Avengers S.T.A.T.I.O.N

Var på Avengers-utställningen i Norrköping igår. Kul om man är ett Marvel-fan, och har ni tänkt att gå så visas den fram till den 2 september.

Bildskön i Mjölby

Kan ju passa på att göra lite reklam för Jessicas fotoutställning. Enligt rykten kan det även vara så att undertecknad eventuellt dyker upp på nåt av fotona...

Söndagsintervjun: Edvin Greneskog

Det var ett tufft och jämnt startfält när den östgötska finalen av Livekarusellen avgjordes på Dynamo i Norrköping den 28 april. När rösterna var sluträknade var det Edvin Greneskog & Molotovmaskinen som stod som segrare och får representera Östergötland i Riksfinalen den 26 maj.

Popbandet från Rimforsa började egentligen som ett soloprojekt av Edvin Greneskog, men i julas föreslog hans bror Victor att de skulle dra ihop ett band, så de samlade lite kompisar från Liljeholmens folkhögskola lagom till att Livekarusellen drog igång.
- Första gången vi spelade tillsammans var på Katapulten. Vi har laborerat med sättningen och hade vid ett tillfälle tre synthar, men vi har spelat ihop oss och det har varit jättevärdefullt att få komma ut och spela på riktigt. En av spelningarna var i en korridor i en fritidsgård där lyset var på, väldigt kommunal stämning sådär, men det var viktigt att lära sig spela även under de förutsättningarna, berättar Edvin.

Det snabbt ihopsatta bandet gjorde bra ifrån sig under poolturnén och plötsligt befann de sig i distriktsfinal, där kvalitén på motståndet hoppade upp ett snäpp.
- Det var jättebra bredd på stilarna. Hög kvalitet överlag och alla körde sin grej. Det kändes mycket som att det i slutändan handlade om smådetaljer och tycke och smak hos juryn vilka som skulle vinna. Det var kul att få upp öronen för vilka andra band som håller på och eventuellt kan bli framtida samarbetspartners.

Hur kändes att vinna?
- Det kändes fantastiskt bra faktiskt. Vi hoppades och trodde att det var möjligt, men redan efter att vi hört det första bandet insåg vi att det inte var någon självklarhet. Det skulle ha känts okej även om vi inte skulle vinna, men sen gick det vägen till slut ändå.

Varför tror du att ni vann?
- Jag tror att de beror på att mina instrumentalister är riktigt grymma och att den stilen vi kör ligger rätt i tiden och stack ut lite. Jag tycker vi har blivit ganska tajta och har även fått höra att vi har välskrivna låtar.

Förutom segern utsågs även bandets trummis till bästa instrumentalist och Edvin själv blev bästa scenpersonlighet.
- Jag kan inte hålla mig från att snacka, jag har alltid varit en skämtare och gillar att hålla låda. Många är nog inte beredda på kontrasten mellan vår musik som är ganska deppig och att det då kommer nån som står och skämtar.

Som vinnare i distriktsfinalen får Edvin Greneskog & Molotovmaskinen representera Östergötland i Livekarusellens riksfinal i Karlstad den 26/5. Det gäller även tvåan, som blev hårdrocksbandet Scent of Lord från Finspång.
- Målet är att vinna men det blir nog som på distriktsfinalen. Vi kan öva mycket men när vi är där och hör de andra så är det nog inte lika självklart längre, säger Edvin.

Förutom riksfinalen, vad har ni för planer framöver?
- Vi har lite spelningar på gång, och nu när låtarna sitter har vi tänkt att spela in medan vi fortfarande har medlemmar som går på folkhögskolan.

Söndagsintervjun: Alexandra Ekelöf

Den 30 maj avgörs den östgötska delfinalen av P4 Nästa i Åtvidabergs Folkets park. De fem finalisterna kommer att spela live och vinnaren har chans att ta sig till den stora riksfinalen i Linköping i augusti.

P4 Nästa är P4:s rikstäckande musiktävling för nyskriven och nyinspelad musik. Den vänder sig till både nya och etablerade låtskrivare och artister från hela Sverige. I år har över 850 låtar från hela Sverige skickats in till P4 Nästa och under våren och sommaren arrangerar Sveriges Radios 25 lokala kanaler lokala finaler. Av de 25 lokala vinnarna väljer sedan en jury ut åtta finalister som får tävla i den direktsända riksfinalen. Det slutligt vinnande bidraget kommer under en period att spelas regelbundet i P4 och även erbjudas en utmanarchans till Svensktoppen.

Årets riksfinal av P4 Nästa hålls på Konsert & Kongress i Linköping lördagen den 25 augusti.
– Det ska bli roligt att återvända till Linköping i augusti för att presentera de åtta bidrag som tävlar om den slutliga vinsten i P4:s musiktävling. Intresset för P4 Nästa är fortsatt stort bland landets musikmakare och det är inspirerande med alla nyskrivna låtar som skickats in till tävlingen, säger P4 Nästas projektledare Maths Broborg.

Men innan riksfinalen ska den lokala östgötska delfinalen klaras av och det sker i Åtvidabergs Folkets park onsdagen den 30 maj. De fem finalisterna är: 1. People med låten "Chinatown". 2. Emilie Höijer – "OMG". 3. XPlays – "Du gav mig chansen". 4. Albin Wass – "Worry".
5. Alexandra Ekelöf – Letter from Granada.
- Jag tycker att det är kul att det är så olika genrer. Låtarna är väldigt olika och det ska bli spännande att se hur det går, säger Alexandra Ekelöf som skrivit "Letter from Granada" tillsammans med låtskrivaren Niclas Jansson från Linköpings Legender. Resultatet blev en melankolisk pianoballad med Alexandras röst i centrum kryddat med lite stråkar.
- Jag tycker låten är fantastisk. Den känns tidlös och har en stark melodi. Den handlar om att ta sig iväg men längta tillbaka till något som var, men det går inte att gå tillbaka. Det är en väldigt personlig och viktig låt för mig.

