En kväll i Motala

Hamnade på Motalas bibliotek igår. Det var författarsamtal med Vadstenakillen Marcus Jarl. Alltid kul att komma iväg på grejer och alltid trevligt med författarträffar. Och på tal om det så kan man träffa fler lokala författare på Linköpings bibliotek på lördag, för då är det Närodlad bokrea.

Uller & jag

Hängde lite med Jimmy Uller igår. Han har precis släppt en ny platta...och se vem som är tackad på baksidan...

Hoppsan...

Det blev visst en idag också...

Från Connery till Craig. Del 8

Skönt att lämna Connery och Lazenby bakom sig och gå in på Roger Moore. Det behövdes verkligen lite nytändning i denna Bond-genomgång, det tyckte både jag och Solitaire.
"Leva och låta dö" är i alla fall en Bondfilm med lite personlighet. Det är Moores första, den har voodoo-temat, Wings berömda titellåt, färgstarka skurkar...så grundinställningen är positiv. Moore har glimten i ögat och är helt okej. Fast hade Connerys Bond gått i ljusblå jeansdress? Tveksamt.
Handlingen då? Ja, den kan man som vanligt i princip strunta i. Det är nåt om tre mördade brittiska agenter, Dr kananga, heroinodlingar och en massa voodoo. Harlem och New Orleans, tarotkort och en knäpp amerikansk sheriff.
De positiva inslagen till trots: jag kan inte säga att "Leva och låta dö" fått upp mitt Bondintresse särskilt mycket. Men det är inte mycket att göra åt, nu plöjer vi Moore och hoppas att det går snabbt och förhållandevis smärtfritt...
Betyg: Stark 2 av 5

Filmkrönika

Filmåret 2018

 

Tom Cruise genomförde omöjliga uppdrag, ABBA-musiken fyllde biosalongerna och Neil Armstrong åkte till månen. Det är dags att sammanfatta filmåret 2018 och här är lite av det som hände.

 

Årets...

 

Bästa: "Never enough"-scenen med Rebecca Ferguson i "The greatest showman".

Sämsta: Många om budet, till exempel "Gotti", "Truth or dare" och "The Meg"

Bästa svenska: "Tårtgeneralen"

Lokala 1: "Händelser i Ydre"

Lokala 2: "Den blomstertid nu kommer"

 

Bästa slut: "Avengers: Infinity war"

Har-vi-inte-sett-det-förut: "Jurassic world: Fallen Kingdom"

Fulaste peruk: Adam Pålsson i "Ted"

Jubileum: 2018 var Bergmanåret. Grattis Ingmar!

På-med-säkerhetsbältet-så-kör-vi: "Ready player one"

 

Besvikelse: "Downsizing" (åtminstone andra halvan)

Meme: Filmaffischen till "Skyscraper"

Tema: Utöya

Tjatigaste: Lady Gagas "A star is born"-anekdot

Gäsp: En ny version av "Robin Hood"...

 

Returmöte: Rocky och Ivan Drago i "Creed 2"

Vinnare: "The shape of water"

Fiasko: "Solo"

Bästa skräckisar: "Hereditary" och "A quite place"

Knöligaste titel: "Three billboards outside Ebbing, Missouri"

 

Trend 1: Dåliga nyinspelningar - "Papillon", "Death Wish", "Tomb raider"

Trend 2: Trumpkritik - "The Post", "Blakkklansmen",  "Fahrenheit 11/9"

Tajming: Freddie Mercurys mustasch i "Bohemian rhapsody" lagom till Movember

Farväl: Stan Lee, Johannes Brost, Steven Bochco, Anne-Li Norberg, Burt Reynolds

Några filmer att se fram mot i vår: The Mule 25/1, Destroyer 1/2, Ad Astra 24/5


Oscars 2019

Inatt var det Oscarsgala igen, så jag satt uppe och glodde som vanligt. Man kan ju fråga sig varför egentligen...
Röda mattan är svintråkig, vinnartalen är urusla och hela galan är ju rätt trist, om man ska vara ärlig. Men skitsamma, det hör till. Så nästa år sitter jag där igen och glor.

På promenad i Peking

Är ni i Norrköping och är promenadsugna kan ni gå utmed Strömmen, tex från Färgargården och ner till Louis De Geer. Det gjorde jag igår.

Veckans semla

Ronaldo´s - godaste semlan i stan. Åtminstone den klart godaste mandelmassan. Jag brukar ofta ta vaniljsemla för att jag inte gillar mandelmassa. Förutom på Ronaldo´s, där mumsar jag i mig med glatt humör!

Filmrecension: The equalizer 2

The Equalizer 2

 

Aaah...visst är det härligt med tuffa ensamvargar som rensar upp bland slöddret! Det var vad Denzel Washington gjorde i första rullen som kom för fyra år sedan och det är vad han gör i denna uppföljare.

