Oktoberfest & Persson

Jajamän...igår var det Oktoberfest igen. Denna gång på Malt & Humle. Lillis, Marie och Jossi var med och det blev weissbier och bratwurst.
Sen fortsatte vi kvällen på Palatset där Per Persson & Nya Packet spelade. Efter Uggla och Johan Kinde är Per Persson där uppe och slåss om tredjeplatsen bland mina favoritartister, och spelningen igår var riktigt bra. En riktigt lyckad kväll!

Lehmans fredagsfräckis

VD:n till sekreteraren:
–  Är du nöjd med din ställning här på kontoret?
– Jo tack. Bortsett från att hålslagaren trycker lite i ryggen…

Filmrecension: Patriots day

Patriots Day

Det finns en rad kända och bra filmer som utspelas i Boston, kanske för att staden har en speciell plats i USA:s historia och hjärta men också för att det är en av de amerikanska städer som har den tydligaste identiteten. Denna gång är det terrordådet under Boston Maraton för några år sedan som står i fokus och är det någon stad som passar för lite äkta amerikansk lokalpatriotism är det just Boston.
Inledningen av filmen gör att man befarar en översliskigt sentimental historia, men från det ögonblick att bomberna smäller av får filmen en helt annan fart och bjuder på en riktigt spännande polisjakt efter de två terroristbröderna och deras eventuella medhjälpare.
Filmer som bygger på verkliga händelser blir ofta ointressanta eller överdrivet tillspetsade men denna gång finns det faktiskt en sann historia i grunden som inte behöver kryddas särskilt mycket. Tvärtom har den en del osannolika inslag som skulle vara svåra att spåna fram på ett manusmöte.
I rollerna ser vi bland annat Mark Wahlberg och Kevin Bacon göra godkända insatser. Och även om regissör Peter Berg inte kan hålla sig helt borta från det sentimentala är "Patriots Day" en bitvis riktigt bra film som ibland skapar den halvdokumentära känsla den vill åt.

3/5

Dagens fynd på hallmattan

Som sagt, det dimper ner en hel del böcker. Igår fick jag Alex & Sigges nya bok. Den ska jag ta tag i efter helgen.

Skivrecension: The Quireboys

The Quireboys
White Trash Blues

Spike och grabbarna verkar ha kommit in i en andra andning de senaste åren med tre nya skivor på tre år och ett turnerande som aldrig verkar ta slut. Bandet kommer för övrigt till Linköping och lirar i november.
Det nya albumet heter "White trash blues" och är en passande titel, för det är väl ungefär det som The Quireboys har sysslat med sedan skivdebuten 1990. Denna gång är det bluesigare än nånsin och alla tolv spåren är renodlade blueslåtar. Spikes röst känns också raspigare än nånsin. Som popstjärna skulle han varit slut för längesen men som bluesrocksångare blir han nästan bara bättre ju mer patina hans stämband får.
Känslan och svänget förtjänar toppbetyg men det är ju knappast så att bandet presenterar något nytt eller unikt. The Quireboys gör det de är bäst på och det gör de jäkligt bra. De förvaltar den 70-talsdoftande bluesrocken på ett strålande sätt och de musikälskare som vill pimla öl till svängig musik har fått exakt den platta de vill ha. Och live kommer nog låtarna på "White trash blues" fungera helt yppperligt.

3/5

Bête Noire på Ågatan Bar ikväll

Ikväll lirar Bête Noire på Ågatan Bar i Linköping. Kom dit och lyssna. Fri entré.

Beta Stand up

Gick till Dahlian och kollade in rookieklubben Beta Stand Up igår. Som vanligt är det rätt låg nivå, för att inte säga usel, på de flesta rookies men kul att klubben finns. Ben Kersley gjorde ett (eller rättare sagt två) inhopp och ligger ju ett par klasser över de andra. Prutten var sist ut och jag var nyfiken på om han blivit bättre än det totalhaveri han var senast jag såg honom. Jodå, han var bättre även om det fortfarande finns en hel del att slipa på. I oktober är det dags igen för mer rookie-stå upp.

