Söndagsintervjun: Magnus Johansson

Magnus Johansson

- den motvillige popartisten har fått suget tillbaka

 

Han fick ett stort genombrott med debutskivan 1990 men gjorde det inte lätt för fansen genom att varken göra intervjuer eller spela live. Den som väntar på något gott väntar dock aldrig för länge. Nu tycks Magnus Johansson vara mer musiksugen än på länge och har både sjungit duett med Aguson och är aktuell med egna bandet Efterfesten.

 

Snön hade fallit bomullsvit över Tyska torget. Det knarrade under sulorna och långkalsongerna var på. Det var 27 år sedan och Magnus Johansson sjöng om att Anneli borde vakna. Hon vägrade, och till slut började även hans karriär att slumra till. Men nu tycks Norrköpingsartisten åter vara full av vinterhyss, och syns plötsligt i en rad olika sammanhang.

På senare år har han gjort konsertinhopp med såväl 23 Till som Roger Karlsson och nyligen medverkade han i Låtskrivarbaren på Dynamo i Norrköping där han berättade om sin musik och framförde ett gäng sånger.

- Då spelade jag nästan hela första skivan. Det var kul att göra det så koncentrerat och få prata om låtarna och hur de kom till. Jag har väldigt lite till övers för nostalgi. Jag finner ingen tillfredställelse i att vältra mig i det jag gjorde för 30 år sedan. Men någon gång ibland kan man suga lite på den karamellen, säger Magnus när vi träffas på Broadway konditori.

Runt hörnet ligger Dynamo där solospelningen ägde rum och i samma kvarter finns även studion där Magnus och hans bandpolare i Efterfesten spelar in sin musik. Men mer om det straxt, för först måste vi reda ut hur det kommer sig att han som tyckts vara så motvilligt inställd till musikbranschen ändå valde att bli artist.

- Under hela 80-talet var jag helt besatt av att göra en skiva. Vad jag än gjorde snurrade det idéer i huvudet. Men när jag gick och smidde planer var det aldrig ett turnéliv jag såg framför mig. Jag har inget principiellt emot det, men det var inte dit jag ville, utan jag ville mer åt författarlivet. Jag var 26 och vänster. Jag tyckte det var för mycket runtomkring och att branschen var överkommersialiserad. Kjell Andersson (legendarisk skivbolagsperson) sa: "Skit i att göra intervjuer. Vi prövar och ser vad som händer". Så då gjorde vi det.

 

Och i hans fall var det en taktik som funkade. Fansen jublade och Magnus tilldelades en Grammis för "Bästa nykomling". Totalt fick han ur sig fyra album mellan åren 1990 och 1998, men sedan tröttnade han.

- Då var jag lite less på det. Jag kände: varför ska jag hålla på med det här? Jag jobbade alltmer med annat och engagerade mig mer i det. Det som gjorde att jag tappade suget var att jag inte kände att jag utvecklades musikaliskt. Det blev mer: jaha, nu har jag skrivit en habil Magnus Johansson-låt igen.

 

På senare tid har dock fansen fått mer av sin gamla idol. Förutom spelningen på Låtskrivarbaren medverkar Magnus med sång på Agusons låt "Försvann" på Linköpingsbandets nya skiva. Och på en spelning i Linköping nyligen hoppade Magnus in och sjöng både den och sin egen "Till himmelen" tillsammans med Aguson.

Men framförallt har han de senaste åren satsat på sitt nya band Efterfesten. Bandet bildades 2011, gav ut sin första skiva 2013 och sin andra 2015. Nu håller de på med ett mastodontprojekt där de har skrivit hela 40 låtar som ska släppas på fyra skivor under det kommande året. Texterna har ett tydligt och uttalat politiskt innehåll där gruppen vrider och vänder på diverse frågor och tittar på dem ur olika perspektiv. Först ut är albumet "Frihet"" som ska komma strax efter årsskiftet. Därefter är planen att släppa skivorna med tre månaders mellanrum. Till nästa album, som ska heta "Jämlikhet" är redan 70 procent av materialet inspelat, och eventuellt kan det även bli en femte platta för låtar är det minsann ingen brist på.

- Låtskrivandet handlar för mig om att färglägga världen. På min första soloskiva tog jag saker jag varit med om, skruvade upp det och kolorerade det. Och så är det nu med. Av de här politiska låtarna med Efterfesten är det många som innehåller någon slags berättelse. Det som är roligt med Efterfesten är att man blir delaktig i varandras kreativa processer. Vi är tre låtskrivare och alla medlemmar bidrar till vad låtarna blir till slut. Det ska bli kul att få komma ut och spela med fyra nya skivor i bagaget, säger Magnus.


Musikkrönika

Musikåret 2018

 

Robyn gjorde comeback, det ordnades mansfria festivaler och Little Jinder antydde att hon kommer lägga av. Här är min syn på musikåret 2018.

 

Årets...

 

Bästa: "Épico!" av Sonic Surf City

Sämsta: Partiernas vallåtar

Följetong: Ghostbråket

Mest hajpade: Junior Brielle

Bizarroworld: Kanye Wests möte med Trump i Vita huset

 

Svenska vinnare: Benjamin Ingrosso vann Melodifestivalen

Lokala vinnare: Edvin Greneskog & Molotovmaskinen vann Livekarusellen

Show must go on: ABBA ska turnéra som avatarer

Jaha, då var det dags igen 1: Emmaboda lägger ner igen. Eller?

Jaha, då var det dags igen 2: KISS lägger av...igen

 

Moralpanik: Mr Cool-bråket

Vem?: Albin Lee Meldau

Comeback: Swedish House Mafia

Bok: "Strage 242"

Krångligaste titel: Krunegårds "I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot"

 

"Musikhuvudstad": Bråvalla, Metallsvenskan och Where´s the music lägger ner

Aj aj aj: Manowars gitarrist verkar ha lyssnat lite för mycket på Mr Cool

Genombrott: Sarah Klang

Musik-tv: Carpool karaoke

Musikpodd: Kvar i stan

 

Tack för allt: Papperstidningen Sonic

Sämst när det gäller: Gyllene Tiders VM-låt "Bäst när det gäller"

Farväl: Jerry Williams, Kenneth Gärdestad, Kjerstin Dellert, Lill-Babs, Avicii, Ulla Sallert, Stefan Demert, Aretha Franklin, Kim Larsen, Charles Aznavour.

Hopp inför 2019: Lana del Rey släpper ny skiva


Söndagsintervjun: Jonathan Westerling och Jacob Bergvall

 

En handbok med verktyg för unga ledare

 

Linköpingskillarna Jonathan Westerling och Jacob Bergvall har båda erfarenhet av ledarskap inom Svenska kyrkan. Nu har de samlat några av sina bästa tips i fickboken "Verktyg för unga ledare – Med Jesus i centrum".

