Söndagsintervjun: Systemkollaps

Systemkollaps håller punken levande

Vissa hävdar att Sverige drabbats av systemkollaps, och det stämmer om man menar punkbandet från Linköping. I december släppte kvartetten sin första platta "Är vi alla lika" och nu jobbar de för fullt med att skriva nya låtar och jaga flera gig.

Linköping har en lång historia som punknäste, och det verkar hålla i sig även 2017. Det senaste tillskottet heter Systemkollaps.
- I februari 2015 drog jag och Jögga igång efter att Svensk Punk lade av. Skägget kom med någon gång på våren och Järnet någon gång innan jul. Det första gigget var på The Crypt i mars 2016, säger Kapten som bankar trummor i bandet.
Precis som han nämnde lirade han och gitarristen Sk8jögga tidigare i bandet Svensk Punk. Sångaren Skägget har rötterna i 90-talets hardcorekultur, och så har vi bandets toyboy Järnet på bas, som med sina 24 år är sisådär 20 år yngre än de övriga medlemmarna. Han har dock inga problem med att lira punk ihop med "gubbarna" i bandet.
- Vad ska jag annars göra? Det finns inga andra att spela med. Jag har hattat runt och spelat rock i olika band och aldrig känt mig riktigt hemma, säger Järnet.

Hittills har det bara blivit fyra gig för Systemkollaps, alla på hemmaplan. Förutom The Crypt har de spelat två gånger på L´Orient och nu senast på Palatset som förband till Charta 77.
- Vi har varit lite lata med att fixa spelningar. Vi har mest varit i den kreativa processen och skrivit nya låtar, säger Skägget.
- Men den senaste spelningen var jättebra. Ägaren sa att det är sällan man ser att publiken springer fram till scenen direkt för att se ett lokalt förband, säger Järnet.

I december gav de ut debutskivan "Är vi alla lika", som de spelade in live och sedan bara lade sång på. Det hela var, i sann punkanda, klart på endast sex och en halv timme. Musiken beskriver de som en mix av råpunk, HC och lite, lite trallpunk.
- Det är så vi låter, vi gör som vi vill. Vi har olika influenser och det är därför vi låter som vi gör säger Skägget.
- När vi bildades ville vi låta hårdare än vårt förra band, och ha hårdare sång. Och det fick vi - med råge, säger Kapten och fortsätter:
- Vi har fått bra respons på plattan och sålde en hel del på Charta 77-gigget.

Hur är punkscenen i Linköping?
- Den var lite tråkig ett tag, men nu börjar det ploppa upp lite nya band, som Grå Vardag och Sista Anslaget. Och det finns även många bra punkband i Norrköping, säger Sk8jögga.

Närmast på tur står en spelning på Biker´s Day i Linköping 6/5, ett gig på en privatfest samt en spelning på Club Peking i Norrköping 10/6. I september kommer de även att vara förband till Strindbergs på Palatset i Linköping.
Vad händer mer framöver?
- Vi har nog tänkt att spela in en ny skiva till hösten, säger Sk8jögga.
- Och så satsar vi på att komma ut på lite punkfestivaler, säger Kapten.

Söndagsintervjun: Gaphals

Gaphals blev årets pristagare av Nyponet

 

De släpper skivor och anordnar konserter. När Lasse Winnerbäcks pris Nyponet delades ut för andra året gick det till Kaj Sivervik och Patrik Lindecrantz på Gaphals och City to city.

 

- Vi fick reda på detta redan i januari och det var en känsla av lättnad som kom över mig. Eftersom mycket av för- och eftersnacket redan första året inkluderade oss kändes det skönt att veta om allt i god tid och kunna förbereda sig, säger Kaj Sivervik som dock inte tror att priset kommer att påverka deras verksamhet särskilt mycket.

- Vi kommer fortsätta att arbeta långsiktigt på att bygga Linköping och Östergötland som kulturregion. Däremot så hoppas jag att näringslivet, kommunen och regionen tar ett par minuter och tänker på hur det arbetet vi gör påverkar både fritids- och kulturlivet i Östergötland och även det enorma arbete vi gör tillsammans med de andra kulturaktörerna för att hålla centrumet levande och staden fylld av människor. Jag hoppas att flera skall värdesätta och vara öppna för att samarbeta med oss här i framtiden.

 

Vad är drivkraften som gör att ni fortsätter år efter år? 

- Det finns inget alternativ till att inte göra detta. Vi vill ha ett bra kulturliv och en levande stad och region, och kommer inte vara nöjda förrän det finns flera kulturaktiviteter att göra varje dag. Vi vill visa att det finns en möjlighet att förändra samhället till det bättre istället för att bara gnälla. Att ändra på kulturlivet på en liten ort som Linköping är något litet och lätt, men om alla tänkte som oss så skulle vi inte behöva ha krig på jorden. Allt börjar med att förändra saker i sin egen vardag.

 

Vad behöver göras för att Linköpings kulturliv ska bli ännu bättre? 

- Näringslivet och kommunen måste inse vilken viktig motor kulturen är för staden och regionen. Kultur är mötet mellan människor, det är genom kulturen vi kan definiera vilka vi är som Linköpingsbor. Om kommunen och näringslivet ännu mer börjar samverka med kulturlivet i Linköping kommer vi öka attraktionskraften, skapa fler arbetstillfällen samt behålla fler av alla dom studenter vi utbildar i stan.

 

Vilka tycker du ska tilldelas Nyponet nästa år?

