Söndagsintervjun: Micke Cederberg

Micke Cederberg har koll på lokala musiklivet

P4 Östergötlands musikkonnässör Micke Cederberg sitter på musikkunskaper som få andra. Han tycker att länet har ett spännande och varierat musikliv och hoppas att det kommer märkas i kommande upplagor av musiktävlingen P4 Nästa.

I slutet av augusti avgjordes musiktävlingen P4 Nästa i Crusellhallen i Linköping. Vinnare bland de åtta finalisterna blev Stiko Per Larsson (P4 Dalarnas bidrag) som får i pris att spelas regelbundet en period i Sveriges största radiokanal P4 och får en tid efter finalen också en utmanarchans till Svensktoppen. Östergötlands bidrag var Papa Dees "Någon som dig" som inte lyckades att ta sig hela vägen till slutfinalen.
Ordförande i den östgötska P4 Nästa-juryn är mångåriga radioarbetaren Micke Cederberg, som är ansvarig för att hela Sveriges Radio finns i spellisteform i streamingtjänsterna. Han jobbar dessutom med den digitala webkanalen P4 Plus samt flera produktioner i P4 Riks, dock inte med P4:s lokala produktioner, förutom P4 Nästa.
Han kommenterar årets upplaga av P4 Nästa såhär:
- Standarden har höjts rejält i Östergötlands lokala deltävling men vi har haft oturen att inte hamna i finalen ändå. Eftersom jag är Östergötlands juryansvariga så får vi helt enkelt kämpa ännu mer för att nå mellanjuryn som skalar ner 25 bidrag till 8 finalister. Jag tycker också vi på lokal nivå har moderniserats de senaste två åren och jag hoppas vi fortsätter att tilltala Östergötlands låtskrivare och artister att känna sig manade att skicka in bidrag till nästa år.
- Jag tycker dock att Stiko Per Larsson som vann finalen var en värdig vinnare och det ska bli spännande att se hur han står sig när han testas på Svensktoppen och nyfiken på vad han snickrar ihop för låt till Melodifestivalen.

Vad tycker du om musiklivet i Östergötland generellt?
- Jag kan ju mest uttala mig om Norrköping som jag bor i. Jag tycker vi har ett rikt musikliv för såväl etablerade som oetablerade artister. Det finns flera ställen som erbjuder både utländska och svenska etablerade artister men det finns även forum där mindre etablerade syns också. Jag tycker dessutom de som har artister är duktiga på att marknadsföra sig med såväl affischering som i sociala medier.

Vad gör P4 Östergötland för att lyfta fram östgötsk musik?
- Varje vecka sätter P4 Östergötland en lokal artist eller grupp i fokus i något som kallas för "Östgötahitten". Artisten hörs regelbundet i sin studioversion hela veckan och sen kommer artisten/gruppen till studion och framför några låtar live varje fredag. Utöver det gästar många lokala artister och framför ofta sin musik i studion, utöver intervju.

Nämn tre lokala akter som du tycker vi ska hålla extra koll på framöver.
- Jag tycker 18 Horses är spännande. Där gillar jag texterna och får lite känsla av Östergötlands motsvarighet till Norlie & KKV eller Tjuvjakt.
- Mjölby Baktaktsorkester har en spännande ljudbild och skön produktion som jag är nyfiken på att höra mer av i framtiden.
- Normandie är ett skönt rockgäng med attityd som är produktiva och där jag tror det kan finnas potential och kanske främst via utlandet där de spelar mycket.

Vem är Östergötlands största rockstjärna enligt dig?
- Utan tvekan Johan Söderhielm!

Musikkrönika

Så blir du en rockstjärna

Drömmer du också om att bli en rockstjärna?
Lätt. Följ bara dessa råd.

Många tror att man måste vara en duktig musiker för att bli en riktig rockstjärna. Inget kan vara mer fel. Det är helt andra saker som avgör, exempelvis attityd, livsstil och utseende (även om det finns undantag, se "Lemmys lag" nedan).

En riktig rocker svänger sig med onödiga fakta som att Frank Zappas son Dweezil hittade gitarren som Hendrix tände eld på hemma hos sin pappa. Eller att det var Pete Townsend och John Entwistle som tävlade i att spela högst och beställde större och större Marshallförstärkare. Till slut blev de för stora så Marshall tvingades dela dom i mitten varpå Marshallstacken föddes.