Oavsett hur det går i P4 Nästa kommer Alexandra och Linköpings Legender släppa flera låtar framöver, lite i samma stil med starka melodier och berättande texter. Utöver solokarriären har Alexandra dessutom det nya projektet The pigeon & the oaktree tillsammans med Jade Ell, och så ingår hon i de lokala rockhjältarna Captain Jack´s Army som också har nytt material på gång. Men musiken är bara halva Alexandras jobb, hon arbetar även som skådespelare och kan bland annat ses i enmansföreställningen "The ordinairy princess" på Passagen i Linköping den 31/5, dagen efter P4 Nästa-finalen.

"Letter from Granada" är för övrigt inte det första finalbidrag som Alexandra är inblandad i. För två år sedan spelade hon på Patricia Birgerssons "Sommarens sista bris", som också skrevs av Niclas Jansson. I årets tävling har Patricia och Niclas/Linköpings Legender även gått till delfinal i P4 Nästa Kalmar med låten "Här och nu".

Brukar du själv lyssna mycket på P4?
- När jag hade bil lyssnade jag mycket på Radio Östergötland, men nu är den tyvärr paj. Jag tycker om att lyssna på P4 och jag kommer att lyssna mer när jag har köpt en ny bil, säger Alexandra som uppmanar radiolyssnarna att komma till Åtvidabergs Folkets park för att se finalen på plats.
- Det blir alltid en annan nerv i liveframträdanden på ett annat sätt än i en studio. Och vill man även ha den visuella upplevelsen ska man se bidragen framföras på en scen. Det tilltalar mig som skådespelare.

Kultursidan skriver om Refvens grund

Blev intervjuad av Kultursidan.nu om Sommar i Refvens Grund.

Söndagsintervjun: Sam Anlér

Lasse Winnerbäcks kulturpris Nyponet har delats ut för tredje gången. Efter Babettes Kafferi 2016 och Gaphals/City to city 2017 blev det i år Sam Anlér, ansvarig för NärConfestivalen som tilldelades det ärofyllda priset.

Årets pris är tillverkat av konstnären Mattias Frisk som är känd för sina skivomslag till bland annat Ghost. Arbetsbeskrivningen från Winnerbäck löd "gör vad du vill" och resulterade i en urfräst mdf-skiva målad med akryl.
Priset delades ut på Nypongalan i Konsert & Kongress den 20 april och Winnerbäck själv passade även på att framföra tre låtar med gitarren. Senare på kvällen blev det mingel och buffé samt en återförening av det gamla Linköpingsbandet The Pusjkins.

Årets vinnare av Nyponet blev Sam Anlér som är ansvarig för spel- och cosplayfestivalen NärCon. För tillfället bor han i Stockholm, men inom kort bär flyttlasset tillbaka till Linköping. Dels för att få närmare till NärCon men också för att han var "så jäkla trött på Stockholm", som Sam uttrycker det. Sam är dock inte Linköpingsbo från början utan har sina rötter i Närke.
- Jag växte upp i Odensbacken. Det är en liten håla utanför Örebro med cirka 1500 invånare och tre pizzerior. Jag var en person som tyckte om rollspel, anime, manga, tv-spel - jag var en tvättäkta nörd. Det var inte riktigt så som var det normala att vara i Odensbacken, och jag ville inte heller smälta in där för jag ville inte ha någon EPA-traktor, det var inte riktigt min grej.
- Jag var ganska hårt mobbad under högstadieperioden, det var inte najs, men det ledde till att jag tog all energi jag hade och lade in i att starta en förening. 2001 åkte jag på mitt första konvent, till Linköping och LinCon och kände: "shit, här är jag hemma". Där fanns massa andra människor som var lite som jag, och det var så himla fint att jag bestämde mig för att skapa någonting eget.

Det ledde till NärCon, som först arrangerades i Örebro 2002-2010 men som sedan 2011 anordnas i Linköping.
- NärCon är mitt barn och mitt hem. Jag har ett barn som är tre och halvt år men Närcon är också mitt barn. Och att få ha en plats där man kan känna sig välkommen och träffa andra som är som en själv eller precis tvärtom, oavsett vad man har för etnicitet, sexuell läggning eller ekonomisk bakgrund, det är just det som är vad NärCon handlar om. Jag tycker det behövs många fler såna platser i samhället.

Hur känns det att få Nyponpriset?
- Det finns inget större pris som jag känner att jag skulle kunna få. För mig har Lars varit en idol, om man kollar min historik över spelade låtar så är Lars översta artisten av alla. Hans musik har följt mig ända sedan högstadiet. Att en person som jag har sett upp till i massa år, nu plötsligt sett det jag har skapat och erkänner det och tycker det är bra, det är häftigt.
- Jag och alla andra hundratals arrangörer som är engagerade i NärCon och alla tusentals besökare, vi är nördar och tycker om saker som inte är supermainstream alla gånger. Och när våra grejer lyfts upp så här: i Corren, på E4-skylten, i SVT eller genom det här priset - det erkännandet betyder så himla mycket.

