Livet som bandbokare

Häromdagen var jag med i Radio Leo och snackade lite om hur det är att vara bandbokare på Palatset.
Lyssna här: https://www.4shared.com/mp3/-SqA7wpWce/Tobias_Pettersson_bandbokare.html

Nytt på DVD: Deepwater Horizon

Deepwater Horizon

Oljeborrare sägs ofta vara ett av världens farligaste yrken och när man ser denna katastroffilm förstår man varför, för går något snett kan det gå riktigt snett. "Deepwater Horizon" har tagit sitt namn efter den oljeplattform som började brinna och släppte ut enorma mängder olja i Mexikanska golfen 2010. Vems felet var? Ja, denna film berättar med all önskvärd tydlighet att det berodde på det giriga oljebolaget som snålade in på underhåll och säkerhetstester.
Mark Wahlberg har huvudrollen som den heroiske arbetaren som hjälper sina kollegor när riggen börjar explodera. I övriga roller ser vi exempelvis Kate Hudson, John Malkovich och Kurt Russell.
Storyn är väldigt rak och enkel, men det vägs upp av den olycksbådande stämning som sakta byggs upp och av den intensitet det slutligen kulminerar i. Det känns verkligen i kroppen när oljeriggen till slut ger vika för det uppbyggda trycket och exploderar i ett eldinferno. Trots den ganska banala storyn finns det ändå en mänsklig touch som berör, kanske för att man vet att filmen bygger på en sann historia?
Filmen bjuder knappast på något nytt eller unikt i sin genre, men det goda hantverket gör att det räcker väldigt långt ändå.

4/5

Oscars 2017

Satt uppe och följde traditionsenligt Oscarsgalan inatt. Okej gala, Jimmy Kimmel var bra och inte minst fick vi en svensk Oscar. Tjohoo!

Konserthelgen

Blev två bra konserter denna helg. Först Lustans Lakejer på Arbis i Norrköping och sen Wild Sator (Wild Rover + Sator Trio) på Palatset på lördagen. Och kan återigen konstatera att Linköping + Norrköping är en match made in heaven...som det är ofattbart att fler ännu inte förstått att uppskatta.

Söndagsintervjun: David Sundin

David Sundin - ska mumsa mackor i massor

Stå uppare, manusförfattare, skådis, podcastare, programledare, reklamare. Östgötafödda David Sundin har ett välfyllt CV, och det senaste projektet består i en podcast där han och en vän ska testa 80 smörgåsar baserade på recept av Lasse Kronér.

I år har det gått 40 år sedan David Sundin föddes i Väderstad utanför Mjölby. Föräldrarna jobbade på BT, men David hann bara uppleva ett år av Östgötaslätten innan familjen flyttade till Köping. Där blev de kvar i fem år innan det bar vidare till Gimo. Sedan 1997 bor David i Stockholm och där har han fått utlopp för sin kreativa talang. Under det senaste året har han bland annat skrivit manus till Melodifestivalen, varit på stå upp-turné ihop med Nisse Hallberg, jobbat med tv-serien "Mammor" och varit konferencier på stå upp-klubben Brooklyn Ha ha.
- Min inriktning just nu är att jag försöker göra roliga saker: stand up på scen, skriva roligt åt andra och vara skådis i sketcher. Jag skulle säga att jag är humorist, om jag bara får välja ett ord. Det känns bredare än att säga komiker.

Vad är roligast att göra?
- Även om det kan vara jobbigt att gå ut på scenen så är stand up det som ger mest glädje. Det ger mest tillbaka och är roligast.

Samma dag som denna intervju görs ska David börja spela in en ny podcast ihop med komikern Albin Olsson. Det bygger på en bok som Lasse Kronér gav ut för en massa år sedan som heter "Åttio väldigt goda mackor". Tanken är att göra ett avsnitt i veckan där de testar recepten och sedan sätter betyg enligt en tvågradig skala: antingen är det en väldigt god macka eller så är det inte en väldigt god macka.
- Albin fick nys om boken på nåt sätt och jag högg direkt. Jag tyckte det var en lysande idé, jag älskar mackor, jag älskar poddar och jag älskar Lasse Kronér.

David berättar att det är en märklig bok med ibland väldigt luddiga recept och ovanliga ingredienser. Många av mackorna är också väldigt lika varandra. Planen är att även bjuda in olika gäster och sedan avsluta det hela med en stor final där Kronér ska presentera själva "urmackan". Ett smalt och nördigt ämne för en podcast kan tyckas, men David menar att det är en utveckling som sker just nu.
- Poddarna går mot att bli mer nischade. Man kan ha en vanlig podcast där man pratar strunt, men det kan vara bra att ha nån slags fast punkt att förhålla sig till.

Vad har du själv för favoritmacka?
- Ju fler ingredienser, desto godare. Lite åt Dagoberthållet kan man säga, men de behöver inte bli så höga. Jag älskar även hamburgare, och det går ju också lite åt det hållet.

