Vagabond i Vancouver

En dag i Vancouver mötte jag en tjej som såg bekant ut, nämligen min favoritkrönikör i Vagabond, Karin Wallén. Tänkte säga hej, men sket i det eftersom jag tänkte det var osannolikt att det verkligen var hon. Men så läste jag på Vagabonds hemsida att hon faktiskt befann sig på reportageresa i Vancouver. Som de säger: det är en liten värld.

Tobis facebook


På skiva: Judas Priest

Judas Priest
"Redeemer of souls"
SONY

Förra albumet "Nostradamus" som kom 2008 delade fansen i två läger. Vissa avskydde det pretentiösa konceptalbumet medan andra såg det som ett annorlunda och spännande grepp av de gamla metalhjältarna.
På sin nya platta har Robban Halford och gubbarna gått tillbaka till sitt klassiska Judas-sound och försöker återskapa "Painkiller"- stilen. Det är inga krusiduller, utan bandet riffar på, har en gammaldags produktion och levererar typiska metallåtar utan onödigt lull-lull.
Men även denna platta har delat fansen. Många uppskattar att bandet återigen gör det de kan bäst, medan andra menar att man hört samma sak fast bättre tidigare från gruppen. Jag tillhör den senare skaran och tycker att skivan är rätt tråkig och har svaga låtar som inte sätter sig. Arrangemangen känns fantasilösa och ljudbilden låter ganska anonym. Det är absolut inget bottennapp, och här och var blixtrar musiken till en smula, men som helhet är det en ganska trist historia som jag har ganska svårt att väcka något engagemang för.

2/5

Swinging Seattle

Sista kvällen hamnade jag på Pike Brewing Company precis vid Pike Place Market. Ännu ett av dessa lokala bryggerier det vimlar av här borta. Det ligger alltså mitt i stan och har en schysst restaurang/bar-del i källaren.
Testade sex av deras sorter. Var lite orolig först eftersom bryggeriet drivs av en familj som heter Finkel(!), men det var göööött.
Och så fick jag äntligen lite schyssta ribs. Av nån anledning hade det inte blivit av fram tills dess, och man kan ju inte komma hem från staterna utan att ha ätit ribs.
Sen gick jag tvärs över gatan och hamnade på en karaokebar och sen gick jag hem till mitt spökhotell. Tack och hej för denna gång!
Innelistan:
1. Gastown i Vancouver
2. Att ta en selfie vid Twin Peaks-vattenfallet
3. Columbia River Gorge
4. Sea to sky highway
5. EMP-museet (bitvis)

Krogkrönika, augusti

Efter thai kommer vad?

Det är intressant att följa ett samhälles utveckling genom att studera dess restauranger. Länge var det pizzeriorna som dominerade restaurangutbudet, sen började thaimaten ta över. Vilken blir nästa etniska restaurangtrend?

Att Sverige påverkas av utländska matkulturer är inget nytt, det har skett sedan Karl XII tog med sig kåldolmarna hem från Turkiet, och även längre tillbaka än så. Precis som i resten av västvärlden har det franska köket varit den stora ledstjärnan, men numera hämtas inspiration från världens alla hörn.
Den första hamburgerrestaurangen öppnades 1957 i Sverige och idag är den amerikanska matkulturen kanske populärare än nånsin genom alla sportbarer som poppat upp. Från 90-talet och framåt har sushi och tapas varit två andra tydliga trender. Men den allra viktigaste mattrenden började med 300 italienska gästarbetare på ASEA i Västerås som lanserade pizzan i Sverige. Snart hade varenda liten bonnhåla i landet en pizzeria, vilket på 80-talet kompletterades med kebabbarer, som numera ofta ryms under samma tak.
Från 00-talet är dock inte pizzerians särställning längre lika ohotad, utan thairestauranger har börjat ta över mer och mer av pizzeriornas tidigare roll. Så småningom kommer såklart även thairestaurangerna att konkurreras ut av nya typer av restauranger, och frågan är vad som blir nästa stora grej?
Rent matmässigt känns det som att indiskt vore det naturliga steget. Det är kryddstarkt, exotiskt och spännande, och helt klart en matkultur som är på uppgång här i landet. Något som talar emot är att vi svenskar inte reser särskilt mycket till Indien och att det inte heller bor särskilt många indier i Sverige.
Istället verkar utvecklingen gå bort från den internationella maten mot mer klassiska svenska smaker och råvaror. Aldrig tidigare har det väl öppnat så många restauranger som satsar på den svenska mattraditionen? Ju lokalare, desto bättre. Det satsas på "Matlandet Sverige" och ord som "närodlat" och "lokalproducerat" har blivit populära försäljningsargument.
Och det är givetvis både roligt och viktigt att lyfta fram den svenska mattraditionen, men det känns lite märkligt att den tydligaste etniska mattrenden just nu i Sverige är svensk mat.

Here we are now entertain us

Jaa...ännu en härlig dag i Seattle. Och nu är det sista rycket innan det är dags att åka hem och börja ladda för nästa tripp. Och är man i Seattle så måste sista rycket givetvis inkludera Nirvana, Soundgarden, Alice in chains och Pearl Jam, så jag gick till EMP Museum vid Seattle Center, som är stadens museum för musik och populärkultur.
Fick reda på att Nirvana faktiskt lirat på hotellet jag bor på! Och visst var det en hel del om Washingtons indiescen, men annars var nog musikbiten sisådär. Däremot var avdelningen om musikvideos riktigt bra.
Det fanns även science fiction- och fantasyavdelningar plus lite annat...
...samt en skräckfilmsavdelning som var riktigt bra.  "Låt den rätta komma in" räknades upp som en klassiker som måste ses, andra svenska inslag var Max von Sydow och Fever Ray (x2).
Och så här såg själva fasaden ut.
Nästan mittemot ligger Bill och Melinda Gates Foundation Vistor Center som också förärades ett besök. Som vanlig besökare är det kanske ingen jättehöjdare, men lite intressant ändå.
På vägen hem kollade jag även in Olympic Sculpture Park nere vid vattnet. Skulle dock beskriva den som "Hasip hasip" (som vi säger på thai), och sen blev det strandpromenaden hem.
 Hade egentligen tänkt att kolla in Fremont också, men det var så jäkla långt dit så det får vi ta nästa gång...

Så bitter...

Vad skulle jag åka på denna transatlantiska tripp för? Det innebär att jag missar årets höjdpunkt som är idag, nämligen Tanneforsdagen. Suck...
Inte nog med det. Idag är det dessutom Kulturnatten i Norrköping, som jag alltså också missar. Kan bland annat rekommendera Gustav Berry och Trailerpark Idlers på Antikvariatet, PANG! i Laxholmskällaren, vinföreläsning på Ardor, Efterfesten på Grammofon, Plusgrader och Pilotsonen i Knäppingsborg samt RawFEST på Kråkvilan. Hela programmet finns på: http://www.norrkoping.se/kultur-fritid/kulturnatten/kulturnattsprogram-2014.pdf
Men den absoluta höjdpunkten, som jag alltså också missar är Jimmy Ullers "50 years on stage". Katastrof!

C.I.A på Palatset

På Liveklubben ikväll: C.I.A som lirar 60-talsmusik.

Sömnlös i Seattle

Dålig säng, lyhört som sjutton och dessutom hemsökt. Nä, det blev inte mycket sova inatt på Moore Hotel. Vaknade som ett vrak och begav mig ner till Pike Place Market för att kolla läget. Där ligger bland annat världens första Starbucks (så fullständigt ointressant, om ni frågar mig).
Däremot finns det en berömd tuggummivägg. Rätt vidrigt men ändå lite fascinerande.
Sen fortsatte jag ner mot Pioneer Square som är lite av Gamla Stan i Seattle. Passerade biblioteket...
...och kollade in den lilla och väl dolda vattenfallsparken. Måste ju självklart klämma in ett vattenfall även i Seattle...
Området Pioneer Square har en viss rustik charm, även om det, liksom hela Seattle, skulle må bra av en uppfräschning. Seattle är ändå en okej stad, men som de skämtade om Kanada under Underground Tour: " ni är mer välklädda, har bättre ordförråd och bättre sjukförsäkring" och det sammanfattar ganska väl vad jag menade häromdan angående Seattle vs Vancouver
Underground Tour är som namnet antyder en underjordisk tur i gamla gångar under Seattle. Det var en svensk som eldade upp stan 1889 och det var efter det som Seattle byggdes upp igen med en högre marknivå varpå det uppstod en massa gångar under staden.
Sen åkte jag upp i Smith Tower, som när det byggdes för hundra år sedan var den fjärde högsta skyskrapan i världen och den högsta utanför Manhattan. En tjusig byggnad med utsikt över Space Needle långt där borta.
Nu blir det rock´n´roll-museum, ribs och Pike Brewing Company. Aah...Emerald City kanske inte är så dum ändå...

