Östergötlands största rockstjärnor 2017

Östergötlands hetaste rockstjärnor 2017

Vem är egentligen länets hetaste rockstjärna för tillfället? För att platsa måste man inte bara vara född, uppvuxen eller bo i Östergötland, utan det är många faktorer som spelar in.
Bra kvalitet på musiken är viktigt men än mer avgörande är att man är aktuell, gamla meriter kommer man inte långt på. Som uttrycket lyder: man är aldrig hetare än sin senaste singel.
En faktor som dessutom kan lyfta en inte fullt så känd artist flera placeringar är om personen har extraordinär "star quality". Utan stjärnglans blir man aldrig någon riktig rockstjärna.

1. Papa Emeritus III, Ghost
2011 toppades listan av Papa Emeritus, 2014 av Papa Emeritus II och nu när det åter är dags för en rockstjärnelista är det såklart den tredje av Ghosts påvar som ligger etta. Det har varit turbulens kring bandet på senare tid men det har inte minskat Ghosts status ute i världen, tvärtom blir de bara bättre och bättre och större och större. Ghost är ett världsband som spelar på de största scenerna på de största festivalerna, och i täten går översteprästen Papa Emeritus III - Östergötlands största rockstjärna!

2. Fia Kempe, The Great Discord
Linköpingsbandet har börjat sniffa på en internationell karriär och är nu aktuella med nya albumet "The rabbit hole". Det känns som att det riktigt stora lyftet är på gång för The Great Discord med den karismatiska sångerskan Fia Kempe, som antar gestalten av ett mystiskt väsen på scenen.

3. Martin Axenrot, Opeth
Opeth är ett av de stora svenska hårdrockbanden och bakom trummorna hittar vi Linköpingskillen Martin Axenrot, som även bankar skinn i Bloodbath och Witchery. Både 2015 och 2016 valdes han till världens bästa progtrummis.

4. Morgan Håkansson, Marduk
Mogge och hans band fortsätter att hålla dödsmetalflaggan högt, år efter år. Under hösten har de varit på en stor Nordamerikaturné.

5. Patrik Jensen, The Haunted
Det har svajat lite för The Haunted de senaste åren, men nu är bandkaptenen Patrik Jensen och hans grabbar tillbaka med en ny platta där bandet fortsätter att visa var metalskåpet ska stå.

6. Lars Winnerbäck
En av landets mest folkkära artister som fortsätter att vara ständigt aktuell. I somras kom en liveskiva och under hösten fick en dokumentär om hans liv premiär.

7. Martin Persner, Magna Carta Cartel
Efter bråket i Ghost tog "Omega" upp sitt gamla band igen och många av de gamla Ghostfansen har hakat på. Intressant att se vad det blir av MCC.

8. Plura
Eldkvarn tog paus häromåret och Plura har sedan dess turnerat med ett eget band. De som väntar på att Norrköpingssonen ska pensionera sig får nog vänta ett tag till.

9. Markus Krunegård
Det har varit oroväckande tyst ett tag nu om Prinsen av Peking, som för några år sedan var hetaste artisten i landet. Vi behöver en ny skiva och det fort!

10. Lisa Lystam
Sakta men säkert har Mjölbysångerskan jobbat sig upp till en hög position i bluessverige, med gig var och varannan dag, både i Sverige och utomlands.

Strax därunder:
Roberth Karlsson/ Lars Palmqvist, Scar Symmetry
Louise Hoffsten
Peter Johansson
Skate-Jögga, Systemkollaps
Anders Landelius, Dead Soul
Emil Berg
Martin "KK" Karlsson, Close Quarters
Johan Söderhielm, Sonic Surf City
Morgan C Hellman, Trailerpark Idlers

Fem framtidsnamn att hålla ögonen på:
Priest
Donika Nimani
Hardy Hum
Night
Märtha Frans

Hedersomnämnande:
Helmut Jederknüller, Dan Swanö och Den Svenska Björnstammen

In memoriam:
Sven Zetterberg

Musikåret 2017

Musikåret 2017

Springsteen, Silvana och Samir. Tiden har kommit då det är dags att sammanfatta skivsläpp, konserter och skandaler. Här är min syn på musikåret 2017.

Årets...
Bästa: Eminems diss av Trump
Sämsta: Alla dessa tv-program om musiker som äter och pratar
Mest tragiska: Terrordådet under Ariana Grandes konsert
Svenska vinnare: Robin Bengtsson vann Melodifestivalen
Lokala vinnare: Gaphals vann Nyponet

Händelse: Bråvallafestivalen lägger ner
Icke-händelse: Per Gessles sommarprat
Musikpodd: Hemma hos Strage
Musikbråk 1: KSMB-tjafset
Musikbråk 2: Ghost-tjafset

Konsert 1: Kristian Anttila på Saliga Munken. Om man nu kan kalla det konsert...
Konsert 2: Weeping Willows spelade helt i mörker i en kyrka
Lammkött: Han i FO&O
Bok: Punklyrik
Lataste: Bob Dylans nobelföreläsning

Svenska filmtrend: Filmer om artister - Winnerbäck, Silvana Imam, Avicii, Ted Gärdestad...
Blåsning: Anastacia i "Idol"
Gubbleverans: Thåström
Dyraste biljett: Manowar på Arbis i Norrköping
Tack för allt: Emmaboda lägger ner

Stolle: Gene Simmons vill ta patent på hårdrockens djävulstecken
Repris på repris på repris: Håkan Hellström på Ullevi
Farväl: Chuck Berry, Sven-Erik Magnusson, Chris Cornell, Loffe, Chester Bennington, Strängen, Fats Domino och Tom Petty
Hopp för 2018: Ghost släpper ny platta

Söndagsintervjun: Grass Tank

Med bluegrass i tanken

Linköpingsbandet Grass Tank har på kort tid gjort sig ett namn med sin svängiga bluegrassmusik. I vinter ska de jobba på sin nya platta och sen är det dags att ge sig ut och gigga igen.

