Intervju med Johan Kinde (Zero, januari)


Dekadens under influens

– Lustans Lakejer är tillbaka med nya skivan ”Elixir”

 

Det legendariska new romanticsbandet Lustans Lakejer 30-årsjubilerar och firar genom att släppa sin nya skiva ”Elixir”. Där utforskar Johan Kinde åter nattens lockelser, men genom den åldrade dandyns blaserade synvinkel.

 

Den 26 januari släpps ”Elixir”, Lustans Lakejers nya skiva. Det har gått över ett decennium sedan den senaste (Åkersberga, 1999), men Johan Kinde har inte vilat på lagrarna. Tvärtom har hans senare år varit de mest kreativa på decennier. Han har medverkat i Melodifestivalen, skrivit en bok, spelat på ”Forever young”-turnén, återutgett nya versioner av de gamla skivorna, skrivit texter till Orup och nu även fått ur sig en egen ny skiva.

– Det var väl hög tid. Jag har ackumulerat material under årens gång. Att allt händer just nu är lite tillfälligheter, det var inte meningen att det skulle ta så lång tid mellan förra skivan och denna, förklarar han när vi pratas vid på telefon några dagar innan 2010 säger adjö och slår över till 2011.

 

Tanken känns absurd men det betyder att det gått hela 30 år sedan Lustans Lakejer skivdebuterade. Det kommer att firas på Debaser Medis i Stockholm med en jubileumsspelning den 17/2. Där kommer bandet att framföra hela den nya skivan, som faktiskt ges ut på det återuppståndna Stranded Rekords.

Lustans Lakejers texter om elegans, dekadens och nattliga nöjen har gjort bandet till landets kanske mest mytologiserade popgrupp. Om man nu ska kalla det grupp, för egentligen handlar allt bara om en person – den småmystiska, glamorösa dandyn och lebemannen Johan Kinde. Underbarnet som sedan 17 års ålder har skapat svensk pophistoria och byggt sig en egen värld av extravagans, syndiga lockelser och god smak. Som 19-åring hade han skapat tre album som idag ses som svenska skivklassiker. Som 26-åring hade han gett ut ytterligare tre plattor med Lustans Lakejer, försökt sig på en utlandssatsning samt släppt två soloskivor. Och, det som gör saken extra imponerande, tagit en paus på fyra år (!).

Efter den andra soloplattan ”Valona” som kom 1990 blev det sedan åter tyst om Kinde under nästan ett decennium.

– I den ålder när de flesta debuterar hade jag redan gjort sju, åtta skivor. Men 90-talet var inget bra årtionde för mig. Jag tycker båda soloskivorna är bra, och även ”Lustavision”, men det kanske inte borde ha varit jag som skulle ha sjungit på dem.

 

Med ”Åkersberga” (1999) hittade han rätt igen. Det klassiska Lustans-soundet och Lustans-estetiken återuppstod och Kinde själv började bli bekväm i rollen som erfaren dandy. Texterna skiftade fokus från naiva drömmar om det vackra livet till blasé betraktelser av en man som sett och hört allt förut. Från att alltid ha varit yngst är det nu Kinde som är läromästaren.

– Det var inte så svårt. Vissa texter var så redan när jag var 17, men nu kan jag sjunga med facit i hand. Saker jag drömde om då har slagit in, på gott och ont. I den musikstil jag sysslar med har det varit hanterbart, jag tror det är svårare att som till exempel punkare åldras med värdighet.

– Och Orup är fortfarande äldre, ha ha…

 

Har det varit svårt att leva upp till myten om dig själv?

– Nja, delar av myten är ju sann. Jag ser mig själv som både vivör och vardaglig och vill kunna leva både ett glamoröst och vanligt liv. Det skulle bli en gyllene bur om man inte kunde göra vanliga saker.

 

Du är förtjust i Erland Josephsons gamla uttryck: ”alkohol ger en falsk känsla av aktivitet”. Beror de senaste årens kreativitet på att du dricker du mindre nu?

– Det gör jag nog faktiskt. Men jag dricker inte så mycket som det ofta framställs. Man måste balansera upp det där. Alkohol kan ge många upplevelser, men man måste också bearbeta dem.

