Musikkrönika

Vi borde hedra våra pophjältar bättre

Sverige får fram nya popartister i en rasande takt, men vi är skamligt dåliga på att ta hand om våra gamla stjärnor. I sommar borde vi alla ägna vår ledighet till att förkovra oss i den svenska pophistorien.

Vem lyssnar på This Perfect Day sommaren 2017? Finns det ens någon som minns dem längre? För 20 år sedan var de ett av landets största popband och toppade Trackslistan med låten "Fishtank", men idag är de sorgligt bortglömda trots en radda tidlösa smash hits som "It´s a shame" och "I´m in love". Eller den fantastiska covern på Secret Service "Oh Susie".

Secret Service ja...en av Sveriges första internationella popexporter. Har dagens poppublik någon som helst aning om vilka det var? Det borde de, eftersom sångaren Ola Håkansson är en av de viktigaste personerna i den svenska musikhistorien, inte bara som artist utan även som låtskrivare, skivbolagsdirektör och allmän branschguru.

När jag växte upp var The Sinners ett av de hetaste svenska rockbanden och plattan "Piece by piece" är ett mästerverk som låter lika starkt idag. Trots det nämns deras namn aldrig i något musiksammanhang överhuvudtaget. Samma sak med The Facer som dök upp tio år senare. Sångaren Poul Perris var en av de bästa svenska frontfigurer vi haft men enda gången det refereras till hans namn är i samband med det där valprogrammet han gjorde 2014.

Listan på bortglömda svenska band och artister är nästan oändlig, trots att de en gång kan ha varit det hippaste vi hade och ibland även haft internationella framgångar. Vem talar idag om att Drain turnerade i USA och var pionjärer för kvinnliga rockers? När läste du senast om att Robert Johnson & Punchdrunks förnyade och var världsledande inom surfrocken runt millennieskiftet? Hur många minns att The Concretes var en internationell angelägenhet för bara tio år sedan?

Sverige är ett av världens bästa länder när det gäller att skapa popmusik, men ett av de sämsta när det gäller att hylla och minnas våra gamla artister. Ett exempel på det är Feven som gick i bräschen för kvinnlig svensk hip hop och belönades med en Grammis för sin skiva "Hela vägen ut". Fast det är klart, även om vi glömt hennes musik så kommer vi aldrig att glömma hennes legendariska tacktal på Grammisgalan 2001. Googla gärna om du behöver fräscha upp minnet.

Ännu mera Twin Peaks-frossa

Denna helg blev det ännu mer Twin Peaks-maraton och nu har vi sett FWWM, en massa bonusmaterial samt 15 av 30 avsnitt. Jag tillhör de (få) som tycker att andra säsongen är bättre än den första och trots att vi plöjer flera avsnitt på rad varje gång så vill man bara ha mer. Och snart, snart får vi äntligen gå in på nya säsongen.
Hann lyckligtvis med lite käk i helgen också...
Överst på listan just nu: att få tak i en rökt ost-gris. Nån som vet var man hittar såna?

Söndagsintervjun: Sarea

Sarea höjer nivån

Nya albumet "Black at heart" är släppt och på Youtube snurrar videon till "Lights" för fullt. På sin tredje platta visar Sarea upp en mer dynamisk ljudbild som ska höja Norrköpingsbandet ytterligare en nivå.

Sarea skivdebuterade 2010 med albumet "Alive", som följdes upp 2014 med "This is not goodbye". Nyligen kom bandets tredje skiva "Black at heart", som hittills mötts av strålande recensioner. Plattan producerades i Crehatestudion i Mölndal av Oskar Nilsson som fattade direkt vad bandet var ute efter och har en stor del i hur plattan låter.
- Varje produktion från första plattan har tagit ett kliv upp hela tiden, och den här plattan är vi otroligt stolta över. Det mjuka har blivit mjukare och det hårda hårdare, säger gitarristen Alex Dzaic.
- Vårt sound har nog varit hyfsat detsamma rent låtmässigt, men den här skivan låter "dyrare". Allt är bättre: ljudet, materialet och vi var mycket mer förberedda, säger sångaren Chris Forsberg. Övriga medlemmar i Sarea är Calle Larsson på trummor, Johan Axelsson på gitarr, Johan Larsson på bas och Martin Persson på keyboard.
- Den strukturen som finns på skivan kom naturligt när vi skrev låtarna. Det finns en nerv som vi fått fram, och vi har hittat en bra röd tråd. För att bygga stort måste man först riva ner och bygga riktigt litet, säger Chris och fortsätter:
- Man kan enkelt beskriva vår musik som popmetal men med lager i det som jag tilltalas av. Lyssnar man på samma spår flera gånger i rad så upptäcker man fler detaljer hela tiden. Sättningen gör en del av soundet också, och är en del av det som vi blivit populära för. En annan anledning till att vi låter mer förfinade idag är att Alex och Johan Axelsson gitarrmässigt har kommit in från två olika håll och har kunnat laborera mot varandra.
- Skivan heter "Black at heart" för alla har en mörk plats i sig, som man håller för sig själv. Skivan innehåller mycket känslor och tankar, och det finns en eftertänksamhet i musiken, säger Alex.

Releasepartyt hölls på Arbis den 26/5 och fansen slöt upp i stor skara.
- Det var bra drag på kvällen. Det är alltid tacksamt att spela på hemmaplan, säger Alex.
- Vi gamlade lite. Arbis är en rätt stor scen, men har väldigt bra ljud, ljus och fotomöjligheter så vi ville gärna spela där. Det kom över 300 pers, vilket vi är väldigt tacksamma över, säger Chris.
Stort releaseparty och stor ljudbild. När Sarea gör något vill de alltid göra det ordentligt. De repar ofta och försöker göra det till konstruktiva möten.
- Sarea har en väldigt hög ambitionsnivå. Du ska kunna din grej när du kommer till repen. Vi vill att det ska bli bra, och det mindsetet har vi allihop. Och det smittar av sig tror jag, både på platta och när vi kör live. När vi kliver ut på en scen är det en enhet som kliver ut, säger Alex.
När detta kommer i tryck har Sarea precis varit ute på en Europaturné i Tjeckien och Tyskland ihop med Ill Niño, Ektomorf och My dear addiction. Det finns planer på en Sverigeturné i höst, och bandet känner att de har ett starkt management i ryggen.
- Det vi vill är ju att spela 24/7, och vi har bättre förutsättningar än tidigare att lyckas, säger Chris.

