Söndagsintervjun: Ann-Sofie Bergort

Ann-Sofie brinner för hållbart mode

Det finns en kortsiktig slit-o-släng-mentalitet inom dagens modeindustri som är förödande för naturens resurser och samhället i stort. Det vill Ann-Sofie Bergort ändra på. Hon vill lyfta fram det hållbara modet, som bygger på medvetna val, ansvar och långsiktigt tänkande.

De senaste åren har hållbarhet blivit en term som används flitigt inom modebranschen, och Sverige är faktiskt världsledande på området. Det sker en spännande utveckling där målet är att gå från en linjär produktionsmodell till en cirkulär produktionsmodell. Många företag, till exempel H&M, säger att de ska bli 100% cirkulära och ta ansvar genom hela kedjan, från råvaror till design, produktion, konsumtion och återvinning. Mycket återstår dock att göra innan modeindustrin på allvar kan hävda att den uppnått en acceptabel hållbarhet, och det är något som Ann-Sofie vill vara med och driva på.
- Jag vill göra skillnad och ändra det beteende som finns kring mode, att man shoppar väldigt mycket bara för att det är billigt. Förr investerade man i kläder på ett sätt som gjorde att de skulle hålla hela livet. Idag kan vi se hur konsumtionen bara ökar, medan priserna bara sjunker. Modeindustrin är idag den bransch efter fossila bränslen som slukar mest resurser. Jag vill hjälpa och inspirera dig som konsument att göra medvetna val, och uppmuntra till eftertänksamhet.

Ann-Sofie är ekonom i grunden, men har jobbat med mode i olika former under 25 år, både i mindre format och för stora kedjor. För 12 år sedan började hon på allvar att förkovra sig inom modeindustrin och såg till att träffa människor inom branschen som också ville förändra den. För även om Ann-Sofie i grunden älskar mode kan hon inte blunda för de problem som finns inom dagens modeindustri. Modebranschen har en överproduktion på 40% och varje svensk slänger åtta kilo kläder varje år. Det kommer ständigt rapporter om usla arbetsförhållanden och skadlig miljöpåverkan. Det är en bransch som varken är hållbar ekonomiskt, ekologiskt eller socialt och det är hög tid att vi ändrar på det.
- Modebranschen behöver tänka cirkulärt och tillverka i en kvalitet som håller länge och har ett bra andrahandsvärde. Och vi konsumenter måste fundera på hur vi faktiskt beter oss när vi shoppar. Vi måste fråga oss vem som betalar priset för de låga priserna.

I maj 2016 blev Ann-Sofie kontaktad av Linda Lövenlid som hade startat Minimera, ett företag som köpte in barnkläder och sålde på nätet. Båda brann för hållbarhet och hade en samsyn kring hur de ville påverka modebranschen. Tanken var att bygga ett storskaligt företag som kunde utmana och utveckla second hand-shoppingen och snart föddes Varié. Det är en second hand-butik för barn-, dam- och herrkläder som har sitt stora fokus online men även har en fysisk butik i Norrköping.
- Second hand är ett jobbigt ord att använda för många förknippar det med negativa saker. Jag skulle vilja kalla det second life istället. Här på Varié jobbar vi mycket med ordet "återälska", vi ger kläderna ett andra liv. Våra värdeord är mode, hållbarhet och nytänk. Det är skönt när man kan kliva upp ur sängen varje dag och känna att man gör världen lite bättre.

Målet har varit att bygga storskaligt, men snart upptäckte Ann-Sofie och Linda att det blev problem med hantering och logistik. Varié säljer på kommission och det bygger på att privatpersoner skickar in plagg. Dessa ska sedan sorteras efter kvalitet, stil och målgrupp. De kläder som väljs bort skickas tillbaka eller skänks till Myrorna. Därefter ska varje plagg fotograferas, registreras, kategoriseras och värderas, och sedan läggas ut på nätet. Det innebär väldigt mycket jobb och just nu står Ann-Sofie i valet och kvalet över hur de ska ta företaget vidare. Men hur det än blir kommer Ann-Sofie att fortsätta arbeta för hållbart mode, och det händer mycket på den fronten. Ann-Sofie nämner bland annat second hand, klädbibliotek, skräddare, att hyra kläder och olika reparationstjänster som exempel på hur det hållbara modet vinner allt mer mark.
- Förändringens tid är här. Det bubblar på marknaden. Det finns så många bra initiativ och det här är bara början. De företag som inte börjar tänka på hållbarhet kommer att få det tufft.

