Tisdagskväll på 43:ans

43:ans Diner (som det tydligen heter numera) var ju med i "Kniven mot strupen" för nån vecka sedan så Peter Augustsson och jag gick dit igår för att testa de nya burgarna. Och ja, de fick godkänt. Riktigt goda till och med. Fortfarande är väl inte 43:an nåt ställe man går till för en romantisk dejt eller en trerätters med vinpaket, men vill man bara ha en schysst burgare och några öl så är det helt okej.

Biomåndag

Tog en dagbio igår och kollade in "Allied". Efter att ha kollat in första trailern kändes den astråkig men sen kom en andra trailer som var betydligt bättre, och det var tur det för filmen visade sig vara riktigt bra.
Brad Pitt och Marion Cotillard spelar två agenter under andra världskriget som får ihop det under ett uppdrag i Casablanca. Sen uppdagas det att hon eventuellt är tysk spion...hmm, hur ska Pitt göra?
Riktigt bra rulle och framförallt snygg.
Betyg: 4 av 5

På skiva: The Radio Dept

The Radio Dept
Running out of love

"Indie as fuck" var ett uttryck som var coolt att använda för ett antal år sedan. Nu hör man det mer sällan, och delvis kan det bero på att det inte finns så många äkta indieband kvar. Men The Radio Dept var indie as fuck när det begav sig och de är fortfarande indie as fuck. De låter ungefär som de alltid har gjort, och det är indie. As fuck.
Inte mycket har hänt sedan förra skivan för sex år sedan eller sedan 2003 års "Lesser matters" för den delen. Fortfarande är det skotittande indiepop som gäller, med sköna melodier och en mjuk ljudbild. Konstigt hur något som låter så behagligt kan anses så svårt av gängse musiklyssnare, men så är det. Möjligen har bandet tonat ned gitarrerna ytterligare och satsat på ett ännu softare sound än tidigare, men det är i så fall förändringar i marginalen. Eller så är det bara min hjärna som spelar mig ett spratt. För gillar man det The Radio Dept gjort tidigare kommer man även att njuta av denna platta. Men mest glad är jag nog över att det fortfarande finns band som håller den kompromisslösa indiefanan högt.

4/5

Helgen i bilder

Topp 100-gala, Broadway Konditori, Baba Yaga, Brooklyn Bar, julmarknad i Värmekyrkan.

Söndagsintervjun: The Great Discord

The Great Discord siktar på världsherravälde

Förra året debuterade Linköpingsbandet The Great Discord med albumet "Duende" som innehöll progressiv dödspop av högsta klass. Den följdes upp av EP:n "Echoes" och nu arbetar bandet på det uppföljande albumet - som de hoppas ska ta dem ut på de internationella arenorna.

De stora ambitionerna kanske inte är så konstiga som det först kan tyckas, för The Great Discord har både lirat med Dead Soul i London, spelat på SXSW i Austin och fick nyligen klart med ett amerikanskt bokningsbolag. Men framförallt hör man direkt när man lyssnar på bandets musik att de har en kvalitet i sin musik som många andra saknar. Själva kallar de, lite på skämt, sin musikstil för "progressiv dödspop", vilket får anses vara en ganska passande beskrivning för det handlar om tung metal med experimentella inslag och ett tydligt melodisinne i botten.
- Vi tänkte: hur kan vi beskriva vår stil på ett sätt som både provocerar lite men som vi ändå kan stå för, säger Aksel Holmgren som spelar trummor i bandet.

Det var Aksel och sångerskan Fia Kempe som började dra upp riktlinjerna för The Great Discord 2013. Under 2014 började de spela in och kände direkt att de var något bra på spåren. De fick snabbt napp hos skivbolaget Metal Blade och insåg att de behövde medmusiker för sitt projekt. De samlade folk från såväl Norrköping som Söderköping, som kom in med många olika musikaliska infallsvinklar, och det klickade direkt.
- Det var en "match made in heaven" när vi samlades hela gänget i studion. Det blev en jättehärlig blandning av tankar och kreativitet när vi kom ihop, säger Fia.
- Gradvis har vi blivit ett mycket mer involverande band, men fortfarande är det jag och Fia som sitter vid rodret lite grann, säger Aksel och berättar att de övriga medlemmarna är André Axell på gitarr, Gustav Almberg på gitarr och Rasmus Carlson på bas.

Just nu skrivs det låtar som de räknar med att spela in under nästa år och släppa till hösten. Den första skivan hanterade stora frågor och mänskliga problem, och nu till andra skivan vill de utvecklas ytterligare. Det blir andra teman i texterna och det kommer även avspeglas musikaliskt.
- "Duende" var den blå skivan, allt som vi gjorde tänkte vi i blått: det obehagliga och demonerna inom oss. Nu kommer den röda skivan som ska spegla helt andra element av oharmonin, säger Fia.
- Det handlar inte bara om den konceptuella utvecklingen utan även att utvecklas som band, och ta det som vi tycker vi lyckades bäst med på den första skivan och renodla det. Rött för oss är ilska, passion och kärlek, väldigt intensiva känslor, så det kommer bli en rakare skiva tror jag. Det blir en kreativ utmaning att böja det här konceptet till nåt nytt, säger Aksel.

