Lehmans fredagsfräckis

Henrik som är flintskallig är på puben. Han träffar en långhårig man som kommer fram och berättar för honom:
– Ifall du vill ha mycket hår så ska du få ett tips, gå ner en trappa till kvinnan i ”hemliga rummet” och gnugga huvudet i musen på henne.
Henrik gör som han blivit tillsagd och två dagar senare växer håret ut.
Nästa gång Henrik besöker puben ser han en flintskallig man bakifrån och tänker att han ska ge honom samma tips. Han går fram och knackar mannen på ryggen.
När den flintskallige mannen vänder sig om så har han väldigt mycket skägg.
Då ropar Henrik upprört:
– DIN JÄVLA GOTTEGRIS!

Helgen på Palatset

Fredag: Indiana Sky, Gubbröra och The Varitones Blues
Lördag: Helmut Jederknüller

Sista semlan?

Igår blev det semla igen. Kan det vara årets sista? Nääää va...

Skivrecension: Bonafide

Bonafide
Flames

Ibland vill man bara glida in på en dunkel rockbar, slå sig ner med en bira och ha en skön stund med lite schysst rock´n´roll som omsluter en utan att kräva för mycket uppmärksamhet. Kommer musiken från en liveband på scenen är det ännu bättre, och det är vid såna tillfällen som Bonafide passar som allra bäst.
På sin nya platta levererar Pontus Snibb och grabbarna tio stabila rockrökare i rakt nedstigande led från AC/DC, med en lätt anstrykning av sydstatsrock. Ljudbilden är klassisk och tidlös, gitarriffen duggar tätt och låtarna har den där perfekta avvägningen mellan lättillgänglig och hård.
"Flames" är bandets sjätte album och de fans som hoppas på nya spännande grepp bör nog leta någon annanstans, för här är det inte mycket nytt under solen. Bonafide gör inte den mest spännande eller nyskapande rocken direkt. Här är det gammaldags hederlig rock´n´roll som gäller med tuffa låttitlar som "Back in flames", "Smoke and fire" och "Bottle of Jack". Fast bäst gillar jag "Under your spell" med sin maffiga avslutning som sätter punkt för skivan på ett snyggt sätt.

2/5

Lehmanspecial!

Det är många läsare som hört av sig och vill se mer av denne Lehman, som oförtrutet fortsätter att leverera högklassiska fredagsfräckisar år efter år. Så varsågod, här kommer några smakprov...

Filmrecension: Inferno

Inferno

"Da Vinci-koden" fick hela världen att intressera sig för konspirationer, symboler, hemliga sällskap och gåtor. "Änglar & Demoner" följde i samma fotspår och nu är den tredje Dan Brown-filmatiseringen här. Denna gång vaknar professor Robert Langdon upp med minneslucka på ett sjukhus och sedan startar en spännande jakt för att förhindra att ett virus dödar halva världens befolkning. Dantes klassiska verk "Den gudomliga komedin" står i centrum och som vanligt måste Langdon och hans följeslagerska lösa gåtor och dechiffrera ledtrådar och besöka historiska platser på vägen.
Styrkan med Dan Browns berättelser är att de innehåller fantasieggande mysticism samtidigt som publiken får bildning i historia, konst och arkitektur, men handlingen i "Inferno" hade svagheter redan som bok och blir inte bättre som film. Filmen känns hetsig och rörig, och även om det finns en genomtänkt story i botten får man som tittare inget grepp om den. Det är en snygg och påkostad storfilm, men känns nästan som en ordinär actionrulle. Av Dan Brown vill man få kunniga föreläsningar så att man får känna sig lite smart, men efter "Inferno" känner jag mig nästan lika snurrig som Langdon i inledningsscenerna.

3/5

Biomåndag

Var och kollade in "Life" igår, regisserad av svenske Daniel Espinosa och med svenska Rebecca Ferguson i en av huvudrollerna. Lite som en blandning av "Gravity" och "Alien", och handlar om att besättningen på rymdstationen ISS får tag i en livsform från Mars som de undersöker...och sen brakar helvetet loss. Inte så nyskapande eller särskilt unik idé, men en välgjord och spännande film.
Betyg: 4 av 5

Skivrecension: Säkert!

Säkert!
Däggdjur

Annika Norlin har länge, förmodligen ända sedan den självbetitlade debuten för tio år sen, varit Sveriges bittraste artist (möjligen i konkurrens med Melissa Horn). Det har jag dock haft överseende med så länge hon skrivit så starka låtar som hon gjort, men när låtarna inte riktigt hållit har det nästan blivit outhärdligt att lyssna på henne.
Detta är faktiskt bara hennes tredje riktiga Säkert-platta och det har gått hela sju år sedan den senaste. Det är inte hennes bästa album men den som tidigare fastnat för Norlins lite udda formuleringskonst och försiktiga låtbyggen kommer att känna igen sig, även i de låtar där hon plockar in diverse gästsångare.
Bitterheten är inte det mest framträdande draget denna gång även om den såklart alltid finns närvarande, istället är det det odramatiska upplägget som slår mig. Musiken är långsam och likartad och det blir tyvärr rätt enahanda och tråkigt. Skivan räddas av Norlins personliga sångstil, men hon får vara försiktig så hennes ovanliga texter inte reduceras till att bli en uttjatad pose.

