Årets sommarvärd

"Sommar" i P1 är oftast ett banalt och ointressant program som man inte bör slösa bort sina dyrbara semesterdagar på, men varje år brukar det vara en eller max två sommarpratare som höjer sig över det övriga rövgängets usla nivå. I år är det (inte helt oväntat) Fredrik Wikingsson som visar vart skåpet ska stå, när han sänder från sin farmors 90-årsfirande på ålderdomshemmet. HÄR kan du lyssna.

Åtminstone bättre än i Argentina - alltid något...

Hilton, Hilton, Hilton. Jag fortsätter att säga Hilton fast tråkmånsar hävdar att det numera heter Scandic City. Hamnade där på hotellfrukost igår igen, men hallå...håller dom på att tappa det? Baconen var halvrå och det fanns inga löskokta ägg (vilket det iofs aldrig funnits på något hotell, eftersom dom ligger och blir hårdkokta). Slarvig städning och dålig påfyllning. Och sen de där små tekopparna som bara rymmer två slurpar. Nä, det är minsann ingen Hilton-klass - så från och med nu kommer jag också säga Scandic!

Bråvalla dag 3

Herregud...Melissa Horn. Det var det första jag möttes av när jag kom till Bråvalla på lördagen - och så var den dan förstörd. Att hon är gnällig på skiva är illa nog, men att hon fortsätter sin självömkande stil på scen, inför 20 000 personer som trotsar dåligt väder och sjunger med i hennes texter, där går banne mig gränsen. Hon berättar att hon är nervös för att uppträda, att det är jobbigt att vara ledig i ett halvår och hur svårt det är att vara Melissa Horn. Allt är jobbigt och hemskt, och man vill bara spy på hennes eviga gnäll.
Tog sedan en snabbis på The Afghan Whigs innan jag gled in på VIP:en för att kolla läget. Inte lika bra drag där som på torsdagen, men kan konstatera att Krunegård, DJ Sleepy och Djungelklubben-killarna förmodligen inte sett ett enda band på hela festivalen utan bara hängt backstage.
En festival kan ju aldrig bli riktigt bra om man inte bor på campingen, men regn, lera och allmän jävlighet hjälper ju i alla fall till. Det skapar den där grisiga undergångsstämningen som är signumet för en riktig festival. Och på den punkten fick Bråvalla godkänt. När det gällde musiken stod hoppet till att Offspring skulle lira "Cruising California", vilket de självklart INTE gjorde. Det var för övrigt en halvtaskig spelning överlag.
Spanade in lite av Adept, och fick höra från initierat håll att de var det ENDA bandet som spelade in sitt gage under de år som Sensus hade Skylten!
Sen blev det Kanye West, som var en av festivalens bästa spelningar. Såg även lite av Axwell & Ingrosso innan jag rörde mig mot tåget hem. Precis som med alla spelningar ska man stå inne i "zonen" för att på allvar uppskatta konserten, och det gäller kanske house i ännu högre grad eftersom det är dansmusik.
Ett sätt att skapa bra stämning på festivaler är att ha spelningarna i tält, det har Roskilde fattat sedan länge. Då skapas en naturlig "zon" (plus att det skyddar mot eventuellt regn). Jag kollade in Earl Sweatshirt en snabbis på hemvägen och blev än mer övertygad om att det är så festivalkonserter ska upplevas.
Sammanfattningsvis kan man säga att Bråvalla är en överraskande ointressant festival med tanke på storleken och bokningarna. Det är kul att den arrangeras, men personligen kan jag både ha och mista den.

Cruising Bråvalla

Idag har jag bara ett mål, jag vill höra The Offspring lira "Cruising California". Får jag höra den väger det upp för allt annat skit med Bråvalla.

På skiva: Sabaton

Sabaton
"Heroes"
Nuclear Blast

Man kan ju hoppas att det hårdrockande Falubandet kan väcka historieintresset och kunskapen kring krigandets fasor hos sina fans, så att de gör någon nytta. För det är ju det de besjungit om och om igen på skiva efter skiva sedan debuten fram till denna deras sjunde platta.
Vanligtvis brukar jag tycka det är skojigt med nischade band som kör stenhårt på ett specifikt tema, men charmen man hittar hos exempelvis sjörövarrockarna Running Wild eller monstermetallarna i Lordi saknas hos Sabaton. De har inte den där nödvändiga glimten i ögat som krävs för att man ska känna sig helt bekväm med deras storvulna anslag.
Denna gång sjunger bandet helt på engelska och texterna kretsar mer kring enskilda krigshjältar än stora fältslag. Rent musikaliskt gör den nya sättningen ett fullt godkänt jobb utan att knocka lyssnaren. En låt som "No bullets fly" är rätt hittig och den lugnare "The ballad of bull" sticker ut ur det ständiga gitarriffandet. Även "Resist and bite" med sin "Thunderstruck"-liknande gitarr och höga energinivå höjer sig över mängden.

3/5

Bråvalla dag 1

Jo, det blev en sväng till Bråvalla igår. Jag och Dillon laddade upp på hennes balkong och sen gjorde vi som 55 000 andra 35-plussare och drog till festivalen. Bråvalla har ju blivit den småborgerliga medelklassens Sweden Rock.
Det finns såklart många anledningar till att det är svintråkigt på Bråvalla. (Strul med armband, kassor, trafik osv, hör dock inte dit. Det säger mer om vilken typ av gnälliga besökare som söker sig till Bråvalla, samt att festivalen är så tråkig att det inte finns så mycket annat intressant att skriva om).
En anledning är den tråkiga publiken. En annan är den tråkiga miljön. En tredje är de tråkiga bokningarna. Åtminstone delvis, Bråvalla har även en hel del riktigt bra bokningar. Problemet är väl snarast att festivalen inte har någon nisch eller personlighet.
För övrigt känns rockfestival som koncept rätt passé. Stora mastodontkonserter är förresten nästan alltid halvdåliga, de bästa konsertupplevelserna får man ju oftast på mindre scener, helst inomhus. Och absolut inte i dagsljus, där påkostade ljus- och scenshower blir bortkastade.
Sen finns det säkert många besökare som har svinkul, och det är de som bor på campingen. För en bra festival handlar ju aldrig om banden, utan om campingen. Skulle tro att de som ser minst band på festivalen uppskattar den mest.

