Skivrecension: Bob Dylan

Bob Dylan
"Triplicate"

Så kom då Nobelprisvinnaren till Sverige, och med sig hade han en splitterny platta. Men vad ska man egentligen ha för förväntningar på en 75-åring som varit en av rockhistoriens viktigaste artister när han nu ger ut sitt 38:e album? Går det att lyssna med öppna öron utan att färgas av allt han har med sig i bagaget?
Denna gång har han skippat det egna materialet och ger istället ut ett mastodontverk med 30 evergreens. Kanske inte det som fansen hoppats på, men dem har han ju struntat i tidigare också, om man säger så.
Dylan har väl aldrig varit någon skönsångare, men här lyckas han faktiskt nästan smeka med sin röst. Musiken låter riktigt bra och svänger fint i det lilla och stillsamma formatet. Dessutom får väl skivan ses som någon form av kulturgärning, så det finns onekligen positiva sidor med "Triplicate".
Men samtidigt är det trots allt också en trippelskiva med jazzstandards som tuffar på i sakta mak med likartade låtar som flyter ihop. Även om det är skön lyssning för en stund i chesterfieldfåtöljen med en cigarr och en whiskey blir det snart rätt ointressant.

2/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0