Tobis facebook


Palatset igen

Lite rock på Palatset ikväll igen.

Jocke & Ansi

Igår var jag i Göteborg och gick på Jockes och Ann-Sofies bröllop. Det var kanon från början till slut med kyrkan, spårvagn till festen, champagne, maten, talen, lokalen och hela faderullan.
Själv höll jag tal, som jag tyckte gick helt okej. Det är ju egentligen bara under det senaste året som jag börjat hålla tal under fester, förr brukade jag alltid spela en trudelutt, men har sen länge tröttnat på det och tycker även att det är att göra det för lätt för sig själv.
Så det här är en uppmaning till andra att också våga utmana sig själv och göra saker som man är lite skraj för.
Sen finns det ju en annan fördel också med att hålla bra tal eller på annat sätt bidra med roliga saker - och det är att sannolikheten ökar för att man blir inbjuden till fler fester!

Lehmans fredagsfräckis

I baren:
- Får jag bjuda damen på en whisky?
- Tack men jag avstår, jag känner av det i benen.
- Hur då? Svullnar dom??
- Nej. De går isär...

Harry Potter

Igår var jag i Norrköping igen och gick på pressvisningen av sommarens stora Harry Potter-utställning på Nya Parken. Jag är absolut inget Harry Potter-fan, har inte läst en enda bok och knappt sett någon film, men det är jäkligt coolt att Norrköping får Europa-premiären av denna utställning som tidigare bara visats i storstäder som Tokyo, Sydney och Singapore.
Gillar man Harry Potter får man nog en riktig högtidsstund, för utställningen rymmer hundratals rekvisita från filmerna. Självklart är det även audioguidning med 60 stationer.
Vad gjorde jag mer? Jo, bland annat var jag i Röda stan och skrev om den Kulturrunda de ska ha 5 juli, och så intervjuade jag vinnarna i Livekarusellen. Nu blir det bröllop i Göteborg!

Sommarteater och annat skoj

Igår var det presentation av årets sommarteatrar i Östergötland, så jag åkte till Kornettgården vid Klockrike för att kolla in det. Jag har aldrig varit på Kornettgården tidigare, men det var ett riktigt schysst ställe som jag kan rekommendera ett besök på.
Som vanligt var det härliga Maria Brusman som stod för presentationen, och sen minglade jag runt bland pumpagubbar, Predikare-Lena, art deco-brudar och andra märkliga figurer. Även Grebogänget Respexet var på plats.
Sen bar det iväg till Norrköping där jag bland annat snackade med Robin Hjärtslag och Kalle Kobra som ska arrangera Djungelklubben på Trappan i sommar igen. Trevliga killar det med, och Djungelklubben blir nog succé i sommar också.
Passade även på att besöka Arbetets museum. I morse var det pressvisning på nya utställningen om anslagstavlor i Norrland, men det hann jag inte gå på. Tror den öppnar i helgen, men jag smög in och tjuvkikade lite. Ska dock ta en noggrannare titt senare. Detsamma gäller den nya, stora utställningen Framtidsland som visas de kommande fem åren. Den måste man lägga lite tid på, men jag hade lite halvbråttom och tog bara en snabbtitt. Spanade även in bildutställningen Define Me, som bara visas en dryg vecka till.
Gjorde även ett besök på Stadsmuseet bredvid. Dom har just nu en utställning om snus (Röda Lacket kommer ju från Norrköping). Stadsmuseet är väl okej, men Arbetets Museum håller svensk toppklass, det finns alltid flera riktigt bra utställningar där - samt det fasta EWK-museet. Rekommenderas varmt!

På skiva: Nisse Hellberg

Nisse Hellberg
"Vad har han i huvudet?"
Warner

Det är på nåt sätt typiskt att Nisse Hellberg öppnar sin nya skiva med en låt där vi får återse Charlie Truck. Charlie vem? undrar säkert alla under 60. Jo, Charlie Truck var på 50-talet en kille från Gislaved som tröttnade på jobbet i celluloidfabriken och drog till USA. Historien skildrades av Lasse Dahlquist och nådde enorm popularitet när den gavs ut som b-sida till "Flottarkärlek" med Snoddas. Vem förutom Hellberg skulle skriva en sån låt i Sverige idag?
Hellbergs förkärlek för 50-tal, USA och rootsmusik är väldokumenterad, det är just det hela hans solokarriär handlat om, och det var även en stor del av hans tidigare band Wilmer X.
Denna femte soloskiva går i samma anda som de tidigare även om den inte är riktigt lika rockabillybetonad. Här finns några spår av mer klassisk rock, och ett spår där Hellberg förutom på svenska även sjunger på engelska, tyska och franska. Men visst, det är inga jättekliv från den musikstig han trampat tidigare.
Utmärkande för denna platta precis som de tidigare, hur stabila de än är, är att de är intressantare som en slags kulturgärning som för vidare en musiktradition, än vad de är bra att lyssna på.

3/5

Tobis facebook


På skiva: Pretties for you

Pretties for You
"We have our reasons"
Luxxury

Det finns ett antal svenska småbolag som jag följer noggrant, eftersom de ständigt levererar en massa spännande nya artister. Ett av de bolagen är Luxxury, som har en väldigt fin meritlista med bland annat Westkust, Almedal, Skansros, Franke, Boat club och Samtidigt Som i sin backkatalog.
Det senaste fyndet är Göteborgskvintetten Pretties for You som bildades 2011 och sedan dess klämt ur sig några EP:s och singlar. Nu är det dags för debutalbum, och det är en platta som inte bara känns väldigt färdig, den är också chockerande bra.
Musiken är dramatisk indiepop, som både är mörk och melodisk på samma gång. Sångerskan Martina Forsgren sjunger fantastiskt och förmedlar en känsla av hur bomber och brustna hjärtan går sida vid sida. Glasgow och 80-tal har en kärleksaffär med Göteborg och nutid. Här förmedlas ljuv popkänsla inlindad i vitt oväsen, ungefär i stil med vad vi har hört band som Jesus & Mary Chain och The Radio Dept förtjusa oss med tidigare.

4/5

Summer of Tobi - surf´s up!