 

Medan antalet konfirmander stadigt minskar så finns det ett kraftigt ökande intresse för att bli ung ledare inom kyrkan, och idag finns det cirka 10 000 unga ledare i landet. Det kan se lite olika ut i olika församlingar, men generellt kan man säga att det handlar om ungdomar mellan 15 och 20 år som engagerar sig inom olika intressen eller verksamheter inom en församling.

- Det är ett bra sätt att utvecklas på när man är i den åldern. Det är inte alltid lätt att hitta ett sammanhang, men kyrkan erbjuder en trygg miljö där man kan testa att utveckla sitt ledarskap, säger Jacob.

 

Jacob är 26 år och kommer från Finspång, men bor numera i Ånestad i Linköping och arbetar som mjukvaruutvecklare och projektledare i ett IT-företag. Nästan granne bor 27-åriga Jonathan, ursprungligen från Linghem, som till vardags arbetar som låg- och mellanstadielärare. Och det var Jonathan som först fick idén att skriva boken. Snart kom han dock på att det skulle vara roligare att vara två och kontaktade Jacob, som nappade på förslaget.

- Jag hade hållit på så mycket med ungdomsverksamhet i kyrkan och tänkte: samlar jag mina tankar och idéer i en bok kan säkert någon få nytta av den. Vad man än har för problem som ung ledare så ska man kunna hitta det i boken, och någon sån typ av enkel bok fanns inte sen tidigare, säger Jonathan.

 

Boken är tryckt i ett behändigt litet fickformat och ger grunderna i ledarskap, konflikthantering, grupputveckling och återkoppling. Författarna delar med sig av verktyg för den unge ledaren och boken avslutas med praktiska tips på lekar, böner och andakter. Tanken är att ge unga ledare en grundläggande förståelse både för kristen tro och för ungt ledarskap. Den riktar sig främst till Svenska kyrkan men funkar även i andra kyrkor.

- Om man trivs i rollen att ta ansvar och planera så kan man få lite stöd av boken, och samtidigt lära känna sig själv och sin ledarstil, säger Jacob och berättar att de är tacksamma för allt det stöd de fått av förlaget Verbum.

Inte minst hjälpte förlaget till med att koncentrera och strama till innehållet. 200 lekar bantades ner till 20 och de 400 originalsidorna kortades ner till 100. Hittills har de sålt cirka 1000 exemplar, något de tror och hoppas ska öka ytterligare med tiden.

- Jag tror det finns en bra framtid för boken eftersom det kommer nya unga ledare varje år, säger Jacob.

 

Detta är den första bok som Jonathan och Jacob skrivit, och kanske kommer det fler? Jonathan har i alla fall börjat så smått med ett nytt projekt.

- Att göra den här boken har varit väldigt kul och utvecklande för oss och vårt skrivande. Ett naturligt nästa steg är att komma ut och föreläsa om den, säger Jacob och berättar att de hittills varit i Tannefors två gånger och har två tillfällen i Norrköping inbokade framöver.

Vill man boka en föreläsning går det bra att höra av sig antingen till förlaget Verbum eller till  instagramkontot "Jonathanwesterlingofficial".


Bastusnack med Kinde

Råkade hitta en podd där Johan Kinde var gäst. Som alltid med Kungen så blev det ett spirituellt och intressant samtal. Finns att lyssna på HÄR

Söndagsintervjun: 500 Mil

 

500 Mil vill få indiepoptanter att hoppa

 

Tidigare i höstas släppte 500 Mil sitt debutalbum "Åska". Där levererade den halvt Linköpingsbaserade duon, bestående av Christel Valsinger och Anna Charlotta Gunnarson, vuxen indiepop med jordnära texter på svenska. De vill göra musik som känns relevant för sin egen generation och hoppas inspirera fler kvinnor att följa deras exempel.

 

Ni vill ha "horder av medelålders tjejer i publiken". Är ni det första svenska band som riktat in sig på den stora och lukrativa målgruppen "Kulturtanter"?

- Exakt så. Fast indiepoptanter ringar nog in det hela bättre. Alla under 70 har ju växt upp med pop, rock och soul, men trots det har musikutbudet kraftig slagsida. Det ser ut som på den traditionella arbetsmarknaden; kvinnorna halkar efter i karriären om de bildar familj. Och medan killar i musiksvängen fortsätter tills de blir gråa gubbar slutar många tjejer spela när de blir föräldrar. Ännu färre kvinnor börjar göra musik efter 40. De låtar som erbjuds indiepoptanterna är alltså antingen gjorda av unga tjejer eller av snubbar (i valfri ålder). Vi startade 500 mil för att vi är indiebrudar i själ och hjärta och ville göra sådan musik som vi själva älskar, fast med texter för vår egen ålder. Mindre famlande, mer socialrealism och ämnen som bränner.

 

Jag tycker att ni var mer popskramliga i början och nu mer melankoliska. Hur skulle ni själva beskriva bandets utveckling?

- Vi är ju väldigt röjiga live, folk hoppar och dansar. Precis som vi. Fast i och för sig, när vi var förband till Docenterna för några veckor hade nog publiken väntat sig något mildare, det var kul att överraska. Det kom fram folk hela natten och tackade. Vi blandar kanske mer nu än i början. ”Mekano, andra delen” och ”Kalle jag har din jacka kvar” är ju rätt råa, medan ”Voyager Golden Record” är soft.

 

Många av 500 Mils texter har en nostalgisk touch med referenser till barndomen. Är bandet i själva verket en förtäckt terapisoffa?

- Ha ha, inte direkt. Konst är ju tillskruvad verklighet, så även om en del är självupplevt försöker jag (Anna Charlotta) nog mer hitta kärnan i det allmängiltiga. Jag samlar på mig skeenden och storys från alla möjliga håll och vill skriva om sådant som ingen annan redan skrivit om. ”Mekano”-historien är till exempel uppdelad i två låtar, där en ohållbar relation skildras från först förälderns och sedan det vuxna barnets perspektiv. Christels melodier brukar också ge en hint om vartåt texten ska dra. Vi gillar kontraster, så skriver hon något vackert får gärna texten göra lite ont.

 

Åker man 500 mil västerut hamnar man i trakterna kring Montreal, en stad känd för sin indiescen. Vad är er relation till den nordamerikanska indiescenen och vilka band har influerat er?

Christel: - Under 90-talet lyssnade jag extremt mycket på nordamerikansk indie, som Built To Spill, Dinosaur Jr, The Posies och Juliana Hatfield. Sånt med mycket gitarrer, stämsång och skrammel. Och det går väl aldrig ur helt. Men idag tycker jag om när pop och rock är mer avskalad i soundet, så att melodier och detaljer går fram. Lyssnar mycket på såväl topplistehits som Florence & The Machine och HAIM och det influerar mig nog mer än det faktiskt hörs i 500 Mils musik.

Anna Charlotta: - Mitt hjärta klappar nästan uteslutande för brittisk och svensk indie, men Sleater-Kinney, Breeders och Sonic Youth är ju gamla godingar.