Det gäller också att veta sin plats i bandet. Beroende på personlighetstyp passar olika positioner olika bra för olika människor. Är man snyggast, gillar att ha bar överkropp och bär på ett enormt ego bör man bli sångare. Är man lite småkorkad och gillar shorts passar man som trummis. Är man en slashas som är mer intresserad av brudar än av musik blir man kompgitarrist. Och är man den som "blev över" får man traktera basen.

Det gäller även att kunna rock´n´roll-språket, som skiljer sig en del från det vanliga språket. Några exempel:
Om ett band säger ”det finns ett tryck från fansen att vi ska samla våra b-sidor på en skiva” betyder det "vi har ont om pengar och inga nya låtar".
Om ett band svarar ”vi har en helt egen stil” på frågan om vilken musik de spelar betyder det "vi låter som alla andra".
Om ett band säger ”vår ljudbild har mognat” betyder det "vi har tappat energin och drivkraften och gör nu skittråkiga låtar utan hitkänsla, i halva tempot mot tidigare".

Om man fortfarande inte är säker på hur rocklivet funkar så finns det fem gyllene regler som man kan ha i bakhuvudet:
*Högre är alltid bättre.
*Kajal har gjort comeback, men inte hårspray. Låt oss hålla det så.
*Varje publik är en bra publik men spara stagedivandet till shower med mer än fem pers.
*Lemmys lag: man behöver inte se ut som en modell för att bli rockstjärna.
*David Lee Roth kan visa röven offentligt, men det betyder inte att du kan.

Grottmat & Grottman

Trevlig kväll igår. Bella kom hit och sen gick vi och käkade med morsan och farsan och Danne och Ellen på Malt & Humle.
Efter det gick vi tvärs över gatan och såg "Grottmannen" på Sagateatern.
Äh, det blev visst De Klomp också...
...och sen Pascal på Palatset. Och sen hem. Hej!

Oktoberfest & Kulturnatt

Jajamän...igår var det Oktoberfest igen. Denna gång på Saliga Munken i Norrköping. Helmut Jederknüller spelade och Helga och jag åt schnitzel och bratwurst.
Fast egentligen var det ju Kulturnatt, så vi kollade in lite annat också. Bland annat Bellas pappa och bror som spelade i Knäppingsborg.
Var nere i Vin & Spirituosakällaren och kollade in Ethel Duvas orkester och Foppa.
Sen hamnade vi på Munken igen för lite mer Oktoberfest. Ein prosit!

Beta Stand up

Gick till Dahlian och kollade in rookieklubben Beta Stand Up igår. Som vanligt är det rätt låg nivå, för att inte säga usel, på de flesta rookies men kul att klubben finns. Ben Kersley gjorde ett (eller rättare sagt två) inhopp och ligger ju ett par klasser över de andra. Prutten var sist ut och jag var nyfiken på om han blivit bättre än det totalhaveri han var senast jag såg honom. Jodå, han var bättre även om det fortfarande finns en hel del att slipa på. I oktober är det dags igen för mer rookie-stå upp.

Söndagsintervjun: Bête Noire

I samband med att vi spelade på Torsdagstoner i somras blev jag intervjuad av Robex Lundgren. Gå in på hennes blogg och läs: http://ghgumman.blogg.se/2017/september/intervju-med-bete-noire.html
Nästa gig för Bête Noire är på Ågatan Bar i Linköping, onsdagen 27/9 kl 21. Fri entré.

Bokrelease

Igår hamnade jag på ett releaseparty på Parisien. En Linköpingsförfattare som debuterar med en riktig tegelsten på nästan 600 sidor. Parisien då? En gång i tiden var det Linköpings finrestaurang med stans bästa rykte, men jag är tveksam om jag någonsin varit där. Numera talas det inte lika mycket om Parisien, men jag blev faktiskt lite sugen på att gå dit och käka nån gång. Gott vin hade de iallafall.

Söndagsintervjun: Gus Ring

Gus Ring lever sin dröm

Sin musik kallar han drömpop. Passande namn eftersom Linköpingskillen Gus Ring har en drömtillvaro där han faktiskt kan leva på musiken.