Robert McCall (Denzel) lever fortfarande ett stilla liv i Boston där han kör taxi, läser klassisk litteratur och tar hand om sina grannar. Men så har han en annan sida också, där han skär halsen av elaka typer. McCall har helt enkelt fått nog av all skit som händer i samhället och har bestämt sig för att förbättra oddsen för den goda sidan.

I ettan handlade det om ryska gangsters, men denna gång har allt hoppat upp ett pinnhål. Här hamnar han både i Turkiet, bland lönnmord i CIA-världen och i strid med elitsoldater. Kanske känns det mer trovärdigt när lokala smågangsters får på nöten, men såna brister vägs upp av stenhård action.

Precis som föregångaren är "Equalizer 2" inte heller någon särskilt unik film. Vi har sett snarlika historier berättas massvis av gånger förut. Dock är hantverket så bra, Denzel sedvanligt stabil och storyn kryddad med smådetaljer som gör att denna film höjer sig över mängden av liknande dussinrullar.

 

3/5


AW är livet

Hamnade på en AW med Marie igår. Gött och härligt!
Efter Hörnan blev det Taket och då anslöt även Lillis
Och sen blev det en sväng till Palatset. Kollade in Foppa...
...och Joakim Leion. Det var det det!

Lehmans fredagsfräckis

En dag när Ola var på stan, mötte han en P-Lisa. Detta var ju en ganska naturlig händelse, men när han kom närmare, tyckte han att hon bar sig underligt åt. Hon gick hela tiden fram och tillbaka och spottade:
- Tvi fan, tvi helvete...
Ola gick då fram till henne och undrade om allt stod rätt till.
- Jo, det var så att, tvi fan, att innan var det en, tvi fan, en jävla bilist som, tvi fan, försökte komma in i en ficka som inte, tvi fan, var bredare än en meter. Och då sa jag till honom, att om, tvi fan, om du klarar det där, tvi fan, så ska jag ge dig, tvi fan, en riktig avsugning, och det säger jag dig att tvi fan för skickliga bilförare...!

Vi börjar med ett silver

Då var det äntligen igång. Nu tjööööör vi!

Drömmen om Argentina

Nya numret av Åtvidabergsplatsen pryds av en bild som jag tog på en tangoshow i Buenos Aires för några år sedan. Det är en av mina favoritbilder. Dels för att den är så snygg och dels för att det var en fantastisk kväll i en fantastisk stad.
Jag måste tillbaka till Argentina snart igen, det är mitt favoritland efter Sverige.

Skivrecension: Mumford & Sons

Mumford & Sons

Delta

 

För varje år som går får jag allt svårare att engagera mig i ny musik, och särskilt musik som framförs i rockbandsformat. Jag har såklart frågat mig vad det beror på och den tanke som först poppar upp är att det är ett tecken på att jag blivit gammal och trött, och tappat min nyfikenhet och entusiasm.

Efter noggrant övervägande har jag dock kommit fram till att det inte är huvudanledningen, utan det stora felet ligger i att vi har så förbaskat tråkiga rockband just nu. Coldplay, Arctic Monkeys, Kings of Leon, Band of horses, The Killers. Gäsp, gäsp, gäsp...och gäsp. Borde de ens få kalla sig rockband? Tveksamt.

Mumford & Sons passar perfekt in i den skaran. Även de är supertråkiga, precis som alla andra stora rockband just nu. De har trista låtar, de ser trista ut, de har en trist ljudbild, de är trista att läsa om. För oss som minns en tid när rockband var roliga, intressanta och extravaganta är dagens rockbandsklimat en plåga. Hur många kan ens nämna en bandmedlem i ett band som Mumford & Sons? Jag kan det inte.

Jodå, Mumford & Sons är duktiga och kompetenta, vilket i min bok är bland det värsta man kan kalla ett band. För är man duktig och kompetent kan man måhända hantverket men det är också en omskrivning för att man är svintråkig.

 

2/5

En semla var dag gör magen glad

Ajdå, det blev visst en idag också...

Krogkrönika

 

Julbordens härliga tid...eller?

 

Tallrikar som dignar av rödbetssallad, julskinka och Janssons frestelse i en salig röra. För många är det himmelriket, för andra rena mardrömmen. Det gäller att ta ställning, för just nu befinner vi oss i julbordens högsäsong.

 

Idén om december är att det är stillhetens och andaktens tid då vi ska varva ner och känna frid och ro. Inget kunde vara mer fel. För är det någon gång på året vi verkligen stressar är det från första advent och fram till nyår. Det ska handlas julklappar, julpyntas och helst ska man hinna göra sin egen julmat också.

Lägg till det alla dessa julshower och julkonserter som anordnas. När december närmar sig ska plötsligt varenda svensk artist ge sig ut på en julturné. Utbudet är hysteriskt och tycks bara öka för varje år.

Sen har vi alla dessa julfester som företagen ordnar för sin personal. En gång om året får de anställda chansen att svulla som grisar och dricka sig dyngraka på arbetsgivarens bekostnad. Inte sällan slutar det med att någon överförfriskad anställd säger chefen "ett sanningens ord" eller skämmer ut sig på annat sätt och vaknar med dunderångest dagen efter.

