Söndagsintervjun: 500 Mil

 

500 Mil vill få indiepoptanter att hoppa

 

Tidigare i höstas släppte 500 Mil sitt debutalbum "Åska". Där levererade den halvt Linköpingsbaserade duon, bestående av Christel Valsinger och Anna Charlotta Gunnarson, vuxen indiepop med jordnära texter på svenska. De vill göra musik som känns relevant för sin egen generation och hoppas inspirera fler kvinnor att följa deras exempel.

 

Ni vill ha "horder av medelålders tjejer i publiken". Är ni det första svenska band som riktat in sig på den stora och lukrativa målgruppen "Kulturtanter"?

- Exakt så. Fast indiepoptanter ringar nog in det hela bättre. Alla under 70 har ju växt upp med pop, rock och soul, men trots det har musikutbudet kraftig slagsida. Det ser ut som på den traditionella arbetsmarknaden; kvinnorna halkar efter i karriären om de bildar familj. Och medan killar i musiksvängen fortsätter tills de blir gråa gubbar slutar många tjejer spela när de blir föräldrar. Ännu färre kvinnor börjar göra musik efter 40. De låtar som erbjuds indiepoptanterna är alltså antingen gjorda av unga tjejer eller av snubbar (i valfri ålder). Vi startade 500 mil för att vi är indiebrudar i själ och hjärta och ville göra sådan musik som vi själva älskar, fast med texter för vår egen ålder. Mindre famlande, mer socialrealism och ämnen som bränner.

 

Jag tycker att ni var mer popskramliga i början och nu mer melankoliska. Hur skulle ni själva beskriva bandets utveckling?

- Vi är ju väldigt röjiga live, folk hoppar och dansar. Precis som vi. Fast i och för sig, när vi var förband till Docenterna för några veckor hade nog publiken väntat sig något mildare, det var kul att överraska. Det kom fram folk hela natten och tackade. Vi blandar kanske mer nu än i början. ”Mekano, andra delen” och ”Kalle jag har din jacka kvar” är ju rätt råa, medan ”Voyager Golden Record” är soft.

 

Många av 500 Mils texter har en nostalgisk touch med referenser till barndomen. Är bandet i själva verket en förtäckt terapisoffa?

- Ha ha, inte direkt. Konst är ju tillskruvad verklighet, så även om en del är självupplevt försöker jag (Anna Charlotta) nog mer hitta kärnan i det allmängiltiga. Jag samlar på mig skeenden och storys från alla möjliga håll och vill skriva om sådant som ingen annan redan skrivit om. ”Mekano”-historien är till exempel uppdelad i två låtar, där en ohållbar relation skildras från först förälderns och sedan det vuxna barnets perspektiv. Christels melodier brukar också ge en hint om vartåt texten ska dra. Vi gillar kontraster, så skriver hon något vackert får gärna texten göra lite ont.

 

Åker man 500 mil västerut hamnar man i trakterna kring Montreal, en stad känd för sin indiescen. Vad är er relation till den nordamerikanska indiescenen och vilka band har influerat er?

Christel: - Under 90-talet lyssnade jag extremt mycket på nordamerikansk indie, som Built To Spill, Dinosaur Jr, The Posies och Juliana Hatfield. Sånt med mycket gitarrer, stämsång och skrammel. Och det går väl aldrig ur helt. Men idag tycker jag om när pop och rock är mer avskalad i soundet, så att melodier och detaljer går fram. Lyssnar mycket på såväl topplistehits som Florence & The Machine och HAIM och det influerar mig nog mer än det faktiskt hörs i 500 Mils musik.

Anna Charlotta: - Mitt hjärta klappar nästan uteslutande för brittisk och svensk indie, men Sleater-Kinney, Breeders och Sonic Youth är ju gamla godingar.

 

Jag läste att ni tog bandnamnet från The Proclaimers "I’m gonna be (500 miles)". Är inte Rosanne Cash version av klassikern "500 miles" egentligen en bättre låt som vore mer värd att hylla?

- Roseanne Cash må vara underbar, men som duo är vi mer lika The Proclaimers. Vi tog vårt bandnamn från de skotska brödernas hit när vi upptäckte att vi var deras kopior.

 

Låtarna på NASA:s Voyager Golden Records är ärligt talat inget vidare. Vilka låtar hade ni skickat ut i rymden om ni fick bestämma?

- Ja, trots att de där rymdskivorna försöker spegla hela världen är det ett lite stelbent musikurval. Från början var det ju inte ens tänkt att det skulle vara med någon modern musik alls. Talande! Några av Anna Charlottas favoriter är redan nämnda i vår låt, men hon skulle gärna också spara ”Libertango” med Grace Jones, ”Sandy” med Popsicle och ”Falcons” med Amanda Bergman. Christel väljer “Shake It Out” med Florence & The Machine och “Wuthering Heights” med Kate Bush.

 

Vad har 500 Mil på gång framöver?

- Om några veckor släpps en remix av vår senaste singel, ”Assistenten”, signerad David Silva. Vi spelar på Nefertiti i Göteborg i slutet av november och på Skylten i Linköping i mitten av

december. Fast det är visst någon sluten fest, så vi hoppas på en allmän spelning också, dit varenda indiepoptant kan komma och hoppa med oss.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0