3/5

Från BN till BB

Det var full fart även denna helg. På fredagen lirade jag med Bête Noire på Palatset.
Fast först hade jag varit uppe på Konserthuset och kollat in prisutdelningen av Nyponet. Sen ner och soundchecka och sen upp till Konserthuset igen för lite mingel. Sen tillbaka till Palatset för att gigga och sen kolla på Factory, som var oväntat bra!
På lördagen drog Miss B och jag till Norrköping och hamnade på Burgarbaren, och jag känner att det är dags att göra en topplista över Linkans & Norpans burgarställen och i dagsläget ser den nog ut såhär:
1. Burgers & Bangers
2. Burgarbaren
3. Pitchers
4. Beer & Burger
5.Taket
6. Angry Bull
7. Flott
Sen drog vi till Matteo Xavier för lite rödvin och latinomusik. Och sen avslutades helgen, tro det eller ej, på BB på Vrinnevisjukhuset! Härlig helg.

Söndagsintervjun: Project XY

Project XY

Project XY med medlemmar från Linköping och Norrköping lirar hård metal med slagfärdiga refränger och arenapotential. Nu är de aktuella med nya singeln "Too late for sunrise" och en vår som är späckad med spelningar.

 

Project XY bildades hösten 2014 ur en längtan efter hårda riff och catchiga refränger. Bandet består idag av Jimmie Zetterdahl på sång, Erik Karlsson på gitarr, Martin Persson på trummor, Joacim Johansson på gitarr och Jesper Nochmar på bas, vilket är en ganska ny sättning. Tidigare gjorde dåvarande gitarristen Rasmus mycket av riffen men han slutade i bandet i augusti och det har påverkat låtskrivandet.

- Nu är bandet i en ny fas. Det ska bli spännande att höra hur det blir, säger Martin och får medhåll av Erik och Jimmie som också är med vid intervjun.

- Alla är mer delaktiga nu i skapandet av musiken, säger Erik.

- Åtminstone den första låten vi gjort är lite mer melodiös, men vi vill fortfarande behålla ett hårt sound. Det har blivit mer arenametal, kanske man kan säga. Det passar publiken bra, de kan hoppa och sjunga med. Men vi har inte sålt oss, säger Jimmie.

 

I mars gav Project XY ut en EP med fyra låtar som finns att höra på Spotify. Den följdes upp i september av singeln "Circles" som även har en video. Nu är bandet aktuellt med sin nya singel "Too late for sunrise" som släppts lagom till bandets spelning i Linköping den 28/1 som förband till Corroded. Det är bara den andra spelningen med den nya sättningen och de hoppas att publiken kommer gilla vad de får se på scenen.

- De får höra en ny låt, och det brukar alltid bli bra röj när vi spelar. Både när vi körde på Stadsfesten och när vi hade skivsläpp på The Crypt var det mycket folk, säger Jimmie.

 

Sedan följer februari med spelningar varje fredag och lördag, mestadels i Sverige. Det följs upp i april med en rad spelningar utomlands.

- Vi samarbetar med Rochkan Management som hjälper oss att hitta gig, så vi ska försöka komma ut och spela så mycket som möjligt under våren, säger Martin.

- Sen har vi förhoppningsvis tillräckligt mycket låtar för att spela in en fullängdare till hösten eller vintern, säger Jimmie.

- Låtar kommer hela tiden, det är bara frågan om vad som är bra och sen sortera ut det, säger Erik.

 

Hur ser den långsiktiga planen ut?

- Förhoppningen är att hamna på ett skivbolag, helst utomlands, och åka ut på en riktig turné. Vi vill inte bara bli ännu ett Linköpingsband. Pojkdrömmen är att man ska kunna livnära sig på musiken, men det är såklart svårt, säger Jimmie.

- Det ska bli kul att spela mycket under våren och försöka göra sig ett namn. Vi letar skivbolag och är öppna för förslag, säger Martin.


Un, deux, trois - Bête Noire!

Igår lirade Bête Noire på Palatset. Har dock fullt upp just nu, så mer om helgen kommer på måndag...

Ollonet 2017

Idag delas Lars Winnerbäcks kulturpris "Nyponet" ut för andra gången. I samband med det delas även det alternativa priset "Ollonet" ut, som Tobis blogg instiftade förra året.
I juryn sitter jag, Jimmy Uller och Ayeray Bustos - samt Smiling Gayman som ständigt frånvarande hedersmedlem.
Vi delar ut Gröna Ollonet till en person som kan behöva åtnjuta ekollonets laxerande egenskaper, samt det mer mogna Bruna Ollonet till en person som sprider glans (ollon på latin...) till stadens nöjesliv.
Det Gröna Ollonet 2017 går till... Ann-Charlotte Irhede!
Motivering: Irhede tycks ha missat att tv-monopolet bröts 1987. Hon tycks ha missat att vi numera har kanaler med numren 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12. Hon har missat C More och Viasat. Hon har missat att TV4 har gått från EN kanal till 43 i hela Norden. Hon har missat HBO, Netflix och kvälltidningarnas tv-satsningar. Hon har till och med lyckats missa Correns egna webbsändningar. Ändå får hon fortsätta att vara tv-krönikor och triumfera med sin okunskap i Corren.
Övriga nominerade: Lasse Fredriksson, Lina Skandevall, Erik Wallsten, 500 Mil
 
Det Bruna Ollonet 2017 går till... Sabo Ruya!
Motivering: Genom sitt långsiktiga tänkande och sin ärliga och raka stil har Sabo gjort Palatset till en högt ansedd rockklubb som är omtyckt av såväl publik som artister.
Övriga nominerade: Camilla Lejon, Helmut Jederknüller, Papa Emeritus III, Fia Kempe
 
Priserna består, förutom äran respektive vanäran, av en Samuel Adams som tillfaller juryns ordförande.