Packet på Palatset

Jag orkar inte lobba för alla bokningar jag gör på Palatset, men ska jag bara tipsa om en spelning under hösten så är det nog denna.

Biomåndag

Måndag = bio. Igår blev det "American Assassin", om en ung kille som ägnar sitt liv åt att hämnas sin döda flickvän genom att infiltrera terrorceller. Och gör det så bra att han blir värvad av CIA. Intressant premiss som dock mynnar ut i en ganska traditionell spionactionfilm. Helt okej underhållning men lättglömd.
Betyg: 2 av 5
 

Oktoberfest - igen!

I helgen var det Oktoberfest igen. Denna gång på Palatset och lika underbart som vanligt.
God mat, Helmut Jederknüller på scenen och Lehman körde ballongdansen. Oktoberfest is the best!
Nästa helg kör vi igen!

Söndagsintervjun: Bête Noire

I samband med att vi spelade på Torsdagstoner i somras blev jag intervjuad av Robex Lundgren. Gå in på hennes blogg och läs: http://ghgumman.blogg.se/2017/september/intervju-med-bete-noire.html
Nästa gig för Bête Noire är på Ågatan Bar i Linköping, onsdagen 27/9 kl 21. Fri entré.

Filmrecension: Get out

Get out

I en tid när det går tretton likartade standardrysare på dussinet är det kul när det dyker upp en skräckfilm som vågar vara lite annorlunda. "Get out" regisseras av debutanten Jordan Peele och han har verkligen lyckats att hitta en unik och fräsch ton. Det bjuds på mycket skratt och knäppheter, men samtidigt sitter man konstant på helspänn för det ligger en ständig känsla av obehag i luften utan att man riktigt kan sätta fingret på vad det är.
Vi får följa den svarta killen Chris som ska träffa sin vita tjej Roses föräldrar för första gången. De är jättetrevliga, och föräldrarnas vänner likaså, fast brorsan och hushållspersonalen verkar bestämt lite märkliga. Och snart märker Chris att allt inte står riktigt rätt till. Exakt vad det är som pågår är dock länge höljt i dunkel för både honom och publiken.
Peele lyckas skapa spänning på ett gammaldags sätt, genom antydningar och skevhet istället för genom blodsplatter, övernaturligheter och hoppa-till-scener, även om sånt också förekommer till viss del. Och "Get out" skulle även nästan kunna klassas som komedi, inte minst genom bifiguren Rods roliga insatser. Peele håller dock balansen perfekt, och kryddar dessutom anrättningen med några riktigt minnesvärda scener.

4/5

Kräftor & konsert

Igår hade vi lite kräftskiva jag, Kyndelskan och The Producer. Oj oj oj, alltid lika gött.
Egna kräftor från Vin, Skånesnaps och Västerbottenpaj. Aaaah....
Sen gick vi till Munken och kollade in Kristian Anttila. Det blev en...hrm ... annorlunda upplevelse, kan man säga. Länge sedan jag såg en liknande konsert. Eller konsert...jag vet ärligt talat inte riktigt vad det var vi såg.

Lehmans fredagsfräckis

Varför har spermier svansar?
– För att kvinnor ska ha något att dra i om det fastnar mellan tänderna.

Bokrelease

Igår hamnade jag på ett releaseparty på Parisien. En Linköpingsförfattare som debuterar med en riktig tegelsten på nästan 600 sidor. Parisien då? En gång i tiden var det Linköpings finrestaurang med stans bästa rykte, men jag är tveksam om jag någonsin varit där. Numera talas det inte lika mycket om Parisien, men jag blev faktiskt lite sugen på att gå dit och käka nån gång. Gott vin hade de iallafall.