Grunden till bluegrassbandet Grass Tank lades 2014 när den banjospelande frontfiguren Gustav Hasting och en jobbarkollega satte ihop en band till en firmafest. Det gav mersmak och i början av 2015 spelade de förband till både Bob Log III och Steve´n´Seagulls på L´Orient i Linköping. De bestämde sig för att plocka in en basist och spelade även in en video i en hästhage, som de lade ut på YouTube. Folk började höra av sig och under året följde ytterligare tio spelningar på grund av videon. Sedan dess har saker rullat på och nyligen släpptes cover-EP:n "Stolen songs".
- Vi repade en vecka och sen spelade vi in allting live. Det blev lite lo-fi, precis som vi ville ha det på vår första platta, berättar Gustav.

Hur kom du in på just banjo?
- Jag var inne i en skivaffär i London. De spelade Ray Koerner & Glover i högtalarna och jag blev helt såld. Jag sa till min tjej: får jag en bra skatteåterbäring ska jag köpa en banjo!

Idag består Grass Tank av Gustav, gitarristen Andreas Lindgren och My Weidel på kontrabas. De egna låtarna skrivs i huvudsak av Gustav men de lirar även en och annan cover, exempelvis Hoffmaestros "Highway man" och Jimmy Reeds "East bound and down". Själva kallar de sin musik för outlawbluegrass.
- Vi vill gå tillbaka till rötterna och spela som man gjorde innan man hade PA. I den tidiga bluegrassen fanns det något nästan politiskt för sin tid. Texterna handlar mycket om all skit vi går igenom och all skit vi gör, om att målet rättfärdigar medlen och att man straffas av Gud, även om mycket av det är borta i den sekulära bluegrassen. Det är väldigt mycket lidande och det skiljer sig från den glada rock´n´rollen som kom senare.
- Vi förstår inte besattheten hos många moderna bluegrassband att de vill låta så civiliserat och mjukt. Bluegrass har gått från att vara fattiga bönder till jazzmusiker. Instrumenten kostar 25 000 kr och det har blivit en stängd, konservativ skola, åtminstone i Europa.
- Men i grund och botten spelar vi bluegrass för att det är jäkligt kul. Det är så jäkla kul musik, det är så mycket energi, pang och drag. Var man än spelar och vem man än spelar för så tycks de kunna ta till sig någonting i musiken. Och det har jag inte upplevt tidigare med andra band att man når så brett. Vår publik är så himla blandad. Vi lockar både äldre som gillar folkmusik och yngre som gillar hålligånget.

Och kollar man på vilka ställen som Grass Tank har spelat så är det i sanning ett brett spektrum, exempelvis High Chaparral, Fri Fart, Skänninge marken, Eneby Rock och Kevins pizzeria i Vikingstad. Under året har de även turnerat i Italien, Tyskland och Danmark.
- Vi har spelat på lite skumma ställen, igår spelade vi till exempel på Mantorps bibliotek, säger Gustav.

Under vintern är tanken att Grass Tank ska spela in en ny platta och i början av nästa år ska man till Norge en sväng och spela. Vill man se dem på hemmaplan så spelar Grass Tank och några andra liknande band i Linköping den 3/3 på ett arrangemang som kallas "The Banjo show".

Söndagsintervjun: Axel Lindén

Ett liv med ensilage och trasiga staket

Axel Lindén tröttnade på livet som akademiker och flyttade till Östgötaslätten med sin familj, där de började med fårskötsel. Nu har han samlat sina tankar i den hyllade boken "Fårdagboken".

"Fårdagboken" är en liten behändig skrift bestående av dagboksanteckningar från Axel Lindéns liv som fårskötare på en liten gård i Östergötland. Under drygt två år får vi följa hans arbete med att laga staket, utfodra djuren och ta hand om lammen. Vissa dagar kan anteckningarna bestå av bara en enda mening, som "Kollar till fåren, ingen skillnad". Andra dagar kan bjuda på längre funderingar kring livet, samhället och naturen. Ofta beskriver Axel praktiska vardagssysslor men boken innehåller också mer filosofiska resonemang. Idén att flytta ut på landet med familjen, skaffa får och sedan dessutom skriva en bok om det kan för många tyckas lite märklig men har sin förklaring.
- Vi hade lite gröna vågen-idéer och tänkte att odla egen mat var det bästa sättet att göra något hållbart, förklarar Axel och fortsätter:
- Jag har alltid skrivit ner saker jag tänker på. När jag hamnade i den här miljön insåg jag att det fanns en potential i mötet mellan den urbane akademikern och fåren.

Har du skrivit något innan Fårdagboken?
- Jag har inte gett ut något skönlitterärt tidigare, jag har heller inga romaner i byrålådan. Jag skrev en avhandling i litteraturvetenskap för några år sedan. Tanken på att skriva något sådant här har väl legat och grott.

Boken har fått bra recensioner. Hur känns det att ha blivit så hyllad?
- Jag tänker inte på det som hyllningar. "Jag försöker att inte vara så beroende av beröm och uppskattning", som det står i boken. Åtminstone tänker jag inte på det som hyllningar av mig själv. Men jag fascineras av att helt främmande människor kan uppfatta detaljer och nyanser i mina formuleringar.

Nu ska boken översättas och säljas till andra länder. Hade du förväntat dig den framgången?
- Jag hade absolut inte väntat mig en internationell försäljning, men det är såklart häftigt. Fast det där går egentligen inte att förstå. Fårdagboken är ganska anspråkslös, att den ska ges ut i flera stora länder i Europa... det är surrealistiskt.

I boken beskriver Axel hur han ser fåren som en flock snarare än individer, men ett får som uppmärksammas lite extra är den magra nummer 195. Mot slutet nämns också nummer 018 som riskerar slakt. Som fårskötare kan man dock inte vara sentimental och när jag frågar Axel hur det gick med dessa två svarar han lakoniskt:
- Borta, döda. De hade gjort sitt.

Hur många får har ni nu och hur ser planerna ut för fårskötseln framöver?
- Vi har 30 tackor nu, vilket innebär att det blir cirka 60 lamm till slakt nästa år. Det känns som en ganska bra nivå.

Kommer det någon uppföljare till Fårdagboken?
- Jag planerade egentligen inte Fårdagboken, så jag gör likadant med nästa bok. Vi får se.