Lehmans fredagsfräckis

USA’s flotta insåg att man hade för många officerare och beslöt sig för att locka med en avgångsbonus på $1000 för varje tum som man kunde mäta i en rät linje mellan två olika kroppsdelar. Punkterna fick man välja själv.
Den första officern som anmälde sig frivilligt ville bli mätt från huvudet till tåspetsen. Han mätte 6 fot och fick således ut $72000 i bonus.
Nästa officerare var lite smartare och ville bli mätt från hans utsträckta hand till tårna. Han fick därmed ihop $96000.
Tredje officeraren som för övrigt var en stadig bit, fick samma fråga som de andra:
– Från vilka två kroppsdelar vill du bli mätt?
– Från toppen på snoppen till mina testiklar, svarade han.
– Det kanske inte är så smart förklarade man och berättade vilka summor dom tidigare officerarna fått och hur dom hade blivit mätta – men han stod på sig och ville inte ändra sig.
– OK, klä av dig och släpp fram paketet för mätning” blev han då beordrad.
Läkaren placerade därefter måttbandet längst fram och började dra det bakåt. Plötsligt stannade han.
– Herregud, utbrast han. Var är dina testiklar???!
Svaret kom blixtsnabbt:
– Vietnam!

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Factory och Bête Noire
På lördag spelar Viral, Grey Bow och MarysCreek

En kväll på Linköping city airport

Igår var det premiär för en ny grej som jag börjat med, nämligen resequiz på Linköpings flygplats. Dessutom höll jag ett slags föredrag där jag bland annat pratade om hur det är att vara resejournalist, mina favoritresmål och om några udda flygplatser jag varit på.
Utöver det pratade flygplatschefen lite om England och resebyrån Lingmerths presenterade sin verksamhet, och så åt vi fish´n´chips. I höst kommer det att bli tre såna kvällar till och då kommer jag att prata om nya ämnen. Kul, och förhoppningsvis är detta nåt jag kan utveckla ännu mer framöver.

Bête Noire vs Factory

Ni har väl inte missat att Bête Noire lirar på Palatset imorgon? Vi värmer upp publiken inför Factory och går på scenen cirka kl 21.
Tveksamt om det blir nån mer spelning under våren, men till sommaren har vi flera gig på gång.

Biotisdag

Var på bio igår och såg "Sameblod". Den var riktigt bra och handlar om en tjej på 30-talet som vill lämna samelivet och bli "svensk". Sveriges Oscarsbidrag nästa år?
Betyg: 4 av 5
 

Napier & jag

Ikväll är jag inblandad i ett event på Linköpings flygplats. Där kommer jag att hålla i ett quiz och prata bland annat om mina favoritresmål. Nummer ett på listan är såklart Napier i Nya Zeeland. Och det räcker egentligen med att se bilden ovan för att förstå varför. Jag undrar när jag kommer tillbaka, för tillbaka ska jag.

Bête Noires hemsida uppe igen

Bête Noire har haft lite strul med hemsidan, men nu är den uppe igen. Fast på ny adress: betenoire.nu
 

Skivrecension: INVSN

INVSN
The beautiful stories

Oavsett vilka epitet man vill sätta på Dennis Lyxzén så finns det nog ett som de flesta kan enas om: svensk mästare i uthållighet. Och hans sätt att bara fortsätta år efter år gäller egentligen allt: utlevelsen på scenen, de musikaliska projekten, kampen, engagemanget. Har han på något sätt mattats överhuvudtaget de senaste 25 åren? Kanske, men knappt nämnvärt.
Och rent låtmässigt blir han knappast sämre med åren, snarare tvärtom. Jag som föredrar Lyxzéns poppigare sidor framför hardcoren håller faktiskt materialet här på INVSN:s fjärde platta som det bästa han gjort, tillsammans med en del The (International) Noise Conspiracy-spår. (Ja, jag vet att det finns fler medlemmar i banden...)
Skivan är som en tickande bomb, som till slut exploderar igen och igen. Det är i och för sig inget nytt för Lyxzéns musik, däremot känns de tydliga influenserna av depprock spännande. Det är mörkt, repetitivt, kallt och dystert, men ändå svängigt. Tankarna förs till band som The Cure och Joy Division, men den nya inriktningen känns absolut inte som någon tillgjord pose utan låtarna känns lika starka som ljudbilden känns rätt. Jag dras gärna med Lyxzéns brinnande flamma 25 år till.

4/5

God nytt år

I helgen firade Bella och jag ettårsjubileum, och det gjorde vi såklart med 80-talsmat, semlor och en liten sväng till Beer & Burger. Men Vol-au-vent och söndagsöl då, tänker ni? Det tar vi på tvåårsjubileet...

Söndagsintervjun: Norrköpings närradio

Norrköpings närmaste radio

Lite i skuggan av de stora radioaktörerna finns Norrköpings Närradio som ger plats åt röster och perspektiv som inte annars får möjlighet att höras. Bakom närradion står ett tjugotal föreningar som sänder 60 timmar i veckan på frekvensen 89,0 MHz samt på webben.