Söndagsintervjun: Daniel Söderqvist

En thriller i El Salvador

För två år sedan romandebuterade Daniel Söderqvist med "Nyttig idiot", där läsarna fick möta lokaltv-journalisten John Carlsson som undersöker skumraskaffärer i Norrköping. I uppföljaren "Den utbytbare" söker John sina rötter i El Salvador samtidigt som han gör en film om landets vattenförsörjning och blir indragen i en korruptionshärva med kopplingar till den gamla gerillarörelsen.

- Mellan 2003 och 2006 arbetade jag som volontär i El Salvador för en svensk biståndsorganisation. Jag arbetade som journalist. Halva tiden skrev jag för tidskriften Latinamerika och andra halvan jobbade jag med kommunikation på en miljöorganisation. Jag träffade bland annat många gamla gerillasoldater, jag bevakade politiken och valen, jag läste in mig på den salvadoranska historien och framför allt inbördeskriget mellan 1980 och 1992 och jag lärde mig förstå omfattningen av korruptionen och hur saker fungerar. Ur det dök grunden för ”Den utbytbare” upp. Det som är självupplevt är all miljöbeskrivning, mycket av samtidshistorien, erfarenheterna av solidaritetsarbete och vad det innebär att göra en dokumentärfilm i El Salvador. Till skillnad från John i boken fick jag min film om vattensituationen i landet färdig. Dokumentären användes som utbildningsmaterial på miljöorganisationen och visades även på den stora vattenkonferensen i Mexiko City 2006. Det var roligt, berättar Daniel som i sin andra bok bytt miljö från Norrköping till det för läsarna mer okända El Salvador.
- ”Den utbytbare” var i princip färdig när ”Nyttig idiot” kom ut. Den var inte skriven, men klar i huvudet. Jag ville verkligen skriva den. Men ju bättre det gick för ”Nyttig idiot” desto mer uppenbart blev det för mig att det kanske hade varit bättre att även förlägga handlingen i den andra boken i Norrköping med omnejd. Men merparten av läsarna som hört av sig har varit väldigt positiva. De skriver att de fått en inblick i något de inte kände till sedan tidigare, att de fått lära sig något nytt.

Hur tycker du att ditt skrivande har utvecklats mellan de två böckerna?
- Det känns som att jag känner mig mera trygg i hur jag skriver. Till skillnad från de flesta andra deckarförfattare har jag valt att skildra nästan allt utifrån John. Det är bara Johns tankar och känslor som återges, aldrig någon annans. Jag säger inte att det är bättre att skriva på det sättet, bara att det är så jag skriver, även om jag kan bli lite irriterad på författare som låter olika personer tänka och känna i ett och samma kapitel eller ibland till och med i samma stycke. Jag skulle någon dag vilja prova på att skriva en bok utan att skriva vad någon tänker eller känner, men att skriva det så bra att läsaren ändå förstår eller själv skriver in vad människor tänker och känner. Att skriva böcker är ett samspel mellan författare och läsare. Författaren ger ramen och läsaren fyller i och tolkar.

Jag har förstått att tredje boken är på gång. När kommer den och vad kan du berätta om handlingen?
- Nästa bok heter ”Dödens väntrum” och kommer förhoppningsvis i mitten eller slutet på juli. Den utspelar sig i Östergötland och har terrorism och självmordsbombare som tema. Samtidigt har John drabbats av ett personligt problem. Hans mamma Margareta är sjuk och han har svårt att hantera det. Det rör sig alltså om två parallella historier som griper in i varandra. Och som i de andra böckerna spelar media en viktig roll i berättelsen.

Söndagsintervjun: Peter Kagerland

I huvudet på de första svenska punkarna

För fem år sedan skrev Peter Kagerland från Norrköping boken "Ny våg", en ambitiös dokumentation över banden som vällde fram i den första svenska punkvågen åren 1977-82. Nu följer han upp den med "Punklyrik" där han undersöker bandens texter och skapar en bild av hur det var att vara ung under den första punkåren.

Precis som "Ny Våg" koncentrerar sig "Punklyrik" på åren 1977-82, en tid då Peter Kagerland själv var ung och drabbades av kraften i den punkvåg som spred sig över landet.
- Jag hade lyssnat på Ramones, Suzi Q och Patti Smith innan, men det var roligt när de svenska punkbanden kom. Jag bodde i Malmslätt och det fanns sex, sju band där tidigt. Nästan varje vecka åkte man och kollade in nåt band på nån fritidsgård, säger Peter och förklarar hur han kom fram till temat för sin andra punkbok.
- För mig är det låtarna och banden som är det viktiga. Det enda jag var inne och snuddade vid när jag skulle välja ämne för den nya boken var att göra en uppföljare från 1982 och framåt, men jag gillar den tidiga punken och är inte lika inne på HC-punken som kom efter. Jag lyssnar väl på lite sånt ibland, till exempel Anti Cimex, men jag vill gärna ha melodier. Texterna ändrades också där runt 1982. Den första punkvågen var inte så politisk, sen blev det mer texter om anarki och frihet.