Dagens fynd på hallmattan

Dags att börja beta av nästa box. Jag har ju redan sett alla Jan Bonde-filmer ett antal gånger, men tänkte ta hela rasket i rätt ordning för en gångs skull.
Fast det lär dröja lite, för först är det nya Twin Peaks som gäller. Sen blir det vinterresa, så det blir nog först till våren som jag och Miss Moneypenny får tid att titta. Tanken är att tajma det med premiären av Bond 25 i november 2019. Två år dit, men det kanske går åt eftersom man har så mycket annat som ska hinnas med också. 24 filmer/två år = en film i månaden. Ja, det är kanske ett lagom tempo.

Biotisdag

Var och såg "Det" igår. Bättre än originalet på vissa saker, men sämre på andra. Och det är ju bara första halvan (barndelen) vi får se denna gång, vilket gör filmen okomplett. Ungarna var kanon men skräckbitarna kändes ofta lite B och Pennywise levde inte riktigt upp till förväntningarna. Fast värst var de idioter i biosalongen som skrattade högljutt filmen igenom, ofta på helt omotiverade ställen.
Betyg: 3 av 5
 

Skivrecension: Lana del Rey

Lana Del Rey
Lust for life

Har man velat känna sig hipp de senaste åren är Lana Del Rey ett namn som man bör droppa i samtal med andra hippa människor. Jag vet inte vad det är som känns så coolt med henne: namnet, utseendet, attityden? Knappast låtarna...eller okej då, lite cool är musiken faktiskt. Men inte så bra att den motiverar den status hon jobbat sig upp till.
Jag har själv fallit dit. Jag har så gärna velat gilla Lana Del Rey och så gärna velat att hon ska vara den übercoola popgudinna jag målat upp för mitt inre. Men ska jag rannsaka mig själv kan jag konstatera att visst gillar jag Lana Del Rey, men inte så hejdlöst som jag skulle vilja.
Och nya plattan "Lust for life" gör det inte lättare. För så mycket livslust visar hon inte upp. Tvärtom såsar hon på med låt efter låt i ett långsamt tempo. Redan halvvägs in bland de sexton låtarna har man tröttnat och kan inte längre skilja de olika spåren från varandra, sen fortsätter det likadant lika länge till. Egentligen är låtmaterialet ganska bra, men det blir för mycket, för segt och för likartat. Som EP hade "Lust for life" dock varit helt kanon.

2/5

Dagens fynd på hallmattan

Jag minns den gamla goda tiden när det vällde in skivor varje vecka i brevinkastet. Ibland kom även lite filmer, inbjudningar, magasin och annat smått och gott. Nu för tiden dimper det bara ner nån bok då och då. Inte kattskit det heller, men man kan ju konstatera att det inte är som förr.

Svampfiasko

Förra sommaren var en katastrof ur svampplockningshänseende och denna verkar inte bli bättre. Men, så började det dyka upp massa svampbilder på FB så jag tog en runda till mitt "säkra" ställe. Men icke! Detta var allt som fanns...fiasko i år igen, med andra ord.

Twin Peaks-frossan tar aldrig slut

Vi hade faktiskt kvar en dvd med bonusmaterial som vi brände av igår. Men det var det sista, så NU är det äntligen dags för nya, tredje säsongen. Äntligen...

Söndagsintervjun: Gus Ring

Gus Ring lever sin dröm

Sin musik kallar han drömpop. Passande namn eftersom Linköpingskillen Gus Ring har en drömtillvaro där han faktiskt kan leva på musiken.

Efter att ha spelat i olika band valde Gus för några år sedan att satsa på en solokarriär. Han byggde en studio i sin garderob och spelade in debutskivan "Boredomtapes". Sen var det bara att börja jaga spelningar.
- Jag ville bara ut och spela. Det blev open mics och allt möjligt, jag fick oftast betala för att åka och spela. Jag mejlade runt till olika spelställen och fick kontakt med olika DIY-bokningsgrupper, säger Gus och berättar att han efter ett tag kom i kontakt med ett bokningsbolag. Det ledde till en treveckorsturné i länder som Belgien, Holland, Danmark, Tyskland och Schweiz.
- Turnén gick svinbra, jag fick till och med bra gage. Det var första gången jag började gå plus på att spela och jag tänkte: det här går nog kanske ändå.