Lehmans fredagsfräckis

Efter samlaget och full av hopp, frågar hon:
- Vad ska ungen heta?
Han drar av gummit, knyter knut på den och svarar:
- Kommer han ut härifrån ska han heta Joe Labero!

Club Chateau på Palatset

Ikväll kör Club Chateau på Palatset. På scenen: Sawo, Joakim Leion och Rajt.
 

You wake up at Sea-Tac

 
Nu avslutar vi denna lilla tripp med några dagar i grungens mecka Seattle. Det är ju för övrigt inte bara Kurt Cobain och grabbarna som kommer härifrån utan även Bruce Lee, Boeing, Twilightfilmerna, Starbucks, Bill Gates, Jimi Hendrix och lite annat smått och gott.
Jag dumpade bilen på Sea-Tac, denna kultiga flygplats, och checkade in på Moore Hotel mitt i smeten, bara ett kvarter från Pike Place Market.
Dessvärre läste jag precis innan incheck att det tydligen ska vara hemsökt, så fan vet hur det kommer sluta. Och ja, det är ett rätt läskigt hotell, så det blir att sova med lampan tänd inatt...
Jag började med att gå bort till Seattle Center och åka upp i Space Needle, men det var inte så mycket till utsikt tyckte jag. Jag har ju varit uppe i en del såna där torn och även om Space Needle är en snygg byggnad så gav det inte särskilt mycket.
Då var glasmuseet Chihuly Garden & Glass bredvid klart intressantare. Titta på bilderna, så får ni se själva.
Det är alltså gjort av glas alltihop, om ni undrar...
Första intrycket, om man jämför Seattle med Vancouver, är att Vancouver är klart bättre. Seattle är, som vi säger - swettigare. Att jämföra Seattle och Vancouver är som att jämföra USA och Kanada. Kanada är lite coolare, fräschare, modernare och vassare i allt.
Fast det är klart...New England var inte dåligt det heller...

Columbia River

Hoppade in i kärran igår morse och utforskade mer av staten Washington. Det var i ärlighetens namn inte så spännande. Ja, ni ser ju själva hur landskapet ser ut.
Man passerar ju många hålor, och en av dem var Toppenish som i brist på andra tillgångar försöker lansera sig som mural-staden. Och många muraler var det, här är två.
Sen kom jag till Columbia River och då blev landskapet lite roligare. Jag körde utmed floden, och sedan över och plötsligt var jag i Oregon...
Oregon blev förresten genast en favorit. Klart mycket intressantare än tråkiga Washington.
Bland annat har Oregon Columbia River Gorge med en massa vattenfall och annat skoj. Ja, jag har också insett att jag kan framstå som sjukligt intresseerad av vattenfall. Det är jag nog egentligen inte, men området runt Multnomah falls var riktigt bra.
Innan jag åkte fanns en vag plan om att eventuellt hinna stanna till i Portland och ta en sloe gin fizz. Det hanns dessvärre inte med, utan det blev raka spåret upp till Olympia istället. Stan är berömd för sin delstatskongress i mastodontformat, men verkade i övrigt rätt tråkig. Men kvällen slutade hur som helst i en dygnet runt-öppen diner med burgare, bärs och servitrisen Rhonda. Hon var för övrigt från Oregon...

På skiva: Ed Sheeran

Ed Sheeran
"X"
Warner

Singer/songwriter - Ja
Svårlyssnat och jobbigt - Nej
Andra albumet - Ja

Dubbeltramp och distade gitarrer - Nej
Falsettsång - Ja
Samarbete med Pharrell Williams på singeln "Sing" - Ja

Skrämmer svärmor - Nej
Fick hit i Hobbit-filmen - Ja
Dunka dunka - Nej

3/5

Twin Peaks

Igår stod en av resans höjdpunkter på schemat, nämligen att åka till inspelningsplatsen för Twin Peaks. Så jag drog till färjan som tog mig tillbaka till Vancouver. Med facit i hand skulle jag tagit nån av de andra linjerna för bilresan mellan Vancouver och Seattle, som jag trodde skulle vara ganska kul, var ingen höjdare. Naturen såg ut exakt som hemma, vägen var tråkig och dessutom var USA:s tullfolk jäkligt otrevliga. Dåligt väder och mycket trafik var det också. Det brukar alltid komma en dag på alla mina resor där det kör ihop sig med bilkörningen och denna dag får nog räknas dit. Inte så att jag direkt körde vilse, men det var mycket strul med vägbyggen, sjukt mycket trafik och med att hitta.
Twin Peaks spelades in i Snoqualmie och North Bend (plus i Kalifornien och på lite andra ställen) som ligger några mil utanför Seattle. Men det är ju inte som i tv-serien att man kör på en väg och sen plötsligt dyker den berömda skylten upp som säger att man är framme i Twin Peaks. Det finns inte ens två tydliga tvillingtoppar i North Bend, däremot finns det massa berg och särkilt ett (Mount Si) som ligger precis vid staden.
Först kom jag till Snoqualmie falls som är det kända vattenfallet i tv-serien. Där ligger även Salish Lodge som är The Great Northern. Hotellet är dock inte lika fint och mysigt i verkligheten utan ser faktiskt rätt trist ut både in- och utvändigt. Fast det visste jag om innan. Vad man inte heller ser i tv-serien är att området kring vattenfallet är rätt fult, vilket inte är så konstigt eftersom det ligger precis vid en stor kraftstation.
Strax intill Snoqualmie ligger sedan North Bend som utgör själva huvudorten i Twin Peaks. Jag hade ju ställt in mig på att träffa Log Lady och de andra på gatorna, men förutom några kvarter i mitten av den lilla byhålan var det inte mycket som gav några Twin Peaks-vibbar.
Det hade jag i och för sig också på känn innan. Inte minst med tanke på att det faktiskt gått 25 år sedan serien spelades in. Men jag såg bron, skolan och floden där Laura hittades. Och dinern såklart, även om den såg annorlunda ut invändigt och dessutom har ett annat namn.
Natten spenderades i Ellensburg och nu väntar en heldag på landsbygden och därefter styr jag kosan mot Seattle. Om nu inte Bob kommer och tar mig...

Nytt på DVD

Non-Stop
Liam Neeson spelar flygsäkerhetsexperten Bill Marks, som är flygrädd, och hans förtjusning ökar knappast när han strax efter att planet lyft får meddelanden från en okänd person att någon ombord ska dö om 20 minuter om inte 150 miljoner överförs till ett speciellt konto. Snart börjar folk dö och Bill fortsätter att få fler meddelanden mellan att han smygröker på toaletten och sneglar på de lockande whiskeyflaskorna.
Det märkliga är att meddelandena måste komma inifrån kabinen, den skyldige måste alltså vara någon av de 146 passagerarna, och det finns många skumma typer ombord. I en kamp mot klockan försöker Bill hitta utpressaren samtidigt som han själv börjar misstänkas av myndigheterna för att försöka kapa planet. Det är alltså en ganska knivig och komplicerad situation han befinner sig i.
"Non-Stop" är en ganska ordinär, men fullt godkänd thriller som lyckas hålla spänningen uppe ända till slutet. Den instängda miljön och det varierade persongalleri som utmärker flygresor bidrar till att skapa en tät stämning. En perfekt film att fördriva tiden med på en lång flygresa.