Söndagsintervjun: Matilda Grün

Matilda sjunger in julen

Peter och Matildas julkonserter har blivit en kär konserttradition för många. I år står dock Matilda Grün på egna ben, och ger två konserter i Norrköping den 16/12 och en i Linköping den 17//12.

Kusinerna från S:t Anna började med sina julkonserter 2008 och sedan dess har konceptet växt stadigt med större band och större publik. I år är Peter upptagen med annat så det blir första gången som Matilda kör själv.
- Det känns väldigt spännande och lite nervöst. Nu måste jag sköta och bestämma allt själv, det har varit skönt att ha ett bollplank tidigare. Men på många sätt blir det sig likt. Jag vill att det ska kännas familjärt, varmt och mysigt, berättar Matilda.

Helt själv på scenen är hon dock inte, utan hon har med sig en stor ensemble. Förutom Matilda blir det ett sexmannaband, en kör på fyra personer samt en stråkorkester. Dessutom medverkar gästartisten Jesper Sjöberg samt morbror Janne på dragspel och några kusinbarn i åldern 5-11 år som kommer att dyka upp i några nummer.
- Det är nästa generation som får visa upp sig, de som ska ta över sen. De är taggade. Mina egna barn är dock lite för små än, så de får vänta några år, säger Matilda.

Det är fjärde året som Jesper är med som gästartist. Matilda berättar att de träffades på en musikalutbildning i Skåne för cirka tio år sedan och gick även på Balettakademin tillsammans.
- Jag tror han är ett perfekt komplement till mig. Han sjunger bra men har också en komisk ådra som jag saknar. Han kommer att dyka upp som olika figurer under showen.

Det blir en konsert i två akter och Matilda har eftersträvat en bredd i materialet
- Jag är väldigt bred i min musiksmak och gillar allt från jazz och pop till klassiskt. Det svåra med julkonserter är att man är lite fast i vissa låtar som folk vill höra. Sen vill man få in nya grejer och även ha lite okända låtar. Vi kör till exempel "O helga natt" och "Gläns över sjö och strand", men kanske inte i de klassiska arrangemangen utan vi har försökt att hitta en lite ny vinkel på dem.

Hon nämner också The Pogues "Fairytale of New York" som hon framför som en duett tillsammans med Jesper, och "Nessun Dorma" som kanske inte är en renodlad julsång men som får fungera som maffigt avslutningsnummer.
- Man kan gå hela familjen, flera generationer. Någon i familjen kanske gillar mer klassiskt, någon kanske gillar mer pop. Det finns något för alla, som en godispåse med allt möjligt i. Det blir en lyxig konsert med fantastiska musiker.

Var kommer du själv fira jul?
- Vi har alltid firat jul hela familjen hemma i S:t Anna. Det är alltid så himla mysigt. Vi är en så stor familj med många kusiner.

Vad önskar du dig i julklapp?
- Inte några materiella saker. Jag hoppas vi får vara friska från vinterkräksjukan och andra mer allvarliga sjukdomar, och att jag får ha en skön jul med min familj.

Östergötlands bokmässa

Igår var jag på TellUs - Östergötlands bokmässa, ett arrangemang som jag är riktigt förtjust i. Kul att träffa och prata med våra östgötska (och andra) författare och förlag. En hel del av dem är jag ju dessutom bekant med, och så brukar det bli en del intressanta föreläsningar från de olika scenerna. Jag kollade bland annat in Sara Lövestam (ovan) och Birgitta Ohlsson (nedan),
Nere i källaren pratade min gamla Universitetslärare Kalle Bäck (ovan) och på övervåningen lyssnade jag på gamla kommunalrådet Sven Lindgren (nedan).
Björn Ranelid (ovan) bjöd på en show och Jenny Jägerfeld (nedan) avslutade det hela. En mycket trevlig dag!

Mediakonsumtion

Jag tycker det är intressant med personers mediakonsumtion eftersom det säger så mycket om personen. Så här ser min ut, i grova drag:
Jag börjar dagen med att läsa Corren i sängen. På fredagar får jag även Länstidningen. Jag prenumererar även på Vagabond och Sonic, men de kommer ju bara typ en gång i månaden och läses oftast på kvällen. Sen läser jag även Gaffa och de tidningar jag själv skriver för, tex Nolltretton.
 
På nätet läser jag Expressen och Aftonbladet (flera gånger dagligen). Sen är jag även inne på en mängd andra nyhetssajter, men inte med samma regelbundenhet.
Något av det första jag gör varje dag är även att kolla in Trumps twittrande. Något jag återkommer till flera gånger om dagen. I övrigt är jag inte inne på Twitter särskilt ofta. Övriga sociala medier följer jag i princip inte alls, Facebook undantaget. Och även där är jag ganska inaktiv, förutom när det gäller jobbrelaterade saker.
 
Bloggar? Finns ju knappt några intressanta längre, förutom Smiling Gaymans blogg. Poddar däremot, där är jag väldigt aktiv och lyssnar på typ tre varje dag. Bland annat dessa: Fördomspodden, 80 Väldigt Goda Mackor, Filip & Fredrik, Alex & Sigge, Gradvall, Schulman Show, Hemma hos Strage, Vinpratarna, GullbergNordström, Värvet, DJ 50 Spänn, Freakshow, David Batra, Tur & Retur, Åsiktskorridoren, Nemo möter en vän och Det politiska spelet.
TV ser jag ganska lite. Det enda jag egentligen följer är Agenda, Lyxfällan och Dragons Den. Radio är i princip inget, förutom poddversioner av exempelvis Spanarna, Public Service och Söndagsintervjun.
På Youtube följer jag ingen men kollar in CNN flera gånger per dag.
Blev en lite förenklad bild detta och det känns som att jag har glömt massor, men den säger kanske ändå något?

Musikkrönika

Det hänger på namnet

Förra året gjorde Havsänglar sin avskedsturne. I Stockholm kan man njuta av Festfolkets show "Mamma Mia - The Party". Ja så kunde det sett ut om banden slagit igenom med sina originalnamn.