Boken är uppdelad i 22 kapitel där Peter går igenom de vanligaste textämnena. Vanliga teman var bland annat hatet mot ABAB-vakter, fejden med raggarna och rädslan att bli en Svensson. I boken finns ett stort antal texter tryckta, vilket många gamla fans säkert gläds över. På skiva var det nämligen inte alltid så lätt att höra vad banden sjöng. Peter nämner själv låten "Das Jazz" av Massmedia med rader som "Das jazz, das jazz - spelar bara falska ass/das jazz, das jazz - har du nånsin använt fuzz" där han som ung inte hade en aning om hur texten gick.
Det var även stor spännvidd på den litterära nivån, från omogna högstadiekillar till skarpa samhällskritiker som Ebba Grön.
- De flesta var unga och hade aldrig skrivit något innan. De sneglade på hur andra gjorde och gjorde sen en egen variant av det. Många av de här banden bildades, och fyra veckor senare gjorde de en spelning i fritidsgården med de tre låtar de gjort. Det var ingen som trodde att det skulle skrivas en bok 40 år senare. Många har erkänt att de bockade av saker på "listan", det ingick liksom att sjunga om kungahuset, diskomusik, polisen och så vidare. Sen fanns det en del band som hade lite andra ambitioner, som TT Reuter och Stry, som skrev en annan typ av texter, som inte riktigt fick plats i boken.
- Jag har valt ut 160 texter som jag tycker täcker in den första punkvågen bäst, men jag hade kunnat byta ut hundra och det hade blivit en lika bra bok, säger Peter och menar att "Punklyrik" kan ses som ett tidsdokument över hur det kunde vara att vara ung i Sverige i skarven mellan 70- och 80-tal, och är en bok som man kan läsa även om man inte är särskilt intresserad av punkmusik.

Krogkrönika

Lagra vinet rätt

Intresset för vin ökar stadigt och därmed också intresset för bra lagringsmöjligheter. Det dyker upp allt fler vinkällare som hyr ut fack, men det går även utmärkt att lagra vinet hemma - om man vet hur man ska göra.

Bor man i en trång lägenhet och har ett stort vinintresse kan det vara ett problem med att lagra alla sina vinflaskor. Det kan dock avhjälpas genom att hyra ett fack i en vinkällare, något som blir allt vanligare. I Linköping har Cavarosa funnits sedan 2007 och nyligen expanderat med en andra lokal. Där kan man lagra sina viner under perfekta förhållanden, samt ta del av kurser och provningar under professionell ledning. Och liknande verksamheter växer fram i allt fler svenska städer, i takt med att trångboddheten och vinintresset ökar.

En riktig vinkällare ska förstås ha stora tegelvalv och en rustik inredning för att skapa den rätta känslan, men den som inte vill eller har möjlighet att hyra ett vinfack kan faktiskt inreda sin egen vinkällare i huset eller lägenheten. Det är inte så krångligt som det låter utan har man bara ett utrymme som är någorlunda svalt med viss ventilation så fungerar det bra.

Bor man i villa och har källare är det den naturliga platsen, särskilt i husets norra del. Saknas källare eller om man bor i lägenhet kan man ha sitt vinförråd i en skrubb eller garderob mot nordsidan. Oftast brukar det vara något svalare nära golvet. Idealiska förhållanden för att lagra vin är en mörk källare som håller en jämn temperatur mellan 12 och 15 grader och med en luftfuktighet på cirka 70 %. Vinet mår dock inte dåligt av att lagras i rumstemperatur, utan mognar bara något snabbare. Däremot bör man undvika att lagra vinet i utrymmen med snabba temperaturskiftningar. Långsamma temperaturvariationer mellan olika årstider är dock inga problem. Undvik även att utsätta vinerna för starkt solljus, i synnerhet champagne.

Ska man lagra vin länge är det viktigt att flaskorna lagras liggande, så att korken hålls fuktad och håller tätt. Tänk även på att undvika platser som vibrerar. Vita viner har generellt kortare livslängd och brukar oftast inte tjäna så mycket på att lagras. Vissa, som högklassig riesling eller bourgogne, vinner dock på det. Även champagne kan med fördel lagras. Många starkviner köps unga så att de får ligga till sig innan de dricks. Sen gäller det bara att hålla sig från att dricka upp dem, det brukar vara det största problemet.

Rösten hos Batra

Oj oj oj...i dagens avsnitt av David Batras podcast pratar dom om Rösten och Grebo.
Lyssna här: http://www.radioplay.se/podcast/david-batras-podcast

Fake news

Äntligen ett mediabråk! Jag har ju länge efterlyst fler bråk inom den östgötska medievärlden och nu har jag äntligen lyckats hamna i ett. Bakgrunden är den att Corren snott ett av mina reportage och publicerat i sin Nöjesbilaga - en stark öppning får man lov att säga. Men sen har det inte hänt så mycket. De skyller ifrån sig och vägrar pröjsa. Nu har jag tröttnat, så man får väl säga att de vann. Fast den moraliska fighten - den förlorade Corren tio gånger om.

Musikkrönika

Sluta skyll på Jante

Är du en artist som skyller din uteblivna framgång på Jantelagen? Då kanske det inte är Jante som är felet - utan du själv.

Hänvisningar till Jantelagen måste vara det vanligaste försvarsargumentet bland svenska artister som inte får den uppskattning de tycker sig vara värda. Vi hör det från utröstade "Idol"-deltagare, från Melodifestivalartister som inte nått finalen, när krogshower får dålig kritik, när skivor får usla recensioner, när teateruppsättningar läggs ner, när publiken inte kommer till konserter. Klagolåten är alltid densamma och handlar om att "man inte får sticka ut i Jantesverige".

En slående detalj är dock att det nästan bara är artister i nöjesbranschens utkant som använder sig av begreppet "Jante", och bara i samband med att det skett någon form av misslyckande. För även mindre framgångsrika artister kan emellanåt få bra kritik eller locka mycket folk till sina spelningar, men det är aldrig vid dessa tillfällen som det brukar talas om "Jante". Hänvisningar till Jantelagen är alltid kopplade till någon form av bitterhet och det gör att man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget finns en Jantelag i vårt land. Är det inte i själva verket precis tvärtom?