- Jag tror och hoppas på att Ben Kersley på LKPG Ha Ha uppmärksammas för det han gör. Han har byggt upp stand up comedyn i Linköping och skapat ett utrymme för humor här i stan. Och det är inte det lättaste i en konservativ tjänstemannastad.


SOF 2017


Musikkrönika

Musik ska byggas utav sorg

"Musik ska byggas utav glädje". Suck. Varför lever den missuppfattningen kvar år efter år? I själva verket är det ju precis tvärtom.

Åke Cato var en stor humorist, men någon sångtextförfattare var han verkligen inte. För hade han förstått grejen med musik hade han (och Björn Barlach) aldrig kunnat skriva texten "Musik ska byggas utav glädje" till Lill Lindfors. Och sedan den där låten släpptes 1978 har titeln vuxit till någon sorts sanning som förgiftat stora delar av svenskt musikliv. Resultatet ser vi i program som "Idol" och "Melodifestivalen", som utger sig för att vara musiktävlingar men som i själva verket saknar det mesta av det som utmärker bra musik.

Det är obegripligt hur folk som påstår sig tycka om musik kan hävda att "musik ska byggas utav glädje". Om man sätter sig in i ämnet inser man ju snart att förhållandet är det rakt motsatta. Det bästa musiken bygger nästan alltid på saker som sorg, hat, bitterhet eller krossade hjärtan. Om du tvivlar, gå till dig själv och tänk efter vilken musik som betyder mest för dig. Troligtvis kommer artister som exempelvis Det Vet Du ganska långt ner på den listan.

Musik får gärna låta glad men finns det inga inslag av svärta eller melankoli blir den snart platt och ointressant. Den säger inget, den betyder inget och varför ska man då lyssna på den? Men dyster musik med ett deppigt budskap är inte heller optimal, även om den är bättre än glättig tjofaderittanmusik. Den vill åtminstone berätta något men tar i för mycket. Det är kontrasten mellan mörker och ljus som skapar komplexitet och innehåll. Och kanske är det just där som skiljelinjen mellan bra och dålig musik går, inte mellan "bra" och "dålig" för det kan vara en smaksak, utan mellan "relevant" och "betydelselös".

Jag tror Per Persson i Perssons Pack har sagt det bäst av alla, och sammanfattar även denna krönika i en enda rad: "sångare utan orsak - borde inte sjunga alls".

Söndagsintervjun: Magnus Engström

En tecknad färd bland skuggorna

Linköpingsbördige serietecknaren Magnus Engström gav ut sin första grafiska roman "Luftspår" för sex år sedan. Nu är han aktuell med den nya serieboken "Skuggfärd", en rafflande science fiction-thriller som bokstavligen handlar om liv och död.

Yvonne vaknar och märker att hennes partner Frank är försvunnen. I sökandet efter honom upptäcker hon snart att hon själv är i fara, men också att Frank verkar ha varit något på spåren som rör livet efter detta. Denna kombination av andlighet och detektivarbete intresserade Magnus redan i "Luftspår" och den återkommer här i "Skuggfärd".
- Det är ingen slump. Jag är fascinerad av andliga tankegångar och andlighet, men kände redan från och med "Luftspår" att om jag ska behandla något så stilla och relativt ickedramatiskt så måste jag nog samtidigt försöka tillföra en kraftig framåtrörelse för att få dynamik. Följaktligen har jag i båda berättelserna haft med någon form av mysterium eller ett fysiskt letande. Antingen efter en dråpmisstänkt eller som i "Skuggfärd" sökandet efter en försvunnen pojkvän, där också människoliv står på spel. Kanske kan man säga att kombinationen handlar om; inre-yttre, stillhet-action, ljus-mörker? I båda fallen handlar det ju om något slags sökande i yttre och inre bemärkelse, säger Magnus och fortsätter:
- Jag fick idén till manuset när jag funderade över om det finns någon koppling mellan liv och död. Den första idén handlade om hur en själ återkom till livet, hur den inkarnerade ner på jorden i en lånad kropp och använde denna kropp för att försöka ställa vissa ouppklarade saker till rätta. Det blev ett väldigt långt manus och innehöll för mycket dialog. Så jag arbetade om manuset minst två gånger tills jag fick det som jag ville; som en ganska avskalad men visuell historia med förhoppningsvis stämningsfulla miljöer.

"Luftspår" hade en bild per sida. "Skuggfärd" är mer av en traditionell serieroman. Varför valde du den formen med "Skuggfärd"?
- En ruta per sida blir i bästa fall som tablåer som man kan titta på en längre stund innan man vänder blad. Kanske sänker en enda bild farten. Men i "Luftspår" saknade jag lite samspelet mellan rutorna. Jag kände att flera rutor ger mer utrymme till ett mer dynamiskt berättande. Jag kände ett sug att i "Skuggfärd" i större utsträckning använda mig av det mer klassiska serieberättandets unika egenskaper med många rutor som korresponderar med varandra.

Även denna gång känns bilderna ofta ganska realistiska. Har du utgått från foton eller hur jobbar du bildmässigt?
- Jag fotograferar en hel del i direkt syfte att använda till serien och tittar därefter på fotona när jag ritar bilderna. Det kan vara så att jag utgår från tre olika foton vid tecknandet för att få ihop en färdig seriebild. Men mycket i serien är också tecknat på fri hand, i fantasin, så det är en kombination av foton som förlagor och att teckna "ur huvudet".

Har du fortfarande någon koppling till Linköping?
- Ja. Jag äger ett landställe två mil utanför Linköping. Det är ett litet torp som har gått i arv från pappa och farfar. Där ute har jag också några kompisar som jag umgås med då och då. Torpet gör också att jag rätt ofta besöker Linköping för att flanera, minnas, bada i Tinnis och gå på bio.