Efter att ha spelat i olika band valde Gus för några år sedan att satsa på en solokarriär. Han byggde en studio i sin garderob och spelade in debutskivan "Boredomtapes". Sen var det bara att börja jaga spelningar.
- Jag ville bara ut och spela. Det blev open mics och allt möjligt, jag fick oftast betala för att åka och spela. Jag mejlade runt till olika spelställen och fick kontakt med olika DIY-bokningsgrupper, säger Gus och berättar att han efter ett tag kom i kontakt med ett bokningsbolag. Det ledde till en treveckorsturné i länder som Belgien, Holland, Danmark, Tyskland och Schweiz.
- Turnén gick svinbra, jag fick till och med bra gage. Det var första gången jag började gå plus på att spela och jag tänkte: det här går nog kanske ändå.

I februari i år blev det en ny turné i Sverige, Danmark och Tyskland. Spelställena varierade mellan klubbar, hotell, caféer och kulturhus. I april gav han ut sin andra skiva "Hypnoseas" och strax efter det flyttade han till Halle i Tyskland för att försöka leva på musiken.
- Första tanken var att stanna ett år, men nu känns det som att det är rätt ställe. Det ligger mitt i Europa och det är nära till många länder. Jag vill spela så mycket som möjligt och just nu är jag glad att det funkar så att jag kan betala hyran och köpa mat. Det är att spela ute som man utvecklas av. Jag vill skapa en kommunikation med publiken. Det tycker jag är en bra sak med Tyskland, där har publiken bra uppmärksamhet när man spelar.

Även "Hypnoseas" är inspelad i en garderob, och mixad själv. Gus beskriver den som ett slags konceptskiva med vatten som tema.
- Jag experimenterade mer den här gången med stämmor och fler instrument som piano och klockspel. Jag brukar säga att jag spelar drömpop för jag vill skapa en drömlik feeling, eller så kan man kalla det psykedelisk melankolisk akustisk musik.

Under juli turnerade han i Sverige och avslutade på hemmaplan i Linköping. Till hösten hoppas han kunna fixa lite gig i Tyskland och förhoppningsvis även i Tjeckien och Polen. Sedan börjar det bli dags att fila på en ny skiva.
- Jag har åtta, nio låtar klara och ett koncept klart. Och två låtar på svenska faktiskt. Jag har mycket tankar kring vad jag vill göra, jag har planer på att spela in i studio denna gång och våga ha en producent. Det är viktigt att det är en person som förstår musiken, och jag har en person i åtanke.
- Just nu är jag bara glad att jag kan göra vad jag vill. Jag tror man måste göra låtar som är spännande för sig själv. En sak jag har gjort nu är att strunta i setlist när jag spelar live, det är ett spänningsmoment jag behöver. Man går upp och vet inte vad som ska hända, varje spelning blir olika.

Ung scen höst

Var på Ung scen/öst och kollade in deras förhandsvisningar för spelåret. Bland annat spelar de "Trollkarlen från Oz". Känner dock inte samma sug som jag gjorde efter förhandsvisningen av "Baba Yaga". Fyra stycken Dorothy...hmm...

Söndagsintervjun: Lars Danielsson

När Italien kom till Linköping

I slutet av 40-talet storsatsas det på det svenska flygvapnet. För att hinna med beställningarna börjar SAAB att rekrytera arbetskraft utomlands. I sin bok "En enkel biljett till Sverige" skildrar Lars Danielsson hur det gick till när flera hundra italienska arbetare med familjer kom till Linköping.

Det var många turer fram och tillbaka när de italienska arbetarna skulle komma till Linköping. Var skulle de bo? Hur skulle det gå med språket? Hur länge skulle de vara här? Borde inte jobben gå till svenska arbetare istället? Alla dessa problem och diskussioner skildras noggrant i boken av Lars, som själv växte upp i Tannefors nära SAAB-området och kunde uppleva de exotiska gästarbetarna på nära håll.
- Jag kom i kontakt med italienarna för många år sedan och tyckte det var ett intressant ämne att skriva om. De var ju nästan de enda invandrarna som fanns i Linköping på den tiden. Som barn var det spännande att höra det italienska språket och när de kom och sjöng italienska sånger på gårdarna, säger Lars som ägnade två år åt att läsa dokument och djupintervjua ett tiotal personer för att kunna ge en så detaljerad beskrivning som möjligt om perioden.
- Jag har läst brev, protokoll och suttit jättemycket i arkiven, och kopplat ihop det med bilder jag sett från olika möten. Ibland känns det nästan som att jag var med på de där mötena. I intervjuerna har jag ställt många frågor kring detaljer för att få med den rätta känslan, till exempel hur det var att åka hit med tåget. Det har varit viktigt för mig.