Det har talats mycket om likriktningen av det svenska radioutbudet men Norrköpings Närradio gör sitt bästa för att bredda innehållet. Sändningarna innehåller såväl klassisk musik som kommunfullmäktigesammanträden, och inte minst har det blivit en viktig kanal för många invandrarföreningar som har radiosändningar på exempelvis spanska, persiska och bosniska.
- Det är det som är det fantastiska med närradioföreningen, att vi kan samarbeta över språkgränserna, säger Ingemar Bagler som sedan åtta år tillbaka är ordförande för Norrköpings närradioförening.

Vi träffas i Radio Pingsts studio i Renströmmen som är en av stadens 13 studios som närradion sänds ifrån. Radio Pingst sänder idag magasinsprogram på tisdagskvällar, ett önskeprogram på finska som ibland har lyssnare från hela världen på söndagmorgnar samt ett pass på söndagkvällar som startar med predikan som sedan följs av ett religiöst program.
- Alltihop startade 1984 och Norrköping var en av de första städerna som drog igång med närradio. Initiativtagare här i Norrköping var min bror Rune Bagler, själv har jag varit engagerad sedan slutet av 1987, säger Ingemar och berättar att Radio Pingst var som störst i början av 90-talet då man sände 25 timmar i veckan från studion.
Att det fortfarande finns ett stort intresse hos folk att lyssna på personliga och småskaliga radiosändningar är de senaste årens poddexplosion ett tecken på, även om tekniken är annorlunda.

Hur ser du på framtiden för närradion?
- Under förutsättning att vi hänger med både tekniskt och programmässigt tror jag framtiden är ganska ljus. Vi vet inte var vi hamnar men vi måste haka på och se upp så vi inte blir förbisprungna. Vi har exempelvis den digitala radion, och blir det allt för stora kostnader där är det oklart om vi har så särskilt många år kvar. Så det gäller att vi hänger med.
- Vi vill gärna ha fler föreningar som sänder närradio, och gärna fler på svenska. Ju fler föreningar vi har, desto fler får vi som lyssnar och det spiller även över på andra föreningars program.

Varför ska man lyssna på närradion?
- Jag tycker det är en nära radio. Det är så koncentrerat kring storstäderna i media idag. Närradion är folk som lever här i kommunen och berättar om sina erfarenheter från Norrköping, och det är vår uppgift att låta dom få höras. Jag tycker närradion behövs, men den skulle naturligtvis kunna göras mycket bättre.

Vad skulle du vilja göra?
- Vi hade ett program som vi kallade "Minns du sången" som var väldigt populärt och uppskattat. Det är ett exempel, men det kräver en hel del arbetsinsats och vi har inte riktigt det folket idag. Radio är ett förhållandevis billigt media som ändå har en stor genomslagskraft, men det behövs eldsjälar. Om ungdomar skulle vilja göra poddprogram här skulle jag bli jätteglad.

Filmrecension: Love & Friendship

Love & Friendship

 

Filmen bygger på Jane Austens ofullständiga roman "Lady Susan", och filmen kan också sägas vara ofullständig på en rad sätt. Historien är för svag och håller helt enkelt inte för en långfilm.

Lady Susan Vernon spelas av Kate Beckingsale och är en intrigmakerska av högsta snitt. Det är 1700-tal och hon är på jakt efter en man till både sig och sin dotter. För att lyckas med det utnyttjar hon sin välbeställda släkt. Hon intrigerar och sår split, uppbackad av sin förtrogne kumpan Alicia, spelad av Chloë Sevigny.

Kostymerna och miljöerna är tjusiga och det förekommer en del humoristiska inslag, framförallt när Sir James Martin (Tom Bennett) är i bild. Jag kan även uppskatta den överdrivet högtravande dialogen. Men det räcker inte på långa vägar.

Filmen är fullkomligt händelselös och består i princip bara av människor som pratar. Trots det totala stilleståndet känns den rörig och det är svårt att hålla reda på alla personer och deras förhållande till varandra. Det talas om svallande passion och lidelsefull romantik, men som tittare känner man inget av det. Man känner faktiskt ingenting.

 

1/5


Lehmans fredagsfräckis

– Du är en dålig älskare!
– Hur kan du avgöra det efter ett samlag på ynka 15 sekunder?

Helgen på Palatset

På fredag spelar Sick´n´blues och The Tannefors
På lördag spelar Grey Rabbit och Light of Candle

Krogkrönika, februari

Vilken rumstyp är du?

Det roligaste med att gå på krogen är förfesten. Och det går av avgöra gästernas personlighetstyp genom att studera i vilket rum personen befinner sig. Testa dig själv, vilken rumstyp är du?

Ska man vara ärlig så ser de flesta fester tämligen likartade ut till sin struktur. De är uppbyggda runt ungefär samma schema, och det brukar se ut ungefär så här:
1. Gästerna kommer
2. Till en början är stämningen lite stel. Småpratet går i stil med: ”Jaha, hur går det på jobbet?”
3. Sakta lättas saker upp, ofta av att någon säger ”Nä, nu sveper vi”, alternativt att några killar försvinner ut i köket och börjar blanda konstiga mixturer.
4. Musiken höjs stegvis, i sovrummet har akustiska gitarren åkt fram, folk har lämnat soffan och står upp. Vissa har börjat smådansa och plötsligt pratar okända med varandra.
5. Schlagerklassikerna åker på
6. Taxin har kommit och det är dags att gå.
7. Meningar som ”Bara en sista låt” och ”Vänta, jag ska bara dricka upp mitt glas”.
8. Värdinnan tjatar: ”Nä, nu måste vi gå”.
9. Gammalt tjafs kommer upp till ytan.
10. Folket går till krogen