 

En tidning skrev lite skämtsamt att du varit ute varje helg sedan 80-talet. Stämmer det?

– Det är nog nästan sant. Jag var nia på Nöjesguidens lista för något år sedan över de personer som går ut mest. Rebecca & Fiona toppade.

 

På tal om ”Valona” som nämndes förut. Var ligger den staden?

– När jag skrev låten handlade den om en fiktiv stad och svunnen ungdomstid. Det finns ju Valetta på Malta och Verona i Italien, och så tog jag även Avalon från historien om Kung Arthur och satte a: t först. Bryan Ferry sjöng även om Avalon som en fantastisk plats man gärna vill vara på. Då visste jag inte det, men det finns faktiskt en otroligt vacker stad vid Medelhavskusten i Albanien som heter just Valona.

 

2008 visade Kinde upp en ny sida av sig själv och romandebuterade med den smått självbiografiska boken ”Någon sorts extas”. Att skriva fantastiska låttexter är en sak, att skriva en bok något helt annat. Men Kinde fick bra recensioner och överraskande många med sin nyupptäckta talang.

– Jag har alltid velat skriva, men aldrig kommit mig för. Och jag hade nog inte lyckats om det inte hade funnits datorer, där man kan sitta och ändra i texter på ett smidigt sätt.

– En bok kräver en fokusering som är lite annorlunda mot att göra en skiva. Då kan man göra en sång och låta den vila, en bok är mer av en helhet som kräver koncentration.

 

I ”Någon sorts extas” finns ett fiktivt band som heter Bête Noire. Nu finns ett riktigt band från Linköping som heter så och som har inspirerats av boken. Hur känns det?

– Jag blev otroligt rörd och glad när jag hörde det. Dom har väl gett ut två EP:s? Jag fick skivorna under ”Forever Young”-turnen i somras men de råkade försvinna under mystiska omständigheter. Det vore roligt att ha de skivorna hemma. Jag är jättesmickrad.

 

Du har en ny bok på gång. Kan du avslöja något om vad den handlar om?

– Jag vill inte göra det. När man pratar för mycket om något, tömmer man projektet på energi. Men jag har kommit en bit.

 

I ”Någon sorts extas” heter Bête Noires första singel ”En enda kyss” och uppföljaren ”Förbjuden frukt”. På ”Elixir” finns intressant nog också två låtar med dessa titlar.

Skrevs ”En enda kyss” innan eller efter boken?

– Den skrevs parallellt med boken. Skelettet till låten fanns innan boken, sen ändrades den något med tiden. Tanken var att skivan skulle komma lite tätare inpå boken och att det skulle ge en slags metaupplevelse.

 

Varför döptes plattan till ”Elixir”?

– Jag tyckte det var en titel som sammanfattade skivan. Elixir kan vara så mycket: kärlekselixir, livselixir…och det hade en snygg klang.

– Ett tag skulle skivan heta ”Lyx” men jag tyckte det var lite tråkigt, det ordet hade synts i så många andra olika sammanhang.

 

När skrevs låtarna?

– Det är olika, ett par har legat ett tag, de äldsta är några år till och med. ”Tills gryningen skiljer oss åt” är helt ny. ”Jag borde vetat bättre” är äldst, den har några år på nacken.

 

Min favorit är ”Fascinerad”…

– Den är lite ”over the top”, men det är lite Lustans Lakejer att göra så, bombastiskt med pukor och stråkar.

 

Utmärkande för Lustans Lakejer har alltid varit vikten av det estetiska. De senaste skivomslagen är inget undantag. Singeln ”Det verkade så viktigt då” har fått ett omslag med den klassiska LL-loggan över leopardskinn och nya skivan har svart ormskinn som fond.

Hur mycket påverkar du skivomslagen?

– I det här har jag varit involverad väldigt mycket. Jag tycker det är viktigt att omslag och bildestetik ska hänga ihop med musiken och den stämning man vill förmedla.

– LL-loggan gjorde jag redan när jag var runt 14 i min skolanteckningsbok, sedan har den givetvis förbättrats.

 

Ett annat utmärkande drag hos Kinde är det språk han använder sig av, där han har byggt upp ett eget universum av ord och fraser som återanvänds eller gör kopplingar till varandra.