I februari i år blev det en ny turné i Sverige, Danmark och Tyskland. Spelställena varierade mellan klubbar, hotell, caféer och kulturhus. I april gav han ut sin andra skiva "Hypnoseas" och strax efter det flyttade han till Halle i Tyskland för att försöka leva på musiken.
- Första tanken var att stanna ett år, men nu känns det som att det är rätt ställe. Det ligger mitt i Europa och det är nära till många länder. Jag vill spela så mycket som möjligt och just nu är jag glad att det funkar så att jag kan betala hyran och köpa mat. Det är att spela ute som man utvecklas av. Jag vill skapa en kommunikation med publiken. Det tycker jag är en bra sak med Tyskland, där har publiken bra uppmärksamhet när man spelar.

Även "Hypnoseas" är inspelad i en garderob, och mixad själv. Gus beskriver den som ett slags konceptskiva med vatten som tema.
- Jag experimenterade mer den här gången med stämmor och fler instrument som piano och klockspel. Jag brukar säga att jag spelar drömpop för jag vill skapa en drömlik feeling, eller så kan man kalla det psykedelisk melankolisk akustisk musik.

Under juli turnerade han i Sverige och avslutade på hemmaplan i Linköping. Till hösten hoppas han kunna fixa lite gig i Tyskland och förhoppningsvis även i Tjeckien och Polen. Sedan börjar det bli dags att fila på en ny skiva.
- Jag har åtta, nio låtar klara och ett koncept klart. Och två låtar på svenska faktiskt. Jag har mycket tankar kring vad jag vill göra, jag har planer på att spela in i studio denna gång och våga ha en producent. Det är viktigt att det är en person som förstår musiken, och jag har en person i åtanke.
- Just nu är jag bara glad att jag kan göra vad jag vill. Jag tror man måste göra låtar som är spännande för sig själv. En sak jag har gjort nu är att strunta i setlist när jag spelar live, det är ett spänningsmoment jag behöver. Man går upp och vet inte vad som ska hända, varje spelning blir olika.

Strindbergs

Igår lirade Strindbergs på Palatset. Var tydligen 33 år sedan de sist spelade i Linköping. Håller de samma tempo framöver så ses vi väl 2050 igen...

Septembersommar?

Okej, nu börjar till och med jag tvivla på årets sommar. September har hittills inte varit någon höjdare, men det är två veckor kvar så mycket kan hända än. Nu ger vi järnet månaden ut!

Lehmans fredagsfräckis

En man gick hem med en prostituerad och hemma hos henne krävde han att hon skulle hålla honom för öronen under tiden. Kvinnan var van till det mesta så hon gjorde helt enkelt det han bad honom. Efteråt frågade hon: “Får du ut mer av det när någon håller för dina öron?”
Mannen: “Nej, men då behöver jag inte tänka på min plånbok under tiden.”

Punk på Palatset

Ikväll lirar Strindbergs på Palatset.
Vill ni ha koll på alla höstens bokningar så kolla in hemsidan: http://liveklubben.se/