När är det dags för nästa NärCon?
- Nästa gång är vårt största evenemang, det är NärCon sommar den 26-29 juli. Det blir 10 000 personer och pågår dygnet runt. Det är spel, cosplay, rollspel, föreläsningar och arkadhallar. Av de 10 000 personer som är där så är det ungefär hälften av dem som cosplayar så det är som en festivalstämning. Vi har ungefär 500 aktiviteter som man kan delta i men det är just det här mötet med andra människor som är det häftiga. Drömmen för mig är att vi någon gång blir 20 000 deltagare. men storleken är inte det viktigaste utan för mig är det energin och glädjen tillsammans med de som är där.


Motivering:
"Lars Winnerbäcks stiftelses pris Nyponet 2018 tilldelas Sam Anlér för arbetet med NärCon-festivalen. Sedan 2011 har Sam berikat Linköpings kulturliv genom att möjliggöra för människor att leva ut sitt intresse för populärkultur, spel och cosplay. Festivalen, som lockar tusentals besökare varje år, gör Linköping till en mötesplats för framförallt unga entusiaster från hela landet. NärCons inkluderande värderingar och dess färgsprakande kortege illustrerar hur Sams engagemang bidrar till att göra Linköping till en gladare och öppnare stad".

Sommarmjölk och Länstidningen

Skrev en grej om Sommarmjölk till Länstidningen. Det föll sig så att intervjuobjektet blev min kusin Torbjörn (en av cirka 50 kusiner, jag har tappat räkningen...). Författaren Göran Redin, som jag också har intervjuat några gånger, gillade artikeln och skrev en hyllning till mig som ni kan läsa här:
 https://goranredin.wordpress.com/2018/06/29/nu-och-da-och-kor/
Så, vad vill jag då säga med detta? Jo:
1. Köp Arlas Sommarmjölk och stöd Torbjörn
2. Köp Göran Redins böcker
3. Läs Länstidningen. Testa fyra veckor helt gratis på:
http://lanstidningen.se/5657-2/

Söndagsintervjun: Jacob Huddén

Jacob Huddén har musiken i blodet

Storband, soul och Sinatra är tre exempel på den musikaliska bredd som Norrköpingsartisten Jacob Huddén har på sin repertoar.
- Musiken har haft en väldigt stor del i mitt liv och jag har mer eller mindre levt på musik hela livet. Men för att göra det måste man vara flexibel och mångsidig, säger Jacob Huddén som själv är ett praktexempel på de två egenskaperna.

Musiken har liksom alltid funnits där i Jacob Huddéns liv. Redan som treåring gick han runt och blåste i munspel och sedan dess har det bara rullat på. Det första egna bandet Sonic Zone bildade han 1985 och i början av 90-talet var han kapellmästare i en uppsättning av "Trollkarlen från Oz" med musik av Janne Schaffer. Han var med i bandet Pep Talk som kompade artister som Tommy Körberg, Pugh Rogefeldt, Stig Vig och Robert Wells runt om i Sverige, och 1996 stack han till Los Angeles där han gick en musikutbildning och bland annat spelade på legendariska klubben The Roxy på Sunset Strip. När han kom tillbaka lirade han med Norrköpingsbandet Inspector Jeff, som på något sätt plötsligt hamnade i Japan och så var han kapellmästare i SVT-programmet "Booster" där han bland annat kompade Procol Harum-sångaren Gary Brooker i låten "A whiter shade of pale". Bara för att nämna några saker i Jacobs musikkarriär.

Under eget namn har han gett ut skivorna "Se men inte röra" 2011 och "A lovely day" 2015. Den första var lite softare och där använde han sig av lokala musiker, men till den andra tuffade han till musiken en smula och samarbetade med amerikanska musiker som bland annat spelat med band som Earth, Wind & Fire, Toto och David Lee Roth.
- Nu jobbar jag med nytt material och har tio, femton grunder som är tänkta till en ny skiva, men idag är det svårt att veta hur man ska ge ut musik. Jag får se vad det blir av det.
Jag gör även lite produktioner åt andra, till exempel en singer/songwriter som heter Linda Ahlgrimmer. Det finns lite låtar på Spotify att lyssna på, säger Jacob.

Vad lyssnar du själv helst på?
- För mig går det lite i perioder. Jag lyssnar ofta väldigt intensivt på en musikstil ett tag, sen tröttnar jag och går vidare. Det är kul när det blir lite variation, jag blir rastlös annars. Det viktigaste är att det finns en känsla i musiken, att feelingen är där och att det är bra gjort.

Jacob spelar ofta med olika storband, som Söderköpings storband, Hardes och Sandviken Big Band. För ett tag sen fick han göra ett inhopp med de sistnämnda och framträda som "Norrköpings Frank Sinatra" tillsammans med Christer Sjögren, Andreas Weise och Kristin Amparo. Han har gjort shower i Mjölby med Kevin Lehnberg och Joyvoice, och i sommar ska han följa med Mjölby storband och Mjölby stadsmusikkår på spelningar i Tyskland. Utöver detta spelar han regelbundet med Lana Brunell och sitt band Mr Spruce. Han har också dragit igång Open Mic-kvällar på Lock, hop and barrel i Söderköping en gång i månaden där han ingår i husbandet. Nästa datum är den 28/4. På Valborg spelar han med Mr Spruce i Norrköping och den 5/7 uppträder han i Strömparken i Norrköping.
- Jag ser ljust på framtiden. I Norrköping har många scener försvunnit men i exempelvis Söderköping händer det mycket just nu. Men det går i vågor det där. Musik har en väldigt viktig plats i mångas liv och det händer mycket hela tiden. Idag innehåller till exempel alla mobiltelefoner musik när man köper dem, och den musiken är ju någon som har gjort. Det är väldigt lättillgängligt med musik idag, man kan lyssna gratis på YouTube och Spotify, men jag önskar också att folk går ut och lyssnar på spelningar och stöttar sina lokala artister.