Vet du vad Kronér tycker om er nya podcast?
- Han känner till den, han har blivit taggad i olika diskussioner. Han har inte uttalat sig om själva podden, men han kommer förstå att det är en hyllning till hans smörgåsprojekt. Och vi hoppas såklart att förlaget ska ge ut boken igen.

Vad har du mer på gång 2017?
- Jag skriver manus till Elle-galan i januari. Och så ska jag och Babben Larsson vara programledare för "Bäst i test", där olika personer får göra olika fåniga test där de ska vara kreativa och lösa det på snabbaste sättet.

Semesterplaner

Blev lite sugen på att åka på semester. Eller...nja, förresten...

Lehmans fredagsfräckis

Ett äldre par ligger i sängen där det inte varit någon större aktivitet de senaste månaderna. Mannen läser en bok och kvinnan småslumrar lite. Helt plötsligt sticker han in ett finger i hennes vagina och börjar röra runt lite.
– Åh vill du ha sex? viskar hon.
– Så fan heller! Jag måste bara bli blöt om fingret så att jag kan byta sida i boken.

Helgen på Palatset

På lördag lirar Sator & Wild Rover

Djäfvulens instrument

Jag måste bara få ur mig en sak: jag hatar slagverk.
Kan vi inte bara förbjuda slagverk inom musiken?

Nytt på DVD: The Shallows

The Shallows

Så nära, men ändå så långt borta. Det är den dominerande känslan för surfartjejen Nancy under det dygn hon är fångat på en klippa i havet. Stranden finns bara ett par hundra meter bort, men problemet är att det finns en blodtörstig haj som väntar på henne i vattnet.
Det börjar ganska kackigt med en sentimental familjehistoria, inklippta mobilsamtal, övertydlig produktplacering och ett frossande i Blake Livelys bikinikropp, men efter den fåniga inledningen blir filmen lyckligtvis bara bättre och bättre.
Nancy har åkt till en "hemlig" paradisstrand för att surfa och hitta sig själv, och allt är frid och fröjd tills hon ska fånga dagens sista våg. Då dyker plötsligt en ondsint vithaj upp och har utsett henne till kvällsmat. Hon överlever den första attacken och räddar sig upp på en klippa, som dock kommer att försvinna med tidvattnet. Tiden håller på att rinna ut, hon är skadad av angreppet och det finns ingen hjälp att få.
Det är spännande litet kammarspel, i stil med exempelvis "Buried" eller "127 timmar", och om man jämför med alla andra mer eller mindre knasiga hajskräckisar som finns därute är detta en av de bättre. En del effekter är dock rätt usla, och det blir aldrig riktigt så intensivt som det hade kunnat bli med ett skickligare handlag, men regissör Jaume Collet-Serra lyckas ändå göra något bra av en enkel och begränsad premiss.

2/5

En timme på Elsas

Var på pressträff igår där Ung Scen/öst visade upp vårens program. Hade hopp om en ny "Baba Yaga", men nja...det visade sig vara en enskild lyckträff. Kan teater vara den konstform där det är störst skillnad mellan bra och mediokra saker? Man kan lyssna på ett halvdant band med behållning eller slötitta på en slätstruken film, men teater är liksom digital, antingen är det riktigt bra eller också känns det helt ointressant.
 

Dagens semla

Ni trodde väl inte att jag glömt bort det där med semlor? Nix pix. Igår blev det en wienervaniljsemla.

Biotisdag

Det börjar dra ihop sig inför Oscarsgalan så jag kände att det var dags att kolla in storfavoriten "La la land" som fått 14 nomineringar. (För övrigt tror jag Sverige vinner två Oscars: smink och foto).
Tyckte filmen började lite trevande men den växte succesivt. Bra, stundtals strålande, men inte den knockout det talats om.
Betyg: 4 av 5

Musikkrönika, januari

Hur många klassiska skivor finns det?

De senaste åren har vart och vartannat band gjort jubileumsspelningar för deras mest älskade album. Till en början var det ett kul grepp men räcker det inte snart?

Många artister har gjort en skiva som är lite bättre, lite mer definierande än de andra. Och de senaste åren har det blivit en trend att hålla konserter där detta album spelas i sin helhet från början till slut.
Orup gjorde en spelning där han framförde sitt debutalbum, The Cardigans lirade hela "Gran Turismo" och Sator spelade "Headquake" låt för låt. Europe körde "Wings of tomorrow", Sepultura brände av "Roots" och Slayer spelade hela "Reign in blood". Exemplen är många och listan kan göras lång. Rolling Stones valde "Sticky Fingers" ur sin stora repertoar och Metallica lirade "The black album". Bruce Springsteen kunde inte bestämma sig utan har gjort konserter där han spelat såväl "The river" som "Born to run" från start till mål. Kajsa Grytt valde dock en lite annan väg och spelade hela skivan "Jag ler, jag dör" - fast innan den kommit ut.