Det är mycket som ska klaffa om man ska lyckas slå igenom som rockband. Givetvis måste man ha starka låtar men det är även viktigt att ha en tydlig profil och rätt tajming. Och inte minst ett bra bandnamn. Rockhistorien är full med band som fått sitt genombrott efter att de bytt namn.

The Beatles måste vara ett av världshistoriens töntigaste bandnamn, men det funkade iallafall bättre än The Quarrymen som Liverpoolkillarna kallade sig tidigare. Kanske var det just bytet av bandnamn som gjorde att de fick sitt genombrott? Och kanske var det samma sak för The Stone Roses som först hette English Rose? Eller Journey som tidigare kallade sig The golden gate rhythm section. Hade Sex Pistols fått samma genomslag om de hållit fast vid originalnamnet The Strand? Hade Green Day blivit lika stora om de fortsatt att kalla sig Sweet children?

Omöjligt att svara på såklart, men det är rimligt att anta att rätt namn är en viktig del av ett bands identitet och att det behöver korrelera med låtar, musikstil, attityd och övriga ingredienser för att allt verkligen ska falla på plats. Hela paketet måste hänga ihop och där är bandnamnet en viktig del, det kan alla som själva har spelat i band vittna om. Att sitta i timslånga möten och diskutera olika namnförslag är nog något som vartenda rockband i hela världen sysslat med.

Havsänglar och Festfolket som nämndes i inledningen är såklart Kents och Abbas första bandnamn. Andra svenska exempel är exempelvis Gunder Hägg som blev Blå Tåget och The Haters som bytte till Ebba Grön. Inte sällan handlar bandnamnskorrigeringar om att grupperna bara gör mindre justeringar, som när Wilmer Pitt blev Wilmer X, Docent Död blev Docenterna och Rymdimperiet blev Imperiet. När Tommy Nilsson för några år sedan meddelade att han bytt namn till Black var vi många som tänkte "wow, här är en artist som fattat grejen med att byta namn för att få fart på karriären", innan det visade sig att allt bara var en reklamkupp för en choklad.

Men idén var god och borde prövas av andra artister som vill få en nystart i musikkarriären. Niklas Strömstedt skulle kunna byta namn till Nick Power och Anna Book skulle kunna kalla sig A-Boc. Tveksamt om det i deras fall skulle locka några nya fans, men det skulle åtminstone liva upp tillvaron en smula.

Söndagsintervjun: Vågerud


Efter två EP:s släppte Norrköpingsbandet Vågerud i våras sin första fullängdare "Valet", där pampig popmusik mötte genomarbetade texter. Nu vill Rickard Vågerud och hans medmusiker ut och spela mer live för att möta sin publik och sprida sin musik.

Något ska man ju heta så Vågerud tog sitt namn efter sångaren och frontfiguren Rickard Vågerud, men i själva verket är det ett band där övriga medlemmar är David Richardsson på piano, Tobias Bergsten på trummor, Magnus Pettersson på gitarr, Johan Åhman på bas och Sara Bokvist på gitarr.
Rickard flyttade till Norrköping 2001 och började forma sitt band 2008. Den första spelningen var på Saliga Munken på Valborgsmässoafton året efter, berättar han.
- Det var Valborg och party, och så kom vi och spelade lågmäld singer/songwritermusik med tunga texter bland alla fulla människor.
Då var bandet en trio och sedan dess musiker både försvunnit och tillkommit. 2010 släppte de EP:n "Mitt svenska mod", 2015 kom EP:n "Om du ändrar mig kommer du att ångra dig" och tidigare i år var det dags för den första fullängdaren "Valet".
- Jag ville göra en fullängdare för sakens skull. Jag kanske är en gammal relik, egentligen är det korkat för idag är det singlar som gäller, men jag gillar album. Jag tror jag har gjort en skiva som skulle kunna nå ut ganska brett, men marknadsföringen är viktig idag. Problemet är inte att göra musiken utan att nå ut till rätt målgrupp och få dem att upptäcka låtarna.
Arbetet med plattan började 2015 och pågick hela 2016. Jämfört med tidigare skivsläpp gick musiken denna gång i en poppigare riktning.
- Jag ville testa nåt nytt och skivan är mer pampig och poppig med mycket körer. Jag ville behålla mitt sound och min grej, men bli ännu mer lättillgänglig och lättlyssnad. "Valet" är inte lika tung som de tidigare skivorna. Visst, det finns fortfarande texter som är rätt tunga men jag har maskerat det bättre.

Vågerud har sedan starten hunnit med att spela i Stockholm, Göteborg, Växjö, Västervik, Katrineholm samt en hel del i Linköping och Norrköping. På sista tiden har dock fokus legat på att få klart plattan. Nu menar Richard och hans musiker att det är dags att ta sig i kragen och komma ut och spela och synas lite mer.
- Det kommer en video, troligtvis till "Tända alla ljusen". Jag tror att textens budskap kan bli intressant i en video. Den handlar om att se andra, och kanske även om mitt egna dåliga samvete. Det är en känga till mig själv att jag borde göra mer.
- Mina texter är centrala och förhoppningsvis genomtänkta, och jag tycker man ska ta sig tid att lyssna på dem. Jag jobbar som polis och får se och uppleva mycket som vanliga människor inte får uppleva. Musiken är ett sätt att uttrycka det och jag tror att mina upplevelser avspeglas i texterna.
- Jag tycker verkligen att nya skivan är bra, men jag känner att nästa skiva nog kan bli vad som helst. Jag är nöjd med "Valet" men allt har sin tid. Ibland är jag frestad att göra nåt riktigt knäppt. Jag tror att det är viktigt att man följer sin egen väg, jag skriver inte för andra utan för mig själv.

Bokens dag

Var på Bokens Dag på biblioteket igår, där "kulturskribent" Mattias Ahlén som vanligt intervjuade en författare på scenen, denna gång Lina Liman. Det var ungefär som vanligt: Ahlén hade skägg och kavaj, mickarna krånglade och 14 pers från Corren var på plats.
 

Söndagsintervjun: Robex Lundgren


För fem år sedan började Robex Lundgren att intervjua olika musikband på sin blogg. Sedan dess har hon hunnit med över 11 000 intervjuer, och musikstilarna är allt från dansband till black metal.