Genom att studera var olika personer befinner sig på festen är det lätt att avgöra vilken typ av människa de är. Det finns vissa kännetecken som aldrig slår fel.
Köket: Här sitter ”djupingarna” som gillar att diskutera
Vid bålet: Här gäller det att vara vaksam, de som blir stående där tenderar att dricka lite väl mycket.
Skivspelaren: Ser du en kille som sitter på golvet framför stereon och bläddrar bland plattor är det festens skivnörd.
Toan: Förr eller senare brukar alltid någon låsa in sig och sitta och gråta där.
Sovrummet: Här är det upplagt för kärleksdramatik. Antingen det nyfunna paret som hånglar loss eller det gamla som grälar och vill göra slut.
Vardagsrumsgolvet: Partyplatsen, här dansar festprissarna loss.
Balkongen: Enligt många festens trevligaste plats. Här står rökarna och pratar.

Så, vilken rumstyp är du?

Biotisdag

Var på "Kong: Skull Island" igår och får nog säga att mina farhågor besannades. Denna film har ju inget gemensamt med de tidigare King Kong-filmerna mer än att det är en jättestor apa som lever på en ö. Vet inte vad som är värst: att Kong ser ut som en neanderthalare, att filmen är totalt innehållslös, att Kong plötsligt är 7 gånger större än normalt eller...ja, jag kan fortsätta hur länge som helst.
Ser man den som nåt annat än en King Kong-film finns det en del häftiga scener men det bestående intrycket är att filmen mest känns fånig.
Betyg: 2 av 5

Skivrecension: Magnus Carlson

Magnus Carlson
Den långa vägen hem

Samma vår som Weeping Willows lirar stora jubileumskonserter i tre utsålda Globen släpper sångaren Magnus Carlson sitt tredje soloalbum (det senaste kom 2003). Det är kanske ingen slump att plattan kommer nu, utan han spinner såklart vidare på framgångarna för Weeping Willows och "Så mycket bättre", låtarna från tv-serien är för övrigt med på skivan. Men musikmässigt är det knappast någon spekulativ skiva han gjort utan här presenterar han den musik han brinner för allra mest: northern soul. Mestadels på svenska dessutom.
Även på sina tidigare soloskivor rörde han sig i dessa musikaliska trakter men denna gång känns det som att han tagit steget fullt ut, nu är det northern soul för hela slanten, både nyskrivet och gamla favoriter. Och även tv-tolkningarna har fått dra på sig soulkostymen vilket gör att skivan hänger ihop bra.
Kanske för bra, för även om musiken är elegant framförd blir soundet lite enformigt. Det hade behövts mer variation och även lite sållning av materialet. En del av låtarna (inte nödvändigtvis SMB-materialet) känns svaga och drar ner betyget. Som helhet är det dock en trevlig skiva även om den inte känns lika mycket "på liv och död" som annat han gjort.

3/5

Bandmöte i Siffet

Hur är det, kommer det nån ny Bête Noire-platta nån gång? Ja, igår togs i alla fall ytterligare ett litet steg framåt, så i början av sommaren kan det nog dyka upp nåt i skivbutikerna...

Filmrecension: Elvis & Nixon

Elvis & Nixon

1970 satt Elvis Presley hemma i Graceland och såg på tv:n hur knarket höll på att fördärva den amerikanska ungdomen. Något måste göras, tyckte The King, och fick den briljanta idén att göra ett oanmält besök hos president Richard Nixon för att diskutera problemet. Tanken var att bli federal agent och börja göra nytta på allvar. Så han åkte upp till Vita Huset och lyckades faktiskt få till ett möte med Nixon. Så långt är filmen verklighetsbaserad. Vad som hände sedan finns inte dokumenterat, men kanske gick det till ungefär så som i denna film.
En rolig idé, men filmens största svaghet är att storyn inte håller för en långfilm. Snarare borde detta varit en sketch i Saturday Night Live. För det blir onekligen ett absurt möte mellan den formella presidenten och den mer oborstade rocksångaren, åtminstone i denna film där Elvis framställs som en halvgalen typ som både är korkad och totalt världsfrånvänd. Medan Kevin Spacey gör en porträttlik Nixon är det störande att Michael Shannon inte har särskilt stora likheter med verklighetens Elvis. Det blir helt enkelt aldrig så kul eller intressant som det kunde ha blivit.

1/5

Wallstens årliga fadäs

En dag som denna måste man ju nämna nåt om Mello...
Stölds tips var som vanligt klockrent men man undrar ju hur länge Correns Erik Wallsten ska få kalla sig Melloexpert, och dessutom få betalt för att göra det. Jag har i flera år ifrågasatt hans meriter och han stärkte knappast sin ställning i och med lördagens final där han endast lyckades pricka in tvåan Nano på rätt plats.
Fast det är klart, man måste nästan vara expert i uselhet för att misslyckas så kapitalt i sitt tippande som han gör år efter år.
 
Wallstens tippning
1. Wiktoria
2. Nano
3. Robin Bengtsson
4. Jon Henrik
5. Mariette
6. Benjamin Ingrosso
7. FO&O
8. Owe Thörnqvist
9. Anton Hagman
10. Ace Wilder
11. Lisa Ajax
12. Boris René
 
Resultat
1. Robin Bengtsson
2. Nano
3. Jon Henrik Fjällgren
4. Mariette
5. Benjamin Ingrosso
6. Wiktoria
7. Ace Wilder
8. Boris René
9. Lisa Ajax
10. Anton Hagman
11. FO&O
12. Owe Thörnqvist
 
PS: I krönikan dagen efter finalen skrev Wallsten att det var ett "logiskt slutresultat", vilket såklart gör att man undrar varför han inte använde den logiken när han tippade...