Vad kan jag göra som privatperson?
- Nummer ett är att se över din garderob och använda det du har väldigt mycket och väldigt länge. Byt och låna av varandra. När du köper nytt, reflektera och köp kvalitet för ett långsiktigt bruk. Som konsument måste du förstå att ditt val betyder något och gör skillnad. Vårda dina kläder och tvätta dem inte så ofta. Att shoppa är kul, men det går att göra smarta val. Det finns ingen konflikt mellan mode och hållbarhet. Och jag vill hjälpa till att så att fler gör rätt val.

Ollonet 2018

Imorgon delas Lars Winnerbäcks kulturpris "Nyponet" ut för tredje gången. I samband med det delas även det alternativa priset "Ollonet" ut, som Tobis blogg instiftade förrförra året.
I juryn sitter jag, Jimmy Uller och Ayeray Bustos - samt Smiling Gayman som ständigt frånvarande hedersmedlem.
Vi delar ut Gröna Ollonet till en person som kan behöva åtnjuta ekollonets laxerande egenskaper, samt det mer mogna Bruna Ollonet till en person som sprider glans (ollon på latin...) till stadens nöjesliv.
Det Gröna Ollonet 2018 går till... Jerry Prütz!
Motivering: Det har varit intressant att följa Prütz långa och målmedvetna resa mot botten. Några menar att han har inspirerats av Birro och Lamotte, men med tiden har det utkristalliserats att det är Donald Trump som är den stora förebilden. Tjatet om kända "vänner", alla dessa inlägg på sociala medier, bekräftelsejakten... Grattis till Ollonet 2018! Kan det bli Johnny Bode-priset 2019?
Övriga nominerade: Olof "Skrikhult" Wikström, Kotten, kulturskribenten Mattias Ahlén 
 
Det Bruna Ollonet 2018 går till... Fredrik Strage!
Motivering: Landets kanske bästa popskribent bara fortsätter att leverera - år efter år. Mästerliga krönikor, strålande podd. Skandal att han ännu inte fått någon buss i Linköping uppkallad efter sig.
Övriga nominerade: Gunilla Norlén, Matt Hewie, Marie Sandberg
 
Priserna består, förutom äran respektive vanäran, av en Brooklyn Lager som tillfaller juryns ordförande.

Söndagsintervjun: Rudyard

Rudyard håller rock´n´rollen vid liv

Linköpingsbandet Rudyard brinner för klassisk hårdrock men förpackar den i en ny och modern tappning. I december gav de ut EP:n "Gambler" och nu jobbar de på nytt material som beräknas att släppas i höst.

Rudyard kan sägas ha sin grund i metalbandet Kriita där flera av medlemmarna ingick. När det bandet rann ut i sanden startade gitarristen och sångaren Johan rapp och basisten Anders Lundström ett nytt band som drog mer åt LA-rock´n´rollen - och Rudyard uppstod. I sättningen ingår även gitarristen Nino Bordoni, men platsen som trumslagare är för närvarande vakant.
Rudyard bildades redan 2012 men det tog flera år innan bandet hittade sin stil och kände sig redo att visa upp sig offentligt.
- Vi höll på bra länge med att skriva låtar, fila på musiken och spela in demos, tills vi kom fram till det soundet vi har idag, säger Johan och fortsätter:
- Han som designade vårt skivomslag kallade vår stil för New Wave of Swedish Rock´n´roll. Jag vill gärna förknippas med nyproducerad rock. Säger jag band som Halestorm, Slash och Alter Bridge så är man lite i samma genre. Det är det som inspirerat mig när jag skrivit musiken.

I somras släppte bandet sin första singel med den passande titeln "Rock´n´roll", som följdes upp i december av EP:n "Gambler". Ett par spelningar har också hunnits med men bandet har medvetet dragit ned på giggandet för att koncentrera sig på låtskrivandet.
- Vi har jobbat hårt med materialet. Det har varit viktigt för oss att leverera bra låtar så livebiten har kommit lite i andra hand. Nu letar vi efter en fast trummis och håller på att jobba med nytt material. Vi har som mål att bli färdiga med en fullängdare till hösten.
- Den kommer nog att vara snäppet bredare än EP:n. Vi hade en del låtar över från EP:n som vi kände skulle göra sig bättre på ett album, säger Johan.