 

Och så har vi då julborden, den kanske värsta styggelsen av dem alla. Jag brukade älska julbord och byggde upp ett berg av köttbullar, ägghalvor och sill på tallriken. Strunt samma att smaker som inte passade ihop blandades, det skulle bara ner i buken. Sen gick jag och hämtade en tallrik till. Och en till. Och sen en rejäl efterrätt på det.

Om man efter att ha pustat ut en stund upptäckte att det fanns en liten bit av magsäcken som inte var riktigt fylld var det bara att ta en vända till. Att smaken var borta efter timmar av varmhållning i vattenbad spelade ingen roll. Att folk pratade om "bakterihärdar" ignorerade jag. Likaså att det en gång så stiliga upplägget förvandlats till en oaptitlig sörja.

 

Men det var då, för numera har jag svängt i frågan. Det kvittar att det finns libanesiska, karibiska och indiska julbord, konceptet att blanda en massa olika rätter i en hög för att sedan vräka i sig utan att knappt känna de olika smakerna är detsamma. Särskilt illa är om man blandar kalla och varma rätter.

Julen är en kristen högtid men den som äter julbord begår nästan alla av de sju dödssynderna, såsom frosseri, vällust och girighet. Det är dags att denna okultiverade tradition får ett slut och det tänker jag personligen gå i bräschen för.

Så när chefen säger att företaget ska bjuda på julfest med julshow och efterföljande julbord så kommer jag definitivt säga nej.

Eller kanske.

Eller ja. Men då kommer jag att äta under protest. Och hämta mer mat max en enda gång.


Er Vagabond i Tannefors

Fick in ett läsarbrev i nya Vagabond som kom idag...

Biomåndag

Biodags igår igen och...tadaa...ensam i salongen! Var ett tag sen senast, men fortfarande händer det då och då. Göööött.
Såg "Eld & lågor" om de rivaliserande nöjesparkerna Gröna Lund och Nöjesfältet, och den förbjudna kärlek som drabbade ägarnas barn. En visuellt och berättartekniskt intressant och annorlunda film med en riktigt bra historia i grunden. Den färgsprakande filmmagisambitionen är filmens styrka men blir också något av dess svaghet då det visuella stjäl fokus från karaktärer och sidohistorier. Men ett spännande formexperiment.
Betyg: 3 av 5
 

Lika som bär - helgspecial


Söndagsintervjun: Magnus Johansson

Magnus Johansson

- den motvillige popartisten har fått suget tillbaka

 

Han fick ett stort genombrott med debutskivan 1990 men gjorde det inte lätt för fansen genom att varken göra intervjuer eller spela live. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge. Nu tycks Magnus Johansson vara mer musiksugen än på länge och har både sjungit duett med Aguson och är aktuell med egna bandet Efterfesten.

 

Snön hade fallit bomullsvit över Tyska torget. Det knarrade under sulorna och långkalsongerna var på. Det var 27 år sedan och Magnus Johansson sjöng om att Anneli borde vakna. Hon vägrade, och till slut började även hans karriär att slumra till. Men nu tycks Norrköpingsartisten åter vara full av vinterhyss, och syns plötsligt i en rad olika sammanhang.

På senare år har han gjort konsertinhopp med såväl 23 Till som Roger Karlsson och nyligen medverkade han i Låtskrivarbaren på Dynamo i Norrköping där han berättade om sin musik och framförde ett gäng sånger.

- Då spelade jag nästan hela första skivan. Det var kul att göra det så koncentrerat och få prata om låtarna och hur de kom till. Jag har väldigt lite till övers för nostalgi. Jag finner ingen tillfredställelse i att vältra mig i det jag gjorde för 30 år sedan. Men någon gång ibland kan man suga lite på den karamellen, säger Magnus när vi träffas på Broadway konditori.

Runt hörnet ligger Dynamo där solospelningen ägde rum och i samma kvarter finns även studion där Magnus och hans bandpolare i Efterfesten spelar in sin musik. Men mer om det straxt, för först måste vi reda ut hur det kommer sig att han som tyckts vara så motvilligt inställd till musikbranschen ändå valde att bli artist.

- Under hela 80-talet var jag helt besatt av att göra en skiva. Vad jag än gjorde snurrade det idéer i huvudet. Men när jag gick och smidde planer var det aldrig ett turnéliv jag såg framför mig. Jag har inget principiellt emot det, men det var inte dit jag ville, utan jag ville mer åt författarlivet. Jag var 26 och vänster. Jag tyckte det var för mycket runtomkring och att branschen var överkommersialiserad. Kjell Andersson (legendarisk skivbolagsperson) sa: "Skit i att göra intervjuer. Vi prövar och ser vad som händer". Så då gjorde vi det.