3/5
-----------------------------------------------------
A long way down
Pierce Brosnan spelar en populär tv-programledare som hamnat i blåsväder. Efter att ha varit med en minderårig tjej har han blivit av med jobbet, hamnat i fängelse och fått livet förstört. På nyårsafton bestämmer han sig för att hoppa från ett höghus i London, men väl uppe på taket träffar han tre andra personer som har samma plan. Alla lider de av sina respektive problem, men mötet på taket får dem att hitta en gemenskap, skriva under en icke-självmordspakt och till slut bli vänner, trots sina stora olikheter. Media får nys om historien och för att slippa undan uppmärksamheten åker de fyra på en semesterresa, som dock inte blir vad de hoppats.
Filmen bygger på en Nick Hornby-roman och har en ganska intressant grundpremiss, som tas om hand på ett hyfsat men långt ifrån hellyckat sätt. Som tittare har man svårt att avgöra om det är en må-bra-film eller om det trots allt finns ett välbehövligt mörker där. Att filmen inte riktigt kan bestämma sig för vad den vill gör att den slutar som ett ganska lättviktigt och tyvärr smått ointressant tidsfördriv.

2/5

Vancouver Island

Dagen började med regn och rusk och jag hoppade på färjan till Vancouver Island. Två timmar senare var både solen och jag på plats på denna stora ö som jag läst så mycket om. Men nja, kan inte direkt säga att den levde upp till hajpen. Victoria, som är både provinshuvudstad och ett stort turistmål, vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om, helt okej på många sätt men samtidigt väldigt konstig.
Å ena sidan pampiga gamla brittiska byggnader, å andra sidan gulliga små gingerbread-hus.
Victoria är liksom Linköping och Las Vegas i ett, och jag blir inte klok på det. Dels är det en seglarstad, dels finns ett stort First Nation-arv, men här finns även ett Chinatown och till och med art deco-hus. För Guds skull Victoria - bestäm dig för vilken sorts stad du vill vara!
Va, ännu mer totempålar? Ja, det går liksom inte att undvika, de finns överallt. Däremot undrar jag var alla späckhuggare håller hus. Har jag tur får jag se en från färjan tillbaka till fastlandet, men det är väl knappast troligt. Jag har ännu inte bestämt om jag ska ta båten till USA eller Kanada, men i vilket fall kommer kvällen troligtvis sluta i USA.
Jag gillar Kanada så mycket att jag redan börjat att fundera på nästa tripp. Då blir det nog att åka tåg mellan Winnipeg (hett just nu!), Saskatoon, Edmonton och Calgary. Men först bär det av mot Snoqualmie falls...

På skiva: Stiff Little Fingers

Stiff Little Fingers
"No going back"
Pledge Music

När jag upptäckte punken runt 1980 var låten "Gotta getaway" med Stiff Little Fingers en av de viktigaste låtarna. I ärlighetens namn var det inte så många fler låtar av det nordirländska bandet som jag fastnade för, istället var det band som Ebba Grön, KSMB, Ramones och Sex Pistols som betydde mest. Men att få reda på att det ilskna bandets namn i översättning betydde "Stela små fingrar" var roande och förvirrande för en sjuåring, så det uppstod ändå en slags relation till Jake Burns och grabbarna.
Bandet har genom åren varit mer eller mindre aktivt i omgångar, och bytt ut en mängd medlemmar. De senaste årens återförening verkar dock hålla i sig och det känns som att bandet är tillbaka för gott. Fortfarande tycker jag "Gotta getaway" står sig bra, medan resten av låtmaterialet är ganska tråkigt. Och det intrycket stärks av nya plattan, som är den första på elva år.
Med tiden har Stiff Little Fingers drabbats av det värsta ett punkband kan råka ut för - de har lärt sig spela. Deras aggressiva punk har slätats ut till välproducerad och välspelad musik nånstans mellan gubbrock och collegepunk, och skulle mycket väl kunna spelas på Sportradion i P4. Helt okej låtar, men det är fan inte punk.

2/5

Into the wild

Började dagen med att hämta hyrbilen som jag ska ha i några dagar. Jag gillade Vancouver svinmycket, men nu ska det ändå bli kul att komma ut på landsbygden lite.Första stopp var Capilano Suspension Bridge strax utanför stan. Där kan man bla gå på en lång hängbro över en ravin, vandra runt bland trädtopparna och följa coola stigar som går utmed bergsväggarna.
Snackade svensk metal med en kille i personalen. Han gillade Opeth, In Flames och The Haunted men kände inte till Ghost B.C. så nu har jag hajpat dom lite. Han vart jäkligt nyfiken när jag förklarade att de har en "black pope for singer".
 Visst, bygga häftiga gångbroar kan man göra lite vart som helst. Det som var allra bäst med Capilano var den riktiga naturen, och inte minst de ENORMA träden. Tallarna var nästan 100 meter höga!!
 Sen blev det Sea To Sky Highway, en otroligt fin väg som går från kusten upp mot den kända skidorten Whistler. Förra gången jag var i Kanada var ju på östsidan och det var rätt tjusigt där med, men här på västkusten får man mer av den där typiska Kanada-bilden man har med höga berg, sjöar, klar himmel och storslagen natur. Jag körde dock inte ända upp till Whistler utan vände i Squamish.
Gjorde några stopp också, här ser vi Shannon falls...
 Sen på kvällen tog jag in ett motell i Horseshoe Bay, byn där färjan till Vancouver Island går ifrån. Så jag slängde in väskan på rummet och gick till den lokala krogen runt hörnet med utsikt över hamnen. Där käkade jag en märklig Yorkshirepudding, drack några lokala ale och tittade på amerikansk fotboll på tv-skärmarna medan ZZ Tops "Sharp dressed man" ljöd ur högtalarna. Så jävla gött!

Nytt på DVD

Godzilla

Berättelsen om jätteödlan som muterar till ett ilsket monster vid kärnvapensprängningar i Stilla havet har filmats flera gånger tidigare och i olika varianter. Denna gång känns det till en början som att historien ska få en lite mer realistisk, och kanske suggestiv, ton men snart inser man att det är ännu en mastodontfilm där Hollywood i vanlig ordning fläskar på med allt de har och lite till.
"Godzilla" gör samma miss som "2012" gjorde och tar i för mycket. Katastroferna kommer slag i slag, det är kärnkraftsolyckor, tsunamis, raserade broar och elektromagnetiska pulsar. Det räcker inte ens med ETT monster utan filmen innehåller TRE, som slåss med varandra och ödelägger allt i sin väg. Kort sagt: det här är bara en film där saker förstörs hela tiden.
Människornas roll i filmen känns rätt onödig, det är ändå bara monstren som bekämpar varandra. Godzilla framställs lite märkligt som något slags hjälte som ordnar "balans" i världen. Slutstriden är rätt intetsägande och den kritik mot kärnkraft som antyds i inledningen tas aldrig vidare. Som högljudd bakfyllefilm funkar måhända denna rulle, men det är väldigt konstigt att Godzilla mest blir en bifigur i sin egen film.

2/5

Stanley Park

Igår var det toppenväder och jag tog en promenad runt Stanley Park, som är en enorm park som ligger precis intill centrum. Där fanns lite gott och blandat att spana in...
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Det blev en ganska soft dag med några timmars promenad, lite fika och sen upp till Gastown hyfsat tidigt för att leta upp den där Red Racer-ölen som jag fortfarande inte hade sett. Men det har jag nu, och provsmakat också. Och den var både lättdrucken och god, men knappast anmärkningsvärd på något sätt.
Nu har jag inte varit i världens alla länder, men jag tror banne mig Kanada är världens bästa pub-land. Hamnade på några olika igår och pimplade lokal malt, fan de har ju knappt nåt annat. Hur många Linköpingsöl eller ens östgötaöl hittar man på krogarna där hemma?
På "min" gata, Granville, var det världens drag. Lördagkväll, varmt, folk på gatorna - underbart.
Idag ska jag hämta upp hyrbilen och ge mig upp i bergen norr om Vancouver. Från och med nu är planerna lite mer flytande i några dagar...

Champagne love

Just det, årets reseaffisch. Det blev Wendy...

