Skivrecension: Justin Timberlake
Justin Timberlake
Man of the woods
Nyligen fick Justin Timberlake äran att stå för halvtidsunderhållningen på Super Bowl men annars har han ägnat sig mycket åt film och att vara pappa de senaste åren. Det är faktiskt fem år sedan han sist släppte ett album. Och under tiden verkar han ha funderat rätt mycket på sin mansroll. Den nya plattan är något av en temaskiva som kretsar kring manlighet, vuxenhet, livet på landet och fodrade skinnjackor. Låtarna heter saker som "Montana", "Flanell", "Livin´ of the land" och såklart titelspåret "Man of the woods".
Justin närmar sig 40, har blivit förälder och har inte längre något kvar att bevisa på scenen, så det är kanske inte så konstigt att han börjar fundera i nya banor och reflektera över andra saker i livet. Det som inte är så lyckat är att paketeringen är så övertydlig, vilket gör att hans nya vildmarksfäbless mest känns som en pose. Men visst, alla har väl rätt att växa upp och utforska nya sidor av sig själv.
Värre är att låtarna inte känns lika spännande. Justin är en för stor artist för att släppa från sig något riktigt dåligt, men plattan känns anmärkningsvärt slätstruken. Här och var försöker han skapa en mer organisk ljudbild, men tempot är makligt och hitkänslan saknas. Låt oss hoppas på en snabbt övergående identitetskris.
2/5
Man of the woods
Nyligen fick Justin Timberlake äran att stå för halvtidsunderhållningen på Super Bowl men annars har han ägnat sig mycket åt film och att vara pappa de senaste åren. Det är faktiskt fem år sedan han sist släppte ett album. Och under tiden verkar han ha funderat rätt mycket på sin mansroll. Den nya plattan är något av en temaskiva som kretsar kring manlighet, vuxenhet, livet på landet och fodrade skinnjackor. Låtarna heter saker som "Montana", "Flanell", "Livin´ of the land" och såklart titelspåret "Man of the woods".
Justin närmar sig 40, har blivit förälder och har inte längre något kvar att bevisa på scenen, så det är kanske inte så konstigt att han börjar fundera i nya banor och reflektera över andra saker i livet. Det som inte är så lyckat är att paketeringen är så övertydlig, vilket gör att hans nya vildmarksfäbless mest känns som en pose. Men visst, alla har väl rätt att växa upp och utforska nya sidor av sig själv.
Värre är att låtarna inte känns lika spännande. Justin är en för stor artist för att släppa från sig något riktigt dåligt, men plattan känns anmärkningsvärt slätstruken. Här och var försöker han skapa en mer organisk ljudbild, men tempot är makligt och hitkänslan saknas. Låt oss hoppas på en snabbt övergående identitetskris.
2/5