Ordet Rudyard betyder "kärt barn", och det är något som verkligen stämmer in på medlemmarnas syn på hårdrock.
- Att vara hårdrockare är nästan en identitet. I hela min livsstil utgår alla prioriteringar från att jag ska kunna spela musik. Hårdrock betyder mycket för oss i bandet och myten om hårdrock är väldigt spännande, även om man inser att mycket av det är just en myt. Vi är färdiga med sex, drugs och rock´n´roll. Vi vill bara spela musik och förknippas med den moderna synen på rock´n´roll. Alla vi i bandet har våra rötter i olika delar av hårdrocken, vilket jag tror är viktigt för att skapa det soundet vi har, säger Johan.

Varför ska man gå och titta när Rudyard spelar?
- Vi levererar energi, och vill man höra bra låtar som är ärliga och kommer rakt från våra hjärtan ska man komma och kolla på oss!

Författarmöte i Motala

Igår kväll var jag i Motala, på en författarträff med Susanne Boll, som berättade om sin nya bok "Eldsystrar". Kul med författarsamtal, kul att träffa Susanne igen och kul att vara i Motala. Jag har ju en liten flört med den staden och det borde faktiskt flera ha.

Söndagsintervjun: Mattias Leivinger

Mattias Leivinger utforskar det paranormala

Tillsammans med författarkollegan Johannes Pinter gav Linköpingsbördiga Mattias Leivinger ut boken "De mörkermärkta" förra året, en övernaturlig skräckthrillerdeckare där paranormala krafter är i rörelse.

Mattias Leivinger är född och uppvuxen i Linköping och beskriver sig som ett klassiskt exempel på en bokslukare som tidigt började läsa och skriva. Hans första allvarliga försök att skriva var i 25-årsåldern, men efter att ha blivit refuserat utbildade han sig istället till bibliotekarie och terapeut. 2009 gav han ut boken "När livet djupnar" på eget förlag och 2014 förlagsdebuterade han med äventyrsromanen "Freudland".

Ungefär samtidigt lämnade Johannes Pinter filmbranschen, sadlade om och gav ut två skräckromaner. De två männen fick kontakt genom kommentarer på Debutantbloggen och det visade sig att de bodde bara några hundra meter från varandra och att de hade sommarhus i samma område på Gotland. De började träffas, läste varandras böcker och bekantade sig med varandras språk. Tanken dök upp att de skulle börja skriva ihop, ursprungligen en gemensam testnovell, men det hela utvecklades till att de bestämde sig för att istället ge sig på en trilogi direkt.
- Och det var i efterhand ett klokt beslut. Sikta högt, sikta inte lågt. Det var väldigt bra att vi spände bågen, säger Mattias.

Resultatet blev "De mörkermärkta" som gavs ut 2017. Det är en deckare med övernaturliga inslag, eller "paranormal crime" som genren också kan kallas.
- Det där övernaturliga kan vara väldigt många olika saker: satanism eller väsen som kommer till liv. Vi vred och vände på det och för vår del landade vi i paranormala krafter. Det tycker jag personligen är spännande, till exempel telepati som är att kunna läsa tankar och telekinesi som innebär att kunna flytta saker med tanken.

Själva skrivandet börjar med att Mattias och Johannes brainstormar fram en historia.
- Det brukar vara ett väldigt roligt stadium, när man träffar någon som är lika galen som en själv, säger Mattias och berättar att de därefter strukturerar upp historien.
- Vi har hela tiden kontakt med varandra och vi brukar ha en samsyn över var historien ska ta vägen. Det låter kanske idealiskt men vi är även osams ibland, men vi reder oftast ut det ganska snabbt. Ibland hamnar vi i luven på varandra och då försöker vi att sova på saken. Ett tips är att inte försöka lösa konflikter på sms. Det är lite "give and take", ibland måste man helt enkelt släppa saker. Men det finns också väldigt många fördelar med att vara två, för oss blir ett plus ett tre. Och även utanför skrivprocessen är det väldigt roligt. Att skriva är ensamt, det är nog bara att jobba som fyrvaktare som kan mäta sig med det. Men ensamhetsbubblan finns hos oss också, vi sitter ju inte tillsammans i samma rum och skriver fyrhänt.