Bäst i test

Vilket är egentligen bäst: Bellas syltsemla, Crazy-Chrilla på Highlander Inn eller King Kong-maraton? Omöjligt att säga, därför blev det alla tre i helgen.

Söndagsintervjun: Northern Upbeat

Northern Upbeat - soulen kommer från norr

Den bästa soulen kommer från norr. Det menar Norrköpingsbandet Northern Upbeat som nyligen hade releasefest för sin nya singel "Breakaway" på Saliga Munken.

Det är en stor skara människor som trängs på scenen när Northern Upbeat lirar. Bandet består av Niklas Barwe på gitarr, Roger Källs på sång, Kaj Hägerström på bas, Pelle Karlsson på trummor, Gustav Eriksson på trombon, Johan Wester på trumpet, Johan Skaneby på orgel samt Maria Löfstedt och Maria Dillon som körar.
- Vi är till stora delar ett gammalt kompisgäng, berättar Niklas.
- De flesta har spelat i olika punk-, pop- och indieband. 2008 beslöt vi oss för att sluta leka tuffa ungdomar och istället bli coola soulambassadörer, säger Roger.

Själva idén när Northern Upbeat bildades var att spela soul, och särskilt Northern soul, berättar Niklas, Roger och Kaj när vi träffas för en pratstund på ett fik på Drottninggatan. Det fanns inget annat band vid den tiden som gjorde det och det gör det knappt nu heller, förklarar de. Northern Soul skiljer sig en smula från den "vanliga" 60-talssoulen med artister som exempelvis Stevie Wonder, kanske inte så mycket musikaliskt men när det gäller kulturen runt omkring musikstilen.
Northern Soul framfördes visserligen av amerikanska artister men förknippas mest med den brittiska kulturen där den blev en del av modskulturen och har gått hand i hand med skamusik, punk, fotboll, arbetarklass och mode. Roger nämner de gyllene åren 1967-75 och berättar att Northern Upbeat kör låtar av exempelvis Jackie Wilson, Gloria Jones och The Isley Brothers. Northern Soul är en subgenre som vet hur det ska svänga men har inte samma stora stjärnor på samma sätt som Motownsoulen.
- Det är häftigt att det finns en sån låtskatt som inte människor har hört, och som egentligen inte varit populära någon gång, säger Kaj.

Northern Upbeat kryddar dock sin repertoar med en del oväntade (om än mer kända) inslag som Paul Weller, Soft Cell och Oskar Linnros. Nu har de äntligen varit inne i studion och spelat in två låtar som släpps på vinylsingel. A-sida är "Breakaway" med Valentines, ett band som är okej att inte ha hört talas om. På B-sidan ligger "What" som blev känd med Judy Street och som även Soft Cell spelat in. Skivan ges ut på det nystartade Norrköpingsbolaget Vinylgossen och blir också bolagets första skivsläpp. Den 10/12 hölls ett releaseparty på Saliga Munken
- Vi väljer våra spelningar rätt noggrant och tackar nej till mycket. Det brukar bli sex, sju spelningar per år, säger Roger och berättar att de även lirade på Dynamo i Norrköping ihop med Sonic Surf City i oktober.

Nästa spelning äger rum på Southside i Stockholm den 4 februari.
- Det är den stad vi spelat mest i förutom Norrköping, säger Niklas som tycker att man ska gå och se Northern Upbeat nästa gång de lirar.
- Man får en jävligt kul kväll när man går och ser oss. Vi är ett jäkligt bra liveband. Det är energi och glädje och man vill dansa. Många beskriver oss som att vi har en punkig attityd till soul, och vi försöker att inte stå still en sekund, säger Roger.

Stölds schlagertips 2017

Sprang ihop med Markus Stöld och fick honom att i vanlig ordning lämna ett tips inför Mello-finalen. De senaste tio åren har han varit helt felfri vad gäller topp tre och vanligtvis brukar han även kunna pricka in de flesta övriga placeringarna exakt. Undrar hur han klarar sig i år. Har han tappat stinget eller har han kvar sin Mello-magi?
 
Markus Stölds Mellotips 2017
1. Owe Thörnqvist
2. Boris René
3. Anton Hagman
4. Lisa Ajax
5. FO&O
6. Ace Wilder
7. Benjamin Ingrossi
8. Mariette Hansson
9. Robin Bengtsson
10. Jojkande Samen
11. Nano
12. Wiktoria

Lehmans fredagsfräckis

Greven var på toaletten och ringde efter betjänten Jean. Han dök upp och sade:
– Greven ringde?
– Ja, min käre Jean, det verkar som om vi fått en släng av syfilis. Jag tappade ollonet i pottan.

Helgen på Palatset

Fredag lirar Joel P, Neweva och Das Amigos
På lördag spelar Gasen i Botten & John Wildcat

Dagens fynd på hallmattan

King Kong är som bekant "The greatest story ever told" och nu när "Skull Island" (som jag befarar är ganska dålig) går upp på biograferna blir det att ladda upp med hela raddan av King Kong -filmer från 1933, 1976, 1986 och 2005 (Godzilla-varianterna skippar jag). Den jag saknat är "King Kongs son", också den från 1933, som varit svår att få tag på tidigare, men nu har jag även den i min ägo. Tjohoo!
Kong - the eighth wonder of the world!