Själv är Lars både stolt över boken och glad över det positiva mottagande den har fått. Under våren har han varit ute och föreläst om de italienska arbetarna och det kommer han fortsätta med även under hösten.
- Förlaget ställde upp på mycket av det jag ville och jag är jättenöjd med resultatet. Jag har fått ett antal telefonsamtal från framförallt den italienska gruppen som kände igen sig och tackar för boken. Det blev en bekräftelse på att det de upplevt på 50-talet verkligen stämde med hur jag beskriver det. Även många SAAB:are tycker det är intressant med den här dokumentationen, tidigare har det varit material som inte gått att komma åt.

Hur skulle du säga att italienarna har påverkat Linköping?
- Jag tror vi har en helt annan öppenhet i samhället idag och är mer mottagliga för influenser utifrån. Det finns en annan acceptans kring andra kulturer och andra sätt att vara på.

Har du någon ny bok på gång?
- Jag har tre projekt jag håller på med, som tangerar det lokalhistoriska. Det måste finnas material och substans som räcker till en hel bok och därför vet man aldrig i förväg om det blir något av det. Och så måste det såklart finnas ett förlag som tycker det är bra.

Krogkrönika

Kulturmotionera mera

Motionsloppen blir fler och fler före varje år, men vi som gillar öl och popkultur känner oss utanför. Här har idrottsrörelsen en del att lära av Bodyruset.

Vårruset, Lidingöloppet, Grabbhalvan, Tjejhalvan, Blodomloppet, Tjejmilen, Göteborgsvarvet...motionsloppen sköljer över oss och tycks bara öka i antal för varje år. Men har man ingen naturlig koppling till den svenska idrottsrörelsen eller motionerar i vardagen är det lätt att känna sig exkluderad från denna folkrörelse. Vi är många som hellre dricker öl, går på konserter, käkar hamburgare och lever allmänt slarvigt, och inte lockas särskilt mycket av hurtbullarnas hälsohets. Hur ska vi göra om vi vill vara med i motionsgemenskapen?

Det har gjorts försök med motionslopp som har en mer avslappnad inställning till den rådande träningshysterin, som exempelvis Drängsvängen, men det är inget som etablissemanget ser på med blida ögon. Allt som går emot det traditionella upplägget med fula träningskläder och allmän präktighet slås effektivt ner och därför har vi fått en motionskultur som är otroligt likriktad. Nu är det hög tid att ändra på det.

Sedan några år tillbaka anordnar Bodyfest inte bara sin årliga synthfestival utan även ett motionslopp som heter Bodyruset. Loppet arrangeras vanligtvis i oktober i Tanto i Stockholm och är 2.42 kilometer långt, som en blinkning till syntbandet Front 242. Av samma anledning är starttiden 2.42 PM. Klädkravet är: kängor med eller utan stålhätta.
Bodyruset är ett lysande exempel på hur man kan få människor som vanligtvis inte känner sig hemma i idrottssammanhang att delta i motionslopp, och jag ser gärna att det anordnas fler lopp i samma stil. Några förslag:

Punkmaran
Uppvärmning med en rejäl mosh pit på Dynamo i Norrköping. Därefter springer man de fyra milen till Linköping och avslutar med en wall of death på The Crypt. Den sista som står vinner.

Stjärthalvan
En karavan med raggarbilar åker runt på stan och visar röven genom sidorutan. Deltagarna springer bredvid och ska försöka kasta snusprillor i "brevinkastet".

Sunkrundan
En snitslad bana mellan tio sunkkrogar i stans ytterområden. Vätskekontroll på varje ställe och en plankstek halvvägs. Alla som tar sig i mål får medalj.

Musikkrönika

Den svenska(?) festivalsommaren

Augusti är här och det har blivit dags att sammanfatta den svenska festivalsommaren. Eller sa jag svenska? När man tittar på vad våra festivaler heter kan man tro att vi befinner oss i England eller USA.

Vad är det för fel på svenska festivalarrangörer? Festivalerna är svenska, publiken är svensk, mediebevakningen är svensk och artisterna är till övervägande delen svenska. Ändå väljer de att ge festivalerna engelska namn. Här i Östergötland har vi denna sommar kunnat besöka Location East, Keep It Loud, Let´s spend the night together, A lövely night in Krogaränga och Stångebro - here we go. Och det ser likadant ut under resten av året också med Where´s the music och Black Christmass.

