögonen börjar fuktas. Det är nästan löjligt, och jag kan inte förklara det. Är det hennes livsöde, eller helt enkelt att hon har det som kallas "känsla"?
På tal om böcker: senare på dagen intervjuade jag Motalaförfattaren Lotta Lexén som förra året gav ut spänningsromanen "Genom dig". Och det är intressant hur det just nu i Östergötland kryllar av heta, hippa, kvinnliga deckarförfattare. Förutom Lexén har vi Emelie Schepp...
...Sofie Sarenbrant...
...Susanne Boll...
...och kanske nån mer som jag glömt. Tre av dessa är dessutom från just Motala. Och två av dem gör "Deckarpodden" som jag tipsat om tidigare.
Tre av dem ska dessutom tala på #modig, ett event i Motala om webbkommunikation och sånt i april. Bland talarna finns även Alexander Bard och Claes de Faire (även de från Motala). Så det måste jag ju åka på.
Hur gick detta till? Hur blev Motala plötsligt så coolt? Jag vet inte, men jag vet att jag gillar det.

Vinn biobiljetter

Är det någon som vill ha två gratis biobiljetter är det bara att anmäla intresse i kommentatorsfältet...
Först till kvarn gäller...förutom om Christina Sköld vill ha dem. För hon har i så fall förtur.

Biomåndag

Igår gick jag och såg "Focus", en vem-blåser-vem-rulle med Will Smith. Den var okej, men lättglömd.
Betyg: 2 av 5
En sak gillade jag dock, och det är att den delvis utspelas i Buenos Aires. Jag kände igen en del miljöer, exempelvis har jag gått på precis samma gator i La Boca som i filmen. Argentinaresan jag gjorde förra året var riktigt bra och blir banne mig bara bättre ju mer jag tänker på den. Jag måste tillbaka, och det snart. Jag har funderat en hel del var jag ska åka kommande vinter, men haft svårt att hitta det där riktiga suget. Men efter att ha sett "Focus" lutar det kraftigt åt att det blir Sydamerika i någon form, där Argentina är ett av stoppen.
Varför åker så få svenskar till Argentina? Det är helt obegripligt. Åk till Argentina för bövelen!

Dagens fynd på hallmattan

Mestadels väller det in räkningar från Australien för tillfället. Igår kom fyra (!) till, och totalt är jag uppe i TIO stycken! Jag räknar med att det kommer ytterligare ett gäng innan jag kan lägga det där skitlandet bakom mig...
Men det kommer lite skoj saker också. Igår kom ett gäng skivor från Zero. Bland annat Le Muhr som jag bokade till Palatset nyligen och som även lirar på The Crypt i maj. Pop on!

Våffelmåndag

Dessa våfflor, jag kan inte leva utan dem. Igår var det dags igen - men Kotten & Sofhie var INTE bjudna!

Våffelsöndag

Söndag betyder som bekant våfflor, men denna gång var det inte jag som gick iväg och snyltåt utan Kotten och Sofhie kom hem till mig istället. Och åt gjorde dom. Jag har nog aldrig varit med tidigare om människor som kan vräka i sig lika mycket som dom gjorde. Hur fick dom plats i magen med alla våfflor?
- Jag har inte ätit nåt på hela dagen för att jag visste att jag skulle hit, sa Kotten och la på en fet rap när han var klar med sjunde (eller om det var åttonde?) våfflan.
- Kan vi komma nästa söndag också, frågade Sofhie.
Hjälp! Dom kommer äta mig ur huset. Så nu måste jag snabbt komma på en bra ursäkt för att detta svullkalas inte upprepas nästa helg. Säg till om det är nån som har nån bra bortförklaring jag kan använda mig av...