Konsten att binda en midsommarkrans

Många har frågat mig hur jag bär mig åt för att få till en så snygg midsommarkrans år efter år. Jo, så här gör man:
Först ringer man farsan och ber honom att fixa lite blommor och blad mellan munspelstrudeluttarna.
Sen är det bara att sortera ut det man vill använda.
Lägg först allt i en rak "krans"...
Sen knyter man ihop ändarna, finjusterar och fixar lite...
...och voila!

Söndagsintervjun: Jenny Töredal

Jenny Töredal vill levandegöra historien

Det tycks gå en fantastiktrend bland de lokala författarna för tillfället. En av de som gillar genren är Jenny Töredal som nu arbetar med den avslutande delen i "Sagan om Ella".

Jenny bor i Sturefors och arbetar till vardags som historielärare, något som hon tar med sig in i rollen som författare.
- Det handlar för mig om att levandegöra historia. Det gör jag även i arbetet som lärare men när jag skriver kan jag släppa källkritiken. Många tror att fantastik bara är fantasi, men det är också väldigt mycket realism. Så det ligger mycket research bakom. Jag läser både mycket historia och mycket fantasy och för mig är det två olika roller. På jobbet är jag noga med källkritik, men när jag skriver kan jag släppa loss, för mig är det ingen konflikt.

Jenny debuterade 2016 med "Sagan om Ella - Älvkorset" som var första delen i en trilogi.
- Den handlar om en kvinna från den moderna världen som ärver ett smycke av sin mormor som tar henne tillbaka i tiden, till Wida Rike under medeltiden, där hon kommer i kontakt med en riddarorden. Jag tyckte att det var en spännande tanke att ta en modern kvinna och släppa ner henne i en medeltidsstad.

Jenny beskriver berättelsen som en kamp på flera plan. Dels den klassiska mellan ont och gott, men även en kamp för kvinnors lika villkor, något som löper som en röd tråd genom de tre Ella-böckerna.
Ella är en blandning av flera personligheter, och kanske även lite av Jenny själv (bland annat pluggar Ella historia och bor någonstans i Östergötland), även om Ella är betydligt modigare. Hon är en förebild för tjejer, hon vågar säga ifrån och står på de svagas sida.

2017 kom uppföljaren "Sagan om Ella - De dödas dolk". Den inleds med en ond dröm som leder Ella ut på en lång resa där hon blir lockad i en fälla.
- Mörk, mystisk, spännande och otäck, säger de som läst den, förklarar Jenny och berättar att hon åkte till Island inför den andra boken. Resan gav stor inspiration och medförde att hon kastade 50-60 sidor, men det gick snabbt att skriva nya.
- Den första boken höll jag på med länge, 3-4 år. Den andra gick mycket snabbare och tog ungefär ett år.

Den tredje och avslutande delen i Sagan om Ella beräknas komma 2019.
- Jag ska ta hela det här året på mig att skriva så det blir bra. Man får inte ha för bråttom, utan jag vill hålla nivån och fortsätta utvecklas. Jag är även intresserad av första och andra världskriget, så jag skulle vilja göra något av det, men med mer romantik. Jag har även funderat på att skriva skräck och om den norska motståndsrörelsen.
- Jag har alltid velat skriva och började skriva på riktigt när jag var 40. Jag tycker om att befinna mig i andra världar och har läst Tolkien och Berättelsen om Narnia. Det roligaste med att skriva är att få leva sig in i andra världar.

Musikkrönika

Kvarsittning för rockbanden

I filmen "School of rock" lärde Jack Blacks rollfigur ungarna att spela rock´n´roll. Kanske borde han lärt dem rättstavning också, för det verkar vara en kunskap som många rockband saknar.

Det är lätt att skämta om amerikanska rockband som vill hotta upp sina bandnamn genom att använda bokstäverna Å, Ä och Ö. Vi har sett det hos Motörhead, Mötley Crüe och Brütal Legend, men allra mest komiskt blev resultatet hos det engelska speed metal-bandet Trojan som satte dit två prickar över O:et och således kallade sig för Tröjan.

Men vi svenskar har också en lång tradition av dålig grammatik, särskilt när det gäller dansband. Inom den genren känns det mer som regel än undantag att slänga in ett Z, X eller W på alla möjliga och omöjliga ställen. Det har vi sett hos exempelvis Zlipz, Contrazt, Jannez, Svänzons och Wizex.

Men det finns många, många fler exempel på att musiker borde ha spenderat mer tid i skolbänken och mindre i replokalen. Faktum är att det går att hitta ett rockband för varenda grammatikfel som finns. bob hund skriver bara med gemener. eMiL Jensen och tAKiDA blandar gemener och versaler, och det gör även t.A.T.u som även klämmer in punkter mellan bokstäverna.

Panic! At the disco har klämt in ett utropstecken mitt i bandnamnet och det har även Godspeed You! Black Emperor gjort. Fast de sistnämnda verkar ha svårt för att bestämma sig, för från början var bandnamnet Godspeed You Black Emperor! Men värst är !!!, som har ett bandnamn som ingen vet hur man ska uttala.