En viktig del av The Great Discord är Fias scenpersona, en märklig varelse i gränslandet mellan hon/han, ond/god, ful/vacker.
- Hon lever sitt egna liv, man vet inte riktigt vad det väsendet ska göra härnäst. För mig som sångerska har text alltid varit en viktig bit i musikskapandet och vi ville förstärka det uttrycket, dels för att vår musik är ganska pompös, experimentell och grandios. Det ska finnas en tanke bakom och nåt som gör att publiken blir extra intresserad av att titta. På första skivan handlade texterna mycket om människans inre demoner och vad vi bär inom oss, och det fick uttryck genom den här personan. Tanken är att det är ett väsen som man inte kan sätta fingret på utan som bara är inne och skaver och rör om, säger Fia.

The Great Discord känns som ett band med internationell potential. Är det planen?
- Oh ja, jag är helt övertygad om att vi kommer att ta över världen. Det kan låta jättekaxigt och självsäkert men jag tror verkligen det. Jag tror att vi har hittat nåt jättespeciellt. Om man tar sig tiden att kolla på oss får man ett riktigt roligt spektakel för alla sinnen, och det hoppas vi få komma ut och visa världen, säger Fia.

Nytt på DVD: Ghostbusters

Ghostbusters

På 80-talet gjorde Bill Murray och grabbarna stor succé när de jagade spöken i originalfilmerna. Denna gång har ensemblen bytts ut mot tjejer som Kristen Wiig och Melissa McCarthy och resultatet är överraskande bra. Och inte minst roligt. Nästan för roligt, faktiskt. De hade gärna fått tona ner en del av knasigheterna och istället vägt upp med mer stämning, spänning och action. En annan sak som också nästan blir för mycket är de ständiga blinkningarna till de ursprungliga "Ghostbusters". De är för många, ofta poänglösa och går dessutom förmodligen över huvudet på en stor del av publiken som jag tänker är ganska ung. Samma sak med humorn, som ibland är lite för smart för att riktigt uppskattas av tittarna.
Med detta sagt är nya "Ghostbusters" i stora stycken en bättre film än originalet. Den känns rappare och knäppare, och har inte minst Chris Hemsworth i en sanslös roll. Ja, det finns brister i både manuset och själva filmberättandet och det är en lättviktig och tramsig film. Men har ni sett originalet? Det var knappast någon Bergmanrulle det heller. Soundtracket var dock fantastiskt redan 1984 och är det fortfarande.

3/5

Lehmans fredagsfräckis


Försäljaren Nilsson har kommit till Tranås och undrar vad han ska ha för sig på kvällen. Bor på Stadshotellet och frågar portiern om det finns något roligt att fördriva tiden med.
- Jo nog finns det det, svarar portiern, men tyvärr är hon sjuk just nu.

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Jamesson, Riding Backwards och Among Souls
Lördag spelar Bonfire och MarysCreek

Bandmöte i S-force

Igår hade Bête Noire sitt sista bandmöte innan gigget på Palatset den 2/12, och fixade till det sista. Så nu är vi redo att ge järnet. Vi började till och med på en ny låt, men den får vi återkomma om...

På skiva: Lady Gaga

Lady Gaga
Joanne

Vad ska vi tro om Lady Gaga? Har nåt kvar att ge? Kommer hon bli den nya Madonna som så många trott eller har hon passerat zenit?
Spektakulära kläder och udda frisyrer kan hjälpa till i början av en karriär, men i slutändan är det alltid bra låtar som verkligen betyder nåt. Det har många artister fått erfara, och Lady Gaga är en av dem. I början hade hon låtar som "Bad romance" och "Poker face" att falla tillbaka på, men på senare har det varit betydligt glesare med hits och då hjälper inte de konstigaste utstyrslarna i världen.
Nya skivan innehåller ändå genomgående ganska bra låtar, det ska sägas. Problemet är att materialet spretar för mycket och förvirrar istället för att förtydliga. Lady Gaga har alltid varit svår att få grepp om, och hennes kännetecken har nästan varit att hon ska vara just svårdefinierbar. Men tidigare hängde låtmaterialet ihop skapligt i alla fall. På "Joanne" bjuds på det mesta från country till radiopop till 80-talssoul till barnkörer och Phil Spector-pop.
Rent musikaliskt kan detta låt för låt faktiskt vara hennes bästa skiva, men artistmässigt kan det vara hennes största bottennapp. Kanske håller Lady Gaga på att lägga om sin karriär, eller också är plattan bara ett förvirrat rop på hjälp. Det återstår att se.

3/5

SUSF

Så ung, så fräsch!

Releaseparty på Klintas

Måste tipsa om detta evenemang 25/11 på Klintas i Åtvid.
Det är alltså releaseparty för del 3 i bokserien "I en annan del av Åtvid" och live på scenen kör Punk-David Andersson (som jag faktiskt hade band ihop med på högstadiet).