Har du fler serieprojekt på gång framöver?
- Ja. En självbiografisk serie som bland annat handlar om uppväxten i Linköping. Det är en serie som spänner över 50 år och som jag faktiskt har hållit på med i 19 år!
- Sen arbetar jag också med manuset till en serie som är tänkt att bli nästa långa projekt. Den ska vara i färg, utspela sig under tre historiska epoker, och jag vill där försöka driva mitt serieberättandes visuella utformning ännu längre.

Punk i Zero

Intervjuade Peter Kagerland för Zero om hans nya punkbok: http://zeromagazine.nu/2017/04/28/punklyrik-svenska-punktexter-1977-1982/
 
Punklyrik- Svenska punktexter 1977-1982

När den svenska punkvågen sköljde in över Sverige i slutet av 70-talet startades det mängder av band runt om i landet. Låttexterna handlade om att vara ung, göra uppror och att vägra bli en Svensson. I den nya boken "Punklyrik" gör författaren Peter Kagerland en stor genomgång av den tidiga punkrörelsens texter och skapar ett tidsdokument över epoken.

Boken "Punklyrik" kan ses som en uppföljare till ”Ny Våg – Svensk punk/New Wave/Synth 1977 – 1982” som kom 2012. I den gjorde Norrköpingsbon Peter Kagerland en heltäckande dokumentation över femhundra svenska punkband (eller närbesläktade musikstilar) som släppt minst en skiva under åren 1977-82.
Denna gång gör han en djupdykning bland texterna och ger en bild av hur det kunde vara att vara ung i skarven mellan 70- och 80-tal. Boken är uppdelad efter punklåtarnas mest populära teman, och har kapitel om exempelvis kungahuset, raggare, droger, arbetslöshet och att inte vara nöjd med var man bor.
- Jag har med olika typer av textförfattare i boken. Dels såna som hade verkligt viktiga saker att säga, dels såna som inte hade det, säger Peter och berättar att de flesta av första vågens punkare åldermässigt låg mellan 15 och 20 år.
- Det var häftigt att alla var så unga under den svenska punken, utomlands var de ofta äldre. Men jag älskar det spontana, banden hade ju ingen aning om hur man skriver texter. Sen tycker jag kanske inte man ska analysera punktexter som skrevs en kvart innan man gick upp på scenen.

Hur länge tog det att skriva boken?
- Inte lika länge som den förra. Cirka två och ett halvt år tror jag. Det är lite lagom, den förra boken höll jag på med i åtta år. Jag började med att spalta upp vissa ämnen och lista tänkbara låtar. Sen lyssnade jag igenom skivor och läste texter. Jag försökte få med lite olika ingångar, både storstad och landsbygd, och både större och mindre band. Det blev rätt trångt i vissa kapitel så jag fick välja bort vissa favoriter.

De flesta bandkontakter hade han redan klara sedan "Ny Våg"-boken, och många läsare uppskattar säkert att Rikspolischefen Dan Eliasson ställde upp på en tiominuters telefonintervju för att kommentera texten till Bad Boo Bands låt "Knulla i Bangkok". Få av dåtidens punkband kunde nog ana att deras texter skulle publiceras i en bok 40 år efter att de skrevs.
- En del säger: jag hade inte uttryckt mig så här idag, men jag står för texten. En och annan skäms och tycker det är patetiskt. Några tycker de skrev folk på näsan för mycket och vissa har sagt: jag var 15, vad visste vi om politik? Men det var så jag kände då.

Vad tycker du om dagens punk?
- Jag tillhör de som menar att punken aldrig dog. Det kom en massa bra band som följd av punken, som exempelvis Joy Division. En hel del band som spelar idag har funnits länge, som
Attentat, Köttgrottorna och DLK. Men det finns även en massa bra nya band, som Twin Pigs, Matriarkatet och Psykofant. Jag försöker att inte vara nostalgisk utan lyssnar även på ny musik, men det gäller att inte glömma det gamla.

Söndagsintervjun: HLTR$

HLTR$ siktar högt

Låter "Kidz" har när detta skrivs streamats 300 000 gånger på Spotify, men det är bara början för Norrköpingskvartetten HLTR$. I slutet av februari släppte de EP:n "Chocolatemilk" och nu vill de ut och spela för att sprida sitt namn ytterligare.

Rapgruppen HLTR$ (uttalas Highlighters) består av fyra 17-åriga Norrköpingskillar vid namn Calle Axelsson, Mattias Svedberg, Linus Berggren och Philip Karlsson. De är vänner sedan lång tid tillbaka och började i musikklass på Hagaskolan 2012. Men det som blev startskottet till HLTR$ var en händelse 2014. Det uppstod ett bråk mellan fotbollssupportrar på en sportbar och killarna som befann sig utanför blev involverade. De var oskyldiga, men eftersom de hade lite tidigare stök i bagaget fick deras föräldrar nog och ville sära på dem för att minska det dåliga inflytandet de hade på varandra.
- Vi tänkte: hur ska vi kunna umgås med varandra utan att göra dumheter? Då såg vi filmen "Straight outta Compton" och bildade en rapgrupp, berättar Linus.

