Dagens fynd på hallmattan

Rassel, sa det i brevlådan och så kom det ett gäng skivor igen. Franz Ferdinand och Mattias Hellberg, exempelvis...

Veckans Tobi


Höstmys

Dags att slänga upp P:sson på väggen igen. Nu börjar höstmyset!

Kulturnatten

Igår blev det tåget till Norrköping för att kolla in Kulturnatten, som är en av årets höjdpunkter. Har ni inte varit på det så kan jag verkligen rekommendera ett besök nästa år. Det pågår konserter och annat bakom varje krök och det mesta är gratis, så det är bara att glida runt bland alla hundratals programpunkter (gärna lite smådragen) och insupa atmosfären.
Som vanligt hann man inte kolla in allt som man ville, men jag hann i alla fall med en snabbis på Cliff Barnes i Knäppingsborg (överst) och sen en stund på Lalles Bodegas 20-årsjubileum på Flygeln (ovan). När jag kom ut hade The Old Spares (nedan) parkerat sin van utanför och lirade på torget. Som ni ser sitter trummisen inne i vanen...
Tänkte jag skulle boka dem till blueskvällen på Palatset senare i höst. Hoppas de kan, för de är jäkligt bra.
Inne på Saliga Munken var det Oktoberfest med Helmut Jederknüller, men det var så packat med folk så vi gick vidare. Jag har ju ändå bokat dem till en egen Oktoberfest kommande helg, så det blir att kolla in dem då istället. Ein prosit!
Såg även lite av några band som körde inne på Arbetets Museum. Jag uppträdde förresten själv där under kvällen. Det var andra året som jag körde inne på Arbetets Museum, så till nästa år blir det nog att byta ställe om det blir nåt gig. Nånstans i Knäppingsborg vore kul.
På tal om Knäppingsborg så hamnade vi där senare på kvällen igen. Fick en snabb koll på ett DJ-set i Ljusgården (hmm...det vore nog ett passande ställe att lira på).
Fast mest var det The Manics jag ville se i Swartzens Trädgård. Punkpoppig 60-talsgarage, typ, lirar dom och är verkligen maniska på scenen (åtminstone sångaren). Sen hängde vi på Asken ett tag innan det blev tåget hem igen. Ännu en lyckad kväll i Norpan!

Punk på Palatset

Igår drog Liveklubben@Palatset igång sin höstsäsong med lite klassisk gubbpunk. Det blev en höjdarkväll med mycket publik och bra drag.
Först ut var de lokala punkhjältarna i TV Eye som fläskade på med sisådär 20 snabba punkhits på en dryg halvtimme.
Sen körde The Crunch med Sulo i spetsen framför idel ädel punkadel (och Idde)...
Bra start på hösten!

Lehmans fredagsfräckis

 En man är på väg genom hotellobbyn när han av misstag råkar knuffa till en kvinna och kör armbågen rakt i ett av hennes bröst...
- Åh förlåt! Men om din hjärta är lika mjukt som ditt bröst , vet jag att du förlåter mej, ursäktar han sig..
kvinnan svarar snabbt;
- Och om din penis är lika hård som din armbåge, så väntar jag i rum 103!

JFK & jag

Idag har jag inte gjort särskilt mycket, utan mest kört från Portsmouth ner till Boston. Stannade till en snabbis i Lexington för att se om det såg ut som i butikerna, och tja...det gjorde det väl. Tyckte dock att stan var som vilken annan New England-stad som helst, så är ni Lexington-fantaster och har målat upp nån drömbild av stan så kan ni skita i att åka dit.
I Boston var målet att kolla in JFK-biblioteket/museet som jag inte hann med senast. JFK var ju som bekant från Boston och är av många anledningar en av de mest spännande presidenterna, så självklart måste man kolla in det.
Och det var ett bra museum som väl täckte såväl hans privatliv som hans (relativt korta) politiska karriär, utan att bli tungt och långrandigt. Själva mordet undveks nästan helt, utan bestod bara av ett svart rum med datumet på väggen, samt små videoskärmar med begravningen.
Det var det det. Nu bär det snart hemåt igen. Tack New England för en trevlig tid!
Innelistan New England:
1. Boston
2. Vermonts landskap
3. Lokala mikrobryggerier
4. Gatsby-känslan i Newport
5. Att bo på svettiga motell
 
Utelistan:
1. När jag körde vilse runt Providence
2. När jag blev nekad att köpa öl på baseballen
3. Att New Hampshire och Maine inte riktigt levererade
4. Skavsår
5. Att jag inte hann ta en öl med Ola Hermansson i Sherbrook, Kanada.

Liveklubben rockar igång hösten

Palatset Live heter numera Liveklubben, men i övrigt är det mesta detsamma. Jögga sköter ljudet, jag bokar band och vi håller till på Palatset.
På fredag drar vi igång höstsäsongen med The Crunch och TV Eye. Get ready to be punk´d!

På skiva: Michael Monroe (Nolltretton, augusti)

Michael Monroe
"Horns and halos"
Spinefarm/Universal

Glöm Lordi och Leninggrad Cowboys, Finlands riktiga bidrag till rockhistorien är Hanoi Rocks och dess sångare Michael Monroe. Bland gängse musiklyssnare är de finska sleazerockarna kanske inte överdrivet bekanta men inom branschen och bland musikkännare har bandet oerhört hög status. Sångaren Michael Monroe, eller Matti Fagerholm som hans mamma kallar honom, är både en kultfigur och en tidlös rockhjälte.
Och han verkar gilla svenska musiker. I de senare upplagorna av Hanoi Rocks ingick Conny Bloom och Andy Christell från Electric Boys och i hans solokompband lirar Dregen gitarr.
Detta är hans sjätte soloskiva och tja...inte så jättemycket har hänt sen senast. Vi snackar som vanligt ösig rock´n´roll utan krusiduller med rötterna i glamrocken. Det är imponerande att efter så många år fortfarande hålla fast vid sin ursprungliga stil och inte lockas till att utveckla sig eller experimentera med nya intryck och stilar. Man vet vad man får och det dyker inte upp några större överraskningsmoment, det vill säga exakt så som vi vill ha vår finska glamrockstjärna.

3/5

Sista rycket i New England

Nja, New Hampshire blev inte så spännande som jag trodde. Vermonts gul/orange/röd/gröna kullar fortsatte och växte till sig i höjd. Jag åkte genom White Mountains och kollade in skidanläggningar med country och kristen rock på bilstereon.
Gjorde inga direkta stopp, utan tittade mest på utsikten genom bilrutan. Försökte fota det fina landskapet ibland, med det fastnade inte riktigt. Mitt mål med att fota vita träkyrkor omgivna av gula löv har också skitit sig. Jag var nog två veckor för tidig för att få de riktigt klockrena bilderna. Nu blev det bara såhär:
...när det borde ha blivit såhär:
Portland, Maine and a sloe gin fizz, if that ain´t love - tell me what is!
Ja, jag tog mig till Portland i Maine och därmed har jag klarat av alla sex staterna i New England. Maine blev dock lite rumphugget. Jag hade tänkt att kolla på fyrar utmed kusten, men det fick tyvärr utgå. Portland verkade inte vara nåt vidare, men de håller på att fixa till det gamla hamnområdet (där också...) och även om de kommit en bra bit finns det mycket kvar att göra innan det blir riktigt bra. Men det finns stor potential.
Så jag fortsatte några mil till utmed kusten och kom till Portsmouth (tillbaka i NH igen...) där jag tog in på motell. Portsmouth är USA:s tredje äldsta stad och är riktigt mysig inne i centrum. Det finns mycket krogar, gamla hus och hippa butiker. Ska kolla in stan noggrannare imorrn, sen bär det ner till Boston igen och hemfärd.
Åtta dagar i New England har varit  en liten lagom tripp, men samtidigt alltför kort. Jag skulle kunna stanna kvar här ett bra tag till och spendera kvällarna med att dricka öl från lokala mikrobryggerier på de mysiga pubar som finns här.
Efter Florida/Georgia förra året och New England nu har jag fått mersmak på USA och måste nog tillbaka snart igen.Dessa tre varianter står högst på listan för tillfället: 1. Södern (New Orleans, Memphis, Nashville mm). 2. Washington DC med omnejd (D.C., Delawere, Philadelphia mm) 3. Stora sjöarna (svenskbygderna, Chicago, Detroit mm). Men först ska jag försöka hinna med Kennedy-museet imorrn!

På skiva: Backstreet Boys (Nolltretton, augusti)

Backstreet Boys
"In a world like this"
SONY

Är det en revival för pojkbanden vi ser? Det finns åtminstone en hel del som tyder på det. Westlife meddelade visserligen förra året att de lägger av, men såväl A1 och 98 Degrees är i sommar ute på turnéer och även Five och East 17 är aktiva. och det var längesedan man hörde så mycket om Take That som nu. Och så har vi NKOTB och Backstreet Boys som nyligen var ute på gemensam turné och som båda har släppt nya album i år.
När man lyssnar på Backstreet Boys nya platta är det dock som att tiden har stått still, musikaliskt har inte hänt ett smack sedan storhetstiden för sisådär 15 år sedan. Jo, en sak förresten: bandet har på denna platta inga självklara hits i stil med "Everybody (Backstreet´s back)", "As long as you love me" och "I want it that way". Det beror förmodligen på att gruppen denna gång själva står bakom större delen av låtmaterialet, deras gamla hitleverantör Max Martin medverkar exempelvis denna gång med endast en låt.
För fansen är det säkert roligt att Kevin Richardson numera är tillbaka i sättningen och att gruppens styrka, den snygga sången, fortfarande är intakt. Här finns även en hel del småtrevliga spår som kan vara trevliga för stunden, men som helhet är "In a world like this" en ganska intetsägande skiva.