På skiva: Charli XCX

Charli XCX
"Sucker"
Atlantic/Warner

Det är något med Charli XCX som får mina mungipor att omedvetet dra sig uppåt av välbehag. Den unga brittiskan känns fräsch, modern och på alla sätt helrätt, i mitt tycke. När hon är som bäst har hon en skönt kaxig attityd, den där skönt engelska stöddigheten och viktigast av allt - bra låtar.
Detta är Charli XCX:s andra riktiga album och vi svenskar fick nog upp ögonen för henne i samband med Icona Pops prakthit "I love it" som hon var med och skrev. Även på "Sucker" har hon samarbetat med ett antal svenskar och hitsen ramlar in en efter en. "Boom clap", "Doing it"och "Break the rules" har redan erövrat världen, men själv föredrar jag den mer punkiga "London queen" allra bäst.
Allt är inte tipptopp, skivan rymmer några medelmåttiga utfyllnadsspår, men som helhet är "Sucker" en kanonplatta som är precis vad popvärlden behöver 2015.

4/5

Lördagkväll på Palatset

Nåt av det bästa jag vet med våra livekvällar på Palatset är när artisterna snackar och får kontakt på olika sätt. Det händer hela tiden, exempelvis blev Close Quarters och Grey Bow polare, Elin Ruth hyllade Em & Her Music, Crazy-Chrilla spelade låtar för Hellstrand osv osv. Igår blev Dom Orena så impade av Simon Wallin att dom bokade honom som förband på ett gig i Stockholm. Sånt tycker jag är kul som fan, och det händer som sagt hela tiden.
Simon Wallin gjorde för övrigt ett kanongig och är en av få artister som vi haft som fått köra extranummer. Publiken var i extas, kan man lugnt säga.
Drivvedsfolket var tvåa och kom igång rejält efter en lite trevande inledning, och sen avslutade vi med Dom Orena som gjorde ett tajt framträdande. Jag var lite orolig i förhand för denna kvällen, men det blev ändå okej till slut. Till stor del tack vare Simon Wallin - och det måste bero att han har en Grebotjej!

Hejdå vinter

Den här helgen säger vi definitivt farväl till vintern: sista längdskidtävlingen och sista semlan (kanske). Nu blir det hårdsatsning på våfflor ytterligare ett tag och sen börjar balkonghängsperioden. Eller...hmm...varför inte gå all-in på påsken? Det tål att tänkas på...

Kinde hos Babben

Kinde är het nu. Bok ute, ny skiva inspelad och så dyker han plötsligt upp i alla möjliga tv-sammanhang. Igår var han med i "Stjärnor hos Babben" och sjöng Titiyos "Come along".

Semlans makt

Semla, våffla, semla, våffla...vilket ska man välja? Jag trodde att jag lämnat årets semmelperiod bakom mig och gått vidare, men varför välja när man kan få båda! Igår blev det en semla igen och likaså idag, men imorrn är det åter dags för våfflor!

Veckans video

Jag känner mig smutsig när jag lägger ut denna länk, men jag kan ändå inte låta bli.
Vad det är? Ja, ni får väl klicka och se efter...
https://www.youtube.com/watch?v=QN0B7M5fu4M

Helgen på Palatset

Två gigkvällar på Palatset denna helg också:
På fredagen spelar Blue Vibration: https://www.facebook.com/events/457615064379567/
Och på lördag lirar: Drivvedsfolket, Dom Orena och Simon Wallin: https://www.facebook.com/events/432440390241647/

Lehmans fredagsfräckis

Två killar stod och snacka i en bar:
-Du, har du prövat det där andra hålet på brudarna?
- Näe, det kan man ju inte göra, då kan dom bli med barn!!!

AW?

Behöver tips på nya AW-ställen. Nån som vet nåt bra?