Denna sommar har jag planerat ända sedan förra sommaren, och planen var att skaffa den ultimata surflooken. Jag har sett för mitt inre hur jag kommer upp (i slow motion) ur vattnet vid Grebobeachen, skakar på min långa surffrisyr, det blänker om vattnet och solen skiner över min solbrända kropp. Uppe i slänten sitter massa tjejer som kippar efter andan när de ser denna adonis resa sig ur sjön likt en grekisk gud.
Jag har inte nått riktigt ända fram med hårsvallet än, även om luggen faktiskt går ner en bit nedanför nästippen, men sommaren har ju bara börjat så om några månader räknar jag med att surflooken är förfinad till fulländning.
Det helt övergripande målet har varit surfgrejen, därför finns det ingen riktig TOBO-lista i år. Men som en liten inspirationslista till mig själv kommer här några punkter som jag gärna gör i sommar:
 
Dricka vin på Rimås balkong
Åka räkbåt på Roxen
Bråvallafestivalen
Åka till Hälsingland (och ev. se Perssons Pack)
Grillkväll på Rimforsa Strand
Hänga på Dentusgrottan
Stöna med Bröna
Visfestivalen i Västervik
Filip & Fredrik i Globen
Skaldjurskväll på Tannefors slussar
This is Hultsfred
Rocklogen
Konserter i Knäppingsborg
Helg i Örebro/Västerås
Grilla hos Bjud-Figge
Midsommar i Grebo
Tapas på Restaurang Ros
Torsdagstoner i Trägårn
Munken in the park
Komiform
Äta burkskinka med Vickan
Plocka svamp
Polen/Tyskland
Hemlig grej 23/8
Dricka vin på Jöggas balkong

Nytt på DVD

Philomena

Judi Dench spelar Philomena, en numera åldrad dam som under alla år burit på en mörk hemlighet. När hon var ung bodde hon i ett kloster, råkade bli gravid och tvingades adoptera bort sin son. Nu, på ålderns höst vill hon försöka återuppta kontakten och tar hjälp av en journalist (Steve Coogan) i sökandet. Att hitta sonen är dock inte det enklaste. Alla dokument tycks ha förstörts, nunnorna är ovilliga att hjälpa till och det omaka paret har inte mycket att gå efter.
Filmen bygger på en sann historia och fick fyra Oscarsnomineringar. Och det är en helt okej film, om än knappast det mästerverk den ibland målats upp som. Efter en stark inledning känns det som att regissör Stephen Frears hastar sig genom slutet och filmen blir aldrig så gripande som den kunde ha blivit. Dynamiken mellan Philomena och journalisten känns rätt svag, kritiken mot kyrkan snuddar man bara vid och vart tog systern egentligen vägen? Dench har dessutom fått en del märkliga repliker där Philomena envist försvarar nunnorna och ibland framstår som rent korkad. Frears borde tydligare valt spår för vad han egentligen ville berätta.

3/5
---------------------------------------------
Reasonable doubt

Dominic Cooper spelar den unga och framgångsrika advokaten Mitch Brockden. Efter en blöt kväll på stan med grabbarna för att fira sin nyfödda dotter tar han bilen hem på fyllan. Det bär sig inte bättre än att han råkar köra på en man, varpå han får panik och smiter. En man vid namn Clinton Davis (Samuel L. Jackson) åtalas för brottet och Mitch som har skuldkänslor tar på sig jobbet att försvara honom. Clinton frikänns, men snart upptäcker Mitch att saker är lite mer komplicerade än vad de först verkar.
Regissör Peter Howett, som bland annat har "Sliding doors" och "Johnny English" på meritlistan gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Det finns en del störande ologiska detaljer som kan vara svåra att köpa, särskilt svårt är det stundtals att tro på den unge advokatens irrationella agerande. Varken manuset, skådisarna eller utförandet är tillräckligt bra för att denna thriller ska bli något annat än en lättglömd standardrulle.

2/5

Tobis Facebook


På skiva: Den svenska björnstammen

Den Svenska Björnstammen
"I förhållande till"
Universal?

Det har gått två år sedan Den Svenska Björnstammen släppte debutalbumet "Ett fel närmare rätt" och på den tiden har Norrköpingsbandet gått från obskyrt kultband till att faktiskt bli en av de populärare akterna i landet, med toppade listor, utsålda spelningar och diverse musikpriser på meritlistan. Mycket har bandet hitlåten "Vart jag mig i världen vänder" att tacka för, och även den följande singeln ’’Svalkar vinden’’ gick bra och är fortfarande aktuell. Uppmärksamma tv-tittare har säkert hört den ackompanjera en högroterande reklamfilm under våren. Tidigare i år släppte Den Svenska Björnstammen två nya singlar, "Hatar allt" och "Långsamt", som en försmak på den nya fullängdaren. Det är inga tvära musikaliska kast som septetten bjuder på, utan de gamla fansen lär känna igen sig och gilla uppföljaren. Här finns den tydliga sången långt fram i produktionen och fina popmelodier inlindade i en lätt melankoli. Tempot är ganska lågt och möjligen innehåller skivan några för många och likartade spår, för musiken flyter nästan ihop. Något nytt och skojigt måste bandet naturligtvis bjuda på och denna gång har man valt att tillsammans med Galago ge ut boken ”Evig lycka” som är en självbiografisk serieroman.

3/5

Zackarias releaseparty

Igår tog jag tåget till grannstaden för att gå på Zackarias releaseparty på Värmekyrkan. Har ni inte hört Zackarias så spelar de pop på svenska och är riktigt bra. Trevliga killar också.
Kul med band som anstränger sig lite också, och har ambitioner. De hade även gjort en dokumentärfilm som visades innan gigget. DJ var den heta Amanda Wahlqvist som jag hajpade i Nolltretton för några nummer sen. The Producer blev lite småbetuttad i henne när hon dj:ade på Agusons releasefest förra veckan och jag kan förstå varför, för hennes musiksmak är nästintill perfekt.

På skiva: Stefan Sundström

Stefan Sundström
"Nu var det 2014"
Rötjut/United Stage

Stefan Sundström har onekligen bra tajming när han låter albumtiteln parafrasera Eyvind Johnsons roman "Nu var det 1914". I boken har första världskriget precis börjat och arbetarnas omänskliga arbetsvillkor sätts under lupp, vilket passar Sundström bra eftersom han vigt större delen av sin karriär åt att kritisera världsordningen och det kapitalistiska systemet.
Denna gång samarbetar han med Franska Trion, vilket ger ett rejält lyft åt musiken. Jag tror faktiskt aldrig att jag har hört Sundström med ett skönare kompband än på denna femtonde skiva. Jag gillar även att Sundström inte bräker fullt så mycket som han brukar, att formuleringskonsten verkar intakt och låten "Malena" ger dessutom rena Bob Dylan-vibbarna. Så det finns onekligen en hel del bra saker här.
Men det finns även en hel del som vi hört förut, i tusen varianter av Sundström själv. Man blir knappast överraskad och det är få låtar som gör något större avtryck. "Resa med lätt bagage" med sin folkton avslutar dock plattan på ett fint sätt.