2/5

Vermont - I löv you

  
Aaah...Vermont! Gula löv, kullar, täckta broar, bäckar, skidbackar. Öppet, öde och övernaturligt fint. Vermont har ett riktigt fint landskap och är min favorit-stat hittils av de fyra jag besökt i New England. Det är rena glesbygden men ändå en levande landsbygd med motell, restauranger, butiker och företag ute i skog och buskar. kanske för att jänkarna är ett bilburet folk. Jag märker att jag har gjort en liten missbedömning. Visserligen är staterna här uppe i nordöstra hörnet små, men det finns väldigt mycket att se, så är det nån som tänkt att åka hit är ett tips att ha mer tid på er än vad jag har.

Jag gillar New England som fasiken. Människorna är avslappnade, nedtonade och sofistikerade, och inte sådär gapiga och jobbiga som vi brukar tänka oss amerikaner.
I Vermont finns över 100 täckta broar, varav jag kollade in några stycken. Och nej, Madison County ligger inte här...
Dagen började i Brattleboro och fortsatte i Bennington, där jag bland annat kollade broar och detta monument.
Stan var även full av en massa pantrar (eller vilket kattdjur det nu är) i olika färgglada varianter. Jag vet inte varför, men jag måste ha sett minst 50 st i trädgårdar och på gator.
I Brandon (döpt efter Brandon Walsh?) blev det ännu konstigare. Där var stan fylld av olika dockor på gator och torg. Hundratals!!
Kom sen till Burlington som jag hade stora förväntningar på. Men tyvärr fattar jag inte grejen.
Hamnområdet var inget speciellt och resten av stan var heller inget skriva hem om. Fast när jag åkte såg jag att övre delen av centrum kryllade av pubar - och då fattar jag såklart varför Burlington är hajpat!
Dagen avslutades i statshuvudstaden Montpelier och närheten till Quebec gör sig påmind: här och var ser man franska skyltar. Jag gick ut för att ta en burgare och några bärs (har faktiskt bara blivit EN burgare hittills), men hamnade på en svinbra italiensk restaurang istället. Nu ligger jag på rummet och har precis lyssnat ifatt på Mattsson & Helin.
Imorrn blir det New Hampshire - det blir spännande!
 

Nytt på DVD (Nolltretton, augusti)

Oblivion

En postapokalyptisk sci-fi med Tom Cruise i huvudrollen, det låter som en klockren succé i mina öron. Ändå är det något som saknas, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. För ”Oblivion” når inte ända fram utan blir bara en lättsmält framtidsaction som man glömmer ganska snabbt.
Månen är sprängd i bitar och jorden har förvandlats till ett radioaktivt och uttorkat ökenlandskap. Den del av mänskligheten som överlevt bor numera på en av Saturnus månar, utom två, Cruise och hans kvinnliga kollega som bor i ett luftslott ovan molnen och jobbar med att laga Drönare, flygande farkoster som håller koll på planeten. För där nere i skuggorna på jorden lever asätarna, vilka det nu är.
Förutsättningarna finns för en ny ”Starship troopers”, men filmen lever inte upp till vad man kan förvänta sig. Den snygga ytan, de tjusiga effekterna och den tydliga grundhistorien tas inte tillvara, kanske för att filmer med Tom Cruise tenderar att kretsa mer kring honom än kring saker som manus, karaktärsutveckling och filosofiska frågeställningar, vilket annars är det som gör science fiction-filmer bra.

2/5
-------------------------------------------------------------------------------

Den store Gatsby

I denna nyfilmatisering av F Scott Fitzgeralds klassiska roman tar vi tidsmaskinen bakåt till det glada 20-talet i New York, där framtiden ser ljus ut och det festas vilt trots spritförbud. De allra mest fantastiska festerna har en viss Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) i sitt stora slott, men vem är han och var kommer hans pengar ifrån? När författaren Nick Carraway (Tobey Maguire) flyttar in som granne börjar saker dock så sakta klarna, det är Nick som i tillbakablickar agerar berättare i filmen.

Som vanligt med Baz Luhrmanns filmer är ytan vacker men innehållet tunnare. Det blir mest prål och bländverk som på ett ganska skickligt sätt döljer bristerna. Och det är just prål och bländverk som Jay Gatsby sysslar med för att dölja sina egna brister. DiCaprio är fantastisk i huvudrollen och miljöerna, koreografin och musikläggningen likaså. Visuellt är filmen stundtals förtrollande, även om den tappar fart några gånger under andra halvan. Men i grund och botten handlar det om en omöjlig kärlekshistoria och det sociala arvet. Hade Luhrmann lagt lika mycket kraft på det som på kameraåkningar och effekter hade det blivit en strålande film, nu är den mest bara bedårande vacker.

3/5


Fyra stater i ett huj

Dagen började i Rhode Island, sen hann jag med Connecticut, passerade genom Massachusetts och tog in på motell i Brattleboro, Vermont.
Providence var först, en ganska fin stad väl värd ett besök om man är i trakterna.
Sen in i Connecticut och staden med det tuffa namnet Mystic. Stan är känd för det hamnområde i gammal stil som finns där. Lite som Gamla Linköping med marint tema.
Det var ett välgjort museum med bla utställningar om tunnbinderi, reptillverkning, fyrar, ostronfiske, båtrenovering och en massa annat. Man kunde även kolla in ett flertal gamla båtar samt skolor, butiker mm från 1800-talet.
Jag hade planer på att åka till New Haven och kolla in Yale, men jag har redan sett så många universitet så jag sket i det. Lite spännande dock att bara vara några mil från New York, och lite lockad var jag allt att köra dit, men lyckligtvis stod jag emot frestelsen. En helt annan grej: vad ska man svara på amerikanarnas artighetsfraser? De tilltalar en ju aldrig med "Hello" eller "Hi" utan med "How are you today, sir" eller nåt liknande. Att man inte ska svara "I´m fine thanks, how are you?" har jag fattat, men vad ska man egentligen säga?
Gjorde även en snabbvisit i Essex, en av alla de där mysiga småstäder som det kryllar av i New England. Det är banne mig inte nyttigt att åka runt och kolla in alla dessa viktorianska hus, verandor och vitmålade charmiga kåkar. Nånstans tar man garanterat skada, det mänskliga psyket kan omöjligt hantera all denna gullighet. Nu börjar vi dessutom närma oss Halloween, så pumporna börjar åka fram i trädgårdarna. Jag kommer att ha blivit så mjuk inombords att jag blivit larvig när jag kommer hem.
Ett av målen med denna resa var att titta på vita kyrkor omgivna av träd med gula löv. Löven nedan har börjat att gulna, men jag tror att det blir ännu bättre ytterligare en bit uppåt landet.
Imorrn ska vi se vad Vermont har att erbjuda!

I Gatsbyland

Rhode Island är USA:s minsta stat och jag hade tänkt att bara göra två snabbstopp i Newport och Providence och sen snabbt vidare, men det sket sig totalt. Dagen började med en tre timmars bilkö på Cape Cod, och sen när jag kraftigt försenad kom till Newport insåg jag att jag hade gjort ett fatalt misstag som inte kollat upp staden bättre. Jag trodde det skulle vara en mysig kuststad som man klarar av på en timme på vägen till Providence (vilket vackert namn förresten på Rhode Islands huvudstad). Nu blev jag kvar i Newport 4-5 timmar och det var ändå på tog för lite. Hela staden var jättefin med gamla viktorianska hus, området nere vid hamnen, klippromenaden m.m., men framförallt är staden känd för sina pampiga Gatsby-mansions. jag trodde det bara skulle vara några få, men hela staden kryllade av dem.
De mindre såg ut som ovan och nedan...
Sen fanns det en del som var riktigt majestätiska...
Här finns även universitet med det fina namnet Salve Regina, ett namn som bara får stryk av Carolina Rediviva i Uppsala.
Sen hände det som alltid händer någon gång under varje bilresa - att man irrar runt som en idiot. Jag skulle bara köra upp till Providence och skaffa en vanligt, jäkla motell, ta några öl och äta ribs och sen ta det lugnt på kvällen. Men jag körde runt i 2-3 timmar i Providence ytterkanter utan att hitta nåt motell. Tiden gick, mörkret föll, hungern kom, körde halvt vilse, yrade runt bland massa skumma förorter och frustrationen övergår till ilska och halvpanik. Sen hittade jag ett 55-dollars motell bredvid ett TGIF och allt var frid och fröjd.
Nu ska jag kolla in Providence och sen bär det vidare mot Connecticut.

Vad???

Hittade detta i ett kylskåp. Kan vara det äckligaste jag sett. Men vad är det egentligen? Jag har ingen aning. Nån som har nåt förslag?

