I took you by the corner

Vad är det här för torftig bild? Jo, vi hade bandbokarmöte på Hörnan igår, Sabo, Jürgen och jag. Och det här är den enda bilden jag tog.. Vad kom vi fram till på mötet? Ja, säg det...

Musik på Merwah

Jo, jag bokar alltså band till Palatset, Torsdagstoner i Trädgårn, Sommar i Refvens grund och Merwah. Vet inte riktigt hur det gick till att jag blev bandbokare men jag har plötsligt fullt upp med det.
Merwah (gamla Sangria) kör alltså musik på sin uteservering varje fredag & lördag under sommaren och det är bara att gå dit och ta en öl och njuta. OTIS Bluesband är lite av ett husband, men ganska många av kvällarna bokar jag. Hittills har Tall Woodsmen, Leion & Wenger, Panda & Tedde och Jim Vegas spelat av mina bokningar, och framöver kommer dessa:
 
1/6
Alecs Stagård
2/6
Stinky Pete´s
15-16/6
Christer Johansson
13-14/7
Johan Rapp
20-21/7
Blues cats
10-11/8
Safe & Holm
17-18/8
Jimmy Uller & Göran Lagergren

Sommar och sill

Japp, nu är sommaren här. Solen skiner och igår var det sillpremiär. Och det betyder ju...ja ja ja...att snart är det dags för burkskinka! Tjoho!

Torsdagstoner i Trädgårn

Nu är programmet klart till sommarens Torsdagstoner i Trädgårn. Dessa spelar:

19/7
18.15 -19.00 David Gustafsson & Igor Miná
19.15 - 20.00 Dalen
20.15 - 21.00 Edvin Greneskog & Molotovmaskinen

26/7
18.15 - 19.00 May Murad
19.15 - 20.00 Joel P
20.15 - 21.00 Saudade

2/8
18.15 - 19.00 Alexandra Ekelöf
19.15 - 20.00 Turbulence
20.15 - 21.00 Pied Blancs

9/8
18.15 - 19.00 Elin Namnieks
19.15 - 20.00 The Varitones Blues
20.15 - 21.00 Muskedundermaskinen

Mer info på: https://www.facebook.com/torsdagstoner/


Söndagsintervjun: Sofi Ek

Sofi Ek följer sin innersta röst

Efter en snårig resa både i livet och rent geografiskt har Sofi Ek till slut landat i Norrköping där hon hittade rum för själen. Så heter också hennes singel som släpptes i februari och nytt material är att vänta inom kort.

Till vardags arbetar Sofi Ek som sånglärare på Kulturskolan i Norrköping, men resan dit har inte varit spikrak utan gått på rätt snirkliga vägar. Hon föddes i Stockholm och växte upp i Nyköping där hon tidigt intresserade sig för sång och dans, och var med i musikaler. Därefter blev det dansgymnasium i Västerås, Balettakademien i Göteborg och sedan Performing Arts School som är en treårig yrkesutbildning inom dans, sång och teater. Sedan följde tio år i Köpenhamn där hon jobbade som sångerska och dansare, och alltmer började att sjunga jazz och i soulband.
- Det är en så levande musikscen där. Jag blev uppringd hela tiden och spelade med alla möjliga. Det var inspirerande. Då var jag ung och bara körde på, det var en jätterolig tid.

Nästa stopp blev Grönland(!) där hon arbetade som körledare och blev kvar i tre år innan hon slutligen hamnade i Norrköping för fyra år sedan. Det blev en ny upplevelse att hamna i en stad där hon saknade musikaliskt sammanhang och för att hålla uppe glöden och inspirationen har hon spelat in och lagt upp musik på nätet. Det har gett henne en stor mängd följare, dels i Sverige men även i Danmark, Norge, Finland, Litauen, Island, Färöarna och Grönland.

I höstas började Sofi spela in låtar tillsammans med Norrköpingspianisten Marcus Österlund och Stockholmarna Andres Johnsson på bas och Fredo Österlund på trummor, och den 2 februari släpptes första singeln "Rum för själen". Sofi beskriver den som en ballad men med väldigt mycket kraft i.
- Den är inspelad live i studion och har en jazzinfluens, men är ju en poplåt. Jag har ju varit i en arktisk miljö så den har lite av det i sig, kanske lite åt världsmusikhållet. Det är en powerballad men ändå lugn och soft. Men det får inte bli för polerat, jag har försökt få bort det sockersöta.