Egentligen var killarna inga typiska hiphopare men snart märkte de att folk gillade vad de gjorde.
- Anledningen till att vi fortsatte var responsen på första låten "Kidz", och alla kompisar och vänner som kollade på oss i Livekarusellen, säger Philip.
- Katapulten (första spelningen i Livekarusellen) var vårt första livegig någonsin. Vi fick det minsta rummet och slog rekord i publik. Vi går i skolan och håller en massa energi inom oss, och sen när vi står på scenen släpper vi ut den. Och varje gig blir bara bättre och bättre, säger Calle
- Sedan vi började har vi utvecklats i allt: rösterna, scenspråket, grammatiken och rappen, säger Mattias.

"Kidz" har som sagt spelats massvis med gånger på Spotify, men det går inte att stå still utan nu satsar HLTR$ på nya EP:n "Chocolatemilk" som släpptes 20 februari.
- De nya låtarna är 100 gånger bättre än "Kidz", men det är fortfarande "Kidz" som är den mest lyssnade, säger Mattias.

Hittills har bandet hunnit med att spela ett antal gånger i Livekarusellen, två gånger i Linköping och på två gymnasiefester samt haft releaseparty på Kulturkollektivet i Norrköping, men tanken är att det ska bli många fler spelningar framöver.
- Nu när EP:n är ute ska vi komma ut och spela den så mycket som möjligt. Vi är väldigt öppna för att spela överallt, säger Calle och fortsätter:
- Jag tror vi kommit till den nivån där nästan alla ungdomar i vår ålder i Norrköping vet vilka vi är. Nästa steg är att leta upp ställen ute i Sverige att gigga på, och komma ut och dominera.

Var är ni om fem år?
- Vi vill bli så stora som möjligt. Calle och Mattias har till och med gett upp sin utbildning för HLTR$, säger Philip.

Dagens fynd på hallmattan

Fick Per Hagmans nya bok "Allas älskare, ingens älskling". Hagman är ju min generations största kultförfattare som jag följt ända sedan starten med "Cigarett" 1991. Är det någon svensk författare som är Bête Noire så är det Per Hagman. Hoppas de kommande dagarna blir regniga.
 

Musikkrönika

Sluta irritera, sluta imitera

"Innovate, don´t imitate" är en klassisk slogan som många företag följer. Man hoppas att samma insikt snart ska ta sig in i musikvärlden där det vimlar av plagiat.

Jag har tidigare tagit upp coverband, tributeband och explosionen av hyllningskonserter i denna spalt, men det är inte riktigt det jag vill åt denna gång utan snarare de band som gör egna låtar men som ändå låter exakt likadant som något vi har hört förr.
Företrädesvis gäller detta band som verkar i gamla musikgenrer som rockabilly och blues där det genom åren skapats en viss ram som man bör hålla sig till och som nästan är omöjligt att gå utanför.

När band exempelvis säger att de spelar blues så menar de att de spelar en klassisk bluestolva, och behöver vi verkligen fler såna? Vad tillför det musikvärlden? Behöver vi verkligen fler rockabillyband som låter exakt som rockabillyband låtit i över 60 år? Vad ska vi med boogie woogie-artister till om de inte tillför minsta nytt?

Det går ju faktiskt att göra nåt nytt med gamla musikstilar trots att de ofta är hårt mallade. Det var det som exempelvis gjorde Jon Spencer Blues Explosion intressanta på 90-talet. Här i Sverige har vi exempelvis haft Robert Johnson and Punchdrunks som runt millennieskiftet utvecklade surfrocken till något nytt och spännande. Från jazzens värld har vi exempelvis Franska Trion och Movitz! som tagit en klassisk musikgenre och gjort så den känns fräsch även i vår tid.

Ett praktexempel på en artist som hottar upp gamla musikstilar och gör dem relevanta för samtiden är Jack White. Ett exempel på det var det lyckade samarbetet med countrysångerskan Loretta Lynn som han åter lyckades få att bli hipp på hennes ålders höst. Ungefär som Rick Rubin gjorde med Johnny Cash. Och just countryn tycks ha en förmåga att ständigt lyckas förnya sig, det ser vi inte minst i Taylor Swift som de senaste åren varit världens kanske största artist.

Här hemma ser det mörkare ut på countrysidan, det har inte kommit fram något nytt och spännande sedan Alf Robertsons dagar. Men å andra sidan så fulländade han genren, så all country på svenska efter det kan bara bli sämre.

Söndagsintervjun: Hillen

Hillen

Det började med en bok och slutade med en skiva. Linköpingsduon Hillen gav nyligen ut albumet "Förvillskelse" och nu vill de ut och framföra sin musik live inför publik.

Hillen består av Niklas Lindberg och Henrik Sundqvist, och namnet Hillen är taget från en sjö där Niklas föräldrar har sommarstuga. Henrik är en erfaren musiker från grupper som Cloudberry Jam och Twaine medan Niklas är mer av en novis, och hela projektet började inte heller som en musikgrupp utan med att Niklas skulle skriva en bok.
- Det dök upp en person som ställde saker på ända. Det gick inte riktigt som jag ville och då kände jag att jag lika gärna kunde göra något kreativt av det, säger Niklas.
Det blev en roman om ett triangeldrama, med insprängda fiktiva brevväxlingar. När boken började ta form kände han dock att det fanns ännu mer att göra och då uppstod musiken.
- Men låtarna är mer abstrakta än vad boken är. Jag vill inte att låttexterna ska skriva lyssnaren på näsan.
Han tog hjälp av Henrik, och plötsligt hade Hillen bildats.
- Jag hade aldrig fått ihop låtarna på egen hand. Då hade det blivit ett hobbyprojekt som hade ebbat ut, säger Niklas.