Även frågetecken kan sitta fel, det visar om inte annat ?uestlove. Andra bandnamn med grammatiska fel är Megadeth som stavat ordet death fel, Vio-lence som har slängt in ett helt felplacerat bindestreck, …And you will know us by the trail of dead som har skippat början på meningen och The Kristet utseende som...ja, gör det mesta fel. Och så har vi [Ingenting]
som hävdar att de inte har något namn, men borde det inte i så fall vara tomt mellan hakparenteserna?
Petter och Ison Glasgow är två rappare med dyslexi, men de kan trots detta stava sina namn rätt. Detsamma borde man kunna kräva av världens rockband.

Krogkrönika

Ett titt in i diskokulan

"Lite mix, lite trix, lite snax" var Claes af Geijerstams valspråk i "Rakt över disc". Norrköpingssonen är en av landets mest kända DJ:s, men på hans storhetstid var DJ-yrket något helt annat än idag. Numera spelar inte DJ:s musik gjord av popstjärnor, idag är det DJ:arna som är stjärnorna.

Ta en titt in i DJ-båset när du klubbar loss i helgen. För det viktiga är inte vilken musik som spelas på dansgolvet utan vem som spelar den. Men DJ:s är ingen ny företeelse utan är något som funnits i över ett sekel.
Den första kommersiella produktionen av grammofonskivor startade 1892 och sjutton år senare dök den första radio-DJ:n upp. Han hette Ray Newby, var 16 år och bodde i Kalifornien. 1909 användes dock inte termen DJ, utan det uttrycket började användas först 1935. Mannen som tilldelades titeln var Martin Block, den första radioprataren som blev stjärna.

1943 spelade Jimmy Savile jazzskivor i Otley i England, vilket anses vara det första DJ Dancepartyt. På 50-talet dansades det vilt i Kingstons ghetton på Jamaica, men då var det folket som promotade festerna som kallades DJ. Den som spelade skivorna kallades för The selector. 1970 startade David Mancuso The Loft i New York och skapade därmed en ny sorts klubbar. Året efter skapades den första DJ-mixern och under 70-talet utvecklades sedan tekniken att mixa ihop låtar, så kallad scrathing,

Andra viktiga årtal inom DJ-kulturen är 1985 då housen föddes och 1991 när den första CD-mixern lanserades. Mot slutet av 90-talet skedde sedan en övergång till digitalt DJ-ande och efter millennieskiftet har dansmusiken bara blivit större och större. David Guetta tog den elektroniska housen till topplistorna och han har följts av namn som Skrillex, Hardwell, Tiesto, Swedish House Mafia, Armin van Buuren och Avicii.

De senaste åren har inte bara DJ:s varit huvudakter på rockfestivalerna utan även fått egna renodlade festivaler i mastodontformat, exempelvis Summerburst. Det finns dock tecken på att trenden håller på att vända, vissa hävdar att DJ-kulturen peakade redan 2012. Kanske kommer det en motreaktion mot de storslagna arenahousefesterna som får folk att åter söka sig mot det småskaliga och intima. Allting går ju i cykler, så kanske står vi åter om några år och lyssnar på Clabbes mixande, trixande och snaxande och känner oss coola. Och får musiken serverad på ett nära och personligt sätt - rakt över disc.

Söndagsintervjun: Emma Lennartsson

 
Emma Lennartsson

LFC tog SM-guld både 2016 och 2017. Nu har fotbollssäsongen 2018 dragit igång och när Damallsvenskan summeras i höst hoppas Linköpingslaget stå där med sin tredje raka titel. En av spelarna som måste prestera på topp om drömmen ska slå in är veteranen Emma Lennartsson som varit i klubben sedan 2013.

Vi träffas några dagar innan LFC ska göra damallsvensk premiär mot Växjö hemma på Linköpings arena. Efter en lång vinter har våren äntligen börjat göra sig påmind och luften är full av förväntningar. En bra start på serien är aldrig fel och Emma är laddad inför matchen.
- Det känns bra. Växjö är nykomlingar och det är alltid spännande att möta nya lag, så det ska bli kul. Men tufft också, för jag vet att dom har ett bra offensivt spel.

Emma har Norsholms IF som moderklubb och kom till LFC 2013, och med det är hon faktiskt den spelare som varit längst i klubben. Näst längst har Janni Arnth och Tove Almqvist varit som kom 2014. Som lagets veteran fungerar Emma också som något av ordningsman i gruppen.
- Jag vill att det ska vara ordning och reda. Jag tar alltid tag i städschemat. Det är viktigt att det inte finns saker att störa sig på runtomkring, för då tar man med sig det ut på planen. Och det är oftast mig de yngre spelarna kommer till och frågar om de undrar något.

Nu är inte Emma särskilt lastgammal, hon fyllde 27 några dagar innan denna tidning kom ut, men de senaste årens framgångar har inneburit en stor omsättning av spelare. Många nya spelare har kommit in de senaste två åren och det gäller att skapa ett fungerande lag av alla individuellt duktiga spelare om man ska vara med och slåss i toppen.
- Jag tycker truppen känns bra. Vi har många landslagsspelare i laget, vilket är ett bevis på att de är skickliga. Men det gäller att lära känna varandra på planen och få ihop spelet. Och så har vi en ny tränare igen. Jag tycker vi har haft bra träningar och Marcus är tydlig i hur han vill att vi ska spela.
- Alla funkar väldigt bra i gruppen. De nya spelare som kommer hit säger att det är lätt att komma in i gänget. Vi är hjälpsamma och det finns inga grupperingar. Alla trivs och det är jättebra tjejer som kommer att bidra med sina erfarenheter på plan.

Efter två raka guld måste väl målet för LFC vara att vinna i år igen?
- Vi har inte pratat om nån målsättning, men såklart vill vi alltid vinna och sen får vi se hur långt det räcker. Jag sätter Rosengård som favorit, de är ett bra lag. Piteå är alltid med högt upp och Göteborg har också ett intressant lag.