De engelska fånerierna är inte heller något lokalt fenomen utan en farsot som sprider sig över hela landet. Runt om i riket finns festivaler med namn som Way Out West, Summerburst, Department, Uddevalla Solid Sound, Midsommar Weekener, Peace & Love, Park Sounds, Into the factory, Summer On och Gainesville.

Varför döper man svenska festivaler till engelska namn? Tycker man det låter tuffare? Eller tror man det lockar mer folk? I så fall har man inte tänkt på att Bråvallafestivalen har haft ett ursvenskt namn och ändå varit landets största festival de fem senaste åren. Alla sansade människor begriper att det inte är festivalnamnet som lockar folk, utan vilka artistbokningar de kan ståta med.

Lyckligtvis har vi en del mer jordnära festivalarrangörer som vägrar att ge efter för anglisismhysterin och ger sina festivaler namn som passar bättre i det land där de faktiskt arrangeras. Här i regionen finns festivaler med namn som Fria Vidder, Skogsröjet, Östgöta Rockfestival, Eneby rock, Kom I Form och SkogsRÅrocken. Så ska svenska festivaler heta. Att de dessutom arrangeras av ideella krafter är bara ytterligare ett skäl att stödja dem.

Musikkrönika

Vi borde hedra våra pophjältar bättre

Sverige får fram nya popartister i en rasande takt, men vi är skamligt dåliga på att ta hand om våra gamla stjärnor. I sommar borde vi alla ägna vår ledighet till att förkovra oss i den svenska pophistorien.

Vem lyssnar på This Perfect Day sommaren 2017? Finns det ens någon som minns dem längre? För 20 år sedan var de ett av landets största popband och toppade Trackslistan med låten "Fishtank", men idag är de sorgligt bortglömda trots en radda tidlösa smash hits som "It´s a shame" och "I´m in love". Eller den fantastiska covern på Secret Service "Oh Susie".

Secret Service ja...en av Sveriges första internationella popexporter. Har dagens poppublik någon som helst aning om vilka det var? Det borde de, eftersom sångaren Ola Håkansson är en av de viktigaste personerna i den svenska musikhistorien, inte bara som artist utan även som låtskrivare, skivbolagsdirektör och allmän branschguru.

När jag växte upp var The Sinners ett av de hetaste svenska rockbanden och plattan "Piece by piece" är ett mästerverk som låter lika starkt idag. Trots det nämns deras namn aldrig i något musiksammanhang överhuvudtaget. Samma sak med The Facer som dök upp tio år senare. Sångaren Poul Perris var en av de bästa svenska frontfigurer vi haft men enda gången det refereras till hans namn är i samband med det där valprogrammet han gjorde 2014.

Listan på bortglömda svenska band och artister är nästan oändlig, trots att de en gång kan ha varit det hippaste vi hade och ibland även haft internationella framgångar. Vem talar idag om att Drain turnerade i USA och var pionjärer för kvinnliga rockers? När läste du senast om att Robert Johnson & Punchdrunks förnyade och var världsledande inom surfrocken runt millennieskiftet? Hur många minns att The Concretes var en internationell angelägenhet för bara tio år sedan?

Sverige är ett av världens bästa länder när det gäller att skapa popmusik, men ett av de sämsta när det gäller att hylla och minnas våra gamla artister. Ett exempel på det är Feven som gick i bräschen för kvinnlig svensk hip hop och belönades med en Grammis för sin skiva "Hela vägen ut". Fast det är klart, även om vi glömt hennes musik så kommer vi aldrig att glömma hennes legendariska tacktal på Grammisgalan 2001. Googla gärna om du behöver fräscha upp minnet.

Ännu mera Twin Peaks-frossa

Denna helg blev det ännu mer Twin Peaks-maraton och nu har vi sett FWWM, en massa bonusmaterial samt 15 av 30 avsnitt. Jag tillhör de (få) som tycker att andra säsongen är bättre än den första och trots att vi plöjer flera avsnitt på rad varje gång så vill man bara ha mer. Och snart, snart får vi äntligen gå in på nya säsongen.
Hann lyckligtvis med lite käk i helgen också...
Överst på listan just nu: att få tak i en rökt ost-gris. Nån som vet var man hittar såna?

Söndagsintervjun: Sarea

Sarea höjer nivån

Nya albumet "Black at heart" är släppt och på Youtube snurrar videon till "Lights" för fullt. På sin tredje platta visar Sarea upp en mer dynamisk ljudbild som ska höja Norrköpingsbandet ytterligare en nivå.