Bioonsdag

I måndags blev det pilsnerfilm, men i går var jag tillbaka i nutiden och kollade in "Chappie" som handlar om en slags polisrobot i Sydafrika som får artificiell intelligens. Var både förväntansfull och skeptisk inför denna rulle och det blev det senare som fick rätt.
Var "District 9" bara en lyckträff för Neill Blomkamp? Ja, det verkar så efter den halvt misslyckade "Elysium" och nu detta haveri, som är en så märklig film att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva den. Vill den vara en ny "Robocop"? Vill den vara en komedi? En barnfilm, actionrulle, sci-fi, samhällskritik? "Chappie" nosar på allt och blir istället ingenting.
Här finns ju trots allt en hel del bra beståndsdelar: en robot som tänker, kända skådisnamn, Sydafrika, strålande specialeffekter, humor och Blomkamps lite udda stil. Men filmen har också ett uselt manus, märkligt skrivna roller, en robot med bebisröst och inte minst en handling som känns helt ologisk. Filmen börjar som en femma, men dalar sedan stadigt och räddas bara av Blomkamps, trots allt, personliga ton.
Betyg: 2 av 5

Så ung och fräsch

Var på bolaget och köpte en låda gott och blandat - och fick visa leg. 41 år och elva månader gammal.
Så alla ni som tycker att jag är lönnfet, sliten, ful och slapp. Ta er i häcken!

Musikkrönika, februari

Musiken slutar aldrig att vara farlig

Intet nytt under solen. Allting upprepar sig. Tyskland är världsmästare i fotboll, ryssen kommer och rockmusiken är farlig.

Det finns ett gammalt klassiskt citat där Sokrates (469 -399 f.kr) beskriver ungdomen enligt följande: "Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De unga reser sig inte längre upp när äldre personer kommer in i ett rum. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare". Det är visserligen tveksamt om det verkligen var Sokrates som sa det, men i vilket fall är citatet gammalt, vilket visar att vissa saker aldrig ändrar sig.

Precis som att ungdomen alltid beskrivits som ohyfsad har rockmusiken upprört moralister i alla tider. Jazzen ansågs vara syndig, Elvis Presleys rullande höfter klipptes bort i tv-sändningarna och hårdrocken var livsfarlig på alla möjliga sätt, inte minst för att utövarna påstods dyrka Satan. Många minns säkert det gamla tv-klippet när Anders Tegner och Siewert Öholm diskuterade om rockbandet W.A.S.P:s bandnamn skulle utläsas We Are Satans People eller ej. KISS, Black Sabbath och Alice Cooper är några andra artister som beskrivits som omoraliska och farliga.
När Marilyn Manson (som nu är aktuell med nytt album) dök upp på 90-talet var det dags igen. Nämnda Alice Cooper kommenterade sin skräckkollega med orden " Han har ett kvinnonamn och sminkar sig. Så originellt", och visade därmed att allting som sagt går igen.

Rockband kan anses vara farliga av många olika orsaker. Cypress Hill var knarkförespråkare, Rock Bitch slängde ut gyllene kondomer, Sex Pistols var anarkister och Refused var något så farligt som nykterister. Varför moralisterna var rädd för Eminem är mer oklart, han ansågs mest vara farlig sådär rent allmänt. Att Slipknot var livsfarliga rådde det dock ingen tvekan om, det såg man ju på deras otäcka masker. För några år sedan cirkulerade en lista med farliga "gayartister" som en kristen organisation avrådde från. Listan visade sig snabbt vara fejkad, men hade lika gärna kunnat vara sann för i vissa kretsar finns det fortfarande en stor skräck för att aningslösa ungdomar ska lockas över till den hemska gaysidan via musiken.

Oftast går rockbandsskräcken över med tiden. Sweden Rock Festival är en familjefest, Slipknot spelade nyligen på Hovet utan några som helst protester och Ozzy Osbourne fick en egen tv-serie. Men tro inte att de farliga banden försvunnit. Även om de legat i dvala i många år kan de plötsligt väckas till liv, det såg vi bland annat förra året när Drottning Silvia bojkottade Polarprisgalan för att Chuck Berry fick pris och när moderaten Gunnar Axén rasade mot en 35 år gammal låt med Ebba Grön. Dessutom har artister som Kartellen och Dani M orsakat stort rabalder när politiker valt att lägga sig i om de ska få spela eller inte.
Tänk om alla dessa moralister istället lagt kraften på att förbjuda Anna Book, Eric Amarillo, Arne "Rosen" Quick, Dr Bombay och Melissa Horn. Vilken underbar värld det skulle vara.