3/5

Lika som bär #164

Christian Bale & Anders Svensson

Lehmans fredagsfräckis

En gift man hade ett förhållande med sin sekreterare. En dag blir lusten för stor för dem och de for hem till henne där de hade vild älskog hela eftermiddagen. Utpumpade efter timmar med vild sex så somnade de och vaknade inte förrän vid åttatiden på kvällen. Medan mannen slängde på sig kläderna bad han kvinnan om att ta med hans skor ut och gnida in dem med gräs och jord. Hon tyckte det var lite underligt, men gjorde som han sagt. Han tog på sig skorna och for hem.
- Var har du varit, frågade hans fru så fort han kom innanför dörren.
- Älskling, jag kan inte ljuga för dig. Jag har haft ett förhållande med min sekreterare och vi har haft sex hela eftermiddagen. Jag somnade och vaknade inte förrän klockan åtta.
Frun stirrar ner på hans skor och säger:
- Din förbannade lögnhals, du har varit och spelat golf!

Nytt på skiva

Album

4/10

Tying Tiffany: Drop
Trisol Music Group

Italienskan har gett ut fyra album, men alla har gått mig förbi. Lite synd eftersom hennes mörka elektropop är ganska skön, men inte så fruktansvärt att jag sliter mitt hår i förtvivlan över att jag vandrat nio år i okunskap.
Här på femte albumet levererar hon tio spår som förmodligen kan vinna viss uppskattning inom kretsar med en förkärlek för elektroniskt anstruken pop med svärta och känsla av utanförskap. Personligen tycker jag mig ha hört liknande tongångar många gånger förut och låtarna är inte tillräckligt uttrycksfulla för att jag ska känna mig lockad att lyssna igen. Tying Tiffany är stabil, men aningen slätstruken.
---------------------------------------------------
Album

6/10

Väärt: Det kommer ett skalv
Westpark Music

Väärt kommer från Umeå och Malmberget och det var längesen jag hörde något som lät så här norrländskt. På sitt tredje album fångar Väärt känslan av ödslighet, karghet och norrländskt vemod så träffsäkert att det nästan blir obehagligt.
Man riktigt ser hjortronmyrar, glesbygdskavajer (Helly Hansen-tröjor) och Stålverk 80 framför sig. Det känns mörkt, dystert och uppgivet. Jag gick upp i morse - sen var den dagen förstörd...
Men all ångest och pessimism till trots så gillar jag musiken. Ofta skönt indiepoppande (som i kanonbra "Diesel i mitt blod"), ibland doftande av 70-talsprogg, ibland depprock. Stundtals låter det lite väl segt och enahanda och musiken antar mer karaktären av atmosfär än av låtar man minns. Och man bör nog inte ha anlag för depression om man ska uppskatta Väärt till fullo.

Asado!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det tog ett år, men igår bjöd Anahi äntligen på asado!!!
Och vilken asado sen...tre sorters kött från Skönero, chorizo, gratinado de papas, ensalada de tomato, två sorters aioli, tre sorters vin samt kaffe och choklad.
Hon hade till och med hyrt in en sexig kock som skötte grillandet medan vi satt och drack malbec. Fantastico!
Det var värt väntan, jag har aldrig varit lyckligare...

På skiva: Oscar Zia

Oscar Zia
"I don´t know how to dance"
Warner

Från "X factor" 2012 till Melodifestivalen 2013 och en Mello-repris i år, så kan Oscar Zias karriär hittills sammanfattas. Vart han ska ta vägen framöver är dock svårare att zia. Hittills har han mest buntats ihop med Anton Ewald och betraktats som en Eric Saade-kopia, och det är inte mycket på detta debutalbum som ändrar på det intrycket.
Plattan öppnar med "Yes we can", Zias bidrag från årets Melodifestival, och sen följer ytterligare en radda låtar i ungefär samma stil. Lyssnaren serveras den vanliga schlagerpopen, överjobbad, nyanslös och ungefär lika personlig som ett Big Mac-mål. Det är musik som tar i från tårna, som aldrig tar andningspaus utan bara matar på i en iver om att försöka få med så mycket som möjligt på kortast tänkbara tid. Vill Zia finna sin egen identitet och distansera sig från Ewald/Saade-facket är det knappast ett smart drag att spela in låtar som lika gärna kunde ha framförts av konkurrenterna. "#fail" var ordet...

1/5

Biotisdag


Var på bio igår och tog en helkväll med både "Godzilla" och "Noah". Kan inte direkt rekommendera någon av dem utan ger båda 2 av 5 i betyg.
Noah kände jag på mig att jag inte skulle gilla, och den var inte särskilt bra heller. Totalt gravallvarlig och pompös, samt lite väl avvikande från originalhistorien.
Även Godzilla tog sig väl stora friheter mot originalet plus att själva Godzilla mest blev en bifigur i filmen. Istället handlade det mest om TVÅ ANDRA monster. Fast allra mest handlade det bara om att saker förstördes hela tiden. Hade höga förväntningar efter trailern, men dessa infriades inte på långa vägar.
Bland kommande filmer som har bra trailers men som ändå känns som potentiella floppfilmer finns "Transcendence" och "Deliver us from evil"...

Jäääää....rntabletter

Jag ger upp. Var och gav blod igår igen och sköterskorna blir bara hårdare och hårdare med sina jäkla järntabletter. Jag har provat alla knep i boken för att slippa, men nu har jag resignerat och tar emot tabletterna utan motstånd. Jag säljer skiten på svarta marknaden istället.
Trots att jag inte svalt en enda järntablett under de 20 år jag varit blodgivare är mitt blodvärde alltid i topp. Igår kollade dom blodtrycket också. Jag hade toppvärden även där och fick beröm för min sunda livsstil! Det ni!

Måndag

Måndag betyder mjukstart, och likadant denna vecka. Började dagen med att svänga förbi Nolltrettonkontoret. Som jag berättat tidigare är ju månadens höjdpunkt att stå och retas med mina stressade kollegor de sista dagarna innan tryck. Det brukar alltid sluta med att de irriterat ber mig dra åt fanders, men denna morgon gick jag bet. Det visade sig att de låg bra till och inte alls var särskilt stressade. #epicfail
Drog istället till kultiga Cirkuscaféet för att fixa min sista text till numret som kommer i veckan. Sedan i mars har de fräschat upp inredningen med lite retrostuk i 50-talsstil, så letar ni efter Kotten är det förmodligen där han hänger.
Gjorde även ett snabbstopp på bibblan för att kolla en grej innan jag hamnade bland valtälten på Stora Torget. Moderaterna bjöd på fika så där hamnade jag såklart.
Där fanns både Paul Lindvall och Christofer Fjellner. Träffade även min gamla partypolare, riksdagsmannen Finn Bengtsson samt Andreas Norlén, också riksdagsman, som jag också har en koppling till via Länstidningen. Det slutade med att jag plötsligt fick hoppa in som något slags pressfotograf åt Moderat-tältet (se bild nedan)
Lägg till detta att jag brukar hänga med nymoderaten Figge och man börjar ju undra...herregud, kan det vara så att jag i själva verket är smygmoderat?