 

Och i hans fall var det en taktik som funkade. Fansen jublade och Magnus tilldelades en Grammis för "Bästa nykomling". Totalt fick han ur sig fyra album mellan åren 1990 och 1998, men sedan tröttnade han.

- Då var jag lite less på det. Jag kände: varför ska jag hålla på med det här? Jag jobbade alltmer med annat och engagerade mig mer i det. Det som gjorde att jag tappade suget var att jag inte kände att jag utvecklades musikaliskt. Det blev mer: jaha, nu har jag skrivit en habil Magnus Johansson-låt igen.

 

På senare tid har dock fansen fått mer av sin gamla idol. Förutom spelningen på Låtskrivarbaren medverkar Magnus med sång på Agusons låt "Försvann" på Linköpingsbandets nya skiva. Och på en spelning i Linköping nyligen hoppade Magnus in och sjöng både den och sin egen "Till himmelen" tillsammans med Aguson.

Men framförallt har han de senaste åren satsat på sitt nya band Efterfesten. Bandet bildades 2011, gav ut sin första skiva 2013 och sin andra 2015. Nu håller de på med ett mastodontprojekt där de har skrivit hela 40 låtar som ska släppas på fyra skivor under det kommande året. Texterna har ett tydligt och uttalat politiskt innehåll där gruppen vrider och vänder på diverse frågor och tittar på dem ur olika perspektiv. Först ut är albumet "Frihet"" som ska komma strax efter årsskiftet. Därefter är planen att släppa skivorna med tre månaders mellanrum. Till nästa album, som ska heta "Jämlikhet" är redan 70 procent av materialet inspelat, och eventuellt kan det även bli en femte platta för låtar är det minsann ingen brist på.

- Låtskrivandet handlar för mig om att färglägga världen. På min första soloskiva tog jag saker jag varit med om, skruvade upp det och kolorerade det. Och så är det nu med. Av de här politiska låtarna med Efterfesten är det många som innehåller någon slags berättelse. Det som är roligt med Efterfesten är att man blir delaktig i varandras kreativa processer. Vi är tre låtskrivare och alla medlemmar bidrar till vad låtarna blir till slut. Det ska bli kul att få komma ut och spela med fyra nya skivor i bagaget, säger Magnus.


Skivrecension: Mariah Carey

Mariah Carey

Caution

 

Undrar vad dagens unga har för relation till Mariah Carey? Ser de henne bara som en av domarna i "American Idol"? Eller har de koll på att hon faktiskt är en av musikhistoriens absolut största artister?

Det fanns en tid när allt hon rörde vid blev till guld. Från debuten 1990 och sisådär 15-20 år framåt sålde hon skivor och skapade listettor på ett sätt som få andra artister i pophistorien kan matcha. 18 USA-ettor talar sitt tydliga språk, bara The Beatles har haft fler. Men det var ett tag sedan hon var het nu. De senaste tio åren har hon visserligen släppt skivor, men inget hon gjort har varit i närheten av de tidigare framgångarna.

Här på souldivans femtonde album hör jag ingen nittonde Billboard-etta, men inte heller något riktigt bottennapp. Och kanske är det just där felet ligger. Mariah Carey är inte längre en artist som ligger i framkant utan i den bredaste mittfåran. De tio spåren på albumet låter helt okej, men de låter precis som mycket annat. Snäll soul-pop-r´n´b inlindad i bomull utan något som rycker tag och ruskar om lyssnaren. Jag hör slicka produktioner, men jag hör inga starka låtar. Jag vågar dock inte dödförklara Careys karriär än på ett tag. Trots sin långa karriär är hon bara 48 år och med rätt rådgivare och samarbetspartners kan hon snart passera Beatles på den där listan över USA-ettor.

 

2/5


Lehmans fredagsfräckis

En gamling på 98 år gjorde sin årliga hälsoundersökning. Läkaren frågade hur han kände sig.

– Jag har aldrig mått bättre. Min fästmö är 18 år och gravid med mitt barn. Inte så dåligt, eller hur doktorn?

Läkaren funderade en stund och sade:

– Låt mig berätta en historia för dig. Jag känner en jägare som aldrig har missat ett tillfälle till att jaga. Men en dag placerade han av misstag sitt paraply på ryggsäcken i stället för geväret. När han var i skogen stod plötsligt en björn framför honom. Han tog paraplyet från ryggsäcken, siktade på björnen och … PANG! Björnen föll död ner.

– Haha, det är inte möjligt, skrattade den gamle. Det måste ha varit någon annan jägare som sköt björnen.

– Just precis, svarade läkaren.


Musikkrönika

Musikåret 2018

 

Robyn gjorde comeback, det ordnades mansfria festivaler och Little Jinder antydde att hon kommer lägga av. Här är min syn på musikåret 2018.

 

Årets...