Själv kom jag en bit in i Anthrax (som körde AC/DC:s "TNT"...?). Därefter kollade jag in lite av Lana Del Rey (som var kul att äntligen få se) och därefter Iron Maiden, och styrkes i min syn att dom och i princip all hårdrock är barnmusik.
På natten kollade jag in M.I.A, som kändes betydligt roligare och fräschare, samt Belle & Sebastian som var sådär.
Bäst, precis som förra året, var VIP-området (som normalt är det tråkigaste stället på en festival). Det var både kändistätt och hade mycket bransch- och mediafolk som jag känner. Det var egentligen bara The Producer som fattades, men det ryktas om att han kommer dyka upp i VIP:en under lördagen.

Lehmans fredagsfräckis

Ett fruntimmer var hos gynekologen. Han undersöker henne en stund och sen tittar han upp och frågar henne:
- Vet du vad ditt rövhål gör då du får orgasm?
- Jaaaa, svarar hon, han är hemma och passar barnen!

I bokartagen

Är man bokare så är man. Inte nog med att jag bokar band på stället ovan (och andra ställen), jag bokar resor, evenemang, hotell, fan och hans moster. Hösten på Palatset kommer för övrigt att bli den fetaste säsongen vi har haft, hittills är 16 kvällar klara, och fler ska det bli.
Här är lite annat jag bokat de senaste dagarna...
Och så har jag ju hållt på i en månad att försöka få till en bra resebokning till vintern. Att jag ska till staden på bilden nedan är nästan helt klart, men när, hur, med vem och i kombination med vad? Det är ett knepigt - men roligt - pusslande att få till en bra lång resa.
Som tur är slipper jag att boka banden till Stöna Med Bröna i juli, för där är det Stöld som är bandbokare. Puh...

På skiva: Markus Krunegård

Markus Krunegård
"Rastlöst blod"
Universal

Det är inte helt enkelt att ringa in Norrköpingssonen Markus Krunegård och sätta in honom på en traditionell musikskala. Han går hem både hos de kreddigaste popkonnässörerna och den mer mainstreambetonade Oskar Linnros-publiken. I musiken hör man tydligt en punkattityd och en indiekänsla som skänker puls och mänsklig värme, men det finns även spår av glättigt 80-tal, dansmusik och listpop. Sångstilen och rösten är säregen, och texterna skiljer sig markant mot det mesta annat vi hör på radion (på ett bra sätt). Sammantaget gör det Krunegård till kanske den svenska artist som känns mest "levande" och "på riktigt" just nu, och kanske är det därför det är så svårt att sätta ramar kring honom.
Denna svårgreppbarhet antyds i albumtiteln. Han är rastlös och vill inte låsa sig inom en viss stil (även om Krunegårds spretighet kan sägas vara en stil i sig som vi lyssnare lärt oss känna igen). Texterna kretsar mycket kring dualismen kärlek och död, och i låten "Helli" beskriver han just myntets dubbla sidor på en mängd sätt. "Du kommer vara bäst/ du kommer vara sämst/.../du kommer säga ja/du kommer säga nej".
Musikaliskt verkar en hel del influenser ha hämtats från Glasgowband som Franz Ferdinand, Glasvegas och The Jesus and Mary Chain, och resultatet är enastående bra. Detta är i mitt tycke både Markus Krunegårds och årets hittills bästa skiva.

5/5

CCC

Äntligen har fjärde säsongen av "Comedians in cars getting coffee" börjat. Och jag har själv funderat ett tag på att göra samma sak, fast i verkliga livet. Det vill säga åka till ett nytt ställe och fika med en ny person varje gång, och sen dokumentera det på något sätt. Frågan är bara hur man ska lägga upp det? Ny bil varje gång kan bli lite knepigt, och helst ska det ju vara spännande personer som man inte känner allt för väl innan. Och vad ska man göra av det hela: podd, blogginlägg, tidningsreportage, Youtube-klipp?
Hmm...tål att funderas på. Idén får ligga och gro lite till...

På skiva: Chrissie Hynde

Chrissie Hynde
"Stockholm"
Ingrid/Kobolt

Många känner säkert igen låtarna "Brass in pocket", "I´ll stand by you" och "Don´t get me wrong" när de hör dem, men annars är Pretenders märkligt bortglömda idag. Under hela 80- och första halvan av 90-talet var de trots allt ett väldigt välkänt band och inte minst blev frontfiguren Chrissie Hynde en av de största kvinnliga rockförebilderna.
Nu, som 60-plussare, har hon skippat sitt gamla band och släpper sin första soloskiva. Och lika bra är väl det, för hon är ju den enda konstanten när övriga medlemmar kommit och gått genom åren. Skivan ges ut av "Ingrid"-kollektivet, där bland annat Lykke Li och Peter Morén ingår, förmodligen är det därför titeln är "Stockholm".
Det finns en del annat kul också med plattan, som att Neil Young och John McEnroe(!) gästar, men framförallt att Chrissie fortfarande håller stilen så bra. Motowndoftande öppningsspåret "You or no one" och singeln "Dark sunglasses" är två starka låtar, men plattan överlag låter överraskande bra. Och Chrissie Hynde har fortfarande en av rockvärldens behagligaste sångröster att lyssna på.