 

Jag läste att ni tog bandnamnet från The Proclaimers "I’m gonna be (500 miles)". Är inte Rosanne Cash version av klassikern "500 miles" egentligen en bättre låt som vore mer värd att hylla?

- Roseanne Cash må vara underbar, men som duo är vi mer lika The Proclaimers. Vi tog vårt bandnamn från de skotska brödernas hit när vi upptäckte att vi var deras kopior.

 

Låtarna på NASA:s Voyager Golden Records är ärligt talat inget vidare. Vilka låtar hade ni skickat ut i rymden om ni fick bestämma?

- Ja, trots att de där rymdskivorna försöker spegla hela världen är det ett lite stelbent musikurval. Från början var det ju inte ens tänkt att det skulle vara med någon modern musik alls. Talande! Några av Anna Charlottas favoriter är redan nämnda i vår låt, men hon skulle gärna också spara ”Libertango” med Grace Jones, ”Sandy” med Popsicle och ”Falcons” med Amanda Bergman. Christel väljer “Shake It Out” med Florence & The Machine och “Wuthering Heights” med Kate Bush.

 

Vad har 500 Mil på gång framöver?

- Om några veckor släpps en remix av vår senaste singel, ”Assistenten”, signerad David Silva. Vi spelar på Nefertiti i Göteborg i slutet av november och på Skylten i Linköping i mitten av

december. Fast det är visst någon sluten fest, så vi hoppas på en allmän spelning också, dit varenda indiepoptant kan komma och hoppa med oss.


Musikkrönika

Popoppitopp!

 

Efter år av jobbiga hårdrocksgitarrer och gapiga killband har nu äntligen popmusiken gjort storstilad comeback i det lokala musiklivet. Och det är till stor del tjejerna som står för den.

 

Varför skapas ingen "kommersiell pop" i stil med Veronica Maggio eller Oskar Linnros utanför Stockholm? Det var en fråga jag diskuterade i en musikkrönika för sju år sedan och kom fram till att det i städer som Linköping och Norrköping finns en inskränkthet och en kultur inbyggd i studieförbund, fritidsgårdar och lokala rockklubbar som effektivt sållar bort artister som inte vill fålla in sig i den klassiska rockmallen med distade gitarrer, trasiga jeans och svårmodig attityd.

 

Det var sant då, men det verkar som att saker och ting ändrats för under de senaste åren har det plötsligt blivit accepterat och till och med hippt att satsa på popmusik i mindre och medelstora svenska städer. Vi har sett det i både Norrköping och Linköping där det plötsligt väller fram artister som inte bara gör popmusik, utan dessutom gör det bra. Och ingen kunde vara gladare än jag, för efter år av growlande, hårdslående trummisar och brötigt gitarrskrammel är det riktigt skönt att få höra låtar med melodier, glatt humör och en ljudbild där man kan urskilja de olika instrumenten..

 

I Norrköping är Kenny Lundström lite av spindeln i nätet och i Linköping håller Anton Nessvi på att få en liknande roll, men mest handlar det om poptjejer som väller fram på bred front. Agnes Matsdotter, Emilie Höijer och Elin Namnieks är tre exempel på det. Eleonor Leone och Märtha Frans två andra. Och vill man nämna lokala popnamn som redan börjat göra avtryck även nationellt så är Donika Nimani och Julia Adams två bra exempel. Det kan också vara läge att hylla festivalen Location East som valt att lyfta fram många av dessa poptjejer.

 

En skillnad mot tidigare är att dagens pop är mer elektronisk och består av mer programmeringar än gitarrer. Den trenden har även Norrköpings grand old popman John Daniel tagit till sig och fått en rejäl nytändning på sin senaste platta.

En annan rolig detalj är att de flesta av namnen ovan sjunger på svenska. Och även det är en stor skillnad mot hur det var för bara fem år sedan.

Inom kort drar den kommande upplagan av Livekarusellen igång. Det ska bli intressant att se om den nya popvågen slagit genom även där.

Söndagsintervjun: Fredrik Strage

 

 

242 krönikor av Strage

 

I sin nya bok "242" har Linköpingsbördige rockjournalisten Fredrik Strage samlat 242 av sina fredagskrönikor som han skrivit för Dagens Nyheter mellan åren 2005 och 2017. I sina texter behandlar Strage en rad popkulturella företeelser, från Dolly Style och mentolcigaretter till Youtubers och häxhouse. Som läsare drabbas man såklart av en rad självklara frågor...

 

En gång för alla: hur uttalas egentligen Nitzer Ebb?

- Många tycker att det ska uttalas "najtser" eftersom det brittiska bandet själva säger så. Men målet med deras namn var att det skulle låta hårt och germanskt. Därför tycker jag, och alla äkta synthare, att "nitser" borde vara det korrekta uttalet. Även om det strider mot medlemmarnas eget uttal så är det mer i linje med deras ursprungliga vision.

 

Varför har du så envist vägrat hajpa Strip Music trots att deras debut är topp 3 bland de bästa svenska skivorna genom tiderna?

- Topp 3? Oj, du gillar verkligen Strip Music. Jag skrev en väldigt lång artikel om Henric de la Cour i tidskriften Sex våren 2007. Då följde jag med Strip Music på turné. Det slutade med att Henric och jag blev väldigt goda vänner. Så pass goda vänner att jag inte riktigt kan hajpa honom i DN eller TV4, bara i sociala medier. Jag föredrar hur som helst hans soloskivor framför både Strip Music och Yvonne. Få svenska artister har skrivit bättre låtar än "Chasing dark", "80's" och "Arkham supermarket".

 

Vilken var den senaste korven du lagade iklädd ditt Einstürzende Neubauten-förkläde?

- Jag skar upp några salsicciakorvar och rullade innanmätet till de köttbullar som ingår i receptet till Jamie Olivers pasta carbonara. Väldigt god pastarätt. Jag gillar hur det rivna citronskalet skapar en illusion av att allt på tallriken är nyttigt.

 

Vilket syntetmaterial, som Jocke Berg inte sjungit om, skulle Paul Rutherford passa i?

- Så vitt jag vet har Jocke Berg aldrig sjungit om latex. Jag älskade Paul Rutherford och hans mustasch i Frankie Goes To Hollywood. Att sångaren Holly Johnson fortfarande lever är för övrigt ett tecken på Guds existens. Holly Johnson fick HIV redan 1991 och fotograferades i änglavingar på omslaget till sin självbiografi. Han funderade på att ta sitt liv och Gud bara: "Relax. Don't do it."

 

Om du är sista länken i en human-rockjournalist-centipede, vilka är de tre föregående stjärtarna?

- Nick Kent, Chris Heath och Chuck Klosterman. Det är i alla fall skribenterna som påverkat mig mest.

 

Vilket arv, om något, har The Tough Alliance lämnat efter sig?