På skiva: Panda da Panda (Nolltretton, augusti)

Panda da Panda
"Flaoua paoua"
Universal

Bakom artistnamnet Panda da Panda står Ystadkillen Thibo Girardon som släppte sin första singel 2011 och som sedan dess har fått folk att dansa till låtar som "Spegelen" och "Dansa bonne dansa". Han har skapat ett visst rykte kring sina kryptiska och annorlunda liveshower där han bland annat råkat hugga sig med machete i bröstet, men visar här att han även kan snajda till sköna låtar som studsar och snurrar runt i stroboskopljuset.
Musiken kan beskrivas som modern, dansvänlig elektropop, och inte minst lägger man märke till hans skånska sång som sticker ut och är en sak som skiljer honom från andra som verkar i samma genre. Jämförelsen haltar måhända en smula, men om man tänker sig Timbuktu kompad av The Tough Alliance får man i alla fall en viss aning om hur det låter.
"Flaoua paoua" är Panda da Pandas debutalbum och ett helt okej sådant. I några spår sitter man och kväver en gäspning, men i andra stunder svänger det riktigt bra och man känner hur det rycker i benen som omedvetet vill starta den dans som Panda da Panda sjunger om i vart och vartannat spår.

3/5

Provincetown


På skiva: Empire of the sun (Nolltretton, augusti)

Empire of the sun
"Ice on the dune"
Capitol/Universal

Australisk popduo - Ja
Svårlyssnat - Nej
Andra albumet sedan starten 2006 - Ja

Taggiga elgitarrer - Nej
Modern 80-talsdisko - Ja
Gayfientligt - Nej

Extravagant och pampigt - Ja
Vrål och ångest - Nej
Dansvänligt och elektroniskt - Ja


3/5

Cape Cod

Det regnar i Massachusetts, regnar i USA! Hur gick det till? Jag har ju haft kanonväder hittills med 25+ och strålande sol. Men ikväll kom det en skvätt. Hoppas det bara var tillfälligt så jag kan köra nedcabbat imorrn också. Var och hämtade hyrbilen idag och befinner mig nu på Cape Cod, en känd halvö söder om Boston som är ett populärt semestermål. Lydde ett råd att inte ta motorvägen utan istället vägen 6A, och det var en höjdare. Det blev cute overload direkt. Nu har jag sett så mycket verandor, postlådor med flaggor, loppmarknader, gulnande löv, vita kyrkor, amerikanska flaggor, landsbygdsbutiker/gallerier, prunkande trädgårdar och vackra hus att det känns som att hela New England-kontot redan är fyllt.
Jag började i Plymouth, som var platsen pilgrimerna först anlände till 1620. Båten Mayflower känner ni väl till och här är en replika av den. Strax intill finns Plymouth Rock, som sägs vara stenen de landsteg på.
De här bilresorna jag gör (Kanada, Australien, Sydafrika, Nya Zeeland och nu USA) är det bästa jag vet. Förutom att man får se, uppleva och lära sig en massa innebär det också en oerhörd frihetskänsla som kan vara svår att förklara för andra men som jag gillar som fan. Man har en plan för dagen (som kan och brukar justeras en smula) som man genomför, man bor nytt ställe nästan varje natt, man äter god mat på ny restaurang varje kväll. Vad som sker därhemma skiter jag fullständigt i. Att det finns en start- och en slutpunkt innebär också en framåtrörelse som jag gillar. Allt oftare tänker jag tanken att ständigt vara på resande fot. Jag har ju märkt att det praktiskt funkar för mig att klara mig flera månader med bara den packning som ryms i en ryggsäck. Eftersom större delen av mina jobb bara kräver dator och telefon känns inte heller den biten helt ogenomförbar. Och New England gillar jag skarpt hittills, inte minst dagens etappmål.
Hej gay, välkommen till gaymetropolen Provincetown! Den mysiga staden ligger längst ut på fingertoppen på Cape Cod, en partysugen fristad som gör vad den vill bland sanddynerna i landets nordöstra hörn. Jag har varit i Key West, jag har varit i Church-Wellesley i Toronto, jag har varit hemma hos Jerry Prütz - men frågan är om inte Provincetown är det ställe som är mest gay av dem alla. Till och med Liberace tyckte att hälften vore nog, när han kom hit.
Fick direkt lite vibbar från Hermanus i Sydafrika när jag kom till Provincetown. Nu har jag förresten ätit hummer också. Och druckit lokala Cape Cod-ölen. Däremot har jag inte ätit en äkta frukost med homefries och two eggs overeasy, men det blir nog imorrn.

Nu är det dags för stat nummer två: Rhode Island!

Går på Harvard


Ännu en dag i Steampunk City

Tredje dagen i Boston och jag kan konstatera att jag gillar staden mer och mer. Det är en riktigt bra turiststad, men det finns även en skön och avslappnad stämning som gör att man liksom "kommer in" i staden på ett naturligt sätt. Efter bara några dagar känner jag mig helt bekväm med att vara här, och kanske syns det för plötsligt har en massa folk kommit fram och frågat mig om vägen till olika ställen.
Igår började jag dagen med att ta en sväng ner till hamnen som också var ett fint och intressant område med sin mix av gammalt och modernt. Läste precis en undersökning där Boston utsågs till den näst intressantaste staden i USA (efter Oakland) och jag kan bara hålla med: Boston har faktiskt det mesta. Samtidigt som det är en ruffig arbetarstad har man världens bästa universitet. Samtidigt som det är en rå, hård tegel-, stål- och betong-stad är den fräsch och modern. Här finns historik, arkitektur, hav, kultur, barer, restauranger, sevärdheter, sport, parker...jag kan verkligen rekommendera en resa hit.
I hamnen kunde man bland annat slänga i te från ett skepp på platsen för Boston Tea Party (de vita paketen i vattnet). Just det, ordet "Yankee" kommer förresten från de första kolonisatörerna i Boston.
Sen tog jag den risiga tunnelbanan över till Cambridge för att kolla in Harvard-universitetet. Det är ju i Bostontrakterna som man hittar världens smartaste människor, här ligger ju bland annat Harvard, MIT och Yale.
På hemvägen kollade jag in området runt parken The Esplanade på Cambridge-sidan av Boston.
"...where everbody knows your name...
Idag ska jag hämta hyrbilen och dra vidare, tänkte börja med Cape Cod och gaymeckat Provincetown. Boston har levererat över förväntan, det enda som jag inte hann med var att åka upp i Prudential tower och kolla på utsikten. Det området, runt Copley Square och Boylston Street, är lite av stans riktiga centrum och det var där de sprängde bomben under Boston maraton. Jag var förbi där igår kväll och kollade in platsen, men det fanns inget att se, det vara bara en byggarbetsplats nu. Fint område är det i alla fall, med mycket restauranger och en slags skön, avslappnad, internationell atmosfär. Den enda missen med Boston är att jag inte riktigt har hittat den där irländskt arbetarklassinspirerade kulturen med krogslagsmål till tonerna av Dropkick Murphys. Istället spelas det oväntat mycket Franz Ferdinand i pubhögtalarna. Inget fel med det, men det är inte keltrock...
 
 

På skiva: Postiljonen (Nolltretton, augusti)

Postiljonen
"Skyer"
Hybris

Skivbolaget Hybris har en fantastisk fingertoppskänsla när det gäller att hitta den bästa, nya popmusiken. Senast i raden är Stockholmstrion Postiljonen, som om man ska vara petig faktiskt är en norsk-svensk konstellation. På sin debutskiva levererar bandet en samling låtar av finaste drömpop som osar 80-tal och är så lättsamt smekande i sin svävande popperfektion att det känns som att man vandrar på moln. Man blir avslappnad, tillfreds och lika skön i kroppen som efter en timmas helkroppsmassage med happy ending när man lyssnar.
Bandet har jämförts med exempelvis M83, men Joel Nyström Holm nämner istället Whitney Houston som en av inspirationskällorna, vilket hörs tydligt i låten "All that we had is lost" där bandet helt sonika snott texten till hennes hit "How will I know".
Men det är inte bara den luftiga ljudbilden, bestående av lika delar nattklubb, neonljus, segelbåt och förälskelserus, som förför. Viktigare än den klädsamma kostymen är att låtarna faktiskt har strålande melodier. Det låter faktiskt helt bedårande, och "Skyer" placerar in sig i toppskiktet bland årets bästa skivor. Det var kanske inte riktigt så här 80-talet lät, men det är så här vi önskar att det lät.

4/5

Mera Boston

Mitt hotell ja...det är ju inget hotell utan ett hostel. Jag har eget rum, men det är gemensamma toaletter/duschar. Det bor VÄLDIGT mycket asiater här. Och rummet är tråkigast tänkbara med i princip bara en säng. TV finns inte, fönstret går inte att stänga och hissen är halvt vaj. Men skitsamma, jag är ju ändå inte på rummet, jag bara sover där. Matsalen ser ut som en skolbespisning eller en fängelsematsal, men det är faktiskt riktigt god frukost. Själva hostelet ligger i utkanten av centrum, i skarven mellan Theater District och South End. Det senare är en riktigt mysig stadsdel med fina små tegel(såklart)-hus och trevliga restauranger.
Den här veckan går jag all in på amerikansk junk food. Hittills har det blivit burgare, korv, pizza och revbensspjäll, och ikväll tänkte jag köra på kycklingvingar. Vad finns det mer? Räknas tex-mex? Annars får jag väl helt enkelt börja om med burgare igen...
Jag har ju nämnt Bostongurka här och fått höra att det inte finns nåt som heter så i Boston. Nej, givetvis inte, för gurka är ju ett svenskt ord. Men sweet relish finns, och det är exakt samma sak som Bostongurka.
Jag minns alla svarta ekorrar jag såg i Kanada när jag var där. Även här kryllar det av ekorrar (fast inte svarta). Det var allt för nu...