I slutet av mars är det dags för uppföljaren "Fyller mig med kraft".
- Det är fortfarande på svenska och fortfarande med en personlig text, men mer upptempo, en låt man gärna dansar till. Den har skönt groove. Det är en låt man blir glad av, men det handlar om ett skitjobbigt ämne.
Ämnet är destruktiva förhållanden och hur man tar sig ur dem. Sofi menar att det är lätt att dras med i det destruktiva, men man måste försöka höja sig över det och välja den motsatta vägen, det positiva. Ett ämne som hon själv har personliga erfarenheter av.
- Den handlar om att bygga sig stark och lämna och gå, så man kan fortsätta att vara generös. Det är en kampsång på många sätt. Det var så viktigt för mig att förmedla vad det var som gjorde att jag inte blev nedbruten utan kunde resa mig och gå.

Två andra låtar ligger också i pipelinen. "Allt kommer bli bra" beskriver hon som en soulballad med lite gospelfeeling, och något av ett brev till sina barn. Där vill hon förmedla att även om det känns svårt nu gör hon vissa val för att det ska bli bra i slutändan, något som kan vara svårt för barn att inse i stunden men som de förhoppningsvis kommer förstå senare i livet.
Nästa låt heter "Min innersta röst" och är en jazzig låt i lite Monica Zetterlund-stil.
- Jag har skrivit den nästan som ett slags checklista. Ät det DU tycker om, lyssna på den musik DU gillar. Hämta kraft ur din innersta röst. Man får vara detektiv i sitt eget liv och ta vara på de små ledtrådarna och nysta i det.

Tanken är att samla alla sångerna på en EP i sommar och sedan vill hon ut och spela. Hittills har hon inte hunnit spela jättemycket i Norrköping men en del kyrkor, sommarcaféer och annat har det blivit. Och den 2/2 hade hon releasefest på restaurang La Uva för "Rum för själen".
- Det var jättemycket folk och jättemysig stämning. Folk stod och dansade och för mig var det en känsla av "You can´t bring me down". Det var en fantastisk känsla.

Ledig lördag

Rajdidajdidaj...

Ricke P:s födelsedag

Aaah..igår blev det en äntligen en AW. Brorsan Ricke fyllde år och jag kom dit en timme tidigt så jag fick njuta en timme i solen själv först. För det är ju så...ska man dricka måste man göra det medans man är nykter, för sen blir det ingen ordning på´t.
Ja, sen ramlade de in en efter en. Hej hej!

Lehmans fredagsfräckis

Det var 2 äldre farbröder, Pekka och Jarmo, som var ute och promenerade. Precis som de brukade på torsdagar.
När de passerade torget i den lilla norrländska byn upptäckte de 2 hundar under en kärleksakt. Då sa den ene till den andre:
– Du, ska vi gå hem och pröva detta på våra gummor? För att få fart på sexlivet igen!
Sagt och gjort. Efter 3 dagar stötte de på varandra igen – och naturligtvis frågade de hur det hade gått.
– Nja, sa Jarmo. Jag tyckte det var väldigt svårt att få upp min kärring på alla fyra!
– Jaså, svarade Pekka. Jag tyckte det var mycket svårare att få ut min kärring för att gänga mitt på torget!

Gest hos Tobi

Vilken David Gest var egentligen bäst? Den superbotoxade vaxdockan eller den botoxade hårfärgaren? Det är en fråga jag funderat på dag och natt de senaste veckorna...

I Norpan igen

Har ni inte varit i Norpan på länge så kan jag rekommendera att åka dit i sommar på Avengers-utställningen. Själv är jag där var och varannan dag. Boktavligt talat. Onsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, onsdag...tror jag det blev den senaste veckan. Igår hade vi möte om Refvens grund och sen lunch med Kyndelskan. Och sen hem till Linkan. Och nu tror jag faktiskt det dröjer till sisådär måndag, tisdag innan jag är tillbaka i grannstan igen.