- Lite av deras huliganiga image märks hos Junior Brielle. Bröderna från Brunflo är visserligen betydligt snällare och kommer förmodligen inte att hamna i slagsmål med någon, inte ens med First Aid Kit som de har en konstig beef med. Med tanke på hur mycket The Tough Alliance hyllades i början av nollnolltalet är det egendomligt tyst om dem. Jag trodde att de skulle upptäckas av en yngre generation, ungefär som Broder Daniel, men det verkar inte ha inträffat. Jag blev ganska paff när sångaren Eric Berglunds samarbetspartner Lorentz berättade för mig att han inte ens hade hört The Tough Alliance.

 

Man får inte mata Gremlins efter midnatt, men hur länge gäller det? Alltså när på dygnet får man börja mata dem igen?

- Intressant fråga. Jag googlade lite och de flesta Gremlins-experter verkar tro att det är lugnt att börja mata dem när solen gått upp.

 

Hur kommer topp 5 på din respektive Hipster-Kristofers årsbästalista 2018 se ut?

- Min ser ut så här just nu:

Turbonegro, "Rock and roll machine"

The Blaze, "Dancehall"

Junior Brielle, "Blod"

Jon Hopkins, "Singularity"

Suede, "The blue hour"

 

- Och Hipster-Kristofers betydligt hippare lista ser ut så här:

Z.E - Min penna blöder

Moha La Squale - Bendero

Blood Orange - Negro Swan

The Embassy - White Lake

Primal Scream - Give up but don't give out the original memphis recordings

Mr Fingers - Cerebral Hemispheres


Söndagsintervjun: Elin Namnieks

 

Elin Namnieks

 

Hon flyttade till Linköping så sent som i augusti och började direkt göra avtryck på den lokala musikscenen. Men Elin Namnieks har större planer än så. En internationell karriär hägrar och hon har redan kommit en bit på vägen.

 

Rötterna finns i Lettland, hon spelade in sin första EP i Los Angeles och nu i oktober var hon iväg på en låtskrivarhelg i Tyskland. Elin Namnieks har världen som sitt arbetsfält och kanske var det därför hon stod och sjöng på en landningsbana i videon "Got no time". Fast till vardags hittar vi henne på ett frilanskontor i centrala Linköping där hon jobbar med sin karriär.

Elin berättar att hon är uppvuxen i en musikintresserad familj och lärde sig spela piano tillsammans med sin pappa. När hon var 14 började hon uppträda med egna låtar och när hon var 16 började hon på ett musikestetisk program på ett gymnasium i Oskarshamn.

- De tre åren var fantastiska. Jag hade bra lärare och utvecklades väldigt mycket. Så det var egentligen solklart redan efter gymnasiet att det var musiken som gällde. Det har varit prio ett sedan dess, berättar Elin.

 

Idag lever Elin på musiken och gör cirka 80 spelningar per år, Dessutom leder hon körer och låtskrivarkurser, gör konferensjobb och liknande. I år har hon släppt tre singlar, skrivna ihop med Linköpingsmusikern Anton Nessvi. Två av dem fått stort genomslag, hamnat på Spotifylistor och nått viss framgång i exempelvis Tyskland.

- Nu har jag även börjat jobba ihop med en kille som heter Fabian Fridh som flyttat hit från Skåne. Det är perfekt, nu har jag två killar att jobba med, säger Elin och fortsätter:

- I studion går det till så att jag oftast har en idé eller en titel eller en textrad som vi börjar med. Jag gillar att skriva verser, så ibland kommer jag med en vers till Anton och säger: hjälp mig med en refräng. Och nu när jag skriver med Fabian så har han en bunt låtidéer som jag får välja mellan. Det kan vara en liten snutt eller en gitarrslinga, sen försöker jag hitta lite ackord och melodier. Jag har märkt att det är bra att bygga en story, det kan gälla både texterna och instrumentmässigt. Jag kommer ofta på bra grejer när jag sitter i bilen och åker mellan olika ställen.

 

Under sommaren har hon bland annat spelat i Trädgårdsföreningen i Linköping, Varmbadhuset i Vimmerby, Oskarshamnsfesten, Västerås konserthus och Live at Heart i Örebro. Lagom till denna tidnings utgivning, den 20/10, spelar hon på Palatset i Linköping och hon har även inplanerat sex julshower på Tuna bygdegård framåt jul. Hon har valts ut som en Pro talent av Ines talent, som är ett europeiskt nätverk som ger förtur att spela på olika showcasefestivaler.

- Just nu är det mycket planering och spännande möten på gång, och väldigt mycket låtskriveri. Tanken är att släppa en ny singel i början av nästa år. Jag jobbar inte bara inom Sverige utan har ett bra nätverk i Lettland, och har även grejer på gång i Tyskland och England. Jag vill inte begränsa mig, jag tror på att vara öppen för alla möjligheter.

 

Hur låter de nya låtarna som du jobbar med?

- De kommer att gå i samma stil - pop med attityd. Jag vill att musiken ska funka i en aktiv vardag: när man tränar, sitter i bilen eller är ute på fest.

- Man vill ju hålla sig up to date, men samtidigt behålla mitt ID. Låtskrivarmässigt tror jag musiken kommer att behålla sin form, men produktionsmässigt kommer den nog utvecklas. Men hur producerad en låt än är ska man kunna spela den avskalad på bara piano eller gitarr.

Söndagsintervjun: Boksoffan

 

 

Boksoffan - en plats för spirituella samtal

 

Det började som en youtubeserie, sen blev det en podd och nu har Boksoffan börjat sändas på radio. Bakom programmet där de samtalar med författare och kulturpersonligheter står Johan Hagesund och Jan Holmbom, som förutom Boksoffan har en späckad höst med bokutgivning, Bokens dag och bokmässan TellUs.

 

Idén till Boksoffan fick de inför 2016 års upplaga av TellUs, då det talades mycket om influencers och youtubers. De ville prova nåt liknande med boken och berättandet i centrum och såg det inledningsvis som en möjlighet att marknadsföra mässan. Med tiden har dock Boksoffan fått ett eget liv och hittills har det blivit ett 30-tal avsnitt, plus några som ännu inte publicerats.

- Idag är Boksoffan tre grejer. Dels youtubeavsnitten som är ungefär 10 minuter och sen podden som är nånstans runt 35-40 minuter för den som vill höra mera, och från och med i höst är den även tablålagd på radiokanalen Hitz FM varannan fredag klockan sju, berättar Johan.

- Det finns så enormt många spännande människor och företeelser, och de har oftast en intressant historia att berätta - som inte handlar om dem själva, säger Jan.

 

Bland gästerna finns personer som författaren Lena Nordenjack och Anders Thorén på Visit Linköping.

- Nyligen hade vi Micke Pihlblad på Östgöta Media som gäst, det tyckte jag var väldigt intressant. Och Thomas Almkvist som kört bokbuss i 37 år och är en stor kännare av spansk litteratur, säger Jan.

- Vi gör det mycket för att lyfta det lokala, men vi har inte bara lokala gäster. Jag tror att de lite mindre kända tjänar på att vi slänger in lite mer kända gäster ibland, som exempelvis Ingemar Fasth som är konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteaterns litteraturscen, lägger Johan till.