 

Bästa: "Épico!" av Sonic Surf City

Sämsta: Partiernas vallåtar

Följetong: Ghostbråket

Mest hajpade: Junior Brielle

Bizarroworld: Kanye Wests möte med Trump i Vita huset

 

Svenska vinnare: Benjamin Ingrosso vann Melodifestivalen

Lokala vinnare: Edvin Greneskog & Molotovmaskinen vann Livekarusellen

Show must go on: ABBA ska turnéra som avatarer

Jaha, då var det dags igen 1: Emmaboda lägger ner igen. Eller?

Jaha, då var det dags igen 2: KISS lägger av...igen

 

Moralpanik: Mr Cool-bråket

Vem?: Albin Lee Meldau

Comeback: Swedish House Mafia

Bok: "Strage 242"

Krångligaste titel: Krunegårds "I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot"

 

"Musikhuvudstad": Bråvalla, Metallsvenskan och Where´s the music lägger ner

Aj aj aj: Manowars gitarrist verkar ha lyssnat lite för mycket på Mr Cool

Genombrott: Sarah Klang

Musik-tv: Carpool karaoke

Musikpodd: Kvar i stan

 

Tack för allt: Papperstidningen Sonic

Sämst när det gäller: Gyllene Tiders VM-låt "Bäst när det gäller"

Farväl: Jerry Williams, Kenneth Gärdestad, Kjerstin Dellert, Lill-Babs, Avicii, Ulla Sallert, Stefan Demert, Aretha Franklin, Kim Larsen, Charles Aznavour.

Hopp inför 2019: Lana del Rey släpper ny skiva


Biotisdag

Bio igår igen. Denna gång "Cold pursuit" med Liam Neeson i huvudrollen som jagar skurkar i snön uppe i Klippiga Bergen. Mer humor och "kultkänsla" än vad man kan tro, och det är lite kul i början. Men till slut tröttnar man på det med.
Betyg: 2 av 5

Semlan & jag - A love story

Japp, nu är säsongen igång. Nu tjööööööör vi!!!

Biomåndag

Igår kom jag äntligen iväg på "A star is born". När den hade premiär var jag först helt ointresserad av filmen, sen började folk prata om den och då började jag bli motvilligt inställd, men till slut kände jag att jag måste se den för att försöka förstå hajpen.
I grunden är det en rätt banal historia om en alkad rockstjärna som träffar en sångerska som han hjälper att få igång karriären, och så blir de såklart kära i varandra också. Det är en småfånig film som skulle vara ganska ointressant om det inte vore för Bradley Cooper och Lady Gaga och deras samspel. De två är fem plus. Deras relation känns så fin, rörande och äkta - och där sitter hela magin med filmen.
Betyg: 3 av 5
 

40-årsfest i Norpan

Var på 40-årsfest i Norrköping i lördags. På Enoteket = god mat. 40 år...det är snart sex år sedan man själv var - hjälp! Men lyckligtvis är jag fortfarande ung och fräsch.

Söndagsintervjun: Bishara Morad

Bishara Morad

- ung Linköpingskille får chansen i Melodifestivalen

 

Artisterna till 2019 års Melodifestival har presenterats och bland kända namn som Martin Stenmarck, Ann-Louise Hansson och Jan Malmsjö hittar vi även Bishara Morad - en 15-årig Linköpingskille som redan har skapat en stor fanskara på sociala medier.

 

- Vill bara tacka alla er som följer mig, på grund av er så har jag blivit uppmärksammad och fått chansen att vara med i melodifestivalen 2019, skriver Bishara på sitt Instagramkonto, plattformen där han har 100 000 följare och blivit populär med sina videos där han sjunger covers. Och det var alltså dessa videos som gjorde att han tog sig ända till startfältet i Melodifestivalens fjärde deltävling i Lidköping den 23 februari.

 

2019 års Melodifestival drar igång i Göteborg den 2 februari med namn som Anna Bergendahl och Arja Saijonmaa i startfältet. Därefter drar arrangemanget vidare med deltävlingar i Malmö, Leksand och Lidköping innan det blir Andra chansen i Nyköping och sedan stor final i Globen i Stockholm den 9 mars. Programledaruppdraget delas av Sarah Dawn Finer, Kodjo Akolor, Marika Carlsson och Eric Saade.

– Det kommer att bli varmt, generöst, galet och i allra högsta grad roligt och förhoppningsvis lite oväntat. Årets programledare påminner om en bångstyrig syskonskara. Det här känns skitkul, säger producenten Christer Björkman om upplägget.

 

Bland artisterna återfinns bekanta namn som Arvingarna, Andreas Johnson och Dolly Style, men även många medverkande som är okända för de flesta. Äldst är Jan Malmsjö med sina 86 år och yngst (tillsammans med Tana Salmon och Malou Prytz) är 15-åriga Bishara Morad från Linköping, som gör debut i så här stora sammanhang. I sin deltävling ställs han mot artister som Lisa Ajax och Anton Hagman.

Bisharas låt heter "On my own" och är skriven av Markus Sepehrmanesh, Benjamin Ingrosso och Robert Habolin. Men det var faktiskt den forna "Idol"-jurymedlemmen Laila Bagge som upptäckte honom. Hon fick hundratals meddelanden av Bisharas följare som tipsade om hans videos, så hon gick in på hans Instagram och kollade och gillade det hon såg och hörde.