Fenway Park


Baseball med Red Sox

Igår kväll var jag på Fenway Park och kollade på baseball med Boston Red Sox. Fick tyvärr inte köpa öl eftersom jag inte hade legget med mig, men det var ändå en häftig upplevelse. Eljuset!
Visserligen är det en ganska fjantig sport som snarare ska betraktas som underhållning, men ändå ganska kul. Folk äter, dricker och roar sig. Det är match nästan varje dag (grundserien är på sisådär 150 matcher) och området runt arenan påminner nästan om ett nöjesfält.
Det finns många pubar i Boston, men de enda sportbarer jag sett ligger faktiskt runt Fenway Park, så att Boston skulle vara nåt slags Mecka för sportbarer kan vi härmed avskriva. Dock så har varje pub tv-skärmar som visar sport plus att de serverar typisk sportsbarsmat, men renodlade sportbarer lyser med sin frånvaro.

Freedom trail

Igår var jag ute och gick Freedom Trail. Det är en slags vandringsled genom centrala Boston där man passerar en massa historiska platser. Ett perfekt sätt att upptäcka staden och lära sig mer om USA.s historia, för det var ju här i Boston det mesta började: Boston Tea Party, den amerikanska revolutionen, första skolan, första tidningen osv.
Freedom Trail är utmärkt med en röd linje så det är inga problem att veta var man ska gå. Dessutom finns det gott om pubar utmed vägen. Att gå hela sträckan tar en halvdag och det finns hur mycket som helst att se.
(Om ni inte visste det så går det att klicka på de små bilderna så blir de större...)
Här ligger han, stackarn...
Här friade JFK till Jackie och hade sin svensexa. Plus att det lär vara Bostons mest hemsökta hus...
Bostons äldsta hus.
Måste säga att det är oväntat lite biltrafik i staden. Däremot är det mycket tegel. Jäkligt mycket tegel. Gillar även de stora, grå 20-30-talsskyskraporna. Boston har också ett ganska levande centrum om man jämför med många andra amerikanska städer. Överhuvudtaget känns det som en levande och genuin stad.

Quincy Market (nedan) är lite av ett turistcentrum mitt i stan.
Går man över bron till Charlestown kommer man till platsen för det första slaget i amerikanska frihetskriget. Jag gick upp de 294 stegen i monumentet och tog bilden som är överst i detta inlägg...
 

På plats i Boston


Dagens gay-sms


Lehmans fredagsfräckis

 
Vad är skillnaden på en kvinna och en mås?
-Den ena rotar i allt, skränar och skriker, lämnar en aldrig i fred, bråkar med allt och alla. Den andra är en fågel!

Musikkrönika (Nolltretton, augusti)

Trött på snacket om festivaldöd
Denna sommaren har det pratats mycket om festivaldöden. Det borde ha pratats mer om faktakollsdöden.

Det var den sommaren det. Gyllene Tider gjorde ännu en comeback, Paul Stanley tappade rösten och det talades om "den stora festivaldöden". Sicket nys, det sistnämnda alltså.
Det märkliga är inte att kvällstidningarna fläskar på med domedagsrubriker om "festivaldöden", det märkliga är att alla andra, såväl journalister som vanliga medborgare, inte reflekterar en endaste sekund utan sväljer allt med hull och hår och upprepar mantrat tills det blivit en oomkullrunkelig sanning. Ska man tro den allmänna uppfattningen var 2013 året då var och varannan svensk rockfestival gick i konkurs och kvar blev bara en illasinnad, überkapitalistisk tysk som man kan skylla det mesta på.
Men hur ser egentligen verkligheten ut? Jo, vi har tre svenska festivaler som gått i graven: Siesta, Peace & Love samt Sundsvalls gatufest.
Den första är en ganska marginell festival som inte är särskilt känd hos allmänheten utan mest intresserat de boende i Hässleholm med omnejd. Där pågår just nu ett arbete med att undvika konkurs så att Kulturföreningen Markan kan fortsätta med sin ordinarie verksamhet (dit festivalen inte räknas). Peace & Love var landets största festival, men så uselt skött ekonomiskt (mångmiljonförluster trots två år på raken med rekordpublik) att man inte kan skylla på konkurrenter eller något annat. Gör man en så usel budget som Peace & Love ska man helt enkelt gå i putten.
När det gäller Sundsvalls gatufest är det en ganska traditionell stadsfest som efter 26 år nu tar ner skylten. 26 år är i dessa sammanhang en oerhört lång tid, det finns ytterst få andra (på rak arm kommer jag bara på visfestivalen i Västervik) svenska festivaler som har överlevt lika länge. Valet att lägga ner kommer efter flera år med fallande publiksiffror. Många menar att festivalens glansdagar tog slut när den förra festivalgeneralen Anders Tjacka slutade för sex år sedan. Han har dock gått vidare och är numera framgångsrik med Konsertfesten istället, som i år innehöll konserter med bland annat Gyllene Tider och Håkan Hellström inne på Norrporten Arena. Sundsvalls gatufest genomfördes dock som planerat, men väljer nu att inte fortsätta nästa år. Så tekniskt sett borde denna festival då egentligen räknas till "festivaldöden 2014".
För det är ju så att det faktiskt läggs ner festivaler vartenda år i Sverige. Så har det alltid varit och så kommer det förmodligen alltid att vara. Under 90- och 00-talet åkte jag på rockfestivaler som Dalarocken, Raj Raj, Lollipop, Fanclub, SAMA, Augustibuller, Sommarens sista suck, Bergslagsrocken, Where the action is och Arvika. Ingen av dessa finns kvar idag, men inte talades det om festivaldöd bara för att de lades ner. Glöm inte heller att Sweden Rock Festival gick i konkurs vartenda år i början och att Emmaboda för några år sedan lade ner festivalen - innan man ångrade sig och startade upp den igen.
Dessutom startas det vartenda år nya festivaler. I år har vi exempelvis sett Bråvalla och This Is Hultsfred födas. Summerburst är också ett ganska nytt fenomen och otroligt framgångsrikt, och styrker tesen om att det snarare är formen på festivalerna som behöver ändras med jämna mellanrum. Jag har själv varit med att både starta och lägga ner festivalen Sköna Gröna Grebo. Andra lokala festivaler jag minns från 2000-talet är exempelvis Pop i Parken, Storchfestivalen, Åhh...festivalen, Nykvarnsfestivalen, Sörsjön, Bobfest, Trojans bandfestival, Åtvid svänger, Svarttorpsfestivalen, Vätternfestivalen, Sommarrock i Finspång, Bysjörock, Fest i Valen, Rocksensation, Skyltenfestivalen, Motalakalaset, Deadfest, Hamnfesten, NKPG festival och Linköpings sommarfestival. Att det läggs ner festivaler är inget unikt för sommaren 2013. Inte att det startas nya heller. Så kan vi lägga ner snacket om festivaldöd? Det känns ganska löjligt i ett land där under sommaren arrangeras sisådär tre olika festivaler - varje dag!

Framme i Boston

Då har man landat och checkat in på hotellet (som INTE kan rekommenderas). Visserligen blev jag uppgraderad till en dubbelsäng, men det är ändå ett skithotell. Men det var det enda som fanns hyfsat centralt om man inte vill betala 2000 kr natten.
Resan gick oväntat smidigt och det var fräckt att flyga in över Cape Cods sandstränder. Klarblå himmel och 24 grader när jag landade kl 17 lokal tid (kl 23 hemma).
Har bara med mig ett handbagage och en cool grej med att bo i Linköping (och särskilt Tannefors) är att man faktiskt kan cykla till flygplatsen (vilket jag gjorde) när man ska resa ut i världen.
Bostons tunnelbana är från 1897 och det märks. Det har mer gemensamt med spöktåget på Gröna Lund än TGV och Shinkansen. En steampunk-subway, helt enkelt.
Ikväll händer inte så mycket. Nu ska jag gå till närmaste sportbar (låg en strax intill hotellet) och beställa in en burgare och några bärs. Sen blir det sängen, klockan är ju faktiskt 02 för mig nu. Sen imorrn blir det en fullspäckad dag då jag hade tänkt att gå Freedom Trail på dagen och kolla baseball med Boston Red Sox på kvällen. Kanske också en öl på Cheers (puben i tv-serien "Skål") och lite andra grejer, jag får se hur mycket jag hinner. Skål!