Skivrecension: Heavy Tiger

Heavy Tiger
Glitter

Riffglad rock´n´roll med partystämning, allsångsvänliga refränger och hög energi är en stil som alltid går hem, i alla tider och hos de flesta människor, så man kan ju undra varför inte fler band satsar på det. Några som, precis som jag, tycker att det görs för lite sån musik är Stockholmstrion Heavy Tiger som nu följer upp debuten "Saigon Kiss" från 2014 med elva sprakande låtar på "Glitter".
De två senaste åren har de turnerat flitigt i såväl Europa som Asien och kanske har det intensiva giggandet lärt bandet vad som funkar på en publik för denna platta har en hittig känsla från start till mål.
Maja Linn vid micken har en rivig och uppkäftig sångröst och backas upp av basisten Sara Frendin och trummisen Astrid Carsbring. Musiken har rötterna i 80-talets hårdrock med en touch av sleaze och lite skitigare garage från 90-talet. Skivan är producerad av Rikard Löfgren som tidigare jobbat med bland annat Sister Sin och Mustasch, förutom sista låten (och första singeln) "Devil may care" som är skriven av Ola Salo och producerad av Nicke Andersson. Det är också sämsta låten i mitt tycke.
Kanske är ljudbilden lite väl likartad plattan igenom, och man kan knappast påstå att Heavy Tiger har en speciellt unik eller nyskapande stil, men de gör musik som är kul att lyssna på och det gör de väldigt bra.

3/5

Dagens fynd på hallmattan

Det rasslade till i brevinkastet och ner damp Peter Kagerlands nya bok, denna gång handlar det om den svenska punkens texter.
Fick även en inbjudan till årets utdelning av Nyponet. Och var inte oroliga - inom kort kommer jag att presentera vinnaren av det alternativa priset Ollonet!

Semla forever

Många överger semlan när mars gör entré, men inte jag. Igår blev det en från Ronaldos...

Sextisju, sextisju

Just när ni trodde det var över...Lollo Asplund är tillbaka med mer unken nostalgi från popåret 1967!

Bête Noire på Paltset 24/3

Tänkte bara påminna om nästa gig för Bête Noire, som äger rum på Palatset i Linköping den 24/3 som förband till Factory.

Filmrecension: Jack Reacher: Never go back

Jack Reacher: Never go back

Den första Jack Reacher-filmen som kom 2012 var en helt okej film. Den tillförde kanske inget nytt men gjorde ett stabilt jobb som cool actionrulle. Nu är Tom Cruise tillbaka i rollen som den mystiske hårdingen med militärbakgrund och privatdeckarambitioner och man kan fråga sig varför. Han måste väl få betydligt bättre anbud än så här?
Denna gång är det en gammal flirt/kollega som blir oskyldigt anklagad och vi fattar att det pågår skumraskaffärer inom militärindustrin. Reacher rycker ut, klubbar ner skurkar, drar igång en skitstorm som eskalerar och snart har han både yrkesmördare och en eventuell dotter på halsen. Det är ett halvfånigt manus, men sånt kan man ha överseende med i denna typ av filmer om det kompenseras med bra action och rejält med spänning. Och visst blir det både slagsmål och pangpang, men på ett ganska ordinärt och fantasilöst sätt. Och där ettan hade en intrig med viss smarthet känns handlingen här betydligt slappare konstruerad.
En ganska onödig uppföljare, med andra ord. Egentligen inte så dålig, utan mest fantasilös. Har vi inte redan sett hundratals såna här actionfilmer med en oövervinnlig tuffing som rensar upp bland slöddret?

2/5

Musikkrönika, februari

Solokvinnor och män i grupp

Svensk musik är större och bättre än nånsin. Inte bara här hemma utan även internationellt arenan drar svenskarna fram som en virvelvind. Vi har låtskrivare som Max Martin och Wolf cousins, men även artistmässigt har vi både en större bredd och höjd än tidigare. Tove Lo, Ghost, Robyn, Sabina Ddumba, Seinabo Sey, Lycke Li, Dungen, Zara Larsson och en stor mängd olika hårdrocksband är några som gjort Sverige till en musikalisk stormakt.

En tydlig skillnad är dock att kvinnliga artister oftast kör solo och grabbarna lirar i grupp. Hur många manliga soloartister har vi på den internationella arenan? Darin, Avicii...vilka fler? Vad är det för fel på killarna, pallar de inte trycket på egen hand? Kanske inte. Danny Saucedo har berättat om hur knäckt han blev när han åkte till Los Angeles för att slå sig in i den amerikanska musikindustrin och upptäckte att han bara var en i mängden.

På samma sätt kan vi sakna renodlade tjejgrupper. Vi hade Drain på 90-talet, men efter Sahara Hotnights och Crucified Barbara har det varit ganska tomt. Vad har vi idag...Thundermother? Varför vill inte tjejer lira ihop i band? Här finns ju helt klart ett tomrum på marknaden som bara väntar på att fyllas.

