På skiva: Neil Young
Neil Young
"Storytone"
Reprise Records
Neil Young fortsätter att göra musik i den fria världen, men det är inte alltid han rockar längre. Men arbetstakten är det i alla fall inget fel på, det kommer nya plattor i princip varje år och just i år faktiskt hela två stycken. I våras släpptes "A letter home" och nu ett halvår senare kommer "Storytone". Det som är lite udda är att Young denna gång spelat in tillsammans med en 92-mannaorkester.
Varför ska så många rockartister förr eller senare få för sig att spela in med stor orkester? Jag kan inte påminna mig något enda tillfälle då resultatet blivit särskilt lyckat. Och inte nu heller. För det är ju inte så att Young skrivit specialarrangerade låtar för full orkester, utan han framför ju sin vanliga typ av låtar, och har mest slängt på lite stråkar i efterhand. Några trötta blueslåtar med blås gör inte saken bättre.
Jag förstår om man vill hitta på nåt nytt efter trettiofem album, men i så fall borde han tagit konceptet fullt ut och börja i andra änden. Det är inte så att musiken låter dåligt, här finns faktiskt ett antal ganska fina och ömsinta sånger. Det är bara det att hela orkestergrejen känns så fullständigt poänglös.
2/5
"Storytone"
Reprise Records
Neil Young fortsätter att göra musik i den fria världen, men det är inte alltid han rockar längre. Men arbetstakten är det i alla fall inget fel på, det kommer nya plattor i princip varje år och just i år faktiskt hela två stycken. I våras släpptes "A letter home" och nu ett halvår senare kommer "Storytone". Det som är lite udda är att Young denna gång spelat in tillsammans med en 92-mannaorkester.
Varför ska så många rockartister förr eller senare få för sig att spela in med stor orkester? Jag kan inte påminna mig något enda tillfälle då resultatet blivit särskilt lyckat. Och inte nu heller. För det är ju inte så att Young skrivit specialarrangerade låtar för full orkester, utan han framför ju sin vanliga typ av låtar, och har mest slängt på lite stråkar i efterhand. Några trötta blueslåtar med blås gör inte saken bättre.
Jag förstår om man vill hitta på nåt nytt efter trettiofem album, men i så fall borde han tagit konceptet fullt ut och börja i andra änden. Det är inte så att musiken låter dåligt, här finns faktiskt ett antal ganska fina och ömsinta sånger. Det är bara det att hela orkestergrejen känns så fullständigt poänglös.
2/5
det är ju en principsak att inte gilla gamla gubbar!