Surfan man in på ghgumman.blogg.se öppnar sig en hel musikvärld med mängder av intervjuer av olika artister och band i alla tänkbara stilar. Intervjuerna sker både via mejl, på telefon och i personliga möten, och okända lokalband varvas med välkända namn som KSMB och Bo Kaspers Orkester.
- Det började för fem år sedan. En kompis till mig sa: du har ju så många kontakter, varför börjar du inte intervjua band? Då hade jag bara några hundra, men med tiden blev det mer. Varför inte, tänkte jag och så testade jag och sedan var allt i rullning. Jag hade också en bild i huvudet av media som ändrar vad folk säger, och då tänkte jag att jag kunde ändra den bilden till något positivt och då blev det bloggen, som i dag är mer som ett heltidsjobb än en hobby.

Hittills har Robex publicerat över 11 000 intervjuer. Tidigare var tempot högre, men det senaste året har hon nöjt sig med en intervju om dagen för att få lite ledigt också. Det stora musikintresset tror hon kommer från sin pappa som alltid lyssnat mycket på musik och som hjälpte det svenska bandet Alien en gång i tiden. Själv började hon att intressera sig på allvar för musik när hon var sex år gammal, och smaken spänner över allt från Ernst Rolf till Mayhem.
- Måste väl säga Mötley Crüe på första plats, då jag har tatuerat in Nikki Sixx ansikte och namn på ryggen. Efter dom kommer nog Sixx AM, Black Vail Brides, Evert Taube, Burzum och mängder av fler band.

Vilket band i världen skulle du helst vilja intervjua?
- Mötley Crüe, helt klart.

Är det vanligt att band säger nej när du vill intervjua dom?
- Det har hänt, men det är väldigt få gånger. Det var mest i början, och vissa av dem kom några år efter och bad mig intervjua dem. Så det händer, men det gäller främst black metal-band som måste hålla på sina regler. För att få intervjua Shining var jag tvungen att nämna att jag har deras tatuering på armen.
- Jag har även tatuerat in Burzum (ett norskt black metalband, startat av den kontroversiella profilen Varg Vikernes, red.anm.). En av hans skivor hette "Aske" som jag tog som andranamn. Och tack vare den tatueringen så har jag kommit närmare andra black metal-band.

Vill du börja jobba med att intervjua band som musikjournalist?
- Det känns redan som jag är där, men jag har så många planer och funderingar att jag vill prova på allt möjligt. Men jag kommer inte ge upp bloggen i första taget direkt.

Vad tycker du om musiklivet i Östergötland?
- Det är väl bra. Det finns många lokalband som får visa upp sin musik lite överallt: Skylten, Arbis, L´Orient, Palatset, Doom. Jag är mycket på Skogsröjet och på somrarna går jag på Torsdagstoner i Linköping.

Vilket tycker du är Östergötlands bästa band?
- Mina tidigare grannar spelar i Individen, de är bra. Jag gick hos samma dagmamma som trummisen.

Söndagsintervjun: Leo Faugli

I Leo Fauglis spänningsthriller "Sprickan bakom fasaden" får vi stifta bekantskap med ett kriminellt nätverk som visar sig styras av personer inom det svenska rättsväsendet. Det är Linköpingsförfattarens debutroman och den första delen i en serie om vad som sker på samhällets skuggsida.

Bakom pseudonymen Leo Faugli döljer sig Pär Andersson, som till vardags arbetar som chefsåklagare i Linköping. Namnet Faugli är ett gammalt släktnamn från Norge, som förutom att låta lite klatschigare än dopnamnet även är ett sätt för Pär att skilja författaren från honom själv.
- Men jag försöker inte att vara hemlig på något sätt. Jag gillar namnet Leo Faugli och det är ett unikt namn i världen, säger Pär och förklarar att orden Leo och Faugli dessutom betyder lejon och fågel, vilket tillsammans utgör fabeldjuret grip, något som han bär som tre tatueringar på kroppen.

Pär är född och uppvuxen i Västerås, en stad som även förekommer i boken, och flyttade till Linköping för två år sedan. Boken började han med redan för fem, sex år sedan. Han hade skrivit väldigt mycket som ung och även jobbat som journalist på sporten i VLT i början av 90-talet, men "Sprickan bakom fasaden" var det första riktiga romanförsöket.
- När jag började skriva var jag lite influerad av Stieg Larssons Millennium-serie. Han hade många karaktärer i sina böcker plus att man inte visste förrän i slutet vem som var "the bad guy". Jag tycker det är lite tråkigt när man får veta redan i början vem som är mördaren och sedan följa honom genom boken.

Varför valde du att skriva en bok?
- Det är en hobby jag har, att skriva. Jag samlar på mig spännande dialoger, roliga kommentarer och nidbilder av personer. Sen har jag känt under årens lopp att det här borde jag satsa på att ge ut.
- Boken grundas till viss del på mina egna erfarenheter. Många karaktärer har verkliga förebilder när jag skriver, även om jag twistar till dem. En del av mig finns i flera karaktärer, men det är ingen karaktär som är "jag". Jag ville även ge de onda personerna goda sidor och tvärtom, allt är inte svart eller vitt i världen.
- Jag tycker att samhället har ändrats under de här åren som jag arbetat med boken. Lite som omslaget och titeln säger: folk har en fasad men bakom den döljer sig något annat. Någon sa att det blir lite mörkare i slutet av boken och det illustrerar kanske den utvecklingen