Efter hand plockades fler musiker in, totalt ett tjugotal, och i december var plattan inspelad och klar. Den heter "Förvillskelse" precis som boken. Musikaliskt handlar det om en mix av visa, folk, jazz och pop, och de har fått höra att det påminner om såväl Bo Kaspers som Cornelis som "en bröllopssång av Sofia Karlsson".
- Det är svårt att genrebestämma vår musik, men jag tror det kommer landa i nån slags svensk vispop. Alla som någon gång varit riktigt kära i fel person tänker jag som vår målgrupp, och det spänner ju ganska brett, säger Niklas.

Duon har redan mer musik på gång, men det får nog bli utan att kombinera det med någon bok i så fall, resonerar killarna.
- Jag har 29 låtembryon på datorn, så det kommer definitivt en ny skiva även om det inte kommer en ny bok, säger Niklas.

Nu när skivinspelningen är klar står marknadsföring och konsertletande högst upp på prioritetslistan.
- När vi får bra gig som vi vill ha kan vi spela som duo eller upp till sjumannaband. Det blir olika arrangemang i varje konstellation eftersom vi spelar med olika antal musiker och med olika personer, säger Henrik..

Hittills har Hillen gjort sju framträdanden i närområdet. Nu väntar några radiogig på olika P4-stationer runt om i landet samt en akustisk spelning på Ågatan Bar i Linköping den 8/3. De är också klara för Torsdagstoner i Linköpings Trädgårdsförening i sommar, men där är datum ännu inte klart.
- Vi har haft fokus på att få klart skivan och det är först nu som vi börjat kontakta media och skaffa gig, säger Henrik och fortsätter:
- Målet är att spela mycket och bygga upp en skara människor som gillar det vi gör, så vi kan åka ut och turnera.

Söndagsintervjun: Jimmy Uller

Nedslag i en bonnläpps liv

Han har skådespelat mot Nicole Kidman och James Caan, och lirat med Mats Ronander och Lennart Ekdal. Nu berättar kulturpersonligheten Jimmy Uller om sitt händelserika liv i boken "En får inte roligare än en gör sig".

Precis som Jimmy Ullers eget liv har boken ett varierat och mångfacetterat innehåll som spretar åt alla håll samtidigt. De 150 sidorna är fyllda av tidningsurklipp, dikter, konsertaffischer, anekdoter, foton och lite allt möjligt. Och det var exakt så den skådespelande och musicerande Åtvidabergaren ville ha det.
- Det skulle vara nedslag i tillvaron, lite pyttipanna. Jag hade kunnat fokusera på enbart turnéminnen eller enbart på teatern men jag tycker det var roligare med lite gott och blandat. Jag tog mer fasta på östgötanischen. Allt ska jämt vara så Stockholmsfixerat och jag tänkte det kunde vara kul att läsa om en bonnläpp från Östergötland.

Detta är den sjätte egna boken och den åttonde totalt som Jimmy medverkar i. Den senaste kom 2008 och hette "En pajas i blueskostym", och Jimmy beskriver den nya boken som något av en bättre, uppdaterad version av den. Men det är på scenen han lägger krutet, någon dröm att slå igenom som författare bär han inte på.
- Man måste vara realist. Detta är bara en hobby, en kul grej. Det är lite av en dassbok, man kan sitta kvar på muggen en halvtimme extra och garva lite. Den är gjord med glimten i ögat, det är en bok man bläddrar igenom på en timme när man sitter i soffan med ett glas vin eller en öl.

Det finns en dikt som heter "Kärleksbrottning" som sticker ut lite med sitt erotiska innehåll. Vad kan du berätta om den?
- Den är skriven redan i sjätte, sjunde klass. Okej, den är lite vulgär men det där har ju alla känt i den åldern. Man får se till när den skrevs och den tidsandan som rådde då, annars blir det lite fel.

Har du någon mer bok på gång?
- Nja...jo, jag har en idé för en seriös barnbok. Jag vet en kille som är bra på att teckna, och han är på hugget. Men det ska i så fall vara på ett riktigt förlag.

Var kan man köpa "En får inte roligare än en gör sig"?
- På Bengans skivbutik och Akademibokhandeln i Linköping, ICA i Åtvidaberg och av mig. Jag har inte riktigt haft tid att lansera den, men den kommer att finnas att köpa på fler ställen framöver.

Jerry och boogien

Cirkus Prütz är aktuella med sin nya platta "All for the boogie and the blues" och det innebär alltså att Jerry Prütz har tre framgångsrika karriär på gång parallellt. Det lär ju inte hålla i längden utan istället bör han renodla sig inom det han är bäst på. Så frågan lyder: vilken karriär bör Jerry satsa på?
1. Rockstjärna
2. Stå uppare
3. Granskande journalist

Söndagsintervjun: Project XY

Project XY

Project XY med medlemmar från Linköping och Norrköping lirar hård metal med slagfärdiga refränger och arenapotential. Nu är de aktuella med nya singeln "Too late for sunrise" och en vår som är späckad med spelningar.

 

Project XY bildades hösten 2014 ur en längtan efter hårda riff och catchiga refränger. Bandet består idag av Jimmie Zetterdahl på sång, Erik Karlsson på gitarr, Martin Persson på trummor, Joacim Johansson på gitarr och Jesper Nochmar på bas, vilket är en ganska ny sättning. Tidigare gjorde dåvarande gitarristen Rasmus mycket av riffen men han slutade i bandet i augusti och det har påverkat låtskrivandet.

- Nu är bandet i en ny fas. Det ska bli spännande att höra hur det blir, säger Martin och får medhåll av Erik och Jimmie som också är med vid intervjun.