Vad har du för personlig målsättning?
- Jag vill ta en startplats såklart, och få spela så många matcher som möjligt. Jag tycker formen är bra. Vi har redan spelat några matcher i Svenska cupen och i Champions League och är inne i matchandet, så det känns bra inför den allsvenska säsongen.

Vad är LFC:s styrka?
- Båda gångerna vi tog de två senaste SM-gulden har vi varit ett lag som strävat efter att utvecklas och bli bättre, och den drivkraften är viktig. Vi ger allt för varandra. Även om det inte alltid går så bra för en själv så ger man allt för de andra, om man vet att de andra gör samma sak. Den känslan tror jag har varit viktig.

Hur känns det inför årets säsong?
- Eftersom vi vunnit två år i rad hoppas jag att vi kan locka fler till arenan. Matcherna kommer att visas både på Corren och på en tv-kanal och det är bra, vi behöver få mer uppmärksamhet för att locka fler sponsorer och nå ut till människor. Personligen tycker jag att det är lika kul med fotboll fortfarande och det ger väldigt mycket tillbaka. Det är inte många som chansen att spela i Sveriges bästa lag.

Taklagsfest

Japp, här har vi (nästan hela) rockvideogänget. Tjoho!

Videoliv

Igår hamnade jag på taket till Facetten i Åtvidaberg. Där spelade Aguson in en rockvideo till sin låt "Han fick ingenting", som är första singeln på den kommande plattan i augusti.
Jag och några till var statister och hade som uppgift att stå och digga framför bandet, festa och dricka öl, samt dansa runt ett kärlekspar. Kul som fan!
Videon dyker väl också upp nångång där i augusti, så håll utkik!

Söndagsintervjun: Sofi Ek

Sofi Ek följer sin innersta röst

Efter en snårig resa både i livet och rent geografiskt har Sofi Ek till slut landat i Norrköping där hon hittade rum för själen. Så heter också hennes singel som släpptes i februari och nytt material är att vänta inom kort.

Till vardags arbetar Sofi Ek som sånglärare på Kulturskolan i Norrköping, men resan dit har inte varit spikrak utan gått på rätt snirkliga vägar. Hon föddes i Stockholm och växte upp i Nyköping där hon tidigt intresserade sig för sång och dans, och var med i musikaler. Därefter blev det dansgymnasium i Västerås, Balettakademien i Göteborg och sedan Performing Arts School som är en treårig yrkesutbildning inom dans, sång och teater. Sedan följde tio år i Köpenhamn där hon jobbade som sångerska och dansare, och alltmer började att sjunga jazz och i soulband.
- Det är en så levande musikscen där. Jag blev uppringd hela tiden och spelade med alla möjliga. Det var inspirerande. Då var jag ung och bara körde på, det var en jätterolig tid.

Nästa stopp blev Grönland(!) där hon arbetade som körledare och blev kvar i tre år innan hon slutligen hamnade i Norrköping för fyra år sedan. Det blev en ny upplevelse att hamna i en stad där hon saknade musikaliskt sammanhang och för att hålla uppe glöden och inspirationen har hon spelat in och lagt upp musik på nätet. Det har gett henne en stor mängd följare, dels i Sverige men även i Danmark, Norge, Finland, Litauen, Island, Färöarna och Grönland.

I höstas började Sofi spela in låtar tillsammans med Norrköpingspianisten Marcus Österlund och Stockholmarna Andres Johnsson på bas och Fredo Österlund på trummor, och den 2 februari släpptes första singeln "Rum för själen". Sofi beskriver den som en ballad men med väldigt mycket kraft i.
- Den är inspelad live i studion och har en jazzinfluens, men är ju en poplåt. Jag har ju varit i en arktisk miljö så den har lite av det i sig, kanske lite åt världsmusikhållet. Det är en powerballad men ändå lugn och soft. Men det får inte bli för polerat, jag har försökt få bort det sockersöta.

I slutet av mars är det dags för uppföljaren "Fyller mig med kraft".
- Det är fortfarande på svenska och fortfarande med en personlig text, men mer upptempo, en låt man gärna dansar till. Den har skönt groove. Det är en låt man blir glad av, men det handlar om ett skitjobbigt ämne.
Ämnet är destruktiva förhållanden och hur man tar sig ur dem. Sofi menar att det är lätt att dras med i det destruktiva, men man måste försöka höja sig över det och välja den motsatta vägen, det positiva. Ett ämne som hon själv har personliga erfarenheter av.
- Den handlar om att bygga sig stark och lämna och gå, så man kan fortsätta att vara generös. Det är en kampsång på många sätt. Det var så viktigt för mig att förmedla vad det var som gjorde att jag inte blev nedbruten utan kunde resa mig och gå.

Två andra låtar ligger också i pipelinen. "Allt kommer bli bra" beskriver hon som en soulballad med lite gospelfeeling, och något av ett brev till sina barn. Där vill hon förmedla att även om det känns svårt nu gör hon vissa val för att det ska bli bra i slutändan, något som kan vara svårt för barn att inse i stunden men som de förhoppningsvis kommer förstå senare i livet.
Nästa låt heter "Min innersta röst" och är en jazzig låt i lite Monica Zetterlund-stil.
- Jag har skrivit den nästan som ett slags checklista. Ät det DU tycker om, lyssna på den musik DU gillar. Hämta kraft ur din innersta röst. Man får vara detektiv i sitt eget liv och ta vara på de små ledtrådarna och nysta i det.