På skiva: Green day

Green Day
Revolution radio

Alltså, jänkarna uppfann rock´n´rollen. De hajjar gospel och hip hop. De kan det där med soul och country. Men när det kommer till punk har de absolut inte fattat grejen. De tror att det räcker att färga håret och lira pop snabbt och hårt (det vi andra kallar collegerock) för att bli en ny Johnny Rotten. Och okej, väljer man att se Green Day som ett popband så är de faktiskt inte så illa, det är när ordet "punk" dyker upp som det börjar krypa i kroppen på mig.
I mitten av 90-talet hade faktiskt Green Day en helt befogad plats i den samtida populärkulturen, sedan dess har de vinglat lite hit och dit, satsat på rockoperor och haft sidoprojekt, och nånstans kan jag gilla att de hela tiden återkommer till sin lättviktiga collegerock som om tiden stått stilla i två decennier. Det är ju därför man gillar band som Ramones och AC/DC, just för att de vägrade utvecklas.
Här på tolfte skivan, den första på fyra år, får vi mestadels snärtig punkpop i rakt nedstigande led från "Dookie" och det är en stil de behärskar alldeles ypperligt. När man efter några lyssningar lyckats skaka av sig de där punkförväntningarna inser man att Billie Joe och hans polare är ganska bra på refrängstark och lättrallad popmusik som låter sådär lagom upprorisk.

3/5

Helgen i bilder


Söndagsintervjun: Lotta Lexén

Lotta Lexén

För två år sen debuterade Lotta Lexén från Motala som författare med "Genom dig". Nu har hon skrivit klart uppföljaren "Förlust" och handlingen utspelar sig till stor del i Vadstena och Linköping.

Hur har ditt skrivande utvecklats mellan de två böckerna?
- Min första bok liksom bara forsade ur mig som om någon hade öppnat en kran. Jag fick ibland bromsa processen för att hinna tänka efter lite och dra upp riktlinjer, och efter tre månader var manuset färdigt. Att säga att den skrev sig själv är förstås att ta i, men det är faktiskt inte jättelångt ifrån sanningen. Jag hade uppenbarligen ett uppdämt behov av att få formulera mig fritt och skapa en egen värld.
- När jag så började skriva uppföljaren såg skrivprocessen annorlunda ut. Inspirationen var lika stor som när jag skrev första boken, men denna gång tog jag tid på mig. Jag filade på synopsisen länge innan jag började skriva på riktigt, och sedan tog det ungefär ett och ett halvt år innan jag var färdig. Jag gav mig också mer tid att fundera över berättarteknik, perspektiv, språk och liknande, och jag tycker själv att jag gör ett vassare tekniskt jobb i "Förlust". Efter att ha skrivit "Genom dig" såg jag också alla böcker jag själv läste med nya ögon och analyserade omedvetet eller omedvetet i princip allt, lärdomar som jag sedan försökt tillämpa i mitt eget skrivande.

Kommer det att bli en lång serie eller kommer nästa bok att handla om något helt annat?
- I "Förlust" öppnar jag upp för en fortsättning och jag känner att jag har mycket mer att berätta om Hanna Brander och människorna runt henne. Ännu har jag inte hunnit börja skriva, men det känns rätt så bra; nu väntar jag in reaktionerna på "Förlust" och fokuserar på den ett tag till. Och skulle det mot förmodan inte bli ännu en Hanna Brander-bok så ligger ett helt annat synopsis och väntar på att få bli bok.

Var det svårt att komma på handlingen i "Förlust"?
- Även om jag jobbade mera eftertänksamt med "Förlust" än med "Genom dig" hittade den närapå på sig själv. För varje del av handlingen jag själv aktivt formulerade berättade mina karaktärer vad mer som skulle hända och vilka nya personer som skulle bjudas in i boken. Oftast lät jag dem få sin vilja igenom. Att det skulle vara en bok om vilka vi blir när vi riskerar att förlora, eller till och med förlorar, det värdefullaste vi har visste jag dock redan från början. Likaså att förtryck och manipulation skulle spela en viktig roll. Mitt eget liv har oftast varit ljust och enkelt, och jag ville kliva in i en mörkare värld och utforska den.

Ser du skrivandet som något lustfyllt eller ett nödvändigt ont?
- För mig är skrivandet mycket lustfyllt. Jag får vifta med mitt trollspö och bygga vilken värld jag vill. Som väl är gillar jag också processen efter utgivningen. Jag är lika glad när jag ska hålla föredrag om skrivandet som min elvaåring är när han ska få se Sveriges fotbollslandslag spela. Jag har dessutom lyxen att få jobba med böckerna tillsammans med min man, så jag har högklassig stöttning på nära håll. Hade jag varit ensam om det här hade jag inte kommit dit jag kommit i dag, för bokutgivning innebär väldigt mycket mera än manusskrivande.

Äntligen aw

Jaaaa, igår blev det aw med Marie och Lillis. Taket och Hamlet. Det har ju varit på tok för lite aw på sista tiden, och på tok för lite Marie och Lillis också för den delen.
Sen tog jag en sväng ner på Palatset också, men det vill jag inte prata om.

Bandmöte med BN

Igår hade Bête Noire bandmöte igen och gjorde klart det sista inför spelningen på Palatset den 2/12, och vi kommer att köra tre helt nya låtar. Sen har vi ju även en fjärde ny låt helt klar, men den kommer vi inte att lira på Palatset. Men fyra nya låtar...det betyder ju att det kan komma en ny EP nån gång i vår eller så. Vi måste bara lägga sång och ändra lite till studioversionerna, samt fixa omslag och sånt.
Men först - spelningen på Palatset!