3/5

Biomåndag

Måndag ja...då är det bio. Var och såg "Transcendence", och precis som jag befarade var det en riktig skitrulle, trots fina namn i rollistan och min personliga vurm för sci fi.
Johnny Depp forskar kring artificiell intelligens och laddar upp sitt eget medvetande på internet, varpå skiten träffar fläkten, enkelt uttryckt. Låter kanske som en spännande idé (det tyckte jag också), men resultatet blev inte lika lysande.
Betyg: 2 av 5. Nej förresten...1 av 5.

Nu är sommaren här

Burkskinkan är inhandlad - nu kan sommaren börja!

Nytt på DVD

The Wolf on Wall street

Än en gång har Martin Scorsese gjort en klassisk uppgång-och-fall-film, och denna gång är det regissörens favoritskådis Leonardo DiCaprio som spelar skurken som kämpar sig upp från ingenting till att få allt innan rättvisan börjar komma ikapp honom. Maffiamiljön är utbytt mot finansmarknaden på Wall Street, men upplägget är detsamma.
Kanske är det därför Scorsese denna gång är extra högljudd och fläskar på med enorma mängder av knark och nakna kvinnor, men jag hade hellre sett att han viskat lite då och då, nu blir han övertydlig i sin skildring av det depraverade livet. Det gör att filmen mest blir en karikatyr som aldrig riktigt bränner till på allvar.
Det är dock en väldigt underhållande rulle, som sprakar av humor och berättarglädje i högt tempo, men den saknar den skärpa och klass som utmärkte "Maffiabröder" och "Casino". Dessutom hade filmen tjänat på om Scorsese tightat till manuset och kortat de tre timmarna ganska rejält.
DiCaprio är som vanligt magnetisk och i enskilda scener rent fantastisk, särskilt i kombination med hans "partner in crime", spelad av Jonah Hill. De två har en enastående kemi och klickar perfekt. Filmen känns dock lite tramsig och slutet kunde vässats betydligt, då hade vi fått mer än bara en fräck kultfilm med en hel del garv.

3/5
--------------------------------------------------
Cheap Thrills

Hur långt skulle man själv vara beredd att gå för att tjäna snabba pengar? Det är det som "Cheap thrills" handlar om i grund och botten.
Vi får möta Craig, som verkar vara en ganska vanlig kille med fru och barn. Han jobbar som bilmekaniker och verkar inte göra något större väsen av sig. Ekonomin är dock inte den bästa utan familjen hotas av vräkning, och han måste få ihop 4500 dollar inom en vecka för att betala hyran. I den vevan förlorar han även jobbet och allt ser nattsvart ut.
På en bar träffar han en gammal kompis, och efter några drinkar börjar de två prata med ett rikt och excentriskt par som älskar att slå vad om saker. Det börjar oskyldigt med att svepa drinkar och daska till servitrisen i baken, men väl hemma hos paret börjar insatserna stegras. Både uppgifterna de ska utföra och summorna som betalas går hela tiden upp, och både Craig och hans vän befinner sig i ekonomisk knipa. Så hur långt är de beredda att gå? Och hur långt skulle man som publik gå själv?

3/5

Semesterläge

Jag känner hur idéerna sinar, energin avtar och hjärnan blir mosigare för varje dag. Är med andra ord dags att varna för att bloggen håller på att ställa in sig på semesterläge och kanske bli än mer torftig än normalt.
Hmm...inte roligt att känna att man blir dummare och mer initiativlös...måste ta tag i detta och återkommer i ärendet.

På skiva: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
"Dig it!"
Enviken Records/Cosmos Music Group

Det har gått en rockabillyvåg genom Sverige de senaste åren. Det är bra att en tidigare ganska förbisett musikstil lyfts fram, men det är också en väldigt tröttsam trend. Framförallt är det tråkigt med alla dessa mossiga nostalgiker som drömmer sig bakåt i tiden, är fast i en form och bara upprepar det som redan gjorts.
John Lindberg Trio gör något annat än den vanliga fantasilöst tillbakablickande rockabillyn. De låter modernare och adderar både lite countrykänsla och inte minst energin från rockmusiken som gör att det blir musik som tilltalar fler än bara de redan invigda. Bra producerat är det också. Det är befriande med ett rockabillyband som inte ängsligt stirrar sig blind på vilka "regler" som gäller, utan bara rockar på och gör det bra.
Här på sjunde albumet finns några riktigt vassa spår, många som är bra utan att glänsa men egentligen inte ett enda bottennapp. Hög lägstanivå och bra attityd, det är så jag vill ha det.

4/5

Tobis facebook


Midsommar


På skiva: Coldplay

Coldplay
"Ghost stories"
Parlophone/Warner

Brittiska Coldplay har under 2000-talet vuxit till att bli ett av världens största band, vilket är helt obegripligt om ni frågar mig. Visst är Chris Martin och hans bandpolare musikaliskt kompetenta och vet hur man skapar snyggt producerad radhuspop, men både bandet och musiken är ju fullständigt intetsägande och profillös.
Man förstår ju varför artister som exempelvis Lady Gaga eller Swedish House Mafia får genomslag, men vad är det publiken uppskattar hos dessa arenarockens motsvarighet till Bo Kaspers Orkester?
Här på sitt sjätte album är Coldplay tamare än någonsin och undviker effektivt allt med anknytning till upptempo och energi. Inte ens Avicii-samarbetet "A sky full of stars" har någon vidare stuns. Visserligen är detta en slags konceptskiva som kretsar kring en man som går genom ett känslomässigt uppbrott (precis som Chris Martin själv), så lite kan man förlåta såsigheten. Kanske kan det tilltala en publik med liknande erfarenheter, men för min del bekräftar det bara bilden av Coldplay som ett tråkigt band.