- Det roligaste avsnittet var när vi var på Barnkulturfestivalen och pratade med två 10-åriga tjejer. Och den kyligaste gången var nog när vi pratade med Gunnar Elfström utomhus på Stora torget vid invigningen av Vinterljus, säger Jan.

 

Utgivningstakten är lite oregelbunden och även formen för Boksoffan kan vara lite lös i kanterna. Duon klipper inget i materialet och brukar inte ha något manus utan kör lite mer på uppstuds för att få till ett mer naturligt samtal. Gästerna brukar tycka att det är trevligt att vara med och även publiken uppskattar Boksoffan.

- En del tycker det är kul att våra strumpor syns i bild, och andra kommer med förslag på gäster, säger Johan.

 

Johan och Janne är även inblandade i Bokens Dag som arrangeras på Östgötateatern den 29 oktober. Efter en omstrukturering av evenemanget har DIBB Förlag gått in som en av arrangörerna. Upplägget kommer dock att vara samma som tidigare och årets kvällsprogram består av Susanne Boll, Theodor Kallifatides, paret bakom Lars Kepler och Tomas Bannerhed. Konferencier är skådespelaren Pontus Plænge.

 

Den 1 december är det sedan dags för nästa stora händelse: berättarmässan TellUs som för sjunde året arrangeras på Stadsbiblioteket. I år kommer kända namn som Bengt Ohlsson och Agneta Sjödin att samsas med lokala författare som Göran Redin och Emelie Schepp.

- Det roliga är att mässan vuxit organiskt, det är inte kommunen eller något stort företag som skapat den. TellUs är en bra marknadsplats för författare som annars har svårt att nå ut, vi hoppas att det ska öppna upp olika möten och samarbeten, säger Jan.

- Vi är måna om att skapa ett välfyllt program och vill att det ska hända saker i vartenda hörn. Jag tycker att vi tillhör toppskiktet av regionala bokmässor i Sverige. TellUs är en festdag med stor blandning, mycket intryck och många möten. Där kan man både knyta kontakter och hitta julklappar, och kanske framförallt lära sig saker. Det finns jättemycket kunskap att hämta där, säger Johan.


Söndagsintervjun: Emelie Kempe

 

Om relationer i en dystopisk värld

 

I en värld som har kollapsat och varit täckt med snö och is i 20 år lever blodtörstiga monster som kallas Röda ögon. Det var utgångspunkten för Emelie Kempes dystopiska debutroman som kom förra året. Och nu är uppföljaren här.

 

Åtvidabergstjejen Emilie Kempes debutroman hette "Röda ögon: Reisa" och nu ett år senare följer hon upp den med bok nummer två i serien: "Röda ögon: Maght".

- Precis, "Maght" är en direkt uppföljare till "Reisa" och tar vid cirka ett år efter vi lämnade karaktärerna i första boken, säger Emelie och berättar att hennes böcker egentligen handlar mer om relationer och samhällsreflektioner än om monster.

 

Hur har ditt skrivande utvecklats mellan de två böckerna?

- Svår fråga, jag tycker själv att mitt skrivande successivt har blivit bättre och när jag läser "Maght" tycker jag att den är bättre rent skrivtekniskt än "Reisa". Jag har försökt jobba mer med ett målande språk samtidigt som jag försöker använda mig utav nyanser för att göra det mer dramatiskt.

 

Du har även skrivit en barnbok. Kan du berätta lite om den?

- Nu i höst lanserar jag även en barnbok, "Aily börjar förskolan", och det är den första delen i serien om utomjordningen Aily som kommer till jorden för att börja i förskolan. Boken tar sin början med att ett mystiskt föremål ligger på förskolegården. Ingen vet vad det kan vara, inte barnen och inte förskolelärarna. I det mystiska föremålet finns nämligen Aily, en utomjordning som blivit lämnad på jorden. Ensam.

- Bokserien om Aily tar upp teman som utanförskap, allas lika värde, jämställdhet, mänskliga rättigheter och annat som alla kan känna igen sig i. Som att komma till en ny plats för första gången. Genom att sätta dessa teman i en, delvis, fantasivärld hoppas jag på att öppna upp ett nytt forum för att prata med barn om frågor som kanske inte är så lätt, exempelvis olika ursprung eller hur nya lekkamrater kan inkluderas i leken. En av huvudkaraktärerna, förskolläraren Elin, är baserad på min sambo och delar av hennes karaktär bygger på sådant som Elin gör, eller mycket väl skulle kunna göra.

- Bokmässans bästa ögonblick var när en treåring stannade framför "Aily börjar förskolan" och hoppade upp och ner och bad sin mamma att köpa boken. ”Mamma, mamma, mamma, den boken vill jag ha!” Efter mamman hade köpt den, pekade barnet på "Röda Ögon: Reisa". ”Kan vi inte köpa den också, snääääälla!” ”Den är nog lita för otäck för dig.” ”Men mamma, den var ju till dig.”

 

Vad har du på gång framöver?

- Jag har så mycket på gång. Just nu håller jag på och skriver på "Maghts" fortsättning och jag kan redan nu berätta att den tredje delen kommer att heta "Strid", och utan att avslöja för mycket kan jag säga att namnet är ganska talande för dess innehåll.

- Jag håller även på att skriva på fortsättningen om Aily och hoppas på att kunna ge ut del två i början av 2019. När jag får tid håller jag även på med en tredje roman, "Ovan molnen", som är en äventyrsroman för en målgrupp mellan Aily och Röda Ögon.

- Närmast i tiden är att jag har startat en tävling tillsammans med ytterligare en redaktör där vi letar fantasymanus, och där vi kommer att ge ut vinnaren på mitt förlag: Nohiding förlag. Tävlingen pågår till första juni 2019, så det finns gott om tid att skriva ett manus för den som vill. Annars så designar jag bokomslag, ska börja spela in ljudböcker, arbetar som redaktör, påbörjat arbetet med att ta fram ett magasin för genren fantastik, och undervisar och forskar i journalistik på Linnéuniversitetet i Kalmar. Så det är aldrig en lugn stund.

Årets julklapp

Jag önskar mig bara en sak i julklapp och det är boken "Whose boat is this boat". Finns på Amazon. Så nu vet ni det.

Musikkrönika

 

Gör, bara gör

 

Det är lätt att skapa myter kring artister som bara sitter och rullar tummarna. Men ska man bli riktigt intressant gäller det att hela tiden göra nya saker, åtminstone i min bok.

 

Och på tal om bok så är Magnus Uggla aktuell med sin bok "Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen", där han berättar om uppväxten och de tidiga åren av sin musikkarriär.

En musikkarriär som för övrigt är en av landets mest missförstådda. Uggla får ofta kritik av förståsigpåare för sin, som de tycker, "simpla" musik. Dels är det fel i sak men det vittnar också om att kritikerna inte begripit ett dugg. De betraktar fortfarande Uggla som en rockartist trots att han slutade vara det i mitten av 80-talet.