Från Connery till Craig. Del 3

Aaah...i "Goldfinger" faller alla bitar på plats och Bond-filmerna hittar sitt koncept. Pussy Galore och jag njöt i fulla drag.
Bond springer på den guldtokige Goldfinger som ska spränga den amerikanska guldreserven i Fort Knox. Många klassiska ingredienser, bland annat titellåten, Oddjob som kastar hatt och krossar golfbollar, kvinnan som dödas genom att målas i guld och laserstrålen i skrevet med ordväxlingen "Do you expect med to talk?" "No mr Bond, I expect you to die!".
Betyg: 4 av 5

På drift i Norpan

Vad gör jag egentligen hela dagarna när jag driver runt i Norrköping? Ja, det kan man verkligen fråga sig.
Igår började jag med att åka ut till flygplatsen och snacka lite med "Berra" (dvs marknadschefen).
Sen hamnade jag på Café Mjölnaren där jag hade möte inför Sommar i Refvens grund med The Producer och The Fop.
Sen var det dags att hämta upp pinglan och dra till Halvars. Där blev det årets snackisar: chokladdoppad bananmjukglass och jordgubbscheescake. Sen fick jag nog och drog hem.

Location East 2018

I helgen var jag och The Producer på Location East på Arbis i Norrköping. Riktigt trevlig festival med många intressanta artister. Vi började med en bira på altanen och sen kollade vi in Flora Marmefelt som var första artist inomhus. Bra röst!
Agnes Matsdotter hade hög energi och gjorde ett starkt framträdande.
Babylady inne i bistron såg jag bara en halv låt av, så har svårt att uttala mig där...
Donika Nimani lyfte det hela ett pinnhål och gjorde ett riktigt bra gig. Sen gick vi en snabbis till Cromwell och käkade, så vi missade Melanie Taylor.
Märtha Frans var jag nyfiken på men det blev en besvikelse. Rörigt och playback. Sad! (som en viss DJT skulle uttryckt det...)
Anton Nessvi körde sen och var helt okej. Och sen avslutade Blenda inne på stora scenen och gjorde en kanonspelning. Totalt sett en riktigt lyckad kväll!

Söndagsintervjun: Torsten Sahlin

En varg som gillar hästar

Torsten Sahlin har varit en drivande eldsjäl inom Vargarna, men också engagerat sig i länets enda luffare. Men när han bryr sig om sig själv är det argentinsk tango, resor och ridning som gäller.

Med sin vargpäls och sina vargöron har Torsten Sahlin blivit en välkänd symbol för speedwayklubben Vargarna. Själv har han en bakgrund som rallyförare och har kört 180 rally. Vargarna kom han i kontakt med via SMK Östgöta där rallyt och speedwayen tidigare ingick som olika sektioner. 2003 ville valberedningen att han skulle komma in och ordna upp ekonomin, vilket ledde till att han blev ordförande i tre år. Efter det följde tre år som vice ordförande, och sen när klubben höll på att gå i konkurs 2012 fick Torsten åter hoppa in och var kvar till 2016.
- Idag stöttar jag den nuvarande styrelsen i bakgrunden. Jag har ett arenabolag som äger anläggningen. I sommar ska jag rusta upp VIP:en med nya loger och tak över nuvarande VIP-platser. Vargarna hyr anläggningen under tio år och sedan köper de den för en symbolisk summa, säger Torsten och berättar vad som får honom att engagera sig i Vargarna:
- Det har varit ett sorts ansvarstagande, så att SMK Östgöta inte skulle läggas ned. Klubben bildades 1917. De andra sektionerna har bildat egna föreningar, nu är det bara speedwayen kvar. Jag tycker det är vår generations skyldighet att se till att det inte läggs ner.
- För ett år sedan var det turbulent en tid. På speedwayspråk kunde man säga att en del i motståndarlaget inte höll sig till reglerna, domaren var partisk och några ur egna laget körde på mig bakifrån. De är annat nu och man får hoppas några har vett att skämmas. Jag har rest upp hojen igen och fått upp farten så nu tror jag nya styrelsen och alla flitiga funktionärer grejar det här.