Mattias berättar att han och Johannes delar upp karaktärerna och deras respektive kapitel mellan sig, sedan slipar de på språket så att det inte ska kännas som det är två olika författare. När detta skrivs har det blivit klart att "De mörkermärkta ska släppas i Tyskland och Tjeckien, vilket är passande eftersom det slumpat sig så att skurken i uppföljaren kommer just från Tjeckien. Men det är inte bara utomlands som supernational crime är stort.
- Den här genren tror vi kommer växa även i Sverige. Det ser vi i till exempel "Jordskott", säger Mattias.

.

http://tobi.blogg.se/2012/november/lill-babs.html

Musikkrönika

Band som knytit hymens band

Dejtingappar som Tinder växer stadigt. Men vad behöver vi dem till? Starta band istället, det är där du kommer träffa kärleken.

Nyligen var det Alla hjärtans dag, vårkänslorna börjar så smått göra sig påminda och många har fullt upp med planeringen av sommarens bröllop. Det ligger helt enkelt romantik i luften. Folk nätdejtar, speeddejtar och blinddejtar, men vill man träffa den rätte finns det ett mycket effektivare sätt och det är att lira i ett band.

Musikhistorien är full av exempel på musiker som har spelat ihop och sedan blivit ett par. Eller om de har valt att spela ihop just för att de var ett par, det är lite olika det där. Men det man kan konstatera är att det verkar finnas något i musiken som går hand i hand med brinnande passion.

Bruce Springsteen och körsångerskan Patti Scialfa är ett berömt kärlekspar, Ike och Tina Turner ett annat. Vi har Prince och Mayte Garcias, Annie Lennox och Dave Stewart i Eurythmics, Tracey Thorn och Ben Watt i Everything but the girl, Jack White och Meg White i White Stripes, Thurston Moore och Kim Gordon i Sonic Youth och inte minst Lux Interior och Poison Ivy i The Cramps. För att inte tala om Fleetwood Mac och ABBA.

Paul och Linda McCartney och Johnny och June Cash är två andra internationella exempel. I Sverige kan vi ståta med kärlekspar som Lisa Ekdahl och Bill Öhrström, Ulf Ekberg och Jenny Bergren i Ace of Base, Lotta och Anders Engberg, Peter och Nanne Grönvall, Py Bäckman och Dan Hylander samt Svenne och Lotta, som blev själva sinnebilden för ett artistpar och något av ett begrepp. De slutade att vara "Svenne" och "Lotta" och blev istället "Svenne&Lotta".

Men lika säkert som att rockband skapar förhållanden, lika säkert ser rockband även till att förhållandena spricker, vilket man kan se i de flesta exemplen ovan. Och när förhållandet spricker brukar även bandet spricka. När en bandmedlem yttrar orden: "Grabbar, jag har blivit ihop med sångerskan", vet man att gruppen lägger ner inom kort.

Det finns bara en fras i rockhistorien som har splittrat flera band, och det är när trummisen kommer till replokalen och säger: "Grabbar, jag har skrivit en låt!".

Söndagsintervjun: Jenny Jägerfeld

Jenny Jägerfeld ältar och ältar och ältar...

Tillsammans med kollegan Johanna Thydell kan vi höra Skärblackaförfattaren Jenny Jägerfeld varannan vecka i podcasten "Superältarna". Där koncentrerar de sig på ett specifikt ämne som de vrider och vänder på.

I november tilldelades Jenny Jägerfeld 2017 års Astrid Lindgren-pris (ej att förväxla med ALMA-priset) för sitt författarskap inom barn- och ungdomslitteratur. Hon har tidigare vunnit Augustpriset för "Här ligger jag och blöder" 2010. Förutom skrivandet arbetar hon som psykolog och medverkar bland annat i olika tv-sammanhang. Utöver detta driver hon sedan våren 2015 podcasten "Superältarna" där hon och författaren Johanna Thydell grottar ned sig i ett ämne som de resonerar kring.

Jenny och Johanna träffades första gången genom att de var kontrakterade av samma bokförlag. Så småningom hamnade de på samma frilanskontor, där de började luncha tillsammans och upptäckte att de skrattade åt varandras skämt.
- När vi pratade kände jag att jag inte behövde hålla tillbaka något och Johanna kände likadant. Vi funderade på om vi skulle skriva något ihop men båda var väldigt egensinniga så vi insåg att det inte skulle funka. Vi satt ofta och ältade saker och tänkte att vi kanske skulle göra något av detta ältande och då blev det en podd. Tanken var att verkligen gå in i ett ämne, stanna kvar i det och prata klart om det, berättar Jenny.