Jantelagen är ju inte ens svensk från början utan formulerades av den dansk-norska författaren Aksel Sandemose i boken "En flykting korsar sitt spår" från 1933, och handlar om den fiktiva danska staden Jante där en oskriven lag säger att man "inte ska tro att man är något". Med tiden har begreppet på något märkligt sätt blivit en symbol för det svenska kynnet, och kan förenklat beskrivas som att det finns en kollektiv mentalitet i vårt land som bestraffar den som utmärker sig. Något som misslyckade artister ofta är snabba med att lyfta fram.

Men var finns det där Jantesverige som så många talar om? Om man tittar på vilka artister, tv-personligheter, skådespelare, idrottsmän och kändisar som svenska folket älskar är det ju knappast de timida och intetsägande. Tvärtom älskar vi original, excentriker, starka personligheter och udda karaktärer. Thomas di Leva, Leif GW Persson, Björn Ranelid, Thorsten Flinck, Thåström, Loreen, Little Jinder, Howlin´ Pelle, Papa Emeritus, Edward Blom...listan är oändlig. Men det får man väl inte säga här i Jantesverige...

Söndagsintervjun: Flowers must die

Flowers Must Die

Linköpingsbandet Flowers Must Die har beskrivits som kosmisk disco, psykedelisk folk och krautrock. Själva kallar de sin musik garageprogg. I april gav bandet ut sin nya platta "Kompost" och passade i samband med det på att turnera i England.

Flowers Must Die bildades 2006 av gitarristen Jonas Höglund och Richard Daun på elektronik som hade sysslat med art/noise-grejer tidigare men ville spela mer riffig, monoton och krautinspirerad rock. Trummisen Lars Hoffsten, gitarristen Sven Walan och basisten Martin Daun värvades och senare kompletterades sättningen med Lisa Ekelund på sång, fiol och theremin. Till en början handlade om ett ganska lågfrekvent jammande i replokalen och det dröjde till 2009 innan bandet gjorde sitt första gig.
- I början gick vi in i repan och snackade knappt med varandra, utan vi spelade i två timmar och sen gick vi hem, säger Martin.
- Sen ville Lasse ge ut en skiva för att ha ett fysiskt bevis på att vi faktiskt existerat, lägger Jonas till.

Bandet släppte sina tre första skivor på Richards eget bolag. 2015 fick de kontrakt med det brittiska skivbolaget Rocket Recordings, som även har Goat och Josefin Öhrn + The Liberation i sitt stall, och har där gett ut en EP och det nya albumet "Kompost" som släpptes den 28/4 i år. Det var i samband med att de signades för Rocket Recordings som Lisa anslöt, vilket tog bandet in i en ny fas.
- När vi värvade Lisa för två år sedan är en ganska tydlig före/efter-skiljelinje. Skivbolaget kände att det behövdes nånting mer för att höja det ytterligare ett snäpp. Hon hoppade på och det funkade bra på en gång, och det har gjort att vi har sång på fler låtar, säger Jonas.
- Det blir mer struktur för lyssnaren, även om sången ofta används mer som ett extra instrument. Den försvinner inte i musiken utan skär genom ljudbilden - på gott och ont, säger Martin.

Flowers Must Die skapar sin musik genom att jamma fram låtarna. Oftast börjar det med att någon presenterar ett riff och sen fyller de andra i.
- Vi gillar att sno grejer och funkbasgångar är tacksamt att sno. Men vi plockar influenser från många olika håll, allt från jazz till Oi-punk. Alla i bandet har en väldigt bred musiksmak. Vår musik blir väldigt mycket en summa av delarna, säger Jonas.
Under våren har de spelat i Stockholm, Linköping och fyra gig i England, men också varit uppe i Silencestudion i Koppom och spelat in ny musik till en kommande platta.
- Det träcker nog till tre fullängdare tidsmässigt, men det är mycket som ska klippas bort. Vi har inget planerat släpp för de låtarna utan det dröjer nog ett år, eftersom vi precis gav ut "Kompost", säger Martin.

Den 18 juni ska bandet tillbaka till England och spela på Supersonic Festival i Birmingham och de räknar med ytterligare tre, fyra gig runt det datumet. Till hösten finns planer på lite Sverigespelningar och eventuellt en Europaturné.
- Vi ska bland annat försöka ta oss ned till Italien. Där har vi näst mest lyssningar på Spotify efter Sverige, säger Jonas och Martin.

Söndagsintervjun: Embla Sue Panova

Lättläst om feminism

 

Feminism är en viktig fråga som alla borde få kunskap om, tyckte Linköpingstjejen Embla Sue Panova. Därför skrev hon "Jakten på jämställdhet : en debattbok om feminism", som är en lättläst bok om feminism som öppnar för tankar kring en rad praktiska frågor om feminism i vardagen och innehåller en klargörande ordlista.

 

- Boken är skriven på lättläst svenska och riktar sig till exempel till unga, de som inte kan språket så bra, de som inte är starka eller vana läsare. Men egentligen kan vem som helst som vill ha en enkel beskrivning av vad feminism är, var den kommer ifrån och varför den behövs läsa den, säger Embla Sue Panova.

 

Berätta lite om upplägget i "Jakten på jämställdhet".

- Boken består av hela resan inom feminism. Jag ville att alla skulle förstå vad det går ut på, för jag tror verkligen inte att någon inte kan vara feminist med rätt bakgrundskunskap. Grunddefinitionen är ju inte att man ska hata män, som en del tror, utan lika villkor för alla kön. Det är liksom så fundamentalt. Jag tror inte att någon tycker att deras mammor, systrar, döttrar eller kvinnliga vänner ska leva med andra förutsättningar på grund av sitt kön. Och egentligen är det förbannat sorgligt att man ens ska behöva dra in närstående, det borde räcka med att vi alla är människor.