– Det var samma känsla som när jag såg Zara Larsson i ”Talang”, tyckte Laila Bagge och hörde av sig till den talangfulle Linköpingskillen.

 

Nu har Bishara fått skivkontrakt med skivbolaget Ten Music som har just nämnda Zara Larsson i sitt stall, men också artister som Felix Sandman, Oscar Enestad och Benjamin Ingrosso. Så det har verkligen gått snabbt för Bishara som gått från noll till hundra på kort tid.

– Jag började sjunga i mars, då la jag upp det första klippet på Instagram. Jag visste inte att jag kunde sjunga. Jag har aldrig sjungit med kompisar eller min familj eller så, säger Bishara som blev chockad när Laila Bagge hörde av sig.

– Då fick jag bekräftat att jag kunde sjunga. Laila, hon satt ju i ”Idol”-juryn, hon kan typ allt om musik. Jag blev jätteglad, hon vet ju verkligen hur man ska vara som artist. Nu är jag jättestolt över att jag vågade lägga upp klipp på Instagram, säger han.

 

Det var också Laila som levererade beskedet att Bishara kommit med i Melodifestivalen.

- Det var sjukt, jag hoppade runt, berättar Bishara och svarar på frågan om han är redo att gå från Instagramvideos till att uppträda inför miljonpublik på landets största underhållningsprogram:

- Absolut. Det är klart!


Filmrecension: Mile 22

Mile 22

 

Går du och längtar efter en riktigt rå och tuff actionrulle där folk skjuts ner på löpande band? Grattis, då är "Mile 22" något för dig.

Filmen är regisserad av Peter Berg och precis som i sina tre senaste filmer "Lone survivor", "Deepwater horizon" och "Patriots day" har han även denna gång plockat in Mark Wahlberg i huvudrollen.

Wahlberg spelar en slags superagent vars team används som en sista utväg i konflikter och maktspel där diplomati och militära lösningar misslyckats. Här handlar det om att transportera en asiatisk fånge till ett flygplan för att förhindra att radioaktivt material kommer i orätta händer. Uppdraget går dock inte så enkelt som planerat utan Wahlbergs gäng hamnar under ständig attack från start till mål. Vilket alltså innebär högoktanig action med vilda slagsmål, skottlossningar, sprängningar och annat skoj i en aldrig sinande följd.

Wahlberg är rapp i truten och konstant skitförbannad. Hans chef spelas av John Malkovich i asful peruk. Fången, som ska vara en enkel korrupt snut, visar sig vara kampsportexpert och hela tiden känns det som att det är något som inte står rätt till.

Självklart finns det en twist, men varken den eller manuset i stort är särskilt mycket att bry sig om. Här handlar det om tuff action och med det lyckas "Mile 22" riktigt bra. Det är högt tempo och smäller på ordentligt. Efteråt inser man att detta är en rulle som snabbt kommer att vara glömd, men det var kul så länge det varade.

 

3/5


Vinprovning på Stångs

Hemma efter Dubai och Brunei satte vinsuget in, och det rejält. Så jag ringde Mr Malbec:
- Jag måste ha vin - NU!
Så vi gick till Stångs och tog en privat vinprovning, tema Bourdeaux. Sen blev det även ett finvin från Napa för att fira höstresan och sen avrundade vi med en Shiraz från Anustralien, har jag för mig.
Så nu är jag nästan redo att åka tillbaka till Dubai igen. Eller förresten...det var inget.

Lehmans fredagsfräckis

Det var en gång en man som satt på en pub helt ensam. Men så kom det en snygg kvinna som mannen följde med hem. Dom hade lite kul i sängen men plötsligt såg mannen ett foto vid sängkanten av en annan man. Han blev misstänksam och frågade:

– Är det där din make?

– Nej då, svarade kvinnan och flyttade sig lite närmare honom.

– Men är det din pappa då?

– Nej, sa kvinnan och nafsade honom lite på örat.

– Är det din bror?

– Nej, sa kvinnan, det är jag innan operationen.


Skivrecension: The 1975

The 1975

A brief inquiry into online relationships

 

Manchesterbandet har fladdrat runt där i utkanten av mitt synfält under några år nu. De har spelat på de rätta festivalerna och klubbarna, jämförts med andra band som jag gillar och hyllats av musikkännare som jag litar på. Någon låt här och där har letat sig in i min örongång och jag har bläddrat genom någon recension då och då. Men jag har aldrig riktigt orkat ge den brittiska kvartetten min fullständiga uppmärksamhet.

För fem år sedan gav bandet ut sin debutplatta, och detta är gruppens tredje fullängdare. Den innehåller femton spår som har sin grund i någon slags indierock men ofta är upphottad med en elektronisk skrud.