Mighty mighty Boston

Igår åt jag sista pastan på ett tag, för nu vankas det bara burgare, bärs och rakade brudar i en dryg vecka. Inget vin, bara Samuel Adams-öl. Och så ribs, kycklingvingar och annan klassisk sportbarsmat.
Men vad ska man mer äta? Crabroll såklart. Men man måste ju dricka te också, med tanke på det berömda tepartyt. Och Bostongurka, givetvis. Och Rhode Island-dressing. Och kanske en Long Island Ice Tea?
Målet (tihi...) är i alla fall att bränna av alla sex New England-staterna under resan. Och har jag flyt kan jag faktiskt även hinna med en sväng in i (staten) New York och även ett snabbesök i mitt kära Kanada.
Ni kanske tycker det låter stressigt, men enligt vägbeskrivningen på google maps är det bara runt 100 mil (utan NY och Can), vilket inte låter orimligt att hinna med.

Mot Boston

Då bär det iväg mot Boston och New England!
Rapporter kommer här på bloggen....

Kontorsplågan dag 2

- Hallå, jag går och fikar nu. Är det nån som ska med?
(Total tystnad)
- Nähä, man kanske skulle gå hem för dagen. Klockan är ju faktiskt över ett.
(Total tystnad)
- Nä, nu går jag och tar en öl. Ni kan ju komma förbi när ni slutar....nån gång framåt elva ikväll, ha ha ha....
 
Sådär håller jag på med mina kollegor när det drar ihop sig mot deadline och dom är stressade som fan. Jag gjorde det i förrgår och jag gjorde det igår. Igår var det nog värre än normalt på grund av att vi har bytt tryckeri. Så chefen blev inte glad när jag kom in och störde honom med månadens kvitton på utgifter.
Aaaaah! Månadens höjdpunkt....

Öl med kändisar

De senaste dagarna har jag intervjuat en rad kändisar av olika slag. Tänkte försöka mig på någon slags bedömning av dem och använder mig av pubmetoden. Helt enkelt: skulle jag vilja dricka öl med personen i fråga? Betyget baseras på senaste dagarnas intervjuer, allmänt intryck och (i de flesta fallen) tidigare kontakter.
 
Henrik Johnsson
Helyllekille så präktig att man storknar. Charmig och trevlig, men är inte så smart och formuleringsbegåvad som han själv tror. Men visst, han bor utanför Norrköping och vi skulle säkert ha ganska trevligt en kväll på Munken.
Antal öl jag vill ta med Henrik: 2 av 5
Soran Ismail
Största problemet med Soran är att han är en komiker som inte är rolig. Och vi skulle nog inte heller ha särskilt roligt ihop. Men han verkar hyfsat intellektuell och har ett samhällsengagemang så vi skulle nog kunna ha några intressanta diskussioner.
Öl med Soran: 2 av 5
Jessica Andersson
Vem är hon, vad vill hon, vad tycker hon? Dricker hon ens öl? Jessica Andersson är i mitt tycke en av landets mest intetsägande artister. Jag skulle nog inte ens känna igen henne om vi möttes i en bardisk. Nej, hon och jag skulle förmodligen ha en dötrist kväll ihop.
Öl med Jessica: 1 av 5
Alex Schulman
Eftersom jag läser hans krönikor, ser Schulman Show och lyssnar på hans och Sigges podcast så tycker jag såklart han är intressant. Men det blir också lite stalker-varning på mig, och dessutom är vi kanske lite för lika för att komma riktigt bra överens. Kan vi undvika tuppfäktningen tror jag dock vi skulle trivas bra ihop
Öl med Alex: 4 av 5
Peter Jöback
I grund och botten anser jag att Peter Jöback är en tämligen ointressant artist och person. Präktig och småtrist. Och förmodligen skulle en pubrunda med honom kännas lika fräck som ett pingstkyrkomöte. Men jag måste ändå erkänna att det finns en liten, liten kittling nånstans därinne. Det kan eventuellt finnas mer saker att upptäcka bakom den där välpolerade musikalfasaden....
Öl med Peter: 3 av 5

Bästa dagen på månaden

Jag vet att jag nämnt det förut, men månadens höjdpunkt är att knalla upp till kontoret strax innan deadline och se hur kollegorna sliter sitt hår av stress. Jag är ju alltid klar med mitt lite innan, så jag kan ägna de sista dagarna innan tryck till att stå och irritera de andra på tidningen. Igår var det dags igen. Jag gled in på kontoret i onepiece och knullrufs, printade ut lite grejer till resan, hämtade en film och avslutade med att plocka fram en fransk kittost ur kylskåpet.
Ja, det stämmer. Jag får numera betalt i franska kittostar av chefen. Men jag tror jag måste klaga, för denna Epoisses var inte så rinnig och härlig som de kan vara när de är riktigt färska. Har han köpt den i Greboaffärn, månne?
Mitt i detta lyckorus glömde jag bort den största fröjden av dem alla, nämligen att lämna in månadens räkningar till chefen. Så idag blir det ett nytt besök till kontoret!

Kändisar från Boston

Vad har vi för kändisar från Boston då, måntro?
Mark Wahlberg såklart. Och Donnie. Och så medlemmarna i alla de där banden som jag nämnde. Och några till:
*Hela Kennedy-klanen
*Jay Leno
*Edgar Allan Poe
*Rob Zombie
*Bill O´Reilly
*Donna Summer
*Tom Bergeron
*James Spader
...och Anthony Michael Hall!
 
Betyg: 2 av 5
Kennedyklanen är ju en klockren femma och även Jay Leno och Edgar Allan Poe är starka namn, men sen blir det tunnare. Ok, Steven Tyler och Mark Wahlberg är bra, men överlag är det lite svagt av en stor stad som Boston att inte kunna producera fler och större kändisar...om man inte räknar alla 3247 Nobelpristagare...

Lika som bär #144

Anahi & Ayeray
 

Elin & Sköld

Igår gifte sig Elin och Mange Sköld och det blev ett fint bröllop med både felsägning och Star Wars-kupp.
På kvällen blev det partaj på Bjärka-Säby. Oj oj oj...

Band från Boston

Vad har vi egentligen för band från Boston? Boston såklart! Och Dropkick Murphys har jag redan nämnt.
Här är några till:
*Aerosmith
*The Cars
*Pixies
*Extreme
*The Modern Lovers
*The Mighty Mighty Bosstones
*The Lemonheads
*Letters to Cleo
*Dinasaur Jr.
 
...och så givetvis New Kids on the Block och Marky Mark and the Funky Bunch
 
Betyg: 3 av 5. Många kreddiga indieband. Och Aerosmith! Och så The Cars, som gjort "You might think" - den låt i pophistorien som man kan lyssna flest gånger i rad på.

Schulman & jag

Intervjuade Alex Schulman igår och jag tyckte det gick jäkligt bra. I tryckt form blir den säkert inte så spännande, men personligen tycker jag att det var en riktigt bra intervju. Dels för att jag var genuint intresserad av intervjuobjektet, dels för att det fanns en fin ton i samtalet och dels för att han gav bra svar. Som jag sagt förut är ju mediamänniskor de bästa att intervjua.
Därför undrar jag varför jag aldrig blir intervjuad i NT eller Corren. Jag blir så för-e-bannad när jag tänker på saken och känner mig faktiskt kränkt! Och vore det för mycket begärt att Alex återgäldar tjänsten genom att ha med mig som gäst i Schulman Show?
Ni skrattar? Ja, men skrattar bäst som skrattar sist, för jag ska nämligen starta min egen TV-show (på YouTube) - och konsekvent INTE bjuda in fittan Schulman. Eller nån från Corren eller NT heller, för den delen. Och absolut inte den där jäkla Sigge Eklund. Haj!

Nytt på DVD (Nolltretton, augusti)

Olympus has fallen

Att det plötsligt kommer två filmer i år som handlar om att Vita Huset i Washington DC intas (den andra heter ”White house down”) har vi sannolikt svenska Sigge Eklund att tacka för, efter att han pitchat idén på bloggen ”Movies they should make”. I båda filmerna handlar det om att terrorister intar Vita Huset, i denna är det vältajmat Nordkoreaner som är skurkarna. Efter ett storskaligt anfall hålls den amerikanske presidenten gisslan i sin skyddsbunker och hoppet står plötsligt till en enda man, en gammal livvakt (Gerard Butler) som dessvärre inte står högt i kurs efter att ha varit med när presidentfrun omkom något år tidigare.
Här finns egentligen inget nytt. Grundidén är en typisk ”Die hard”-situation, det finns en bomb med en klocka som tickar ner och Morgan Freeman är vis ålderman. Ändå rycks jag med och gillar det jag ser. Strunta i att mycket är överdrivet och fånigt, ha överseende med den amerikanska patriotismen och ignorera att logiken haltar. Klarar du det har du två timmars schysst action framför dig.

3/5
-------------------------------------------------
Side effects

När Emilys (Rooney Mara) man Martin (Channing Tatum) kommer ut ur fängelset har hon väntat troget på honom i många år och allt borde vara frid och fröjd. Men istället tar hon bilen och kör rakt in i en vägg. I samband med detta hamnar hon hos hamnar hos psykiatrikern Jon (Jude Law) som upptäcker att hon lider av depression. Jon medverkar i en studie av en ny medicin som Emely provar. Den har en mängd positiva egenskaper som gör att Emily får tillbaka lusten till livet, men den visar sig även ha vissa bieffekter, som att hon börjar gå i sömnen. En dag gör hon något hemskt i sömnen. Eller var hon medveten om vad hon gjorde?
Jon, som är hennes psykiatriker, hamnar själv i trubbel och börjar bli besatt av att lösa mysteriet. Vad är det egentligen som pågår? Och vilken roll spelar egentligen Emilys tidigare psykiatriker (Cathrine Zeta-Jones)?
"Side effects" är inte någon av Steven Soderberghs bättre filmer, utan känns lite gjord med vänsterhanden. Den är okej, men glöms snabbt. Inledningsvis har filmen en kuslig och kall stämning som inte tas tillvara på, och istället för att bli ett blixtrande debattinlägg om antidepressiva mediciner följer en seg berättelse där Soderbergh velar mellan vilken film han vill göra innan han slutligen twistar ihjäl den på slutet.