– Det finns säkert något enstaka tillfälle när det kan vara lathet, men i ”Det verkade så viktigt då” ville jag återknyta till ”Unga Moderna”. De som var unga och hippa då och de som är unga och hippa nu – det är inte så mycket som har förändrats.

– Man hittar saker man är bekväm med. Leonard Cohen är i mitt tycke världens bästa textförfattare och han återanvänder ofta fraseringar och textrader.

 

Precis som med ”Åkersberga” finns det i ”Elixir” ett tema kring dandyn som blickar tillbaka i sitt liv. Men många texter kretsar också kring drömmen om den sanna kärleken.

– Det är ett genomgående tema i hela min karriär, att det finns två sidor av myntet. Samtidigt som man längtar efter det dekadenta livet söker man renhet och äkta kärlek. Det är en svårighet som mänskligheten brottas med. Man vill leva här och nu och inte tänka på morgondagen, men det förstör det långsiktiga som exempelvis äkta kärlek.

 

 

Facit enligt Kinde:

Bästa bok: En bra bok jag läste nyligen var ”Den stygga flickans rackartyg” av Mario Vargas Llosa.

Bästa film: ”Lost in translation”

Bästa skiva: ”Ten new songs” av Leonard Cohen

Bästa sångare: Frank Sinatra

Godaste vin: Röd bourgogne

Godaste sprit: Speyside single malt

Stamkrog: Riche. Jag har suttit där sedan 1983 och var där senast igår. Jag är född på Riche och kommer att dö på Riche.

Bästa resa: Någon av mina resor till Paris

Favoritgift: Alkohol

Favoritsvordom: Kuksugare. Det är ett jävligt mustigt ord. Jag såg Iggy Pop live en gång och det första han sa när han klev ut på scenen var ”Hey, beautiful cocksuckers”.

Tidernas sexigaste kvinna: Vanessa Ferlito

 

16 snabbfrågor till Kinde:

Vad smugglade du senast in i landet?

– Antagligen för mycket alkohol eller cigaretter

Vilken är din sämsta affär?

– Jag köpte ett designparaply för 2000 spänn, det är löjligt mycket pengar för ett paraply. Men jag har det kvar så det kanske inte var så dålig affär ändå.

Vilken är din käraste ägodel?

– Min Pierre Cardin-tändare

Vilket är det konstigaste stället du vaknat upp på?

– Jag brukar ta mig hem i ganska gott skick, men för länge sedan vaknade jag upp i en grannflickas lägenhet. Det var den närmsta bortamatch jag haft.

Vad är det närmaste du varit att dö?

– Jag var extremt nära att bli överkörd utanför min egen port nyligen. Nej, jag säger när jag var på semesterresa för några år sedan på Madeira och var nära att störta. Då fick jag höra efteråt att det hade varit väldigt nära att vingen slog i landningsbanan. Nej, vänta! Under en Lustans-turné fick vi soppatorsk på ett enmotorigt Cessnaplan mellan Gotland och fastlandet. Hade piloten inte fått igång motorn hade vi varit döda idag.

Vilket karaktärsdrag uppskattar du mest hos en man?

– Lojalitet.

Vilket karaktärsdrag uppskattar du mest hos en kvinna?

– Samma sak.

Vilket karaktärsdrag hos dig själv är du mest trött på?

– Min lättja.

Vilken är din största olycka?

– Min mors för tidiga död.

Vilken är din största framgång?

– Att jag lyckades avsluta min första roman.

Var vill du bo?

– I Paris, faktiskt.

Vilken är din största fiktiva hjälte?

– Humphrey Bogarts karaktär ”Rick” i filmen ”Casablanca”.

Vilket är det märkligaste rykte du hört om dig själv?

– Dels att jag är gay och dels att jag livnärt mig på att sälja knark.

Vilken talang skulle du vilja ha?

– Jag skulle vilja vara en ännu bättre sångare.

Vem är din bästa vän?

– Jag har tre bästa vänner. Orup, Richard Häger och Magnus Lindholm (inte känd).

Vem är du om fem år?

– Jag är en framgångsrik författare och sångare. Som nu, fast mer framgångsrik, ha ha…

 (TP)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0