Det råder ingen tvekan om att Vargarna ligger Torsten varmt om hjärtat. Han pratar gärna om klubben och hur man ska göra för att lyckas.
- Det är alltid en avvägning mellan att vinna matcher eller att använda egna eller svenska förare. Och Norrköpingsmodellen som vi jobbat efter de senaste åren är att satsa på i första hand egna och i andra hand svenska förare. Jag har jobbat för att det i varje lag ska finnas ett antal svenska förare, och det har blivit en annan atmosfär och insikt på senare tid.
- Ett sätt att profilera Vargarna som klubb har varit att förarna har fått gulaschsoppa efter varje bortamatch. Jag har stått där i vargpäls och vargöron och bjudit på soppa. På hemmamatcherna har de fått annan mat från vårt VIP-kök. I tolv års tid har jag även filmat varje match. Det är jag den enda i världen som gör. Det blir fyra dvd:er efter varje säsong.
- Vi har en bra stämning och förarna har alltid fått betalt. På så sätt har vi lockat till oss bra förare. Vi har haft många förare och föräldrar som värdesatt seriositeten i klubben. Är man seriös som klubb behöver man inte hålla på att bjuda över. Internationellt vet alla om gulaschsoppan, filmerna och att de alltid får betalt. Och det bygger imagen av att vara en sympatisk klubb.

Ett särskilt fall som Torsten ömmar lite extra för är Söderköpings uteliggare Uffe. Han är 72 år och bor i en koja i skogen.
- Uffe är en levnadskonstnär. Han hade en lite strulig skoltid och vände samhället ryggen och har levt utanför samhället sen dess. Jag kallar honom Stålmannen, för det är otroligt strongt att kunna leva utanför samhället i 50 år. Han är tålig och beklagar sig aldrig och kräver inget.
- En gång om dagen får han kaffe och landgång på Farmors café. Och en gång i månaden, plus födelsedag och jul, äter vi middag hos mig eller Ing-Lis Svensson. Först får han byta kläder, sen tvätta sig och sen äter vi ihop. Vi är fem, sex personer som han känner förtroende för och som brytt sig lite extra om honom. Uffe tycker det är trevligt och har blivit mer och mer van vid det. Vi har till och med varit ute med båten, det är en otrolig utveckling. Det är en person som gått och tittat i marken, varit helt sluten och inte pratat med folk. Sakta, sakta har han fått förtroende och krupit ur sitt skal. Idag kan vi prata om saker och ting. Uffe har sagt: "Sahlin har varit den bästa som varit kring mig" och det är stora ord från en person som varit så sluten.

Hur kom det sig att du engagerade dig i Uffe?
- Ren medmänsklighet, vill jag säga. Han stör ingen, han bråkar inte med någon. Och folk låter honom leva sitt liv, och det ska Söderköpingsborna ha credit för. I förrgår var jag uppe i kojan hos honom med en smörgås och en termos blåbärssoppa.

Torsten har visserligen uppnått pensionsålder med råge, men fortsätter att jobba och har ett fastighetsbolag med lägenheter i Arkösund och på två ställen i Söderköping. Egentligen är han maskiningenjör och arbetade länge på SAAB i Linköping. Han har också sålt lastbilar och parallellt med det haft hyreshus i 40 år. Nu har han påbörjat generationsskiftet där två av hans tre barn ska ta över, samt sälja av en del av beståndet. Och även i jobbet gör han en insats.
- Jag har några hyresgäster som har ett beroendeförflutet. Och de som valt en annan väg i livet har jag gett en andra chans. Men jag är inte kravlös. Jag hjälper till att slussa ut dem i samhället, men ställer samtidigt hårda villkor.

Förutom motorsport är resor en stor passion för Torsten. Han brukar åka utomlands en till två gånger per år och har totalt varit i 67 länder. Dagen efter denna intervju ska han fara iväg till Kuba tolv dagar för att dansa, njuta av värmen och resa runt i landet.
- Det är fascinerande när man är ute och reser att få förståelse för att det finns andra åsikter och andra sorters liv än de vi är vana vid. Det är berikande.

Men det intressanta är att hela tiden upptäcka nytt. Att åka tillbaka till ställen där han redan varit lockar inte så mycket.
- Buenos Aires och dansa tango, det är nog det enda jag vill tillbaka till. Annars vill jag till nya ställen. Jag började rida för 12 år sedan, då kommer man ut och får se miljöer man annars inte hade fått se. Jag har ridit i Rajasthan, Argentina, Chile, Equador, Uruguay, Brasilien, Malaysia och Mongoliet. Och Spanien, där var jag i höstas och red i bergen i Sierra Nevada.

Vad är dina nästa resplaner?
- Island skulle jag vilja rida runt på. Och jag har aldrig varit i Thailand, som alla andra har.