Hur som helst: jag försöker att leva som i Wilmer X-låten "Lycklig måndag", där texten bland annat går:
"Måndag. Är just en sån dag som alla andra hatar, men jag, jag mår bra/Jag vill ha öppet och tänt i affärer så jag kan gå på stan och sen lägga mig igen".
Och eftersom klockan närmade sig 13 var det exakt vad jag gjorde - gick hem och la mig igen!

Grillsommar

Rensade ur kylen och tog en minigrill igår också, vilket blev fjärde dagen i rad. Började fundera på om man kan grilla varje dag hela sommaren, så jag ringde grillexperten Wester för att få svar.
Han sa:
- Ja, det kan man. Så länge man inte kör med kol. Gasol är bäst, men jag ser att du kör med elgrill och det funkar också bra. Bara det inte är kolgrill!

Söndagsgrill

Gud, vilka stiliga bröder vi är i min familj. Skulle faktiskt säga att alla tre är tiopoängare. Och vi är inte bara snygga, vi är även trevliga, smarta, roliga och inte minst ödmjuka!
Igår fyllde den äldsta år och bjöd på burgare och ungersk sprit. Sa jag det att vi även är ena rackare på att grilla?

Musikkrönika (april)

På jakt efter streamingens charm

Varje musikformat har sina möjligheter, begränsningar och specifika egenskaper. Att lyssna på streamad musik har också sina fördelar, men finns det någon charm?

Varje gång ett nytt musikformat konkurrerar ut ett gammalt dyker en massa nostalgiker upp som hävdar att det var bättre förr och lyfter fram olika detaljer i det gamla formatet som anses ha kultvärde. Jag var inte med på hålkortens och stenkakornas tid, men jag antar att det framstegsfientliga formatvurmandet är något som går ända tillbaka till Edisons fonografrullar. Och när jag tänker efter har jag ju stött på människor som menar att stenkakor fortfarande är det bästa sättet att avnjuta musik.

Under åren har det funnits en mängd musikformat. Några av de mer kända är rullbandspelare, DAT, minidisc, DCC, VHS och DVD-Audio, men listan kan göras betydligt längre om man grottar ner sig i tekniken. Många av de olika musikformaten har inte fått någon större konsumentspridning, bland gängse musiklyssnare har det istället varit kassett, vinylskiva, CD, MP3 och för tillfället streaming som dominerat. Och alla har de sin speciella charm, eller?

Romantiserandet av vinylplattan tycks växa för varje år och handlar bland annat om det stora omslaget och upplägget med A- respektive B-sida. Även kassetten som under många år varit bespottad har fått ett uppsving på senare tid med exempelvis kassettutformade mobilskal, och vi har väl alla sett det där "testet" som dyker upp då och då på nätet där man ska förklara kopplingen mellan en blyertspenna och ett kassettband. Även CD:n har sina fördelar, inte minst fenomenet med dolda bonusspår som ligger gömda på skivan.

Ni har säkert varit med om det flera gånger. Man har lyssnat på en CD och trott att musiken är slut, när det plötsligt efter en stund drar igång en låt som får en att hoppa till. Första gången jag själv råkade ut för det var med Nirvanas platta ”Nevermind” från 1991. Även Magnus Uggla, Lars Demian, Traste Lindéns Kvintett och Dia Psalma har busat till det, och inte minst Sator som på skivan ”Barbie-Q-Killers” fläskade på med hela albumet en gång till. Några andra artister som också haft hemliga bonusspår är exempelvis Placebo, Håkan Hellström, Manic Street Preachers, Anna Maria Espinosa, Per Gessle och Sepultura. Man kan även gömma en låt allra först, innan spår 1, som Timo Räisänen och The Wannadies har gjort.

Nuförtiden är det streamad musik som gäller, via exempelvis Spotify och Wimp. Och förmodligen kommer vi att om 50 år sitta och vara nostalgiska över den lyssningsformen när något nytt format tagit över. Men exakt vad är det vi kommer minnas med värme i bröstet? Är det att det är gratis, att man kan göra spellistor, att man kan se på Facebook vad andra lyssnar på? Kommer ni på charmen med streaming så passa på att njut redan nu, för det enda vi med visshet kan säga om musikformat är att de kommer att ersättas av nya.

Sci Fi Fest III

Det blev en sci fi-kväll till. Jag har ju berättat om fördelen att bli polare med butiksbiträdet, däremot är hans kollega (ägaren?) inte mycket att ha när det gäller filmkunskap. Han hade ingen aning om två av filmerna trots att de är sprillans nya, och han visste inte vem Gwyneth Paltrow var. Men det blev en bra filmkväll ändå till slut.
 
Kort om filmerna:
Europa report
En rymdexpedition åker till Europa, en av Jupiters månar, för att leta efter liv. Det skiter sig såklart. Nedtonad och suggestiv.
Betyg: 4/5
 
Upside down
En omöjlig kärlekshistoria som utspelas på två intilliggande "jordklot" med motsatta gravitationer. Rätt bra, men lite snurrig och en del logiska luckor.
Betyg: 3/5
 
V för Vendetta
Kanske ingen riktig sci fi, men utspelas i en totalitär framtids(samtids?)-stat, där en maskerad Guy Fawkes-figur startar en motståndsrörelse. Kan vara det senaste decenniets viktigaste politiska film.
Betyg: 3/5

På skiva: Jill Johnson

Jill Johnson
"Livemusiken Från Jills Veranda"
Lionheart

Ett av årets mest hyllade och omtalade program är "Jills veranda" där Jill Johnson utforskar livet och musiken i Nashville tillsammans med olika artister. Programmet har fått många tidigare ointresserade människor att börja tycka om country och Jill själv har på köpet snudd på blivit kreddig.
Nu släpps musiken på skiva i de liveversioner som de framfördes i programmet. Det gör att ljudet inte är det bästa och att de tappar i den intensitet som sammanhanget ibland gav vissa sånger. Men det stundtals burkiga ljudet och de ibland skakiga framförandena adderar också något, det känns som att man får tjuvkika in på en fest, inte minst i "Will the circle be unbroken" med Marit Bergman.
Skivan har en del bra låtar, även om det knappast är något sensationellt man hör. "Jolene" är redan uttjatad och denna version tillför inget nytt. Andra låtar funkar bättre, men ärligt talat var det aldrig musiken som var programmets verkliga styrka.

2/5

Chardonnay i kartong

Oj oj oj...igår hade Bjud-Tobbe grillfest på balkongen. Jag bjöd på mat, vin och öl. Jag bjöd på ost och kex. Jag bjöd på musikunderhållning. Jag bjöd och bjöd som om det inte fanns någon morgondag. Så min fråga är: vart f-n höll Snål-Figge hus?