Nu verkar det lyckligtvis som att albumkonserterna sjunger på sista versen. Ett exempel på det var när Lustans Lakejer för en månad sedan var ute på en turné och spelade hela "Uppdrag i Genève" som fyllde 35 år. Jag är väldigt förtjust i Johan Kindes eleganta synthpopband, men 35 år - är det ens ett jubileum? Varför krångla till det, kan man tycka. Åk gärna ut och spela hela skivan men skippa det där med att krysta fram ett ansträngt svepskäl.

Fast ytterligare några eftersläntrare får vi nog räkna med även under 2017. Några skivor som fyller jämnt under året är exempelvis Guns N´ Roses "Appetite for destruction", Def Leppards "Hysteria", D.A.D:s "Draws a circle", Peter Le Marcs "Peter Le Marc" och U2:s "The Joshua Tree" som samtliga firar 30-årsjubileum. Bland 20-åringarna hittar vi till exempel The Prodigys "The fat of the land" och Verves "Urban hymns", och bland de som fyller 10 år finns exempelvis Säkerts "Säkert". Så håller det på. Eftersom varje år är ett bra popår går det alltid att hitta klassiska skivor som firar någon form av jubileum.

Ett av mina personliga favoritalbum är Weeping Willows "Broken promise land" som drabbade mig som få andra skivor när den kom 1997. I år fyller skivan således 20 år och det tar bandet fasta på och ger sig ut på en jubileumsturné under våren. Där spelas hela det fantastiska albumet i sin helhet samt det bästa från bandets övriga skivor. Och det är faktiskt en albumkonsert jag gärna kan tänka mig att gå på.

Nytt på DVD: Jag älskar dig

Jag älskar dig - En skilsmässokomedi

Finns det en färdig manual som svenska filmskapare använder sig av när de ska göra en romantisk komedi? Ja, man kan nästan tro det när man ser "Jag älskar dig", och tusen andra filmer genom åren.
Den här filmen har verkligen inget unikt i vare sig idé, upplägg eller genomförande utan känns nästan irriterande slätstruken. Man vet redan från börjar exakt hur alla turer kommer att gå och hur den kommer sluta. En typisk replik är "nej, vi ska INTE gå ut ikväll" som följs av ett klipp till när de står på krogen.
I huvudrollerna ser vi Christine Meltzer och Björn Kjellman som ett par där romantiken gått i stå. Hon lämnar honom, han förnekar det och sedan får vi se hur de lever singelliv på skilda håll. Hon träffar en passionerad (såklart) italienare på en vernissage (såklart) och gör bort sig (såklart). Han är en töntig pappa (såklart), träffar en yngre tjej (såklart) och dansar naken på en fest (såklart) efter att ha tagit droger. Dessutom är han den enda i hela Sverige som inte vet vad en "KK" är.
Miljöerna och fotot är snyggt och ljudläggningen är bra, men i övrigt är detta en poänglös och helt förutsägbar relationskomedi.

2/5

Tobi & Bella gör Stockholm

I fredags drog Bella och jag upp till Stockholm för att förlusta oss lite. Det blev en höjdarhelg på alla sätt och vis.
Vi började såklart på Östgötakällaren...
Hamnade på stand up (här Simon Gärdenfors)...
Ölade på Kvarnen...och mötte sedan upp Kocken på Koh Phangan. Länge sedan jag träffade honom, så det var kul.
Lördag dag gled vi runt lite på Söder och kollade bland annat kändisgravar...
Käkade tapas på ett kanonställe innan vi gick till Rival...
...och kollade på Alex & Sigges nya show.
På söndagen hälsade vi på Bellas kusin Karin och kollade mer gravar...
En toppenhelg. 5 av 5 i betyg.

Söndagsintervjun: Gunnar Elfström

När det moderna Linköping blev till

Gunnar Elfström har blivit älskad för sina böcker och föredrag om Linköpings historia. Nu är han aktuell med sin nya bok "1960-talets Linköping - bilder av ett händelserikt decennium", där han berättar om den kanske största brytningstiden i stadens historia.

- 60-talet var ett fantastiskt decennium. På många sätt var det då som det moderna Linköping blev till, säger Gunnar Elfström och berättar om en händelserik tid som präglades av bland annat en enorm rivningsvåg och bilismens framväxt.
Under 60-talet förekom det fortfarande häst och vagn på stadens gator, men de ersattes successivt av bilar som ökade från drygt 11 000 till nästan 25 000 under de tio åren. Parkeringsfrågan blev ett av 60-talets stora problem. Parkeringsautomaten hade dykt upp redan 1955 men p-boten infördes först 1963 och lapplisan året efter. Såväl Trädgårdstorget som Stora torget användes som parkeringsplats.

