Musikkrönika (Nolltretton, maj)


Raka spåret till framgång

 

Bland rockjournalister är det legio att gilla skäggband och jag är gruvligt trött på det. Heter de inte The Magic Numbers, Bon Iver och Wilco så heter de Band of Horses, Midlake, Local Natives eller Fleet Foxes. Gemensamt för banden är att de är mer eller mindre skäggiga, klär sig som granngubben hemma på gatan, spelar tråkig rockmusik (ofta med folkinslag) och förr eller senare får ett åttasidorsreportage i Sonic.

 

Jag vet inte när det började. Var det med ZZ Top där två av medlemmarna har bautaskägg och den tredje heter Beard i efternamn? Var det med svenska spelmanstrion Skäggmanslaget på 70-talet? Eller kan det vara så enkelt att den svenska popjournalistkårens fäbless för ansiktsbehåring går hand i hand med deras barndoms musik och således kan härledas tillbaka till ABBA?

 

Själv föredrar jag mina rockartister slätrakade. Skulle Magnus Uggla kunna vara samma retsticka med en ordentlig skäggman? Knappast, då skulle han uppfattas som den 56-åriga farbror han egentligen är istället för den evigt unga rebell han lyckats framstå som ända sedan 70-talet. Och jag är övertygad om att Per Gessles ”staying power”, det vill säga att han lyckas vara ständigt aktuell, beror på att han aldrig har haft skägg. Se bara på hur det gick för Beatles, de odlade skägg och sen splittrades gruppen.

 

Jag minns ett intressant kvällstidningsreportage för ungefär tio år sedan där man beskrev livskurvan för de då så populära pojkbanden (Take That, Boyzone, Backstreet Boys, Westlife med flera). Man kunde konstatera att bandens utveckling alltid följde samma mönster, från starten där de handplockades av någon musikproducent med dollartecken för ögonen via skivframgångar och skrikande fans till det oundvikliga slutet då de splittrades. Splittringen föregicks i samtliga fall av en och samma händelse – att bandmedlemmarna började skaffa sig diverse ansiktsbehåring.

Fansen – tonårstjejerna – kunde stå ut med mycket. Bandmedlemmarna kunde skaffa sig flickvänner, göra dumma uttalanden, sluta producera hits eller till och med hoppa av bandet, det var inga problem, de var fortfarande lika älskade. Men när de skaffade sig skägg – där gick gränsen.

 

Man ser det överallt. När Lars Winnerbäck skaffade skägg ändrades hans fanskara från att ha varit 16-åriga tjejer till att bli deras mammor.

För ett år sedan var Adam Tensta hetast i Sverige. Idag har han skägg och är snudd på bortglömd.

Ola Salo var däremot smart nog att ta paus med The Ark medan han odlade ett jätteskägg och var med i musikalen Jesus Christ Superstar. Nu är bandet tillbaka med en slätrakad Salo och kan fortsätta som om ingenting hänt.

 

Nej, skägg och rockmusik är ingen bra kombination. Den enda rockartist som passar i skägg är väl Thåström, men han passar å andra sidan i allt…

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0