Oftast handlar det om allmänmänskliga saker som exempelvis skam, bekräftelse och misslyckanden och länge tog de även in kända gäster för att dra lyssnare till podden, men sedan våren 2016 år är det bara Jenny och Johanna som pratar. Podden följer en tydlig struktur med vissa fasta inslag. Jenny inleder med en förklaringsmodell och Johanna avslutar med olika ordspråk på det aktuella temat.
- I och med att vi har en så tydlig rutin behöver vi inte uppfinna hjulet gång på gång. Vi researchar på var sitt håll och delar upp punkterna mellan oss. Johanna delar ofta med sig mer av sig själv men jag är inte lika bekväm i det. Och jag tycker det är fint att hon gör det för då kan lyssnarna känna igen sig.
- Från början var det väldigt mycket klippande men nu när formen satt sig behövs det inte längre. Blir det fel så säger vi det, det blir ett mer naturligt samtal då.

De populäraste avsnitten ligger på 7-8000 nedladdningar och lyssnarna är blandade, även om det tycks vara en övervikt av kvinnor mellan 30 och 50 samt av journalister, kulturintresserade och litteraturfolk, vilket kanske inte är så märkligt med tanke på att de båda poddarna är två prisbelönta författare.

Varför tycker du att man ska lyssna på "Superältarna"?
- För att man faktiskt lär sig något. Det är inte bara två personer som pratar om vad vi gjorde i helgen. Vi koncentrerar oss på ett tema . Det väcker tankar och känslor och man lär sig något om sig själv.

Söndagsintervjun: Violent Divine

I november gav Violent Divine ut sin femte platta "Louder than love". Den innehåller 80-talsdoftande stadiumriff och svulstiga refränger med mycket körarrangemang, och visar att Norrköpingsbandet fortfarande håller rocklågan levande.

 

Violent Divines förra skiva "Hyperacyivity disorder" kom 2015. Denna gång arbetade bandet lite annorlunda och hade bara utkast till två, tre låtar när de gick in i studion. Sedan följde några veckor där de skrev, arrade och repade nya låtar under tiden de spelade in. Ett tydligt mål var att skivan skulle vara dynamisk och att publiken skulle orka lyssna från början till slut. De ville även få med ett antal spår som radiostationerna kunde plocka upp, vilket ofta brukar anses vara lite "fult" för band att tänka.

- Vi jobbade även med en ljudbild där allt inte var lika pressat som det brukar vara i modern musik, där man nästan får ont i huvudet. Alla reglage behöver inte stå på rött hela tiden, säger sångaren och frontfiguren Mike Divine som varit bandets nav sedan starten.

- Oavsett sättning har Violent Divine alltid varit fyra personer med olika ingångar till musiken. I den senaste sättningen har gitarristen och trummisen tagit med sig det progressiva, typ Dream Theatre och den sortens tekniska lösningar. Jag har med mig en del KISS och Sweet in i bandet. Jag gillar att influenserna ska synas och höras, men med en respekt för de gamla hjältarna. Även vi som spelar rockmusik är ju stora rockfans, och jag tycker det får lysa igenom när man skriver musik.

- Man kan i princip ta med sig vad som helst in i Violent Divine så länge man har respekt för grundkonceptet. Jag tycker målet ska vara att skivan ska vara tillräckligt bra för att man själv skulle kunna tänka sig att köpa skivan.

 

Hur har Violent Divines musik utvecklats sedan ni startade 2005?

- Det var stadiumriff och melodier på den tiden också. Det är den typ av musik vi vill spela. Jag tycker att den första plattan fortfarande håller och jag är jäkligt glad över alla plattor vi har gjort. Jag har ingen ambition att förnya hårdrocken eller så, däremot om man kan få in olika referenser som en hyllning till sina rötter så är det jäkligt kul.

 

I samband med förra skivsläppet spelade Violent Divine en hel del runt om i Sverige och gjorde även en sväng till England. Hur det blir denna gång är mer oklart, då sättningen i bandet för tillfället är lite oklar. Stort fokus ligger just nu på att spelas på amerikansk nätradio. I dagens musikklimat är det svårt att nå ut till den potentiella publiken, något som Mike funderar mycket kring.