Filmrecension: Ghost in the shell

Ghost in the shell

I denna framtidsskildring har gränsen suddats ut mellan människa och maskin, och kroppar uppdateras kontinuerligt genom att byta ut delar. Allra längst har tekniken kommit med en superagent, Major Mira spelad av Scarlett Johannson, där man bara behållit hjärnan och placerat den i en hel robotkropp. Hon är programmerad att skipa rättvisa men buggar i systemet får henne att undra vem hon egentligen var innan hon blev en cyborg.
När personer inom företaget som konstruerat henne börjar mördas en efter en får hon i uppdrag att hitta gärningsmannen, men börjar i samma veva hitta sig själv. Liknande historier har berättats på vita duken tidigare men just denna är en remake på ett animerad mangaäventyr från 1995, och man måste nästan köpa serietidningsestetiken för att det inte ska kännas för fånigt. Det är en visuellt väldigt snygg film, faktiskt en av de coolare jag sett, där Major Mira åker runt i en futuristisk asiatisk storstad med blinkande neon, hologram och vägar uppe i luften. Men snart märker man att innehållet inte matchar den häftiga ytan, vilket gör "Ghost in the shell" till en ganska själlös film där det är svårt att uppbåda något större engagemang för vare sig berättelse eller huvudpersoner. Vilket är lite ironiskt med tanke på att filmen handlar just om hur det finns en "själ" under Major Miras robotskal.

2/5

Ung scen höst

Var på Ung scen/öst och kollade in deras förhandsvisningar för spelåret. Bland annat spelar de "Trollkarlen från Oz". Känner dock inte samma sug som jag gjorde efter förhandsvisningen av "Baba Yaga". Fyra stycken Dorothy...hmm...

Skivrecension: Arcade Fire

Arcade Fire
Everything now

Det vimlar av band därute som man undrar varför de egentligen finns. Vad vill de säga, vilka är de, vilka spelar de för? Dessa frågor betyder inte att banden är exceptionellt dåliga, bara att de är profillösa och otydliga. Många av dessa band, som exempelvis Arcade Fire, är förvånansvärt stora och man undrar vilka som egentligen lyssnar på dessa onödiga band och varför?
Kanadensarna Arcade Fire toppar listor, headlinar festivaler och streamas miljontals gånger men när läste du senast en intressant artikel om dem? Finns det verkligen fans som dyrkar dem, jag har då åtminstone aldrig träffat på någon person som vigt sitt liv åt Arcade Fire. Visst, jag känner människor som tycker de är ett helt okej band, och jag tillhör själv den skaran, men vet ingen som samlar på skivorna, köar i timtal för biljetter och slukar varje tidningsartikel om bandet.
Återigen: Arcade Fire gör inte dålig musik. Deras mix av soft rock, indiepop, discoinfluenser och retrokänsla är rätt behaglig att lyssna på, men den engagerar inte. Att bara låta bra räcker inte, musik måste vara mer än bara musik för att betyda något. Annars blir den bara poänglös.

3/5

Oktoberfest på Palatset

Snart dags för säsongens tredje Oktoberfest. Häng på du också!

Biomåndag

På bio igår och såg "Borg". Jag visste att Sverrir var porträttlik som Björnta och trailern kändes lovande, men blev ändå positivt överraskad. Bra kvalitet rakt igenom.
Betyg: 4 av 5

Krogrunda med Kocken

Kocken kom ner från hufvudstaden så vi passade på att ta en rejäl krogrunda i Norpan. I vanlig ordning hann vi med en jäkla massa ställen. Vi började på nyöppnade New York...och fortsatte på relativt nyöppnade Pig´n´hen.
Sen ner till Enjoy...
...och sen vidare till (även det relativt nyöppnade) Diné.
Där blev det burgarstopp.
Därefter gick vi tvärs över gatan till Black Lion Inn och sen Highlander, innan vi avslutade kvällen på Munken. Another lövely night in Norpan!

Kräftskiva

Det har varit lite dåligt med kräftsvullande i år, men i fredags hamnade jag äntligen på en riktig kräftskiva. Plats: Kolmården. Kräftor från Röbäck. Taube, snaps och västerbottenpaj...tjoho!
 

Söndagsintervjun: Lars Danielsson

När Italien kom till Linköping

I slutet av 40-talet storsatsas det på det svenska flygvapnet. För att hinna med beställningarna börjar SAAB att rekrytera arbetskraft utomlands. I sin bok "En enkel biljett till Sverige" skildrar Lars Danielsson hur det gick till när flera hundra italienska arbetare med familjer kom till Linköping.