Sarea skivdebuterade 2010 med albumet "Alive", som följdes upp 2014 med "This is not goodbye". Nyligen kom bandets tredje skiva "Black at heart", som hittills mötts av strålande recensioner. Plattan producerades i Crehatestudion i Mölndal av Oskar Nilsson som fattade direkt vad bandet var ute efter och har en stor del i hur plattan låter.
- Varje produktion från första plattan har tagit ett kliv upp hela tiden, och den här plattan är vi otroligt stolta över. Det mjuka har blivit mjukare och det hårda hårdare, säger gitarristen Alex Dzaic.
- Vårt sound har nog varit hyfsat detsamma rent låtmässigt, men den här skivan låter "dyrare". Allt är bättre: ljudet, materialet och vi var mycket mer förberedda, säger sångaren Chris Forsberg. Övriga medlemmar i Sarea är Calle Larsson på trummor, Johan Axelsson på gitarr, Johan Larsson på bas och Martin Persson på keyboard.
- Den strukturen som finns på skivan kom naturligt när vi skrev låtarna. Det finns en nerv som vi fått fram, och vi har hittat en bra röd tråd. För att bygga stort måste man först riva ner och bygga riktigt litet, säger Chris och fortsätter:
- Man kan enkelt beskriva vår musik som popmetal men med lager i det som jag tilltalas av. Lyssnar man på samma spår flera gånger i rad så upptäcker man fler detaljer hela tiden. Sättningen gör en del av soundet också, och är en del av det som vi blivit populära för. En annan anledning till att vi låter mer förfinade idag är att Alex och Johan Axelsson gitarrmässigt har kommit in från två olika håll och har kunnat laborera mot varandra.
- Skivan heter "Black at heart" för alla har en mörk plats i sig, som man håller för sig själv. Skivan innehåller mycket känslor och tankar, och det finns en eftertänksamhet i musiken, säger Alex.

Releasepartyt hölls på Arbis den 26/5 och fansen slöt upp i stor skara.
- Det var bra drag på kvällen. Det är alltid tacksamt att spela på hemmaplan, säger Alex.
- Vi gamlade lite. Arbis är en rätt stor scen, men har väldigt bra ljud, ljus och fotomöjligheter så vi ville gärna spela där. Det kom över 300 pers, vilket vi är väldigt tacksamma över, säger Chris.
Stort releaseparty och stor ljudbild. När Sarea gör något vill de alltid göra det ordentligt. De repar ofta och försöker göra det till konstruktiva möten.
- Sarea har en väldigt hög ambitionsnivå. Du ska kunna din grej när du kommer till repen. Vi vill att det ska bli bra, och det mindsetet har vi allihop. Och det smittar av sig tror jag, både på platta och när vi kör live. När vi kliver ut på en scen är det en enhet som kliver ut, säger Alex.
När detta kommer i tryck har Sarea precis varit ute på en Europaturné i Tjeckien och Tyskland ihop med Ill Niño, Ektomorf och My dear addiction. Det finns planer på en Sverigeturné i höst, och bandet känner att de har ett starkt management i ryggen.
- Det vi vill är ju att spela 24/7, och vi har bättre förutsättningar än tidigare att lyckas, säger Chris.

Söndagsintervjun: Daniel Söderqvist

En thriller i El Salvador

För två år sedan romandebuterade Daniel Söderqvist med "Nyttig idiot", där läsarna fick möta lokaltv-journalisten John Carlsson som undersöker skumraskaffärer i Norrköping. I uppföljaren "Den utbytbare" söker John sina rötter i El Salvador samtidigt som han gör en film om landets vattenförsörjning och blir indragen i en korruptionshärva med kopplingar till den gamla gerillarörelsen.