På skiva: The Fooo

The Fooo
"Off the grid"
Artist House/Sony

Från gatushower till Bieber-förband - Ja
Livsleda och energilöst - Nej
Debutalbum - Ja

Dubbeltramp och gitarrsolon - Nej
Mest samling av tidigare släpp - Ja
Aktuella för Polarpriset - Nej

Saknar hits - Nej
Tonårspop - Ja
Grammis för Årets innovatör - ja

2/5

Chrissie H

Sitter och lyssnar på Chrissie Hyndes nya skiva som kommer 11 juni. Chrissie och hennes sköna röst har man ju nästan glömt bort så det är kul att hon fortfarande kör på, och gör det så bra som på "Stockholm". Som ju faktiskt är 62-åringens solodebut!
(För er som inte vet är/var Chrissie Hynde sångerska i Pretenders, med hits som "Don´t get me wrong" och "I´ll stand by you").

Lehmans fredagsfräckis

Mjölkbonden fick en ny mjölkmaskin och prövade den först på sig själv. Efter en härlig orgasm och sädesavgång får han inte av den igen. Blek av rädsla ser han varningen skriven med liten text:
"Kan ej frånkopplas förrän minst 20 liter är urtappat!"

Dagens fynd på hallmattan

Lite smått och blandat på hallmattan när jag vaknade i morse. Några filmer, några skivor och sen en bok om den gamla kulturskribenten (och min kollega) på Östgöten och senare även på Corren, Lasse Jonsson.
Jag minns särskilt en av mina första krönikor (om Porrindustrin) för Corren 1997, där Lasse kritiserade mig i en insändare några dagar senare.
Jag läste om krönikan idag och tycker fortfarande att den är välformulerad och bra, men det var även Lasses kritik. Så jag skulle säga att det blev oavgjort i det kulturbråket.

Reslust

I det kommande numret av Nolltretton/Nollelva har vi resetema så den senaste tiden har jag intervjuat KLM och Norrköping Flygplats, skrivit resereportage osv. Och det är ju fullkomligt hopplöst, för man blir ju så jäkla resesugen. Så det slutar alltid med att jag sitter och kollar datum, pris och destinationer istället. Och då har jag ju ändå en resa som är bokad i september, plus att jag är i full färd med att försöka få till en bra lösning till vintern.
Undrar vilket som skulle döda mig först - att bränna allt jag har på resor eller att inte resa och istället dö av ångest och understimulans?

Aguson & Stormen

På lördag har Aguson & Stormen releaseparty för sin nya skiva på Sjögestad Motell. Först trodde jag inte att jag skulle ha tid att gå, men efter att ha jobbat som en dåre hela onsdagen så kanske jag hinner ändå. Nån mer som är sugen? Jag lär väl känna de flesta där ute så det är inte sällskap jag söker, utan jag tänkte mest uppmärksamma detta storslagna event om det är någon som missat att det går av stapeln på lördag.

En dag i Norrköping

Nästa nummer av Nolltretton har resetema så jag gjorde mitt sedvanliga besök på Norrköping Flygplats, där jag numera rör mig lika hemtamt som i min egen lägenhet. Den nya marknadschefen berättade om sommarens reseutbud. De har ju mest charter där, men kan ju bland annat ståta med resor till Azorerna vilket känns lite kul. Fick också lära mig att Norrköping Flygplats är nåt slags svensk centrum för införsel av islandshästar. Det brukar komma 50-80 åt gången med flyg från Iceland Air. Coolt.
Dessutom antydde han att det framöver kan bli flyg till Berlin, och det vore ju kul i så fall.
Gjorde även ett besök på Trägårn för att kolla in deras nya, stora ombyggnad. Det blev rätt häftigt, med bland annat en terrass uppe på taket till stora baren.
Kikade också in på (relativt) nyöppnade fiket Zofias Café. Trevliga ägare, mysig inredning och försäljning av polska delikatesser - sånt måste man ju gilla. Överlag har ju Norpan många personliga caféer, exempelvis Gubbens, Kuriosa, Broadway, Jolla, Väster, 12:an med flera. Och eftersom de sålde charketurier var det kört - jag kom hem med en polsk korv. Eller om det var skinka...svårt att avgöra.

Årsmöte

Igår hade min bostadsrättsförening årsmöte. Som föreningens revisor ser jag till att de håller i stålarna, men de senaste åren har snålandet passerat alla gränser. Förr fick vi alltid räkmackor på årsmötet, men de senaste två åren har det endast bjudits på tråkiga baguetter. Så förra veckan knallade jag faktiskt över till ordföranden och krävde att räkmackorna skulle återinföras.
Och det tog skruv kan jag lova - i år bjöds det på smörgåstårta, vilket faktiskt är ännu bättre än räkmacka!

Releaseparty

Två konsertkvällar kvar på Palatset i vår. Närmast på tur är Grizzlyman som kör ett releaseparty för sin nya kassett den 31/5.

Stölds kätbild

Stöld fortsätter att skicka in kätbilder...
Vilket han gör rätt i. För ni ser ju själva - han är oemotståndlig!

Nytt på DVD

Hundraåringen

Felix Herngrens filmatisering av en av de senaste årens största svenska boksuccéer är en Forrest Gump-liknande historia där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) ska fira sin hundraårsdag på ålderdomshemmet, men väljer att istället rymma genom fönstret. Därefter råkar han komma över en väska med 50 miljoner kronor och jagas av ett gäng skurkar, samtidigt som vi i tillbakablickar får ta del av hans händelserika liv där han bland annat träffat Stalin, Reagan och Franco. Saker sprängs och folk dör till höger och vänster i denna absurda och fylleromantiska skröna.
Jag är inte säker på att Robert Gustafsson var det bästa valet till huvudrollen och hans gubbmummel är så dåligt ljudsatt att man knappt hör vad han säger. Det känns också väldigt tröttsamt att rollfigurerna svär i nästan varje mening.
Filmen har absolut en del förtjänster, inte minst i tillbakablickarna och framförallt under första halvan. Stundtals snuddar den vid det episka drama det fanns potential för. Men nutidsscenerna är inget annat en ren och skär buskis och jag hade gärna sett att man gjutit mer liv i de karikatyrartade karaktärerna, inte minst hundraåringen själv som man aldrig får något grepp om, eller blir särskilt charmad av.