2/5

Bokat & Klart!

Då har jag bokat vinterns resa! Den 27 december bär det iväg till staden på dessa bilder. Sen väntar en dryg månad som jag inte börjat detaljplanera än, men förmodligen blir det två olika länder som besöks.
Så vilken stad tror ni det är på bilderna? Kanske inte så svårt att lista ut...
Hur som helst blir det att fira nyår i värmen i en internationell storstad, vilket jag skrev förra nyår. Gööött!
Får återkomma till vinterns resa senare, för först är det ju Boston som gäller. Men nu är det ju bokat i alla fall!

Lehmans fredagsfräckis

Hon ville ta med en skunk från Canada.
Han: -Du får den aldrig in i landet.
Hon: -Jo, jag gömmer den i trosorna.
Han: -Men stanken då?
Hon: -Tja, dör den så dör den.

AW? Nej tack

Fredag brukar ju betyda after work, men icke för undertecknad. I stället för att svulla kycklingvingar och ribs på O´Learys väntar jag en vecka tills jag är på plats på originalbarerna i Boston. Då blir det burgare och bärs varje dag i en vecka!

Palme, Ölvebro och Lehman

Igår var jag i Åtvid och pratade med Hans Ölvebro. Ja, Hans Ölvebro som var spaningsledare för Palmeutredningen mellan 1988 och 1997.
Efteråt ringde jag till Lehman. Lemmy tror ju att han ska lösa Palmemordet efter att hans farmor häromåret plötsligt mindes något som hände 25 år tidigare på Kanarieöarna. Och han har ju till och med pratat med Leif GW Persson om saken.
Hur som helst lurade jag i Lehman att Ölvebro pratade om "Lehman-spåret" och sa att det var "sista halmstråt" för utredningen och att det faktiskt verkade rätt lovande eftersom det fanns andra uppgifter som backade upp ledtrådarna. Så nu tror Lehman att han ska få de där 10 miljonerna i belöning och har gått och impulsköpt en ny bil...
Så jag har tre frågor:
1. Ska jag ha dåligt samvete som lurat Lehman?
2. Kommer Lehman att lösa Palmemordet?
3. Vad skulle Lehman och Leif GW Persson prata om, om de tog ett järn ihop?

7 år i cyberspace

Kom att tänka på hur många bekanta och andra som har startat bloggar, och som slutat. Själv började jag blogga den 19 mars 2006 och har inga planer på att sluta. Måste faktiskt slå mig lite för bröstet: sju och ett halvt år med två-tre inlägg per dag är jag ganska stolt över. Nån som vet nån blogg som hållit på längre än så?

I bokartagen

Om en vecka åker jag till Boston, men jag tror jag bokar vinterns resa redan nu så är det klart. Och i år blir det återigen att fira nyår i värme och sol...

Norpan and beyond

Jag känner en kille som ofta brukar uppdatera sin FB-status med typ "Mot Arkösund!" och sen en bild på en rak väg som plöjer genom Vikbolandets slättlandskap. Jag har blivit så laddad av de där bilderna: de raka vägarna, den öde omgivningen, riktningen, målet. Det mystiska som väntar, känslan av frihet.
Och igår åkte jag själv samma väg när jag skulle till Mauritzbergs slott.
Jag har inte varit där tidigare (bara hört och läst om det) och det var riktigt fint. Det ligger vackert precis vid vattnet, och platschefen Malin som jag pratade med var riktigt trevlig. Under hösten fortsätter de med sina populära mordgåtor sen i våras, och det skulle jag gärna vilja gå på.
Kanske kan det även bli ett gig där framöver. Först Husby Säteri och nu Mauritzberg - jag tror att jag har hittat en ny nisch.
Sen tillbaka till kontoret i Norpan där Sara höll på med nån modefotografering.
Därefter till Ardor för att snacka vin med sommeliern Anna. Nästa gång jag går dit ska jag prova "Brown bag challenge", som innebär att man får ett glas vin och kan man gissa druva och land så betalar man bara tio kronor och bartendern resten.
Hann även med en snabbis på Lindhs Te & Kaffe i Knäppingsborg. Även det ett trevligt ställe som jag kan rekommendera.
Tillbaka på kontoret hade Sara en ny plåtning. Denna gång var det Linnea Källström, som kommer att pryda vårt nästa omslag.
På tal om det - vilken lokal profil skulle ni helst vilja se på nästa Nollelva/Nolltretton-omslag? Rösta på någon av följande:
1. Snusk-Pia
2. Lehman
3. Handsken
4. Anna G
5. Benny Nilsson

På skiva: Pet shop boys (Nolltretton, augusti)

Pet Shop Boys
”Electric”
X2/Playground

Förra skivan "Elysium" var ett riktigt sömnpiller och jag kan inte påstå att förväntningarna var särskilt högt uppskruvade inför denna platta, särskilt inte eftersom Neil Tennant och Chris Lowe inte skapat något riktigt minnesvärt sedan mitten av 90-talet. Jag gör mig inga illusioner att Pet Shop Boys åter ska nå upp till de magiska höjder de befann sig på under 80-talet, var sak har helt enkelt sin tid och hur mycket jag än tycker om gamla klassiker som "West end girls", "It´s a sin" och "Surburbia" så är det knappast troligt att synthpopduon någonsin kommer att kunna återskapa den typen av hits och den stilbildande ikonstatus de hade då.
Men "Electric" har något annat, något som känns riktigt fräscht och spännande. Musiken sprakar av lekfullhet och elektricitet. Varför har inte gubbarna visat mer av denna vitalitet under 2000-talet?
Allt är inte tipp topp, men tillräckligt mycket är så bra att man ställer sig upp och jublar. Den starka inledningen på plattan gör att man blir på alerten direkt. Här finns också den strålande "Thursday", och singeln "Vocal" som också förför med sin mix av pop och modern dansmusik.
Bli inte förvånade om dessa veteraner snart hörs på de hippa dansgolven igen.

3/5

Höst i New England

Jo, den där resan jag ska göra nu om nån vecka har jag ju glömt att berätta om. Jag flyger alltså till Boston, är där i tre dagar och hyr sedan bil och bilar runt i New England i fem dagar. Kommer bli kanon.
Fast när jag har berättat för folk att jag ska åka till New England har jag ofta mötts av frågan "Vad fan ska du göra där?". Jag trodde folk hade koll på Boston och New England, men har märkt att så tydligen inte är fallet.
Så här är en lista på saker man inte bör missa i New England:
*Gå Freedom Trail i Boston och lära sig om hur USA blev till
*Vita kyrkor och gula löv i Vermont
*Hänga på sportbarer
*Äta krabba/hummer i Maine
*Se en baseballmatch med Boston Red Sox
*Lyssna på Dropkick Murphys och dricka irländsk öl
*Spana in Bostons tegelbyggnader och låtsas att man är med i "The Town", "The Departed" eller "Mystic River"
*Känna sig smart på Harvard, Yale och MIT
*Stränderna på Cape Cod
*Uppleva känslan av att vara i en enorm Lexington-butik
*Spana efter Obama på Marthas Vineyard
*Åka under täckta broar i New Hampshire
*Kolla fyrar på karga klippor
...och äta Bostongurka. 

Aguson till Palatset

Nu har jag bokat in Aguson & Hunneberg till Palatset också. Den 23/11.
Och så här ser höstens hela program ut (fler bokningar tillkommer):
27/9 Punkkväll med:
The Crunch & TV Eye
DJ: Phalenin & Sill-Janne (Svensk Punk)

11/10
Trubadurkväll med Christer Johansson

26/10 Rockabilly Night med:
Chris & The Goosebumps & TeenRockers
DJ: Meddelas senare

8/11 Lars Demian & OldTown
DJ: Moe

16/11 Kristian Anttila & Zackarias & Paint Everyday Orange
DJ: Henrik & Jenny (Nolltretton)

23/11 Aguson & Hunneberg
Ytterligare en artist och DJ meddelas senare

29/11
Trubadurkväll med Christer Johansson

7/12 Blueskväll med:
Lana Brunell & Slidin Slim & Edith Strindberg
DJ: Kicki Pettersson (Misoui)

Poddar

Vill man ha koll på vilka svenska podcastar som finns är podda.se ett bra ställe. Där hittar man allt från Bakispodden till Palmemordspodden (som inte är riktigt vad det låter som). Många är ganska dåliga. Sämst är nog alla usla Filip & Fredrik-kopior som tror att det räcker med att pladdra för att det ska bli bra. Många fattar inte att man måste redigera materialet, och som vanligt när det gäller nya fenomen är det många som börjar men få som orkar hålla i. Bäst är de podcastar som görs av vana mediamänniskor.
Resepodden och Mattsson & Helin är två poddar jag har lagt till på min lyssnarlista.
 