- Vad ska man hitta på för att sticka ut med nästa platta? Ska man släppa ett dubbelalbum? Eller en Part 1 och Part 2 med ett halvårs mellanrum? Jag är så nöjd med allt på den här skivan men det gäller att nå ut. Det duger inte att bara släppa en skiva till. Man har ju en del vilda idéer, men vårt management måste tycka att det är genomförbart och går att paketera. Nu har vi släppt två skivor på egen hand, vi kanske ska släppa på ett skivbolag nästa gång? Det kanske finns andra sätt att skriva musiken på? Det enda vi vet är att det kan finnas en anledning att göra på något annat sätt. Vi är jäkligt öppna, det kan bli vad som helst

Bête Noires överklasskola

Att vara överklass är svårare än man tror. Det finns dock en mängd tydliga markörer som den observanta personen lätt känner igen. Linköpings elegantaste popband Bête Noire ger här en kort lektion i vad det innebär att vara överklass.

För att bete sig överklassmässigt måste man nästan födas in i det. Det är en konst som är så svårbehärskad att det krävs många års prägling i rätt miljö. Det är nämligen inte samma sak att vara rik som att vara överklass, utan klasstillhörigheten sitter mycket djupare än så.
Brats är exempelvis överklass-wannabes, men deras uppträdande avslöjar dem obarmhärtigt som totala bluffar. Äkta överklass skyltar inte med sina pengar och behöver inte utmärka sig. De är trygga i sig själva och håller tvärtom en ganska låg profil. De är allmänt prydliga och väluppfostrade och även om de kanske har diverse statussymboler som dyra bilar, märkeskläder eller fina klockor så skyltar de absolut inte med dem.
Överklassen är inte vulgär, vilket ofta utmärker de nyrika, utan kännetecknas av klassiskt god smak i allt från inredning och konst till kläder och frisyrer.


Några kännetecken på överklass enligt Bête Noire:
*Inga piercingar eller tatueringar
*Ät soppa genom att föra skeden utåt från munnen
*Döp dina barn till Lovisa, Rebecka eller Eleonora. Absolut inte Destiny, Noomi eller Kevin
*Färga inte håret
*Skaffa bra ordförråd
*Var bevandrad inom vin, klassisk litteratur och segling.
*Säg ”salongen” om vardagsrummet
*Prata aldrig om pengar
*Ha jakttroféer på väggen
*Ha Svenska Dagbladet som morgontidning
*Pryd hemmet med ärvd äkta konst
*Att vara representerad i Riddarhuset ger en stjärna i kanten

Semmelsöndag

Det är ju så med semlor att man måste ha en varje dag, så japp - det blev en igår också. Vi hann även med en vernissage. Och just det - grattis Bella!

Dagens fynd på hallmattan

Var på bokrean häromdan. Köpte dock inget. Och varför skulle jag? Ingen bok på rean hade ju ett omslag som kunde mäta sig med detta.

Söndagsintervjun: Birgitta Ohlsson

Vill ge den duktiga flickan upprättelse

Förra året författardebuterade Linköpingsbördiga Birgitta Ohlsson med sin bok "Duktiga flickors revansch". Sedan dess har det hänt mycket i den liberala riksdagsledamotens liv. Hon har gett upp de politiska ambitionerna, men fortsätter att kämpa för de duktiga flickorna.

I höstas utmanade Birgitta Ohlsson Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna - och förlorade. Efter nederlaget meddelade Birgitta att hon skulle lämna politiken, men kanske har hon redan en ny karriär på gång, som författare? 2017 gav hon ut boken "Duktiga flickors revansch", där hon ville ge den "duktiga flickan" upprättelse. Med utgångspunkt i sitt eget liv visade hon att duktighet och höga prestationskrav inte behöver vara en börda. Det kan lika gärna vara ett maktmedel och ett redskap på vägen mot ett mer jämställt samhälle.

Nyligen talade Birgitta Ohlsson på Östergötlands Bokmässa, där hon berättade en historia från skolgången när en kille hade sönder hennes pärlplatta. Istället för att säga till killen sade läraren till Birgitta: "men lilla gumman, det var väl inte så farligt". Det var ett talande exempel på hur duktiga flickor ofta bemöts, och det är en attityd i samhället som inte bara är ett svek mot flickorna utan även mot pojkarna, menar Birgitta.

