Skivrecension: Aimee Mann

Aimee Mann
Mental illness

Det fanns en tid när artister kunde få stora genombrott genom att medverka på soundtracket till filmer, och kanske var Aimee Mann den sista som lyckades med det när hon skrev musiken till "Magnolia". Av någon anledning tycks väldigt många svenskar minnas just det soundtracket väldigt väl. Hon följde sedan upp framgången med albumet "Bachelor No 2" och en samling som liksom av bara farten gjorde att hon fick några goda år där kring millennieskiftet. Det visar vikten av att smida medan järnet är varmt, för varken förr eller senare har det pratats särskilt mycket om henne.
Själv upptäckte jag Mann genom 90-talets poptidningar, men måste erkänna att jag inte följt henne särskilt noga de senaste 15 åren trots att hon fortsatt att släppa skivor i en strid ström. Här på nionde soloalbumet bjuds vi på elva trevliga spår som lunkar på, ofta i valstakt, i ett ganska stillsamt mak med sång och gitarr som de viktigaste beståndsdelarna. Mann är en stabil singer/songwriter som är behaglig att lyssna på men gör inte så mycket som får lyssnaren att höja på ögonbrynen. Ett gediget hantverk, men lite mer udd hade inte skadat.

3/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0