- Det gäller också att se att män drabbas, de behöver leva upp till att vara macho vilket i sin tur leder till att de lär sig hålla inne med känslor, beter sig aggressivt och så vidare för att vara "riktiga" män. Det finns liksom inget att vinna på att behålla sådana orättvisor. Allt det har jag försökt få med i boken. Det finns en ordlista och ett historiskt avsnitt som beskriver feminismen genom tiderna. Du vet, förr sa man rakt ut att kvinnor inte var lämpade att rösta för att de var för känslosamma och lite dumma. Och än idag ser jag vänner med döttrar som gladeligen lägger upp memes på Facebook om att kvinnor inte kan parkera. Jag vill att man ska inse vad man upprätthåller genom att säga sånt.

 

Vad har varit svårast respektive roligast med att skriva boken?

- Svårast har varit att välja ut vad som ska med och förklara det på ett tydligt sätt. Jag skriver ju alltid ganska enkelt, som copywriter är det ju viktigt att budskapen blir lätta att ta till sig, men att skriva lättläst är något annat. Här vill jag gärna nämna Ingrid Forsberg som jag jobbat mycket ihop med när det gäller språket i boken. Vi har jobbat igenom manuset otaliga gånger för att skruva på det så det blir så lättläst som möjligt men utan att förlora i innehåll.

- Roligast har varit att läsa på och bli ännu mer insatt i ett ämne man brinner för.

 

Är du engagerad inom feminismen på andra sätt?

- Ja, så ofta och mycket jag kan. Till vardags är jag ju copywriter och varumärkesstrateg så ibland har jag turen att få använda mitt jobb för att göra bra saker. Vi gjorde till exempel kampanjen hurpratardu.se för UN Women som jag är riktigt stolt över. Och sen framför allt, som jag skriver i boken också, att ta feminismen ut i vardagen. Säg till när någon är sexistisk och så vidare. Det är så vi förändrar saker.

 

Du skriver även barnböcker. Har du någon ny på gång?

- Ja, faktiskt. I höst kommer tre nya pekböcker ut. Där har jag tillsammans med talpedagogen Jessika Linde samlat de viktigaste orden för att små barn ska kunna kommunicera om sin vardag. I böckerna får man orden som ingår i en enkel berättelse och så lära sig stödtecken till. Det går oftast fortare för små barn att lära sig teckna eftersom den motoriken är enklare än att styra tungan rätt.


Söndagsintervjun: Thrillerpodden

Thrillerpodden får lyssnarna att ryyyysa

Hemska mord, sjuka tankar och mörka mysterier. Thrillerpodden som produceras i Linköping skickar rysningar genom kroppen på sina lyssnare.

Sedan Thrillerpodden lanserade sitt första avsnitt i januari i år har podcasten snabbt fått många lyssnare som uppskattar de spännande historierna. Ungefär en gång i veckan uppdateras podden med nya avsnitt där publiken får njuta av läskiga noveller om mördare, psykopater och andra otäcka karaktärer.
Bakom Thrillerpodden står Linköpingsparet Jacob Svensson och Frida Bragazzi som fick idén under en semesterresa i julas. Eftersom det var dåligt väder började Jacob skriva en novell och det hela utvecklades sedan till en podcast.
- Jag hade lyssnat på Creepypodden och tyckte att det formatet var bra och ville göra nåt i den stilen, säger Frida.
- Jag gillar verkligen novellformatet, det passar om man vill berätta en story på kort tid, säger Jacob och berättar att Thrillerpodden numera slukar det mesta av deras fritid.

De första avsnitten hade podden bara cirka hundra lyssnare, men med tredje avsnittet sa det pang och hoppade upp direkt till 3500 och sedan dess har det fortsatt rakt uppåt utan att de gjort nåt speciellt.
- Det är roligt nuförtiden med poddar och sociala medier att man inte behöver göra så mycket marknadsföring utan det sprider sig självt, säger Jacob.

Däremot lägger paret troligtvis ned mer jobb på produktionen än de flesta andra poddare. Till varje avsnitt skrivs det en novell som sedan läses in och därefter börjar efterarbetet med musikpåläggning, ljudeffekter och annat fix och trix. De bollar idéer med varandra men en person har huvudansvaret för varje avsnitt. Själva inläsningen sköter Jacob med en korthuggen, hårdkokt berättarröst.
- Jag känner att vi utvecklar konceptet hela tiden. Jag jobbar på att bli bättre på inläsningen, det är svårare än vad man tror. Och när vi skriver har vi börjat tänka på var man kan lägga in olika ljudeffekter. Med musik och ljudeffekter kan man sätta stämningar så mycket bättre, det tycker jag nästan är det roligaste med podden. Nu försöker jag beskriva allt som sker med ljud, ställer någon ner en kaffekopp ska det höras i podden.

När detta kommer i tryck sitter Frida och Jacob nere på Mallorca för att skriva ännu flera avsnitt. De är tänkta till säsong tre som sätter igång redan i maj. Dessutom har de, med lyssnarnas hjälp, även börjat att översätta avsnitt till engelska. Dessa läses in av den brittiske Linköpingskomikern Ben Kersley och kommer att börja läggas ut i början av sommaren.
- Det finns något frihetligt och härligt med poddar. Det ligger inte i någon annans händer utan man kan göra vad man vill, säger Jacob och Frida som är eniga om varför man ska lyssna på just Thrillerpodden:
- För att få lite mer spänning i vardagen!

Söndagsintervjun: Systemkollaps

Systemkollaps håller punken levande

Vissa hävdar att Sverige drabbats av systemkollaps, och det stämmer om man menar punkbandet från Linköping. I december släppte kvartetten sin första platta "Är vi alla lika" och nu jobbar de för fullt med att skriva nya låtar och jaga flera gig.