Tanken är att samla alla sångerna på en EP i sommar och sedan vill hon ut och spela. Hittills har hon inte hunnit spela jättemycket i Norrköping men en del kyrkor, sommarcaféer och annat har det blivit. Och den 2/2 hade hon releasefest på restaurang La Uva för "Rum för själen".
- Det var jättemycket folk och jättemysig stämning. Folk stod och dansade och för mig var det en känsla av "You can´t bring me down". Det var en fantastisk känsla.

Söndagsintervjun: Torsten Sahlin

En varg som gillar hästar

Torsten Sahlin har varit en drivande eldsjäl inom Vargarna, men också engagerat sig i länets enda luffare. Men när han bryr sig om sig själv är det argentinsk tango, resor och ridning som gäller.

Med sin vargpäls och sina vargöron har Torsten Sahlin blivit en välkänd symbol för speedwayklubben Vargarna. Själv har han en bakgrund som rallyförare och har kört 180 rally. Vargarna kom han i kontakt med via SMK Östgöta där rallyt och speedwayen tidigare ingick som olika sektioner. 2003 ville valberedningen att han skulle komma in och ordna upp ekonomin, vilket ledde till att han blev ordförande i tre år. Efter det följde tre år som vice ordförande, och sen när klubben höll på att gå i konkurs 2012 fick Torsten åter hoppa in och var kvar till 2016.
- Idag stöttar jag den nuvarande styrelsen i bakgrunden. Jag har ett arenabolag som äger anläggningen. I sommar ska jag rusta upp VIP:en med nya loger och tak över nuvarande VIP-platser. Vargarna hyr anläggningen under tio år och sedan köper de den för en symbolisk summa, säger Torsten och berättar vad som får honom att engagera sig i Vargarna:
- Det har varit ett sorts ansvarstagande, så att SMK Östgöta inte skulle läggas ned. Klubben bildades 1917. De andra sektionerna har bildat egna föreningar, nu är det bara speedwayen kvar. Jag tycker det är vår generations skyldighet att se till att det inte läggs ner.
- För ett år sedan var det turbulent en tid. På speedwayspråk kunde man säga att en del i motståndarlaget inte höll sig till reglerna, domaren var partisk och några ur egna laget körde på mig bakifrån. De är annat nu och man får hoppas några har vett att skämmas. Jag har rest upp hojen igen och fått upp farten så nu tror jag nya styrelsen och alla flitiga funktionärer grejar det här.

Det råder ingen tvekan om att Vargarna ligger Torsten varmt om hjärtat. Han pratar gärna om klubben och hur man ska göra för att lyckas.
- Det är alltid en avvägning mellan att vinna matcher eller att använda egna eller svenska förare. Och Norrköpingsmodellen som vi jobbat efter de senaste åren är att satsa på i första hand egna och i andra hand svenska förare. Jag har jobbat för att det i varje lag ska finnas ett antal svenska förare, och det har blivit en annan atmosfär och insikt på senare tid.
- Ett sätt att profilera Vargarna som klubb har varit att förarna har fått gulaschsoppa efter varje bortamatch. Jag har stått där i vargpäls och vargöron och bjudit på soppa. På hemmamatcherna har de fått annan mat från vårt VIP-kök. I tolv års tid har jag även filmat varje match. Det är jag den enda i världen som gör. Det blir fyra dvd:er efter varje säsong.
- Vi har en bra stämning och förarna har alltid fått betalt. På så sätt har vi lockat till oss bra förare. Vi har haft många förare och föräldrar som värdesatt seriositeten i klubben. Är man seriös som klubb behöver man inte hålla på att bjuda över. Internationellt vet alla om gulaschsoppan, filmerna och att de alltid får betalt. Och det bygger imagen av att vara en sympatisk klubb.

Ett särskilt fall som Torsten ömmar lite extra för är Söderköpings uteliggare Uffe. Han är 72 år och bor i en koja i skogen.
- Uffe är en levnadskonstnär. Han hade en lite strulig skoltid och vände samhället ryggen och har levt utanför samhället sen dess. Jag kallar honom Stålmannen, för det är otroligt strongt att kunna leva utanför samhället i 50 år. Han är tålig och beklagar sig aldrig och kräver inget.
- En gång om dagen får han kaffe och landgång på Farmors café. Och en gång i månaden, plus födelsedag och jul, äter vi middag hos mig eller Ing-Lis Svensson. Först får han byta kläder, sen tvätta sig och sen äter vi ihop. Vi är fem, sex personer som han känner förtroende för och som brytt sig lite extra om honom. Uffe tycker det är trevligt och har blivit mer och mer van vid det. Vi har till och med varit ute med båten, det är en otrolig utveckling. Det är en person som gått och tittat i marken, varit helt sluten och inte pratat med folk. Sakta, sakta har han fått förtroende och krupit ur sitt skal. Idag kan vi prata om saker och ting. Uffe har sagt: "Sahlin har varit den bästa som varit kring mig" och det är stora ord från en person som varit så sluten.

Hur kom det sig att du engagerade dig i Uffe?
- Ren medmänsklighet, vill jag säga. Han stör ingen, han bråkar inte med någon. Och folk låter honom leva sitt liv, och det ska Söderköpingsborna ha credit för. I förrgår var jag uppe i kojan hos honom med en smörgås och en termos blåbärssoppa.