Som den eldsjäl Torsten är delar han med sig av ett kinesiskt ordspråk som de flesta kan ha nytta av att bära med sig i livet:
- "På den hand som skänker en blomma dröjer sig alltid lite av doften kvar". Det betyder att gör man något gott för andra känns det även gott inombords i en själv.

Från Connery till Craig. Del 2

Häromdagen tog Tatiana Romanova och jag oss an nummer två i Bond-serien - "Agent 007 ser rött". SPECTRE ska hämnas Dr No och försöker locka Bond i en fälla där han tror att han ska få lägga vantarna på en rysk dechiffreringsmaskin.
Som film betraktat klart bättre än den första, även om slutet är påfallande svagt. Där han man velat se en episk slutuppgörelse där Bond spränger ett underjordiskt högkvarter och dödar skurken på ett spektakulärt sätt, men i stället blir det mer av en pyspunka.
Annars börjar filmserien hitta sin stil. I "Agent 007 ser rött" är man inte riktigt framme än, men det går helt klart i rätt riktning.
Betyg: Svag 3 av 5

Tripp till Arkösund

Jag hade hört uttrycket "sjön suger", så därför drog vi ut till Arkösund igår. Härligt med lite skärgårdskänsla redan så här tidigt på säsongen.

Gooood lunch på Arkösunds hotell...
...och sen utforskade vi omgivningarna. En härlig dag vid kusten!

Lehmans fredagsfräckis

En buktalare åkte ut på landet och träffade en bonde. Han bestämde sig för att skoja lite med bonden när han visade honom djuren.
När de kom till tuppen kacklade denne plötsligt ur sig att det inte var mycket bevänt med hönorna på gården.
Bonden blev helt chockad, men buktalaren förklarade att det inte var alls ovanligt att djur kunde tala, det hade han sett många gånger förr.
De kom till hästen, som gnäggade den fram att han fick för lite havre.
När de kom till svinstian och suggan började grymta blev bonde rasande och kastade sig över henne.
– Nu håller du käften om vad vi gjorde igår!

Full fräs i Norpan

Tog en tripp till Norpan för att kolla in The Lamp Spa, fräschaste spa jag sett så nu vet ni vad jag önskar i julklapp.
Sen blev det italiensk marknad...var väl sisådär...
När pinglan slutade jobbet gick vi till Trädgårn och tog en AW...
...och på hemvägen slank vi in på konstmuseet. Var två år sen jag var där senast, så det var hög tid.
Sol, sommar och ledigt...tror det kan bli kusten idag!

Lika som bär #226

Jakob Öqvist & Mattias Florén

Biomåndag

Måndag igen. Bio igen. Denna gång "Avengers: Infinity war". Utan att spoila för mycket kan jag avslöja att filmen har ett överraskande slut, som är väldigt bra på det sättet att det känns som att det snart är dags för något av ett avslut/nystart på Marvelfilmerna. Skönt, för de blir ju bara mer storslagna och spektakulära för varje film och nya Avengers är värst av alla. De bästa filmerna är ju de mer "realistiska" som Iron Man- och Captain America-filmerna. "Infinity War" hade lite för mycket humor, CGI och fantasy för att vara riktigt bra.
Betyg: 3 av 5

Från Connery till Craig. Del 1

Det har blivit hög tid att börja ta itu med den där Bond-boxen som jag köpte i höstas, och i helgen gjorde vi slag i saken och kollade på "Agent 007 med rätt att döda". Jag och Honey Ryder ska alltså se alla Bondfilmer i ordning fram till Bond 25 får premiär i november 2019.
Redan i första filmen etableras många av de kännetecken som utmärker Bondfilmerna, tex Q, M, Walther PPK, Moneypenny, casinospel, Felix Leiter, exotiska platser, vodka martini, SPECTRE, snuskiga namn på Bondbrudarna, en slutstrid i ett underjordiskt högkvarter osv.
Agent 007 ska utreda mordet på en kollega och hamnar på Jamaica där han träffar på skurken/SPECTRE-medlemmen Dr No som ska sabba de amerikanska raketuppskjutningarna. Egentligen en ganska dålig film med tunn story, men betyget hoppar upp ett snäpp för att det är första filmen och att den introducerar Bond-världen på ett bra sätt.
Betyg: 3 av 5

Helgen som gick

Var i Norpan i helgen och ...oj oj oj...på fredagen blev det en amerikansk afton med grillade revben, potatismos och mina hemmagjorda baked beans. Inte illa...fast det är ju det där med revben i Sverige. Det verkar stört omöjligt att få tag i bra eller ens halvbra revben.
Lördagen inleddes med att vi åkte till Svärtinge och kollade in en veteranmopedsrally...
...och sen ut på födelsedagskalas i svärföräldrarnas sommarstuga.
Bubbel, smörgåstårta, musik!
Söndag - ja, då blev det veterantraktorplöjning i Mormorsgruvan. Inte kattskit det heller.