På skiva: Björns vänner

Björns vänner
"Ni har stulit våra drömmar"
Adrian Recordings

Har ni inget för er en regnig höstdag kan ni kolla upp det svenska bandet David & The Citizens, som var halvstora i början av 00-talet men idag helt bortglömda. Synd, eftersom det bitvis var ett lysande popband. Parallellt med det ingick frontfiguren David Fridlund en period även i Björns Vänner, som spelade en liknande variant av småskev, akustiskt klingande indiepop fast på svenska samt lite mesigare och sämre.
Vi var kanske inte så många som brydde oss, men Björns Vänner fick ur sig låtar som "Åkrar och himmel", "Vad ska jag med ett foto på dig?" och "Kvar på film" och därmed förtjänar de en plats i den svenska musikhistorien.
Nu är bandet tillbaka med en ny platta efter tio år och, tja, så jäkla bra är den väl kanske inte. Gruppen låter ungefär som de lät då och jag har svårt att hetsa upp mig över det musikaliska. Däremot känns det på ett personligt plan roligt att de är nu är tillbaka, det är som att återse en gammal vän som man nästan glömt bort. Det tar två minuter, sen är vi tillbaka där vi avslutade senast, Björn och jag.

2/5

Gastown

Det finns som sagt mycket pubar i Vancouver och allra bäst är den gamla stadsdelen Gastown. Jag var ute och käkade där igår kväll och så här ser det ut.
Sonic Surf-Ola tipsade om de två ställena nedan, men de var dessvärre packade (liksom de flesta krogar jag gick förbi) så ikväll tänkte jag gå ut lite tidigare. Det är ju dessutom lördag. 
Till slut hamnade jag på The Flying Pig där jag fick in en fem cm tjock fläskkotlett plus en slags pulled porkgratäng. Det fanns en kille i Grebo som kallades "Proppmätt" när jag växte upp, och det var så jag kände mig...

Vancouver dag 2

Skönt att vara i Nordamerika där man får riktiga frukostar. Jag minns med fasa min Sydamerikatripp i vintras där varje morgon inleddes med en veritabel sockerchock. Men här är det bacon, äggröra, korv, home fries, yoghurt och riktigt bröd - gött!
Även dag två här i Vancouver duggade det från himlen, men jag gav mig ut på stan och började med de södra delarna av centrum.
Började med det coola, Colosseum-liknande biblioteket och fortsatte sen till Yaletown som beskrivits som hippt. Det är dock fel ord, jag skulle snarare använda "chict". Mycket småbutiker och restauranger, fast det är det ju i hela Vancouver. Ibland känner jag att jag bara skulle vilja åka runt världen och sitta på barer och caféer och bara ägna dagarna till att äta och dricka, men inte denna dag så jag fortsatte ner mot vattnet (Vancouvers centrum ligger på en halvö). Hamnade i ännu en filminspelning, såg en även igår så det verkar stämma att Vancouver är  "Hollywood north".
Tog båten över till Granville Island där de har massa caféer, mikrobryggerier, butiker osv, men nja, det var lite småtråkigt. Lite för mycket familje/turistkänsla för att leva upp till hajpen.
Eller också var det vädrets fel, men när jag kom tillbaka till downtown blev det bättre. Det går en strandpromenad runt hela staden som sen går över i den stora parken Stanley Park längst ut på halvön (dit ska jag idag). Där fanns det mycket Kanadagäss (kanske inte så konstigt med tanke på vad de heter), konstverk och stränder (coolt att kunna bada mitt inne i city). Även ovanligt att det mitt i city finns lugna småhusområden.
Nu undrar ni kanske om Sedinarna? NHL har inte börjat än så tyvärr får jag inte se dem. Annars tillhör ju NHL-hockey en grej som man vill gå på när man är i de här trakterna, liksom baseball och amerikansk fotboll. Baseball var jag på i Boston förra hösten, men de andra två har jag fortfarande kvar.
Sen gick jag över till nordsidan till Coal Harbour/Canada Place där man bland annat kan kolla på bergen, vattnet och alla sjöflygplan (heter det så?) som lyfter och landar hela tiden.
 Och ja, det blev även lite art deco denna resa. Här är Vancouvers kanske mest kända byggnad Marine Building.
Och givetvis blev det ännu ett försök att tygla min höjdskräck genom att åka upp i Vacouver Lookout och kolla på utsikten. Nu är det tornet visserligen varken ett regelrätt torn eller ens särskilt högt (bara 177 m), men schysst ändå.
Här nedanför ser man den pubtäta stadsdelen Gastown, och det var där jag sedan hamnade på kvällen...

Frallan på Palatset

Ikväll kommer Frallan med band till Liveklubben. Förband är Fredrik Johansson & Hundarna.

Oh Canada...

Fan, vad jag gillar Kanada. Jag var ju på östsidan för tre år sedan och blev smått förälskad men denna gång verkar faktiskt bli ännu bättre. Jag visste ju att Vancouver skulle vara bra, men blev ändå överraskad. Jag trivdes så fort jag landade och det var en känsla som bara ökade under dagen.
Men vi tar det från början: det gamla rekordet från att låsa lägenhetsdörren, åka taxi till flygplatsen, checka in, passera säkerhetskontrollen och stå klar inne i gaten var 18 minuter. Denna gång tog det 15, och eftersom det var kö både vid incheck och säkerhet går det nog att pressa några minuter till. Annars har jag egentligen inget emot att resor tar tid. Jag kan faktiskt gilla både väntetider på flygplatser, och inte minst långa flygresor (om man inte har jobbiga grannar).
Första intrycket var att det var en väldigt fräsch flygplats. Andra var att det blev jackpot direkt när jag tog snabbtåget in till city (fick tillbaka 20 dollar växel i quarters av biljettmaskinen). Tredje var att det var väldigt mycket asiater. Efter att ha gått runt på stan känns det nästan som att varannan invånare är asiat.
Det regnar mycket här på västkusten och det fick jag känna av direkt. När jag kom in till stan satte det igång, men det verkar som att det ska bli bättre väder de kommande dagarna. Märks även att man är i Nordamerika eftersom de envisas med mängder av kuddar på sängen, och precis som första natten i Toronto gick även brandlarmet på hotellet här i Vancouver.
Något som också slog mig direkt var hur superhippt Vancouver är. Det vimlar av småbutiker och pubar (kan vara det pubtätaste jag sett), både de gamla och nya husen är coola och folket - ja de är supercoola. Söder - släng dig i väggen! Här är de hipsters på riktigt!
Jag bor som vanligt mitt inne i smeten, och det är gångavstånd till allt inne i centrum. Jag landade på eftermiddagen och tänkte bara ta en liten minirundtur första kvällen för att snabbkolla läget, men jag hann med både en shoppingtur, en rejäl sväng i Gastown (typ gamla stan), det nya området runt Canada Place/Convention Centre mm.
Idag tänkte jag börja dagen med att kolla in hippa (vilken skräll...) Yaletown, Granville Island och Burrard Bridge, sen får vi se vad som händer.
Här är "Steam clock" i Gastown, Vancouvers kanske mest kända sevärdhet. Ikväll blir det nog att hänga i Gastown, är lite nyfiken på den där Red Racer som alla pratar om. Lokal mikrobryggd öl är det för övrigt ingen brist på...
Här är mitt hotell. I botten ligger puben Doolins där jag avslutade kvällen igår. Det blev dock inte så sent, eftersom klockan svensk tid var ungefär sju på morgonen när jag beställde in mat och öl . Men det medförde att jag vaknade fullt utsövd kl 07 lokal tid idag. Det var nog 30 år sen senast...
 

Lehmans fredagsfräckis

Vad heter det rynkiga skinnet längst ut på mannens penis som far upp och ner när man har sex?
- Kärringen!

Swedbank

Hoppsan, de har visst lite humor på Swedbank...

Vancouver vs Seattle

Imorrn bär det av till Vancouver, sen blir det att bila runt en vecka och sen åka hem från Seattle. Både Vancouver och Seattle känns som två bra (och ganska lika) städer, så här kommer en liten komparativ studie.
 