De senaste 30 åren har Uggla gjort revyer, krogshower, monologföreställningar, bloggat, instagrammat, sänt radio och gjort tv, spelat teater, skrivit kupletter, medverkat i musikal och tolkat Karl Gerhards låtskatt. För att bara nämna en del. Rockmusiken får idag närmast ses som en bisyssla i Ugglas liv.

Uggla har gjort allt, precis som han sjöng att han skulle göra i numret "Jag vill göra allt" i Povel Ramel-revyn "Knäpp igen!" 1992-93. I höst kan man förresten se honom i showen "Varning på stan för nu mår kung i baren illa igen" på Göta Lejon i Stockholm.

 

Jag gillar artister som hela tiden gör nya saker, som hela tiden återuppfinner sig själva. Per Gessle är exempelvis inte min största favorit rent musikaliskt men han förtjänar respekt för att ha lyckats hålla sig ständigt aktuell i 40 år.

Denna höst är han aktuell både med skivan "Small town talk" och turnén "Per Gessle´s Roxette" som gör ett stopp i Linköping i november. Det är så en riktig artist jobbar: skriv nya låtar, starta nya projekt. Se till att du alltid har något nytt på gång.

 

I andra änden av spektrat hittar vi Jakob Hellman som nyligen spelat i både Linköping och Norrköping. Han har släppt ett enda album under sin karriär och det kom 1989. De senaste 25 åren har han spelat live ytterst sporadiskt och i övrigt heller inte gjort mycket väsen av sig. Jag var på Linköpingsspelningen i september och jovisst, det var väl småtrevligt ur någon slags nostalgisk aspekt men gör han inget nytt snart så kan det nog dröja 25 år till innan jag känner suget att se honom igen.

Så ge mig färre apatiska Henrik Berggren-typer och fler produktiva Plura-personer. Är man artist ska man göra saker, det är det som gör en artist.


Norrköping light festival 2018

Tog en kvällspromenad igår och kollade in årets upplaga av Norrköping Light Festival. Som vanligt är stans vanliga belysning snyggare men okej, det är rätt trevligt att gå runt och kolla in ljusfestivalen. Här är några av ljusinstallationerna.

Tellus 2018

Igår var det dags för Östergötlands bokmässa Tellus, alltid kul. Jag kollade bland annat in Emelie Schepp, Andrew Valden, Agneta Sjödin, Göran Redin, Uffe Holmertz och Viveka Adelswärd.
Jag är ju dessutom bekant med många av utställarna så det var trevligt att gå runt och snacka lite. Blev en heldag och jag ser redan fram mot nästa år.

Söndagsintervjun: Aguson

Aguson är tillbaka med ny platta

Det har varit rotation på bandmedlemmar och musiken har blivit poppigare. Nu är Linköpingsbandet Aguson aktuella med en ny singel som följs av ytterligare en inom kort - och ett nytt album i november.

 

Aguson & Stormen, som det fullständiga bandnamnet lyder, släppte sin senaste skiva 2014. Den hette "Allt jag lovade", men blev aldrig riktigt det lyft som bandet hade hoppats på.

- Vi tappade våra gitarrister för ett år sedan. Det påverkade bandet mer än vi trodde och vi hade svårt att hitta nytt folk som kändes rätt. Det försenade inspelningen av skivan mycket, och så lade studion ner som vi spelade in i, säger sångaren Peter Augustsson som nu själv fått hänga på sig gitarren igen för att fylla luckan efter medlemmarna som slutat.

Övriga medlemmar är Jens Lindström på keyboard och kör, Eric Krona på trummor och André Bodinger på bas. I somras riggade de upp sin utrustning på taket till en fabriksbyggnad i Åtvidaberg och spelade in en video till låten "Han fick ingenting" som finns att se på Youtube sedan några veckor tillbaka.

- Det var roligt att spela in på det där taket. Det var ett bra ställe och Joakim Sjöholm som filmade var duktig, säger Peter och berättar att de precis filmat ännu en video. Låten heter "Försvann" och är en duett med Norrköpingsartisten Magnus Johansson, en musiker som alla i bandet har som en stor favorit.

- Vi spelade in låten hos Jörgen Wärnström i Studio Lyckan och sa: vi vill låta lite som Magnus Johansson. Då sa Jörgen: men kan ni inte fråga honom om han vill sjunga, och det lyfte definitivt låten. Och denna gång låter vi nästan exakt som vi vill låta. Det är mycket gitarrer och mycket energi. Textmässigt handlar det om en period när jag inte kunde skriva låtar. Så då skrev jag en låt om det, och det hjälpte mig att komma igång igen.

 

I mitten av november ska den nya plattan komma ut, som har fått titeln "Ut på andra sidan".

- Det är mer pop än vad vi brukar vara. jag var helt inställd på att göra en popskiva, jag har inte gjort det tidigare. Jag skrev 25 låtar och av dem valde vi ut nio. Alla i bandet har samma referenser och hade samma tanke vad vi ville göra, svensk 90-talspop med mer elgitarrer och mer keyboard.

- Det är generellt högre tempo än tidigare. Vi har en lugn låt på skivan, och det är en indiedänga som ballar ur på slutet. Nu låter det så som jag alltid velat låta men aldrig fått till tidigare. Även texterna är mer pop nu. jag har aldrig jobbat så mycket med texterna som nu. Förut sa folk: du vill säga så mycket. Nu har jag skalat ner mycket mer för att få fram kärnan. Det jag förut försökt säga med tjugo ord i långa berättande countrytexter säger jag nu med tio ord. En poplåt kan inte vara åtta minuter och ha 30 verser.

 

I augusti hade Aguson spelningar i Linköping, Kumla och Laxå, och under intervjun har Peter febril SMS-kontakt med sina bandpolare för att få till en spelning på Live at heart i Örebro. När skivan släpps kommer det att bli en del radiospelningar och bandet kommer även att ha en releasefest på en rockklubb i Linköping.

- Hela grejen är att komma ut och spela, det är det som allt handlar om. Jag är så sjukt peppad på att få komma ut och spela i landet, säger Peter och beskriver nya skivan som en nystart för Aguson & Stormen.

- Det känns som att vi är mer fokuserade nu. Ambitionen är att vara ett strå vassare, att ta upp allt en nivå och göra det på riktigt. Det känns som att det är våran tur nu.


Söndagsintervjun: Anton Nessvi & Christel Valsinger

Stanna eller dra?

- podcasten "Kvar i stan" undersöker förutsättningarna för lokala musiker

 

Som musikskapare i Östergötland ställs man förr eller senare för frågan: ska jag söka mig till branschen i Stockholm eller ska jag fortsätta göra min grej på hemmaplan? Det finns goda exempel på både alternativen och det är just det valet som podcasten "Kvar i stan" vill grotta ner sig i.

 

Bakom podcasten står frilansskribenten Christel Valsinger, känd från "Musikguiden" i P3 och bandet The Pusjkins och nu aktuell med sitt nya band 500 Mil, samt Anton Nessvi som har Låghus Studio där han spelar in artister och håller kurser i musikproduktion. Han har även en egen musikkarriär, både som soloartist och som medlem i bandet Pilotsonen.