Söndagsintervjun: Thomas Årnfelt

Mellan verklighet och det fantastiska

I vintras gav Linköpingsförfattaren Thomas Årnfelt ut sin tredje bok "Den som söker". Där får en journalist på dekis tips om den mordvåg som plötsligt drabbar staden - och upptäcker att han verkar ha en egen roll i förloppet.

- Jag har alltid sedan tonåren gillat att skriva på olika sätt. Jag har jobbat som copywriter och speldesigner, och arbetat med berättande och skrivande i olika former. Jag bodde ett tag på Irland och när jag kom hem därifrån 2011 bestämde jag mig för att förbättra mitt skrivande och ge författandet en chans, säger Thomas vars debutroman gavs ut 2015.

Den hette "Incidenten i Böhmen" och var en historisk mysterieroman.
- Någon beskrev den som en mix av "Rosens namn" och "Sleepy hollow". Den är på gränsen mellan verklighet och det fantastiska, så läsarna kan läsa den som de vill och själva bestämma om förklaringsmodellen är det verkliga eller inte. Man kan läsa den som en spänningsroman, men det är också en relationsroman.

Boken fick ett bra bemötande av publiken och bra recensioner och Thomas har även sålt rättigheterna till ett tjeckiskt förlag som förhoppningsvis kommer att ge ut den i Tjeckien snart.
Två år senare kom "Sällskapet i Genua", som är en fristående fortsättning med delvis samma karaktärer. Senare samma år gav han även ut sin tredje bok "Den som söker", där han plötsligt tog en lite annan riktning i sitt författarskap. Boken som kom i december är en psykologisk spänningsroman som drar lite åt skräckhållet men ändå är väldigt vardagsnära.
- Den handlar om en journalist på en icke namngiven tidning i Linköping som får tips om en mängd mord, vilket ger hans karriär en skjuts. Men den handlar inte om själva utredningen utan om journalistens relation till utredningen och hur den kommer nära honom personligen.
- Den är betydligt svartare än de två tidigare böckerna och har ett helt annat språk, mer rakt på sak. Det är snabbt, rappt och jag väjer inte för att använda svordomar. Jag trivs bäst med att skriva rappt, lättläst och snabbläst, och inte så blommigt. Och jag tycker det språket funkar för berättelsen.

Vad har du på gång framöver?
- Dels har jag ett manus som i princip är klart, som jag inte vet var det ska ta vägen. Dels kommer jag ut med en barnbok i mars. Mina barn sa: pappa, kan du inte skriva en bok till oss? De fick bestämma handling och karaktärer. Egentligen var den inte tänkt att ges ut utan var bara skriven för dem. Den heter "En kaninhistoria" och handlar om en kanin som bor på en golfbana och stjäl golfbollar. Det förekommer även en ekorre och en klubbmästare som tränar inför klubbmästerskapet. Så det är en lite annan stil, och ett oerhört roligt projekt.

Fisförnäm fredag

Another day, another dollar. Igår blev det Norpan igen för att bland annat gå på pressträff där SON presenterade den kommande säsongen. Bland annat ska det visst bli nåt slags harpafestival nästa vår. Det ska jag gå på...om de bokar Harpo...

Hokus pokus i Björs

Simsalabim - så var jag hos trollkarlen Tommy Aarna i Björsäter. Numera tar han det rätt lugnt med trolleriet men han jobbar fortfarande med att sälja trolleritricks. Jag fick följa med upp på vinden där han har sitt förråd och det var ju något av en pojkdröm som gick i uppfyllelse. Jäkligt kul att få titta och klämma på preppade trollkarlshattar, ihopfällbara duvburar, magiska kortlekar och mängder av andra trollerigrejer.