Linköping har en lång historia som punknäste, och det verkar hålla i sig även 2017. Det senaste tillskottet heter Systemkollaps.
- I februari 2015 drog jag och Jögga igång efter att Svensk Punk lade av. Skägget kom med någon gång på våren och Järnet någon gång innan jul. Det första gigget var på The Crypt i mars 2016, säger Kapten som bankar trummor i bandet.
Precis som han nämnde lirade han och gitarristen Sk8jögga tidigare i bandet Svensk Punk. Sångaren Skägget har rötterna i 90-talets hardcorekultur, och så har vi bandets toyboy Järnet på bas, som med sina 24 år är sisådär 20 år yngre än de övriga medlemmarna. Han har dock inga problem med att lira punk ihop med "gubbarna" i bandet.
- Vad ska jag annars göra? Det finns inga andra att spela med. Jag har hattat runt och spelat rock i olika band och aldrig känt mig riktigt hemma, säger Järnet.

Hittills har det bara blivit fyra gig för Systemkollaps, alla på hemmaplan. Förutom The Crypt har de spelat två gånger på L´Orient och nu senast på Palatset som förband till Charta 77.
- Vi har varit lite lata med att fixa spelningar. Vi har mest varit i den kreativa processen och skrivit nya låtar, säger Skägget.
- Men den senaste spelningen var jättebra. Ägaren sa att det är sällan man ser att publiken springer fram till scenen direkt för att se ett lokalt förband, säger Järnet.

I december gav de ut debutskivan "Är vi alla lika", som de spelade in live och sedan bara lade sång på. Det hela var, i sann punkanda, klart på endast sex och en halv timme. Musiken beskriver de som en mix av råpunk, HC och lite, lite trallpunk.
- Det är så vi låter, vi gör som vi vill. Vi har olika influenser och det är därför vi låter som vi gör säger Skägget.
- När vi bildades ville vi låta hårdare än vårt förra band, och ha hårdare sång. Och det fick vi - med råge, säger Kapten och fortsätter:
- Vi har fått bra respons på plattan och sålde en hel del på Charta 77-gigget.

Hur är punkscenen i Linköping?
- Den var lite tråkig ett tag, men nu börjar det ploppa upp lite nya band, som Grå Vardag och Sista Anslaget. Och det finns även många bra punkband i Norrköping, säger Sk8jögga.

Närmast på tur står en spelning på Biker´s Day i Linköping 6/5, ett gig på en privatfest samt en spelning på Club Peking i Norrköping 10/6. I september kommer de även att vara förband till Strindbergs på Palatset i Linköping.
Vad händer mer framöver?
- Vi har nog tänkt att spela in en ny skiva till hösten, säger Sk8jögga.
- Och så satsar vi på att komma ut på lite punkfestivaler, säger Kapten.

Söndagsintervjun: Gaphals

Gaphals blev årets pristagare av Nyponet

 

De släpper skivor och anordnar konserter. När Lasse Winnerbäcks pris Nyponet delades ut för andra året gick det till Kaj Sivervik och Patrik Lindecrantz på Gaphals och City to city.

 

- Vi fick reda på detta redan i januari och det var en känsla av lättnad som kom över mig. Eftersom mycket av för- och eftersnacket redan första året inkluderade oss kändes det skönt att veta om allt i god tid och kunna förbereda sig, säger Kaj Sivervik som dock inte tror att priset kommer att påverka deras verksamhet särskilt mycket.

- Vi kommer fortsätta att arbeta långsiktigt på att bygga Linköping och Östergötland som kulturregion. Däremot så hoppas jag att näringslivet, kommunen och regionen tar ett par minuter och tänker på hur det arbetet vi gör påverkar både fritids- och kulturlivet i Östergötland och även det enorma arbete vi gör tillsammans med de andra kulturaktörerna för att hålla centrumet levande och staden fylld av människor. Jag hoppas att flera skall värdesätta och vara öppna för att samarbeta med oss här i framtiden.

 

Vad är drivkraften som gör att ni fortsätter år efter år? 

- Det finns inget alternativ till att inte göra detta. Vi vill ha ett bra kulturliv och en levande stad och region, och kommer inte vara nöjda förrän det finns flera kulturaktiviteter att göra varje dag. Vi vill visa att det finns en möjlighet att förändra samhället till det bättre istället för att bara gnälla. Att ändra på kulturlivet på en liten ort som Linköping är något litet och lätt, men om alla tänkte som oss så skulle vi inte behöva ha krig på jorden. Allt börjar med att förändra saker i sin egen vardag.

 

Vad behöver göras för att Linköpings kulturliv ska bli ännu bättre? 

- Näringslivet och kommunen måste inse vilken viktig motor kulturen är för staden och regionen. Kultur är mötet mellan människor, det är genom kulturen vi kan definiera vilka vi är som Linköpingsbor. Om kommunen och näringslivet ännu mer börjar samverka med kulturlivet i Linköping kommer vi öka attraktionskraften, skapa fler arbetstillfällen samt behålla fler av alla dom studenter vi utbildar i stan.

 

Vilka tycker du ska tilldelas Nyponet nästa år?

- Jag tror och hoppas på att Ben Kersley på LKPG Ha Ha uppmärksammas för det han gör. Han har byggt upp stand up comedyn i Linköping och skapat ett utrymme för humor här i stan. Och det är inte det lättaste i en konservativ tjänstemannastad.


SOF 2017


Musikkrönika

Musik ska byggas utav sorg

"Musik ska byggas utav glädje". Suck. Varför lever den missuppfattningen kvar år efter år? I själva verket är det ju precis tvärtom.

Åke Cato var en stor humorist, men någon sångtextförfattare var han verkligen inte. För hade han förstått grejen med musik hade han (och Björn Barlach) aldrig kunnat skriva texten "Musik ska byggas utav glädje" till Lill Lindfors. Och sedan den där låten släpptes 1978 har titeln vuxit till någon sorts sanning som förgiftat stora delar av svenskt musikliv. Resultatet ser vi i program som "Idol" och "Melodifestivalen", som utger sig för att vara musiktävlingar men som i själva verket saknar det mesta av det som utmärker bra musik.