Veckans bestseller


Pilsnerfilmens vänner

Pilsnerfilm, det är grejer det! Jag har ju en fäbless för den där tiden runt 30-40-talet med Thor Modéen, Jules Sylvain, Karl Gerhard, "Min soldat", Åke Söderblom, Ulla Billqvist, Hasse Ekman, Julia Caesar, beredskapstiden osv. Den oskuldsfulla romantiken, det charmiga språket, filmstjärnorna, humorn, modet. Allt det där går ju igen i det jag gör med Bête Noire.
Igår var jag i Bestorp och besökte en av Pilsnerfilmens vänners filmträffar. Några gånger per termin samlas de i Eklunda biograf och käkar Bullens varmkorv, dricker pilsner och tittar på gamla svenska långfilmer. Igår var det "Pojkarna på Storholmen" som visades. Underbart!

På skiva: Anna Järvinen

Anna Järvinen
"Buren"
Diesel/Playground

Nånstans på resan från Emmabodafestivalkompatibel indiepop med Granada till kultursidesfavorit under eget namn dalade mitt intresse för Anna Järvinen. Det rör nog inte henne det minsta i ryggen, utan det har gått ganska bra ändå med Grammishysteri, turnéer och Melodifestivaldeltagande. Och musikaliskt är nog inte steget så stort heller, förutom att hon bytt språk.
Detta fjärde soloalbum är egentligen inget album utan bara ett halvt sådant. Den andra halvan kommer inom kort, och det finns säkert en anledning till att hon delar upp låtmaterialet, även om skälet inte är klockrent för publiken.
Fem stillsamma vispoplåtar med smekande produktion, mjuk sång och texter som skiljer sig en smula från vanlig poplyrik är vad som lyssnaren bjuds på. Det är musik som säkert kan tilltala Lisa Ekdahl-publiken, inte minst de som även tycker om att låna ett öra till Stina Nordenstam.. För även om Anna Järvinen är lätt och luftig som en sommardag, finns det även något som småskaver, en skugga som anas i ögonvrån. Det gör att hon får ett intressantare uttryck än de flesta andra svenska vistjejer. Men räcker det för att jag ska addera låtarna i min spellista? Nja...

2/5

Våffeltajm igen

Igår tog jag min burk med hjortronsylt och begav mig till ännu ett våffelkalas, denna gång hos Zelle & Marina. Trevlig söndagstradition, den ska jag fortsätta med fram till påsk. Undrar var jag hamnar nästa vecka...?

Patient Kinde

Eftersom det handlar om Johan Kinde måste jag hajpa det, även om sammanhanget kanske inte är så glamoröst. I alla fall...ikväll är Kinde gäst i "Fråga Doktorn" 18.15.
 

BtK spelar

Ni har väl sett att Bitar Till Kaffet är tillbaka, och denna gång testar de spel.
Riktigt bra och kul! Kolla in på: http://www.bitartillkaffet.se/

På skiva: Amason

Amason
"Sky city"
Fairfax/Ingrid

Ända sedan Amason bildades för några år sedan har de kallats supergrupp, vilket är lite märkligt eftersom det bara är två av fem medlemmar som kan anses etablerade. Dessa är Gustav Ejstes från Dungen och Pontus Winnberg från Miike Snow, de övriga är i princip helt okända även om sångerskan möjligen kan vara bekant i indiekretsar.
Bandet har varit hajpade ända från starten, vunnit Grammis och spelat på stora festivaler men detta är faktiskt deras debutalbum. Det finns uttalade internationella ambitioner, trots låttitlar som "Älgen" och "Duvan", och viss sång på svenska. Men det hindrade å andra sidan inte Dungen från att slå utomlands.
Men hur låter det då? Lever musiken upp till hajpen? Ja, jo. Amason lirar elegant poprock som låter allmänt trevligt, är välproducerad och professionellt utförd i varje detalj. Amanda Bergman har hyllats för sin röst och rent objektivt finns inget att klaga på. Det låter helt enkelt jäkligt bra.
Samtidigt har jag svårt att bli till mig i trasorna. Amason känns lite profillösa, och därmed oförargliga. De väcker inga känslor hos mig, utan känns bara duktiga. De är knappast en grupp som får ungdomar att starta rockband.