Det var många turer fram och tillbaka när de italienska arbetarna skulle komma till Linköping. Var skulle de bo? Hur skulle det gå med språket? Hur länge skulle de vara här? Borde inte jobben gå till svenska arbetare istället? Alla dessa problem och diskussioner skildras noggrant i boken av Lars, som själv växte upp i Tannefors nära SAAB-området och kunde uppleva de exotiska gästarbetarna på nära håll.
- Jag kom i kontakt med italienarna för många år sedan och tyckte det var ett intressant ämne att skriva om. De var ju nästan de enda invandrarna som fanns i Linköping på den tiden. Som barn var det spännande att höra det italienska språket och när de kom och sjöng italienska sånger på gårdarna, säger Lars som ägnade två år åt att läsa dokument och djupintervjua ett tiotal personer för att kunna ge en så detaljerad beskrivning som möjligt om perioden.
- Jag har läst brev, protokoll och suttit jättemycket i arkiven, och kopplat ihop det med bilder jag sett från olika möten. Ibland känns det nästan som att jag var med på de där mötena. I intervjuerna har jag ställt många frågor kring detaljer för att få med den rätta känslan, till exempel hur det var att åka hit med tåget. Det har varit viktigt för mig.

Själv är Lars både stolt över boken och glad över det positiva mottagande den har fått. Under våren har han varit ute och föreläst om de italienska arbetarna och det kommer han fortsätta med även under hösten.
- Förlaget ställde upp på mycket av det jag ville och jag är jättenöjd med resultatet. Jag har fått ett antal telefonsamtal från framförallt den italienska gruppen som kände igen sig och tackar för boken. Det blev en bekräftelse på att det de upplevt på 50-talet verkligen stämde med hur jag beskriver det. Även många SAAB:are tycker det är intressant med den här dokumentationen, tidigare har det varit material som inte gått att komma åt.

Hur skulle du säga att italienarna har påverkat Linköping?
- Jag tror vi har en helt annan öppenhet i samhället idag och är mer mottagliga för influenser utifrån. Det finns en annan acceptans kring andra kulturer och andra sätt att vara på.

Har du någon ny bok på gång?
- Jag har tre projekt jag håller på med, som tangerar det lokalhistoriska. Det måste finnas material och substans som räcker till en hel bok och därför vet man aldrig i förväg om det blir något av det. Och så måste det såklart finnas ett förlag som tycker det är bra.

Skivrecension: H.E.A.T

H.E.A.T
Into the great unknown

Tre år efter "Tearing down the walls" släpper nu H.E.A.T sin nya skiva med tio spår där de fläskar på ordentligt med hela sin arsenal. Ett bra sätt att fira sitt tioårsjubileum som band, får man säga, för "Into the great unknown" är ingen platta de behöver skämmas över. I stora stycken kan det till och med vara deras bästa skiva.
Många har lite svårt för H.E.A.T och tycker att deras hårdrock är lite för lättillgänglig, trallvänlig och nästan "plastig" med sina keyboards, sin 80-talskänsla och sina stora poser, och inte blev det bättre när de plockade in Idol-vinnaren Erik Grönwall på sång 2010. Jag måste erkänna att jag själv tillhör den kategorin och har haft svårt att ta bandet på allvar. Ofta känns gruppen nästan som en pastisch på hur hårdrocksbanden såg ut och lät för 30 år sedan.
Samtidigt går det inte att förneka att Grönwall har ett jäkla tryck i pipan, att låtarna är urstarka och att produktionen knockar en. Det låter helt enkelt otroligt bra om "Into the great unknown" och sånt är svårt att bara vifta bort. Tvärtom har jag fått mig en tankeställare om H.E.A.T och är beredd att omvärdera min inställning till bandet.