2/5

Trevlig Midsommar


Lehmans fredagsfräckis

Ett par har svårt att bli med barn. De bestämmer sig till slut för att söka upp en befruktningsspecialist i USA. Men det finns ett problem, nämligen att ingen av dem pratar engelska. Specialisten visar genom klara gester att de ska "sätta igång" med akten.Till en början blygt men paret påbörjar akten framför befruktningsspecialisten. Han börjar att studera och inspektera paret från alla håll och vinklar under akten. Plötsligt ropar han:
-Stop! och går sen in på sitt kontor och skriver ut ett recept.
Paret återvänder lättade hem och mannen går till första bästa apotek för att hämta medicinen.
-Trytheotherol, tack, säger mannen.
-Ursäkta, vad sa ni, frågade expediten.
-Trytheotherol... Som det står på receptet här.
-Får jag se på receptet, säger expediten...
-Aha, nu förstår jag. Du läste fel, det står: Try the other hole!

Glitter och champagne

Hamnade på Scandics champagneveranda igår. Jaså, den där sommarbojkotten av Linköping höll bara i två dagar, tänker ni kanske?
Nix, för Scandic ligger nämligen i Tannefors, och det är något helt annat än den deprimerande stadskärnan. Tannefors har Stångån, grönska och en kontinental laissez faire-mentalitet. En riktig sommarstad, skulle man kunna säga!

Dagens fynd på hallmattan

Kom en bunt med skivor lagom till sommaren. Lite tråkigt urval, men Alice Boman och LCTRISC ingick, fast dom har jag ju redan.
Nä, nu vill jag ha lite roligare post: festinbjudningar, lönekuvert och kärleksbrev. Ok?

Konstrunda i Norpan

Igår var jag i Norrköping igen...och där parkerar de visst hursomhelst...
Strömmen var nästan helt tömd på vatten, så jag bestämde mig för att gå en konstrunda och kolla in sommarens utställningar.
Jag började med Rum För Fotografi på Stadsmuseet, där man lyfte fram tidiga kvinnliga fotografer i Norrköping. Intressant och lärorikt. Visas till 31/8.
Sen gick jag över till grannhuset Arbetets Museum och kollade in "Framtidsland" som tagit över efter "Industriland" och visas fram till minst 2019.
Utställningen visar Sverige från 1980 och framåt, ända in i framtiden. Den är stor och ambitiös, men känns lite väl lättsmält och riktar sig nog mest till yngre. Men helt ok.
På Arbetets Museum visas alltid flera utställningar och just nu kan man se "Se Tranströmer" där fotografer bildsatt olika dikter av Tranströmer. Den visas fram till 7/9.
Här ovan ser vi en av mina favoritdikter med Tranströmer: "Romanska bågar" (den med "valv bakom valv"). Det fanns en del snygga bilder, men som helhet kändes utställningen "sådär".
En annan som visas är "Om du har vägarna förbi" som handlar om den norrländska landsbygden och bland annat visar lappar från anslagstavlor. Den visas fram till 14/9 och var godkänd, men inte så mycket mer.
På nyinvigda Konstmuseet visas "Hem Längtan" fram till 11 januari. Den tar på något sätt sin utgångspunkt i Ellen Key, men känns spretig och otydlig.
Nä, tacka vet jag samlingarna en trappa upp - där är det lite klass.
Så, då var konsten i Norpan avklarad för sommaren. Nu går vi in på musiken med Bråvalla, Munken in the park, Knäppingsborgspelningar och kanske Knickedick.

Veckans Tobi


Semester

Igår var jag ute på stan och fixade lite grejer innan det är dags att gå på semester i två månader. Skulle ha en mjukglass och tvingades gå till Bosses, maskinen var nämligen trasig på stället bredvid, annars sätter jag inte gärna min fot där. Inte tar dom kort heller, vilket förstärker mitt agg ytterligare. (Hur kan man som affärsidkare inte ta kort 2014?).
Och när jag tänker efter var det kanske inte bara Bosses som fick sommarens första och sista besök igår, utan kanske hela stadskärnan. Det blir nog ett och annat strandhugg, ungefär som när man i skärgården tar båten in till fastlandet för att proviantera, men i övrigt ska jag försöka hålla mig borta i möjligaste mån. För få saker är så deprimerande som att vara i Linköping på sommaren.
Kusten, Grebo och Norpan däremot...oj oj oj!

Biomåndag

Måndag betyder bio, och igår blev det mycket "Måndag hela veckan"-känsla. Jag var och såg "Edge of tomorrow" vars bärande idé är snodd rakt av från ovan nämnda film (och "Source code", för den delen). Lite synd att de inte spetsat till det mer än att bara placera återuppleva-samma-dag-konceptet i alienkrigsmiljö, annars hade det varit en kanonfilm. Nu är det fortfarande en bra rulle, men känns lite onödigt fantasilös.
Betyg: 3 av 5
 
Nästa måndag ser vi "Transcendence"!
Eller vänta...har jag redan sett den?

Ny video från Bête Noire

Bête Noire: (I krokarna kring) Saint Tropez

På skiva: Lily Allen

Lily Allen
"Sheezus"
Regal/Warner

Tillbaka efter fem års mammaledighet - Ja
Distpedaler och dubbeltramp - Nej
Tredje albumet - Ja

Menlös bimbo - Nej
Många starka låtar - Ja
Dålig produktion - Nej

Fortfarande cool - Ja
Bör undvikas - Nej
Snygg radiopop - Ja

4/5

Rocklogen

Igår var det Rocklogen igen, en av årets bästa fester. För vilken gång i ordningen? Vet ej, minnet är oftast rätt grumlat från de där kvällarna. Igår var det kallt som f-n, men varmt ändå, som det alltid är.
Först körde två trubadurer som jag inte vet vilka dom var, sen gjorde Grey Bow (Grebos nya, heta rockband) sin livedebut. Oj oj oj, säger jag bara...
Och sen avslutade No Excuse som vanligt (eller New Excuse, som Lehman säger).
Nu ser vi fram mot nästa år! (Fast först Lillis och Maries höstfest i logen...)

Yrslig


Veckans facelift

Tom Jones på Gröna Lund...