3/5

Grebo dominerar igen

Thåström i Saab Arena...ja ja, den gamla gubben har man ju sett förut och nya skivan halvsuger.
Nä, då är det roligare att kolla in de nya, heta banden och igår var det återigen Grebo som dominerade stans rockklubbar. På Palatset lirade Prince Charming och på L´Orient spelade Grey Bow och Tråkaderos.
Grebo rules! (som vanligt)

Nytt på DVD

The Equalizer

Robert (Denzel Washington) jobbar på ett byggvaruhus och lever ett stilla liv i Boston. Överdrivet stilla, skulle nog många säga. Det ändras dock när en ung prostituerad tjej råkar illa ut, då visar Robert att han har en del dolda talanger, som att kunna ha ihjäl människor i parti och minut. Särskilt om det handlar om ryska gangsters. Plötsligt befinner han sig mitt i ett maffiakrig, men har inga planer på att dra sig ur förrän han rensat upp rejält bland slöddret.
Egentligen är detta en ganska simpel och halvusel film som med sämre regi, foto och mer okänd huvudrollsinnehavare förmodligen skulle hamna i b-filmshyllan, men här är jobbet så väl utfört att man nästan luras att tro att filmen är bättre än vad den är.
Ibland är det helt enkelt kul att se en hårding som kickar skiten ur ett gäng bovar, särskilt om protagonisten inte bara är stentuff utan även sympatisk. Då kan man ha överseende med att manuset är väldigt enkelt uppbyggt och att själva historien inte har något särskilt unikt över sig. Om en våldsam actionrulle kan vara en "feel good"-film så är "The Equalizer" det.

2/5
-------------------------------------------------
The Maze runner

Plötsligt vaknar Thomas upp i en hiss som släpper av honom på ett fält där det bor en massa andra unga killar. Han minns inte vem han är eller hur han hamnade där, en erfarenhet som han delar med de andra han möter. Det visar sig att de varit där i tre år och anledningen att de är kvar är att de är omringade av en enorm labyrint som tycks vara omöjlig att ta sig genom, runt eller över. Dessutom vaktas labyrinten av livsfarliga varelser och förändra dessutom kontinuerligt.
Varför är de där? Vem har byggt labyrinten? Och vilka är de själva? Frågorna är många, men prio ett för Thomas är att försöka besegra labyrinten, en syn som inte alla i lägret delar. Filmen riktar sig i första hand till "Twilight"- och "Hunger games"-publiken och kan därför framstå som lite fånig för en mer krävande tittare. Men helt tokig är den inte, utan innehåller en del spännande element.
Själv hade jag gärna sett mer av själva labyrinten. De bästa scenerna utspelas när den förändras, stängs och förvillar. Filmen har en del brister och hål, men en förklaring till detta kommer i slutet när man inser att det förmodligen kommer en uppföljare inom kort.

2/5

Lehmans fredagsfräckis

En kille dansar med en kanonsnygg tjej med en fruktansvärd byst.
Rätt som det är så plockar hon fram det vänstra bröstet och frågar: Ser det ut som jag har punktering på detta? Killen svarar nä, och tittar storögt på kvinnans bröst med saliven rinnande ner på hakan.
Då plockar hon fram det högra bröstet, och ställer samma fråga? Ser det ut som jag har punktering på detta då? Killen dräglar, är alldeles från sig av lycka av det han förväntas höra från tjejen, när han knystar fram ett nä, det är ingen punka på dessa två!
Fint säger tjejen, släpp då ner domkraften som du har mellan mina ben.

Helg på Palatset

I helgen kör vi Liveklubben igen. Ikväll lirar Southern Line, Breakpoint Down och Prince Charming.
Och på lördag spelar Nale, Crunge och Fall with Grace

Semlan is back

Just när jag trodde jag var ute, drar mig semlan tillbaka in...
Skit i våfflorna, vi kör semlor ett tag till!