Det här var under miljonprogrammet tidevarv och befolkningen ökade från 65 000 till 81 000 invånare (105 000 vid 1971 års storkommun). Det växte fram helt nya bostadsområden, med såväl villor som hyreshus.
- Tanken var att folk skulle ha mänskliga bostäder och det skulle gå fort. Folk uppmanades att inte spika upp tavlor på några månader, för väggarna var inte torra, säger Gunnar som dock menar att vi inte ska kritisera rivningsvågen alltför hårt.
- Vi ska inte döma efter dagens mått, för folk ville ha drägliga boenden. Och vi ska inte glömma att vi fortfarande har en fantastisk stadskärna kvar.

Studerar man bokens bilder ser man att det gamla dröjde sig kvar trots den nya tidens utveckling. Gubbarna bar hatt och boendestandarden var undermålig långt in på 60-talet.
- Man blir förvånad när man börjar rota i det. 16 procent saknade vattenklosett och av de övriga 84 procenten var det många som delade. Centralvärme var ungefär samma siffra. 30 procent av Linköpingsborna saknade bad eller dusch.

60-talet var en omvälvande tid då Linköping på många sätt fick en ny skepnad och blev vad staden är idag. Simhallen byggdes 1965. Universitetet började ta form. Småbutiker ersattes av varuhus, allivsbutiker och kedjor. Och så byggdes Gyllenhuset och Lilla torget, något som Gunnar är mycket glad över,
- Jag tycker vi ska vara jätterädda om det, det är en framtida sevärdhet. Det är ett torg vi gemensamt måste slå vakt om.

Nytt på DVD: Don´t breathe

Don´t breathe

Andas inte. Det behöver man knappast säga till publiken, för denna skräckrulle är så intensiv att man långa stunder sitter och håller andan av spänning. Det är också en uppmaning till rollfigurerna, för ett enda andetag kan nämligen få ödesdigra konsekvenser.
Vi får följa tre ungdomar i det nedgångna Detroit som livnär sig på att göra inbrott i hus. De får nys om att det bor en ensam, blind gubbe i ett övergivet kvarter, som lär ha en stor summa pengar undanstoppat nånstans i kåken. Ett lätt byte, med andra ord. Tror de.
Men saker går såklart inte lika smidigt som de tänkt. Det visar sig att gubben är en mordisk galning, och även om det gick lätt att ta sig in i huset är det inte lika enkelt att ta sig ut. Istället börjar en dödlig katt-och-råtta-lek i huset, som även visar sig rymma en överraskning i källaren.
Så mycket skräck är det kanske inte, snarare handlar det om spänning. Tät och välgjord sådan, med många vändningar och oväntade drag. Kameraarbetet är ruskigt snyggt och det känns som att manusförfattare och regissör tänkt till lite mer än vad som är vanligt i genren. I ett ofta ganska likriktat skräckfilmsutbud är "Don´t breathe" ett lite annorlunda och välkommet inslag.

4/5

Lehmans fredagsfräckis

– Kan ni vänligen tala om hur gammal ni är? frågade försvarsadvokaten.
– Jag är 86 år gammal, sa den lilla tanten.
– Berätta nu, med egna ord, vad som hände kvällen den 1 april 2009.
– Ja, jag satt ju där på verandan, sa tanten, när min unge granne kom och satte sig bredvid mig. Han berättade att han tyckte om äldre kvinnor och att jag var väldigt sexig. Han började smeka mig på låren.
– Hindrade ni honom? frågade förvarsadvokaten.
– Nej det gjorde jag inte, sa den lilla tanten.
– Varför inte?
– Det kändes så skönt. Ingen har gjort så med mig sedan min Albert dog för 30 år sedan.
– Och sedan?
– Han började smeka mina bröst.
– Hindrade ni honom?
– Nej det gjorde jag inte.
– Varför inte?
– Hans smekningar gjorde mig alldeles varm i hela kroppen, jag har inte mått så bra på åratal.
– Vad hände sedan? frågade försvarsadvokaten.
– Jag kände mig så upphetsad att jag bara la mig ner och sa:
– Ta mig unge man, ta mig!
– Nå, tog han er?
– I helvete heller! Han skrek bara: ”April, April!!” Och det var då jag sköt den jäveln.

På skiva: Run the jewels

Run the jewels
Run the jewels 3

Brooklyn och Atlanta i skön symbios. När El-P och Killer Mike slog sina hip hop-påsar ihop 2013 bildade de något av en rappens superduo som visade sig vara ett riktigt lyckat beslut. Det var efter att de turnerat ihop med sina respektive nysläppta soloalbum som de kom på att det kunde vara kul att jobba ihop och Run the jewels växte fram.
Första albumet kom 2013 och det som började som ett kul digitalt gratissläpp växte snart till en stor succé. Kanske för att de kunde ta ut svängarna mer och inte var så bundna av tidigare erfarenheter. Året efter kom uppföljaren som hyllades ännu mer. Nu hade duon funnit sin form och skapade en spännande mix av gatuskildringar, politik och enorma pretentioner. Plattan överöstes av lovord och hamnade högt på årsbästalistorna.
Nu är trean här (lika fantasilöst betitlad som de två tidigare skivorna) och återigen gör El-P och Killer Mike en stabil insats. Modern old school är en fras som skulle kunna användas när dessa två rappare nu släpper ifrån sig sitt nya alster. Allt är inte strålande, somligt känns småtrött medan annat bränner till på allvar, men som helhet är det en helt okej platta som befäster Run the jewels ställning.