 

De både träffades när Christel gick en kurs hos Anton och snart kom det fram att båda hade gått och funderat på att starta en podcast om det lokala musiklivet. Sagt och gjort, den 28 augusti var det premiär och tanken är att det ska komma ett nytt avsnitt på 45-60 minuter varje vecka. Podduon kommer ofta ha med gäster med anknytning till Östergötland, men det behöver inte bara vara musiker utan det kan även handla om journalister, stylister, arrangörer och andra som på något sätt har en koppling till musikbranschen.

- Vi vill att det ska vara en inspirationspodd. Vi ska inte bara intervjua lokala artister utan vi vill lyfta fram folk som man kanske inte visste kommer härifrån, säger Christel och fortsätter:

- Vi hoppas att det inte bara är musiknördar som lyssnar utan att vi kan vara bredare än så. Musiken utgör en grund, men det är de mänskliga berättelserna som kommer fram som är intressanta. Med Julia Adams pratade vi inte bara om hur hon sitter hemma och gör musik utan vi kom exempelvis in ganska mycket på hennes boende. Men det där kommer nog skifta lite, vissa avsnitt blir säkert nördigare än andra.

- En förhoppning med podden är att väcka liv i den lokala musikscenen. Vi vill skapa en mötesplats där människor kan känna att de är del av något. Det kanske händer en massa saker som inte jag vet om, men det känns som att det finns många som gör sin grej, på sin egen kant. Vi vill hjälpa till med att skapa en tydligare musikscen, man ska veta: "de som håller på med pop är det här gänget". Det behövs fler scener och jag skulle vilja få in studentlivet mer i det övriga musiklivet, säger Anton.

 

Christel har varit och nosat på popstjärnelivet men alltid haft Östergötland som bas. Anton valde att flytta, men är sedan ett år tillbaka på hemmaplan igen. Det verkar inte finnas något rätt eller fel hur man ska göra, det intressanta är istället att undersöka varför olika personer gör olika val och hur man som musikskapare kan inspirera varandra.

- Fördelen med att bo i Linköping är att jag betalar väldigt lite för att ha en studio och väldigt lite för min lägenhet, jämfört med om jag skulle bo i Stockholm. Här kan man leva rätt fattigt men ägna sig på heltid åt musiken. Nackdelen är att branschen inte finns här på samma sätt. Det största problemet är att knyta kontakter. Jag tror det är svårt att komma in i branschen om man bara sitter här i Linköping, säger Anton.

 

Varför ska man lyssna på "Kvar i stan"?

- Om man är intresserad av kultur- och musiklivet i Östergötland. Det finns massor av intressanta personer som kommer härifrån eller verkar här. Support your local podcast, uppmanar Christel.

 

Tre poddtips från Anton:

*Lilla Drevet

*Fördomspodden

*Musikprodd-podden

 

Tre poddtips från Christel:

*The Moth

*Song Exploder

*Skäringer & Mannheimer

 

Några intressanta lokala artister som man bör hålla ögonen på, enligt Christel och Anton:

*FrankK (lämnat stan)

*Donika Nimani (kvar i stan)

*Eleonor Leone (kvar i stan)

*Julia Adams (lämnat stan)

*Märvel (kvar i stan)

*Siri Karlsson (lämnat stan)


Söndagsintervjun: Erika Rockborn

Erika Rockborn debuterar med bok om manlig barnlängtan

 

När det handlar om ofrivillig barnlöshet är det nästan alltid ur en kvinnlig aspekt. I sin debutroman "Livmodermakt" vänder Norrköpingsförfattaren Erika Rockborn på perspektiven och låter läsarna följa en man som längtar efter barn.

 

"Livmodermakt" handlar om distriktsläkaren Martin Lindahl som längtar efter att få barn. En dröm som inte delas av hans hustru. På en krokikurs träffar han den levnadsglada Lisette som vänder upp och ner på hans värld och får Martin att ifrågasätta sina livsval.

- Jag har stött på många genom mitt jobb som är ofrivilligt barnlösa, men det är oftast kvinnorna som lider mest av det. Jag tyckte det var intressant att ge röst åt en man som längtar efter barn. Jag tyckte det var en intressant utgångspunkt och ett ämne som det inte skrivits om tidigare, säger Erika, som precis som Martin arbetar som distriktsläkare, och lägger till:

- Jag valde att inte skriva om en kvinna för då skulle alla tro att det handlar om mig. Förutom att det handlar om en mans barnlängtan så vill jag även ge en bild av en distriktsläkares vardag. Vi gör väldigt många saker som folk inte vet om.

 

Andra viktiga inslag i boken är en regnbågsfamilj som har en stor roll, en betydelsefull "me too"-händelse och återkommande resonemang kring återvinning, något som Erika brinner för även i vardagen.

Boken kom till efter att Erika fick en stroke 2012, en chockartad händelse som gjorde att hon både tappade talförmåga och rörlighet. Därför skrevs hela boken med tummarna på mobiltelefonen, något som förmodligen är unikt inom den svenska litteraturvärlden.

- Jag skrev medan potatisen kokade på spisen, på bussen och till och med i kassakön på ICA Maxi. Efter det blev jag så van att skriva på mobilen att jag har fortsatt med det. Fast jag skriver alla mina journaler på datorn, säger Erika.

 

Hon beskriver "Livmodermakt" som en vanlig bok skriven för vanligt folk mitt i livet. Det är en feelgoodbok men med tyngd och viss svärta. Lindelöws förlag gillade hennes arbetsplatsbeskrivningar och karaktärer och nappade direkt. Förutom att ta bort en person, som istället dyker upp senare i bokserien, behövdes bara småkorrigeringar av manuset och nu finns boken ute i butikerna och näthandlarna.

 

Den 25/8 hade Erika releasefest på Söderköpings vårdcentral och den 27-30/9 kommer hon att vara på plats på Bokmässan i Göteborg för att marknadsföra sin bok. Hon kommer även att signera böcker på Akademibokhandeln i Linköping den 27/10. Hittills har försäljningen gått över förväntan och mottagandet varit överraskande positivt.

- Jag har fått otroligt bra respons. De flesta säger att de har sträckläst den för att få veta om Martin ska få ett barn eller inte. Många har sagt att de fått mycket tankar av boken och mycket att fundera på. De har sagt att boken fastnar och att de bär med sig den. Den ständiga frågan på min Facebooksida är när tvåan kommer.

 

 

Och faktum är att uppföljaren redan är färdigskriven och klar, och förhoppningsvis kan den komma ut någon gång i vår.

- Den andra boken skrev jag på mindre än ett år. Jag började skriva så fort jag fick "Livmodermakt" antagen. Det är en uppföljare som utspelar sig sju år senare, med samma persongalleri. Den handlar mycket om återvinning och regnbågsfamiljen kommer att spela en viktig roll. Och övergreppet som skedde i ettan fortsätter att påverka den personens liv.