- Mellan 2003 och 2006 arbetade jag som volontär i El Salvador för en svensk biståndsorganisation. Jag arbetade som journalist. Halva tiden skrev jag för tidskriften Latinamerika och andra halvan jobbade jag med kommunikation på en miljöorganisation. Jag träffade bland annat många gamla gerillasoldater, jag bevakade politiken och valen, jag läste in mig på den salvadoranska historien och framför allt inbördeskriget mellan 1980 och 1992 och jag lärde mig förstå omfattningen av korruptionen och hur saker fungerar. Ur det dök grunden för ”Den utbytbare” upp. Det som är självupplevt är all miljöbeskrivning, mycket av samtidshistorien, erfarenheterna av solidaritetsarbete och vad det innebär att göra en dokumentärfilm i El Salvador. Till skillnad från John i boken fick jag min film om vattensituationen i landet färdig. Dokumentären användes som utbildningsmaterial på miljöorganisationen och visades även på den stora vattenkonferensen i Mexiko City 2006. Det var roligt, berättar Daniel som i sin andra bok bytt miljö från Norrköping till det för läsarna mer okända El Salvador.
- ”Den utbytbare” var i princip färdig när ”Nyttig idiot” kom ut. Den var inte skriven, men klar i huvudet. Jag ville verkligen skriva den. Men ju bättre det gick för ”Nyttig idiot” desto mer uppenbart blev det för mig att det kanske hade varit bättre att även förlägga handlingen i den andra boken i Norrköping med omnejd. Men merparten av läsarna som hört av sig har varit väldigt positiva. De skriver att de fått en inblick i något de inte kände till sedan tidigare, att de fått lära sig något nytt.

Hur tycker du att ditt skrivande har utvecklats mellan de två böckerna?
- Det känns som att jag känner mig mera trygg i hur jag skriver. Till skillnad från de flesta andra deckarförfattare har jag valt att skildra nästan allt utifrån John. Det är bara Johns tankar och känslor som återges, aldrig någon annans. Jag säger inte att det är bättre att skriva på det sättet, bara att det är så jag skriver, även om jag kan bli lite irriterad på författare som låter olika personer tänka och känna i ett och samma kapitel eller ibland till och med i samma stycke. Jag skulle någon dag vilja prova på att skriva en bok utan att skriva vad någon tänker eller känner, men att skriva det så bra att läsaren ändå förstår eller själv skriver in vad människor tänker och känner. Att skriva böcker är ett samspel mellan författare och läsare. Författaren ger ramen och läsaren fyller i och tolkar.

Jag har förstått att tredje boken är på gång. När kommer den och vad kan du berätta om handlingen?
- Nästa bok heter ”Dödens väntrum” och kommer förhoppningsvis i mitten eller slutet på juli. Den utspelar sig i Östergötland och har terrorism och självmordsbombare som tema. Samtidigt har John drabbats av ett personligt problem. Hans mamma Margareta är sjuk och han har svårt att hantera det. Det rör sig alltså om två parallella historier som griper in i varandra. Och som i de andra böckerna spelar media en viktig roll i berättelsen.

Söndagsintervjun: Peter Kagerland

I huvudet på de första svenska punkarna

För fem år sedan skrev Peter Kagerland från Norrköping boken "Ny våg", en ambitiös dokumentation över banden som vällde fram i den första svenska punkvågen åren 1977-82. Nu följer han upp den med "Punklyrik" där han undersöker bandens texter och skapar en bild av hur det var att vara ung under den första punkåren.

Precis som "Ny Våg" koncentrerar sig "Punklyrik" på åren 1977-82, en tid då Peter Kagerland själv var ung och drabbades av kraften i den punkvåg som spred sig över landet.
- Jag hade lyssnat på Ramones, Suzi Q och Patti Smith innan, men det var roligt när de svenska punkbanden kom. Jag bodde i Malmslätt och det fanns sex, sju band där tidigt. Nästan varje vecka åkte man och kollade in nåt band på nån fritidsgård, säger Peter och förklarar hur han kom fram till temat för sin andra punkbok.
- För mig är det låtarna och banden som är det viktiga. Det enda jag var inne och snuddade vid när jag skulle välja ämne för den nya boken var att göra en uppföljare från 1982 och framåt, men jag gillar den tidiga punken och är inte lika inne på HC-punken som kom efter. Jag lyssnar väl på lite sånt ibland, till exempel Anti Cimex, men jag vill gärna ha melodier. Texterna ändrades också där runt 1982. Den första punkvågen var inte så politisk, sen blev det mer texter om anarki och frihet.