3/5

Biotisdag

Igår var jag och kollade in "Småstad", den omtalade och massivt hyllade lågbudgetfilmen om fem syskon i Vadstena. Och ja, den var charmig, varm, rolig och känslosam. Den hade även en hel del brister, men dom är lätt att ha överseende med. Efter visningen kom syskonen in i salongen och berättade om filmen och svarade på frågor, vilket var kul och intressant.
Betyg: 4 av 5

Krogkrönika, januari

Gott nytt år för den lokala ölen

Intresset för lokalbryggt hantverksöl ökar för varje år, inte bara här i Östergötland utan i hela världen. Redan idag finns ett antal lokala mikrobryggerier men vi ölälskare vill ha mer, mycket mer.

Överallt i Sverige poppar det ständigt upp nya mikrobryggerier. Det är en rolig trend som gärna får bli mer än en tillfällig modefluga, och mycket talar för att hantverksölen är här för att stanna. En del småbryggerier kommer säkert att försvinna längs vägen men intresset för småskalighet, lokalproducerat och mathantverk är del av en större global rörelse så den lokalbryggda ölen borde gå en ljus framtid till mötes.

Ett stort problem är dock att komma in på restauranger och Systembolag, och lyckas man med det måste man sälja hyfsat för att få vara kvar. Egentligen är det inget konstigt med det, så funkar det i de flesta branscher. Finns det ingen efterfrågan finns det såklart ingen anledning att försöka sälja en vara. Och det är här vi ölälskare måste ta vårt ansvar och stötta våra lokala bryggare.

Om jag har räknat rätt har vi idag dessa lokala bryggerier: Nääs gårdsbryggeri utanför Ydre, Norrköpings bryggeri och Knäppingen spiseri & bryggeri i Norrköping, Centralbryggeriet utanför Linköping och Old Town Brewery i Motala. Utöver dessa har vi Bryggeri Fängelset i Västervik, fantombryggeriet Millingstorp i Ödeshög och förhoppningsvis kan även Åtvidabergs bryggeri komma igång på allvar framöver.

Det finns många skäl till varför det är bra med lokala småbryggerier: de ger jobb, de bidrar till en kulturell identitet, de breddar utbudet, de är miljövänliga på grund av kortare transporter, de ger en hantverkskunskap och inte minst är det väldigt roligt att de finns. Nu gäller det bara att vi konsumenter gör vår del och köper produkterna så att de inte försvinner, utan tvärtom blir ännu fler. För visst vore det roligt med ett mikrobryggeri i varenda håla på östgötaslätten? Med bryggerier i Mjölby, Skärblacka, Söderköping, Finspång, Valdemarsvik, Kisa och andra ställen skulle vi kunna marknadsföra länet som "Ölriket Östergötland". Det skulle garanterat locka fler turister än "Fjärde storstadsregionen" eller "East Sweden".

Lika som bär #209

Ricky Gervais och snubbe på båten i Västervik

Veckans Tobi


Nytt på DVD: The magnificent seven

The magnificent seven

En stad i vilda västern terroriseras av en ondsint gruvgangster som inte drar sig för något. Byborna är förtvivlade men får hopp när Denzel Washingtons tuffing rider in i staden. Han samlar ett posse av sju udda karaktärer, spelade av namn som Chris Pratt och Ethan Hawke, som ska rensa upp bland slöddret och sen brakar helvetet loss.
Det är en historia som filmats förut, i "Sju vågade livet" och "De sju samurajerna", och denna version tillför inte så mycket nytt förutom att den är just modern. Inledningsvis skapas ändå vissa förväntningar, inte minst genom Haley Benetts karaktär som ger liv åt de plågade människorna, men både hon och de övriga byborna tonas sedan stadigt ner samtidigt som fokus förflyttas alltmer mot att den explosiva slutuppgörelsen ska fyllas med tuffa actionscener.
"The magnificent seven" klarar sig trots allt hjälpligt och funkar som en stunds underhållande popcorn-pang-pang, men särskilt magnifik blir denna film tyvärr aldrig.

3/5

Söndagsintervjun: Martin Widmark

Martin Widmark vill få barnen att läsa

Linköpingssonen Martin Widmark är landets mest lästa barnboksförfattare och har gjort succé med bland annat sina böcker om LasseMajas Detektivbyrå. Han har också tagit initiativet till projektet "En läsande klass" som ska öka läsförståelsen hos landets barn.