 

Erika berättar att hon även börjat på en tredje bok i serien, som utspelar sig ytterligare sju år senare. Hon arbetar med en lång tidsbåge i sin bokserie för att få med olika problematik som uppstår under livet. Och kanske är detta bara början på en lång författarkarriär, för nu tycks Erika ha fått smak på det där med att skriva böcker.

- Skrivandet kommer jag att fortsätta med. Jag är väldigt sugen på att skriva barnböcker, mina små barnbarn inspirerar mig väldigt mycket, säger Erika Rockborn.

Musikkrönika

Popkulturen var bättre förr

Sedan jag kom hem från Buenos Aires kan jag knappt längre äta kött. Inte för att det argentinska köttet var dåligt, tvärtom. För att det var så jäkla bra. Jag hade ätit världens bästa kött och efter det kunde jag inte längre nöja mig med halvbra kött.

 

Jag tror det är samma anledning som gör att jag har allt svårare att engagera mig i musikvärlden nuförtiden. Och då menar jag inte bara musiken i sig utan hela kulturen kring musik: journalistiken, videorna, estetiken, stjärnorna, skandalerna, galorna, trenderna.

 

För jag har upplevt popkulturen när den var som bäst: på 90-talet. En ny video på MTV var en världshändelse. ZTV dök upp. Vi hade tidningar som Expressen fredag, Aftonbladet Puls, Sound Affects och Slitz. Det såldes fanzines på varje konsert och dök upp festivaler i varenda håla i landet. Som musikälskare kände man att man var del av en rörelse.

 

Men framförallt tror jag att det under 90-talet fanns en perfekt balans mellan gemensamma referenser och alternativkultur. Detta peakade nånstans i mitten av 90-talet, ungefär i samma veva som internet kom, vilket förmodligen inte är någon slump.

 

Ni som är unga idag tror kanske att ni är del av en popkultur, det är ni inte. På sin höjd kan ni vara del av en nischkultur. Idag lider vi av en sådan överflödets förbannelse att det är omöjligt att hålla kolla på allt som händer inom musikvärlden. Det har gjort att alla genrer har blivit alternativmusik.

 

De gemensamma musikreferenserna blir färre och färre, och det blir allt mer vattentäta skott mellan subkulturerna. Man undrar ju vad det kommer att spelas för låtar som alla kan samlas kring på framtida 10-talsfester?

 

Denna musikaliska fragmentisering avspeglas även i popkulturen i stort. På 90-talet var det lika intressant att läsa recensionen som att höra skivan och man såg fram mot nya rockvideos i veckor. Varför ska man göra det idag när inga längre lyssnar på samma artister? Vem ska man dela upplevelsen med?

 

Den som känner mig vet att jag avskyr nostalgi, och denna krönika är inget sentimentalt gnäll om att det var bättre förr. Den är bara ett sakligt konstaterande att popkulturen var mer vital och intressantare på 90-talet och att det därför är svårt att bli lika medryckt idag. Har man vant sig vid en hög standard är det smärtsamt att gå tillbaka. Precis som med det argentinska köttet.

Söndagsintervjun: Emilie Höijer

Emilie Höijer

När P4 Nästa i Östergötland avgjordes i början av sommaren var det Norrköpingsmusikern Emilie Höijer som tog hem segern med sin låt "OMG". Nu jobbar hon för fullt med ny musik och vill förmedla de erfarenheter hon samlat på sig under livet.

Emilie Höijer flyttade från Jönköping till Norrköping för fem år sedan och jobbar som teaterpedagog, skådespelare och musiker. Hon växte upp i en musikalisk familj och att hon skulle syssla med musik var nästan givet, frågan var bara vilket instrument. Valet föll på piano och från gymnasiet och framåt har musiken fått en allt större roll i hennes liv.

Förra året började hon jobba med Norrköpingsmusikern Anders Berlin och släppte sin första singel "Du som ville kyssas" i juli 2017.
- Låten fick superrespons direkt och började spelas på radion, så jag blev jättetaggad och började släppa fler singlar, säger Emilie och berättar att hon dagen efter denna intervju ska spela in en video till singeln "Chilla ner".
- Den handlar om att inte stressa ihjäl sig. Den är tillägnad folk runt om mig som stressar för mycket och är olyckliga.

Emilie beskriver sin musik som drömsk pop med medryckande rytmer och spröda toner, inspirerad av livets starka ögonblick. Från början var musiken Regina Spektor-inspirerade sånger på engelska men Emilies uttryck har gått mer och mer mot pop på svenska.
- Jag är inne i ett sånt flöde nu, så nu blir det bara svensk pop. Mycket kommer när jag drömmer. Jag har mobilen bredvid sängen och brukar sjunga in saker när jag vaknar. Min sambo tycker jag är knäpp och skrattar åt mig. Det är ett kreativt flöde som ständigt är igång, det är som att jag tolkar alla händelser genom musik.

Under det senaste året har hon bland annat spelat på Location East, Sommar i Refvens Grund, Augustifesten och Kulturnatten i Norrköping samt i Jönköping och i Åtvidaberg. Den 24/8 uppträder hon på Eksjö stadsfest och den 1/9 på Innergården i Linköping. Och fler spelningar lär tillkomma, så håll utkik på hennes facebook-sida.
- Det är jättekul att köra live. Det känns naturligt för mig att stå på scen och framföra låtar. Jag har en skådespelarbakgrund och känner att jag har nytta av den scenvanan även när jag spelar musik.

Många fick upp ögonen för Emilie när P4 Nästa Östergötland avgjordes den 30 maj i Åtvidabergs Folkets park och hon tog hem segern med den somriga poplåten "OMG". Nu hoppas hon klara gallringen där åtta av de 25 lokala segrarna väljs ut av en jury att få tävla i den stora riksfinalen i Linköpings konsert & Kongress den 25 augusti. Den låt som vinner P4 Nästa spelas också regelbundet i P4 och får en tid efter finalen en utmanarchans i Svensktoppen. Men oavsett hur det går i tävlingen kommer Emilie Höijer att fortsätta satsa på sitt artisteri.
- Jag bestämde mig för några år sedan att nu kör jag. Jag har haft siktet inställt och det är nog därför det gått så bra också, jag ser inga hinder utan kör bara på. Folk har varnat mig och det är klart det är en tuff bransch, men nu är det dags för mitt eget uttryck att ta plats. Förut har jag arbetat som teaterpedagog och jobbat med andras uttryck. Erfarenheter från livet, möten och människor har genererat musik och skapat det uttryck jag har idag. Nu har jag samlat på mig av livet och kan förmedla det.

Kinde hos Strage

Min favoritartist hos min favoritskribent. I senaste avsnittet av "Hemma hos Strage" gästas Fredrik Strage av Johan Kinde. Lyssna här:
https://www.acast.com/hemmahosstrage/johan-kinde-hemma-hos-strage

RSS 2.0