Lehmans fredagsfräckis

En liten pojke frågade sin pappa:
"-Vad är det mamma har mellan benen?"
Pappan svarade: "Paradiset"
Pojken frågade igen: "-Vad är mellan dina ben pappa?"
Pappan svarade: "-Nyckeln till paradiset"
Sonen säger: "-Ett gott råd pappa, byt lås, för grannen har en extranyckel

Helgen på Palatset

Fredag: Jakob Huddén och Soap on a rope
Lördag: Ronander, Uller och Ekdal

Dags att nominera

I slutet av året brukar jag utse Årets Linköpingsbo och Årets Babe här på bloggen, och nu är det dags att börja skicka in nomineringar. Ska Crazy-Chrilla åter ta sig till finalen? Platsar Lollo Asplund i år? I vilken kategori ska man placera Fia Kempe? Många frågor...
Sätt igång att nominera!

Nytt på DVD: Independence Day: Återkomsten

Independence Day: Återkomsten

Originalfilmen från 1996 bjöd på en storslagen filmisk upplevelse och blev en klassiker i sin genre. Nu har 20 år gått och regissör Roland Emmerich känner att det är läge för att försöka återupprepa succén. Även i filmen har det gått 20 år och världen har tagit till sig rymdvarelsernas teknologi och är beredda på en ny invasion. Nu hjälper inte det, för även rymdmonstren har några äss i rockärmen och är mer aggressiva än vanligt. Men kanske hade det varit bättre att de lyckats med sin attack första gången, för då hade vi sluppit detta makalösa bottennapp.
Det är hetsigt, det är rörigt och det är uruselt berättat. Manuset är slarvigt, ologiskt och saknar vettig dramaturgi. Storstäder förstörs lite i förbifarten, men som tittare bryr man sig lika lite om det som man gör om de tråkiga rollfigurerna. Ibland sitter man och undrar om filmen är menad som en parodi, för replikerna, skådespeleriet och hela berättelsen känns bara fånig. Jaha, där dog han. Jaha, nu blev det en monsterfilm. Jaha, nu hittade dom en gammal bortglömd låda med alienteknologi. Allt för mycket hastas förbi och lämnas oförklarat. Kort sagt är det en dunderkorkad film och en ovärdig uppföljare. Årets besvikelse, se den inte.

1/5

Palme sköt först

Roligast just nu: att den nya chefen för Palmeutredningen heter...Krister Petersson.

På skiva: OneRepublic

OneRepublic
Oh my my

Vilken är den sämsta musiken? Ja, det är ju inte den dåliga musiken, för den kan vara sin underhållande i sin uselhet eller intressant på andra sätt. Den sämsta musiken är istället den intetsägande musiken. Den som inte vill något, inte säger något, inte är något. Musik i mittfåran. Utslätad, opersonlig, poänglös.
Amerikanska OneRepublic är ett sånt band. De debuterade 2007 med albumet "Dreaming out loud" och fick en stor hit med låten "Apologize". De är jätteduktiga, har en ren och snygg produktion och har låtar som tagna från en skolbok i radiopop. Det låter med andra ord fullständigt anonymt, och därmed fruktansvärt.
OneRepublic spelar en slags gentrifierad variant av rockmusik. Det är såhär det skulle låta om ett gäng forskare i ett labb skulle försöka återskapa populärmusik genom att plocka olika kända beståndsdelar och foga samman dem utan att förstå att bra musik har något mer än bara de objektivt definierbara delarna.

2/5

Biomåndag

Måndag. Bio. Hacksaw ridge.
Andra världskriget. Ung kille tar värvning men är vapenvägrare. Stämplas som tönt och svikare men räddar massa liv och blir hjälte i slutet. Baserad på verklig historia.
En lättviktig och präktig film, men stridsscenerna är bland de råaste man sett. Och det är just de som gör att detta till slut blir en okej (om än lättglömd) rulle.
Betyg: 3 av 5

Bokens dag

Var på Bokens Dag på biblioteket igår, där Emelie Schepp intervjuades på scenen av Matthias Ahlén.
Ahlén ja...under vilket epitet tror ni att han presenterades? Jajemän, ni gissade rätt...kulturskribent!

Lika som bär #206

Lasse Winnerbäck & Snubben i "Mask"

Lace 2

Förra hösten såg jag om tv-serien "Lace" för att se om den var så bra som jag mindes den. Det var den.
Igår kollade jag in tvåan. Att det dröjt så länge beror dels på att jag inte haft tid och dels på att jag befarat att den inte skulle vara lika bra som ettan. Och det var den inte heller.
Första halvan var nästan plågsamt usel. Det märktes så tydligt att det var en framkrystad uppföljare, med fånigt manus, usel dialog och ett segt tempo för att fylla ut tiden.
Andra halvan var betydligt bättre. Plötsligt var glamouren, flärden och de exotiska miljöerna tillbaka. Bête Noire-känslan infann sig och gjorde att slutbetyget ändå blev mer än godkänt.
Betyg: 3 av 5