Torsten har visserligen uppnått pensionsålder med råge, men fortsätter att jobba och har ett fastighetsbolag med lägenheter i Arkösund och på två ställen i Söderköping. Egentligen är han maskiningenjör och arbetade länge på SAAB i Linköping. Han har också sålt lastbilar och parallellt med det haft hyreshus i 40 år. Nu har han påbörjat generationsskiftet där två av hans tre barn ska ta över, samt sälja av en del av beståndet. Och även i jobbet gör han en insats.
- Jag har några hyresgäster som har ett beroendeförflutet. Och de som valt en annan väg i livet har jag gett en andra chans. Men jag är inte kravlös. Jag hjälper till att slussa ut dem i samhället, men ställer samtidigt hårda villkor.

Förutom motorsport är resor en stor passion för Torsten. Han brukar åka utomlands en till två gånger per år och har totalt varit i 67 länder. Dagen efter denna intervju ska han fara iväg till Kuba tolv dagar för att dansa, njuta av värmen och resa runt i landet.
- Det är fascinerande när man är ute och reser att få förståelse för att det finns andra åsikter och andra sorters liv än de vi är vana vid. Det är berikande.

Men det intressanta är att hela tiden upptäcka nytt. Att åka tillbaka till ställen där han redan varit lockar inte så mycket.
- Buenos Aires och dansa tango, det är nog det enda jag vill tillbaka till. Annars vill jag till nya ställen. Jag började rida för 12 år sedan, då kommer man ut och får se miljöer man annars inte hade fått se. Jag har ridit i Rajasthan, Argentina, Chile, Equador, Uruguay, Brasilien, Malaysia och Mongoliet. Och Spanien, där var jag i höstas och red i bergen i Sierra Nevada.

Vad är dina nästa resplaner?
- Island skulle jag vilja rida runt på. Och jag har aldrig varit i Thailand, som alla andra har.

Som den eldsjäl Torsten är delar han med sig av ett kinesiskt ordspråk som de flesta kan ha nytta av att bära med sig i livet:
- "På den hand som skänker en blomma dröjer sig alltid lite av doften kvar". Det betyder att gör man något gott för andra känns det även gott inombords i en själv.

Söndagsintervjun: Thomas Årnfelt

Mellan verklighet och det fantastiska

I vintras gav Linköpingsförfattaren Thomas Årnfelt ut sin tredje bok "Den som söker". Där får en journalist på dekis tips om den mordvåg som plötsligt drabbar staden - och upptäcker att han verkar ha en egen roll i förloppet.

- Jag har alltid sedan tonåren gillat att skriva på olika sätt. Jag har jobbat som copywriter och speldesigner, och arbetat med berättande och skrivande i olika former. Jag bodde ett tag på Irland och när jag kom hem därifrån 2011 bestämde jag mig för att förbättra mitt skrivande och ge författandet en chans, säger Thomas vars debutroman gavs ut 2015.

Den hette "Incidenten i Böhmen" och var en historisk mysterieroman.
- Någon beskrev den som en mix av "Rosens namn" och "Sleepy hollow". Den är på gränsen mellan verklighet och det fantastiska, så läsarna kan läsa den som de vill och själva bestämma om förklaringsmodellen är det verkliga eller inte. Man kan läsa den som en spänningsroman, men det är också en relationsroman.

Boken fick ett bra bemötande av publiken och bra recensioner och Thomas har även sålt rättigheterna till ett tjeckiskt förlag som förhoppningsvis kommer att ge ut den i Tjeckien snart.
Två år senare kom "Sällskapet i Genua", som är en fristående fortsättning med delvis samma karaktärer. Senare samma år gav han även ut sin tredje bok "Den som söker", där han plötsligt tog en lite annan riktning i sitt författarskap. Boken som kom i december är en psykologisk spänningsroman som drar lite åt skräckhållet men ändå är väldigt vardagsnära.
- Den handlar om en journalist på en icke namngiven tidning i Linköping som får tips om en mängd mord, vilket ger hans karriär en skjuts. Men den handlar inte om själva utredningen utan om journalistens relation till utredningen och hur den kommer nära honom personligen.
- Den är betydligt svartare än de två tidigare böckerna och har ett helt annat språk, mer rakt på sak. Det är snabbt, rappt och jag väjer inte för att använda svordomar. Jag trivs bäst med att skriva rappt, lättläst och snabbläst, och inte så blommigt. Och jag tycker det språket funkar för berättelsen.

Vad har du på gång framöver?
- Dels har jag ett manus som i princip är klart, som jag inte vet var det ska ta vägen. Dels kommer jag ut med en barnbok i mars. Mina barn sa: pappa, kan du inte skriva en bok till oss? De fick bestämma handling och karaktärer. Egentligen var den inte tänkt att ges ut utan var bara skriven för dem. Den heter "En kaninhistoria" och handlar om en kanin som bor på en golfbana och stjäl golfbollar. Det förekommer även en ekorre och en klubbmästare som tränar inför klubbmästerskapet. Så det är en lite annan stil, och ett oerhört roligt projekt.

Fisförnäm fredag

Another day, another dollar. Igår blev det Norpan igen för att bland annat gå på pressträff där SON presenterade den kommande säsongen. Bland annat ska det visst bli nåt slags harpafestival nästa vår. Det ska jag gå på...om de bokar Harpo...

Hokus pokus i Björs

Simsalabim - så var jag hos trollkarlen Tommy Aarna i Björsäter. Numera tar han det rätt lugnt med trolleriet men han jobbar fortfarande med att sälja trolleritricks. Jag fick följa med upp på vinden där han har sitt förråd och det var ju något av en pojkdröm som gick i uppfyllelse. Jäkligt kul att få titta och klämma på preppade trollkarlshattar, ihopfällbara duvburar, magiska kortlekar och mängder av andra trollerigrejer.

RSS 2.0