 
 

Nytt på skiva (Zero)

Album
6/10

Vargpakten: Pingvinberget
Egen prod.

Detta bitpopband lade egentligen av 2009, men nu har man åter samlats för att släppa en samlingsskiva med sprudlande chipmusik med rötterna i 80-talet men med modern produktion. Faktum är att de gärna hade fått öka på dataspelskänslan ännu mer. Och jag är heller inte helt förtjust i de spår där bandet använder sång, mest för att det gör att musiken spretar. Bitpop med eller utan sång är nämligen två olika saker, och är man som jag ett hardcorefan som sitter hemma och spelar "Lemmings" hela dagarna till podcasten "Bitar till kaffet" vill man ha sin chipmusik rå, simpel och instrumental.
---------------------------------------------------------
Album
5/10

Topgun: Container
Electric Fantastic Sound

Jay-Jay Johanssons storebror har även ett han ett fantasifullt namn, nämligen SEM Hilti Johansson, och dessutom har båda bröderna den elektroniska musiken i blodet. Hilti är mer old school-synthig, men låter samtidigt inte särskilt traditionellt synthig - om ni får ihop den ekvationen? Jag får det knappt själv, men stundtals gillar jag det jag hör även om jag inte riktigt kan sätta namn på det.
Tydligen består denna platta av det bästa som Göteborgaren producerat under de senaste femton åren i under namn som Uziel 33 och Hiltipop. Tanken är att på nåt sätt rensa systemet så att han kan släppa det gamla och gå vidare. Och kanske skulle han börja utforska nya musikaliska områden framöver, för jag tror inte att Hilti är en synthare innerst inne. Han låter mer som en blueskille som spelar synth som han tror att det ska låta.

Sommar o sol

Nej, nu får det snart vara slut med sommarvädret. Igår låg jag och pressade igen, men nu får det baske mig bli höst. Vi har haft sommar från maj till september med knappt en dålig dag, och man får inget vettigt gjort. Dessutom är det bara tio dagar tills jag ska åka på semester, så det får gärna rugga till sig ordentligt tills dess.

O Burlesque

Igår var det stor galapremiär för nya burleskshowen på Arbis i Norpan, och då var jag självklart där.
Som vanligt blev det en höjdarkväll. Arbis är en fantastisk lokal och det är ju alltid kul att få sig en helkväll med underhållning. En del nummer var samma sen i våras, men en del var nytt. Lyckligtvis var Betty Boop kvar - det bästa numret på hela showen!
De två första akterna satt vi uppe på läktaren. Lyxigt som sjutton, men lite långt från scenen, så till slutet (med bla Betty Boop) flyttade vi ner.
Kvällen började med middag på Durkslaget och slutade med en stänkare på Enjoy, och däremellan alltså O Burlesque, som kör varje lördag hela hösten, om ni undrar. Kan rekommenderas. Ska se om jag kan locka med mig Figge nån gång, om han får för regeringen...

Tobi Krado on tour

Efter solosuccén på Dentusgrottan ger sig nu Tobi Krado ut på en liten höstturné.
Datum:
28/9 Kulturnatten, Norrköping
12/10 Borgen, Norrköping
30/10 Klockaregården, Grebo (Akustisk spelning)
14/12 Linköping (ej 100% klart än)
Ytterligare datum kan eventuellt tillkomma.

Oktoberveckan

Ni har väl inte missat att Oktoberveckan pågår i detta nu, som alltid första veckan i september. Under den veckan får man som bekant inte ägna sig åt självbefläckelse. Och på lördagen i den veckan, det vill säga idag, ska man då ha blivit så desperat att man super ner sig, går ut på krogen och raggar upp en lämplig partner.
Själv ska jag till Norrköping ikväll. Undrar om jag får nåt napp...?

Blues på Palatset

Ännu en Palatsetkväll är klar. Den 7/12 spelar Lana Brunell, Edith Strindberg Trio och Slidin Slim. En rejäl dos blues alltså...
 

Sköna september

Visst är sommaren fin, men ur popkulturell synvinkel är tiden vi befinner oss i nu min favoritperiod. Så här års börjar nya säsonger för radio, tv, web-tv och annat. Bland annat "Breaking News", "Lyxfällan", "TV-domarna" och "Schulman Show". Göööööttt!
 

Kärleksvecka

Just nu är det Kärleksvecka i Linköping och jag känner hur jag dras med i pride-euforin mer och mer för varje dag.
Igår var jag på pride-stand up i Konserthuset och kände hur gay-vibbarna drabbade mig. Inte så att jag blev lika gay som björnbögs-Jerry, men ändå. Lady von Lee öppnade och Moa Svan var en av de som fick upp gayfaktorn.
Men jag vet inte vad det är med mig och stand up, det skär sig helt enkelt. Senast på Duxe blev jag hånad av fyra olika komiker och även igår hamnade jag i centrum. Ben Kersley höll i en Bellman-historia-tävling där jag gick till final mot hans barn. Domaren (Ben) var dock lite jävig, så självklart förlorade jag...
Och hånet tar inte slut där. För inte nog med att folk tror att jag är Per Andersson, nu har jag även börjat blandas ihop med Tobias Persson som körde igår.
Men skit samma - för det är kärleksvecka!
 

Lehmans fredagsfräckis

Ska vi leka kurragömma?
Om du hittar mig så gökar vi, om du inte kan hitta mig så sitter jag i skåpet!

Inga lallare...

Igår var jag och intervjuade Norrköpingsbandet Lalles Bodega som ska avsluta Kulturnatten genom att, förhoppningsvis, fylla Flygeln med ett 20-årsjubileum. Ett coverband som drar 1500 pers, där fick ni nåt att bita i No Excuse!
(Eller New Excuse som Lehman säger...)
Själv fick jag en inbjudan med middag och spelar själv 50 meter därifrån, så jag kommer garanterat vara där. Det mesta andra tar ju slut kl 23, men då rockar vi vidare inne på Flygeln natten lång.

Anttila till Palatset

Ännu en höjdarbokning är klar för Palatset. Den 16/11 blir det en tipp-topp-popkväll med en av Sveriges bästa artister: Kristian Anttila! Dessutom lirar Zackarias och Paint Everyday Orange. Den Palatset-kvällen är den jag personligen ser fram mot mest i höst.
Mer info: https://www.facebook.com/events/428332790620640/

Nytt på skiva (Zero)

Album
5/10

The Secodays: Anywhere but here
Egen prod.

The Secodays är ett fyra personer starkt punkrockband från Götlaborg. Mer rock än punk, faktiskt. Snabb, småskitig och okomplicerad rock´n´roll i stil med The Hellacopters är vad som möter lyssnaren när man trycker "play". Detta är deras debutalbum och jovars, det låter väl helt okej. Problemet är väl bara att det finns mängder av andra "helt okej"-band inom denna genre. Känns som att musioken kan funka bra live, men på skiva blir det lite för enformigt och likriktat.
-----------------------------------------------------
Album
5/10

Social Ambitions: Hunger
Electyric Fantastic sound

Denna Stockholmsduo består av Anders Karlsson och Mikael Borelius och har spelat ihop i åtta år. Detta är det andra albumet. Debuten kom för tre år sen och hette "Almost gone". Här på uppföljaren finns det några riktigt fina stunder, men det spretar för mycket och det känns inte som att duon vet vad den vill. De blandar svenska och engelska texter, och musiken har heller inte hittat sin form. Ibland är det 80-talsinfluerad synth, ibland drar det åt househållet och i något fall hörs även lite bitmusik. Bra melodisinne och bra dansgolvskänsla i vissa låtar ligger på plussidan, men bristen på riktning och tanke hamnar på minuskontot.

Sommar o sol

Joho då, än är det sommar. Igår låg jag och pressade och lyckades bättra på brännan ytterligare.
Kollade även in när ÅFF mötte Linköping Allstars - och så länge spelarna kör i kortärmat är det sommar.

The summer of Tobi - summering

Visst, det kanske är några dagar av Brittsommar kvar, men det struntar jag i. Det är dags att summera The summer of Tobi - The Big Four O.
 