Boken är uppdelad i 22 kapitel där Peter går igenom de vanligaste textämnena. Vanliga teman var bland annat hatet mot ABAB-vakter, fejden med raggarna och rädslan att bli en Svensson. I boken finns ett stort antal texter tryckta, vilket många gamla fans säkert gläds över. På skiva var det nämligen inte alltid så lätt att höra vad banden sjöng. Peter nämner själv låten "Das Jazz" av Massmedia med rader som "Das jazz, das jazz - spelar bara falska ass/das jazz, das jazz - har du nånsin använt fuzz" där han som ung inte hade en aning om hur texten gick.
Det var även stor spännvidd på den litterära nivån, från omogna högstadiekillar till skarpa samhällskritiker som Ebba Grön.
- De flesta var unga och hade aldrig skrivit något innan. De sneglade på hur andra gjorde och gjorde sen en egen variant av det. Många av de här banden bildades, och fyra veckor senare gjorde de en spelning i fritidsgården med de tre låtar de gjort. Det var ingen som trodde att det skulle skrivas en bok 40 år senare. Många har erkänt att de bockade av saker på "listan", det ingick liksom att sjunga om kungahuset, diskomusik, polisen och så vidare. Sen fanns det en del band som hade lite andra ambitioner, som TT Reuter och Stry, som skrev en annan typ av texter, som inte riktigt fick plats i boken.
- Jag har valt ut 160 texter som jag tycker täcker in den första punkvågen bäst, men jag hade kunnat byta ut hundra och det hade blivit en lika bra bok, säger Peter och menar att "Punklyrik" kan ses som ett tidsdokument över hur det kunde vara att vara ung i Sverige i skarven mellan 70- och 80-tal, och är en bok som man kan läsa även om man inte är särskilt intresserad av punkmusik.

Krogkrönika

Lagra vinet rätt

Intresset för vin ökar stadigt och därmed också intresset för bra lagringsmöjligheter. Det dyker upp allt fler vinkällare som hyr ut fack, men det går även utmärkt att lagra vinet hemma - om man vet hur man ska göra.

Bor man i en trång lägenhet och har ett stort vinintresse kan det vara ett problem med att lagra alla sina vinflaskor. Det kan dock avhjälpas genom att hyra ett fack i en vinkällare, något som blir allt vanligare. I Linköping har Cavarosa funnits sedan 2007 och nyligen expanderat med en andra lokal. Där kan man lagra sina viner under perfekta förhållanden, samt ta del av kurser och provningar under professionell ledning. Och liknande verksamheter växer fram i allt fler svenska städer, i takt med att trångboddheten och vinintresset ökar.

En riktig vinkällare ska förstås ha stora tegelvalv och en rustik inredning för att skapa den rätta känslan, men den som inte vill eller har möjlighet att hyra ett vinfack kan faktiskt inreda sin egen vinkällare i huset eller lägenheten. Det är inte så krångligt som det låter utan har man bara ett utrymme som är någorlunda svalt med viss ventilation så fungerar det bra.

Bor man i villa och har källare är det den naturliga platsen, särskilt i husets norra del. Saknas källare eller om man bor i lägenhet kan man ha sitt vinförråd i en skrubb eller garderob mot nordsidan. Oftast brukar det vara något svalare nära golvet. Idealiska förhållanden för att lagra vin är en mörk källare som håller en jämn temperatur mellan 12 och 15 grader och med en luftfuktighet på cirka 70 %. Vinet mår dock inte dåligt av att lagras i rumstemperatur, utan mognar bara något snabbare. Däremot bör man undvika att lagra vinet i utrymmen med snabba temperaturskiftningar. Långsamma temperaturvariationer mellan olika årstider är dock inga problem. Undvik även att utsätta vinerna för starkt solljus, i synnerhet champagne.

Ska man lagra vin länge är det viktigt att flaskorna lagras liggande, så att korken hålls fuktad och håller tätt. Tänk även på att undvika platser som vibrerar. Vita viner har generellt kortare livslängd och brukar oftast inte tjäna så mycket på att lagras. Vissa, som högklassig riesling eller bourgogne, vinner dock på det. Även champagne kan med fördel lagras. Många starkviner köps unga så att de får ligga till sig innan de dricks. Sen gäller det bara att hålla sig från att dricka upp dem, det brukar vara det största problemet.

Rösten hos Batra

Oj oj oj...i dagens avsnitt av David Batras podcast pratar dom om Rösten och Grebo.
Lyssna här: http://www.radioplay.se/podcast/david-batras-podcast

Fake news

Äntligen ett mediabråk! Jag har ju länge efterlyst fler bråk inom den östgötska medievärlden och nu har jag äntligen lyckats hamna i ett. Bakgrunden är den att Corren snott ett av mina reportage och publicerat i sin Nöjesbilaga - en stark öppning får man lov att säga. Men sen har det inte hänt så mycket. De skyller ifrån sig och vägrar pröjsa. Nu har jag tröttnat, så man får väl säga att de vann. Fast den moraliska fighten - den förlorade Corren tio gånger om.

RSS 2.0