Rockband:
Vancouver
Skinny Puppy
Front Line Assembly
Hot Hot Heat
 
Seattle
Nirvana
Alice in chains
Soundgarden
Perl Jam
Jimi Hendrix
Band of horses
Foo Fighters
Fleet Foxes
Queensryche
 
Kändisar:
Vancouver
Pamela Andersson
Douglas Coupland
Michael J Fox
Jason Priestley
 
Seattle
Jim Caviezel
Joshua Jackson
Bill Gates
Gail Devers
 
Filmer:
Vancouver
Lite knepigt...det görs ju oerhört mycket film i Vancouver, stan kallas ju "Hollywood North". Men det är inte så många filmer som uttalat utspelar sig i Vancouver.
 
Seattle
Sömnlös i Seattle
Singles
Wargames
Get Carter
Twilight
 
Hur som helst blir det skojigt att åka dit. Håll koll på bloggen för mer utförliga rapporter.

På skiva: Morrissey

Morrissey
"World peace is none of your business"
Universal

Jag lyssnar på de inledande spåren, läser namnet på låttitlarna och befarar att mitt kluvna förhållande till Morrissey knappast kommer att förändras. Men ju längre skivan snurrar desto mer växer den forne The Smiths-sångarens platta. Den är inte bara oväntat bra utan även överraskande experimentell.
En låt som "Earth is the loneliest planet" med sin spanska gitarr och sitt dragspel är knappast något av de bättre spåren på skivan, men jag uppskattar att han tar några kliv åt sidan från den gitarrslingriga pop och på senare år den smågubbiga rock som blivit hans signum, och istället söker sig mot mer klassiska crooner-marker. Det är en utveckling jag gillar, särskilt när det görs med den twist som gamle Moz levererar.
The sägs ibland att den som är genuint musikintresserad förr eller senare alltid kommer att hitta fram till The Smiths och Morrissey. Genom åren har jag med jämna mellanrum försökt att på allvar engagera mig, utan att aldrig riktigt lyckas, men kanske är det dags nu? Jag tycker "World peace is none of your business", utan att vara revolutionerande, har en elegans, stuns och stilfull snits som ofta tidigare saknats. Kanske har Morrisseys ålder kommit ifatt hans musikstil, och en perfekt jämvikt uppnåtts?
De spanska, och andra internationella, influenserna är något som återkommer på fler ställen på skivan. Allt är inte klockrent, men i exempelvis den dramatiska "Kick the bride down the aisle" eller den mer energiska ”Staircase at the university" blir resultatet strålande.
Många renläriga fans tycker säkert att Morrissey under stundom tar sig lite väl stora friheter på denna tionde soloskiva, men själv vill jag hävda att det är hans bästa och mest spännande platta på länge.

4/5

Postmannen ringer alltid två gånger

Vad är det för usel postgång vi har i Europa? Igår fick jag ett vykort från Martin & Vickan som postades på Kreta den 3/9. Samma sak tidigare i somras när Lillis & Marie skickade ett vykort som tog två veckor att ta sig från Grekland till Linköping.
Det påminner mig om ett vykort jag fick för ett antal år sen där man kunde avläsa på poststämplarna att det tog två dagar från Bangkok till Norrköping - och tre dagar från Norrköping till Linköping!

Musikkrönika, augusti

Ljuva 00-tal

Jag brukar hävda att 90-talets swindie är den musik jag älskar allra mest, men när jag tänker efter är det nog inte riktigt sant. Min största kärlek är nog den andra och tredje vågen av svensk indiepop. Men vem minns dem idag?

"Ljuva Sextiotal" sjöng Brita Borg 1969, och sammanfattade decenniet innan det ens tagit slut, vilket kan tyckas lite märkligt. I texten blickar hon även framåt till år 1990, vilket för oss popromantiker dock känns fullt logiskt.
Det var på 60-talet som den klassiska popmusiken uppstod med band som The Beatles, The Kinks och The Hollies. I Sverige fick vi band som Tages, Ola and The Janglers och Hep Stars. Därefter följde två decennier där popen utvecklades åt en mängd olika håll innan det i början av 90-talet dök upp en massa indiepopband som hämtade sin inspiration från 60-talets originalpop som de hottade upp och presenterade i en modern tappning.
I England gjorde band som Oasis, Blur och Suede succé och här hemma hade vi grupper som This Perfect Day, The Wannadies, Atomic Swing och Popsicle. Det var band jag älskade och fortfarande älskar, men i ärlighetens namn var min popentusiasm som allra störst tio år senare - i början av 00-talet.
Då hade banden från den första svenska indievågen börjat droppa av och mitt liv var en ständig jakt på att hitta ersättningmusik. Inte för att det var särskilt svårt, den andra vågen av svensk indiepop var som helhet faktiskt ännu bättre än den första.
(Ska man vara noga var 00-talets pop kanske till och med den tredje vågen, men det har egentligen ingen betydelse för det kommande resonemanget).

Ray Wonder fick en hit med en bilreklamlåt, Edson och Dynamo Chapel fick epiteten "bästa osignade band", The Radio Dept. hyllades av en unison kritikerkår medan Eskobar blev "folkets val". Själv fastnade jag något oerhört för Marit Bergman.
Det kom Göteborgsband som Silverbullit, Her Majesty, Bad Cash Quartet, Whyte Seeds och The Plan. Ville man ha mer "mogen" indie fanns The Perishers, Isolation Years och Deportees. Utomlands slog The Concretes, I´m from Barcelona och Firefox AK, här hemma lyssnade jag på Niccokick, The Mo, Ingenting och The Facer.
Det fanns ingen hejd.
Det vällde hela tiden fram nya band som Sambassadeur, Radio LXMBG, Suburban kids with biblical names, Le Sport, The Tough Alliance, David & The Citizens, Wilson Hospital, Katie goes to Tokyo, De Stijl, Irene och The Fine Arts Showcase. Fantastiska band allihop - men redan mer eller mindre bortglömda.

Det här var band som dominerade rockklubbar, topplistor, festivaler och musikjournalistik för bara fem-tio år sedan, men idag hör man aldrig musiken spelas i radio eller av dj:s, vilket är oerhört märkligt. Har jag bara drömt alltihop? Eller beror det på att dagens musikjournalister och poppublik är historielös och okunnig?
Inte för att det råder någon brist på bra musik idag heller, men det är ju konstigt att ett helt decennium av finaste popmusik bara raderats ut från det kollektiva medvetandet. Så gör er själva och den svenska pophistorien en tjänst och gå in på Spotify och lyssna på banden jag nämnt ovan. Det är de sannerligen värda.

Val 2014

Vilket skitval! På de flesta sätt faktiskt. Alla förlorade.
Till att börja med sprack ju mitt valtips rätt rejält, men det visar ju också på hur otillförlitliga opinionsmätningar är.
Sen har vi ju SD:s valresultat som är en stor skam för Sverige. Det var för övrigt det enda parti som gjorde ett bra val, men de har knappast anledning att jubla för det eftersom de ändå inte får vara med och bestämma ett skit.
F! kom inte in och bidrog därmed till att både sabba för övriga vänstern och ge SD extra mandat i riksdagen.
Löfven blir troligtvis statsminister, trots att S gjorde ännu ett katastrofval. Även V och MP fick ganska dåliga resultat.
Folkpartiet fick överraskande dåliga siffror, men de övriga Allianspartierna gjorde trots allt hyfsade val, även Moderaterna (historiskt sett) trots att de tappade jättemycket jämfört med förra rekordvalet. Men Alliansen förlorade regeringsmakten och är såklart besvikna. Liksom i princip samtliga partier.
Vänsterpartiet jublade som vanligt när det presenterades dåliga siffror för andra partier och gjorde fingret mot tv-skärmar när SD visades. När alla andra väljare röstar FÖR något, röstar de alltid EMOT. Det ironiska är att dock att gårdagens valresultat knappast kommer ge V mer inflytande, utan istället leda till en blocköverskridande mittenpolitik där kanske ett eller två Allianspartier till och med kommer ingå i en regering. Så skrattar bäst som skrattar sist!
Allra tråkigast var emellertid att Fredrik Reinfeldt avgår som både statsminister och Moderatledare. Jag har aldrig röstat på honom, men alla med vett och sans inser att han är den bästa svenska politiker vi har för tillfället. Han är inte bara den mest kunniga och den med mest auktoritet. Han är även den som markerat tydligast mot Sverigedemokraterna och dessutom är han fortfarande ung. Fredrik Reinfeldt behövs inom svensk politik och jag hade gärna sett att han fortsatt i många år till.