2/5
---------------------------------------------------------
Sightseers

Tina är 34 år och bor fortfarande hemma hos sin bittra mamma, som anklagar henne för hunden Poppys död ett år innan. Nu har hon äntligen träffat en kille som hon ska åka på en veckas husvagnssemester med i engelska Yorkshire.
Det blir dock ingen lugn och stilla semester, redan på första stoppet sker en olycka och snart följer flera. Ja, om det nu är olyckor? Killen Chris är på ytan en trevlig snubbe men visar sig bära på mörka sidor, något som även smittar av sig på Tina och snart har deras semestertripp utvecklats till något helt annat.
Denna småabsurda komedi visar upp ett grådaskigt England och två lika grådaskiga liv. Chris och Tina trivs när de får ha vild sex i husvagnen och hämnas på människor de stör sig på, men filmen känns ganska poänglös. Rollfigurerna väcker ingen sympati, det verkar inte finnas något budskap och filmen är varken särskilt rolig eller intressant. En småcharmig, men väldigt lättglömd bagatell är vad som serveras.

2/5

Tobis facebook


Krogkrönika (april)

Hur stort är ett vinglas?

Vi vet hur mycket en stor stark rymmer. Vi vet hur stor en snaps är. Är det inte dags att standardisera måttet på ett vinglas?

Det finns en gammal skröna om hur den upproriske vissångaren Bengt Sändh tillverkade egna skrivpapper med en håltagning som inte passade i vanliga pärmar. Dessa använde han för att retas med olika myndigheter så att de inte kunde dokumentera hans skrivelser.

Det här var på tiden när videoapparaterna hade tre olika format: VHS, Betamax och Video 2000. Ni känner säkert till historien om hur VHS vann formatkriget eftersom porrindustrin valde VHS. Och efter det blev VHS standard i branschen.

Allt omkring oss standardiseras. Det gäller vitvaror, kuvertstorlekar, mobilkommunikation och dörrposter. Och det gäller det vi dricker på krogen. En stor stark är 40 cl. En pint är 56,8 cl. En snaps är 4 cl om inte annat anges och ett glas whiskey är vanligtvis 6 cl. Det är bara vinet som inte fått något standardmått.

Borde vi inte införa en standard för hur mycket ett glas vin egentligen ska innehålla? Idag kan det vara allt från 12-20 cl och det kan vara frustrerande att inte veta hur mycket man får när man läser priset i vinlistan. Ett glas vin som kostar 80 kr kan vara dyrt om man bara får en skvätt i botten på glaset, men billigt om man får en välfylld kupa. Problemet är att så länge det inte anges något mått så bestämmer servitören helt själv, som gäst kan man inte klaga på att vinglaset är dåligt påfyllt.
Extra märkligt är att det faktiskt finns standardmått när det gäller hela vinflaskor, då kan man tycka att det även borde finnas det på glas.

Ibland talas det om standardglas av olika alkoholsorter, men det är ett annat begrepp som används för att jämföra olika drycker och den promillehalt de skapar hos konsumenten. Standardmått handlar om att veta hur stor mängd man får när man beställer drycken på krogen.

Visst finns det både en rättviseaspekt och en trygghet för kunden att veta hur mycket ett standardmått vin är, men är det inte samtidigt väldigt osexigt? Att se en svensk bartender stå och hälla upp snapsar med centilitermått är ju direkt pinsamt. Det ser man knappast i en thailändsk strandbar eller på en nattklubb på Reeperbahn.

Så jag är kluven till standardmått på vin. Det är betydligt charmigare med en krögare som står och skvimpar i lite rödvin på en höft i glaset, för att sedan ta en kik och därefter fylla på en skvätt till. Men frågan är hur "kontinentala" vi vill vara? Kanske är tryggheten viktigare för oss svenskar, och i så fall borde en standard på vin införas. Eller så kan man i alla fall kräva att restaurangerna skriver ut i sina vinlistor hur mycket vin de har i sina glas..

Svensexa

Igår hade vi svensexa för Jocke Lundemo. Vi hämtade upp honom i Göteborg och drog sedan till Stenungsbaden i Stenungsund. Jag badade i havet (personligt rekord med bred marginal att bada redan 10 maj), men det är det enda ni får veta. För det som händer på Stenungsbaden stannar på Stenungsbaden.

Stora Dyngan

År efter år går man och hoppas på att Correns TV-satsning nån gång ska lyfta, men jag har nu insett att det aldrig kommer att ske. Det senaste bottennappet är "nöjesprogrammet" Stora Trumman där man misslyckas i varje moment. Till att börja med är vinjetten evighetslång. Den ger dessutom löften till tittaren som aldrig infrias. Programledaren är dålig och lyckas inte locka fram något spännande hos de redan tråkiga gästerna. Oftast står man bara runt ett bord och pratar. I förra programmet ägnades en tredjedel av programtiden åt en kille som knäppte med fingrarna. Ett återkommande inslag är en pizzatävling. Hallå, är det 1983?
Det verkar inte finnas nån som helst tanke med programmet. Vem riktar det sig tilll? Vad vill dom göra?
Det där med innehåll verkar vara ett okänt begrepp, allt är liksom bara luft. Det finns inget som bränner till eller känns det minsta angeläget. Det enda som är bra är att de lyfter fram lokala artister, men dessa intervjuas inte (eller ens presenteras) så man har ingen aning om vilka de är.
Det går ju att göra bra tv med obefintliga resurser, det har vi exempelvis sett i " Schulman show", "Tv-domarna", "Oj, vilken vecka", "Bar o Politik", "Studio Virtanen" mm. Det enda som behövs är egentligen bra gäster som får bra frågor. Svårare är det inte.
Stora Trumman borde börja med att byta programledare till någon med personlighet samt skaffa sig en idé om vad programmet vill. Eller ännu hellre: lägg bara ner skiten.

På skiva: Märvel

Märvel
"Hadal Zone Express"
Killer Cobra Records

Full fart, tuffa gitarrer och hög energi. Intet nytt under solen när Linköpingsbandet Märvel släpper sitt fjärde album, och jag antar att det är så alla vill ha det. Det maskerade superhjältebandet har hittat sin formel och kör stenhårt på den, det uppskattas säkert av fansen och själv har jag heller inga krav på att gruppen ska börja experimentera med en massa nya grepp.
Jag tycker att bandets KISS- och Hellacoptersdoftande, rifftäta retrorock´n´roll fortfarande står sig rätt väl. Det är inte världens mest spännande musikstil, och kanske blir låtarna ofta väl likartade, men å andra sidan gör de sin grej bra. Hantverket sitter, produktionen är gedigen och låtmaterialet håller hög standard.
Möjligen skulle man kunna anmärka på den småhesa sången som verkar ha fastnat i samma tonläge i låt efter låt. Med mer variation i rösten så skulle nog dynamiken i musiken och skillnaderna som faktiskt finns mellan låtarna bli tydligare och plattan som helhet få sig ett lyft.