Lika som bär #174

Unge i reklam för Motala kommun & Alfred E Neuman
 

Nytt på skiva

Album

7/10

Twiggy Frostbite: TWF
Despotz/Playground

Till sitt andra album har trion blivit en kvartett och hunnit med ett treårigt uppehåll. Två faktorer som verkar ha gjort bandet gott, för "TWF" låter riktigt bra. Det är inte alltid låtarna sitter som en smäck i hörselgången, snarare smyger de runt i rummet och kryper på lyssnaren utan att man riktigt märker det. Det låter snyggt, lent, vänt och behagligt, men utan att bli mesigt. Det finns en avighet i Twiggy Frostbites låtar som gör att den snälla popen blir mer än bara en tjusig kuliss. Det här är musik som lever och andas, men inte gör särskilt mycket väsen över det.
-----------------------------------------------------
Album

6/10

Guster: Evermotion
Ocho Mule/Playground

Jag har en konlikt inom mig när det gäller amerikansk indiemusik. Ofta låter det ganska bra med en genuin och "rätt" ljudbild. Låtmaterialet brukar vara helt ok och man känner sig dessutom "hipp" när man lyssnar. Samtidigt låter banden ofta ganska förväntade och musiken kan vara utslätad på gränsen till småtråkig.
Bostonbandet Guster är en kvartett som hållit på sedan 1991 och nu släpper sin sjunde platta. Det låter bra och gillar det jag hör, men har man inte hört denna typ av band tusen gånger förut? Jag har helt enkelt svårt att tända till. Jag vet inte om det säger mest om mig eller om amerikansk indiepop.

Biotisdag

Kanske håller det på att hända nåt på Linköpings filmfront, för just nu pågår filmfestivalen Linköpings Filmsalonger och snart börjar även Filmstaden med livesändningar. Själv gick jag och kollade in "Birdman" igår. Den var inte riktigt som jag trodde den skulle vara, utan utspelades på en teater och kretsade kring arbetet med en pjäs. Filmad med långa kameraåkningar och bitvis skitrolig. Genomgående riktigt bra och stundtals briljant.
Betyg: 4 av 5

Nytt på skiva

Album
6/10

J. Tex & The Volunteers: Old ways Vs New Days
Heptown Records

Första spåret på detta femte album från J.Tex & The Volunteers heter "This old banjo" och sätter tonen direkt. För det är just banjo, gitarr och amerikansk musiktradition det handlar om. Plattan består av tio spår bluesig americana och jordig country med svärta och dysterhet. Ibland med samma mystik som hos Tom Waits, som en av musikerna för övrigt spelat med.
J. Tex är född i Detroit men bor i Danmark och är även aktiv i södra Sverige, och sista spåret har fått namnet "Swedish winter" och är ett vemodigt stycke som fångar vårt svenska kynne. Som helhet en stark platta som säkert funkar bra att framföra på en mörk klubb.
--------------------------------------------------------------
Album

5/10

Shiftlight: Conflict
Kamarillo

Boråsbandet Shiftlight är en trio som nu släpper sitt andra album "Conlict". Musiken kan beskrivas som tung, suggestiv undergångsmetal med sång nånstans mellan growl och demoniskt grymtande, samt lite skönsång. Ändå är det förvånansvärt lättlyssnat. Sången ligger långt bak i ljudbilden och produktionen är fet och mäktig med många rena gitarrtoner som skär genom det postrockiga/progressiva mörkermullret.
Dock är låtmaterialet väl likartat med samma mellantempo, samma ljudbild och samma låtstruktur. I små doser är Shiftlight helt okej, men bristen på variation gör att ett helt album blir ganska segt.

Alex & Sigge

Hur är det, känner jag egentligen någon som brukar lyssna på Alex & Sigges podcast?
Man tycker ju det eftersom varje avsnitt har 400 000 nedladdningar, men det verkar inte så.
Så...vilka lyssnar?