3/5

Hösten på Liveklubben är igång

Förra helgen drog vi igång Liveklubbens konsertkvällar på Palatset. Reggaen på fredagen gick sisådär men Nomads mfl på lördagen blev kanon.
I morgon lirar Anders F Rönnblom och sen kör vi på varje fredag och lördag hela hösten,
Några av höstens bokningar:
15/9 Strindbergs
23/9 Oktoberfest med Helmut Jederknüller
29/9 Per Persson & Nya Packet
14/10 Pascal
21/10 Njurmännen mfl
4/11 Tuk Tuk Rally & 23 Till
10/11 Quireboys
24/11 Dia Psalma
 
Alla bokningar finns på: http://liveklubben.se/

Lehmans fredagsfräckis

Det var en gång två unga par som kände varandra väl och som kom överens om att de skulle byta partner för en kväll. När kvällen kom gick de in i två olika rum och hade det “mysigt”.
Efter en timme reste sig mannen i det ena rummet och sa till den andra: 
- Hur tror du det går inne hos tjejerna?

Krogkrönika

Kulturmotionera mera

Motionsloppen blir fler och fler före varje år, men vi som gillar öl och popkultur känner oss utanför. Här har idrottsrörelsen en del att lära av Bodyruset.

Vårruset, Lidingöloppet, Grabbhalvan, Tjejhalvan, Blodomloppet, Tjejmilen, Göteborgsvarvet...motionsloppen sköljer över oss och tycks bara öka i antal för varje år. Men har man ingen naturlig koppling till den svenska idrottsrörelsen eller motionerar i vardagen är det lätt att känna sig exkluderad från denna folkrörelse. Vi är många som hellre dricker öl, går på konserter, käkar hamburgare och lever allmänt slarvigt, och inte lockas särskilt mycket av hurtbullarnas hälsohets. Hur ska vi göra om vi vill vara med i motionsgemenskapen?

Det har gjorts försök med motionslopp som har en mer avslappnad inställning till den rådande träningshysterin, som exempelvis Drängsvängen, men det är inget som etablissemanget ser på med blida ögon. Allt som går emot det traditionella upplägget med fula träningskläder och allmän präktighet slås effektivt ner och därför har vi fått en motionskultur som är otroligt likriktad. Nu är det hög tid att ändra på det.

Sedan några år tillbaka anordnar Bodyfest inte bara sin årliga synthfestival utan även ett motionslopp som heter Bodyruset. Loppet arrangeras vanligtvis i oktober i Tanto i Stockholm och är 2.42 kilometer långt, som en blinkning till syntbandet Front 242. Av samma anledning är starttiden 2.42 PM. Klädkravet är: kängor med eller utan stålhätta.
Bodyruset är ett lysande exempel på hur man kan få människor som vanligtvis inte känner sig hemma i idrottssammanhang att delta i motionslopp, och jag ser gärna att det anordnas fler lopp i samma stil. Några förslag:

Punkmaran
Uppvärmning med en rejäl mosh pit på Dynamo i Norrköping. Därefter springer man de fyra milen till Linköping och avslutar med en wall of death på The Crypt. Den sista som står vinner.

Stjärthalvan
En karavan med raggarbilar åker runt på stan och visar röven genom sidorutan. Deltagarna springer bredvid och ska försöka kasta snusprillor i "brevinkastet".

Sunkrundan
En snitslad bana mellan tio sunkkrogar i stans ytterområden. Vätskekontroll på varje ställe och en plankstek halvvägs. Alla som tar sig i mål får medalj.

Veckans Tobi

Fick denna av en läsare igår...

Oktoberfest på Gullvivan

Aj aj aj...här är det dags för årets bästa Oktoberfest i Grebo - och så far jag till Trumpland samma dag. Illa, illa.
Så det verkar bara bli fyra oktoberfester för mig denna höst...
Men ni andra kan ju gå!