Enligt Birgitta var ordet duktig flicka ett begrepp som varit accepterat och till och med positivt laddat fram till 1990-talet. Då kom en rad böcker som började ifrågasätta och ändra bilden av kvinnors duktighet, vilket ledde till en backlash som hon velat ändra på. Samhällets syn på högpresterande kvinnor har till stor del varit att de ska sluta vara duktiga och sänka kraven på sig själva, men Birgitta menar att det är en felaktig bild och att vi istället har mycket att lära av den duktiga flickan.
- När jag började skriva boken var det många myter som jag själv gått på, men som inte stämmer när man borrar ner sig i statistiken. En sådan myt är att duktiga flickor är mer psykiskt sköra. En annan är att det är vanligare med ätstörningar och anorexia, men det läkarna säger unisont är: sluta klanka ner på de duktiga flickorna, för det finns ingen sådan korrelation.

Några av kapitlen i boken tar upp motståndet mot duktiga flickor, och det kommer från alla möjliga håll.
- I delar av vänstern får kvinnor göra klassresor, men bara om alla andra får göra det också. Men även högern har problem med duktiga flickor. De får läsa på universitet och göra karriär, men den manliga normen råder så de får inte vara förmer än karlarna. Jag fick tre recensioner av boken i Aftonbladet, varav två och en halv var sågningar. Kulturmannen Göran Greider var halvt positiv och tyckte att jag åtminstone hade en "bra personlighet".
- Sen finns det en grupp duktiga flickor jag brinner lite extra för och det är hedersförtryckta, glömda, tysta kvinnor. Vi har flickor idag som växer upp i områden med hedersförtryck och inte får det stöd de behöver, och det är ett enormt svek, säger Birgitta som är glad över att det finns passionerade lärare som ser till att det ändå kan gå bra för många av dessa flickor.

Boken avslutas med tio budord till duktiga flickor, som exempelvis "Du ska kräva meritokrati" och "Du ska inte curla karlarna". Det viktigaste budordet är det avslutande "Du ska följa din inre kanariefågel", som är en hänvisning till de brittiska gruvorna där man ända fram till 1986 hade kanariefåglar som varnade när luften blev för dålig. När de slutade kvittra visste man att det fanns giftiga gaser i gruvschakten.
- Det är så duktiga flickor ska se på sin duktighet. När vi inte kvittrar längre är det dags att flyga vidare.

Hyllning till Grebovallen

Som alla Grebobor känner till finns det en ramsa om Grebovallen. Och tack vare "Så funkar det" är det nu inte bara Grebobor som känner till den...
Lyssna 25 minuter in.

Musikkrönika

En gammal text från bloggen som jag återanvänt och körde som krönika nyligen. Om ni tycker den verkar bekant...
Hur ett band crashar sin karriär. Kurs 1A

Många lokalband kommer till en punkt när de känner att de är för stora för hemstaden och vill bli en angelägenhet för hela landet. Dessvärre väljer då banden ofta en lösning där de själva slutar bry sig och överlåter jobbet till andra, vilket nästan aldrig blir bra. Det säkraste sättet för ett band att begå karriärmässigt harakiri är nämligen att skaffa sig någon form av management.

Det finns exempel på hur managers, skivbolag och bokningsbolag har lyckats lyfta ett band till en ny nivå (EMI:s legendariske Kjell Andersson gjorde det exempelvis med de flesta han jobbade med), men i 9 fall av 10 innebär det bara en plågsam resa fram mot det oundvikliga slutet.

Att skaffa sig ett management innebär bland annat:
1. Färre spelningar, eftersom managern dels vill ta högre gage som arrangörerna inte vill betala och dels vill att bandet ska dra ner på "skitspelningar" för att "höja sitt anseende".
2. Att bandet tappar sin personlighet, eftersom managern vill göra bandet mer utslätat och därmed mer kommersiellt gångbart.
3. Långsammare beslutsprocess. Istället för att skriva en låt på måndan, spela in den på tisdan, slänga upp den på Soundcloud på onsdan och boka in fem gig på torsdan ska det göras en "bandstrategi", vilket i praktiken innebär högst ett singelsläpp om året. Det vill säga: det händer inte ett förbannat dugg.
4. Att bandet blir hatat av arrangörer och journalister. Man vill kunna ringa upp bandet direkt för att boka en spelning eller göra en intervju. Det värsta som finns är när ett band inte kan ge ett svar utan att kolla med sin manager för att se om de har "turnéperiod" då eller om intervjun passar in i deras "mediestrategi".

Kort sagt: management är oftast inte bara överflödiga utan även direkt skadliga. Oftast har banden redan en informell ledare som sköter bokningar, intervjuer, inspelningar och allt det där andra på ett bra sätt. Managers innebär bara krångel, irritation och att bandet till slut tröttnar och lägger av, och det förlorar alla på.