Nytt på DVD: Money Monster

Money Monster

Jag tror att den största svagheten med denna Jodie Foster-regisserade film är att det känns som att vi har sett allt förut. På pappret verkar det så bra: vi har George Clooney och Julia Roberts som två tv-människor som hamnar mitt i ett gisslandrama. Vi har giriga finansmän som stjäl pengarna för vanligt folk. Vi har ytlig media som övergett sitt journalistiska uppdrag. Vi har globaliseringen och den lille mannens maktlöshet. Allt detta kokar ner till en soppa som direktsänds i tv. Ändå blir det aldrig riktigt spännande eller intressant.
Gisslansituationer har skildrats betydligt mer raffinerat, till exempel i "Inside man" där Foster själv medverkade. Wall street-kritik har vi också sett vassare och mer eleganta varianter av, inte minst på senare år. Mediekritiken träffar inte heller klockrent.
Jodå, som tittare får man en stunds halvskaplig underhållning, men det bränner aldrig till. Varken Clooney eller Roberts gör några topprestationer, och den förtvivlade ynglingen som knallar in i tv-studion med sin bomb lyckas aldrig riktigt förmedla sin desperation. De småskojiga humorinslagen och bristen på originalitet hjälper inte heller till. Manuset har dessvärre lite för mycket småslarv och enkla lösningar för att filmen ska nå sin fulla potential.

2/5

Lehmans fredagsfräckis

En liten ekorre var lite pilsker en dag, men det fanns ju ingen annan
ekorre i närheten. Han mötte en hare och frågade:
- Kåt eller?
Haren svarade:
- Är du knäpp eller? Jag är ju en hare, det går ju inte.
Ekorren gick vidare. Mötte ett rådjur. Och frågade:
- Kåt eller?
Rådjuret svarade:
- Går ju inte fattar du väl jag är ju ett rådjur.
Ekorren började bli lite nedslagen. Men då mötte han en björn och frågade:
- Kåt eller?
Björnen blev lite konfunderad, han var ju lite sugen men egentligen inte på en ekorre, men han såg ju att ekorren var hemskt sugen så han sa kör till då. Det skulle väl snart vara avklarat.Men just som ekorren skulle till att köra in den så råkade björnen trampa på en humla som stack honom naturligtvis. Och björnen skrek högt.
- Aooooo!!!
Då kikade ekorren fram lite försynt och sa:
- Första gången eller..?

Julen närmar sig

Jultröjan inhandlades i helgen och igår fick jag en julkalender. Dessutom besökte jag butiken Lanthem och provade den nya Juleskum som smakar gröt och kanel. Nu kan julen börja!
 
 

Helgen på Palatset

Fredag kör The Isolation, Kamya och Birds & Stones
https://www.facebook.com/events/1271583242854409/
Lördag lirar The Unguided och Eyes Wide Open
https://www.facebook.com/events/1825675730986066/

Musikkrönika, oktober

Satsa på Rocklänet Östergötland

Det talas om storregionen Östra Götaland, East Sweden och Fjärde storstadsregionen. Luddigt trams som inte säger nånting. Var mer konkret istället och marknadsför vår del av Sverige som Rocklänet Östergötland.

Påtvingade direktiv uppifrån blir nästan aldrig särskilt bra, det borde vi ha lärt oss vid det här laget. Ska saker bli lyckade ska de växa fram underifrån. Då får man med sig folket och utvecklingen sker naturligt. Just nu spirar vårt län av ett enormt musikintresse och det borde tas tillvara på.

Norrköping har i flera år talat om att bli Sveriges musikhuvudstad 2020, och har kommit en bit på vägen med Bråvallafestivalen och Where´s the music, även om det fortfarande finns mycket kvar att göra.
Linköping saknar de stora festivalerna men har just nu en av landets bästa konsertscener med The Crypt, Konserthuset/SAAB Arena, Palatset och L´Orient samt några mindre aktörer.

Länet har också frambringat en rad band som har gjort eller är på väg att göra sig ett namn på de internationella scenerna: Ghost, Marduk, Dead Soul, PG Lost, The Great Discord, Year of the goat med flera. Jag tror det känns säkert att säga att det aldrig tidigare har funnits så många band på så hög nivå i Östergötland som det gör just nu.

För den som letar tecken på att Östergötland har musiken i sitt blodomlopp är det inga problem att hitta det. Det var här Livekarusellen startade, som numera är en riksangelägenhet, och det var här Björn och Benny träffades, vilket nyligen manifesterades med en bänk i Linköping. Historiskt har Linköping varit ett viktigt centrum för både punkvågen på 70-talet och hardcorerörelsen på 90-talet. Norrköping frambringade landets bästa fanzine Sound Affects och flera av landets ledande rockjournalister har sina rötter i Östergötland, exempelvis Fredrik Strage, Jan Gradvall och Pierre Hellqvist.

Det måste rimligtvis betyda något att Norrköping har varit ett bärande tema i Pluras texter under 40 år. Är det för att det är en stad som korrelerar med rockmusik? Ja, Markus Krunegård tycks anse det, eftersom han gör samma sak. Lars Winnerbäck har för övrigt varit framme och nosat på samma grej när det gäller Linköping.