- Alla är mer delaktiga nu i skapandet av musiken, säger Erik.

- Åtminstone den första låten vi gjort är lite mer melodiös, men vi vill fortfarande behålla ett hårt sound. Det har blivit mer arenametal, kanske man kan säga. Det passar publiken bra, de kan hoppa och sjunga med. Men vi har inte sålt oss, säger Jimmie.

 

I mars gav Project XY ut en EP med fyra låtar som finns att höra på Spotify. Den följdes upp i september av singeln "Circles" som även har en video. Nu är bandet aktuellt med sin nya singel "Too late for sunrise" som släppts lagom till bandets spelning i Linköping den 28/1 som förband till Corroded. Det är bara den andra spelningen med den nya sättningen och de hoppas att publiken kommer gilla vad de får se på scenen.

- De får höra en ny låt, och det brukar alltid bli bra röj när vi spelar. Både när vi körde på Stadsfesten och när vi hade skivsläpp på The Crypt var det mycket folk, säger Jimmie.

 

Sedan följer februari med spelningar varje fredag och lördag, mestadels i Sverige. Det följs upp i april med en rad spelningar utomlands.

- Vi samarbetar med Rochkan Management som hjälper oss att hitta gig, så vi ska försöka komma ut och spela så mycket som möjligt under våren, säger Martin.

- Sen har vi förhoppningsvis tillräckligt mycket låtar för att spela in en fullängdare till hösten eller vintern, säger Jimmie.

- Låtar kommer hela tiden, det är bara frågan om vad som är bra och sen sortera ut det, säger Erik.

 

Hur ser den långsiktiga planen ut?

- Förhoppningen är att hamna på ett skivbolag, helst utomlands, och åka ut på en riktig turné. Vi vill inte bara bli ännu ett Linköpingsband. Pojkdrömmen är att man ska kunna livnära sig på musiken, men det är såklart svårt, säger Jimmie.

- Det ska bli kul att spela mycket under våren och försöka göra sig ett namn. Vi letar skivbolag och är öppna för förslag, säger Martin.


Ollonet 2017

Idag delas Lars Winnerbäcks kulturpris "Nyponet" ut för andra gången. I samband med det delas även det alternativa priset "Ollonet" ut, som Tobis blogg instiftade förra året.
I juryn sitter jag, Jimmy Uller och Ayeray Bustos - samt Smiling Gayman som ständigt frånvarande hedersmedlem.
Vi delar ut Gröna Ollonet till en person som kan behöva åtnjuta ekollonets laxerande egenskaper, samt det mer mogna Bruna Ollonet till en person som sprider glans (ollon på latin...) till stadens nöjesliv.
Det Gröna Ollonet 2017 går till... Ann-Charlotte Irhede!
Motivering: Irhede tycks ha missat att tv-monopolet bröts 1987. Hon tycks ha missat att vi numera har kanaler med numren 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12. Hon har missat C More och Viasat. Hon har missat att TV4 har gått från EN kanal till 43 i hela Norden. Hon har missat HBO, Netflix och kvälltidningarnas tv-satsningar. Hon har till och med lyckats missa Correns egna webbsändningar. Ändå får hon fortsätta att vara tv-krönikor och triumfera med sin okunskap i Corren.
Övriga nominerade: Lasse Fredriksson, Lina Skandevall, Erik Wallsten, 500 Mil
 
Det Bruna Ollonet 2017 går till... Sabo Ruya!
Motivering: Genom sitt långsiktiga tänkande och sin ärliga och raka stil har Sabo gjort Palatset till en högt ansedd rockklubb som är omtyckt av såväl publik som artister.
Övriga nominerade: Camilla Lejon, Helmut Jederknüller, Papa Emeritus III, Fia Kempe
 
Priserna består, förutom äran respektive vanäran, av en Samuel Adams som tillfaller juryns ordförande.

Bête Noires hemsida uppe igen

Bête Noire har haft lite strul med hemsidan, men nu är den uppe igen. Fast på ny adress: betenoire.nu
 

Söndagsintervjun: Norrköpings närradio

Norrköpings närmaste radio

Lite i skuggan av de stora radioaktörerna finns Norrköpings Närradio som ger plats åt röster och perspektiv som inte annars får möjlighet att höras. Bakom närradion står ett tjugotal föreningar som sänder 60 timmar i veckan på frekvensen 89,0 MHz samt på webben.

Det har talats mycket om likriktningen av det svenska radioutbudet men Norrköpings Närradio gör sitt bästa för att bredda innehållet. Sändningarna innehåller såväl klassisk musik som kommunfullmäktigesammanträden, och inte minst har det blivit en viktig kanal för många invandrarföreningar som har radiosändningar på exempelvis spanska, persiska och bosniska.
- Det är det som är det fantastiska med närradioföreningen, att vi kan samarbeta över språkgränserna, säger Ingemar Bagler som sedan åtta år tillbaka är ordförande för Norrköpings närradioförening.

Vi träffas i Radio Pingsts studio i Renströmmen som är en av stadens 13 studios som närradion sänds ifrån. Radio Pingst sänder idag magasinsprogram på tisdagskvällar, ett önskeprogram på finska som ibland har lyssnare från hela världen på söndagmorgnar samt ett pass på söndagkvällar som startar med predikan som sedan följs av ett religiöst program.
- Alltihop startade 1984 och Norrköping var en av de första städerna som drog igång med närradio. Initiativtagare här i Norrköping var min bror Rune Bagler, själv har jag varit engagerad sedan slutet av 1987, säger Ingemar och berättar att Radio Pingst var som störst i början av 90-talet då man sände 25 timmar i veckan från studion.
Att det fortfarande finns ett stort intresse hos folk att lyssna på personliga och småskaliga radiosändningar är de senaste årens poddexplosion ett tecken på, även om tekniken är annorlunda.