Pärs egen erfarenhet från polis och rättsväsendet har gjort att det finns en trovärdighet och autencitet i skildringen av den världen, men det är också en balansgång hur verklighetstrogen man kan vara när det gäller saker som formalia och dialog. Historien kommer i första hand och därför har Pär medvetet spetsat till saker och ting.
- Det får inte bli för tråkigt och formellt. Man ska ha kul också när man läser och dra på munnen ibland, säger han och fortsätter:
- Storyn har ändrats lite under resans gång. Grundstoryn om det kriminella nätverket där det ingår två personer som jobbar inom rättsväsendet var klar från början, och även den 15-åriga tjejen Ellinor som dras in i det. Vissa historier har kommit till, som den förväxlade väskan, för jag ville ha in en vanlig kille i historien. Det blev en del omarbetningar för att få in honom i boken.
Ett förlag var intresserade att ge ut boken men tyckte att den var för tjock (nästan 600 sidor) och hade för många karaktärer, men Pär trodde på storyn och valde istället att ge ut den själv via Vulkan.
- På det hela taget är jag absolut nöjd. Jag har sålt en hel del böcker och releasefesterna har gått bra. Boken ska även bli ljudbok och kommer ut på Storytel i december.
- Gestaltningen har jag fått väldigt bra feedback på. Hur jag gestaltar repliker, karaktärer och även miljöer. Där har jag lärt mig jättemycket. Sen tror jag att boken faktamässigt står på god grund, och språket är nog inte heller så mycket att klaga på, men framförallt är det gestaltningen jag känner att jag har utvecklat mycket.

Pär avslöjar att har redan kommit långt på uppföljaren, "Kedjans svaga länk", där de flesta av karaktärerna återkommer.
Hur länge får vi vänta på den?
- Inte fem, sex år hoppas jag. Går den här boken bra kommer det att gå fortare. Jag känner redan nu pressen på uppföljaren av de som läst första delen, så två år kanske. Det kommer gå betydligt fortare med nästa bok, för nu kan jag själva processen. Och den kommer även att bli kortare, har jag bestämt mig för.

Musikkrönika

Mera tysk umpa bumpa

Höstens oktoberfester har fått mig att inse en sak: vi behöver mer tysk musik.

Enda gången det är okej att anamma den tyska kulturen är på hösten, när det anordnas oktoberfest var och varannan helg. Under övriga året är allt som har med Tyskland att göra i det närmaste förbjudet. "Tysk" är i princip ett skällsord. I Tyskland har de mustasch, lyssnar på usel musik, saknar känsla för mode och är så effektiva och pedantiska att det blir otäckt. För att inte tala om det där tunga arvet de bär på, med en viss mustaschprydd diktator i spetsen.

Under september och oktober är det dock fullt accepterat, och i det närmaste påbjudet, att omfamna att som har med lederhosen, öl och umpa bumpa-musik att göra. Trink, trink brüderlein trink! Dirndl, München och flätor. Ein prosit, der gemütlichkeit!
Själv kan jag inte få nog av oktoberfester och har insett att jag vill höra tysk musik även under det övriga året. Inte bara umpa bumpa (även om all tysk musik på något sätt är umpa bumpa i grunden), utan tysk musik överhuvudtaget.

Under många decennier var svenskt och tyskt musikliv intimt sammankopplade. De gav oss ordet schlager, vi gav dem Zarah Leander, Siw Malmkvist och Sylvia Vrethammar. Än idag är det vanligt för svenska band, även relativt oetablerade, att åka på Tysklandsturné, men när det gäller det motsatta har något hänt på senare tid. På 80-talet var tysk musik fortfarande stor i Sverige med artister som Scorpions, Accept, Nena, Alphaville och Modern Talking men sedan dess har svenskarnas intresse falnat rejält för tysk musik. Ibland dyker det upp en Blümchen eller ett Rammstein, men tyska artister som får breda genombrott i Sverige blir allt ovanligare för varje år som går.

Så kan vi inte ha det, det är dags att åter bejaka tysken inom oss. När denna tidning kommer ut är det val i Tyskland, och vi har också ett val att göra - att bli mer tyska eller stagnera som nation. Vi har redan tagit oktoberfesterna till våra hjärtan och det är en bra start. Nu går vi in i november och då är det passande nog dags för Movemberkampanjen där landets män odlar sina mustascher. I år är det 70 år sedan Stig Dagermans "Tysk höst" gavs ut, en händelse som ser ut som en tanke.

Härliga Sofia

Igår intervjuade jag Sofia Källgren. Det har jag gjort förut, och jag slås alltid av hur fantastiskt trevlig hon är. För några veckor sedan intervjuade jag Matilda Grün och hon är också jäkligt trevlig, precis som hennes kusin Peter Johansson.
Jag har ju intervjuat hundratals artister och kändisar genom åren och de flesta är ganska trevliga, eller åtminstone professionella, men vissa sticker ut lite extra som exempelvis personerna jag nyss nämnde.
Men vilken är då den otrevligaste artist jag intervjuat? Jag får den frågan av folk ibland och svaret är alltid detsamma - Pernilla Wahlgren.

Dags igen

Så var det den tiden på året igen... Som vanligt inför Bokens dag försöker Corren hårdlansera Mattias Ahlén som "kulturskribent". Vilket blir extra märkligt...eftersom han inte är det.

Söndagsintervjun: Donika Nimani

Donika Nimani - på väg mot de stora scenerna

Med EP:n "We were on a break (Precis som Ross & Rach)" i bagaget har 21-åriga Norrköpingstjejen Donika Nimani redan hunnit med att spela på Peace & Love och som uppvärmning åt Veronica Maggio. Nu väntar fler singelsläpp och en fortsatt satsning som ska etablera henne på allvar i musiksverige.

Efter att ha gått singer/songwriter-utbildningen på Kulturama i Stockholm är nu Donika Nimani tillbaka i hemstaden Norrköping. Det var där musikintresset väcktes i unga år och det är där hon har sitt producentteam VCK. I mars släpptes första singeln "Tvivel" som följdes upp av "Hata dig" en månad senare. I juni kom en EP som innehöll båda dessa låtar samt "Psycho" och "We were on a break (Precis som Ross & Rach)", som samtliga skrevs under 2016 efter att hon hade gjort slut med sitt ex och låtarna beskriver olika stadier av den processen.
- "Tvivlar" fick en rejäl push och det är den folk gillar mest live. Jag hade inga förväntningar när jag släppte låten utan hoppades bara att folk skulle känna igen sig och det gjorde de, säger Donika som tar sina musikaliska influenser från olika håll.
- Under senare år har jag lyssnat mycket på svensk musik, till exempel Ana Diaz, Oskar Linnros och Melissa Horn, men jag tycker även om Ed Sheeran och Tori Kelly. Jag har fått höra att jag låter som en blandning av Veronica Maggio och Ana Diaz. Jag gillar Maggios texter, men hon har ett mer organiskt sound och jag gillar mer att blanda med det elektroniska. Men jag vill inte låta som någon annan utan hitta mitt eget sound.