Rent musikaliskt finns det faktiskt rätt mycket jag gillar. Kanske är de stundtals väl lekfulla, även om sådant generellt ska uppskattas, men jag gillar verkligen många av låtarna. Ljudbilden, arrangemangen och melodierna är ofta helt i min smak, allra mest i bandets poppigaste stunder. Men The 1975 har också något pretentiöst över sig som jag har svårare för. Det är som att de inte riktigt vågar lita på låtarnas kvalitet och därför måste hitta på en massa koncept och hela tiden visa hur duktiga och smarta de är. Slappna av och ha lite kul istället.

 

3/5


Nyår i Bangkok

Började dagen med att gå till skräddaren och hämta min nya kavaj.
Sen tog jag tunnelbanan till Chinatown. Måste vara minst 15 år sedan jag var där senast, har ju mest hängt kring Sukhumvit på senare tid.
Kom fram och tyckte det var oväntat mycket folk och ståhej och då kom jag på att det var kinesiska nyåret. Inne på matmarknaden var det helt packat med människor.
Hade egentligen tänkt att hänga runt hela kvällen och dricka öl och prova mat, man skulle ju vilja prova det mesta dom säljer. Fast det bästa är kanske att bo i Chinatown nästa gång? Finns ju för mycket för att hinna med på en kväll.
Sen tillbaka hem till Sukhumvit. Gott nytt år!

När du vaknar upp i Bangkok

Jag har fullt upp här i Bangkok och har inte tid att ligga på latsidan. Första stoppet dag två var självklart att hälsa på Mama.
Lyckades klämma in en timme vid poolen men annars har det varit fullt upp.
Bland annat så var jag hos tandläkaren...
...och skräddaren. Och sen blev det matpaus.
Var även hos frisören..
Sen var det visst dags att äta igen. Imorrn är det också fullt upp. Hej så länge!

Från Brunei till Bangkok

Sådär, då har man bockat av Brunei också. En trevlig bekantskap, men inget ställe som lockar mig att stanna någon längre tid.
 
Flyget gick framåt kvällen så jag hade hela dagen på mig att kolla in Bandar Seri Begawan. Men som påpekats tidigare: det är ju inte så mycket att kolla in. Visst, Brunei är såklart mer än sin huvudstad, men nja...jag är skeptisk.
Så jag tog flyget till Bangkok. Vet inte hur många gånger jag varit där, men det handlar om ca 40 - och fortfarande känns det alltid gött att komma dit.
Det blev en Chang direkt. Och röd curry. Aaah...
Varmt och fuktigt i luften. Myller på gatorna. Liv och rörelse. Bangkok fortsätter att leverera år efter år, trots att mycket hela tiden förändras. Och allra bäst kommer alltid att vara att sitta på en plaststol på trottoaren.
Härligt att vara tillbaka, här blir jag kvar några dagar. Eller sanningen är att jag aldrig lämnat staden.

Hej hej Brunei!

Från en muslimsk, odemokratisk småstat som byggt sitt välstånd på olja - till en annan. Jag bytte Dubai mot Brunei. Varför blev det just Brunei kan man då fråga sig? Jo, jag ville till Sydostasien och de enda länderna där som jag inte varit i är Brunei och Östtimor. Jag gör mig dock inga illusioner om att Brunei ska vara särskilt roligt eller sevärt, utan jag stannar bara en natt och drar vidare redan imorgon.
Skönt i alla fall att kliva av planet och mötas av den härliga, fuktiga tropiska hettan. Till skillnad mot Dubais betong- och ökenmiljö så finns det ju grönska och liv här, vilket bara det gör att humöret hoppar upp några hack på direkten.
Jag bor mitt inne i "smeten" i huvudstaden. Nu är det visserligen inte så mycket smet att tala om. Stadskärnan är ganska liten och inte särskild spännande heller. Jag visste att Brunei inte skulle vara som Dubai, men hade ändå förväntat mig lite mer lyx. Annars är det, ungefär som jag anade, ganska likt Malaysia.
Checkade in på rummet och gav mig sedan ut på stan. På andra sidan floden ligger "Sydostasiens Venedig", en massa hus som är byggda på pålar. Ska kolla in det imorgon, tänkte jag. Det är i princip det enda jag har kvar att se, för resten av stan hann jag med redan första kvällen.
Den stora sevärdheten är moskén vid vattnet, som är riktigt snygg och pampig.
Och det är även runt den som mycket av stans andra aktiviteter äger rum.
Torrlagt med ölen i Brunei också. Vilket får mig att tänka på den här gamla snapsvisan (Mel. Flickan i Havanna):
Stackars muselmanen
"Ät ej svin och drick ej vin!"
står det i Koranen,
det är dess doktrin.
Men den glade hedningen
utan högre ledningen
äter fläsk och dricker bäsk
- är han ej grotesk?

Bye bye Dubai!