Hattamat, förlåt nattamat

Har Stefan "Luva" Lindéns brorsa öppnat gatukök?

Semestern nalkas...

De senaste veckorna har varit fullspäckade med jobb och annat, men nu börjar det mesta falla på plats och igår var sista riktiga jobbdagen innan sommaren. Idag och i helgen är det bara lite småpill, korr och annat som ska fixas, sen börjar sommaren på allvar.
Igår var jag i Norrköping och fixade det sista där, bland annat en massa uteserveringar till vår uteserveringsguide. Och det händer ju minst sagt en massa på den fronten i Norrköping. Inte minst runt Strömparken, som är det hetaste området just nu.
Strömparken som blev klar förra sommaren är ju fin som den är, men nu blir området ännu hetare genom att det öppnar massa nya ställen runt parken också. Brasseriet har en ny, schysst uteservering och igår var jag och kollade in nya Studio 54 (gamla Manesa). Gamla Bryggeriet på andra sidan bron är ju också ganska nytt...
...och så har vi ju Pappa Grappas nya terrass som öppnar inom kort. Igår var jag även och kollade in nya Vila (Carl-Johans gamla lokaler) som blir kanon med trätrappan ner till vattnet.
Bilden ovan är några veckor gammal, men man ser ju det schyssta läget i alla fall.
Vad har vi för nytt på krogfronten i Linköping denna sommar? Jo 1854, dvs ytterligare en krog vid Stora Torget, och Bistro Ett rum och kök, dvs ytterligare en krog på Ågatan...

Lehmans fredagsfräckis

Fröken frågade Pelle: Vad ska man äta för att slippa diarré? 
- Viagra, sa Pelle till fröken. 
- Vad menar du, sa fröken till Pelle. 
- Igår sa mamma till pappa att han skulle ta en Viagra så att skiten stelnar, sa Pelle.

Lika som bär #165


Tobbe Wester & Homer Simpson

Musikkrönika

Countryn lockar fram tårarna

Ska man gråta till någon musikstil så är det till countryn. Där finns de bästa texterna, de starkaste människoödena och de mest genuina historierna.

Oktober 1997. Weeping Willows debuterar med "Broken promise land". En skiva som enligt recencenterna "får vuxna män att gråta i ölen". Min dåvarande chef på Corren, Lollo Asplund, muttrar om att Scott Walker gjort samma sak betydligt bättre 30 år tidigare och att det svenska bandet ägnar sig åt country. Jag håller inte med om genrebeteckningen men drabbas något oerhört av skivan.

April 1998. Jag recenserar Dixie Chicks skiva "Wide open spaces" och tänker "Dixie Chicks kan jag väl inte gilla?", men kan omöjligt värja mig mot den märkliga kraften i låten "There´s your trouble".

April 2004. Loretta Lynn släpper skivan "Van Lear Rose" ihop med Jack White. Det udda paret framför den fantastiska duetten "Portland, Oregon" som blir en stor hit och hugger tag i mitt hjärta med rader om "sloe gin fizz".

Februari 2006. Jag sitter på en långflygning hem från Bangkok och ser Johnny Cash-filmen "Walk the line" fyra gånger på raken. Jag bara måste se om scenen där Johnny friar till June på scenen.

Januari 2014. Jag ligger på ett hotellrum i Salta, Argentina och har sett filmen "Transamerica" som avslutas med Dolly Partons låt "Traveling Thru". Efteråt går jag in på YouTube och lyssnar på låten om och om igen.

Fortfarande får jag glansiga ögon och en klump i bröstet varje gång jag ser den flirtiga videon mellan den 28-årige Jack White och 72-åriga Loretta Lynn. Fortfarande räcker det med att höra de inledande fioltonerna till "There´s your trouble" för att tårarna ska börja forsa. Och fortfarande är "Jackson"-scenen i "Walk the line" en av historiens bästa filmscener. Det är så country fungerar. Det är där känslorna finns.

Våren 2014 är alla dessa artister åter aktuella. Weeping Willows har släppt en ny skiva och är ute på en gigantisk turné. Dixie Chicks spelade nyligen i Stockholm. Jack White släpper skivan "Lazaretto". Det har kommit en skiva med tidigare outgivna Johnny Cash-låtar och Dolly Parton är aktuell med ett nytt album och en spelning i Globen i juli. Se till att ladda upp med näsdukar.

PS: Det finns en låt till som jag alltid gråter till. Det är när Sahara Hotnights kommer till sticket i "Hot night crash". Då är det kört. Varje gång. Trots att det inte är country.

Heldag i Sörping

Åkte till soliga Sörping vid 10 och kom hem vid 21. Det va +30 och årets finaste dag hittills. Det var också årets mest fullspäckade dag, här ovan ses t.ex kollegan Lina som fotar "Månadens modeprofil" som jag intervjuade sen.
Finns inte så mycket roligt att berätta. Jag var på Ängens Blommor, gjorde månadens krogprofil, uteserveringsguider och lite annat smått och gott. Lunch på Restaurang Rådhuset (som ska ha lite musikkvällar i sommar)...
Tog i och för sig en sväng till Husby Säteri, och det är ju alltid trevligt! Dom har förresten också en massa grejer som händer i sommar: Skärgårdsafton, Mexikansk afton m.m. (tänk om Bjud-Figge får ändan ur vagnen och tar med mig dit...).
Och så har de startat en butik för jaktkläder...
Sörping är ju ett riktigt trevligt ställe, och tanken for genom huvudet att man kanske skulle flytta dit. Det ligger ju bra mellan Linkan och Norpan dessutom, och Sörpingtjejerna har jag ju hajpat tidigare. Så tja...varför inte?
Sen var det dags att besöka Göta Glass och Smultronstället för att skriva om "Glasstaden Söderköping". Rena drömuppdraget, tänkte jag. Men tror ni jag fick smaka nån glass? Nähä du! Inte på något av ställena. Så det där jäkla Sörping får allt vara - där sätter jag aldrig min fot igen!