På scenen spelar Donika med fullt band och den riktiga livepremiären skedde på festivalen Location East på Dynamo i Norrköping i början av juni.
- Jag var jättenervös inför Location East. Det var första gången vi körde i Norrköping inför folk jag kände, men det gick jättebra. Och jag tycker jag har utvecklats sen dess, jag har blivit bättre på att snacka mellan låtarna och på att känna av publiken. Många tror att det bara handlar om att sjunga bra, men för mig är det viktigt att få publiken att känna vad jag känner, att de är i min lilla bubbla och känner sig inkluderande. Det är inte lätt.

Sedan dess har hon även hunnit med att göra ett företagsgig, spela på Peace & Love, Augustifesten i Norrköping och Let´s spend the night together i Linköping ihop med Moneybrother, Hurula, Weeping Willows och Veronica Maggio.
- Man kände sig väldigt liten där. Dels var det jättestora artister och en stor scen men jag kände också hur mycket jag har kvar att lära mig.

Nu är hon aktuell med sin nya singel "Säg att du inte saknar mig" som hon beskriver som "en lite sorglig men kaxig text som har en glad melodi". Och fler är på gång, Donika inser att hon behöver ha mer låtar för att kunna söka fler gig.
- Jag skriver för fullt. Fokus ligger på att skriva, släppa singlar och sen komma ut och spela. Inte bara i Norrköping utan även i resten av Sverige. Jag har sett statistiken på Spotify och de flesta som lyssnar på mig finns i Stockholm och Göteborg, Norrköping ligger bara på tredje plats.

Hur vill du utvecklas framöver?
- Jag tror att jag alltid kommer att utvecklas, jag tror inte att jag kommer låta likadant om två år som jag gör idag. Men jag vill fortsätta skriva svensk pop och blanda den glada melodin med det lite skitiga ljudet.

Söndagsintervjun: Anders "Ankan" Johansson

Efter 2014 års turné ”Primater med topplån” är nu komikerduon Anders och Måns tillbaka med föreställningen ”Nu har vi väl trevligt?”, eller som de själva kallar den: en självhjälpsshow i två akter.

Under snart två decennier har Anders & Måns underhållit svenska folket med sin ofta folkbildande nördhumor i radio, tv och på scen. Deras senaste scenshow hette "Primater med topplån" där de studerade många av samtidens märkliga fenomen, och under hösten är det åter dags att ge sig ut på vägarna med den nya föreställningen "Nu har vi väl trevligt?" där de gräver i den moderna människans eviga strävan efter lycka.
- Jag skulle säga att den också är en betraktelse över samtiden, precis som "primater med topplån". Showen handlar om allt som vi håller på med för att göra det så bra för oss själva. Vissa saker är helt barocka och andra är ganska bra, förklarar Anders Johansson när vi pratas vid sex veckor innan premiären.
- Vår humor har nog alltid varit lite nördig. Vi försöker att lyfta på stenarna och inte bara titta på dem. Det finns även en folkbildande ton i det, och det kommer nog från Måns vars föräldrar är lärare. Jag har alltid haft ett bildningskomplex, jag slösade bort min ungdom med att spela punk istället.

Jobbet med den nya showen har pågått lite till och från under ett och ett halvt år, och resultatet har blivit "ett lyckopaket innehållande dans, sång och en stor portion trams" i två akter.
- Då ger man folk en flyktväg i pausen, skrattar Anders och fortsätter:
- Mycket av det vi skriver är en gubbe som står och pratar och visar en bild. Men allt kan inte vara så om man vill göra en show och hålla intresset uppe i två timmar. Men i grund och botten är det ju trams vi håller på med, och det säger jag med stolthet i rösten.

Premiären för "Nu har vi väl trevligt?" äger rum på Stadsteatern i Lund den 19/10 och därefter följer ytterligare 28 datum fram till avslutningen i Umeå den 8/12. Konserthuset i Linköping besöks den 28/10 och Flygeln i Norrköping den 3/11.

Får du mer gratis utanför Östergötland tack vare din dialekt?
- På ett sätt får jag det, men en dialekt är bara rolig i någon minut. Man måste ha innehåll i det man säger också. Men däremot ger dialekten mig någon form av varumärke.

Du spelade tidigare ihop med Lasse Winnerbäck. När han kommer hem till Linköping tas han emot som en gud. Är det likadant för dig?
- Näe, jag får alltid lite extra uppmärksamhet, men det är helt andra proportioner än mot Winnerbäck.

Hur känns det inför turnéstarten?
- Nu är vi vid den punkten som alltid infinner sig: att det inte kommer bli så bra. Men det är så det ska vara, och nästan en förutsättning för att det ska bli bra till slut. Tvivel är ett sundhetstecken har jag lärt mig.

Vilken del av showen är mest sannolik att gå åt skogen?
- Ha ha, jag vet inte. Men de musikaliska bitarna är alltid svåra att få till.

Nyligen gick Hasse Alfredsson bort, vad har han betytt för dig?
- Jag var en stor humorkonsument som liten, främst Magnus & Brasse men även Hasse & Tage. Dom hade något som är svårt idag, den där breda folkhemshumorn. Och så var de så jäkla smarta. Min favorit är nog "Goddag goddag" som de öppnade "Under dubbelgöken" med. Den är så enkel men ändå så knäpp, den är genial!

Er tidningsman i Tannefors

 
Den 7 oktober 1994 publicerades min första text i en riktig tidning. Det var en recension i Östgöten av Peace, love and pitbulls skiva "Red sonic underwear" som jag gav 3 av 5 i betyg. 1997 började jag sedan skriva för Corren och sen Nolltretton nån gång i början av 00-talet. Sedan dess har jag skrivit för en mängd andra tidningar (främst under de senaste fem åren). Ibland har det varit återkommande uppdrag och ibland bara enstaka artiklar. Jag har även skrivit till hemsidor och annat, tex resereportage varje månad på Linköpings flygplats hemsida.
Jag kan ha missat någon, men här ser ni alla de tidningar jag skrivit för under åren. Och fler ska det bli!