3/5

NKPG-AW

Oj oj oj...igår tog den unga, hippa personalen på Nollelva/Nolltretton en AW på Pappa Grappa i Norrköping. Ja, ni ser ju själva...idel hetingar! Och hetast av dem alla var hon som tog kortet, nämligen Kicki. Hon ska snart fylla jämnt så vi passade på att fira henne med lite vin. Jag ska inte säga hur mycket hon fyller, men förutom chefen är det jag som står näst på tur. Hjälp - måste nog byta till en arbetsplats med högre åldersstruktur...

Lehmans fredagsfräckis

Hur knäcker man näsbenet lättast på en blondin?
Jo, man viftar med snoppen under ett glasbord!

Musiksommar i Knäppingsborg

Så har artisterna till sommaren i Knäppingsborg släppts. Och som vanligt finns det några spännande bokningar, så räkna med att hitta mig på Asken med en öl och en silltallrik även denna sommar.
Bland bokningarna finns bland annat Lisa Lystam 11/6, Anders F Rönnblom 24/6, Trailerpark Idlers 25/6, Miriam Bryant 15/7, Edda Magnason 22/7, Tove Lo 5/8, The Neverdies 14/8 och Jenny Silver 15/8.
Men framför allt vill jag se Motoboy 29/7.

Dagens fynd på hallmattan

Igår kom en bunt skivor igen, alltid lika kul. Iberia har jag hajpat tidigare, Aguson-skivan har jag redan och i Dödsfest ingår Conny Nimmersjö. Det var väl de tre topparna i skivskörden.

Bjud, snål, bjud, snål...bjud!

Svängde förbi Figge igår kväll. Det är alltid lika spännande att se vilken Figge det är man får träffa. Igår var det Bjud-Figge! Han bjöd på korv, kött, vin, kaffe och lite allt möjligt. Gött såklart, men det ökar ju risken för att det är Snål-Figge som dyker upp nästa gång.
Det konstiga är att de två Figgarna inte närmar sig varandra utan tvärtom polariseras allt mer. Bjud-Figge bjuder flottare för varje gång medans Snål-Figge bara blir snålare och snålare. Man undrar ju var det ska sluta. Fortsättning följer...

Nytt på skiva

Album

6/10

Tear them down: Their Fault. Our Problem
Plunk Records

I grund och botten är Tear Them Down ett helt okej punkband. Göteborgkvartetten har energi, tuffa gitarrer, skapliga låtar och bra produktion (nästan lite FÖR bra för att vara ett punkband). Den stora anledningen till att jag inte riktigt fastnar för dem tror jag beror på att de känns ganska otydliga. Vilken typ av punkband vill de vara? I ena stunden låter det England på 70-talet, i nästa snuddar de vid modern hardcore, ibland låter det nästan Backyard Babies och i andra ögonblick hör jag drag av ölsvingande keltpunk. Den dag de renodlar sin stil hoppar också betyget upp ett snäpp.
--------------------------------------------------------
Album

3/10

The Notwist: Close to the glass
City slang

Elektronica är tillsammans med konstmusik och frijazz djävulsmusikens axelmakter och måste bekämpas till varje pris. Vi indiefantaster som kräver melodier, bra texter och tydliga låtstrukturer måste göra gemensam sak och krossa ondskan, och vi börjar med elektronican. Men varje strid har sin quisling och 2014 är det The Notwist som står för förräderiet. Stundtals spelar den tyska gruppen, som skivdebuterade redan 1991, strålande indierock som bränner till och skakar om, men de varvar det med hemsk electronica som sprakar, knäpper, gnisslar och bär sig åt. Och de gör det snyggt, de väver in den som en trojansk häst i indiemusiken så elegant att vi nästan inte märker vad som drabbar oss innan det är försent.

Ful som stryk

Nyligen utsåg jag Alanya i Tannefors till Linköpings fulaste uteservering. Jag får dock göra en pudel, för bara 50 meter bort finns en ännu anskrämligare uteservering, nämligen Waldemars.
Som botgöring kommer här därför även en bild på vad som kan vara Linköpings fulaste bil (även den bilden tagen i Tannefors...).

På skiva: Steel Panther

Steel Panther
"All you can eat"
PGM

"Pussywhipped", "Gloryhole", "Bukkake tears", "Gangbang at the old folks home"...låttitlarna säger det mesta. Det pudelrockande Los Angeles-bandet är helt enkelt snuskhumrar av rang och gör inget för att dölja det. Jag har svårt att bestämma mig för om det är svinroligt eller bara fånigt, och jag lutar åt att det är både och.
I vilket fall går det inte att bortse från att det är ett band man blir på bra humör av. Steel Panther sjunger om att festa hårt, lägra brudar och leva livet. De tar den glamrockiga 80-talsestetiken till sin spets med tidstypisk ljudbild, hårsprejsfluffiga frisyrer, tajta spandexbrallor och artistnamn som Lexxi Foxxx.
Den stora funderingen handlar om ifall allt bara är en ironisk pose eller om det verkligen finns en helgjuten kärlek för denna typ av partyhårdrock. Och kanske blir jag grundlurad när jag svingar min öl, skakar min (enligt andra, allt tunnare) hårman och skrålar med i allsångsrefrängerna, men jag har åtminstone jäkligt kul under tiden.

3/5

Sköna söndag

Jag säger som Burell - söndagar är bästa dagen!
Började dagen med en sedvanlig hotellfrukost, sen följer de vanliga söndagshöjdpunkterna: Public Service, Mattsson/Helin, Värvet, Sportspegeln, Agenda, Mats Olsson-krönika, Schulman-krönika och måndagsplanerande.
Måndagsplanerande? Det är väl inget skoj? Jo, för jag brukar planera in en mjukstart på veckan som innebär att jag inte planerar in nånting. Måndagarna brukar mest handla om att boka in möten osv till resten av veckan. Fast inte fredagar, för då börjar ju helgen. Hela fredagen brukar gå åt till Sigge på Mix Megapol, Spanarna, DJ 50 spänn, Alex & Sigge och after work. Så fredagar är också bästa dagen!

Hovfyllot

Ännu en bild på Chris O´Neill med ett glas i handen och simmig blick. Jag är för allas rätt att kunna ta sig en rejäl bläcka utan att skämmas, men tecknen blir fler och fler: vi har helt uppenbart fått in ett praktfyllo som solkar ner vårt svenska kungahus. Å andra sidan kanske det är exakt vad kungahuset behöver?

Sanna på Palatset

Bonkelibonk, vem spelar bas? Jo, det är Bonka. Han inledde kvällen på Palatset igår. Han fick köra solo eftersom hans kollega i Ord & Bas ställde in. Men det gick bra det med.
Chrilla var svårflörtad att boka, men jag lockade med att vi skulle ha efterfest och då sa han: Jag kommer på stört!
Och sen Sanna Carlstedt då, som gjorde en kanonspelning. Hon brukar alltid vara bra, men igår tyckte jag hon var lite extra vass. Som helhet en mycket bra kväll!