På skiva: Alice Boman

Alice Boman
"EP II & Skisser"
Adrian Recordings

Förra året släppte Malmötjejen Alice Boman sin EP "Skisser", där singeln "Waiting" letade sig ut på nätet och fick stor spridning på musikbloggar och liknande. EP:n var från början en demo som hon spelat in själv hemma och hon ville göra en riktig studioinspelning av materialet. Skivbolaget gillade dock hennes hemmaproduktion och gav ut musiken som den var. I höstas spelades ytterligare en EP in, med det logiska namnet "EP II", och dessa två skivor sätts här ihop till Alices debutalbum.
Resultatet blir elva lågmälda popvisor, minimalistiskt producerade, stämningsfulla och innerliga med sången i fokus och i en stil som bäst kan beskrivas som Twin Peaks-musik.
Den andra EP:n är aningen fylligare, men går i samma nedtonade och avskalade stil som "Skisser" vilket gör att skivan känns som en helhet trots att det hanslar om två olika inspelningar. Det låter stillsamt, ömsint och fint men blir lite tråkigt i längden.

2/5

Bästa hänget i Sockna

Vart ska man hänga om man är i Åtvid, undrar ni kanske? Jo, man ska hänga på Yuniq. Där har dom god thaimat, trevlig personal och kall öl. Bästa läget är det också med härlig sol och en uteserveringen där man har koll på vad som händer.
Jag träffade ägarna i vintras innan de skulle öppna, men sen åkte jag till Argentina så jag har inte hunnit prova restaurangen förrän igår. Och jag blev förtjust direkt (kanske delvis för att det var en så skön kväll).
Som vanligt när man pratar med thaiare blir det att man mixar svenska, engelska och thai (ofta i samma mening), och jag har märkt att det ofta händer mig nuförtiden att jag mixar språk. Exempelvis med Anahi, där vi ofta mixar svenska, engelska och spanska när vi pratar (av nån anledning tenderar vi att prata mer engelska ju mer onyktra vi är). Även när jag är ute på mina resor blir det att språken blandas, och en del av de intervjuer jag gör är med folk som pratar halvknagglig svenska, i förra veckan pratade jag exempelvis med en holländare på Pappa Grappa i Norrköping och där gled vi ganska naturligt mellan svenska och engelska plus nåt enstaka holländskt ord.
Många tycker kanske det verkar jobbigt att blanda språken, men jag tycker bara att det är roligt. Dessutom sätter det en liten exotisk touch på vardagen. Och jag har alltid imponerats av människor som behärskar flera språk, så sådan vill jag gärna bli själv.
Fan, jag är förmodligen en av få som ser fram mot Filip & Fredriks kommande podcast på engelska....

Nytt på DVD

Robocop

Den första tanken är såklart: varför göra en ny variant av "Robocop" från 1987? Den var ju i det närmaste fulländad med sin satiriska ton, sin träffsäkra framtidsskildring, sitt fantasieggande tema och sin råa ton. Men visst, dåtidens teknik kan trots sin charm se lite tafflig ut idag och så är man ju nyfiken på att se Joel Kinnaman i rollen. Det måste, när jag tänker efter, vara den största roll en svensk haft i Hollywood på decennier. Och han klarar det bra, riktigt bra till och med, med tanke på att mest går runt och skjuter med ett visir framför ansiktet.
Den förväntade teknikfesten uteblir dock. Det enda som hänt sedan originalfilmen är egentligen att actionscenerna nu blivit mer tv-spelslika. I övrigt är det mesta sig likt: ett samvetslöst företag i Detroit vill få ner brottsligheten (och tjäna grova pengar såklart) genom att ta en skadad polisman och placera i en maskin. Dessvärre visar det sig att robotsnuten har känslor och egen vilja, vilket ställer till problem för tillverkaren. För snart rensar inte Robocop bara upp på gatorna utan även i polisens egna led.
Stundtals glimrar det till, men filmen lider av att samhällskritiken är för mesig och att skurkarna inte är tillräckligt onda. Ska man på allvar uppskatta denna nyinspelning kräver det nog att man inte sett originalet.

2/5
------------------------------------------------------
Squatters

Ett gäng ungdomar bor på stranden och ägnar dagarna åt att knarka, stjäla och äta mat ur soptunnor. Två av dem, en kille och en tjej, bryter sig in i en lyxvilla hos en familj som ska vara borta på semester en månad och börjar göra sig hemmastadda. Familjen kommer dock hem tidigare än planerat och saker och ting tar en ny vändning.
Det känns som upplagt för någon slags variant på "Funny games", men lyckligtvis tar historien än lite annan riktning än den förväntade, dock utan att vara överdrivet unik.
"Squatters" är en ganska spretig film som är svår att få grepp om. Ibland känns den som tafflig lågbudget, ibland känns den helt okej. Sympatierna för huvudpersonerna växlar fram och tillbaka, och vid några tillfällen slänger man in märkliga specialeffekter som skär sig mot filmen i övrigt.
Filmen är lättsmält och snabbglömd, men duger för en stunds slötittande. Den andra halvan hastas dock igenom, inte minst den oväntade kärlekshistorien som går lite väl snabbt. Även affärsuppgörelsen på slutet känns ogenomtänkt och hade tjänat på ett varv till vid manusbordet.

2/5

Hovfyllot slår till igen

Chris O´Nykter fortsätter sina fylleeskapader. Vad gjorde han efter dopet tror ni, när övriga kungafamiljen hade en stillsam familjesammankomst på slottet? Jo, då gick han på Sturehof och svirade loss.
Samma sak på nationaldagen då han "tog en välbehövlig paus i ett par timmar" på nyss nämnda ställe.
Full på bröllopet, full vid Leonores födsel, full på varenda familjehögtid...fortsättning följer garanterat.