Söndagsintervjun: Micke Cederberg

Micke Cederberg har koll på lokala musiklivet

P4 Östergötlands musikkonnässör Micke Cederberg sitter på musikkunskaper som få andra. Han tycker att länet har ett spännande och varierat musikliv och hoppas att det kommer märkas i kommande upplagor av musiktävlingen P4 Nästa.

I slutet av augusti avgjordes musiktävlingen P4 Nästa i Crusellhallen i Linköping. Vinnare bland de åtta finalisterna blev Stiko Per Larsson (P4 Dalarnas bidrag) som får i pris att spelas regelbundet en period i Sveriges största radiokanal P4 och får en tid efter finalen också en utmanarchans till Svensktoppen. Östergötlands bidrag var Papa Dees "Någon som dig" som inte lyckades att ta sig hela vägen till slutfinalen.
Ordförande i den östgötska P4 Nästa-juryn är mångåriga radioarbetaren Micke Cederberg, som är ansvarig för att hela Sveriges Radio finns i spellisteform i streamingtjänsterna. Han jobbar dessutom med den digitala webkanalen P4 Plus samt flera produktioner i P4 Riks, dock inte med P4:s lokala produktioner, förutom P4 Nästa.
Han kommenterar årets upplaga av P4 Nästa såhär:
- Standarden har höjts rejält i Östergötlands lokala deltävling men vi har haft oturen att inte hamna i finalen ändå. Eftersom jag är Östergötlands juryansvariga så får vi helt enkelt kämpa ännu mer för att nå mellanjuryn som skalar ner 25 bidrag till 8 finalister. Jag tycker också vi på lokal nivå har moderniserats de senaste två åren och jag hoppas vi fortsätter att tilltala Östergötlands låtskrivare och artister att känna sig manade att skicka in bidrag till nästa år.
- Jag tycker dock att Stiko Per Larsson som vann finalen var en värdig vinnare och det ska bli spännande att se hur han står sig när han testas på Svensktoppen och nyfiken på vad han snickrar ihop för låt till Melodifestivalen.

Vad tycker du om musiklivet i Östergötland generellt?
- Jag kan ju mest uttala mig om Norrköping som jag bor i. Jag tycker vi har ett rikt musikliv för såväl etablerade som oetablerade artister. Det finns flera ställen som erbjuder både utländska och svenska etablerade artister men det finns även forum där mindre etablerade syns också. Jag tycker dessutom de som har artister är duktiga på att marknadsföra sig med såväl affischering som i sociala medier.

Vad gör P4 Östergötland för att lyfta fram östgötsk musik?
- Varje vecka sätter P4 Östergötland en lokal artist eller grupp i fokus i något som kallas för "Östgötahitten". Artisten hörs regelbundet i sin studioversion hela veckan och sen kommer artisten/gruppen till studion och framför några låtar live varje fredag. Utöver det gästar många lokala artister och framför ofta sin musik i studion, utöver intervju.

Nämn tre lokala akter som du tycker vi ska hålla extra koll på framöver.
- Jag tycker 18 Horses är spännande. Där gillar jag texterna och får lite känsla av Östergötlands motsvarighet till Norlie & KKV eller Tjuvjakt.
- Mjölby Baktaktsorkester har en spännande ljudbild och skön produktion som jag är nyfiken på att höra mer av i framtiden.
- Normandie är ett skönt rockgäng med attityd som är produktiva och där jag tror det kan finnas potential och kanske främst via utlandet där de spelar mycket.

Vem är Östergötlands största rockstjärna enligt dig?
- Utan tvekan Johan Söderhielm!

Musikkrönika

Så blir du en rockstjärna

Drömmer du också om att bli en rockstjärna?
Lätt. Följ bara dessa råd.

Många tror att man måste vara en duktig musiker för att bli en riktig rockstjärna. Inget kan vara mer fel. Det är helt andra saker som avgör, exempelvis attityd, livsstil och utseende (även om det finns undantag, se "Lemmys lag" nedan).

En riktig rocker svänger sig med onödiga fakta som att Frank Zappas son Dweezil hittade gitarren som Hendrix tände eld på hemma hos sin pappa. Eller att det var Pete Townsend och John Entwistle som tävlade i att spela högst och beställde större och större Marshallförstärkare. Till slut blev de för stora så Marshall tvingades dela dom i mitten varpå Marshallstacken föddes.

Det gäller också att veta sin plats i bandet. Beroende på personlighetstyp passar olika positioner olika bra för olika människor. Är man snyggast, gillar att ha bar överkropp och bär på ett enormt ego bör man bli sångare. Är man lite småkorkad och gillar shorts passar man som trummis. Är man en slashas som är mer intresserad av brudar än av musik blir man kompgitarrist. Och är man den som "blev över" får man traktera basen.

Det gäller även att kunna rock´n´roll-språket, som skiljer sig en del från det vanliga språket. Några exempel:
Om ett band säger ”det finns ett tryck från fansen att vi ska samla våra b-sidor på en skiva” betyder det "vi har ont om pengar och inga nya låtar".
Om ett band svarar ”vi har en helt egen stil” på frågan om vilken musik de spelar betyder det "vi låter som alla andra".
Om ett band säger ”vår ljudbild har mognat” betyder det "vi har tappat energin och drivkraften och gör nu skittråkiga låtar utan hitkänsla, i halva tempot mot tidigare".

Om man fortfarande inte är säker på hur rocklivet funkar så finns det fem gyllene regler som man kan ha i bakhuvudet:
*Högre är alltid bättre.
*Kajal har gjort comeback, men inte hårspray. Låt oss hålla det så.
*Varje publik är en bra publik men spara stagedivandet till shower med mer än fem pers.
*Lemmys lag: man behöver inte se ut som en modell för att bli rockstjärna.
*David Lee Roth kan visa röven offentligt, men det betyder inte att du kan.

RSS 2.0