Uppdelningen mellan solokvinnor och män i grupp är dock inget typiskt svenskt utan ser likadant ut även internationellt. De största soloartisterna i världen är övervägande kvinnor: Beyoncé, Taylor Swift, Adele, Madonna, Lady Gaga, Rihanna, Pink, Kate Perry. Och nästan alla stora band består enbart av män: Metallica, One Direction, Rolling Stones, AC/DC, U2. Jodå, det finns många stora manliga soloartister också, som Justin Bieber och Justin Timberlake, men trenden är tydlig. Och framförallt är det en väldig brist på renodlade tjejgrupper, särskilt när det gäller lite rockigare musik.

Här finns ju ett guldläge. Svensk musikindustri borde storsatsa för att få fram svenska kvinnliga rockband, och steg ett är givetvis att starta en svensk supergrupp av redan etablerade kvinnliga artister. Supergrupper riskerar visserligen att bli upphaussade fiaskon, men kan också om det sköts rätt bli något mer än summan av delarna, det har vi sett med ABBA, Roxette och Swedish House Mafia.
Jag föreslår därför en supergrupp bestående av Laleh, Miriam Bryant, Lisa Miskovsky och September. Det skulle vara oerhört intressant att följa deras framfart på den internationella popscenen.

Söndagsintervjun: Niklas Orrenius

Stora Journalistpriset till Orrenius

Nyligen tilldelades Motalasonen Niklas Orrenius Stora Journalistpriset som Årets Röst för sin bok "Skotten i Köpenhamn", där han följer Lars Vilks och undersöker yttrandefrihetens gränser.

Niklas Orrenius har länge varit en av landets stora samtidsberättare och har på senare år varit den kanske främsta skildraren av Sverigedemokraterna och extremism i olika former. Han började sin skribentbana på Värnpliktsnytt och har sedan dess skrivit för Östgöta Correspondenten, Dagens Nyheter, Expressen och Sydsvenskan. "Skotten i Köpenhamn" är hans femte bok och belönades med Stora Journalistpriset för Årets Röst med motiveringen: "För att han som outtröttlig reporter och med fulländad stilistik undersöker och dokumenterar vår tids svåraste frågor".
- De andra böckerna har varit reportagesamlingar där jag hittat en röd tråd, byggda på tidigare publicerade reportage, som jag hottat upp lite. Den här boken är den första jag skrivit från "scratch", förklarar Niklas.

Det var efter dåden mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris i januari 2015 som följdes av attacken mot Lars Vilks i Köpenhamn en månad senare som Orrenius började fundera kring terrorism och hur den funkar.
- Jag ville skriva en bok som handlar om extremism, rasism och terrorism. Och just de två attentaten som ägde rum inom en månad var väldigt lika. I Paris var det först en attack mot ett yttrandefrihetsmål och sedan ett judiskt mål, och likadant var det i Köpenhamn men det blev olika efterspel i debatten. Många sa "Je suis Charlie", även i Sverige, men det var inte så många som sa "Je suis Laurent", det vill säga Lars på franska.
- Vi har 300 svenska killar som har åkt ned till Irak för att ansluta sig till IS. Visserligen har det inte skett något islamistiskt terrordåd med dödlig utgång i Sverige, om man inte räknar Taimour Abdulwahab som bara lyckades ta livet av sig själv. Men vad spelar det för roll om det sker här eller i Paris eller femton mil från vår gräns? Det angår oss också.

Den andra halvan av boken handlar om nationell extremism, och det är något vi måste bekämpa, för den får konsekvenser för det öppna och jämlika samhället..
- Det finns en koppling mellan att Kent Ekeroth står på ett torg i Trelleborg och säger "Svenska folket har en lång stubin men när den stubinen brunnit klart då smäller det" och att muslimska kvinnor blir trakasserade på bussen, konstaterar Niklas.

Fakta Niklas Orrenius
Född: 22 december 1973
Uppväxt: I Motala
Bor: Malmö
Yrke: Journalist och författare
Böcker: "Här är allt så perfekt" 2008. "Jag är inte rabiat. Jag äter pizza : en bok om Sverigedemokraterna" 2010. "Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration" 2012. "Drömmen om Sverige. Flykten från Syrien" 2014. "Skotten i Köpenham. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser" 2016.
Aktuell: Tilldelades Stora Journalistpriset i kategorin Årets Röst för boken "Skotten i Köpenhamn".

Äntligen aw igen

Det har varit dåligt med AW på sista tiden men igår small det till rejält. Provade Flott som hade goda burgare men tråkig lokal. Hamnade på Hamlet där där ett okänt Bête Noire-fan bjöd mig på shots, två gånger. Sen en sväng till Palatset. Ikväll går vi all in med Mello. Nävars, bara skoja...

Resequiz på flygplatsen

Den 22 mars håller jag i ett resequiz på Linköpings flygplats.

Lehmans fredagsfräckis

Matthandlaren sov lite oroligt och pratade i sömnen.
– Persisk matta 40 000 kr, Kashmir 35 000 kr.
Hans hand känner på hustrun och han mumlar:
– Begagnad dörrmatta, en och femtio.

Helgen på Palatset

Ikväll lirar Safeman Band och Lanz Rockers
Lördag lirar Guntriggers

Lika som bär #210 & #211

Gick på Lotta Lexéns releasefest och såg två lookalikes. Först Markus Stöld i skäggstubb.
Och sen Vin Diesel.

Biotisdag

Var och såg "Dolda tillgångar" igår. NASA, 60-tal, ras- och könssegregering i USA...kände på mig att den skulle vara bra, men den var faktiskt ännu bättre än vad jag trodde.
Betyg: 4 av 5

Gott nytt semla

Klart det blev en semla igår...

RSS 2.0