Tobis facebook


På skiva: Lykke Li

Lykke Li
"I never learn"
Warner

Det går att göra internationell musikkarriär på många sätt. Alla behöver inte göra storslagen och publikfriande musik som exempelvis Max Martin och Avicii. Det går även att komma långt med det mindre och intimare formatet, det har exempelvis First Aid Kit, José González och Lykke Li visat.
Snacket om Lykke Li kom igång redan med första, och tämligen bleka, singeln "Little bit" 2007. Jag förstod inte riktigt hajpen, men såg henne på Hultsfred den följande sommaren. Det blev en flummig slagverksfest (minus fest) och kan ha varit det tråkigaste jag sett på en svensk scen. Sedan dess har framgångarna bara fortsatt för den svenska sångerskan och jag har fortfarande svårt att förstå hyllningarna.
På den nya skivan fortsätter hon att flörta med den gamla Enya-publiken med sin mix av 60-talsfolk, indiepop och puttrande percussionmusik. Melankoliskt och stämningsfullt, tycker säkert många. Såsig new age-pop, tycker jag.
Några spår höjer sig över mängden, men som helhet är det en ganska seg, enformig och tråkig skiva.

3/5

Rockabilly på Palatset

Igår hade vi säsongsavslutning på Palatset med lite schysst rockabilly. Först ut var Chris & The Goosebumps...
...sen lirade Dennis & The Rocktones...
...och på slutet lirade de ihop!
Nu tar vi sommaruppehåll och återkommer med nya konserter i slutet av augusti. Och det verkar bli en fullsmockad höst. Vi siktar på spelningar varje helg, och ibland både fredag och lördag. Ses i höst!

Live@BBQ

Igår hamnade jag på Linköpings nya liveställe, dvs BARBQ som visserligen haft band innan men nu satsar lite ordentligt. Först ut var Aguson...ja...näee...

Hallwylska

Innan jag drog hem på fredagen hann jag med ett besök på Hallwylska palatset som jag varit sugen på ett tag. Finns ju även lite lokalkoppling dit, eftersom museichefen har hus i Grebo.
Det var fint och nu har jag bockat av det. Nästa gång blir det Vasamuseet!
Lite nationaldagskänsla fick jag också...

Filip & Fredrik i Globen

Igår var jag i Globen och kollade in Filip & Fredriks 200:e och sista podcast (på svenska). De slog (såklart) publikrekordet, vilket borde bli en tankeställare för de (exempelvis Anna Malmborg på Corren och Fredrik Lindström) som fortfarande tycker att podcasts är ett marginellt och ointressant fenomen.
Inledningen var riktigt bra, men även denna jubileumspodcast var i grund och botten en podcast och inte en show, vilket gör det lite svårt att sätta betyg. Det var lite gästartister, lite filmklipp, lite låtar osv, men mest var det F&F som pratade som de brukar. Hade man lyssnat på detta som podcast hade det förmodligen varit tämligen uselt, men jag hade en riktigt trevlig kväll.

Enda missen var att jag inte hann gå till Mornington och lyssna på Johan Kinde efteråt, som jag hade tänkt. Men det får vi ta nästa gång...
 

Lehmans fredagsfräckis

Örjan till Janne:
- Det går trögt med raggandet på stranden i år Har du något tips?
- Ta en bakpotatis och lägg den i badbrallorna ska du se att du får brudar!
Dagen efter möter Janne Örjan när han kommer i bilen från stranden.
- Hur gick det i dag då?!?
- Det gick ännu sämre!
- Va säger du? Kliv ur bilen får jag kolla hur det ser ut.
- Men för fan Örjan, du ska ju lägga potatisen där fram!

Norpan rockar fett

Norrköping satsar ju på att bli Sveriges Musikstad 2020, och igår fogades ännu en pusselbit till den planen när den nya festivalen Black Christmass presenterades. Det är alltså en hårdrocksfestival som ska hållas i december.
Sedan tidigare har man Bråvalla, nya branschträffen Where´s the Music?, Munken in the park och Kulturnatten (samt eventuellt East Backyard och Alternativfestivalen, som jag inte hört om dom blir av i år).
Oj oj oj...fattar att The Producer flyttade dit...

Fram och tillbaka

Jag måste flytta närmare stan, Tannefors är för långt bort. Igår blev det ett jäkla flängande fram och tillbaka. Först cyklade jag in kl 10 för att skriva om en träningsbutik, och sen tillbaka hem. Klockan 12 var det dags igen för en intervju med en buggtjej, och sen hem igen. Nästa intervju var kl 14 på Ågatans nya ställe Bistro Ett rum och kök (bilden). Det var trevligt, så där hamnar man säkert nån gång framöver. Ägarinnan rekommenderade deras Tarte Flambé med ett glas vin, och det låter ju gott!
Sen hann jag bara hem och vända innan det var dags att bege sig in till stan igen kl 15.30. Då spelade Markus Krunegård på Bengans, så jag drog dit och kollade och passade på att skriva en kort grej. Och sen hem igen...
"Mackan" var ilsken på Correns Fredrik Kylberg som inte var överförtjust i nya skivan. Jag gav den dock högt betyg så jag klarade mig undan hans raseri. Och jag står helt på Krunegårds sida i det här fallet, så Fredrik Kylberg - fuck you!

Snygg-Johan rules OK

Denna Snygg-Johan...nu har han gjort det igen! Igår vann hans band Haunted by Destiny den östgötska uttagningen till "Svensktoppen nästa". Jag var förutseende och bokade in dem till sommarens första "Torsdagstoner i Trägårn", så vill ni se Snygg-Johan live in action (och det vill ni!) så ska ni komma till trädgårdsföreningen i Linköping den 24/7. Det är dessutom gratis.

Säsongsavslut på Palatset

I helgen kör vi sista arrangemangen på Palatset för våren. På fredag blir det klubbkväll med Funky Loco
Och sen på lördag blir det rockabillykväll med Chris & The Goosebumps och Dennis & The Rocktones
Sen är vi tillbaka i slutet av augusti med nya, fräscha bokningar!