Det var efter att 2012 års PISA-undersökning presenterades som Martin Widmark insåg att något måste göras. Undersökningen visade att svenska barns läsförståelse hade minskat markant och plötsligt låg under snittet hos OECD-länderna. Därför startade han projektet "En läsande klass" som ska öka svenska barns läsförståelse. Det sker bland annat genom att tillhanda en mängd författartexter som är fria för skolor att kopiera och använda under en femårsperiod. Marin själv har dessutom gjort runt tusen klassrumsbesök för att öka intresset för läsandet.
- När jag har varit ute på en massa skolbesök har jag märkt att det här med läsförmågan sjunker, och det har gjort mig orolig. Tänk om alla barn i Sverige fick gå i en skola där man jobbar riktigt bra med läsning. Så då startade jag "En läsande klass" där jag beskriver hur man jobbar i ett klassrum som jobbar bra med läsning så att alla Sveriges lärare får ett material som de kan applicera direkt i sitt eget klassrum. Och det materialet har spridits jättefint i landet. Jag tror att de flesta skolor jobbar med "En läsande klass" idag.

- Den vanligaste frågan från barnen är: "var kommer alla berättelser ifrån?", säger Martin och berättar om sonen Johannes som inte ville gå till dagis när han var liten. En morgon frågade han "Pappa, hur fångar man en tiger?" och Martin hittade på en berättelse - som sedan blev den första boken "Att fånga en tiger".
Ett annat exempel på var idéerna kommer från var när han läste om kvinnan som har världsrekordet i mest födda barn - 69 stycken.
- Det gjorde jag om till "Mirakel-Rakel Rekordmamma". Och Rakel får också 69 barn, men hon får dem samtidigt. Hon slänger sig bakåt i gruset och skriker "vattnet går", och så kommer det ut 69 stycken. Vad ska de heta? Och namnen tar slut. Och den stackars läkaren ska vaccinera 69 stycken på rad. Såna grejer kan sätta igång min fantasi.

Martin berättar att han delar in skrivandet i två delar. Den första och viktigaste delen är planeringsboken och sen sätter han sig i skrivarstugan och börjar skriva, och då är han redan ganska säker på att idén kommer att funka som berättelse. I planeringsboken finns såklart även många idéer som aldrig blir några böcker, eftersom de under planeringen inte visat sig hålla.
- Så vill man bli bra på att skriva så är tipset att planera först innan ni skriver. Lägg en bra stund i en planeringsdel innan ni börjar skriva för då kommer ni veta precis vad ni ska skriva och då blir det mycket tydligare och klarare.

Fotogen....fotochen...äh, bra på bild

Igår var jag med brorsan på Taket. Han är ju trevlig och allt det där, men framförallt har han en annan unik egenskap: han blir alltid bra på bild. Vissa människor har ju den egenheten att de kan se hur fula ut som helst i verkligheten men blir alltid svinbra på bild. Ljus, vinklar, inget av det där spelar någon roll, de blir alltid skitsnygga på bild. Och brorsan är en av dom.

Fredagssemlan

Nämen se där...en semla denna dag också...

Lehmans fredagsfräckis

– Jag har hört att man får nedsatt hörsel av mycket sex!
– VA?!?!

Semlan och jag

Festen fortsätter. Igår blev det en vaniljsemla igen. Mmmm...mums...

Semmeltajm

Semmelfesten fortsätter. Igår en med vaniljkräm.

På skiva: Metallica

Metallica
Hardwired...to self-destruct

Vid varje skivsläpp sedan 1996 års "Load" och framåt har snacket varit detsamma: "Nu är Metallica tillbaka". Så lät det vid "ReLoad", "St. Anger" och "Death Magnetic" men det har varje gång mest visat sig vara önsketänkande från fans, media och bandet självt, för de gamla thrashrockarna har blivit mer ointressanta för varje år som gått, och det absoluta bottennappet nåddes 2011 med Lou Reed-samarbetet "Lulu".
Nya skivan är bandets första riktiga album på åtta år, och återigen är snacket igång om att gamla goda Metallica är tillbaka. Och denna gång finns det mer fog för påståendet, för på detta dubbelalbum finns en hel del material som anknyter till bandets tidiga år på ett snyggt sätt, men också en del låtar som känns trötta och oinspirerade. Och är det verkligen nostalgi vi vill ha?
Så den gamla sanningen gäller fortfarande: rockband kommer alltid tillbaka - men de kommer aldrig riktigt tillbaka. Och det gäller inte minst Metallica.

3/5

Biotisdag

Tillbaka i biosalongen. Denna gång blev det "Jackie" med Nathalie Portman i rollen som Jackie Kennedy dagarna efter mordet på JFK. Inget vidare, seg, tråkig och händelsefattig. Jackie framstår som en idiot och jag fattar inte vad filmen vill säga.
Betyg: 2 av 5

Mera semlor

Another day, another semla. Hur många semlor kan man egentligen äta under en säsong? Ja, låt oss ta reda på det...