På skiva: Dani M

Dani M
"Min grind"
Universal

Hip hop från Uppsala - Ja
Opera - Nej
Debutalbum - Ja

Distade elgitarrer - Nej
Omstridd rappare - Ja
Supernyskapande - Nej

Samhällskritik, kärlek och humor - Ja
Alla låtar håller toppklass - Nej
Inslag av reggae, dancehall och salsa - Ja

3/5

Våffeltajm

Aah...nu är våffelsäsongen igång. Igår var jag hemma hos Martin & Vickan och kollade Femmilen och käkade våfflor. Man vet ju aldrig med folk vilken våffel-koll de har, så för säkerhets skull tog jag med lite hjortronsylt för att undvika ett totalt våffelhaveri. Och det började skakigt med att värdparet knappt fick ihop en anständig smet, men precis som Kalla på Tremilen kom de in i en slags andra andning och lyckades rädda upp det hela med tre sorters sylt och ett helgjutet värdskap. Så dit tänker jag gå fler gånger och våffelsvulla!
 

Kort om film

Några nya filmer som jag brände av i helgen...
 
A most wanted man
I en av sina sista roller ser vi Philip Seymor Hoffman som spionchef i ett grått Hamburg där han jagar muslimska terrorister. Blir aldrig riktigt så bra som man hoppas, seg men halvskaplig thriller.
2/5
 
Medicinen
Svenskt lightvariant av "Limitless" där Helena Bergström provar en ny herpesmedicin och får en energiboost som gör henne till en ny människa, cool och käter. Pinsam dialog, uselt manus och dåligt skådespeleri, men snyggt foto. Dvs en normal svensk film.
1/5
 
If I stay
Fånig och präktig ungdomsromcom om en cellotjej i Portland som träffar rockkille. Hon är med om en olycka och "fastnar mellan världarna". Ska hon "gå över till andra sidan" eller kämpa och välja livet och kärleken?
1/5
 
Love, Rosie
Lite "När Harry mötte Sally"-upplägg om ungt brittiskt par som är bästa kompisar och springer om varann i livet med barn, flytt, karriärer, förhållanden osv. Ska de ändå få varandra till slut? Lite hafsig och lättviktig men ändå okej.
2/5
 
My old lady
Kevin Kline ärver en lägenhet i Paris där det bor en gammal dam som han enligt lagen inte får vräka, vilket gör att han hamnar i en knepig situation. Småcharmig, men sista halvan känns det som den filmade pjäs det är.
3/5

Jazz och Capone

Är det nån jag känner som varit i Chicago?
Eller för den delen Cleveland, Minneapolis, Detroit, Buffalo eller Pittsburgh?

På skiva: Kitok

Kitok
"Paradise Jokkmokk"
Universal

Jag föll direkt för Elmo när han för sisådär åtta år sedan dök upp med klockrena allsångshits som "The anthem" och "Open attack". Sen bytte han namn till Magnus Ekelund och Stålet, och det var inte kattpiss det heller. Nu har Jokkmokkskillen åter bytt namn, och inte minst stil.
Numera kallar han sig Kitok och satsar på hip hop. Det nya artistnamnet anknyter till hans samiska rötter, något som han börjat utforska redan under Stålet-tiden. Den pampiga popen är dock utbytt mot beats och rap, och hans retro-hip hop har ofta jämförts med Beastie Boys, ett band som han även nämner själv i en av texterna.
Den som kan sin Ekelund kan känna igen vissa delar av honom även om han rappar nu. Den ljusa rösten är intakt och han jobbar vidare med Jokkmokkreferenser och en sedvanligt fet produktion. Det låter faktiskt rätt coolt och bra, Ekelund har behållit sitt melodisinne och vet hur man får till en lekfull och tuff ljudbild. Mitt enda problem är att musiken ofta ligger på gränsen att kännas som en parodi när han rappar om old school och skateboard, scratchar och klär sig i typiska hip hop-attribut.

3/5

RSS 2.0