Ett av många band som gått i managementfällan är Vadstenagruppen Close Quarters som för några år sedan var riktigt heta och på gränsen till ett stort genombrott. Då tog de "hjälp" utifrån vilket enbart ledde till att karriären stendog och att bandet inte gjorde ett gig på två år. Nu är de äntligen tillbaka och i november var de förband på Quireboys Sverigeturné. Till skillnad mot många andra band som gått i managementfällan verkar de ha hittat tillbaka till varandra och till det som är bandets själ. Nu hoppas vi bara att det håller i sig och att Close Quarters fortsätter rocka så bra som vi vet att de kan. Utan manager.

Mera Beta på Palatset

Igår var det Beta Stand Up på Palatset igen, så det var man ju tvungen att gå och kolla in.
Gör det ni också, det är gratis.
Nästa datum är om två veckor, den 27/2.

Stand up på Palatset

Igår var det premiär för Beta Stand Up på Palatset. Det är en rookieklubb som kört på ett annat ställe i stan tidigare och som nu kommer köra hos oss varannan vecka tror jag. Fri entré, så bara att komma ner och kolla. Kolla upp Beta Stand Up på facebook för mer info.

Lika som bär - Bonus

Introt till Värvet & Factorys "Efter plugget"

Söndagsintervjun: Lina Liman

Lina Liman berättar om sin autism

Tidigare i år gav Linköpingsförfattaren Lina Liman ut sin bok "Konsten att fejka arabiska: en berättelse om autism". Där berättar hon om sina många år av verkningslös behandling innan hon slutligen fick rätt diagnos.

Nyligen kom Lina Liman till Bokens Dag på biblioteket i Linköping för att prata om sin bok, som kretsar kring hennes autism. Det är en diagnos som kan ta sig väldigt olika uttryck, men kort sagt kan man säga att det är ett annorlunda sätt att ta in och bearbeta information och tolka världen.
- Jag kände tidigt att jag var annorlunda, men det var ganska diffust och svårgreppbart. Jag tänkte att så här kanske alla känner. Jag började anpassa mig och försökte passa in, och på ytan gick det ganska bra, säger Lina och menar att hon länge var en högpresterande person som fick bra betyg i skolan och sedan även jobb på Dagens Nyheter.

Att hon valde att skriva en bok är inte så konstigt. Lina förklarar att hon tidigt blev fascinerad av språk, och är lite av en nörd på området.
- Jag kände på mig att det fanns en värld där som jag ville upptäcka mer av, säger hon och berättar att hon tidigt började skriva dagbok.
- Det har varit en ventil. Jag har alltid tyckt att det är lättare att skriva än att prata om saker. I efterhand har jag kunnat luta mig mot det, mycket av det som boken handlar om har varit väldigt luddigt i mitt minne.

Boken handlar om Linas liv från barn till nutid, men den särskilt luddiga tiden sträcker sig från den mentala kraschen 2005 fram till att hon fick diagnosen sju år senare.
- Det var jobbigt att skriva den, men även terapeutiskt. Och det blev en hjälp för mig att förstå vad som egentligen hände.

Det började med att hon sökte hjälp på en Vårdcentral för depression, men det visade sig snart att det inte var det som hon led av. Vårdpersonalen visste inte riktigt vad de skulle göra och till slut blev det sju år av terapier, mediciner och behandlingar innan hon i april 2012 fick diagnosen autism.
- Det var viktigt, allra mest för att hjälpa mig förstå mig själv. Det hjälpte mig att ta mig ur en ond spiral av självanklagelser och försonas med mig själv.

Lina menar att det tidigare saknats kunskap om kvinnlig autism. Det är något hon vill ändra på och förhoppningsvis kan boken bidra till det. Hon är även ute och föreläser tillsammans med en psykolog, och det verkar faktiskt som att medvetenheten i ämnet så sakteliga börjat öka.
- Vårdpersonal säger att de har förstått sina patienter bättre efter att ha läst boken och det känns ju fantastiskt att höra, säger Lina.

Mingel med ministern

Igår var jag på invigningen av Åtvids nya bibliotek/kulturcentrum, som jag tycker blev väldigt bra. Mycket folk var det också.
Jag brukar ju hålla mig framme när det vankas snittar och bubbel, och så var det igår också. Och så fick jag prata lite med vår kulturminister Alice Bah Kuhnke som var på plats och klippte band.

RSS 2.0