På skiva: Alexander Durefelt (Nolltretton, januari)
Alexander Durefelt
”Electric mile”
Loma Recordings
Debutalbumet “Hearts on repair” hyllades nästan överallt när det kom för några år sedan, men inte hjälpte det. Alexander Durefelt är idag lika okänd för de flesta, som han var 2009. Men vi ska inte överdriva hans begåvning, visst var första skivan bra men inte omvälvande på något sätt. Plattan erbjöd en stunds skön lyssning, hade en snygg ljudbild och ett gäng sköna låtar, men jag har å andra sidan inte lyssnat på den sedan dess och det säger väl också en del.
Då var musiken en slags americana i gränslandet mellan soul, country och rock, och Durefelt jämfördes med namn som Ryan Adams och Willy DeWille. På nya skivan har musiken blivit ännu mörkare och även om det finns en hel del som minner om debuten har Durefelt också en delvis ny inriktning på musiken. Han har plockat in mer synthar och tankarna förs inte sällan till den elektroniska musikscenen i början av 80-talet, fast i någon slags nytappning. Det låter svärtat, dystert och för det mesta ganska bra. Men trots att jag gillar ”Electric mile” har jag svårt att på allvar tända till, jag saknar något unikt som fäster och ruskar om. Risken är att denna skiva också blir stående ospelad i skivhyllan.
3/5
”Electric mile”
Loma Recordings
Debutalbumet “Hearts on repair” hyllades nästan överallt när det kom för några år sedan, men inte hjälpte det. Alexander Durefelt är idag lika okänd för de flesta, som han var 2009. Men vi ska inte överdriva hans begåvning, visst var första skivan bra men inte omvälvande på något sätt. Plattan erbjöd en stunds skön lyssning, hade en snygg ljudbild och ett gäng sköna låtar, men jag har å andra sidan inte lyssnat på den sedan dess och det säger väl också en del.
Då var musiken en slags americana i gränslandet mellan soul, country och rock, och Durefelt jämfördes med namn som Ryan Adams och Willy DeWille. På nya skivan har musiken blivit ännu mörkare och även om det finns en hel del som minner om debuten har Durefelt också en delvis ny inriktning på musiken. Han har plockat in mer synthar och tankarna förs inte sällan till den elektroniska musikscenen i början av 80-talet, fast i någon slags nytappning. Det låter svärtat, dystert och för det mesta ganska bra. Men trots att jag gillar ”Electric mile” har jag svårt att på allvar tända till, jag saknar något unikt som fäster och ruskar om. Risken är att denna skiva också blir stående ospelad i skivhyllan.
3/5