Det är obegripligt hur folk som påstår sig tycka om musik kan hävda att "musik ska byggas utav glädje". Om man sätter sig in i ämnet inser man ju snart att förhållandet är det rakt motsatta. Det bästa musiken bygger nästan alltid på saker som sorg, hat, bitterhet eller krossade hjärtan. Om du tvivlar, gå till dig själv och tänk efter vilken musik som betyder mest för dig. Troligtvis kommer artister som exempelvis Det Vet Du ganska långt ner på den listan.

Musik får gärna låta glad men finns det inga inslag av svärta eller melankoli blir den snart platt och ointressant. Den säger inget, den betyder inget och varför ska man då lyssna på den? Men dyster musik med ett deppigt budskap är inte heller optimal, även om den är bättre än glättig tjofaderittanmusik. Den vill åtminstone berätta något men tar i för mycket. Det är kontrasten mellan mörker och ljus som skapar komplexitet och innehåll. Och kanske är det just där som skiljelinjen mellan bra och dålig musik går, inte mellan "bra" och "dålig" för det kan vara en smaksak, utan mellan "relevant" och "betydelselös".

Jag tror Per Persson i Perssons Pack har sagt det bäst av alla, och sammanfattar även denna krönika i en enda rad: "sångare utan orsak - borde inte sjunga alls".

Söndagsintervjun: Magnus Engström

En tecknad färd bland skuggorna

Linköpingsbördige serietecknaren Magnus Engström gav ut sin första grafiska roman "Luftspår" för sex år sedan. Nu är han aktuell med den nya serieboken "Skuggfärd", en rafflande science fiction-thriller som bokstavligen handlar om liv och död.

Yvonne vaknar och märker att hennes partner Frank är försvunnen. I sökandet efter honom upptäcker hon snart att hon själv är i fara, men också att Frank verkar ha varit något på spåren som rör livet efter detta. Denna kombination av andlighet och detektivarbete intresserade Magnus redan i "Luftspår" och den återkommer här i "Skuggfärd".
- Det är ingen slump. Jag är fascinerad av andliga tankegångar och andlighet, men kände redan från och med "Luftspår" att om jag ska behandla något så stilla och relativt ickedramatiskt så måste jag nog samtidigt försöka tillföra en kraftig framåtrörelse för att få dynamik. Följaktligen har jag i båda berättelserna haft med någon form av mysterium eller ett fysiskt letande. Antingen efter en dråpmisstänkt eller som i "Skuggfärd" sökandet efter en försvunnen pojkvän, där också människoliv står på spel. Kanske kan man säga att kombinationen handlar om; inre-yttre, stillhet-action, ljus-mörker? I båda fallen handlar det ju om något slags sökande i yttre och inre bemärkelse, säger Magnus och fortsätter:
- Jag fick idén till manuset när jag funderade över om det finns någon koppling mellan liv och död. Den första idén handlade om hur en själ återkom till livet, hur den inkarnerade ner på jorden i en lånad kropp och använde denna kropp för att försöka ställa vissa ouppklarade saker till rätta. Det blev ett väldigt långt manus och innehöll för mycket dialog. Så jag arbetade om manuset minst två gånger tills jag fick det som jag ville; som en ganska avskalad men visuell historia med förhoppningsvis stämningsfulla miljöer.

"Luftspår" hade en bild per sida. "Skuggfärd" är mer av en traditionell serieroman. Varför valde du den formen med "Skuggfärd"?
- En ruta per sida blir i bästa fall som tablåer som man kan titta på en längre stund innan man vänder blad. Kanske sänker en enda bild farten. Men i "Luftspår" saknade jag lite samspelet mellan rutorna. Jag kände att flera rutor ger mer utrymme till ett mer dynamiskt berättande. Jag kände ett sug att i "Skuggfärd" i större utsträckning använda mig av det mer klassiska serieberättandets unika egenskaper med många rutor som korresponderar med varandra.

Även denna gång känns bilderna ofta ganska realistiska. Har du utgått från foton eller hur jobbar du bildmässigt?
- Jag fotograferar en hel del i direkt syfte att använda till serien och tittar därefter på fotona när jag ritar bilderna. Det kan vara så att jag utgår från tre olika foton vid tecknandet för att få ihop en färdig seriebild. Men mycket i serien är också tecknat på fri hand, i fantasin, så det är en kombination av foton som förlagor och att teckna "ur huvudet".

Har du fortfarande någon koppling till Linköping?
- Ja. Jag äger ett landställe två mil utanför Linköping. Det är ett litet torp som har gått i arv från pappa och farfar. Där ute har jag också några kompisar som jag umgås med då och då. Torpet gör också att jag rätt ofta besöker Linköping för att flanera, minnas, bada i Tinnis och gå på bio.

Har du fler serieprojekt på gång framöver?
- Ja. En självbiografisk serie som bland annat handlar om uppväxten i Linköping. Det är en serie som spänner över 50 år och som jag faktiskt har hållit på med i 19 år!
- Sen arbetar jag också med manuset till en serie som är tänkt att bli nästa långa projekt. Den ska vara i färg, utspela sig under tre historiska epoker, och jag vill där försöka driva mitt serieberättandes visuella utformning ännu längre.

Punk i Zero

Intervjuade Peter Kagerland för Zero om hans nya punkbok: http://zeromagazine.nu/2017/04/28/punklyrik-svenska-punktexter-1977-1982/
 
Punklyrik- Svenska punktexter 1977-1982

När den svenska punkvågen sköljde in över Sverige i slutet av 70-talet startades det mängder av band runt om i landet. Låttexterna handlade om att vara ung, göra uppror och att vägra bli en Svensson. I den nya boken "Punklyrik" gör författaren Peter Kagerland en stor genomgång av den tidiga punkrörelsens texter och skapar ett tidsdokument över epoken.