Hur ser du på framtiden för närradion?
- Under förutsättning att vi hänger med både tekniskt och programmässigt tror jag framtiden är ganska ljus. Vi vet inte var vi hamnar men vi måste haka på och se upp så vi inte blir förbisprungna. Vi har exempelvis den digitala radion, och blir det allt för stora kostnader där är det oklart om vi har så särskilt många år kvar. Så det gäller att vi hänger med.
- Vi vill gärna ha fler föreningar som sänder närradio, och gärna fler på svenska. Ju fler föreningar vi har, desto fler får vi som lyssnar och det spiller även över på andra föreningars program.

Varför ska man lyssna på närradion?
- Jag tycker det är en nära radio. Det är så koncentrerat kring storstäderna i media idag. Närradion är folk som lever här i kommunen och berättar om sina erfarenheter från Norrköping, och det är vår uppgift att låta dom få höras. Jag tycker närradion behövs, men den skulle naturligtvis kunna göras mycket bättre.

Vad skulle du vilja göra?
- Vi hade ett program som vi kallade "Minns du sången" som var väldigt populärt och uppskattat. Det är ett exempel, men det kräver en hel del arbetsinsats och vi har inte riktigt det folket idag. Radio är ett förhållandevis billigt media som ändå har en stor genomslagskraft, men det behövs eldsjälar. Om ungdomar skulle vilja göra poddprogram här skulle jag bli jätteglad.

Söndagsintervjun: Northern Upbeat

Northern Upbeat - soulen kommer från norr

Den bästa soulen kommer från norr. Det menar Norrköpingsbandet Northern Upbeat som nyligen hade releasefest för sin nya singel "Breakaway" på Saliga Munken.

Det är en stor skara människor som trängs på scenen när Northern Upbeat lirar. Bandet består av Niklas Barwe på gitarr, Roger Källs på sång, Kaj Hägerström på bas, Pelle Karlsson på trummor, Gustav Eriksson på trombon, Johan Wester på trumpet, Johan Skaneby på orgel samt Maria Löfstedt och Maria Dillon som körar.
- Vi är till stora delar ett gammalt kompisgäng, berättar Niklas.
- De flesta har spelat i olika punk-, pop- och indieband. 2008 beslöt vi oss för att sluta leka tuffa ungdomar och istället bli coola soulambassadörer, säger Roger.

Själva idén när Northern Upbeat bildades var att spela soul, och särskilt Northern soul, berättar Niklas, Roger och Kaj när vi träffas för en pratstund på ett fik på Drottninggatan. Det fanns inget annat band vid den tiden som gjorde det och det gör det knappt nu heller, förklarar de. Northern Soul skiljer sig en smula från den "vanliga" 60-talssoulen med artister som exempelvis Stevie Wonder, kanske inte så mycket musikaliskt men när det gäller kulturen runt omkring musikstilen.
Northern Soul framfördes visserligen av amerikanska artister men förknippas mest med den brittiska kulturen där den blev en del av modskulturen och har gått hand i hand med skamusik, punk, fotboll, arbetarklass och mode. Roger nämner de gyllene åren 1967-75 och berättar att Northern Upbeat kör låtar av exempelvis Jackie Wilson, Gloria Jones och The Isley Brothers. Northern Soul är en subgenre som vet hur det ska svänga men har inte samma stora stjärnor på samma sätt som Motownsoulen.
- Det är häftigt att det finns en sån låtskatt som inte människor har hört, och som egentligen inte varit populära någon gång, säger Kaj.

Northern Upbeat kryddar dock sin repertoar med en del oväntade (om än mer kända) inslag som Paul Weller, Soft Cell och Oskar Linnros. Nu har de äntligen varit inne i studion och spelat in två låtar som släpps på vinylsingel. A-sida är "Breakaway" med Valentines, ett band som är okej att inte ha hört talas om. På B-sidan ligger "What" som blev känd med Judy Street och som även Soft Cell spelat in. Skivan ges ut på det nystartade Norrköpingsbolaget Vinylgossen och blir också bolagets första skivsläpp. Den 10/12 hölls ett releaseparty på Saliga Munken
- Vi väljer våra spelningar rätt noggrant och tackar nej till mycket. Det brukar bli sex, sju spelningar per år, säger Roger och berättar att de även lirade på Dynamo i Norrköping ihop med Sonic Surf City i oktober.

Nästa spelning äger rum på Southside i Stockholm den 4 februari.
- Det är den stad vi spelat mest i förutom Norrköping, säger Niklas som tycker att man ska gå och se Northern Upbeat nästa gång de lirar.
- Man får en jävligt kul kväll när man går och ser oss. Vi är ett jäkligt bra liveband. Det är energi och glädje och man vill dansa. Många beskriver oss som att vi har en punkig attityd till soul, och vi försöker att inte stå still en sekund, säger Roger.

Sextisju, sextisju

Just när ni trodde det var över...Lollo Asplund är tillbaka med mer unken nostalgi från popåret 1967!