WTM-rapport i Zero

Skrev en grej tilll Zero Music Magazine om Where´s the music?. Den kan ni läsa HÄR.

Semlans gröna dalar

Japp, nu är semmelsäsongen igång på allvar. Blev en igår också. Gööött!

Super Bowl

Satt uppe och glodde på Super Bowl inatt. Oj oj oj, vilken sista kvart och förlängning. Nästa år går vi all in med Brooklyn Lager, burgare och kycklingvingar!

Where´s the music? 2017

I helgen var det dags för årets upplaga av Where´s the music?, så jag drog till Norrköping och fick en härlig helg med en massa konserter, bland annat Henric de la Cour på Arbis (ovan).
Var även på Munken, Dynamo, Cromwell, Värmekyrkan, Tegelvalvet och Crescendo. Såg bland annat Hurula, Magnus Carlson, Rein, Smith & Thell, Black Metal Racoons och State of Sound. Var väl ingen konsert som knockade mig, men det hade jag inget förväntat mig heller. Grejen med WTM är ju att glida runt mellan ställena, dricka öl och snacka med folk och det gjorde vi. Vi = jag och Jögga på fredagen och jag och Bella på lördagen.
WTM har ju det där som kännetecknar bra festivaler: ingen dötid, småscener, man kollar in okända band och att festivalstämningen går före konserterna. Så vi ses nästa år igen.

Semlogram 2017

Japp, nu är semmelsäsongen igång. Nu tjööör vi!

Söndagsintervjun: Kojan film

Med film som passion

Det gäller att hitta balansen mellan välbetalda reklamjobb och egna projekt som man brinner för. Det menar de fyra Norrköpingskillarna bakom produktionsbolaget Kojan Film, som nu är aktuella med sitt mest ambitiösa projekt hittills - en profilerande film om Linköping.

Sakta men säkert håller Norrköping på att etablera sig som en viktig svensk filmstad och det är en utveckling som Kojan Film vill vara delaktig i. Bakom företaget står Kevin Gullberg (producent och manusförfattare), Carl Lohman (regissör och projektledare), Filip Jounot (grafiker och producent) och Simon Öster (regissör, klippare och fotograf). Det hela började när de tre sistnämnda gick på Film- och Musikgymnasiet och skulle göra en film som projektarbete. De startade en ideell förening för att söka bidrag till filmen och det utvecklades sedan till ett företag, där även Kevin blev kollega. Filmen, som hette "Varde ljud", blev lyckad och vann Guldsvanen och kom trea på Novemberfestivalen 2011.
- Att vi vann de priserna blev en sporre för oss. Det gjorde att vi såg att det var möjligt att satsa på filmproduktion, säger Carl.

Kevin berättar att tanken till en början var att försöka leva på enbart spelfilm, men när de startade sitt bolag insåg de att de även måste göra reklamfilm för att få in pengar.
- Båda är film, men kräver två olika typer av mindset. Och det tog flera år för oss att förstå. Det är nog först nu som vi lärt oss det.

I början tog Kojan Film alla jobb de kunde få: utbildningsfilm, musikvideos, reklamfilm och föreläsningsfilm. Det var ett bra sätt att etablera sig och skaffa erfarenhet, men nu har bolaget nått upp till en sådan nivå att de kan bli mer selektiva i sina uppdrag. Ett jobb de är riktigt nöjda med är det senaste: en reklamfilm för Linköpings kommun. Det är Kojan Films största jobb hittills och innehåller både snygga drönarflygningar och 110 snabba klipp från olika platser i staden. Istället för att göra en traditionell och småtråkig kommunfilm fokuserade killarna på människor och känsla. Att de själva är från Norrköping tror de kan ha varit en fördel som gett andra infallsvinklar och synsätt på staden.
- Vi ville att Linköpingsborna skulle få ett nytt perspektiv och känna stolthet över sin stad. All kredd till Linköpings kommun som vågade lita på oss och lät oss göra precis det vi ville. Det blev en film vi verkligen kan stå för, med total kreativ frihet, samtidigt som kunden blev nöjd, säger Kevin.

Och kreativiteten fortsätter att flöda. Förutom reklamfilmer har Kojan Film sex olika filmprojekt igång för tillfället, med olika grader av samarbete mellan de fyra.
- En av våra största styrkor är att vi är fyra personer som är väldigt passionerade och ambitiösa, men vi är inte beroende av varandra utan gör även saker på egen hand, säger Carl.
- Det har gjort att vi utvecklats jättemycket. Vi har blivit bredare och har fått bättre kvalitet på det vi gör, säger Kevin och berättar om hur planen ser ut framöver:
- Vi måste hela tiden tänka nytt och framåt. Det är det enda sättet jag tror man kan fortsätta att utvecklas. Det behövs en kombination av driv, lite naivitet och att tro på sig själv samtidigt som man stannar upp ibland och ifrågasätter sina val, säger Kevin.
- Och att aldrig bli helt nöjd, lägger Carl till.