Boken "Punklyrik" kan ses som en uppföljare till ”Ny Våg – Svensk punk/New Wave/Synth 1977 – 1982” som kom 2012. I den gjorde Norrköpingsbon Peter Kagerland en heltäckande dokumentation över femhundra svenska punkband (eller närbesläktade musikstilar) som släppt minst en skiva under åren 1977-82.
Denna gång gör han en djupdykning bland texterna och ger en bild av hur det kunde vara att vara ung i skarven mellan 70- och 80-tal. Boken är uppdelad efter punklåtarnas mest populära teman, och har kapitel om exempelvis kungahuset, raggare, droger, arbetslöshet och att inte vara nöjd med var man bor.
- Jag har med olika typer av textförfattare i boken. Dels såna som hade verkligt viktiga saker att säga, dels såna som inte hade det, säger Peter och berättar att de flesta av första vågens punkare åldermässigt låg mellan 15 och 20 år.
- Det var häftigt att alla var så unga under den svenska punken, utomlands var de ofta äldre. Men jag älskar det spontana, banden hade ju ingen aning om hur man skriver texter. Sen tycker jag kanske inte man ska analysera punktexter som skrevs en kvart innan man gick upp på scenen.

Hur länge tog det att skriva boken?
- Inte lika länge som den förra. Cirka två och ett halvt år tror jag. Det är lite lagom, den förra boken höll jag på med i åtta år. Jag började med att spalta upp vissa ämnen och lista tänkbara låtar. Sen lyssnade jag igenom skivor och läste texter. Jag försökte få med lite olika ingångar, både storstad och landsbygd, och både större och mindre band. Det blev rätt trångt i vissa kapitel så jag fick välja bort vissa favoriter.

De flesta bandkontakter hade han redan klara sedan "Ny Våg"-boken, och många läsare uppskattar säkert att Rikspolischefen Dan Eliasson ställde upp på en tiominuters telefonintervju för att kommentera texten till Bad Boo Bands låt "Knulla i Bangkok". Få av dåtidens punkband kunde nog ana att deras texter skulle publiceras i en bok 40 år efter att de skrevs.
- En del säger: jag hade inte uttryckt mig så här idag, men jag står för texten. En och annan skäms och tycker det är patetiskt. Några tycker de skrev folk på näsan för mycket och vissa har sagt: jag var 15, vad visste vi om politik? Men det var så jag kände då.

Vad tycker du om dagens punk?
- Jag tillhör de som menar att punken aldrig dog. Det kom en massa bra band som följd av punken, som exempelvis Joy Division. En hel del band som spelar idag har funnits länge, som
Attentat, Köttgrottorna och DLK. Men det finns även en massa bra nya band, som Twin Pigs, Matriarkatet och Psykofant. Jag försöker att inte vara nostalgisk utan lyssnar även på ny musik, men det gäller att inte glömma det gamla.

Söndagsintervjun: HLTR$

HLTR$ siktar högt

Låter "Kidz" har när detta skrivs streamats 300 000 gånger på Spotify, men det är bara början för Norrköpingskvartetten HLTR$. I slutet av februari släppte de EP:n "Chocolatemilk" och nu vill de ut och spela för att sprida sitt namn ytterligare.

Rapgruppen HLTR$ (uttalas Highlighters) består av fyra 17-åriga Norrköpingskillar vid namn Calle Axelsson, Mattias Svedberg, Linus Berggren och Philip Karlsson. De är vänner sedan lång tid tillbaka och började i musikklass på Hagaskolan 2012. Men det som blev startskottet till HLTR$ var en händelse 2014. Det uppstod ett bråk mellan fotbollssupportrar på en sportbar och killarna som befann sig utanför blev involverade. De var oskyldiga, men eftersom de hade lite tidigare stök i bagaget fick deras föräldrar nog och ville sära på dem för att minska det dåliga inflytandet de hade på varandra.
- Vi tänkte: hur ska vi kunna umgås med varandra utan att göra dumheter? Då såg vi filmen "Straight outta Compton" och bildade en rapgrupp, berättar Linus.

Egentligen var killarna inga typiska hiphopare men snart märkte de att folk gillade vad de gjorde.
- Anledningen till att vi fortsatte var responsen på första låten "Kidz", och alla kompisar och vänner som kollade på oss i Livekarusellen, säger Philip.
- Katapulten (första spelningen i Livekarusellen) var vårt första livegig någonsin. Vi fick det minsta rummet och slog rekord i publik. Vi går i skolan och håller en massa energi inom oss, och sen när vi står på scenen släpper vi ut den. Och varje gig blir bara bättre och bättre, säger Calle
- Sedan vi började har vi utvecklats i allt: rösterna, scenspråket, grammatiken och rappen, säger Mattias.

"Kidz" har som sagt spelats massvis med gånger på Spotify, men det går inte att stå still utan nu satsar HLTR$ på nya EP:n "Chocolatemilk" som släpptes 20 februari.
- De nya låtarna är 100 gånger bättre än "Kidz", men det är fortfarande "Kidz" som är den mest lyssnade, säger Mattias.

Hittills har bandet hunnit med att spela ett antal gånger i Livekarusellen, två gånger i Linköping och på två gymnasiefester samt haft releaseparty på Kulturkollektivet i Norrköping, men tanken är att det ska bli många fler spelningar framöver.
- Nu när EP:n är ute ska vi komma ut och spela den så mycket som möjligt. Vi är väldigt öppna för att spela överallt, säger Calle och fortsätter:
- Jag tror vi kommit till den nivån där nästan alla ungdomar i vår ålder i Norrköping vet vilka vi är. Nästa steg är att leta upp ställen ute i Sverige att gigga på, och komma ut och dominera.

Var är ni om fem år?
- Vi vill bli så stora som möjligt. Calle och Mattias har till och med gett upp sin utbildning för HLTR$, säger Philip.

Dagens fynd på hallmattan

Fick Per Hagmans nya bok "Allas älskare, ingens älskling". Hagman är ju min generations största kultförfattare som jag följt ända sedan starten med "Cigarett" 1991. Är det någon svensk författare som är Bête Noire så är det Per Hagman. Hoppas de kommande dagarna blir regniga.
 

RSS 2.0