Lehmans fredagsfräckis

Paret låg i en sovvagn den första dagen på smekmånaden. Mellan varven diskuterade de vad deras första barn skulle bli. Efter ett tag kom de fram till att det skulle bli en ingenjör. Entusiastiska över detta satte de i gång på nytt, men överaskades av en kraftig sväng på tåget och mannen flög ur sängen.
- Hur gick det?, undrade bruden.
- Det gick bra för mig, svarade mannen, men värre för ingenjören. Han sitter på väggen.

Härliga Tannefors

Vår i Tannefors, finns det något härligare?

Filmrecension: Mordet på Orientexpressen

Mordet på Orientexpressen

Agatha Christies klassiska deckarroman "Mordet på Orientexpressen" har återigen blivit film, denna gång med Kenneth Branagh som regissör och huvudrollsinnehavare som Hercule Poirot. Och han lyckas faktiskt ta ett nytt grepp på den belgiske detektivens berömda mustascher. Storyn är nog bekant för många: Orientexpressen är på väg från Istanbul till Calais när den plötsligt blir fast i en snöstorm i Alperna. I samma veva sker ett mord på tåget och Poirot tar sig an uppdraget att finna mördaren, som måste vara någon i första klass-vagnen.
Filmen har snygga miljöer och snyggt foto men framförallt en stjärnspäckad rollista med namn som Judi Dench, Johnny Depp och Michelle Pfeiffer. Nu känns tyvärr de stora namnen närmast bortkastade, för de är så många och hinner knappt presenteras.
Samma sak med ledtrådarna. Idén med pusseldeckare är att publiken ska känna att de själva har möjlighet att lista ut vem mördaren är, men här går allt i sån rasande takt att det är omöjligt att hänga med. Varken rollfigurer eller ledtrådar hinner presenteras ordentligt, vilket gör att man struntar i att engagera sig. Därmed lider "Mordet på Orientexpressen" av samma problem som de flesta Agatha Christie-filmatiseringar. Hennes böcker är allt för intrikata för att passa i filmformatet, och så är fallet även med denna filmatisering.

2/5

Pizza & Pop

Va, pizza? Det äter jag inte sådär superofta, så vadan detta?
Jo, det var en bjudpizza (och väldigt god) från min nya arbetsgivare. Och jag vet inte vad som håller på att hända. Håller jag på att få en helt ny karriär? För plötsligt är jag bandbokare på inte mindre än FYRA ställen. Och det kan eventuellt ligga ännu fler i pipelinen.
Bandbokare, hur gick det till? Jag hatar ju band. Och ännu värre är att efter bandbokare är nästa naturliga steg...eventkoordinator. Hjälp!
Så förbered er på att jag bär rosa skjorta nästa gång vi ses...

Biotisdag

Var och såg "Truth or dare" igår. Misstänkte att den skulle vara fånig, men ibland känner man helt enkelt för att se en blåst film där amerikanska ungdomar dör på löpande band. Filmen går alltså ut på att de leker sanning eller konsekvens...och så dör dom. Rätt fånigt ja.
Betyg: 1 av 5

Skivrecension: Abramis Brama

Abramis Brama
Tusen år

I över tjugo år har Abramis Brama nu lirat sin proggiga hårdrock, och även om en del medlemmar bytts ut på vägen så lyckas bandet hålla fast vid sin stil. Deras konsekvens är en styrka men också en svaghet då mycket tenderar att låta likadant. De är ett stabilt band som håller en hög lägstanivå men ibland önskar jag att de skulle vilja ta ut svängarna lite och göra något som utmanar de gamla fansen och potentiellt lockar till sig nya.
Med rötterna i det skäggiga 70-talet för de vidare arvet från band som November och Black Sabbath, och mixar proggrock, hårdrock, stonerrock och folktoner. Ett klart plus är såklart att de gör det på svenska, och precis som med genrekollegorna i Dungen har det visat sig funka även utomlands.
Nya plattan "Tusen år" är den sjunde i ordningen och följer upp albumet "Enkel biljett" från 2014. Fansen lär bli nöjda, för det låter exakt så som man förväntar sig att en Abramis Brama-skiva ska låta. Riffigt, flummigt och tight. Allt sitter som det ska. Man känner omedelbart igen takterna, fraseringen och låtbyggandet. Och det är det man kan invända mot, för även om "Tusen år" är en bra skiva så har vi hört det förut.

3/5

RSS 2.0