Poolområdet på taket var okej, men i övrigt börjar jag få nog av den här tråkiga ökenstaden. Det är dags att dra vidare, känner jag.
Hej då tråkiga takutsikt.
Hej då fåniga inomhusskidbacke (som man skymtar där bakom husen).
Hej då välfyllda men folktomma mataffärer.
Hej då ödsliga "city walk".
 
Kände mig på g. Fixade late checkout, tog metron till flygplatsen, terminal 1. Var het, var på gång. Och framförallt; var på väg. Trodde jag.
Hoppsan, mitt flyg gick från terminal 2. Som låg så långt bort att jag var tvungen att ta taxi. Men lugnt, jag hade gott om tid. Hamnade rätt, ställde mig i kön till incheck, kom fram. Ajdå, blev nekad att gå på flyget som skulle mellanlanda i Indien pga saknat visum. Hade ju kollat upp detta innan, men missat en teknikalitet som gjorde att min bokning inte räknades som transfer utan jag behövde riktigt visum.
Så förlorade en resa för några tusen och var fast i Dubai. Och måste snabbt hitta ny resa för att inte missa ett annat flyg (+ hotell) som jag bokat. Och de flesta flyg ut från Dubajs (österut) går via Indien, vilket jag alltså inte får resa in i.
Men lyckades ändå hitta ett flyg några timmar senare som var bra, även om det kostade skjortan. Så taxi till terminal 3 (nu har jag alltså varit på alla tre terminalerna)....och hittade ett ställe som sålde öl! Tjoho! Det behövdes kan jag lova efter strulet - och fyra dagar av alkoholförbud.
Sen ombord på flyget...där killen bredvid (som hade två skrikiga småbarn) fick nån slags panikattack(?) och fick sitta med en syrgastub. Åtminstone ett tag, sen forslades han bort och läkare tillkallades.
Men nu har jag landat i Kuala Lumpur och alla problem är som bortblåsta. Som jag brukar säga: varför ska man egentligen åka nån annanstans än till Sydostasien? Det är ju där som det är bäst! Klimatet är kanon, maten är god och inte minst är människorna glada och trevliga. Man blir ju på bra humör direkt.
Ska dock bara vara i KL några timmar, och kommmer inte lämna flygplatsen. Nu ska jag käka lite, sen är det dags att hoppa på nästa flyg.

Lehmans fredagsfräckis

Gården hade haft besök av en man från facket. Nu var det ordnat så - drängen Johan skulle ha avtalsenlig lön - tre dagars semester omedelbart. Någon ledighet hade Johan aldrig haft - hade inte varit utanför byn längre än cykeln bar. På biblioteket hade han lånat och läst - därför var han klar över - en resa till Göteborg skulle företagas. Nu kom lärdomen från böckerna tillpass.

Hotell ordnades - middag på Gamle Port - därefter en promenad på Avenyn. Här blev han tillfrågad an en kvinna om inte det var tid för lite skoj. Johan hade läst att sådant inte var gratis. Efter att detaljerna var undanstökade - befann sig Johan i en liten vindskupa helt avklädd - tittande på den helt nakna flickan i sängen började han så smått med det han hade betalat för.

Efter en stund började Johan ge ifrån sig läten så rädsla för att grannar skulle störas uppstod. Flickan avbröt aktiviteterna samt frågade: "Vad är detta - har Du aldrig pippat förr"
"Många gånger" : svarade drängen Jonas - "men aldrig med en människa".

Dubai dag 3: Palmen & Marinan

Ny dag, nya tag. Jag tog metron bort till Dubai marina för att spana in läget. Började med att åka monorail ut till den där konstgjorda (som allt annat här) ön som ser ut som en stor palm (fast det finns egentligen två).
Och här ser ni det sjustjärniga hotellet Burj Al Arab...
Längst ut på Palm Jumeirah ligger Atlantis-hotellet...
...och ett vattenland...
...och en lång strandpromenad.
Inne på Atlantis kan man så klart shoppa också...
Kul att se, men som med det mesta jag sett hittills i Dubai så tröttnar man väldigt snabbt. Det tog tex bara nån timme att tappa intresset för Burj Khalifa. Men marinan var jag lite nyfiken på så jag drog dit.
Kände direkt att det är här man ska bo om man åker till Dubai. Vatten, strandpromenad, restauranger...och det verkar som att de inspirerats av Chicago med skyskrapor och broar. 
Men även förtjusningen över marinan dalade snabbt. För det är nåt halvt obehagligt med Dubai, och det är att hela staden känns så LIVLÖS.
Hela staden är knäpptyst. Man känner inga dofter och hör inga vardagsljud. Det finns inga insekter eller fåglar, och knappt några människor heller. Är alla dessa skyskrapor bara tomma kulisser, eller var är folket som bor och jobbar i dom? 
Kanske är det annorlunda i gamla stan, men tillåt mig tvivla. Ska se om jag hinner dit imorgon. Tur att det iallafall finns många asiater här, de är de enda personerna som känns som riktiga människor och tillför åtminstone en liten gnutta liv till denna postapokalyptiska spökstad.

RSS 2.0