Allt det som nämnts ovan är saker som borde tas tillvara. Östergötland marknadsförs med Göta Kanal, Kolmårdens djurpark, Rökstenen och Gamla Linköping. Inget fel med det, men framöver borde man lägga till en sak på den listan: Rocklänet Östergötland.


Trumpen dag

Satt uppe till 09 i morse och följde USA-valet. Lätt att ta till ord som "katastrof" och "dumma amerikaner", men med tanke på att vi röstade bort Reinfelt och låter SD växa, samt all idioti som sprids i sociala medier, kanske vi inte ska slå oss alltför mycket för bröstet här i Sverige...

Filmtajm

Det händer ju en hel del på filmfronten i Norrköping: Flimmer, Film i öst, Crazy Pictures mm. Och igår var jag och kollade in filmbolaget Kojan som har en hel del spännande grejer på gång. Just nu är de tex aktuella med en reklamfilm om Linköping.
Den kan ni kolla in HÄR

På skiva: Pascal

Pascal
Revy

Gotländska Pascal dök upp för tio år sedan med skitiga punksmockan "Förbi fabriken" och var något av en våt dröm för alla popskribenter som gick och längtade efter ett nytt Reeperbahn eller en svensk version av The Jesus and Mary Chain. Bandet spelade dystopisk mollpop med svärta, skrammel och skrän, och har fortsatt med det. Ibland lyckas de riktigt bra, andra gånger låter det inte lika intressant. Ljudbilden är oftast spot on, men matchas inte av vare sig nivån på texter eller låtkvalitet, där bandet har en hel del kvar att jobba på.
Detta är femte albumet och det har gått fem år sedan vi senast hörde av bandet. Fortfarande låter de som debutanter, och jag har svårt att avgöra om det är en bra eller dålig grej. Överhuvudtaget har jag svårt att bestämma vad jag tycker om denna trio. Är de urusla eller något stort på spåren? Kanske hade det varit lättare att bilda sig en uppfattning om låtarna helt enkelt hade varit bättre?
Man vill ju gärna grotta ner sig i Pascals mörker och desperata depprock, vältra sig i ångest och förbanna omgivningen. Bli en Broder Daniel-panda, skära sig i armarna och må dåligt. Eller det kanske man inte vill egentligen, men om man har en romantisk föreställning om teen angst så är Pascal nog ett ganska bra soundtrack till den drömmen.

3/5

Biomåndag

The Accountant. Ben Affleck är autistisk och jobbar som revisor - och lönnmördare. Han dras in i en skumraskaffär och skiten träffar fläkten. Ja, ungefär så kan man beskriva denna rulle som på intet sätt lämnar något större avtryck men som är en bra actionthriller för stunden.
Betyg: 3 av 5

På skiva: Maia Hirasawa

Maia Hirasawa
Vacker och ful

Hon albumdebuterade 2007 men det var året efter som hon på ett bredare plan slog sig in i svenskarnas medvetande när hon framförde en uppskattad tolkning av The Arks "The worrying kind" i finalen av Melodifestivalen. Året efter kom den andra fullängdaren, och sen kom ytterligare en platta för tre år sedan men det känns som att Maia Hirasawa försvunnit från den svenska popradarn under de senaste fem åren. Hon lär visserligen ha en bra karriär igång borta i Japan, men nu är siktet definitivt inställt på Sverige eftersom hon för första gången väljer att släppa en svenskspråkig skiva.
På engelska var hon talangfull men lite intetsägande. På svenska får hon några gratispoäng tack vare språket, men fortfarande saknas det ett verkligt personligt uttryck. Det låter ju så bra, och då är det synd att inte texter och musik tar ut svängarna mer. Det känns som att Hirasawa fegar ur och inte riktigt vågar släppa ut det hon har inom sig. Det gör att det låter lite mesigt och tillrättalagt. Det kan verka lite fantasilöst av alla recensenter som jämför henne med Annika Norlin och Veronica Maggio, men tills Hirasawa renodlar sin egen stil är det nog något hon får vänja sig vid.

3/5

Helgen i bilder


Jakten på den perfekta jultröjan

Jag har varit på jakt efter den perfekta jultröjan, men har haft svårt att hitta en som motsvarar mina krav. Igår blev det en runda på stan igen men nja...ingen föll mig riktigt på läppen.
Men till slut hittade både Bella och jag de perfekta tröjorna! Nu kan julen börja!

Söndagsintervjun: Fredrik Strage

Strage bjuder in till samtal

När andra podcaster handlar om att programledaren intervjuar sina gäster, gör Linköpingsbördige rockjournalisten Fredrik Strage tvärtom och låter istället gästerna intervjua honom i podcasten "Hemma hos Strage".

Rockjournalister får ibland höra att de är misslyckade musiker. Strage vänder på steken och hävdar istället att många artister är misslyckade rockjournalister. I sin nya podcast "Hemma hos Strage" ger han därför olika artister chansen att leva ut sina yrkesdrömmar. Först ut var rapparen Ken, och därefter följde sleazerockaren Dregen, som fick komma hem till den hyllade skribenten och prata populärkultur och spela upp låtar.