GREBO AKTIVITETSHUS GULLVIVAN
Välkomna till Gullvivan:
⦁ Onsdagen den 4 oktober Kl.19.00 på OKTOBERFEST.
⦁ Levande glad musik med bl.a Sven-Ingvars- låtar med Blue Berrys.
⦁ Allsånger
⦁ Korv m.m och lättöl samt fika ingår.
⦁ Övrig öl finns att köpa.
Pris: 100.- Kontant på plats eller
Swish 123 668 64 55
⦁ V v anmäl er till Sigge
på mail sigurd.petersson@hotmail.com  
eller telefon/SMS till 0733914882 senast den 24 september.
Varmt välkomna! Grebo Byalag gm Sigge P

Ny resa bokad!

Jo, jag vet att jag har en resa inbokad i oktober men jag kunde inte hålla mig, så nu har Bella och jag bokat in en vinterresa också. Den exakta resrutten är inte klar men här är några stopp som vi förmodligen kommer att göra. Gööött!

Biomåndag

Bio igår igen. Såg Steven Soderberghs "Logan Lucky" med bland andra Daniel Craig och Channing Tatum. En byfånevarient av "Oceans eleven"-filmerna, skulle man kunna säga, med ett gäng hillbillies som ska råna en racingbana under ett NASCAR-lopp. Anstränger sig lite för mycket att bli kultig, men underhållande och helt ok.
Betyg: 3 av 5

Dentusgrottan revisited

I lördags hade Linda 40-årsfest och det blev en trevlig tillställning. Inte minst på grund av att min favoritkrog som varit igenbommad ett par år fick leva upp för en kväll. Festen anordnades nämligen på Dentusgrottan, detta fantastiska ställe. Nu hoppas vi på fler fester i Dentusgrottan!

Oktoberfest var det ja

Nu är det dags att börja ta tag i Oktoberfestandet på allvar, så i fredags gick vi till Knäppingen och lyssnade på Team Tyrol och åt fläsklägg och bratwurst. Oktoberfest är livet!
Den 23/9 (om inte förr) så kör vi igen!

Filmrecension: Going in style

Going in style

"Going in style" är en remake av 1979 års "Seniorligan" och det är nog ingen slump att nyversionen kommer nu för filmen rymmer en hel del kritik mot giriga banker, opålitliga företag och det amerikanska pensionssystemet. Vi får följa tre äldre herrar (Morgan Freeman, Michael Caine och Alan Arkin) som sett fram mot en trivsam ålderdom men upptäcker att deras pensionspengar har gått upp i rök och att banken vill ta deras hus.
Något måste de göra för att överleva och Freeman kommer på den ypperliga idén att de ska råna banken som vill mäta ut deras bostäder. Tanken får han efter att ha sett ett superproffsigt bankrån några dagar innan, och nog skulle väl dessa tre gentlemän kunna upprepa den bedriften? Och skulle de åka fast är det värsta som kan hända att de får tak över huvudet och tre mål mat om dagen i resten av sina liv.
Filmen står helt på gubbarnas sida: banken får vad den förtjänar, de använder lösa skott för att inte skada någon och de ska inte stjäla mer än vad de skulle ha fått i pension. Men man kanske inte ska dra alltför stora politiska växlar av "Going in style", för även om den innehåller samhällskritik så är det till största delen en myskomedi där "griniga gamla gubbar gör tokiga saker". Och som sådan film är den helt okej.

2/5

The summer of Tobi fortsätter

Säger ju att det är i september som sommaren kommer på allvar. Nu kör vi "The summer of Tobi - the summer of love" en månad till.

Skaldjur & vin

Ja, vi brukar ju ta en skaldjurskväll på Tannefors slussar varje sommar och igår var det dags. Trevligt som vanligt.
Några av oss gick vidare efteråt och hamnade på Taket...
...och sen blev det nyöppnade Gallo, som var mycket trevligt. Och där blev vi kvar, till och med efter stängning. Mycket trevligt ställe!

Lehmans fredagsfräckis

Mona och Jens låg i skogen och älskade när Mona plötsligt upptäcker att en liten pojke stod och tittade på.
– Jens!  En pojke, en pojke.
– Jaja, jag ska försöka.

RSS 2.0