Sci Fi-fest II

Efter den lyckade filmpåsken blev det ännu en sci fi-fest i Valborg. Eller fest och fest...de flesta av de filmer jag ville hyra (Solaris, 13th floor, Cargo, Dark city) fanns inte så jag fick fylla på med några jag redan på förhand var skeptisk inför. Plussidan är att jag snackat så mycket film med killen i kassan att jag nu fått en ny polare, och att vara tjenis med filmbutikskillar är ju alltid bra!
 
Kort om filmerna:
Time machine
Börjar bra som en steampunkrulle, om en forskare som bygger en tidsmaskin för att rädda sin tjej. Sen kommer en kort stund som modern sci fi innan han hamnar 800 000 år i framtiden och ett katastrofalt slut tar vid. Extremt förvirrad film.
Betyg: 2/5 (enbart för den lovande inledningen)
 
A.I.
I framtiden har man robotar till allt. Ett par får en ny sorts barnrobot som är ett försök att utveckla robotar med känslor. Mycket konstig film som går från att vara skitintressant sci fi till dystopisk action till utdraget sentimentalt dravel.
Betyg: 3/5 (enbart för den starka inledningen, andra halvan av filmen är vedervärdig)
 
Red lights
Några forskare avslöjar övernaturliga fenomen, och har särskilt riktat in sig på en speciell Uri Geller-typ. Hade inga förväntningar och blev positivt överraskad. Oväntad twist på slutet.
Betyg: 3/5
 
Lockout
I framtiden sitter världens farligaste brottslingar i ett fängelse i omloppsbana runt jorden. De tar presidentens dotter som gisslan och bara en man kan rädda henne. Rätt fånig men helt okej film. Guy Pearce slår rekord i "coola" oneliners.
Betyg: 2/5
 
The Cell
"När Lammen tystnar" möter "Inception". JLO går in i en seriemördares psyke för att rädda en inlåst kvinna. Filmen försöker vara surrealistisk och visuellt nytänkande, men slutar i ett magplask.
Betyg: 1/5

Duxe de luxe

Vankas det snittar kan ni räkna med att jag håller mig framme! Därför gick jag till invigningen av Duxe´s nya ställe på Tanneforsgatan igår. Jag gillar Duxe-killarna. De kränger bra skit och gör stadens gatubild lite roligare, så jag hoppas att nya butiken funkar (även om jag själv förmodligen inte kommer att handla nåt).
Däremot kommer jag fortsätta att fika på Duxe-fiket och även gå på LKPG Lab-kvällarna (trots att stå upparna verkligen suger). Har inte sett nåt majdatum än, men hoppas att det kommer.

Dagens fynd på hallmattan

Idag kom nya Sonic (och sen fuskade jag lite och plockade Gaffa på stan). Ingen av dem är egentligen särskilt skojiga, men det är ju de musiktidningar som finns så man får väl läsa dem i brist på annat. Sen fick jag nya Sigge Eklund-boken också, och den är jag nyfiken på. Har inte läst någon av hans tidigare böcker - men det är det å andra sidan ingen annan heller som har!

Sanna på Palatset

Lördag 3/5. Sanna Carlstedt spelar på Palatset i Linköping.
Förband: Ord & Bas (kl 21), Christer Johansson - bara eget material (kl 22)
 

Första maj

Igår Första maj-talade Mikael Damberg i Linköping, så det gick jag och lyssnade på. Han är en av mina favoritpolitiker, men trots att han i praktiken är landets oppositionsledare kommer han nog inte göra något större avtryck i historieböckerna. Han är alldeles för trevlig, ödmjuk och resonabel för det.
Han är inte en politiker som väcker engagemang, men han är den typ av politiker vi egentligen vill ska styra.
Intressant att konstatera att jag inte heller i år såg någon av mina högljudda vänstervänner vid första maj-talet. På Facebook och andra ställen är det många som spyr ur sig kritik mot regeringen, men man ser aldrig dessa personer i demonstrationståg, vid valstugor, knacka dörr, dela ut valsedlar eller på andra sätt engagera sig i praktiken.
Den enda gången jag kan påminna mig var för några år sedan när några vänsterpersoner jag känner gick i ett första maj-tåg, men på plakaten hade de inte slagord om rättvisa och solidaritet. Istället gjorde de reklam för sitt eget punkband.
Dessutom visade det sig i efterhand att de hade råkat gå i fel demonstrationståg...

Lehmans fredagsfräckis

Två fina damer ligger nakna i trädgården och solar. Den ena säger till den andra:
-Vilken stor klitoris du har!
-Det där vet jag ingenting om, det är min man som sköter trädgården!

Sköna Maj

Det är alltid lika skönt att komma in i Maj....som Göran Fagerås brukar säga...

Nytt på skiva

Album

4/10

Jaques C: Jaques C
Funk Noir

Svenska Jaques C gillar den franska elektroniska dansmusiken och har även uppträtt i Paris och Lille. Men det är inte direkt Daft Punks dansanta disko som fyller denna 18 spår långa platta, istället går Jaques C åt andra hållet och skalar bort, skär ner och kapar av tills bara en minimalistisk stomme finns kvar. Det finns spår av både 80-tal, blippig synth och house, men mest tangerar han ett slags elektronisk loungemusik som ingalunda låter usel men inte heller särskilt spännande. Viss sång förekommer men mest får lyssnaren höra väldigt simplistiska låtar som mest vevar återkommande ackordföljder sparsmakat kryddade med diverse elektroniska ljud. Det kanske ligger en hel del jobb bakom, men det låter som att Jaques C inte ansträngt sig överdrivet mycket. Och då menar jag inte på det bra sättet när musiken känns som plockad från himlen, utan snarare att det låter som att han varit lat.
------------------------------------------------------------------
Singel

5/10

Rentokiller: Compass
Kamarillo

Måste erkänna att jag blir lite förvånad. Omslaget på min promosingel består av ett slags ihopsytt fodral av fejkskinn, rätt stiligt designat dessutom. Och jag som aldrig tidigare hört talas om bandet Rentokiller tänker då i min fördomsfullhet att musiken kommer innehålla nån slags loungehouse passande för reklambyråer och takbarer.
Istället möts hörselgången av vildsint metal med growlsång som kompletteras med chansonklingande dragspelsmusik. Där ser man.
Jag sitter förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska tycka utan väntar till kommande fullängdaren Humankaamos innan jag bestämmer om jag är överförtjust eller bara snurrig.

GPP

Valborg är ju som bekant datumet för GPP. Var det någon som begick sin GPP igår får ni gärna skriva en kommentar och berätta.

RSS 2.0