Tomas Andersson Wij, Staffan Hellstrand, Jerry Prütz...listan på artister som egentligen är misslyckade rockjournalister är lång. Varför tror du att det är så?
- Det mest extrema exemplet är nog Morrissey som i många år kämpade för att bli publicerad. Eller Primal Scream och Saint Etienne som alltid varit mer intresserade av att referera till andra än att uttrycka något själva. Bob Stanley i den senare trion är dock en lyckad rockjournalist. Och det måste även sägas om Jerry Prütz. Många artister blir nog avundsjuka på det dekadenta och glamourösa liv som journalister lever. Men det är inte lika lätt att knåpa ihop en artikel som att ta några ackord på en gitarr, så de överger journalistdrömmen tills de får chansen att medverka i min podcast ”Hemma hos Strage”.

I första avsnittet kom det fram att du är en nolla på teknik. Är det anledningen till att du inte börjat podda förrän nu, eller finns det andra skäl?
- Jag är framför allt en late adopter. Det tar lång tid för mig att acceptera nya medier. Jag var sist på Facebook, sist på Twitter, sist med att blogga och definitivt sist med en podcast. Jag tyckte länge att det var ett värdelöst medium. De flesta podcastar som jag lyssnat på har känts som slappt redigerad radio. När jag gör något offentligt vill jag att det ska vara smart, roligt och koncentrerat. ”Hemma hos Strage” redigeras ganska hårt. Vi bandar två timmar och min briljanta producent Daniel Bäckström skär ner det till hälften.

Upplägget är att du blir intervjuad av gästen. Kan gästernas frågor avslöja saker om dem, eller vad var tanken med upplägget?
- Tanken var framför allt att hitta en ny dynamik, något som skruvade till samtalen lite grann, och det händer faktiskt att den som intervjuar sänker garden lite och plötsligt svarar väldigt öppenhjärtigt på motfrågor från mig. Många har beskrivit det som en narcissistisk podcast, och det stämmer, men de första avsnitten har handlat mer om gästen än om mig. Målet med podcasten är att den ska kännas intim. Som om lyssnaren är på efterfest hemma hos mig. Folk kanske tycker att jag är en självupptagen idiot men jag har fått prata om favoritämnen som gangsterrap, bandtröjor, South Park, Leila K och Dave Gahans ex-fru – sånt som jag alltid babblar om när någon kommer besök.

Vilka gäster kommer du att möta i podden?
- De första gästerna är Ken Ring, Dregen och Elliphant. Jag har valt folk som är bra på att prata, har sköna röster och någon typ av relation till mig.

Hur ser din fem-i-topp-poddlista ut?
- Jag har mest lyssnat på Bret Easton Ellis podcast, eftersom han är en gammal idol, och ”Vad blir det för rap?”, eftersom jag gillar att upptäcka nya hiphop. Andra podcaster har inte lyckats upprätthålla mitt intresse tillräckligt mycket för att jag ska lyssna på ett helt avsnitt.

Hur kommer poddmediet att utvecklas framöver? Kommer de försvinna precis som bloggarna, och vilka kommer att finnas kvar i så fall?
- Ingen aning. Förhoppningsvis dör intresset för podcaster inte förrän jag hunnit spela in fem-sex avsnitt. Sedan kan jag hoppa på någon annan trend alldeles för sent. Det vore underbart patetiskt att lansera mig själv som Youtuber.

Nytt på DVD: Now you see me 2

Now you see me 2

 

För tre år sedan fick vi första gången stifta bekantskap med ett gäng magiker som rånade banker samtidigt som de genomförda storslagna trollerishower. Det var en film som ville vara cool och smart men i slutändan blev det en fånig och gapig actionrulle med noll trovärdighet. Nu är Woody Harrelson, Jesse Eisenberg, Morgan Freeman, Mark Ruffalo (fina namn, måste erkännas) och deras kumpaner tillbaka för att göra ytterligare en omöjlig stöt samtidigt som de vilseleder såväl motståndarna som filmpubliken.

Det är så tydligt att dessa filmer vill vara hippa och skapa en hajp bland yngre, och det skulle kanske funkat om allt inte var så fruktansvärt överdrivet. Här hypnotiserar man varandra på en sekund och skapar omöjliga illusioner i en handvändning, och det blir bara larvigt. Det man borde tagit vara på är istället de mer realistiska scenerna, som till exempel när det visas hur Ruffalo bryter sig ut ur ett kassaskåp under vattnet. Med ett sånt upplägg, där det visas hur tricken verkligen går till, hade detta kunnat bli en riktigt intressant rulle för hypnos och magi är ju spännande ämnen. Nu får man istället nöja sig med en fartfylld film som visserligen är underhållande, men helt tom på innehåll.

                                                                                                     

2/5


I studion med Bête Noire

Ringrostiga? Icke!
Igår hängde Bête Noire i den nya studion och fixade lite inför gigget på Palatset den 2/12. Kan avslöja att vi kommer köra minst två, förhoppningsvis tre nya låtar. Plus en handfull gamla såklart.
Lägg till att Lustans dessutom spelar och att det kommer bli packat med folk (100 förköp redan sålda) och att det anordnas en LL-förfest på Stångå hotell, så kan vi redan nu garantera att det kommer bli en höjdarkväll.