På skiva: Sean Banan

Sean Banan
"Svensk klassiker"
SONY

Inte nog med att Eric Armarillo har släppt en fullständigt vedervärdig singel, nu tar Sean Banan upp kampen om att bli sommarens värsta öronplågare, även om han kanske riktar sig till en fem år yngre publik än ovannämnda konkurrent.
Jag förstår att jag inte ingår i hans tilltänkta målgrupp, men eftersom vi alla förmodligen kommer att få höra hans hemska sånger i sommar känner jag mig manad att rödflagga "En svensk klassiker" så att folk inte kan komma i efterhand och påstå att de inte blev varnade.
Glöm Dr Bombay, Mange Makers, Roy och Roger, Markoolio och Brandsta City Släckers. Sean Banan är ohotad på tronen över svenska plojartister.
Här på sin tredje platta slaktar han uttjatade låtar som "Diggiloo diggiley", "Oa hela natten" och "Efter plugget". Oftast har han gjort egna verser och bara behållit refrängerna, samt till stor del skrivit om texterna. Och ja, det låter lika outhärdligt som ni kan föreställa er. "Smurfhits"-skivorna framstår som rena mästerverken vid en jämförelse.

1/5

Sommarhäng

Den här bilden säger kanske inte så mycket (den är dessutom en vecka gammal), men det är här jag kommer hänga i sommar. Igår var jag nämligen på Pappa Grappa i Norrköping och kollade in bygget av deras nya terrass. De har ju tidigare saknat en uteservering, men nu håller de på och bygger om den tråkiga innergården till en stor terrass alldeles intill Strömparken. Känns som att det kommer bli kanon.

Zero-rapport: This is Hultsfred

Skrev en liten rapport till Zero Music Magazine om This is Hultsfred.
Den kan ni läsa HÄR

Krogkrönika (Nolltretton, maj)

Uppgradera amerikanska maten

Amerikansk mat har generellt dåligt anseende i Sverige, men det är bara för att vi inte kan tillaga den. Varför är det så svårt att få en anständig burgare på krogen?

Bland västvärldens länder är det förmodligen bara England som har sämre matrykte än USA. Men att USA har dåligt rykte beror förmodligen på okunskap eller på de dåliga efterapningar vi har i Sverige. För äter man amerikansk mat på plats i USA av kockar som kan tillaga den är det en ren njutning.

Det finns mängder med restauranger i Sverige som serverar amerikansk mat, inte minst hämtar sportbarerna oftast sin inspiration från det amerikanska köket. Men bara för att man har rätter som hamburgare, kycklingvingar och ribs på menyn betyder det inte att de smakar som de ska.

I Nordamerika kan man gå in på minsta sylta och få en oftast väldigt bra hamburgare. Där finns en stolthet i att göra sin egen burgare, att knåda ihop sin egen smet med sin egen kryddning och kanske ett uns av farmors hemliga ingrediens som förts vidare genom generationerna. I Sverige får man vara glad om burgarna på krogen ens når upp till betyget anständig.

Samma sak med pommes frites. I USA gör alla restauranger med självaktning sin egen pommes frites. I Sverige är det standard att köpa in frysta industritillverkade storpack, även på restauranger som i övrigt satsar på bra råvaror. Varför visar svenska krogar inte pommes frites samma respekt som de gör med allt det andra på menyn? Obegripligt.

I USA har ställena sina egna ribsugnar där köttet får stå och långputtra tills det räcker med att nudda revbenssjällen för att köttet ska falla av. I Sverige tinar man frysta revben som är gråa och seniga, och dränker skiten i sås för att dölja det värsta.

I USA är potatismos en fröjd och en njutning. Det finns i många olika varianter, med olika smaker och innehåll. Det finns en anledning till att man inte gärna beställer potatismos på krogen i Sverige. Eller frukost, för den delen. En tvättäkta amerikansk frukost med bacon, ägg, kaffe och home fries kan man få på varje diner. Ska man äta en amerikansk frukost på svenska caféer får man en jättemuffin.

Slutligen har amerikanskt öl dåligt rykte, men jag har aldrig upplevt en så bra pubkultur med mängder av lokalt mikrobryggt öl som jag gjort på mina resor till Kanada och norra USA, så det är i mitt tycke dags att omvärdera den amerikanska matkulturen.

En kvinnokarls fortsatta leverne

Newsflash! Soloplatta på gång med Johan Kinde. "Ett nytt, akustiskt format där influenser från tango, chanson och fado ryms". Kan bli hur bra som helst...

This is Hultsfred

I helgen anordnades andra upplagan av This is Hultsfred, så Phalén och jag drog åter ner till Folkparken vid Hulingen. För min del var det 25:e året på raken som jag var på festival i Hultsfred - tjoho!
Vi var bara nere på lördagen och kom lagom till att Lifvens & Wild Rover spelade. De körde alltså ihop, och var kanon.
Vi sprang på Peter Green, och kollade in Hökartorget (helt okej), Bombus (njaäe...) och Gamla pengar (nä).
Brända barn (nedan) var heller ingen höjdare...
...och jag hade även högre förväntningar på Nicole Sabouné (nedan), men hon var ändå okej.
Sen han vi även med De Lyckliga Kompisarna (nedan), som var rätt bra, inne i teaterladan innan det var dags att dra sig hemåt.
Men när vi kom tillbaka till Linkan nån gång efter midnatt hade kvällen ändå bara börjat. Först var vi nere på Palatset för att kolla hur kvällens Liveklubben hade gått. Sen över gatan in på ´L´Orient där det var latinoafton med flamenco och salsa.
Och sen drog jag och Anahi hem till Sofhie och Kotten där det var partaj. Sen minns jag inget mer...

RSS 2.0