Kolla in Kojan Films produktion på kojan.se

På skiva: Rolling Stones

Rolling Stones
Blue & Lonesome

Att Rolling Stones har bluesen i blodet är känt sedan gammalt. Det var så de började på 60-talet och nu sluter de cirkeln genom att släppa en platta där de spelat in covers på ett gäng halvobskyra blueslåtar.
Och det låter förvånansvärt bra. Ljudbilden är burkig och skramlig och helt rätt för en sån här platta. Gubbarna vet hur man får till ett gött sväng och Jagger har en sanslöst bra bluesröst, och lirar dessutom munspel med skön känsla.
Nu handlar det om klassisk Chicagoblues så de bjuder inte direkt publiken på något nytt och spännande, men å andra sidan tror jag detta är det bästa vi kan få av ett gäng gamla rockers som passerat 70-strecket. Alla andra idéer, oavsett om det hade varit evergreens eller nytt, eget material hade nästan garanterat varit sämre. Så jag stöttar "Blue & Lonesome" till hundra procent.
Detta är första riktiga plattan på elva år och ett riktigt vitalt livstecken. De rullande stenarna levererar 12 låtar som kommer nära lyssnaren och det låter som att de bara mickat upp replokalen och tryckt på playknappen. De tar tillbaka sin musik till dit där de började och där den egentligen hör hemma, bort från arenorna och ner på den skumma rockklubben. Helt rätt.

3/5

Lehmans fredagsfräckis

En kvinna berättar för sin väninna:
– Min man är 300% impotent.
– Va?! säger väninnan. Inte kan man väl vara 300% impotent?
– Joo då.. igår var han bara 100% impotent men så ramlade han i morse, bröt alla fingrarna och bet av sig tungan!

Nytt på DVD: Bad Moms

Bad Moms

Amy (Mila Kunis) är 32 och bor utanför Chicago med sina två barn och sin slashas till man. Hon är ständigt stressad med föräldramöten, jobb, läxläsning, hushållsarbete och allt det andra som dagens mammor måste klara. Till slut får hon nog, går till en bar och får kontakt med två likasinnade kvinnor. Trötta på alla måsten bestämmer de sig för att bli dåliga morsor och hoppa av det allt snabbare snurrande ekorrhjulet. Det uppskattar inte ordföranden i föräldraföreningen (Christina Applegate) och de två ställs mot varandra i valet om ordförandeposten.
För manuset står killarna som skrev "Baksmällan" och visst kan man hitta beröringspunkter i ton och humor mellan de två filmerna. Mycket i "Bad moms" är ganska fånigt, det ska erkännas, men stundtals är det också riktigt roligt, särskilt i scenerna med den riviga och frigjorda Carla (Kathryn Hahn).
Filmen är en hyllning till kämpande mammor med ständigt dåligt samvete och en kritik mot slöa farsor som inte tar ansvar och mot hetsen i samhället att försöka hålla upp en perfekt fasad. Dessvärre är "Bad moms" lite för lättviktig och flamsig för att på allvar bli ett viktigt inlägg i debatten.

2/5

På skiva: Peter LeMarc

Peter LeMarc
Den tunna tråden

Om Peter LeMarc brukar det heta att han är totalt ohipp, pretentiös och småtråkig. Och det får nog sägas vara en ganska träffande beskrivning, men det behöver inte vara något negativt. Tvärtom är det just det som är hans styrka. Det är därför han behållit sitt grepp om svenska folket i 30 år.
Vid en hastig betraktelse kan det verka som att han gör ganska vanlig musik, men när man tänker efter finns det få artister som gör samma sak, åtminstone inte lika bra. En förklaring ligger i rösten, som egentligen inte är särskilt märkvärdig men som har en unik förmåga att kännas personlig och nära. Sen är han en jäkla skicklig låtskrivare också, och lyckas dessutom få in soul i svenska visor. Och man kanske inte heller ska underskatta det faktum att han är en av inte alltför många svenska artister som skriver musik för vuxna människor.
"Den tunna tråden" är en rasande bra platta. På ett sätt gör den inte mycket väsen av sig, den är lätt och luftig och liksom bara svävar fram på ett naturligt sätt. Men den är också hantverksmässigt strålande och dramatisk i det stilla formatet, på det där sättet som LeMarc är så bra på.

4/5

Miami vajsing

Tillbaka på South Beach i Miami för en sista runda innan det är dags att hoppa på flyget. Finns inte så mycket att berätta egentligen. Käkade lunch, solen sken och jag tog en sväng på stan.
Såg en kille som var ute och gick med sin gris...
Tog en sväng ner till Homestead/Florida city för att fördriva tiden, men det var inte så mycket att se. Mest bilköer. Nu ska det bli gött att dra sig hemåt Tannefors igen. Tja!

RSS 2.0