Lehmans fredagsfräckis

En kille på bygget kände sig lite dålig så han gick till verkarn och bad att få åka hem och vila upp sig.
- Visst, sa verkarn. Gör du det. Och passa på att ta dig ett nummer med frun också, så mår du mycket bättre. Nästa dag kom killen tillbaka till jobbet, glad och i fin form.
- Vad var det jag sa, sa verkarn, jag visste att det skulle hjälpa.
- Ja, sa killen, och vad fint ni hade hemma...

BN i ÖC

Corren har med en liten grej om Bête Noire...

Snö

Inatt kom första snön. Snart är alltså julen här. Äntligen!

Nytt på DVD: The nice guys

The nice guys

Det är 70-tal i Los Angeles. Smogen ligger tät över staden och porren har sin storhetstid. Ryan Gosling och Russell Crowe spelar två konkurrerande privatdetektiver, typ, som slår sina påsar ihop för att hitta en tjej som heter Amanda. Eller om det är porrstjärnan Misty Mountains, eller om det räcker med filmen hon medverkade i. Saker och ting är lite förvirrade inte bara för tittaren utan även för privatdeckarna själva.
Men det spelar ingen större roll, det är inte den märkliga härva av bilindustri, yrkesmördare, allmänna skummisar och porrskådisar som är filmens styrka, utan snarare det visuella, humorn och den sköna attityden. För detta är en film som vill vara rolig, cool och kultig, och också lyckas vara det. Den har en porrig stämning och en härlig 70-känsla, och både Crowe och Gosling gör sina roller riktigt bra. Det vimlar av tuffa scener och oväntade repliker. På många sätt är det en alldeles strålande film.
Den enda svagheten är väl att det är svårt att engagera sig känslomässigt. Hur kul "The nice guys" än är för stunden känns det som att den är väldigt lättglömd. Det är lite för mycket "L.A. Konfidentiellt-parodi-i-70-talsmiljö" för att bli riktigt minnesvärd.


3/5

Playboy

Figge fortsätter att tjata... Igår kom ett mejl igen:
"Nu var det ett tag sen vi fick en rejäl kätbild på dig. Jag behöver nåt att dregla över!"
Så okej Figge...här kommer en!

På skiva: Airbourne

Airbourne
Breakin´ outta hell

De har funnits i femton år men något verkar ha hänt under det senaste året, för plötsligt hör jag en massa av mina hårdrockande vänner snacka om dessa Airbourne som tydligen ska vara det "nya AC/DC". Nu finns det ju bara ett AC/DC och även om många försökt att kopiera deras stil finns det inga som har lyckats. Airbourne kommer från Australien, vet hur man riffar på gitarrerna och lirar bluesanstruken rock som man bäst diggar till med en bira i näven, men de saknar den där finessen som gör AC/DC unika. Det innebär inte att de är dåliga, tvärtom är det riktigt skaplig partyrock de spottar ur sig här på sitt fjärde album. Det är hög fart, hög energi och hög promillehalt. Schysst gitarrljud och mycket rock´n´roll-känsla. Men det är också svårt att skilja de olika låtarna från varandra och när skivan är slut är det ganska lite som har fastnat. Det låter lite pastisch, som att Airbourne plockat lite här och lite där, satt ihop bitarna och försökt att skapa den generiska AC/DC-låten. Som om ett tributeband fått för sig att skriva egna låtar i samma stil som originalet, och det gör att Airbourne blir ett ganska ointressant band.

2/5

Halloween 2016

Påsk, pingst, jul, kräftskiva, lucia, nyår, namnsdag, oktoberfest, midsommar...jag tar varje chans att fira. Och det gäller såklart Halloween också. Och hur firar man Halloween allra bäst? Jo, med Mistrals paj!

Nytt på DVD: Our kind of traitor

Our kind of traitor

Ännu en John Le Carré-bok har filmatiserats och denna gång har vi en svensk i huvudrollen. I denna spionthriller spelar Stellan Skarsgård en rysk maffiamedlem som tröttnat på skurklivet och vill hoppa av till England. Under en semesterresa till Marocko tar han kontakt med ett brittiskt par (Ewan McGregor och Naomie Harris) och ber dem överlämna en minnessticka med information till MI6 när de återvänder hem. Men självklart kan man inte bli kurir åt en rysk maffiahöjdare utan att det får konsekvenser, så det brittiska paret hamnar snart i en farlig härva, mittemellan mäktiga krafter som rysk maffia, storkapital och brittisk underrättelsetjänst.
Manuset brister lite i logiken på sina håll, och kanske är det den haltande trovärdigheten som gör att denna thriller aldrig blir riktigt spännande eller engagerande. Filmen känns helt enkelt lite slappt genomförd. Den är inte direkt dålig, men inte heller särskilt bra. Skarsgård lyckas gjuta visst liv i sin bullriga ryss, men det brittiska paret känns nästan sömngångaraktigt skildrade och det politiska maktspelet tänder aldrig till. "Our kind of traitor" saknar tyvärr den där nerven som en riktigt bra spionthriller bör ha, och lämnar därför inga djupare spår.

2/5

RSS 2.0