Skaldjursfrossa #8

Japp, det blev en liten mini-skaldjursfrossa till valvakan igår. Och därmed sätter vi punkt för årets skaldjursfrosseri. Nu får det räcka. Jag ska inte se åt ett skaldjur förrän nästa sommar igen.
Eller...osvuret är kanske bäst...

Tobi tippar valet

Jag tycker vi slänger in ett valtips så här i elfte timmen. Det är givetvis svårt att gissa på exakta procenttal, men här kommer mitt tips:
 
Socialdemokraterna 30,2%
F! 2,5 %
Kristdemokraterna 5,2%
Miljöpartiet 9,1%
Sverigedemokraterna 9,3%
Moderaterna 22,8%
Vänsterpartiet 6,5%
Folkpartiet 7,4%
Centerpartiet 7,1%
 
Mandat
S+V+MP 164
SD 33
Alliansen 152
F! 0
 
Vad jag hoppas är en helt annan sak. Men hur det än går kommer vi sannolikt få en "förlorare" som statsminister, vilket är ovanligt och känns märkligt.

Jossi 40

Jossi fyllde 40 för ett tag sen, så igår var vi några stycken som överraskade henne med en fest. Först var vi på Prison Island, som var riktigt skojigt och sen blev det fest hemma hos Martin & Vickan. God mat, trevlig kväll och underbara vänner.
Grattis Jossi och tack till Zeijlon, Marina, Martin, Vickan, Phalén, Sara, Dan, Anna och Niklas för att ni finns. Nu går vi och röstar...sen tror jag det är dags för en skaldjursfrossa till valvakan.

Skaldjursfrossa #7

Oj oj oj! OJ OJ OJ! Igår hade vi en skaldjursfrossa hos mig som slog alla rekord. Hummer, krabba, insjökräftor, havskräftor, räkor, ostron, ailoli, sallad, bröd, västerbottenpaj och mängder av champagne.
Det vi ser på bilden är faktiskt inte ens hälften av alla skaldjur vi hade. Återigen: oj oj oj!
Nu återstår bara en liten eftersläntrande skaldjursfrossa, men sen får det banne mig vara nog för i år. Nu är det dags att gå in i Oktoberfesternas härliga tid!

John Wildcat och Teenrockers på Palatset

Ikväll kör vi Liveklubben igen. John Wildcat och Teenrockers lirar.

Flimmer närmar sig

Igår var jag i Norpan och fixade lite. Bland annat var jag på Cnema och snackade lite med en av de som har hand om Norrköpings filmfestival Flimmer som äger rum 3-12 oktober.
Filmfestival i Norrköping, hö hö, det är väl bara skit? Nej tvärtom, jag har varit där i ett antal år och det är riktigt bra. I år har festivalen en världspremiär, 29 Sverigepremiärer, mängder av kortfilmer, en luktfilm(!), två filmquiz, regissörsbesök och lite annat smått och gott. Dessutom är det billigt och festivalen hålls i supermoderna och fräscha biolokaler. I år fyller Flimmer även 60 år. Läs mer på: http://www.flimmer.nu/

Lehmans fredagsfräckis

10 samer satt i en kåta och en sa:
-Undrar om det är nån skillnad på att göka en ren och ett fruntimmer?
-Fråga Ove, han har gökat ett fruntimmer! 

Kånka & bär

Känner ni igen den här baslådan? Just det, det är den jag kört fram och tillbaka mellan 4Sound och Palatset åt The Producer. Igår var det dags igen, och sen ska den tillbaka på måndag igen...
Men snart får jag min hämnd! För nästa vecka åker jag bort och missar tre spelningar, vilket betyder att The Producer får styra med det på egen hand. Och han saknar körkort, så han får väl bära skiten genom stan, he he...
Hämnden är ljuv!

Oh la la...

Här sitter jag och lirar den nya BN-hiten "Árboles en Mendoza" och njuter av sensommaren. Vadå sensommar, det är ju höst? Nix pix, det är fortfarande sommar och kommer vara så åtminstone till nästa helg. Och efter sensommar kommer indiansommar och Brittsommar, och sen börjar det bli dags att dra sig mot södra halvklotet. Så sammanfattningen av årets Summer of Tobi lär dröja till framåt vårkanten...

På skiva: Accept

Accept
"Blind rage"
Nuclear Blast/SONY

En ständigt pågående debatt inom musikvärlden är den om hur många/vilka originalmedlemmar som måste ingå i ett band för att det ska kännas trovärdigt att de använder bandnamnet. Kan exempelvis Accept kalla sig Accept även om inte grundaren och frontfiguren Udo Dirkschneider ingår i sättningen?
Tydligen, för Udo har inte varit med på fem år och tre album med denna upplaga av det tyska heavy metal-bandet och det verkar gå ganska hyfsat ändå. Personligen tycker jag dock inte att den grupp som släpper skivan "Blind rage" borde kalla sig Accept. Nya sångaren Mark Tornillo sjunger visserligen ganska bra, och stundtals även ganska likt originalet, men för mig är Accept så intimt förknippat med Udo att det blir en helt annan grupp när inte han är med.
Sen finns det ytterligare ett skäl att gruppen borde lägga ner. Musiken är helt enkelt för tråkig. Det är samma jobbiga gitarriff som för 30 år sedan, samma uttjatade låtstrukturer, samma daterade ljudbild. Det finns säkert många fans som uppskattar att tiden stått stilla de senaste decennierna, men jag tillhör inte dem. Jag hör heller inga enskilda spår som kan mäta sig med de bästa 80-talslåtarna. Gubbarna verkar fortfarande ha gott om energi, men det är också det enda.

2/5

Biotisdag

Hamnade på bio igår igen och såg "As above, so below". Den kan beskrivas som "Blair witch project" mixat med "Indiana Jones" och handlar om ett gäng som ska leta efter De Vises Sten i katakomberna under Paris. Lite lättviktig och ibland småfånig, men ändå rätt bra och stundtals rätt läbbig. Fast "dokumentärgreppet" (denna gång filmat med kamerahjälmar), som syns i var och varannan film just nu, kunde de ha skippat.
Betyg: 3 av 5
 
En sak med biobesöket var dock att det inte visades några trailers (om de inte hade gjort det innan jag satte mig i salongen). Skandal! Trailers är ju det bästa med att gå på bio, faktiskt bättre än själva filmen.

På skiva: Hammerfall

Hammerfall
"(r)Evolution"
Nuclear Blast

Av någon märklig anledning ser sig hårdrockare ofta som udda outsiders som särskiljer sig mot samhället i övrigt, men i själva verket är ju hårdrock det mest folkliga vi har. Det är inte minst göteborgarna i Hammerfall ett tydligt tecken på. De har inte bara toppat försäljningslistan, utan även spelat på Dalhalla, lanserat ett eget vin och medverkat i "Fångarna på fortet". Dessutom har sångaren Joakim Cans vunnit "Körslaget", mycket folkligare än så blir det inte.
När nu Hammerfall släpper sitt nionde studioalbum är det således inte det mest avantgardistiska metalbandet vi har att göra med, snarare tvärtom. Bandet tar som vanligt de sämsta delarna av 80-talets heavy metal utan att tillföra något nytt eller göra musiken relevant i vår tid. Det låter helt enkelt som en parodi, ett Spinal Tap för 2010-talet, med den skillnaden att Hammerfall saknar all självdistans och gör detta med gravallvar. Det låter faktiskt rätt vedervärdigt.

2/5

Ute på vägen igen

Var ute en sväng på de östgötska vägarna igår. Bland annat var jag förbi Yxnerums Hotel & Conference. Figge var där på Alla Hjärtans Dag och berättade efteråt att romantiken flödade på anläggningen. På honom lät det som att det var en slottsmiljö med "Eyes wide shut"-fester, men jag hade svårt att känna av de vibbarna...
Fortsatte till Norrköping och kollade in Boom Boom Room som kommer att satsa på liveband, open mic och annat skoj framöver. Helt plötsligt känns det som ett ställe att hänga på, och kanske även arrangera saker på. Ska gå dit med The Producer och ta en rejäl bläcka nån dag och fundera på saken.