Musikkrönika, februari

Solokvinnor och män i grupp

Svensk musik är större och bättre än nånsin. Inte bara här hemma utan även internationellt arenan drar svenskarna fram som en virvelvind. Vi har låtskrivare som Max Martin och Wolf cousins, men även artistmässigt har vi både en större bredd och höjd än tidigare. Tove Lo, Ghost, Robyn, Sabina Ddumba, Seinabo Sey, Lycke Li, Dungen, Zara Larsson och en stor mängd olika hårdrocksband är några som gjort Sverige till en musikalisk stormakt.

En tydlig skillnad är dock att kvinnliga artister oftast kör solo och grabbarna lirar i grupp. Hur många manliga soloartister har vi på den internationella arenan? Darin, Avicii...vilka fler? Vad är det för fel på killarna, pallar de inte trycket på egen hand? Kanske inte. Danny Saucedo har berättat om hur knäckt han blev när han åkte till Los Angeles för att slå sig in i den amerikanska musikindustrin och upptäckte att han bara var en i mängden.

På samma sätt kan vi sakna renodlade tjejgrupper. Vi hade Drain på 90-talet, men efter Sahara Hotnights och Crucified Barbara har det varit ganska tomt. Vad har vi idag...Thundermother? Varför vill inte tjejer lira ihop i band? Här finns ju helt klart ett tomrum på marknaden som bara väntar på att fyllas.

Uppdelningen mellan solokvinnor och män i grupp är dock inget typiskt svenskt utan ser likadant ut även internationellt. De största soloartisterna i världen är övervägande kvinnor: Beyoncé, Taylor Swift, Adele, Madonna, Lady Gaga, Rihanna, Pink, Kate Perry. Och nästan alla stora band består enbart av män: Metallica, One Direction, Rolling Stones, AC/DC, U2. Jodå, det finns många stora manliga soloartister också, som Justin Bieber och Justin Timberlake, men trenden är tydlig. Och framförallt är det en väldig brist på renodlade tjejgrupper, särskilt när det gäller lite rockigare musik.

Här finns ju ett guldläge. Svensk musikindustri borde storsatsa för att få fram svenska kvinnliga rockband, och steg ett är givetvis att starta en svensk supergrupp av redan etablerade kvinnliga artister. Supergrupper riskerar visserligen att bli upphaussade fiaskon, men kan också om det sköts rätt bli något mer än summan av delarna, det har vi sett med ABBA, Roxette och Swedish House Mafia.
Jag föreslår därför en supergrupp bestående av Laleh, Miriam Bryant, Lisa Miskovsky och September. Det skulle vara oerhört intressant att följa deras framfart på den internationella popscenen.

Söndagsintervjun: Niklas Orrenius

Stora Journalistpriset till Orrenius

Nyligen tilldelades Motalasonen Niklas Orrenius Stora Journalistpriset som Årets Röst för sin bok "Skotten i Köpenhamn", där han följer Lars Vilks och undersöker yttrandefrihetens gränser.

Niklas Orrenius har länge varit en av landets stora samtidsberättare och har på senare år varit den kanske främsta skildraren av Sverigedemokraterna och extremism i olika former. Han började sin skribentbana på Värnpliktsnytt och har sedan dess skrivit för Östgöta Correspondenten, Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenskan. "Skotten i Köpenhamn" är hans femte bok och belönades med Stora Journalistpriset för Årets Röst med motiveringen: "För att han som outtröttlig reporter och med fulländad stilistik undersöker och dokumenterar vår tids svåraste frågor".
- De andra böckerna har varit reportagesamlingar där jag hittat en röd tråd, byggda på tidigare publicerade reportage, som jag hottat upp lite. Den här boken är den första jag skrivit från "scratch", förklarar Niklas.

Det var efter dåden mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris i januari 2015 som följdes av attacken mot Lars Vilks i Köpenhamn en månad senare som Orrenius började fundera kring terrorism och hur den funkar.
- Jag ville skriva en bok som handlar om extremism, rasism och terrorism. Och just de två attentaten som ägde rum inom en månad var väldigt lika. I Paris var det först en attack mot ett yttrandefrihetsmål och sedan ett judiskt mål, och likadant var det i Köpenhamn men det blev olika efterspel i debatten. Många sa "Je suis Charlie", även i Sverige, men det var inte så många som sa "Je suis Laurent", det vill säga Lars på franska.
- Vi har 300 svenska killar som har åkt ned till Irak för att ansluta sig till IS. Visserligen har det inte skett något islamistiskt terrordåd med dödlig utgång i Sverige, om man inte räknar Taimour Abdulwahab som bara lyckades ta livet av sig själv. Men vad spelar det för roll om det sker här eller i Paris eller femton mil från vår gräns? Det angår oss också.

Den andra halvan av boken handlar om nationell extremism, och det är något vi måste bekämpa, för den får konsekvenser för det öppna och jämlika samhället..
- Det finns en koppling mellan att Kent Ekeroth står på ett torg i Trelleborg och säger "Svenska folket har en lång stubin men när den stubinen brunnit klart då smäller det" och att muslimska kvinnor blir trakasserade på bussen, konstaterar Niklas.

Fakta Niklas Orrenius
Född: 22 december 1973
Uppväxt: I Motala
Bor: Malmö
Yrke: Journalist och författare
Böcker: "Här är allt så perfekt" 2008. "Jag är inte rabiat. Jag äter pizza : en bok om Sverigedemokraterna" 2010. "Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration" 2012. "Drömmen om Sverige. Flykten från Syrien" 2014. "Skotten i Köpenham. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser" 2016.
Aktuell: Tilldelades Stora Journalistpriset i kategorin Årets Röst för boken "Skotten i Köpenhamn".

RSS 2.0