Här är årets TOBO-lista:
Dricka vin på Rimås balkong
Dricka vin på Rimås balkong igen
Åka räkbåt på Roxen (och kanske på Bråviken)
Bråvallafestivalen
Gå runt Strömmen
Grillkväll på Rimforsa Strand
Hänga på Dentusgrottan
Stöna med Bröna
Äta på Ardor (med Dillon? Nej med Anahi)
Visfestivalen i Västervik
Stockholm med bland annat ABBA-museet
Skaldjurskväll på Tannefors slussar
This is Hultsfred
Rocklogen
Konserter i Knäppingsborg
Kolla in Västkusten
Grilla hos Snål-Figge
Grilla hos Bjud-Figge
Midsommar i Grebo
Ta en drink på Bossa Novas
Kräftskiva
Komiform
Gå till Grebo en solig dag
Äta burkskinka med Vickan
Plocka svamp
Göra Norrköping med P:sson
Polen/Tyskland
Gå på Gyllene Tider
Torsdagstoner i Trägårn
Åka svenska Hurtigrutten
Dricka vin på Jöggas balkong (Bråvallahänget räknas inte)
Ta en öl på restaurang Ros
 
Som ni ser är det mesta på TOBO-listan avklarat (samt en hel del som inte står på listan), och här följer kommentarer om det som blev kvar:
*Grilla hos Bjud-Figge: Faktum är att han faktiskt bjöd på grillbuffé i DG i lördags. Men det räknas inte eftersom det dels var uppskjutet gage för mitt gig och dels för att det inte var hemma hos honom.
*Kräftskiva: Jag har käkat kräftor i år, men inte på en regelrätt kräftskiva. Dessutom är det tveksamt om kräftskiva hör hemma på en sommarlista, man kan ju äta kräftor in i oktober utan att det är konstigt.
*Gå till Grebo en solig dag: Som Sköld skrev var det rätt uppenbart att denna inte skulle bli av. Främst för att det är en punkt från tidigare år som hängt med av slentrian. Egentligen var jag aldrig riktigt sugen på det.
*Äta burkskinka med Vickan: Jag har ätit burkskinka och träffat Vickan, men inte i kombination. Och så sent som i onsdags pratade vi om att äta den där burkskinkan. Skandal om det inte blir av!
*Göra Norrköping med P:sson: Oklart varför den hamnade på sommarlistan, för detta är en punkt som funkar hela året. Det slutade med att hon och jag (och Melskogarna) ordnade en Oktoberfest istället.
*Polen/Tyskland: Jag var sugen, men det fanns helt enkelt inte tid. Men Polen står kvar på listan över resmål, och förr eller senare kommer jag dit.
*Åka svenska Hurtigrutten: Kommer förmodligen göra detta i maj 2014 istället, som en jobbgrej.
*Dricka vin på Jöggas balkong: Denna punkt har ju egentligen klarats av, även om det inte blev riktigt som jag hade föreställt mig i mina innersta drömmar. Men jag lär nog hamna på hans balkong ett antal gånger de kommande åren...
 
Det var det det! "The summer of Tobi - The Big Four O" tackar för sig. Nu ser vi fram mot Höstmys 2013 och sen återkommer The summer of Tobi i ny skepnad nästa sommar.

Krogkrönika (Nolltretton, augusti)

TV-skärmar avskärmar gästerna
Man går på krogen för att umgås, ändå slutar det ofta med att alla i sällskapet sitter och stirrar in i en tv-skärm. Kan vi inte enas om att tv-skärmar bara får finnas på renodlade sportbarer?
 
Vang Vieng i Laos har blivit en partymetropol dit västerländska ungdomar åker för att åka traktordäck nerför en flod och ha raveparty på kvällarna. Jag kom dit för några år sedan, laddad som satan för att festa som om det inte fanns någon morgondag. Men döm om min förvåning, och besvikelse, när jag märkte att majoriteten av besökarna låg på barerna och såg på tv hela kvällarna. Varje restaurang hade tv-skärmar uppsatta som visade ”Friends” – och bara ”Friends”. I varenda bar, varje dag, hela kvällarna.
Visst åktes det traktordäck på dagarna och dracks öl på barerna utmed floden, och visst anordnades det raveparty på kvällarna, men det jag minns bäst är nog ändå hur alla backpackers låg på kuddar på krogen och tittade på gamla avsnitt av ”Friends”.
Nu behöver man inte åka ända till Laos för att upptäcka hur tv-apparater på krogen passiviserar sina gäster. Var och varannan krog i Sverige smäller upp en skärm där de visar sport, film, tv-serier, musikvideos och annat. Som gäst kan man inte låta bli att titta. Blicken dras obönhörligt till händelserna på tv:n, och förvandlar besökarna till zombieliknande fån som sitter och stirrar apatiskt in i en blinkande skärm. Det kvittar vad som visas, även om det är nyheter på serbokroatiska, kenodragningen eller helgmålsbön sugs ögonen omedvetet till vad som pågår på tv-skärmen.
Man har gått på krogen för att umgås, prata, diskutera världsproblem, avhandla relationer och göra upp spännande planer, men allt detta sugs in i tv-skärmarnas svarta hål. Men strunta i att titta då, invänder kanske någon. Och tänk om det vore så lätt. Men så fort det finns en tv i rummet så dras blicken ditåt vare sig vi vill eller inte, det ligger i den mänskliga naturen. Enda sättet om man vill umgås och vara social med sina vänner är helt enkelt att undvika ställen som har tv-apparater.
Det enda stället där en tv-apparat fyller en verklig funktion är på sportbarer. Där är faktiskt händelserna på skärmen något som förenar. Man följer en match, diskuterar händelser, mål, domslut, där är matchen en del av umgänget. Men på alla andra ställen gör tv mer skada än nytta. Jag har faktiskt svårt att förstå vad som får krögare att sätta upp tv-skärmar på ställen som inte är sportbarer. Hur som helst måste detta otyg sluta. Kan vi inte enas om att bojkotta alla krogar som har tv-skärmar som inte är renodlade sportbarer?

Demian till Liveklubben@Palatset

Ännu en bokning till Palatset. Den 8/11 kommer Lars Demian tillbaka och gör förhoppningsvios en lika bra spelning som förra året.
Läs mer på: https://www.facebook.com/events/555233781209248/

ÅFF mot resten

Jag har fribiljetter till ÅFF mot Linköping All Stars på onsdag och funderar på att gå dit en sväng och titta. Säg till om det är nån som vill hänga på...
 

Lycklig måndag

Det händer ganska ofta att jag nynnar på Wilmer X låt "Lycklig måndag". Den har en text som jag kan identifiera mig med:
 
"Måndag. Lycklig måndag. Alla min vänner går till jobbet men inte jag
Måndag. Är just en sån dag som alla andra hatar, men jag, jag mår bra
När veckan drar igång och andra går till jobbet drar jag upp täcket igen. Jag njuter av att slagga ett par timmar till, jag har slått dank sen åttiofem.

Måndag, oh en sån lång dag. Ja, alla mina vänner suckar men jag, jag har det bra

 

Ja, jag mår bra när helgen är över, och söndan är inget för mig. Jag vill ha öppet och tänt i affärer så jag kan gå på stan och lägga mig igen

 

Måndag. Nu är det måndag. Det sägs att alla vill ha jobb men ingen verkar glad. Så måndag blir bara en trist och vrång dag. Och att slita mellan åtta och fem mår ingen bättre av.

 

Jag njuter av att slagga ett par timmar till - jag har slått dank sen nittonhundraåttiofem

 

Måndag, en dans- och sångdag. Jag sjunger när jag jobbar för jag jobbar när jag vill och mår bra"

 

Idag var just en sån måndag. Jag vaknade vid tiotiden, käkade frukost och gick på en pressvisning av "Hamlet" på Östgötateatern 11.30...sen gick jag hem och la mig igen...


Asadooooo nu!

Nu har jag fått nog! Jag har bönat, bett, ljugit, hotat, mutat och på alla andra tänkbara sätt försökt att få asado - men icke! Inget har funkat, och nu återstår bara en sista utväg: jag kommer att sexstrejka!

På skiva: Robin Stjernberg

Robin Stjernberg
"Pieces"
Lionheart

Jag skulle egentligen kunna kopiera texten rakt av från valfri recension av en Idol-deltagare och bara klippa in Robin Stjernbergs namn. För i princip alla dessa musikkarriärer följer samma mall. De sjunger lite covers i tv och sen får de ge ut en snabbt ihoprafsad, opersonlig skiva för att försöka dra in lite stålar innan karriären kallnat, vilket den oftast gör redan när nästa Idol-omgång drar igång.
Läget är lite annorlunda när det gäller Robin Stjernberg som faktiskt gick och vann årets Melodifestival (med tidernas kanske svagaste vinnarlåt), men resultatet är detsamma. Hans debutskiva låter som en typisk Idoldeltagarskiva brukar låta. Vi får smetig radiopop utan vare sig själ, nerv eller personlighet. Robin sjunger tekniskt duktigt och produktionstekniskt finns inget att klaga på. Faktum är att det låter för perfekt. Det finns inget i musiken som avslöjar det minsta om Robin Stjernberg, om vem han är som artist eller som person. Han är fullständigt utbytbar. Man skulle kunna spela in exakt samma skiva med tio andra av deltagarna i den senaste Idol-rundan. Och snart lär det komma fler lika anonymt mediokra skivor, för till hösten har TV 4 återuppväckt Idol-programmet.

1/5

Bartömning på Dentusgrottan

Igår var det säsongsavslutning på Dentusgrottan, och som alltid på DG blev det en höjdarkväll. Nautic öppnade kvällen med en unpluggedspelning...
Bjud-Figge stod vid grillen och brassade på kött i stora lass (även om jag misstänker att det var varor med utgånget datum från affären, men det är ingen som skiter i det...).
Och inne i DG var det kö till baren, fast det gick ganska snabbt ändå att beställa.
Kvällens huvudband var No Excuse som rockade fett som vanligt...oj oj oj. Tack för i år Dentusgrottan, ses i maj igen (och kanske nån enstaka gång i vinter, förhoppningsvis).

Lika som bär #143

Fred Borra & Kid Rock
 

RSS 2.0