På skiva: Sanna Nielsen

Sanna Nielsen
"7"
Warner

Håkan Hellström sa i en intervju en gång att musik inte ska vara idrott, det vill säga att det inte ska handla om att bli så duktig som möjligt. Jag håller helt och fullt med om det, men jag tror knappast att Sanna Nielsen gör det. Faktum är att jag inte tror att hon ens förstår vad han menar.
För henne handlar musik om prestation. Det konstnärliga kommer i andra, tredje eller sjuttonde hand. Hon ser musik som något man drillas i, där man fulländar sin teknik för att slutligen uppnå perfektion. Det där med personlighet, mission och innehåll är oviktiga detaljer som inte har någon reell betydelse för henne.
Det är därför man kan lyssna på hennes nya platta och tycka "oj, vad hon kan ta i", men samtidigt inte känna ett dugg i magen. För hon har inget att säga, inget som måste ut innan det förtär henne inifrån. Det hon har är två stämband som legat i hårdträning varje dag sedan hon var elva år, men det är också allt.

1/5

Sköna Söndag

För närvarande har jag ingen morgontidning som kommer ut på söndagarna, så jag får helt enkelt ta en hotellfrukost för att få lite söndagsläsning. Annars är söndagarnas stora händelse podden Mattsson/Helin, som jag tycker ALLA borde lyssna på. Speciellt de som ständigt och slentrianmässigt klagar på media i allmänhet och kvällstidningar i synnerhet.
Det är för övrigt märkligt hur få i min bekantskapskrets som verkar lyssna på poddar. Själv lyssnar jag på alla avsnitt av Mattsson/Helin, Filip & Fredrik, Alex & Sigge, Vinpratarna, Aftonbladets musikpodd, Aftonbladets filmpodd, Aftonbladets tv-podd, Åsiktskorridoren, Flumskolan, Värvet, Vagabonds resepodd och DJ 50 Spänn. Dessutom en hel del på bland annat Agendasättarna, 51% Fotboll och Pådden samt gör lite tillfälliga nedslag här och där.
Jag undrar vad Sami "Låg profil" Rahim hade i hörlurarna när han var ute och sprang...?

Fasan hos Figge

Jag minns senast jag var hos Figge. Vi satt och pratade och plötsligt säger han:
- Tobi, du har något på axeln!
Jag vände mig om och skrek rakt ut: AAAAAH!

Veckans romans

Nu ryktas det om att Grebos egen favoritjätte Dentus kommer att yngla av sig inom kort. Han har nämligen skaffat en tjej! Vet ej vad hon heter, men hon kallas Tussan och är riktigt het, om jag får säga det själv.
Jag vet inget om hennes bakgrund, men enligt ryktet slog det gnistor direkt. Fortsättning följer...

På skiva: Jason Mraz

Jason Mraz

"Yes!"

Atlantic/Warner

Gäsp...väck mig när det är över. För det är svårt att inte nicka till när man hör Jason Mraz femte album, som han spelat in tillsammans med tjejerna i bandet Raining Jane.
Den sämsta musiken är ju inte den som man tycker illa om utan den man inte tycker något alls om, den som inte lämnar minsta avtryck, utan bara lunkar på utan att väcka några som helst känslor. Jason Mraz faller definitivt inom den kategorin och är så intetsägande att man ofta glömmer bort att man överhuvudtaget lyssnar på musik.
För oss svenskar blev han känd 2008 med låten "I´m yours" och innehållet på denna skiva är lika snällt och mesigt men utan den låtens hitkvaliteter. Det enda som kommer ur högtalarna är småputtrigt myspys som varken stör eller berör. Det låter inte dåligt, det låter bara menlöst. Möjligen funkar Mraz akustiska pop hyfsat som lättsmält bakgrundsskval i en strandbar, men det är inget man lyssnar aktivt på, och inget man kommer ihåg efteråt.
"No!" hade varit en mer passande titel.
 
2/5

I sommarens soliga dagar

Satt hemma och skrev en ny låt och hade ställt in mig på en lugn kväll när Figge ringde: "Hallå, jag sitter på Storan, kom och drick öl. Jag bjuder!". Jag har det ju inte så fett, så jag slängde mig på cykeln och trampade på upp till torget. Där satt han och jäste i solen, och jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt stod jag vid bardisken och köpte en öl åt HONOM.
Men det var i alla fall en skön sensommarkväll, alltid något. För att få kvällen att gå ihop någorlunda svängde jag förbi Palatset på hemvägen och lyckades snylta till mig lite mat. Problemet var bara att The Producer också var där, så det slutade med...ja, ni gissade rätt...att jag fick hjälpa honom att bära högtalare.
Sen tog vi en sväng för att kolla in Medborgarskolans nya "kulturhus" Dahlian. Det var ett schysst plejs, men kändes mer café än rockställe. Ska bli intressant att se vad de har tänkt att hitta på med det stället.
När The Producer började mumla om "schyssta baslådor" började jag dock ana oråd och drog fortare än kvickt!

Dagens fynd på hallmattan

Dags för ännu ett försök...
Jag har ju haft mina duster med Vagabond. Sagt upp prenumerationen, börjat igen, sagt upp prenumerationen, börjat igen, sagt upp...och nu kör vi en vända igen. Det är ju trots allt den enda resetidningen man kan läsa om man ställer krav på bra resejournalistik.
Nya numret har en Afrika-special, vilket passar bra eftersom jag är sugen på Jo´burg, Namibia och Etiopien...bland annat. Men det får vänta, jag har ju två andra resor i pipelinen som först måste klaras av. Men annars känns det som att Afrika är...äh...det nya svarta!

Studentspex

Igår var jag på studentspex på Forumteatern (Nationernas Hus). Det är vårens upplaga "Stjärnornas intrig" som nu spelas några extra gånger. Hur var det då?
Jaa...det var ju väldigt studentikost, och dessvärre inget vidare. Jag kan räkna upp en mängd dåliga saker: för långt, uselt manus, dåliga skådisar (ganska ojämn klass på dem) och inte minst en publik som inte är bekant med ord som kvalitet och god smak. Men om vi tar det som var bra så var det framförallt husbandet och sångnumren. Sen fanns såklart enskilda inslag som var bättre än andra.
I november firar Linköpings studentspex 35-årsjubileum, men jag kan inte säga att jag blev särskilt sugen att gå och se det. Däremot en riktig nyårsfars på Sagateatern med Niclas Angerborn i huvudrollen, det vill jag se!

Lehmans fredagsfräckis

Graviditetstest i Finland: Kör upp en halvpava Koskenkorva i kussimutta. Vänta sedan i 5 minuter. Ta ut flaskan. Är den uppdrucken så är en ny finne på väg...

En surfkilles död

Jag vet att det är många där ute som kommer sörja nu, men allting har ett slut. Surfsäsongen är över för i år och därmed även surflooken. Det har varit en härlig tid, men nu är det tack och ajöss till det täta, fluffiga hårsvall jag burit omkring på hela sommaren. Tack surflooken - vi ses snart igen!
...eller kanske inte...

Halvtid i valrörelsen

Valtider är härliga tider! Och i år är det ett supervalår på alla sätt. Inte bara har vi två val, vi har ännu fler partiledardebatter och utfrågningar än tidigare. På sociala medier är folk både tvärsäkra och okunniga, och sprider politiska åsikter så man nästan spyr. Men det visar i alla fall att det finns ett stort engagemang. Vi har F!, vi har Svenskarnas Parti, vi har ett oklart kommande parlamentariskt läge. Det saknas med andra ord knappast dramatik.
Efter Almedalen gjorde jag en liten sammanställning över min syn på partierna: http://tobi.blogg.se/2014/july/almedalen-dag-3-2.html
I stort håller jag fast vid vad jag tyckte då, men nu har partierna presenterats sina valmanifest, det har varit partiledarutfrågningar och två av fyra debatter är avklarade. Nu är vi halvvägs i valrörelsen, och här är min syn (med tonvikt på partiledarna) när vi går in i slutspurten:
 
Stefan Löfven
Nä...det går inget bra. Det är en bra karl och jag gillar hans pragmatism och samförståndsvilja, men det märks att han är ovan som politiker och dessutom har han ett svårt läge. Det är svårt att attackera Alliansen trovärdigt när S tycker likadant i så många frågor, och dessutom har sträckt ut en hand till blocköverskridande samarbete. Men hela S-laget känns svagt och valmanifestet är luddigt och fantasilöst. Ändå är det stor chans att han blir statsminister, vilket är oerhört märkligt.
 
Gudrun Schyman
Nej, F! kommer inte in i Riksdagen. De hade sin topp vid EU-valet, och sedan de på allvar presenterade sin politik har de av förståeliga skäl minskat. Gudrun har dessutom försvunnit ur debatten, dels för att F! inte får delta i debatterna för att de inte är ett riksdagsparti men också för att andra frågor än feminism har börjat diskuteras.
 
Göran Hägglund
Visst gillar man Göran, men det räcker inte. Vad vill partiet? KD borde bli ännu mer konservativa och försöka sno väljare, tex pensionärerna, från SD. Men ja, de blir precis kvar i riksdagen.
Åsa Romson/Gustav Fridolin
Miljön är ingen het fråga detta val, inte ens MP känns särskilt engagerade. Fridolin är klasser bättre än Romson, men partiet har nog haft sin topp. Nu gäller det att inte tappa de 10% de ligger på.
 
Jimmie Åkesson
Är han utbränd? Han har känts väldigt trött och oengagerad den senaste tiden. Även invandringsfrågan känns uttjatad, kan det verkligen finnas nån som orkar diskutera den längre? Till och med Åkesson verkar ha tröttnat på att bara prata om asylsökande, flyktingar och arbetskraftsinvandring. Min ståndpunkt har varit att de andra partierna istället för att försöka bekämpa honom, borde rekrytera honom. Ni vet, som FBI gör med diverse bedragare och skurkar. Få honom att jobba för andra sidan. Det känns som att Åkesson håller på att mjukna, så nu kan vara rätt tillfälle.
 
Fredrik Reinfeldt
Han är ju den klart bästa partiledaren, så är det bara. När han talar lyssnar man. Han har pondus och fungerar både som talare, debattör och i utfrågningar. Dessutom är han den mest kunniga och har dunderkoll på varje detalj. Kan kännas trött i perioder, men har piggnat till efter Almedalen och framåt. Han borde vara den självklara statsministern i Sverige, samtidigt förstår jag att det för många kan ta emot att rösta på Moderaterna som parti även om man gillar Reinfeldt.
 
Jonas Sjöstedt
Han verkar trevlig och är nog tydligast av alla med vad han vill. Men vinster i välfärden...vi har hört det nu. Det måste väl finnas andra frågor också? Han talar till de redan frälsta och dem kommer han vinna, men knappast några andra.
 
Jan Björklund
Jag gillar Björklund mer och mer och han har känts het den senaste tiden. Än har det inte synts så mycket i opinionen, men fortsätter han som han har gjort fram till valet borde FP göra ett skapligt resultat.
 
Annie Lööf
Hon är den som utvecklats absolut mest den senaste tiden och är stekhet just nu. Från att hon valdes fram tills alldeles nyligen har hon ärligt talat varit tämligen usel i sin roll, men något har hänt. I de senaste debatterna har hon varit överraskande bra. Var kom det ifrån? Från att riskera att åka ut tror jag nu istället att C kommer göra ett ganska bra val.

Deckarpodden

Oftast när jag ser andra som det går bra för i närbesläktade områden till det jag själv sysslar med, blir jag avundsjuk och bitter och försöker leta fel. Men när det gäller Emelie Schepp blir jag istället oerhört inspirerad. Om ni inte känner till henne så skriver hon deckare som utspelas i Norrköping och har lyckats fantastiskt bra med sin marknadsföring. Senaste uppgiften var att hennes egenutgivna bok "Märkta för livet" hade sålt 35 000, vilket sägs vara nån form av svenskt rekord (för egenutgivna böcker). Hon åker runt på boksigneringar, gör intervjuer, besöker bokmässor osv, precis det jag själv skulle vilja göra. Dessutom är hon både snygg, smart och charmig.
I somras startade hon och kollegan Sofie Sarenbrant från Gusum en podd där de pratar om hur det är att skriva deckare. Fan, det skulle jag också vilja göra. Men som sagt, istället för att sura till blir jag istället laddad att vilja göra något liknande själv. Kanske dags att börja växla upp "karriären"...
Podden hör ni på: http://deckarpodden.se/

Dagens fynd på hallmattan

Okej då, guideboken köpte jag själv. Men det känns nästan som en present som bara damp ner. Att sitta med en guidebok och planera sin resa är ju nästan lika roligt som själva resan. Det är faktiskt bland det bästa jag vet.
Bruno K Öijers nya bok nämnde jag ju häromdan och i dag fick jag den på posten. Funderar på att åka och se honom live, vi får se hur det blir.
Och sen Trailerpark Idlers nya skiva, fina grejer det med.
Sen får jag ju även en massa filmer som digitala utskick. Igår kollade jag på "Locke" som släpps på dvd 17/9. Kanonbra, även om allt som händer (och då menar jag verkligen ALLT) är att Tom Hardy kör bil och pratar i telefon. Ikväll tänkte jag riva av "Fading gigolo" eller "Stockholm stories" eller båda.

Bye bye biomåndag

Hade sett fram mot en härlig biomåndag, men då ringer The Producer och tvingar mig att köra massa skit igen. Själv låg han på soffan hemma i Norpan och drack rom...
Detta eviga humpande, vad ska jag göra? Jag vill ju boka band, inte bära bashögtalare. Och än är det inte över, om några dagar ska jag köra runt på mer av The Producers utrustning. Det tar aldrig slut...
Någon som har något tips på vad jag ska göra för att slippa kånka runt på The Producers grejer?

Bjud-Figges baktanke

Jajamän, Bjud-Figge är tillbaka. Igår bjöd han på kaffe och smörgåstårta (visserligen utgången, men ändå).
Jag tyckte han verkade nästan överdrivet trevlig, och snart kröp hans dolda agenda fram - han försökte värva mig till Moderaterna!
I ungdomen var det nära att jag gick med i MSU/MUF på grund av ryktet om deras vilda fester, men när jag sonderade terrängen vad Nya Moderaterna i Åtvidaberg hade att erbjuda lät det inte lika lockande. Nattmanglingar och blaskigt kaffe...kanske nån småkaka om man har tur. Gratis kopiering. Fri tillgång till faxmaskin...nja, jag lät mig inte övertygas.
Kommer det däremot ett parti och erbjuder smörgåstårta och en back Samuel Adams, då sajnar jag direkt!

Tobis Facebook


Nytt på skiva (Zero)

Album

Betyg: 3/10

Sister Fay: Magic in the making
Can you dig Records

Det började som ett soloprojekt av Frida Andersson, som släppte sitt debutalbum 2010 på eget bolag. Idag har Sister Fay utvecklats till ett Malmöband med fem medlemmar som har två cellospelare i sättningen. Finurlig folkpop är beskrivningen de själva sätter på sin musik, och det kan nog sägas stämma. Övriga instrument är akustisk och elektrisk gitarr. Och det blir mycket försiktigt plinkande och "gullig sång". Lite för tråkigt för min smak, men en av de tio låtarna är på svenska och den tycker jag är bäst. Där får musiken lite personlighet mitt i all bekymmerslös sommarängskänsla.
----------------------------------------------------------------------
Betyg: 4/10

Vogon Poetry: Don´t panic
Egen prod.

Tre snubbar i Göteborg som gillar rymden och tidsresor bestämde sig 2012 för att starta ett synthband, och här är deras debutalbum. Vogon Poetry lär enligt Liftarens guide till galaxen vara den tredje värsta sortens poesi i universum. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig när det gäller denna 80-talsinfluerade elektroniska trio, men inte fasiken låter det bra. Många retrosynthare uppskattar kanske deras blippande ljudbild, men låtmässigt har de en del att jobba med. Personligen finner jag deras musik nästan irriterande ointressant.

RSS 2.0